Blogg

Post-Trump terapi

För de allra flesta av oss kom det som en chock att USA:s nästa president blir den skandalomsusade dokusåpastjärnan och fasighetsmogulen Donald Trump. Nu har det hunnit gå några veckor och analyserna av vad som egentligen hände har tagit vid. Jag tänkte inte gå in i någon analys själv, men tänkte bjuda på några förslag på hur en kan bearbeta presidentvalet tanke- och känslomässigt (även om jag förstår att jag är lite sent ute. Men bättre sent än aldrig, som Buddha sade?)

Genom en konstinstallation? På en tunnelbanestation i New York ges folk möjlighet att bearbeta sin frustration med hjälp av post-it lappar. (The Guardian)

Genom absurd humor? Det mest utflippade jag sett hittills är denna mangainspirerande japanska ”reklamfilm”:

Och när man väl fått skratta lite så kan de väl vara på tiden med en lite djupare filosofisk reflektion. Det tycker i alla fall jag. I Filosofiska rummet diskuteras hur ”en karaktär som beskrivits som alltifrån pajas och loser till livsfarlig psykopat kunde vinna presidentvalet i världens mäktigaste land”. Vilken roll har makten och medierna haft? Kanske har folkets röst äntligen fått genomslag? Men vad säger i så fall den rösten? Är den värd att lyssnas på eller bör den motarbetas till varje pris – och i så fall hur?


Eftersom liknande högerpopulistiska och främlingsfientliga idéer växer sig starka inte bara i USA, utan också i Sverige, är det intressant att fråga sig vad Sensus och övriga studieförbund skulle kunna göra. Bjuda in till debatt, samtal, föreläsningar, studiecirklar? Prata mänskliga rättigheter, diskutera etik och moral och vilket samhälle vi vill leva i kanske? Vad tycker du?

För de allra flesta av oss kom det som en chock att USA:s nästa president blir den skandalomsusade dokusåpastjärnan och fasighetsmogulen Donald Trump. Nu har det hunnit gå några veckor och analyserna av vad som egentligen hände har tagit vid. Jag tänkte inte gå in i någon analys själv, men tänkte bjuda på några förslag på hur en kan bearbeta presidentvalet tanke- och känslomässigt (även om jag förstår att jag är lite sent ute. Men bättre sent än aldrig, som Buddha sade?)

Genom en konstinstallation? På en tunnelbanestation i New York ges folk möjlighet att bearbeta sin frustration med hjälp av post-it lappar. (The Guardian)

Genom absurd humor? Det mest utflippade jag sett hittills är denna mangainspirerande japanska ”reklamfilm”:

Och när man väl fått skratta lite så kan de väl vara på tiden med en lite djupare filosofisk reflektion. Det tycker i alla fall jag. I Filosofiska rummet diskuteras hur ”en karaktär som beskrivits som alltifrån pajas och loser till livsfarlig psykopat kunde vinna presidentvalet i världens mäktigaste land”. Vilken roll har makten och medierna haft? Kanske har folkets röst äntligen fått genomslag? Men vad säger i så fall den rösten? Är den värd att lyssnas på eller bör den motarbetas till varje pris – och i så fall hur?


Eftersom liknande högerpopulistiska och främlingsfientliga idéer växer sig starka inte bara i USA, utan också i Sverige, är det intressant att fråga sig vad Sensus och övriga studieförbund skulle kunna göra. Bjuda in till debatt, samtal, föreläsningar, studiecirklar? Prata mänskliga rättigheter, diskutera etik och moral och vilket samhälle vi vill leva i kanske? Vad tycker du?

För de allra flesta av oss kom det som en chock att USA:s nästa president blir den skandalomsusade dokusåpastjärnan och fasighetsmogulen Donald Trump. Nu har det hunnit gå några veckor och analyserna av vad som egentligen hände har tagit vid. Jag tänkte inte gå in i någon analys själv, men tänkte bjuda på några förslag på hur en kan bearbeta presidentvalet tanke- och känslomässigt (även om jag förstår att jag är lite sent ute. Men bättre sent än aldrig, som Buddha sade?)

Genom en konstinstallation? På en tunnelbanestation i New York ges folk möjlighet att bearbeta sin frustration med hjälp av post-it lappar. (The Guardian)

Genom absurd humor? Det mest utflippade jag sett hittills är denna mangainspirerande japanska ”reklamfilm”:

Och när man väl fått skratta lite så kan de väl vara på tiden med en lite djupare filosofisk reflektion. Det tycker i alla fall jag. I Filosofiska rummet diskuteras hur ”en karaktär som beskrivits som alltifrån pajas och loser till livsfarlig psykopat kunde vinna presidentvalet i världens mäktigaste land”. Vilken roll har makten och medierna haft? Kanske har folkets röst äntligen fått genomslag? Men vad säger i så fall den rösten? Är den värd att lyssnas på eller bör den motarbetas till varje pris – och i så fall hur?


Eftersom liknande högerpopulistiska och främlingsfientliga idéer växer sig starka inte bara i USA, utan också i Sverige, är det intressant att fråga sig vad Sensus och övriga studieförbund skulle kunna göra. Bjuda in till debatt, samtal, föreläsningar, studiecirklar? Prata mänskliga rättigheter, diskutera etik och moral och vilket samhälle vi vill leva i kanske? Vad tycker du?

Inga kommentarer »
Blogg

Sinterklaas och Swarte Piet – är alla traditioner verkligen värda att bevara?

sinterklaasDet är några veckor kvar till jul, men i Nederländerna ges en försmak redan ikväll, genom firandet av Sinterklaas. Namnet låter nog bekant för de flesta svenska öron, eftersom det är nederländska för Sankt Nikolaus, det kristna helgonet som blivit så förknippad med julen, i engelskspråkiga länder känd som Santa Claus och i Sverige som Jultomten. Sinterklaas kommer dock inte ensam med presenter och godis i kvällens firande. Med sig har han också den mindre kända medhjälparen Swarte Piet, Svarte Petter, som på senare tid diskuterats och kritiserats häftigt. Personer klär nämligen ut sig till Swarte Piet genom så kallad black face-sminkning, alltså med svart smink i ansiktet, färgade läppar och i peruker med krulligt hår. Karaktärens utseende har av vissa försvarats med att det skulle handla om sot från skorstenen som han anses klättra ned i, men många andra menar att det handlar om en typiskt rasistisk nidbild av en svart man, som hänger ihop med landets koloniala historia. Många vill att den otidsenliga traditionen helt försvinner, andra vill ha kvar karaktären men tvätta bort de rasistiska konnotationerna. Och så finns det förstås de som blir djupt upprörda över tanken på att en tradition som de själva har positiva och varma minnen av är på väg att försvinna.

Diskussionen liknar lite den som uppstod här i Sverige när Disney valde att ta bort vissa sekvenser från TV-programmet Kalle Ankas jul för några år sedan för att de ansågs bygga på just rasistiska stereotyper. Här ser vi både hur folk faktiskt är beredda att förändra traditioner när det behövs, men också på vilken stark makt traditioner faktiskt utövar på oss. För mig blir det uppenbart att alla traditioner faktiskt inte är av godo och att folk behöver vara kritiska till både sina egna och andra traditioner, högtider och sedvänjor.

Kolla mer i denna utmärkta korta dokumentärfilm från Vox:

sinterklaasDet är några veckor kvar till jul, men i Nederländerna ges en försmak redan ikväll, genom firandet av Sinterklaas. Namnet låter nog bekant för de flesta svenska öron, eftersom det är nederländska för Sankt Nikolaus, det kristna helgonet som blivit så förknippad med julen, i engelskspråkiga länder känd som Santa Claus och i Sverige som Jultomten. Sinterklaas kommer dock inte ensam med presenter och godis i kvällens firande. Med sig har han också den mindre kända medhjälparen Swarte Piet, Svarte Petter, som på senare tid diskuterats och kritiserats häftigt. Personer klär nämligen ut sig till Swarte Piet genom så kallad black face-sminkning, alltså med svart smink i ansiktet, färgade läppar och i peruker med krulligt hår. Karaktärens utseende har av vissa försvarats med att det skulle handla om sot från skorstenen som han anses klättra ned i, men många andra menar att det handlar om en typiskt rasistisk nidbild av en svart man, som hänger ihop med landets koloniala historia. Många vill att den otidsenliga traditionen helt försvinner, andra vill ha kvar karaktären men tvätta bort de rasistiska konnotationerna. Och så finns det förstås de som blir djupt upprörda över tanken på att en tradition som de själva har positiva och varma minnen av är på väg att försvinna.

Diskussionen liknar lite den som uppstod här i Sverige när Disney valde att ta bort vissa sekvenser från TV-programmet Kalle Ankas jul för några år sedan för att de ansågs bygga på just rasistiska stereotyper. Här ser vi både hur folk faktiskt är beredda att förändra traditioner när det behövs, men också på vilken stark makt traditioner faktiskt utövar på oss. För mig blir det uppenbart att alla traditioner faktiskt inte är av godo och att folk behöver vara kritiska till både sina egna och andra traditioner, högtider och sedvänjor.

Kolla mer i denna utmärkta korta dokumentärfilm från Vox:

sinterklaasDet är några veckor kvar till jul, men i Nederländerna ges en försmak redan ikväll, genom firandet av Sinterklaas. Namnet låter nog bekant för de flesta svenska öron, eftersom det är nederländska för Sankt Nikolaus, det kristna helgonet som blivit så förknippad med julen, i engelskspråkiga länder känd som Santa Claus och i Sverige som Jultomten. Sinterklaas kommer dock inte ensam med presenter och godis i kvällens firande. Med sig har han också den mindre kända medhjälparen Swarte Piet, Svarte Petter, som på senare tid diskuterats och kritiserats häftigt. Personer klär nämligen ut sig till Swarte Piet genom så kallad black face-sminkning, alltså med svart smink i ansiktet, färgade läppar och i peruker med krulligt hår. Karaktärens utseende har av vissa försvarats med att det skulle handla om sot från skorstenen som han anses klättra ned i, men många andra menar att det handlar om en typiskt rasistisk nidbild av en svart man, som hänger ihop med landets koloniala historia. Många vill att den otidsenliga traditionen helt försvinner, andra vill ha kvar karaktären men tvätta bort de rasistiska konnotationerna. Och så finns det förstås de som blir djupt upprörda över tanken på att en tradition som de själva har positiva och varma minnen av är på väg att försvinna.

Diskussionen liknar lite den som uppstod här i Sverige när Disney valde att ta bort vissa sekvenser från TV-programmet Kalle Ankas jul för några år sedan för att de ansågs bygga på just rasistiska stereotyper. Här ser vi både hur folk faktiskt är beredda att förändra traditioner när det behövs, men också på vilken stark makt traditioner faktiskt utövar på oss. För mig blir det uppenbart att alla traditioner faktiskt inte är av godo och att folk behöver vara kritiska till både sina egna och andra traditioner, högtider och sedvänjor.

Kolla mer i denna utmärkta korta dokumentärfilm från Vox:

Inga kommentarer »
Blogg

Upptäck ny musik varje dag fram till dopparedan!

musikjulkalender

 

Sensus Stockholm-Gotland har lagat en Spotifyjulkalender i vilken det läggs till en ny låt varje dag fram till julafton. Gemensamt för alla låtar är att de har släppts i år av artister och grupper som samarbetar med Sensus. Även personalens artistalteregon finns representerade. Följ julkalendern här!

musikjulkalender

 

Sensus Stockholm-Gotland har lagat en Spotifyjulkalender i vilken det läggs till en ny låt varje dag fram till julafton. Gemensamt för alla låtar är att de har släppts i år av artister och grupper som samarbetar med Sensus. Även personalens artistalteregon finns representerade. Följ julkalendern här!

musikjulkalender

 

Sensus Stockholm-Gotland har lagat en Spotifyjulkalender i vilken det läggs till en ny låt varje dag fram till julafton. Gemensamt för alla låtar är att de har släppts i år av artister och grupper som samarbetar med Sensus. Även personalens artistalteregon finns representerade. Följ julkalendern här!

Inga kommentarer »
Blogg

När hälsa och arbete blir religion

yoga-dancer-sky-blue-60697Träningsnarkomaner och arbetsnarkomaner. I dagens Sverige är båda sorterna vanliga. När arbetet eller träningen blir en så central del av livet, när det ger oss den där känslan av mening – har det då blivit religion? Definitivt, svarar vissa.

Men först. Sverige är ett av världens mest sekulära länder. Åtminstone är det bara var femte svensk som säger sig tro på Gud. Och även om över sex miljoner svenskar är medlemmar i Svenska kyrkan så är det kanske bara en bråkdel av dessa som skulle kalla sig kristna. Organiserad religion, fasta ramar, riter, auktoriteter och dogmer – nej tack skulle många svara.

Det är därför lätt att tänka att religionen är något en har lämnat bakom sig. Och på vissa sätt kanske det är sant. Men flera har också påpekat hur vissa fenomen i det moderna samhället bär likheter med religion, åtminstone när det kommer till den funktion de verkar fylla. På Forskning.se presenteras ett forskningsprojekt av Britta Pelters, universitetslektor i hälsopedagogik. Hon tyckte sig se hur hälsotrender ibland beskrivs i närmast religiösa termer. Hon nämner bland annat en DN-artikel med citat som ”I strävan efter den perfekta kroppen är två dagars självsvält den nya frälsningen.” Kan hälsa vara en form av religion? Som vanligt kommer det helt till hur en definierar religion. Britta Pelters har utgått från utgick från religionssociologen Vanderpools lista med tio funktioner och sociala processer som karakteriserar en religion och konstaterat att svaret blir ja. ”Genom hälsa har människor kontroll över något, eller de tror att de har det. Hälsa fångar på så vis upp trygghetsbehovet på samma sätt som en gudomlig kraft gör”, menar Britta Pelters. Hon menar att det kring hälsa också finns både tempel (fitness-centret) och prästerskap (hälsobloggare och hälsovetare). Gymmet kan ses som ett ”fitness-tempel” och fungerar som en plats där man prisar sin kropp med träning. På gymmet finns också ritualer, ”allt ifrån träningsscheman som ska följas i detalj till att vissa som tränar alltid köper en viss sorts energidryck innan träningspasset.”

Genom att se de religiösa dimensionerna i träningen och hälsotrender hoppas hon att hälsoämnet kan avdramatiseras och leda till ett mer rationellt och kritiskt förhållningssätt. Hon verkar här antyda att det är något problematiskt i att hälsan görs till religion, kanske för att det kan leda till skuld och skam inför den egna kroppen och även riskera att skuldbelägga de som inte lever så hälsosamt som ”den nya religionen” dikterar.

Även arbetet skulle kunna beskrivas i religiösa termer, åtminstone har Navid Modiri på GP skrivit en underhållande krönika på temat. Texten ska nog inte tas på alltför stort allvar men gör flera roliga poänger:

Svensken tror på Arbetet. När världens mest Gudsfrånvända nation slutar gå i kyrkan vallfärdar vi i stället till arbetsplatsen. Platsen där todo-listor lyfts upp på altare och överpresterarna mässar om lathetens sex ryttare som förebådar domedagen.

Arbetsförmedlingen är biktbåset där du bekänner dina synder. Prisutdelningen för månadens medarbetare fungerar som konfirmation. Pilgrimsfärden blir av när du åker på team-building till Visby och tillsammans med dina kollegor gör rituella cirklar runt karaeokemaskinen för att visa er vördnad. Nattvarden har bytts ut mot After Work där du och de andra överarbetarna plundrar buffén i hopp om frälsning.
Du skall icke gå på bidrag! Du skall betala skatt!
När främlingarna står vid den svenska gränsen och bankar för att släppas in så är villkoret enkelt: Att de jobbar hårt. Att de lär sig det heliga språket. Och det heliga språket är inte svenska. Det är arbetsmoraliska med en duktighetsdialekt.

Utan att fastna i den olösbara frågan – skulle detta kunna ”verkligen” räknas som religion eller inte, så är poängen att dagens sekulära svenskar även utan den formella religionen fortfarande söker efter något ”heligt”, något att ge tillvaron en större mening och betydelse, samt sätt att ritualisera denna mening. Och poängen med detta skulle kunna vara att något slags behov efter mening, riter och auktoriteter kvarstår oavsett om en vänder sig till den traditionella religionen eller ej. Det kan också vara så att jag fullständigt blandar ihop päron och äpplen. Famlar i mörkret, eller likt en konspirationsteoretiker bara letar efter det som bekräftar min tes. Vad tycker du?

 

yoga-dancer-sky-blue-60697Träningsnarkomaner och arbetsnarkomaner. I dagens Sverige är båda sorterna vanliga. När arbetet eller träningen blir en så central del av livet, när det ger oss den där känslan av mening – har det då blivit religion? Definitivt, svarar vissa.

Men först. Sverige är ett av världens mest sekulära länder. Åtminstone är det bara var femte svensk som säger sig tro på Gud. Och även om över sex miljoner svenskar är medlemmar i Svenska kyrkan så är det kanske bara en bråkdel av dessa som skulle kalla sig kristna. Organiserad religion, fasta ramar, riter, auktoriteter och dogmer – nej tack skulle många svara.

Det är därför lätt att tänka att religionen är något en har lämnat bakom sig. Och på vissa sätt kanske det är sant. Men flera har också påpekat hur vissa fenomen i det moderna samhället bär likheter med religion, åtminstone när det kommer till den funktion de verkar fylla. På Forskning.se presenteras ett forskningsprojekt av Britta Pelters, universitetslektor i hälsopedagogik. Hon tyckte sig se hur hälsotrender ibland beskrivs i närmast religiösa termer. Hon nämner bland annat en DN-artikel med citat som ”I strävan efter den perfekta kroppen är två dagars självsvält den nya frälsningen.” Kan hälsa vara en form av religion? Som vanligt kommer det helt till hur en definierar religion. Britta Pelters har utgått från utgick från religionssociologen Vanderpools lista med tio funktioner och sociala processer som karakteriserar en religion och konstaterat att svaret blir ja. ”Genom hälsa har människor kontroll över något, eller de tror att de har det. Hälsa fångar på så vis upp trygghetsbehovet på samma sätt som en gudomlig kraft gör”, menar Britta Pelters. Hon menar att det kring hälsa också finns både tempel (fitness-centret) och prästerskap (hälsobloggare och hälsovetare). Gymmet kan ses som ett ”fitness-tempel” och fungerar som en plats där man prisar sin kropp med träning. På gymmet finns också ritualer, ”allt ifrån träningsscheman som ska följas i detalj till att vissa som tränar alltid köper en viss sorts energidryck innan träningspasset.”

Genom att se de religiösa dimensionerna i träningen och hälsotrender hoppas hon att hälsoämnet kan avdramatiseras och leda till ett mer rationellt och kritiskt förhållningssätt. Hon verkar här antyda att det är något problematiskt i att hälsan görs till religion, kanske för att det kan leda till skuld och skam inför den egna kroppen och även riskera att skuldbelägga de som inte lever så hälsosamt som ”den nya religionen” dikterar.

Även arbetet skulle kunna beskrivas i religiösa termer, åtminstone har Navid Modiri på GP skrivit en underhållande krönika på temat. Texten ska nog inte tas på alltför stort allvar men gör flera roliga poänger:

Svensken tror på Arbetet. När världens mest Gudsfrånvända nation slutar gå i kyrkan vallfärdar vi i stället till arbetsplatsen. Platsen där todo-listor lyfts upp på altare och överpresterarna mässar om lathetens sex ryttare som förebådar domedagen.

Arbetsförmedlingen är biktbåset där du bekänner dina synder. Prisutdelningen för månadens medarbetare fungerar som konfirmation. Pilgrimsfärden blir av när du åker på team-building till Visby och tillsammans med dina kollegor gör rituella cirklar runt karaeokemaskinen för att visa er vördnad. Nattvarden har bytts ut mot After Work där du och de andra överarbetarna plundrar buffén i hopp om frälsning.
Du skall icke gå på bidrag! Du skall betala skatt!
När främlingarna står vid den svenska gränsen och bankar för att släppas in så är villkoret enkelt: Att de jobbar hårt. Att de lär sig det heliga språket. Och det heliga språket är inte svenska. Det är arbetsmoraliska med en duktighetsdialekt.

Utan att fastna i den olösbara frågan – skulle detta kunna ”verkligen” räknas som religion eller inte, så är poängen att dagens sekulära svenskar även utan den formella religionen fortfarande söker efter något ”heligt”, något att ge tillvaron en större mening och betydelse, samt sätt att ritualisera denna mening. Och poängen med detta skulle kunna vara att något slags behov efter mening, riter och auktoriteter kvarstår oavsett om en vänder sig till den traditionella religionen eller ej. Det kan också vara så att jag fullständigt blandar ihop päron och äpplen. Famlar i mörkret, eller likt en konspirationsteoretiker bara letar efter det som bekräftar min tes. Vad tycker du?

 

yoga-dancer-sky-blue-60697Träningsnarkomaner och arbetsnarkomaner. I dagens Sverige är båda sorterna vanliga. När arbetet eller träningen blir en så central del av livet, när det ger oss den där känslan av mening – har det då blivit religion? Definitivt, svarar vissa.

Men först. Sverige är ett av världens mest sekulära länder. Åtminstone är det bara var femte svensk som säger sig tro på Gud. Och även om över sex miljoner svenskar är medlemmar i Svenska kyrkan så är det kanske bara en bråkdel av dessa som skulle kalla sig kristna. Organiserad religion, fasta ramar, riter, auktoriteter och dogmer – nej tack skulle många svara.

Det är därför lätt att tänka att religionen är något en har lämnat bakom sig. Och på vissa sätt kanske det är sant. Men flera har också påpekat hur vissa fenomen i det moderna samhället bär likheter med religion, åtminstone när det kommer till den funktion de verkar fylla. På Forskning.se presenteras ett forskningsprojekt av Britta Pelters, universitetslektor i hälsopedagogik. Hon tyckte sig se hur hälsotrender ibland beskrivs i närmast religiösa termer. Hon nämner bland annat en DN-artikel med citat som ”I strävan efter den perfekta kroppen är två dagars självsvält den nya frälsningen.” Kan hälsa vara en form av religion? Som vanligt kommer det helt till hur en definierar religion. Britta Pelters har utgått från utgick från religionssociologen Vanderpools lista med tio funktioner och sociala processer som karakteriserar en religion och konstaterat att svaret blir ja. ”Genom hälsa har människor kontroll över något, eller de tror att de har det. Hälsa fångar på så vis upp trygghetsbehovet på samma sätt som en gudomlig kraft gör”, menar Britta Pelters. Hon menar att det kring hälsa också finns både tempel (fitness-centret) och prästerskap (hälsobloggare och hälsovetare). Gymmet kan ses som ett ”fitness-tempel” och fungerar som en plats där man prisar sin kropp med träning. På gymmet finns också ritualer, ”allt ifrån träningsscheman som ska följas i detalj till att vissa som tränar alltid köper en viss sorts energidryck innan träningspasset.”

Genom att se de religiösa dimensionerna i träningen och hälsotrender hoppas hon att hälsoämnet kan avdramatiseras och leda till ett mer rationellt och kritiskt förhållningssätt. Hon verkar här antyda att det är något problematiskt i att hälsan görs till religion, kanske för att det kan leda till skuld och skam inför den egna kroppen och även riskera att skuldbelägga de som inte lever så hälsosamt som ”den nya religionen” dikterar.

Även arbetet skulle kunna beskrivas i religiösa termer, åtminstone har Navid Modiri på GP skrivit en underhållande krönika på temat. Texten ska nog inte tas på alltför stort allvar men gör flera roliga poänger:

Svensken tror på Arbetet. När världens mest Gudsfrånvända nation slutar gå i kyrkan vallfärdar vi i stället till arbetsplatsen. Platsen där todo-listor lyfts upp på altare och överpresterarna mässar om lathetens sex ryttare som förebådar domedagen.

Arbetsförmedlingen är biktbåset där du bekänner dina synder. Prisutdelningen för månadens medarbetare fungerar som konfirmation. Pilgrimsfärden blir av när du åker på team-building till Visby och tillsammans med dina kollegor gör rituella cirklar runt karaeokemaskinen för att visa er vördnad. Nattvarden har bytts ut mot After Work där du och de andra överarbetarna plundrar buffén i hopp om frälsning.
Du skall icke gå på bidrag! Du skall betala skatt!
När främlingarna står vid den svenska gränsen och bankar för att släppas in så är villkoret enkelt: Att de jobbar hårt. Att de lär sig det heliga språket. Och det heliga språket är inte svenska. Det är arbetsmoraliska med en duktighetsdialekt.

Utan att fastna i den olösbara frågan – skulle detta kunna ”verkligen” räknas som religion eller inte, så är poängen att dagens sekulära svenskar även utan den formella religionen fortfarande söker efter något ”heligt”, något att ge tillvaron en större mening och betydelse, samt sätt att ritualisera denna mening. Och poängen med detta skulle kunna vara att något slags behov efter mening, riter och auktoriteter kvarstår oavsett om en vänder sig till den traditionella religionen eller ej. Det kan också vara så att jag fullständigt blandar ihop päron och äpplen. Famlar i mörkret, eller likt en konspirationsteoretiker bara letar efter det som bekräftar min tes. Vad tycker du?

 

Inga kommentarer »
Blogg

Guru Nanak – sikhernas första guru

guru nanakIdag är en riktig festdag, åtminstone för sikher som firar ”Guru Nanak Gurpurab”, eller Guru Nanaks födelsedag på ren svenska. Buddha, Jesus och Muhammed känner nog de flesta till, men sikhernas grundare och första guru är nog mer okänd för många svenskar. Med andra ord kan en liten presentation vara på plats. Inte minst eftersom Guru Nanak är en person som än idag väcker så mycket inspiration och beundran bland världens 25 miljoner sikher. I både Multireligiösa almanackan och Multireligiösa resväskan har Sensus valt att inkludera sikhismen, trots att det i Sverige är en rätt liten religion med ca 4000 anhängare.

Sikhismen är en förhållandevis ung religion och allt började med Guru Nanak. Han föddes 1469 i byn Talwandi i norra Indien. Han växte upp som högkastig hindu, men fick enligt myten redan som barn både muslimska och hinduiska vänner. På denna tid fanns i Indien både hinduiska och muslimska grupper som ofta umgicks med varandra över religionsgränserna och förde en livlig dialog om andliga frågor.

Det sägs om Nanak att han var ett högst intelligent barn. Många har säkert läst berättelserna i Bibeln om hur Jesus briljerade bland lärda rabbiner som barn. På ett liknande sätt imponerade den unge Nanak på sina lärare genom sina djupa insikter om Guds enhet. Nanak fick så småningom ett välbetalt jobb som revisor för en lokal muslimsk guvernör, gifte sig vid 19 års ålder och fick också två barn. Samtidigt spenderade han en stor del av sin lediga tid på meditation och religiösa diskussioner med allt från sufier (muslimska mystiker) till sadhus (hinduiska heliga män).

Tidigt en morgon tog Nanak ett bad i floden Bain, och försvann spårlöst. När sökandet började kännas hopplöst trodde man att han drunknat . Men efter tre dagar återkom Nanak – som en ny människa. Enligt myten hade han haft en omvälvande religiös uppenbarelse där han mött det gudomliga. Det allra första han sade efter återkomsten var ”Det finns varken hindu eller muslim”. Detta uttalande har tolkats som att alla egentligen ber till en och samma gud – en gud som struntar i sådana ytliga mänskliga beteckningar som ”hindu” eller ”muslim”. Hans upplevelse kom att påverka hela hans livsstil. Han gav bort alla sina ägodelar till fattiga. Tillsammans med sin muslimska barndomsvän Mardana gav han sig iväg på långa resor. De skall bland annat ha nått Sri Lanka, Tibet och till och med Mecka. Guru Nanak predikade för de han mötte och hans hymner till Gud skrevs ned och blev så småningom en del av sikhernas heliga bok. Det var nu han på allvar började kallas för guru, som bäst översätts som ”andlig lärare”.

Guru Nanak talade om en enda gud, som var både bortom denna världen men samtidigt i den, framför allt i varje människas hjärta. Han tryckte starkt på idén om ickevåld (ahimsa), men var samtidigt inte rädd för att stöta sig med såväl andliga som världsliga auktoriteter. Även här går det att finna paralleller till Jesus. Precis som Jesus vände sig Guru Nanak emot blind tro och skenhelighet, ibland genom att bryta tabun, som att umgås med personer av lägre kast. Kastsystemet var något som han kritiserade kraftigt, men också hierarkier och ojämlikheter överhuvud taget.

guru-nanak-at-mekka-1Ett annat exempel på detta tabubrytande var när han under en resa till muslimernas heliga stad Mecka lade sig för att vila med fötterna vända mot den heliga byggnaden Kaba, något som ansågs ytterst respektlöst.
När några personer kom och ville flytta på hans kropp lär han ha sagt ”Lägg mig då åt något håll där Gud inte är”. I den kryddade versionen av samma berättelse flyttar några män på Nanaks ben, men Kaba flyttar sig i samma riktning…

Guru Nanak utsåg sin efterträdare – Guru Angad. Totalt sett har man haft tio gurus i sikhismen, men idag är det den heliga boken Guru Garanth Sahib som fyller guruns roll. Därför ses boken som den elfte, eviga gurun.

Sikherna är än idag kända för sitt samhällsengagemang. De håller fast vid den tradition som Guru Nanak startade, nämligen att alltid bjuda på vegetarisk mat i det sikhiska tempel, oavsett besökarens klass, sociala status eller religionstillhörighet. Jämlikhetstanken är något som tydliggörs genom att alla sikher har samma efternamn, Singh (lejon) för män och Kaur (prinsessa) för kvinnor. Detta är ett sätt att bryta mot hierarkier och kastsystem och ska visa att alla är lika mycket värda.

guru nanakIdag är en riktig festdag, åtminstone för sikher som firar ”Guru Nanak Gurpurab”, eller Guru Nanaks födelsedag på ren svenska. Buddha, Jesus och Muhammed känner nog de flesta till, men sikhernas grundare och första guru är nog mer okänd för många svenskar. Med andra ord kan en liten presentation vara på plats. Inte minst eftersom Guru Nanak är en person som än idag väcker så mycket inspiration och beundran bland världens 25 miljoner sikher. I både Multireligiösa almanackan och Multireligiösa resväskan har Sensus valt att inkludera sikhismen, trots att det i Sverige är en rätt liten religion med ca 4000 anhängare.

Sikhismen är en förhållandevis ung religion och allt började med Guru Nanak. Han föddes 1469 i byn Talwandi i norra Indien. Han växte upp som högkastig hindu, men fick enligt myten redan som barn både muslimska och hinduiska vänner. På denna tid fanns i Indien både hinduiska och muslimska grupper som ofta umgicks med varandra över religionsgränserna och förde en livlig dialog om andliga frågor.

Det sägs om Nanak att han var ett högst intelligent barn. Många har säkert läst berättelserna i Bibeln om hur Jesus briljerade bland lärda rabbiner som barn. På ett liknande sätt imponerade den unge Nanak på sina lärare genom sina djupa insikter om Guds enhet. Nanak fick så småningom ett välbetalt jobb som revisor för en lokal muslimsk guvernör, gifte sig vid 19 års ålder och fick också två barn. Samtidigt spenderade han en stor del av sin lediga tid på meditation och religiösa diskussioner med allt från sufier (muslimska mystiker) till sadhus (hinduiska heliga män).

Tidigt en morgon tog Nanak ett bad i floden Bain, och försvann spårlöst. När sökandet började kännas hopplöst trodde man att han drunknat . Men efter tre dagar återkom Nanak – som en ny människa. Enligt myten hade han haft en omvälvande religiös uppenbarelse där han mött det gudomliga. Det allra första han sade efter återkomsten var ”Det finns varken hindu eller muslim”. Detta uttalande har tolkats som att alla egentligen ber till en och samma gud – en gud som struntar i sådana ytliga mänskliga beteckningar som ”hindu” eller ”muslim”. Hans upplevelse kom att påverka hela hans livsstil. Han gav bort alla sina ägodelar till fattiga. Tillsammans med sin muslimska barndomsvän Mardana gav han sig iväg på långa resor. De skall bland annat ha nått Sri Lanka, Tibet och till och med Mecka. Guru Nanak predikade för de han mötte och hans hymner till Gud skrevs ned och blev så småningom en del av sikhernas heliga bok. Det var nu han på allvar började kallas för guru, som bäst översätts som ”andlig lärare”.

Guru Nanak talade om en enda gud, som var både bortom denna världen men samtidigt i den, framför allt i varje människas hjärta. Han tryckte starkt på idén om ickevåld (ahimsa), men var samtidigt inte rädd för att stöta sig med såväl andliga som världsliga auktoriteter. Även här går det att finna paralleller till Jesus. Precis som Jesus vände sig Guru Nanak emot blind tro och skenhelighet, ibland genom att bryta tabun, som att umgås med personer av lägre kast. Kastsystemet var något som han kritiserade kraftigt, men också hierarkier och ojämlikheter överhuvud taget.

guru-nanak-at-mekka-1Ett annat exempel på detta tabubrytande var när han under en resa till muslimernas heliga stad Mecka lade sig för att vila med fötterna vända mot den heliga byggnaden Kaba, något som ansågs ytterst respektlöst.
När några personer kom och ville flytta på hans kropp lär han ha sagt ”Lägg mig då åt något håll där Gud inte är”. I den kryddade versionen av samma berättelse flyttar några män på Nanaks ben, men Kaba flyttar sig i samma riktning…

Guru Nanak utsåg sin efterträdare – Guru Angad. Totalt sett har man haft tio gurus i sikhismen, men idag är det den heliga boken Guru Garanth Sahib som fyller guruns roll. Därför ses boken som den elfte, eviga gurun.

Sikherna är än idag kända för sitt samhällsengagemang. De håller fast vid den tradition som Guru Nanak startade, nämligen att alltid bjuda på vegetarisk mat i det sikhiska tempel, oavsett besökarens klass, sociala status eller religionstillhörighet. Jämlikhetstanken är något som tydliggörs genom att alla sikher har samma efternamn, Singh (lejon) för män och Kaur (prinsessa) för kvinnor. Detta är ett sätt att bryta mot hierarkier och kastsystem och ska visa att alla är lika mycket värda.

guru nanakIdag är en riktig festdag, åtminstone för sikher som firar ”Guru Nanak Gurpurab”, eller Guru Nanaks födelsedag på ren svenska. Buddha, Jesus och Muhammed känner nog de flesta till, men sikhernas grundare och första guru är nog mer okänd för många svenskar. Med andra ord kan en liten presentation vara på plats. Inte minst eftersom Guru Nanak är en person som än idag väcker så mycket inspiration och beundran bland världens 25 miljoner sikher. I både Multireligiösa almanackan och Multireligiösa resväskan har Sensus valt att inkludera sikhismen, trots att det i Sverige är en rätt liten religion med ca 4000 anhängare.

Sikhismen är en förhållandevis ung religion och allt började med Guru Nanak. Han föddes 1469 i byn Talwandi i norra Indien. Han växte upp som högkastig hindu, men fick enligt myten redan som barn både muslimska och hinduiska vänner. På denna tid fanns i Indien både hinduiska och muslimska grupper som ofta umgicks med varandra över religionsgränserna och förde en livlig dialog om andliga frågor.

Det sägs om Nanak att han var ett högst intelligent barn. Många har säkert läst berättelserna i Bibeln om hur Jesus briljerade bland lärda rabbiner som barn. På ett liknande sätt imponerade den unge Nanak på sina lärare genom sina djupa insikter om Guds enhet. Nanak fick så småningom ett välbetalt jobb som revisor för en lokal muslimsk guvernör, gifte sig vid 19 års ålder och fick också två barn. Samtidigt spenderade han en stor del av sin lediga tid på meditation och religiösa diskussioner med allt från sufier (muslimska mystiker) till sadhus (hinduiska heliga män).

Tidigt en morgon tog Nanak ett bad i floden Bain, och försvann spårlöst. När sökandet började kännas hopplöst trodde man att han drunknat . Men efter tre dagar återkom Nanak – som en ny människa. Enligt myten hade han haft en omvälvande religiös uppenbarelse där han mött det gudomliga. Det allra första han sade efter återkomsten var ”Det finns varken hindu eller muslim”. Detta uttalande har tolkats som att alla egentligen ber till en och samma gud – en gud som struntar i sådana ytliga mänskliga beteckningar som ”hindu” eller ”muslim”. Hans upplevelse kom att påverka hela hans livsstil. Han gav bort alla sina ägodelar till fattiga. Tillsammans med sin muslimska barndomsvän Mardana gav han sig iväg på långa resor. De skall bland annat ha nått Sri Lanka, Tibet och till och med Mecka. Guru Nanak predikade för de han mötte och hans hymner till Gud skrevs ned och blev så småningom en del av sikhernas heliga bok. Det var nu han på allvar började kallas för guru, som bäst översätts som ”andlig lärare”.

Guru Nanak talade om en enda gud, som var både bortom denna världen men samtidigt i den, framför allt i varje människas hjärta. Han tryckte starkt på idén om ickevåld (ahimsa), men var samtidigt inte rädd för att stöta sig med såväl andliga som världsliga auktoriteter. Även här går det att finna paralleller till Jesus. Precis som Jesus vände sig Guru Nanak emot blind tro och skenhelighet, ibland genom att bryta tabun, som att umgås med personer av lägre kast. Kastsystemet var något som han kritiserade kraftigt, men också hierarkier och ojämlikheter överhuvud taget.

guru-nanak-at-mekka-1Ett annat exempel på detta tabubrytande var när han under en resa till muslimernas heliga stad Mecka lade sig för att vila med fötterna vända mot den heliga byggnaden Kaba, något som ansågs ytterst respektlöst.
När några personer kom och ville flytta på hans kropp lär han ha sagt ”Lägg mig då åt något håll där Gud inte är”. I den kryddade versionen av samma berättelse flyttar några män på Nanaks ben, men Kaba flyttar sig i samma riktning…

Guru Nanak utsåg sin efterträdare – Guru Angad. Totalt sett har man haft tio gurus i sikhismen, men idag är det den heliga boken Guru Garanth Sahib som fyller guruns roll. Därför ses boken som den elfte, eviga gurun.

Sikherna är än idag kända för sitt samhällsengagemang. De håller fast vid den tradition som Guru Nanak startade, nämligen att alltid bjuda på vegetarisk mat i det sikhiska tempel, oavsett besökarens klass, sociala status eller religionstillhörighet. Jämlikhetstanken är något som tydliggörs genom att alla sikher har samma efternamn, Singh (lejon) för män och Kaur (prinsessa) för kvinnor. Detta är ett sätt att bryta mot hierarkier och kastsystem och ska visa att alla är lika mycket värda.

1 kommentar »
Blogg

Kampen om de svenska värderingarna

svenska värderignarÄnda sedan Almedalsveckan i somras har både politiker och debattörer börjat diskutera svensk kultur och svenska värderingar. Som så ofta är debatten väldigt polariserad. Varje hänvisning till svenska värderingar avfärdas av vissa som unken nationalism. Andra menar att vi alltför länge undvikit att formulera våra gemensamma värderingar. Finns svenska värderingar? Vilka är de? Vad gör dem svenska?

15 november bjuder Sensus i Göteborg in till ett nyfiket utforskande av dessa frågor genom något vi kallar för Folkbildningsakuten. Då är det möjligt att komma och delta i ett samtal där jag och idéhistorikern Klas Grinell försöker bena ut debatten. Syftet är inte att ta ställning för eller emot utan att diskutera styrkor och svagheter i olika argument och ståndpunkter. Det som gör upplägget unikt är att vi inte kommer att ha någon debatt mellan experter eller kända debattörer utan istället pröva oss fram. Och där alla i god demokratisk anda är välkomna att delta.

För de som inte kommer att ha möjlighet att delta så kommer jag i ett kommande inlägg att försöka sammanfatta och analysera de åsikter och argument som vi berört.

svenska värderignarÄnda sedan Almedalsveckan i somras har både politiker och debattörer börjat diskutera svensk kultur och svenska värderingar. Som så ofta är debatten väldigt polariserad. Varje hänvisning till svenska värderingar avfärdas av vissa som unken nationalism. Andra menar att vi alltför länge undvikit att formulera våra gemensamma värderingar. Finns svenska värderingar? Vilka är de? Vad gör dem svenska?

15 november bjuder Sensus i Göteborg in till ett nyfiket utforskande av dessa frågor genom något vi kallar för Folkbildningsakuten. Då är det möjligt att komma och delta i ett samtal där jag och idéhistorikern Klas Grinell försöker bena ut debatten. Syftet är inte att ta ställning för eller emot utan att diskutera styrkor och svagheter i olika argument och ståndpunkter. Det som gör upplägget unikt är att vi inte kommer att ha någon debatt mellan experter eller kända debattörer utan istället pröva oss fram. Och där alla i god demokratisk anda är välkomna att delta.

För de som inte kommer att ha möjlighet att delta så kommer jag i ett kommande inlägg att försöka sammanfatta och analysera de åsikter och argument som vi berört.

svenska värderignarÄnda sedan Almedalsveckan i somras har både politiker och debattörer börjat diskutera svensk kultur och svenska värderingar. Som så ofta är debatten väldigt polariserad. Varje hänvisning till svenska värderingar avfärdas av vissa som unken nationalism. Andra menar att vi alltför länge undvikit att formulera våra gemensamma värderingar. Finns svenska värderingar? Vilka är de? Vad gör dem svenska?

15 november bjuder Sensus i Göteborg in till ett nyfiket utforskande av dessa frågor genom något vi kallar för Folkbildningsakuten. Då är det möjligt att komma och delta i ett samtal där jag och idéhistorikern Klas Grinell försöker bena ut debatten. Syftet är inte att ta ställning för eller emot utan att diskutera styrkor och svagheter i olika argument och ståndpunkter. Det som gör upplägget unikt är att vi inte kommer att ha någon debatt mellan experter eller kända debattörer utan istället pröva oss fram. Och där alla i god demokratisk anda är välkomna att delta.

För de som inte kommer att ha möjlighet att delta så kommer jag i ett kommande inlägg att försöka sammanfatta och analysera de åsikter och argument som vi berört.

Inga kommentarer »
Blogg

Debatt om yoga i skolan

yoga barnHur mycket har egentligen yoga med religion att göra och är det verkligen lämpligt att ha yoga i skolan? Denna fråga har väckts efter att Tunaskolan i Luleå bestämt sig för att införa yoga som elevens val i årskurs nio (SVT). En person som reagerat starkt mot detta är KD-politikern Anette Asplund som utifrån sin kristna tro ställer sig tveksam bland annat inför de religiösa inslag som hon menar hänger ihop med yogapraktiken. Hon verkar dock inte tycka att religion eller konfessionella inslag i sig är problemet utan att det handlar om ”främmande” och potentiellt farliga religiösa praktiker: ”Tidigare har vi haft kristna inslag som bön och psalmsång. Allt sådant är bortplockat. Nu ska man in med en annan religion i skolan. Inte kan vi införa hinduism och buddism i skolan i dag.” Hon uttrycker alltså en oro för att hinduism och buddhism ”smyger sig in bakvägen” och alltså är en form av religiös indoktrinering. Anette Asplund har också påstått att vissa yogaformer (hon verkar avse just kundaliniyoga) kan leda till psykoser och psykisk ohälsa. Hon talar om de främmande energier som anses kunna frigöras genom dessa praktiker, där hennes egen förklaring är att onda andar tar över kroppen.

Tunaskolan själva verkar inte ta kritiken på allvar och pekar istället på de positiva hälsoeffekter som yoga och meditation anses ha. Även kommunstyrelsen ställer sig tveksamma till Anettes kritik. ”Inte bara på Tunaskolan utan överhuvudtaget i skolan så är det ofta ett bekymmer att få bra deltagande på gymnastik och idrott, och ofta är det extra känsligt för unga tjejer. Här har man försökt hitta alternativa träningsformer, det är ju bara jättebra. Sedan läser kristdemokraten in en massa religion och saker i det här, det är hjärnspöken tycker jag”, säger kommunstyrelseledamoten Jan Nyberg (MP).

Självklart vore det ytterst märkligt om kommunen tog märkliga föreställningar om onda andar på allvar. Samtidigt är det intressant att se hur man så lättvindigt avfärdar kopplingen till religion och endast ser det som en ”alternativ träningsform”. Om skolan verkligen skall vara konfessionsfri är det relevant att ställa sig frågan vad som utgör ett religiöst inslag. Räcker det att en viss praktik ursprungligen är religiöst kopplad, eller måste det finnas kvar tydliga religiösa inslag? Om de religiösa motiven bakom handlingen saknas upphör det då att vara religiöst? För att bedöma det aktuella fallet skulle vi nog börja titta på vilken form av yoga som avses. Är det kundaliniyoga, vilket Asplund verkar hävda, så finns det till exempel en starkare religiös koppling än i mer träningsinriktade former av yoga.

En liknande problematik framträder om en tittar på exempelvis Skolverkets syn på skolavslutningar i kyrkan. Skolverket skriver att det går för sig så länge det inte förekommer religiösa inslag som ”bön, välsignelse eller trosbekännelse”. Psalmen ”Den blomstertid nu kommer” får också sjungas trots att det är en psalm, eftersom den sedan länge förknippas med skolavslutningar och anses vara ett uttryck för tradition snarare än religion. Frågan är dock hur Skolverket kan bestämma vad som är ett religiöst inslag eller inte. Även om inte bön eller liknande förekommer är väl kyrkan i sig ett religiöst inslag? Och hur nära förknippad med skolavslutningar psalmen ifråga än är så är det fortfarande en psalm. Spelar det då någon roll? Ja uppenbarligen för vissa. De som drabbas är bland annat elever som är Jehovas Vittnen som inte kan tänka sig att delta i skolavslutningar i kyrkan. Jag är övertygad om att samma elever inte heller skulle kunna delta i yoga på skoltid. Här uppstår dock inte riktigt samma problem, eftersom ämnet faktiskt är valbart.

Vad tycker du? Kommentera gärna så kan vi diskutera lite!

yoga barnHur mycket har egentligen yoga med religion att göra och är det verkligen lämpligt att ha yoga i skolan? Denna fråga har väckts efter att Tunaskolan i Luleå bestämt sig för att införa yoga som elevens val i årskurs nio (SVT). En person som reagerat starkt mot detta är KD-politikern Anette Asplund som utifrån sin kristna tro ställer sig tveksam bland annat inför de religiösa inslag som hon menar hänger ihop med yogapraktiken. Hon verkar dock inte tycka att religion eller konfessionella inslag i sig är problemet utan att det handlar om ”främmande” och potentiellt farliga religiösa praktiker: ”Tidigare har vi haft kristna inslag som bön och psalmsång. Allt sådant är bortplockat. Nu ska man in med en annan religion i skolan. Inte kan vi införa hinduism och buddism i skolan i dag.” Hon uttrycker alltså en oro för att hinduism och buddhism ”smyger sig in bakvägen” och alltså är en form av religiös indoktrinering. Anette Asplund har också påstått att vissa yogaformer (hon verkar avse just kundaliniyoga) kan leda till psykoser och psykisk ohälsa. Hon talar om de främmande energier som anses kunna frigöras genom dessa praktiker, där hennes egen förklaring är att onda andar tar över kroppen.

Tunaskolan själva verkar inte ta kritiken på allvar och pekar istället på de positiva hälsoeffekter som yoga och meditation anses ha. Även kommunstyrelsen ställer sig tveksamma till Anettes kritik. ”Inte bara på Tunaskolan utan överhuvudtaget i skolan så är det ofta ett bekymmer att få bra deltagande på gymnastik och idrott, och ofta är det extra känsligt för unga tjejer. Här har man försökt hitta alternativa träningsformer, det är ju bara jättebra. Sedan läser kristdemokraten in en massa religion och saker i det här, det är hjärnspöken tycker jag”, säger kommunstyrelseledamoten Jan Nyberg (MP).

Självklart vore det ytterst märkligt om kommunen tog märkliga föreställningar om onda andar på allvar. Samtidigt är det intressant att se hur man så lättvindigt avfärdar kopplingen till religion och endast ser det som en ”alternativ träningsform”. Om skolan verkligen skall vara konfessionsfri är det relevant att ställa sig frågan vad som utgör ett religiöst inslag. Räcker det att en viss praktik ursprungligen är religiöst kopplad, eller måste det finnas kvar tydliga religiösa inslag? Om de religiösa motiven bakom handlingen saknas upphör det då att vara religiöst? För att bedöma det aktuella fallet skulle vi nog börja titta på vilken form av yoga som avses. Är det kundaliniyoga, vilket Asplund verkar hävda, så finns det till exempel en starkare religiös koppling än i mer träningsinriktade former av yoga.

En liknande problematik framträder om en tittar på exempelvis Skolverkets syn på skolavslutningar i kyrkan. Skolverket skriver att det går för sig så länge det inte förekommer religiösa inslag som ”bön, välsignelse eller trosbekännelse”. Psalmen ”Den blomstertid nu kommer” får också sjungas trots att det är en psalm, eftersom den sedan länge förknippas med skolavslutningar och anses vara ett uttryck för tradition snarare än religion. Frågan är dock hur Skolverket kan bestämma vad som är ett religiöst inslag eller inte. Även om inte bön eller liknande förekommer är väl kyrkan i sig ett religiöst inslag? Och hur nära förknippad med skolavslutningar psalmen ifråga än är så är det fortfarande en psalm. Spelar det då någon roll? Ja uppenbarligen för vissa. De som drabbas är bland annat elever som är Jehovas Vittnen som inte kan tänka sig att delta i skolavslutningar i kyrkan. Jag är övertygad om att samma elever inte heller skulle kunna delta i yoga på skoltid. Här uppstår dock inte riktigt samma problem, eftersom ämnet faktiskt är valbart.

Vad tycker du? Kommentera gärna så kan vi diskutera lite!

yoga barnHur mycket har egentligen yoga med religion att göra och är det verkligen lämpligt att ha yoga i skolan? Denna fråga har väckts efter att Tunaskolan i Luleå bestämt sig för att införa yoga som elevens val i årskurs nio (SVT). En person som reagerat starkt mot detta är KD-politikern Anette Asplund som utifrån sin kristna tro ställer sig tveksam bland annat inför de religiösa inslag som hon menar hänger ihop med yogapraktiken. Hon verkar dock inte tycka att religion eller konfessionella inslag i sig är problemet utan att det handlar om ”främmande” och potentiellt farliga religiösa praktiker: ”Tidigare har vi haft kristna inslag som bön och psalmsång. Allt sådant är bortplockat. Nu ska man in med en annan religion i skolan. Inte kan vi införa hinduism och buddism i skolan i dag.” Hon uttrycker alltså en oro för att hinduism och buddhism ”smyger sig in bakvägen” och alltså är en form av religiös indoktrinering. Anette Asplund har också påstått att vissa yogaformer (hon verkar avse just kundaliniyoga) kan leda till psykoser och psykisk ohälsa. Hon talar om de främmande energier som anses kunna frigöras genom dessa praktiker, där hennes egen förklaring är att onda andar tar över kroppen.

Tunaskolan själva verkar inte ta kritiken på allvar och pekar istället på de positiva hälsoeffekter som yoga och meditation anses ha. Även kommunstyrelsen ställer sig tveksamma till Anettes kritik. ”Inte bara på Tunaskolan utan överhuvudtaget i skolan så är det ofta ett bekymmer att få bra deltagande på gymnastik och idrott, och ofta är det extra känsligt för unga tjejer. Här har man försökt hitta alternativa träningsformer, det är ju bara jättebra. Sedan läser kristdemokraten in en massa religion och saker i det här, det är hjärnspöken tycker jag”, säger kommunstyrelseledamoten Jan Nyberg (MP).

Självklart vore det ytterst märkligt om kommunen tog märkliga föreställningar om onda andar på allvar. Samtidigt är det intressant att se hur man så lättvindigt avfärdar kopplingen till religion och endast ser det som en ”alternativ träningsform”. Om skolan verkligen skall vara konfessionsfri är det relevant att ställa sig frågan vad som utgör ett religiöst inslag. Räcker det att en viss praktik ursprungligen är religiöst kopplad, eller måste det finnas kvar tydliga religiösa inslag? Om de religiösa motiven bakom handlingen saknas upphör det då att vara religiöst? För att bedöma det aktuella fallet skulle vi nog börja titta på vilken form av yoga som avses. Är det kundaliniyoga, vilket Asplund verkar hävda, så finns det till exempel en starkare religiös koppling än i mer träningsinriktade former av yoga.

En liknande problematik framträder om en tittar på exempelvis Skolverkets syn på skolavslutningar i kyrkan. Skolverket skriver att det går för sig så länge det inte förekommer religiösa inslag som ”bön, välsignelse eller trosbekännelse”. Psalmen ”Den blomstertid nu kommer” får också sjungas trots att det är en psalm, eftersom den sedan länge förknippas med skolavslutningar och anses vara ett uttryck för tradition snarare än religion. Frågan är dock hur Skolverket kan bestämma vad som är ett religiöst inslag eller inte. Även om inte bön eller liknande förekommer är väl kyrkan i sig ett religiöst inslag? Och hur nära förknippad med skolavslutningar psalmen ifråga än är så är det fortfarande en psalm. Spelar det då någon roll? Ja uppenbarligen för vissa. De som drabbas är bland annat elever som är Jehovas Vittnen som inte kan tänka sig att delta i skolavslutningar i kyrkan. Jag är övertygad om att samma elever inte heller skulle kunna delta i yoga på skoltid. Här uppstår dock inte riktigt samma problem, eftersom ämnet faktiskt är valbart.

Vad tycker du? Kommentera gärna så kan vi diskutera lite!

7 kommentarer »
Blogg

Katolska kyrkan lockar unga

Ingen har väl missat att påve Franciskus är på besök i Sverige. Han anlände till Lund igår förmiddags och kommer bland annat att träffa statsministern, kungaparet och hålla i en ekumenisk gudstjänst med ärkebiskop Antje Jackelen. Tidningarna har fyllts med artiklar om vad påven tycker och tänker i en rad olika frågor, men också mer generellt om katolska kyrkan idag.

En av de intressantaste artiklarna var i DN i helgen och handlar om hur många unga svenskar med protestantisk eller ickereligiös bakgrund känner sig dragna till just katolska kyrkan. För många verkar katolska kyrkan stå för något annorlunda och tidlöst: ”Man står för mysterier och dolda rum – tabernaklet, det allra heligaste – i ett land av öppna planlösningar.”

Men katolska kyrkan står också för ramar och auktoriteter i en tid där många känner sig vilsna. Kanske är det så att pendeln har börjat svänga när det gäller svenskars individualistiska och liberala värderingar? Syster Sofie i Rögle kloster menar: ”Under lång tid har alla, även kristna i Sverige, haft behov av att frigöra sig från känslor av tvång. Medan unga konstant har uppmuntrats att leva ut. Att testa. Något har vänt nu. RFSU-budskapen står många av dem upp i halsen. Man upplever att ”friheten” kollapsar i meningslöshet” Hon menar att den nya generationen känner en ”längtan att slippa vara Gud i sina egna liv”.

Läs gärna hela artikeln här!

Ingen har väl missat att påve Franciskus är på besök i Sverige. Han anlände till Lund igår förmiddags och kommer bland annat att träffa statsministern, kungaparet och hålla i en ekumenisk gudstjänst med ärkebiskop Antje Jackelen. Tidningarna har fyllts med artiklar om vad påven tycker och tänker i en rad olika frågor, men också mer generellt om katolska kyrkan idag.

En av de intressantaste artiklarna var i DN i helgen och handlar om hur många unga svenskar med protestantisk eller ickereligiös bakgrund känner sig dragna till just katolska kyrkan. För många verkar katolska kyrkan stå för något annorlunda och tidlöst: ”Man står för mysterier och dolda rum – tabernaklet, det allra heligaste – i ett land av öppna planlösningar.”

Men katolska kyrkan står också för ramar och auktoriteter i en tid där många känner sig vilsna. Kanske är det så att pendeln har börjat svänga när det gäller svenskars individualistiska och liberala värderingar? Syster Sofie i Rögle kloster menar: ”Under lång tid har alla, även kristna i Sverige, haft behov av att frigöra sig från känslor av tvång. Medan unga konstant har uppmuntrats att leva ut. Att testa. Något har vänt nu. RFSU-budskapen står många av dem upp i halsen. Man upplever att ”friheten” kollapsar i meningslöshet” Hon menar att den nya generationen känner en ”längtan att slippa vara Gud i sina egna liv”.

Läs gärna hela artikeln här!

Ingen har väl missat att påve Franciskus är på besök i Sverige. Han anlände till Lund igår förmiddags och kommer bland annat att träffa statsministern, kungaparet och hålla i en ekumenisk gudstjänst med ärkebiskop Antje Jackelen. Tidningarna har fyllts med artiklar om vad påven tycker och tänker i en rad olika frågor, men också mer generellt om katolska kyrkan idag.

En av de intressantaste artiklarna var i DN i helgen och handlar om hur många unga svenskar med protestantisk eller ickereligiös bakgrund känner sig dragna till just katolska kyrkan. För många verkar katolska kyrkan stå för något annorlunda och tidlöst: ”Man står för mysterier och dolda rum – tabernaklet, det allra heligaste – i ett land av öppna planlösningar.”

Men katolska kyrkan står också för ramar och auktoriteter i en tid där många känner sig vilsna. Kanske är det så att pendeln har börjat svänga när det gäller svenskars individualistiska och liberala värderingar? Syster Sofie i Rögle kloster menar: ”Under lång tid har alla, även kristna i Sverige, haft behov av att frigöra sig från känslor av tvång. Medan unga konstant har uppmuntrats att leva ut. Att testa. Något har vänt nu. RFSU-budskapen står många av dem upp i halsen. Man upplever att ”friheten” kollapsar i meningslöshet” Hon menar att den nya generationen känner en ”längtan att slippa vara Gud i sina egna liv”.

Läs gärna hela artikeln här!

Inga kommentarer »
Blogg

Halloween och fascinationen för skräck

halloweenSnart är det Halloween igen och butikerna fylls gradvis på med monstermasker, plastspindlar och andra skräckrelaterade attiraljer. Halloween verkar på kort tid ha lyckats fånga svenskarnas intresse och inta en permanent plats i många svenskars hjärtan. Vad beror detta på?

Kanske är det  tack vare skicklig marknadsföring, eller för att svenskar generellt verkar vara öppna för spännande nya traditioner. Men jag tycker det är intressant att fundera på om det finns ett djupare liggande behov av en högtid för allt det mörka och skrämmande i tillvaron. Jag har nämligen själv ända sedan barnsben attraherats av skräckgenren, både i litteratur och film, utan att riktigt veta varför.

Om en vill se bortom den lite plastiga och kitschiga ytan så menar jag att det finns flera intressanta existentiella och filosofiska dimensioner i såväl Halloween som skräckgenren som sådan. Filosofen Eugene Thacker har skrivit boken ”In The Dust of This Planet – Horror of Philosophy”. Här beskriver han hur skräckgenren handlar om människans rädslor och fascination för det okända som ligger bortom den ordnade tillvaron. Genom årtusendena har vi försökt ge stadga och ordning åt världen, som de meningsskapande varelser vi är. Under moderniteten har vi intalat oss att allt går att ordna, förstå och förklara. Samtidigt har vi trängt undan våra tvivel och våra rädslor över att denna ordning och mening kanske bara är en chimär.

Howard_Phillips_LovecraftKort sagt: det som vi inte förstå, det som är främmande och bryter mot invanda föreställningar, är också det som uppfattas som hotfullt och som skrämmer oss. En av skräckgenrens mest inflytelserika författare – H P Lovecraft –  tar fasta på denna rädsla i sina noveller som handlar om möten med outsägliga och onämnbara fasor som är så fullständigt främmande att vårt intellekt bryter samman. I hans böcker möter vi liksom i de flesta skräckfilmer skrämmande väsen eller monster. Men Lovecraft går längre än så. Hans stil brukar kallas ”kosmisk skräck”. Människan framstår här som en obetydligt parantes i ett ändlöst stort och likgiltigt universum som vi aldrig har någon chans att greppa med vårt primitiva intellekt. Eller som Lovecraft själv skriver i novellen Chtulhu: ”Vi lever på en fridfull ö av okunnighet mitt i ett oändlighetens svarta hav, och det var inte meningen att vi skulle färdas långt.” Monster, demoner och vampyrer i all ära, men det verkligt otäcka ligger kanske i att tänka oss ett universum utan människan som dess självklara måttstock och medelpunkt.

Det finns i skräckgenren en märklig dubbelhet som också återspeglas i religionen, nämligen att vi både verkar dras till och skrämmas av det som är oss mest främmande. Religionshistorikern Rudolf Ottto talade om ”mysterium tremendum et fascinosum”, alltså ”ett skrämmande och fascinerande mysterium” för att beskriva mötet med det okända. Gudomliga krafter är ofta just både skrämmande och fascinerande såsom de beskrivs i religiösa berättelser. När Gud träder ner på Sinai Berg för att leverera budorden till Moses så är det på ett skrämmande och våldsamt sätt där Gud visar sig ”som en förtärande eld på toppen av berget” (2 Mo 25:17). Samtidigt vill vi veta. Vi vill möta det annorlunda.

I buddhismen finns det också gott om främmande väsen och märkligheter. Men det mest skrämmande är kanske den filosofiska idén om ”alltings tomhet”, sunyata. Enligt buddhismen att alla ting, inklusive oss själva, är i avsaknad av ”självnatur”. Det finns ingenting som existerar i sig självt, på egen hand, oberoende av något annat. Inget är heller konstant, utan i ständig förändring. Vad är det då som är skrämmande med detta perspektivet? Kanske är det insikten att även min egen mittpunkt, jaget självt, är en illusion eller ett luftslott. Ser vi närmare finner vi ingen evig själ, bara en rad olika flyktiga element som uppstår och försvinner. Enligt den buddhistiska madhyamika-filosofin är alla försök att ringa in och greppa tillvaron dömda att misslyckas. Vi måste gå bortom ord och begrepp, bortom alla ordnade former och bortom oss själva om vi vill kunna  nå upplysning. Även om det kan låta skrämmande att släppa taget om allting, till och med sig själv, så innebär det enligt buddhismen den stora befrielsen.

Kanske handlar Halloween om att på ett djupare plan släppa loss skräcken och våga konfrontera det okända och skrämmande.

halloweenSnart är det Halloween igen och butikerna fylls gradvis på med monstermasker, plastspindlar och andra skräckrelaterade attiraljer. Halloween verkar på kort tid ha lyckats fånga svenskarnas intresse och inta en permanent plats i många svenskars hjärtan. Vad beror detta på?

Kanske är det  tack vare skicklig marknadsföring, eller för att svenskar generellt verkar vara öppna för spännande nya traditioner. Men jag tycker det är intressant att fundera på om det finns ett djupare liggande behov av en högtid för allt det mörka och skrämmande i tillvaron. Jag har nämligen själv ända sedan barnsben attraherats av skräckgenren, både i litteratur och film, utan att riktigt veta varför.

Om en vill se bortom den lite plastiga och kitschiga ytan så menar jag att det finns flera intressanta existentiella och filosofiska dimensioner i såväl Halloween som skräckgenren som sådan. Filosofen Eugene Thacker har skrivit boken ”In The Dust of This Planet – Horror of Philosophy”. Här beskriver han hur skräckgenren handlar om människans rädslor och fascination för det okända som ligger bortom den ordnade tillvaron. Genom årtusendena har vi försökt ge stadga och ordning åt världen, som de meningsskapande varelser vi är. Under moderniteten har vi intalat oss att allt går att ordna, förstå och förklara. Samtidigt har vi trängt undan våra tvivel och våra rädslor över att denna ordning och mening kanske bara är en chimär.

Howard_Phillips_LovecraftKort sagt: det som vi inte förstå, det som är främmande och bryter mot invanda föreställningar, är också det som uppfattas som hotfullt och som skrämmer oss. En av skräckgenrens mest inflytelserika författare – H P Lovecraft –  tar fasta på denna rädsla i sina noveller som handlar om möten med outsägliga och onämnbara fasor som är så fullständigt främmande att vårt intellekt bryter samman. I hans böcker möter vi liksom i de flesta skräckfilmer skrämmande väsen eller monster. Men Lovecraft går längre än så. Hans stil brukar kallas ”kosmisk skräck”. Människan framstår här som en obetydligt parantes i ett ändlöst stort och likgiltigt universum som vi aldrig har någon chans att greppa med vårt primitiva intellekt. Eller som Lovecraft själv skriver i novellen Chtulhu: ”Vi lever på en fridfull ö av okunnighet mitt i ett oändlighetens svarta hav, och det var inte meningen att vi skulle färdas långt.” Monster, demoner och vampyrer i all ära, men det verkligt otäcka ligger kanske i att tänka oss ett universum utan människan som dess självklara måttstock och medelpunkt.

Det finns i skräckgenren en märklig dubbelhet som också återspeglas i religionen, nämligen att vi både verkar dras till och skrämmas av det som är oss mest främmande. Religionshistorikern Rudolf Ottto talade om ”mysterium tremendum et fascinosum”, alltså ”ett skrämmande och fascinerande mysterium” för att beskriva mötet med det okända. Gudomliga krafter är ofta just både skrämmande och fascinerande såsom de beskrivs i religiösa berättelser. När Gud träder ner på Sinai Berg för att leverera budorden till Moses så är det på ett skrämmande och våldsamt sätt där Gud visar sig ”som en förtärande eld på toppen av berget” (2 Mo 25:17). Samtidigt vill vi veta. Vi vill möta det annorlunda.

I buddhismen finns det också gott om främmande väsen och märkligheter. Men det mest skrämmande är kanske den filosofiska idén om ”alltings tomhet”, sunyata. Enligt buddhismen att alla ting, inklusive oss själva, är i avsaknad av ”självnatur”. Det finns ingenting som existerar i sig självt, på egen hand, oberoende av något annat. Inget är heller konstant, utan i ständig förändring. Vad är det då som är skrämmande med detta perspektivet? Kanske är det insikten att även min egen mittpunkt, jaget självt, är en illusion eller ett luftslott. Ser vi närmare finner vi ingen evig själ, bara en rad olika flyktiga element som uppstår och försvinner. Enligt den buddhistiska madhyamika-filosofin är alla försök att ringa in och greppa tillvaron dömda att misslyckas. Vi måste gå bortom ord och begrepp, bortom alla ordnade former och bortom oss själva om vi vill kunna  nå upplysning. Även om det kan låta skrämmande att släppa taget om allting, till och med sig själv, så innebär det enligt buddhismen den stora befrielsen.

Kanske handlar Halloween om att på ett djupare plan släppa loss skräcken och våga konfrontera det okända och skrämmande.

halloweenSnart är det Halloween igen och butikerna fylls gradvis på med monstermasker, plastspindlar och andra skräckrelaterade attiraljer. Halloween verkar på kort tid ha lyckats fånga svenskarnas intresse och inta en permanent plats i många svenskars hjärtan. Vad beror detta på?

Kanske är det  tack vare skicklig marknadsföring, eller för att svenskar generellt verkar vara öppna för spännande nya traditioner. Men jag tycker det är intressant att fundera på om det finns ett djupare liggande behov av en högtid för allt det mörka och skrämmande i tillvaron. Jag har nämligen själv ända sedan barnsben attraherats av skräckgenren, både i litteratur och film, utan att riktigt veta varför.

Om en vill se bortom den lite plastiga och kitschiga ytan så menar jag att det finns flera intressanta existentiella och filosofiska dimensioner i såväl Halloween som skräckgenren som sådan. Filosofen Eugene Thacker har skrivit boken ”In The Dust of This Planet – Horror of Philosophy”. Här beskriver han hur skräckgenren handlar om människans rädslor och fascination för det okända som ligger bortom den ordnade tillvaron. Genom årtusendena har vi försökt ge stadga och ordning åt världen, som de meningsskapande varelser vi är. Under moderniteten har vi intalat oss att allt går att ordna, förstå och förklara. Samtidigt har vi trängt undan våra tvivel och våra rädslor över att denna ordning och mening kanske bara är en chimär.

Howard_Phillips_LovecraftKort sagt: det som vi inte förstå, det som är främmande och bryter mot invanda föreställningar, är också det som uppfattas som hotfullt och som skrämmer oss. En av skräckgenrens mest inflytelserika författare – H P Lovecraft –  tar fasta på denna rädsla i sina noveller som handlar om möten med outsägliga och onämnbara fasor som är så fullständigt främmande att vårt intellekt bryter samman. I hans böcker möter vi liksom i de flesta skräckfilmer skrämmande väsen eller monster. Men Lovecraft går längre än så. Hans stil brukar kallas ”kosmisk skräck”. Människan framstår här som en obetydligt parantes i ett ändlöst stort och likgiltigt universum som vi aldrig har någon chans att greppa med vårt primitiva intellekt. Eller som Lovecraft själv skriver i novellen Chtulhu: ”Vi lever på en fridfull ö av okunnighet mitt i ett oändlighetens svarta hav, och det var inte meningen att vi skulle färdas långt.” Monster, demoner och vampyrer i all ära, men det verkligt otäcka ligger kanske i att tänka oss ett universum utan människan som dess självklara måttstock och medelpunkt.

Det finns i skräckgenren en märklig dubbelhet som också återspeglas i religionen, nämligen att vi både verkar dras till och skrämmas av det som är oss mest främmande. Religionshistorikern Rudolf Ottto talade om ”mysterium tremendum et fascinosum”, alltså ”ett skrämmande och fascinerande mysterium” för att beskriva mötet med det okända. Gudomliga krafter är ofta just både skrämmande och fascinerande såsom de beskrivs i religiösa berättelser. När Gud träder ner på Sinai Berg för att leverera budorden till Moses så är det på ett skrämmande och våldsamt sätt där Gud visar sig ”som en förtärande eld på toppen av berget” (2 Mo 25:17). Samtidigt vill vi veta. Vi vill möta det annorlunda.

I buddhismen finns det också gott om främmande väsen och märkligheter. Men det mest skrämmande är kanske den filosofiska idén om ”alltings tomhet”, sunyata. Enligt buddhismen att alla ting, inklusive oss själva, är i avsaknad av ”självnatur”. Det finns ingenting som existerar i sig självt, på egen hand, oberoende av något annat. Inget är heller konstant, utan i ständig förändring. Vad är det då som är skrämmande med detta perspektivet? Kanske är det insikten att även min egen mittpunkt, jaget självt, är en illusion eller ett luftslott. Ser vi närmare finner vi ingen evig själ, bara en rad olika flyktiga element som uppstår och försvinner. Enligt den buddhistiska madhyamika-filosofin är alla försök att ringa in och greppa tillvaron dömda att misslyckas. Vi måste gå bortom ord och begrepp, bortom alla ordnade former och bortom oss själva om vi vill kunna  nå upplysning. Även om det kan låta skrämmande att släppa taget om allting, till och med sig själv, så innebär det enligt buddhismen den stora befrielsen.

Kanske handlar Halloween om att på ett djupare plan släppa loss skräcken och våga konfrontera det okända och skrämmande.

Inga kommentarer »
Blogg

Annorlunda Musikskola firar 40 år!

Annorlunda Musikskola

1976 startades Annorlunda Musikskola i en villa i Sollentuna. Namnet valdes eftersom tanken var att skolan skulle fungera som ett komplement till kommunala musikskolan. Föreningen Sollentuna Jazzworkshop hade bildats tre år tidigare då det fanns ett hål att fylla eftersom varken kommunala musikskolan eller musikhögskolan erbjöd utbildningar inriktade på jazz. Idag är Annorlunda Musikskola både ett replokalshus för band i alla möjliga musikgenrer och det arrangerar både instrument och ensemblekurser i samarbete med Sensus med syftet att  ge människor möjlighet att skapa ett eget musikaliskt språk med inriktning på improvisationsmusik – jazz, rock, blues, pop och salsa. Läs mer om verksamheten här!

Annorlunda Musikskola 40 år

Ett 40 åskalas fyllt av liveuppträdanden och festligheter kommer att hållas på Rotebro Krog nu på lördag. Mer info om det finns i det här Facebookevenemanget.

 

Annorlunda Musikskola

1976 startades Annorlunda Musikskola i en villa i Sollentuna. Namnet valdes eftersom tanken var att skolan skulle fungera som ett komplement till kommunala musikskolan. Föreningen Sollentuna Jazzworkshop hade bildats tre år tidigare då det fanns ett hål att fylla eftersom varken kommunala musikskolan eller musikhögskolan erbjöd utbildningar inriktade på jazz. Idag är Annorlunda Musikskola både ett replokalshus för band i alla möjliga musikgenrer och det arrangerar både instrument och ensemblekurser i samarbete med Sensus med syftet att  ge människor möjlighet att skapa ett eget musikaliskt språk med inriktning på improvisationsmusik – jazz, rock, blues, pop och salsa. Läs mer om verksamheten här!

Annorlunda Musikskola 40 år

Ett 40 åskalas fyllt av liveuppträdanden och festligheter kommer att hållas på Rotebro Krog nu på lördag. Mer info om det finns i det här Facebookevenemanget.

 

Annorlunda Musikskola

1976 startades Annorlunda Musikskola i en villa i Sollentuna. Namnet valdes eftersom tanken var att skolan skulle fungera som ett komplement till kommunala musikskolan. Föreningen Sollentuna Jazzworkshop hade bildats tre år tidigare då det fanns ett hål att fylla eftersom varken kommunala musikskolan eller musikhögskolan erbjöd utbildningar inriktade på jazz. Idag är Annorlunda Musikskola både ett replokalshus för band i alla möjliga musikgenrer och det arrangerar både instrument och ensemblekurser i samarbete med Sensus med syftet att  ge människor möjlighet att skapa ett eget musikaliskt språk med inriktning på improvisationsmusik – jazz, rock, blues, pop och salsa. Läs mer om verksamheten här!

Annorlunda Musikskola 40 år

Ett 40 åskalas fyllt av liveuppträdanden och festligheter kommer att hållas på Rotebro Krog nu på lördag. Mer info om det finns i det här Facebookevenemanget.

 

Inga kommentarer »