Blogg

Intervjun: Från sorg till glädje

Idag, 1 maj, är inte bara arbetarrörelsens stora dag. Idag firas också påskdagen i ortodoxa kyrkan. Följande intervju är hämtad från Multireligiösa almanackan 2013, då almanackans skribent Tove Näckdal träffade och intervjuade Maria om påskens betydelse i hennes liv.

maria2– Under långfredagen klär vi korset i svart och går i procession efter det. Vi har också en tom kista i kyrkan som alla kan lägga blommor i. Efter gudstjänsten brukar många ta en blomma ur kistan och ha hemma som påminnelse. Det är väldigt känslosamt.

Det låter onekligen dramatiskt. Maria är ung akademiker, vältalig och med stort samhällsengagemang. Men idag pratar vi inte om feminism, om den nyligen avslutade kandidatexamen eller om hennes förestående flytt till Berlin där hon har fått praktik på en kulturorganisation. Istället pratar vi om den kristna tron, som ligger lite i bakgrunden i Marias vardagsliv. Men som samtidigt är högst levande. Och hon berättar med stort engagemang.

– Påsken är den stora högtiden, inom ortodoxa kyrkan och för mig personligen. Jag vill vara med varje dag, genom sorgen och i glädjen som kommer efteråt. Det är genom påsken som jag förankrar mig i min tro.

Maria berättar att det alltid är spännande att komma hem till familjen och påskfirandet. Spännande, och lite stressigt på grund av alla förberedelser och all mat som ska lagas. Men det är alltid lika roligt. Efter långfredagens sorgestämning följer lördagen som i kristna sammanhang ibland brukar kallas ”dagen mellan liv och död”. Natten till söndagen övervinner Jesus döden och återuppstår, och sorgen övergår i glädje.

– På kvällen före påskdagen samlas alla till gudstjänst och fastan bryts gemensamt. Det är väldigt fint. Efteråt går vi hem och sover lite, sedan tillbaka för en kortare gudstjänst och sedan är det fest! Vi har påskmiddag med lamm, ägg och en massa godis. Prästen brukar alltid komma förbi varje familj och be en bön och bli bjuden på vin.

I den syrisk-ortodoxa gruppen är gemenskapen central, och det är tydligt att den också är viktig för Maria. Religiös tro, kultur och identitet går hand i hand. Att delta i högtiderna tillsammans innebär glädje och en känsla av tillhörighet. Samtidigt är Maria skeptisk till flera av de mer konservativa värderingarna som kyrkan står för.

– Det är olika sidor av mig som jag försöker få att samsas. Men jag har alltid kunnat diskutera och kritisera och aldrig känt att jag behöver välja.

Som till exempel den gången hon som tonåring ställde sig på männens sida under gudstjänsten. För att bryta konventionen, provocera. Men reaktionerna uteblev.

– Det hände ingenting, ingen tyckte att det var särskilt konstigt. Jag har senare insett att kyrkan inte kräver några speciella åsikter av mig. Det är inte för att hävda en åsikt som man är där, utan för det andliga. Kyrkan är en plats där jag inte behöver vara kritisk, utan bara får vara.

Maria beskriver den utveckling hon genomgått och som säkert många unga svenskar kan känna igen sig i, inte minst de som har sina rötter i flera kulturer. Från att som barn ha accepterat föräldrarnas kultur, via att i tonåren ifrågasätta och kritisera mycket för att sedan hitta ett eget förhållningssätt där hon inte behöver välja bort någon del av sig själv.

– Jag har gått igenom flera olika faser men alltid känt mig som en del av syrianska kyrkan. Jag tillhör ju många olika gemenskaper, men i den syrianska gemenskapen och under högtiderna så känns det alltid som att, det här kan jag, det är lika fint varje gång. Visst vore det bra med vissa reformer, och de kanske kommer på sikt, men jag vill aldrig välja bort kyrkan. Den är en del av vem jag är.

Text: Tove Näckdal

Under 2016 fortsätter vi intervjua svenskar med olika religiös bakgrund. Vi vill belysa att tro är något högst levande i dagens Sverige och att religion omformas och tolkas i en ständigt pågående process. 2016 års Multireligiösa almanacka innehåller ett antal nya intervjuer.

Idag, 1 maj, är inte bara arbetarrörelsens stora dag. Idag firas också påskdagen i ortodoxa kyrkan. Följande intervju är hämtad från Multireligiösa almanackan 2013, då almanackans skribent Tove Näckdal träffade och intervjuade Maria om påskens betydelse i hennes liv.

maria2– Under långfredagen klär vi korset i svart och går i procession efter det. Vi har också en tom kista i kyrkan som alla kan lägga blommor i. Efter gudstjänsten brukar många ta en blomma ur kistan och ha hemma som påminnelse. Det är väldigt känslosamt.

Det låter onekligen dramatiskt. Maria är ung akademiker, vältalig och med stort samhällsengagemang. Men idag pratar vi inte om feminism, om den nyligen avslutade kandidatexamen eller om hennes förestående flytt till Berlin där hon har fått praktik på en kulturorganisation. Istället pratar vi om den kristna tron, som ligger lite i bakgrunden i Marias vardagsliv. Men som samtidigt är högst levande. Och hon berättar med stort engagemang.

– Påsken är den stora högtiden, inom ortodoxa kyrkan och för mig personligen. Jag vill vara med varje dag, genom sorgen och i glädjen som kommer efteråt. Det är genom påsken som jag förankrar mig i min tro.

Maria berättar att det alltid är spännande att komma hem till familjen och påskfirandet. Spännande, och lite stressigt på grund av alla förberedelser och all mat som ska lagas. Men det är alltid lika roligt. Efter långfredagens sorgestämning följer lördagen som i kristna sammanhang ibland brukar kallas ”dagen mellan liv och död”. Natten till söndagen övervinner Jesus döden och återuppstår, och sorgen övergår i glädje.

– På kvällen före påskdagen samlas alla till gudstjänst och fastan bryts gemensamt. Det är väldigt fint. Efteråt går vi hem och sover lite, sedan tillbaka för en kortare gudstjänst och sedan är det fest! Vi har påskmiddag med lamm, ägg och en massa godis. Prästen brukar alltid komma förbi varje familj och be en bön och bli bjuden på vin.

I den syrisk-ortodoxa gruppen är gemenskapen central, och det är tydligt att den också är viktig för Maria. Religiös tro, kultur och identitet går hand i hand. Att delta i högtiderna tillsammans innebär glädje och en känsla av tillhörighet. Samtidigt är Maria skeptisk till flera av de mer konservativa värderingarna som kyrkan står för.

– Det är olika sidor av mig som jag försöker få att samsas. Men jag har alltid kunnat diskutera och kritisera och aldrig känt att jag behöver välja.

Som till exempel den gången hon som tonåring ställde sig på männens sida under gudstjänsten. För att bryta konventionen, provocera. Men reaktionerna uteblev.

– Det hände ingenting, ingen tyckte att det var särskilt konstigt. Jag har senare insett att kyrkan inte kräver några speciella åsikter av mig. Det är inte för att hävda en åsikt som man är där, utan för det andliga. Kyrkan är en plats där jag inte behöver vara kritisk, utan bara får vara.

Maria beskriver den utveckling hon genomgått och som säkert många unga svenskar kan känna igen sig i, inte minst de som har sina rötter i flera kulturer. Från att som barn ha accepterat föräldrarnas kultur, via att i tonåren ifrågasätta och kritisera mycket för att sedan hitta ett eget förhållningssätt där hon inte behöver välja bort någon del av sig själv.

– Jag har gått igenom flera olika faser men alltid känt mig som en del av syrianska kyrkan. Jag tillhör ju många olika gemenskaper, men i den syrianska gemenskapen och under högtiderna så känns det alltid som att, det här kan jag, det är lika fint varje gång. Visst vore det bra med vissa reformer, och de kanske kommer på sikt, men jag vill aldrig välja bort kyrkan. Den är en del av vem jag är.

Text: Tove Näckdal

Under 2016 fortsätter vi intervjua svenskar med olika religiös bakgrund. Vi vill belysa att tro är något högst levande i dagens Sverige och att religion omformas och tolkas i en ständigt pågående process. 2016 års Multireligiösa almanacka innehåller ett antal nya intervjuer.

Idag, 1 maj, är inte bara arbetarrörelsens stora dag. Idag firas också påskdagen i ortodoxa kyrkan. Följande intervju är hämtad från Multireligiösa almanackan 2013, då almanackans skribent Tove Näckdal träffade och intervjuade Maria om påskens betydelse i hennes liv.

maria2– Under långfredagen klär vi korset i svart och går i procession efter det. Vi har också en tom kista i kyrkan som alla kan lägga blommor i. Efter gudstjänsten brukar många ta en blomma ur kistan och ha hemma som påminnelse. Det är väldigt känslosamt.

Det låter onekligen dramatiskt. Maria är ung akademiker, vältalig och med stort samhällsengagemang. Men idag pratar vi inte om feminism, om den nyligen avslutade kandidatexamen eller om hennes förestående flytt till Berlin där hon har fått praktik på en kulturorganisation. Istället pratar vi om den kristna tron, som ligger lite i bakgrunden i Marias vardagsliv. Men som samtidigt är högst levande. Och hon berättar med stort engagemang.

– Påsken är den stora högtiden, inom ortodoxa kyrkan och för mig personligen. Jag vill vara med varje dag, genom sorgen och i glädjen som kommer efteråt. Det är genom påsken som jag förankrar mig i min tro.

Maria berättar att det alltid är spännande att komma hem till familjen och påskfirandet. Spännande, och lite stressigt på grund av alla förberedelser och all mat som ska lagas. Men det är alltid lika roligt. Efter långfredagens sorgestämning följer lördagen som i kristna sammanhang ibland brukar kallas ”dagen mellan liv och död”. Natten till söndagen övervinner Jesus döden och återuppstår, och sorgen övergår i glädje.

– På kvällen före påskdagen samlas alla till gudstjänst och fastan bryts gemensamt. Det är väldigt fint. Efteråt går vi hem och sover lite, sedan tillbaka för en kortare gudstjänst och sedan är det fest! Vi har påskmiddag med lamm, ägg och en massa godis. Prästen brukar alltid komma förbi varje familj och be en bön och bli bjuden på vin.

I den syrisk-ortodoxa gruppen är gemenskapen central, och det är tydligt att den också är viktig för Maria. Religiös tro, kultur och identitet går hand i hand. Att delta i högtiderna tillsammans innebär glädje och en känsla av tillhörighet. Samtidigt är Maria skeptisk till flera av de mer konservativa värderingarna som kyrkan står för.

– Det är olika sidor av mig som jag försöker få att samsas. Men jag har alltid kunnat diskutera och kritisera och aldrig känt att jag behöver välja.

Som till exempel den gången hon som tonåring ställde sig på männens sida under gudstjänsten. För att bryta konventionen, provocera. Men reaktionerna uteblev.

– Det hände ingenting, ingen tyckte att det var särskilt konstigt. Jag har senare insett att kyrkan inte kräver några speciella åsikter av mig. Det är inte för att hävda en åsikt som man är där, utan för det andliga. Kyrkan är en plats där jag inte behöver vara kritisk, utan bara får vara.

Maria beskriver den utveckling hon genomgått och som säkert många unga svenskar kan känna igen sig i, inte minst de som har sina rötter i flera kulturer. Från att som barn ha accepterat föräldrarnas kultur, via att i tonåren ifrågasätta och kritisera mycket för att sedan hitta ett eget förhållningssätt där hon inte behöver välja bort någon del av sig själv.

– Jag har gått igenom flera olika faser men alltid känt mig som en del av syrianska kyrkan. Jag tillhör ju många olika gemenskaper, men i den syrianska gemenskapen och under högtiderna så känns det alltid som att, det här kan jag, det är lika fint varje gång. Visst vore det bra med vissa reformer, och de kanske kommer på sikt, men jag vill aldrig välja bort kyrkan. Den är en del av vem jag är.

Text: Tove Näckdal

Under 2016 fortsätter vi intervjua svenskar med olika religiös bakgrund. Vi vill belysa att tro är något högst levande i dagens Sverige och att religion omformas och tolkas i en ständigt pågående process. 2016 års Multireligiösa almanacka innehåller ett antal nya intervjuer.

Skriv en kommentar

Prenumerera på bloggen via e-post