Blogg

Leder religion till våld?

Det är idag 15 år sedan 11 september-attackerna, som blev startskottet för en ny era av religiöst motiverad terror. Många tycker sig idag kunna se ett tydligt samband mellan religion och våld. Men genast infinner sig en rad knepiga följdfrågor. Hur kan en särskilja vad i en konflikt eller i en våldshandling som beror på religionen och vad som beror på andra faktorer, såsom maktintressen, politik eller kultur? Går det ens att tala om “religion” som ett enhetligt begrepp?

Dessa frågor har varit upp till diskussion på DN Debatt och som inbiten “religionsnörd” så har jag följt den med stort intresse. Det började med teologen Joel Halldorfs artikel – “Idén att religion leder till våld drabbar oskyldiga”. Tesen att “religion i allmänhet” skulle leda till våld är enligt Halldorf en så grov generalisering att den gör det svårare för oss att förstå verkligheten i all sin komplexitet och dessutom riskerar den att skuldbelägga oskyldiga offer tillsammans med förövare. Han tar som exempel muslimen Miriam som utsatts för en religiöst motiverad terrorattack, men som väljer att förlåta förövarna, också det motiverat av en religiös övertygelse. Enligt Halldorf är religion som begrepp för brett för att kunna ha så definitiva attribut eller effekter som att alltid leda till våld eller konflikt. “Vad som existerar är olika religiösa traditioner och övertygelser, som var för sig bidragit till skilda saker: konst, kultur och krig, för att nämna några.” Gränserna för vad som är religion är vaga och godtyckliga, enligt Halldorf, som menar att det finns såväl betydande skillnader mellan olika religiösa traditioner, men också vissa likheter mellan religion och sekulära politiska ideologier och föreställningar.

Patrik Lindenfors menar i en replik till Halldorf att det är fullt möjligt att “ringa in” vad religion är och även fullt möjligt att säga något om religion på ett mer generellt plan. Bland annat menar Lindenfors att även om religion inte per automatik leder till våld så verkar konflikter bli “mer oförsonliga och svårlösliga när en religiös faktor är inblandad.” Lindenfors menar bland annat att det som särskiljer religion är påståenden om ett extra lager ”verklighet” som inte går att undersöka – “en immateriell parallellverklighet”.  Frågan här är om religionens “extraverklighet” på något avgörande sätt skiljer sig från andra ideologiers övertygelser. “Marknadens osynliga hand” eller “mänskliga rättigheter” går ju inte heller att strikt finna i den materiella verkligheten. En möjlig skillnad skulle eventuellt kunna vara att dessa i högre grad än “rena” trosföreställningar baseras på rationella eller filosofiska argument. En intressant tanke är det, även om jag själv inte känner mig helt övertygad.

För att återgå till Halldorf har han en annan viktig poäng, nämligen att religion “i sig själv” inte kan orsaka något, lika lite som en politisk ideologi kan orsaka något “i sig själv”. Alldeles självklart, men ändå värt att trycka på när religion ofta beskrivs som något som existerar utanför och bortom mänskliga konstruktioner och viljor (det om något är ju en religiös föreställning). Det är vi människor som skapar religioner och religiösa föreställningar. För att förstå varför just vissa religiösa idéer får fäste i en speciell tid och på en speciell plats måste vi ta hänsyn till sammanhanget. Inte hade islamiska staten kunnat uppstå om det inte vore för den totala kollaps som både Irak och Syrien drabbades av. På samma sätt är det knappast någon slump att svenskar som enligt studier är de mest individcentrerade i världen (vilket i sin tur har olika förklaringar) också väljer religiösa uttryck i linje med detta.

Jag instämmer också helt med Halldorf att måste bli specifika när vi talar om sambanden mellan religion och våld. Det är dock inte helt enkelt ens när vi utgår från särskilda religiösa tolkningar och trosuppfattningar. Det skulle till exempel kunna tänkas att religioner som arbetar utifrån en svart-vit (dualistisk) världsbild, tänker sig en kamp mellan gott och ont; och därtill har en uppfattning om Gud som våldsam också i högre utsträckning kan legitimera eller motivera till våld. Dock visar det sig att detta kriterium är långt ifrån tillräckligt, eftersom både exempelvis islamiska staten och Jehovas Vittnen delar dessa uppfattningar. Den ena gruppen är extremt våldsam, medan personer tillhörande den andra gruppen är konsekventa vapenvägrare (Jehovas vittnen var därför undantagna värnplikt i Sverige). Ett annat exempel är buddhismen. En vanlig uppfattning särskilt bland svenskar brukar vara att buddhismen är särskilt fredlig. Buddhismen saknar också den dualistiska uppfattningen om gott och ont eller en straffande Gud.  Men här verkar istället uppfattningen om att allt ytterst sett är av “tomhet” (sunyata) under vissa omständigheter kunna legitimera våld. Om självet är en illusion är då någon skada egentligen skedd om någon tar en annans liv? (denna problematik beskrivs bland annat i boken Zen at war).

Det gäller alltså med andra ord att sätta sig in på djupet innan en börjar fälla tvärsäkra omdömen inom det här området. Förenklade och generaliserande framställningar av religion finns hos “båda lägren”. Alltså både hos de som vill försvara religionen och hävda att den aldrig “egentligen” har med våldet att göra, och de som vill se religionen som roten till allt ont. Vill vi börja förstå måste vi kunna hålla fler än en tanke i huvudet samtidigt.

Det är idag 15 år sedan 11 september-attackerna, som blev startskottet för en ny era av religiöst motiverad terror. Många tycker sig idag kunna se ett tydligt samband mellan religion och våld. Men genast infinner sig en rad knepiga följdfrågor. Hur kan en särskilja vad i en konflikt eller i en våldshandling som beror på religionen och vad som beror på andra faktorer, såsom maktintressen, politik eller kultur? Går det ens att tala om “religion” som ett enhetligt begrepp?

Dessa frågor har varit upp till diskussion på DN Debatt och som inbiten “religionsnörd” så har jag följt den med stort intresse. Det började med teologen Joel Halldorfs artikel – “Idén att religion leder till våld drabbar oskyldiga”. Tesen att “religion i allmänhet” skulle leda till våld är enligt Halldorf en så grov generalisering att den gör det svårare för oss att förstå verkligheten i all sin komplexitet och dessutom riskerar den att skuldbelägga oskyldiga offer tillsammans med förövare. Han tar som exempel muslimen Miriam som utsatts för en religiöst motiverad terrorattack, men som väljer att förlåta förövarna, också det motiverat av en religiös övertygelse. Enligt Halldorf är religion som begrepp för brett för att kunna ha så definitiva attribut eller effekter som att alltid leda till våld eller konflikt. “Vad som existerar är olika religiösa traditioner och övertygelser, som var för sig bidragit till skilda saker: konst, kultur och krig, för att nämna några.” Gränserna för vad som är religion är vaga och godtyckliga, enligt Halldorf, som menar att det finns såväl betydande skillnader mellan olika religiösa traditioner, men också vissa likheter mellan religion och sekulära politiska ideologier och föreställningar.

Patrik Lindenfors menar i en replik till Halldorf att det är fullt möjligt att “ringa in” vad religion är och även fullt möjligt att säga något om religion på ett mer generellt plan. Bland annat menar Lindenfors att även om religion inte per automatik leder till våld så verkar konflikter bli “mer oförsonliga och svårlösliga när en religiös faktor är inblandad.” Lindenfors menar bland annat att det som särskiljer religion är påståenden om ett extra lager ”verklighet” som inte går att undersöka – “en immateriell parallellverklighet”.  Frågan här är om religionens “extraverklighet” på något avgörande sätt skiljer sig från andra ideologiers övertygelser. “Marknadens osynliga hand” eller “mänskliga rättigheter” går ju inte heller att strikt finna i den materiella verkligheten. En möjlig skillnad skulle eventuellt kunna vara att dessa i högre grad än “rena” trosföreställningar baseras på rationella eller filosofiska argument. En intressant tanke är det, även om jag själv inte känner mig helt övertygad.

För att återgå till Halldorf har han en annan viktig poäng, nämligen att religion “i sig själv” inte kan orsaka något, lika lite som en politisk ideologi kan orsaka något “i sig själv”. Alldeles självklart, men ändå värt att trycka på när religion ofta beskrivs som något som existerar utanför och bortom mänskliga konstruktioner och viljor (det om något är ju en religiös föreställning). Det är vi människor som skapar religioner och religiösa föreställningar. För att förstå varför just vissa religiösa idéer får fäste i en speciell tid och på en speciell plats måste vi ta hänsyn till sammanhanget. Inte hade islamiska staten kunnat uppstå om det inte vore för den totala kollaps som både Irak och Syrien drabbades av. På samma sätt är det knappast någon slump att svenskar som enligt studier är de mest individcentrerade i världen (vilket i sin tur har olika förklaringar) också väljer religiösa uttryck i linje med detta.

Jag instämmer också helt med Halldorf att måste bli specifika när vi talar om sambanden mellan religion och våld. Det är dock inte helt enkelt ens när vi utgår från särskilda religiösa tolkningar och trosuppfattningar. Det skulle till exempel kunna tänkas att religioner som arbetar utifrån en svart-vit (dualistisk) världsbild, tänker sig en kamp mellan gott och ont; och därtill har en uppfattning om Gud som våldsam också i högre utsträckning kan legitimera eller motivera till våld. Dock visar det sig att detta kriterium är långt ifrån tillräckligt, eftersom både exempelvis islamiska staten och Jehovas Vittnen delar dessa uppfattningar. Den ena gruppen är extremt våldsam, medan personer tillhörande den andra gruppen är konsekventa vapenvägrare (Jehovas vittnen var därför undantagna värnplikt i Sverige). Ett annat exempel är buddhismen. En vanlig uppfattning särskilt bland svenskar brukar vara att buddhismen är särskilt fredlig. Buddhismen saknar också den dualistiska uppfattningen om gott och ont eller en straffande Gud.  Men här verkar istället uppfattningen om att allt ytterst sett är av “tomhet” (sunyata) under vissa omständigheter kunna legitimera våld. Om självet är en illusion är då någon skada egentligen skedd om någon tar en annans liv? (denna problematik beskrivs bland annat i boken Zen at war).

Det gäller alltså med andra ord att sätta sig in på djupet innan en börjar fälla tvärsäkra omdömen inom det här området. Förenklade och generaliserande framställningar av religion finns hos “båda lägren”. Alltså både hos de som vill försvara religionen och hävda att den aldrig “egentligen” har med våldet att göra, och de som vill se religionen som roten till allt ont. Vill vi börja förstå måste vi kunna hålla fler än en tanke i huvudet samtidigt.

Det är idag 15 år sedan 11 september-attackerna, som blev startskottet för en ny era av religiöst motiverad terror. Många tycker sig idag kunna se ett tydligt samband mellan religion och våld. Men genast infinner sig en rad knepiga följdfrågor. Hur kan en särskilja vad i en konflikt eller i en våldshandling som beror på religionen och vad som beror på andra faktorer, såsom maktintressen, politik eller kultur? Går det ens att tala om “religion” som ett enhetligt begrepp?

Dessa frågor har varit upp till diskussion på DN Debatt och som inbiten “religionsnörd” så har jag följt den med stort intresse. Det började med teologen Joel Halldorfs artikel – “Idén att religion leder till våld drabbar oskyldiga”. Tesen att “religion i allmänhet” skulle leda till våld är enligt Halldorf en så grov generalisering att den gör det svårare för oss att förstå verkligheten i all sin komplexitet och dessutom riskerar den att skuldbelägga oskyldiga offer tillsammans med förövare. Han tar som exempel muslimen Miriam som utsatts för en religiöst motiverad terrorattack, men som väljer att förlåta förövarna, också det motiverat av en religiös övertygelse. Enligt Halldorf är religion som begrepp för brett för att kunna ha så definitiva attribut eller effekter som att alltid leda till våld eller konflikt. “Vad som existerar är olika religiösa traditioner och övertygelser, som var för sig bidragit till skilda saker: konst, kultur och krig, för att nämna några.” Gränserna för vad som är religion är vaga och godtyckliga, enligt Halldorf, som menar att det finns såväl betydande skillnader mellan olika religiösa traditioner, men också vissa likheter mellan religion och sekulära politiska ideologier och föreställningar.

Patrik Lindenfors menar i en replik till Halldorf att det är fullt möjligt att “ringa in” vad religion är och även fullt möjligt att säga något om religion på ett mer generellt plan. Bland annat menar Lindenfors att även om religion inte per automatik leder till våld så verkar konflikter bli “mer oförsonliga och svårlösliga när en religiös faktor är inblandad.” Lindenfors menar bland annat att det som särskiljer religion är påståenden om ett extra lager ”verklighet” som inte går att undersöka – “en immateriell parallellverklighet”.  Frågan här är om religionens “extraverklighet” på något avgörande sätt skiljer sig från andra ideologiers övertygelser. “Marknadens osynliga hand” eller “mänskliga rättigheter” går ju inte heller att strikt finna i den materiella verkligheten. En möjlig skillnad skulle eventuellt kunna vara att dessa i högre grad än “rena” trosföreställningar baseras på rationella eller filosofiska argument. En intressant tanke är det, även om jag själv inte känner mig helt övertygad.

För att återgå till Halldorf har han en annan viktig poäng, nämligen att religion “i sig själv” inte kan orsaka något, lika lite som en politisk ideologi kan orsaka något “i sig själv”. Alldeles självklart, men ändå värt att trycka på när religion ofta beskrivs som något som existerar utanför och bortom mänskliga konstruktioner och viljor (det om något är ju en religiös föreställning). Det är vi människor som skapar religioner och religiösa föreställningar. För att förstå varför just vissa religiösa idéer får fäste i en speciell tid och på en speciell plats måste vi ta hänsyn till sammanhanget. Inte hade islamiska staten kunnat uppstå om det inte vore för den totala kollaps som både Irak och Syrien drabbades av. På samma sätt är det knappast någon slump att svenskar som enligt studier är de mest individcentrerade i världen (vilket i sin tur har olika förklaringar) också väljer religiösa uttryck i linje med detta.

Jag instämmer också helt med Halldorf att måste bli specifika när vi talar om sambanden mellan religion och våld. Det är dock inte helt enkelt ens när vi utgår från särskilda religiösa tolkningar och trosuppfattningar. Det skulle till exempel kunna tänkas att religioner som arbetar utifrån en svart-vit (dualistisk) världsbild, tänker sig en kamp mellan gott och ont; och därtill har en uppfattning om Gud som våldsam också i högre utsträckning kan legitimera eller motivera till våld. Dock visar det sig att detta kriterium är långt ifrån tillräckligt, eftersom både exempelvis islamiska staten och Jehovas Vittnen delar dessa uppfattningar. Den ena gruppen är extremt våldsam, medan personer tillhörande den andra gruppen är konsekventa vapenvägrare (Jehovas vittnen var därför undantagna värnplikt i Sverige). Ett annat exempel är buddhismen. En vanlig uppfattning särskilt bland svenskar brukar vara att buddhismen är särskilt fredlig. Buddhismen saknar också den dualistiska uppfattningen om gott och ont eller en straffande Gud.  Men här verkar istället uppfattningen om att allt ytterst sett är av “tomhet” (sunyata) under vissa omständigheter kunna legitimera våld. Om självet är en illusion är då någon skada egentligen skedd om någon tar en annans liv? (denna problematik beskrivs bland annat i boken Zen at war).

Det gäller alltså med andra ord att sätta sig in på djupet innan en börjar fälla tvärsäkra omdömen inom det här området. Förenklade och generaliserande framställningar av religion finns hos “båda lägren”. Alltså både hos de som vill försvara religionen och hävda att den aldrig “egentligen” har med våldet att göra, och de som vill se religionen som roten till allt ont. Vill vi börja förstå måste vi kunna hålla fler än en tanke i huvudet samtidigt.

Diskussion

  1. Kjell Sundberg

    Jag saknar en bedömning av nationalismen. Det är en mänsklig konstruktion, som är mer verksam än kapitalismens osynliga hand eller MR. Den mobiliserar och får människor att begå hemska handlingar då den förklarar motståndarna som mindervärdiga.

    Svara
    • Marcus Nilsson

      Hej Kjell!

      Tack för en viktig poäng. För att göra en tillförlitlig analys behöver vi, tror jag, ta hänsyn till så många olika faktorer som möjligt, där religionen ibland kan vara en av dem. Förutom nationalism bör vi väl här nämna kampen om resurser och naturtillgångar som ännu en viktig faktor bakom krig och konflikter. På en en ännu mer grundläggande nivå behöver vi kanske ta hänsyn till människans benägenhet att tänka i termer av “vi och dem”, där “den andre” demoniseras utifrån fördomar och stereotyper. Alldeles oavsett om den andre tillhör en annan etnisk grupp, en annan religion eller en annan nation.

      Svara
  2. Johan Rönnblom

    Att religion – åtminstone organiserad sådan – kan leda till oförsonlig fanatism utesluter inte att det kan finnas fanatiker som inte är religiösa. Superateisten Bertrand Russel dömde redan 1920 ut bolsjevismen som han menade hade alla religionens plågor med heliga texter, sanningar som ej fick ifrågasättas och tävlan i att vara mest rättrogen och utan egna tankar. Religion, såsom den faktiskt existerar, är tveklöst ett enormt problem idag, därom borde både religiösa och ickereligiösa kunna enas. Men den är givetvis inte roten till allt ont.

    Svara
    • Marcus Nilsson

      Javisst är det så, men till listan skulle vi också kunna lägga nationalism, nationalsocialism, fascism för att nämna några politiska “ismer”. Men även den kapitalistiska eller nyliberala (?) idén om “marknadens osynliga hand” och idén om den ständiga tillväxten, som idag kanske utgör det största hotet mot mänsklighetens överlevnad, eftersom den inte tar hänsyn till att resurserna på jorden är ändliga. Det är också värt att påpeka att det här med “sanningar som inte får ifrågasättas och tävlan att vara mest rättrogen och utan tankar” visserligen finns som inslag inom religionen, men historien är också full av exempel på hur religiösa dogmer ifrågasätts och där den fria tanken och även tvivlet har en viktig roll. Om så inte vore fallet skulle vi inte ha nya religioner och nya riktningar av religioner som ständigt gör entré.

      Svara

Skriv en kommentar

Prenumerera på bloggen via e-post