Blogg

När hälsa och arbete blir religion

yoga-dancer-sky-blue-60697Träningsnarkomaner och arbetsnarkomaner. I dagens Sverige är båda sorterna vanliga. När arbetet eller träningen blir en så central del av livet, när det ger oss den där känslan av mening – har det då blivit religion? Definitivt, svarar vissa.

Men först. Sverige är ett av världens mest sekulära länder. Åtminstone är det bara var femte svensk som säger sig tro på Gud. Och även om över sex miljoner svenskar är medlemmar i Svenska kyrkan så är det kanske bara en bråkdel av dessa som skulle kalla sig kristna. Organiserad religion, fasta ramar, riter, auktoriteter och dogmer – nej tack skulle många svara.

Det är därför lätt att tänka att religionen är något en har lämnat bakom sig. Och på vissa sätt kanske det är sant. Men flera har också påpekat hur vissa fenomen i det moderna samhället bär likheter med religion, åtminstone när det kommer till den funktion de verkar fylla. På Forskning.se presenteras ett forskningsprojekt av Britta Pelters, universitetslektor i hälsopedagogik. Hon tyckte sig se hur hälsotrender ibland beskrivs i närmast religiösa termer. Hon nämner bland annat en DN-artikel med citat som “I strävan efter den perfekta kroppen är två dagars självsvält den nya frälsningen.” Kan hälsa vara en form av religion? Som vanligt kommer det helt till hur en definierar religion. Britta Pelters har utgått från utgick från religionssociologen Vanderpools lista med tio funktioner och sociala processer som karakteriserar en religion och konstaterat att svaret blir ja. “Genom hälsa har människor kontroll över något, eller de tror att de har det. Hälsa fångar på så vis upp trygghetsbehovet på samma sätt som en gudomlig kraft gör”, menar Britta Pelters. Hon menar att det kring hälsa också finns både tempel (fitness-centret) och prästerskap (hälsobloggare och hälsovetare). Gymmet kan ses som ett ”fitness-tempel” och fungerar som en plats där man prisar sin kropp med träning. På gymmet finns också ritualer, “allt ifrån träningsscheman som ska följas i detalj till att vissa som tränar alltid köper en viss sorts energidryck innan träningspasset.”

Genom att se de religiösa dimensionerna i träningen och hälsotrender hoppas hon att hälsoämnet kan avdramatiseras och leda till ett mer rationellt och kritiskt förhållningssätt. Hon verkar här antyda att det är något problematiskt i att hälsan görs till religion, kanske för att det kan leda till skuld och skam inför den egna kroppen och även riskera att skuldbelägga de som inte lever så hälsosamt som “den nya religionen” dikterar.

Även arbetet skulle kunna beskrivas i religiösa termer, åtminstone har Navid Modiri på GP skrivit en underhållande krönika på temat. Texten ska nog inte tas på alltför stort allvar men gör flera roliga poänger:

Svensken tror på Arbetet. När världens mest Gudsfrånvända nation slutar gå i kyrkan vallfärdar vi i stället till arbetsplatsen. Platsen där todo-listor lyfts upp på altare och överpresterarna mässar om lathetens sex ryttare som förebådar domedagen.

Arbetsförmedlingen är biktbåset där du bekänner dina synder. Prisutdelningen för månadens medarbetare fungerar som konfirmation. Pilgrimsfärden blir av när du åker på team-building till Visby och tillsammans med dina kollegor gör rituella cirklar runt karaeokemaskinen för att visa er vördnad. Nattvarden har bytts ut mot After Work där du och de andra överarbetarna plundrar buffén i hopp om frälsning.
Du skall icke gå på bidrag! Du skall betala skatt!
När främlingarna står vid den svenska gränsen och bankar för att släppas in så är villkoret enkelt: Att de jobbar hårt. Att de lär sig det heliga språket. Och det heliga språket är inte svenska. Det är arbetsmoraliska med en duktighetsdialekt.

Utan att fastna i den olösbara frågan – skulle detta kunna “verkligen” räknas som religion eller inte, så är poängen att dagens sekulära svenskar även utan den formella religionen fortfarande söker efter något “heligt”, något att ge tillvaron en större mening och betydelse, samt sätt att ritualisera denna mening. Och poängen med detta skulle kunna vara att något slags behov efter mening, riter och auktoriteter kvarstår oavsett om en vänder sig till den traditionella religionen eller ej. Det kan också vara så att jag fullständigt blandar ihop päron och äpplen. Famlar i mörkret, eller likt en konspirationsteoretiker bara letar efter det som bekräftar min tes. Vad tycker du?

 

yoga-dancer-sky-blue-60697Träningsnarkomaner och arbetsnarkomaner. I dagens Sverige är båda sorterna vanliga. När arbetet eller träningen blir en så central del av livet, när det ger oss den där känslan av mening – har det då blivit religion? Definitivt, svarar vissa.

Men först. Sverige är ett av världens mest sekulära länder. Åtminstone är det bara var femte svensk som säger sig tro på Gud. Och även om över sex miljoner svenskar är medlemmar i Svenska kyrkan så är det kanske bara en bråkdel av dessa som skulle kalla sig kristna. Organiserad religion, fasta ramar, riter, auktoriteter och dogmer – nej tack skulle många svara.

Det är därför lätt att tänka att religionen är något en har lämnat bakom sig. Och på vissa sätt kanske det är sant. Men flera har också påpekat hur vissa fenomen i det moderna samhället bär likheter med religion, åtminstone när det kommer till den funktion de verkar fylla. På Forskning.se presenteras ett forskningsprojekt av Britta Pelters, universitetslektor i hälsopedagogik. Hon tyckte sig se hur hälsotrender ibland beskrivs i närmast religiösa termer. Hon nämner bland annat en DN-artikel med citat som “I strävan efter den perfekta kroppen är två dagars självsvält den nya frälsningen.” Kan hälsa vara en form av religion? Som vanligt kommer det helt till hur en definierar religion. Britta Pelters har utgått från utgick från religionssociologen Vanderpools lista med tio funktioner och sociala processer som karakteriserar en religion och konstaterat att svaret blir ja. “Genom hälsa har människor kontroll över något, eller de tror att de har det. Hälsa fångar på så vis upp trygghetsbehovet på samma sätt som en gudomlig kraft gör”, menar Britta Pelters. Hon menar att det kring hälsa också finns både tempel (fitness-centret) och prästerskap (hälsobloggare och hälsovetare). Gymmet kan ses som ett ”fitness-tempel” och fungerar som en plats där man prisar sin kropp med träning. På gymmet finns också ritualer, “allt ifrån träningsscheman som ska följas i detalj till att vissa som tränar alltid köper en viss sorts energidryck innan träningspasset.”

Genom att se de religiösa dimensionerna i träningen och hälsotrender hoppas hon att hälsoämnet kan avdramatiseras och leda till ett mer rationellt och kritiskt förhållningssätt. Hon verkar här antyda att det är något problematiskt i att hälsan görs till religion, kanske för att det kan leda till skuld och skam inför den egna kroppen och även riskera att skuldbelägga de som inte lever så hälsosamt som “den nya religionen” dikterar.

Även arbetet skulle kunna beskrivas i religiösa termer, åtminstone har Navid Modiri på GP skrivit en underhållande krönika på temat. Texten ska nog inte tas på alltför stort allvar men gör flera roliga poänger:

Svensken tror på Arbetet. När världens mest Gudsfrånvända nation slutar gå i kyrkan vallfärdar vi i stället till arbetsplatsen. Platsen där todo-listor lyfts upp på altare och överpresterarna mässar om lathetens sex ryttare som förebådar domedagen.

Arbetsförmedlingen är biktbåset där du bekänner dina synder. Prisutdelningen för månadens medarbetare fungerar som konfirmation. Pilgrimsfärden blir av när du åker på team-building till Visby och tillsammans med dina kollegor gör rituella cirklar runt karaeokemaskinen för att visa er vördnad. Nattvarden har bytts ut mot After Work där du och de andra överarbetarna plundrar buffén i hopp om frälsning.
Du skall icke gå på bidrag! Du skall betala skatt!
När främlingarna står vid den svenska gränsen och bankar för att släppas in så är villkoret enkelt: Att de jobbar hårt. Att de lär sig det heliga språket. Och det heliga språket är inte svenska. Det är arbetsmoraliska med en duktighetsdialekt.

Utan att fastna i den olösbara frågan – skulle detta kunna “verkligen” räknas som religion eller inte, så är poängen att dagens sekulära svenskar även utan den formella religionen fortfarande söker efter något “heligt”, något att ge tillvaron en större mening och betydelse, samt sätt att ritualisera denna mening. Och poängen med detta skulle kunna vara att något slags behov efter mening, riter och auktoriteter kvarstår oavsett om en vänder sig till den traditionella religionen eller ej. Det kan också vara så att jag fullständigt blandar ihop päron och äpplen. Famlar i mörkret, eller likt en konspirationsteoretiker bara letar efter det som bekräftar min tes. Vad tycker du?

 

yoga-dancer-sky-blue-60697Träningsnarkomaner och arbetsnarkomaner. I dagens Sverige är båda sorterna vanliga. När arbetet eller träningen blir en så central del av livet, när det ger oss den där känslan av mening – har det då blivit religion? Definitivt, svarar vissa.

Men först. Sverige är ett av världens mest sekulära länder. Åtminstone är det bara var femte svensk som säger sig tro på Gud. Och även om över sex miljoner svenskar är medlemmar i Svenska kyrkan så är det kanske bara en bråkdel av dessa som skulle kalla sig kristna. Organiserad religion, fasta ramar, riter, auktoriteter och dogmer – nej tack skulle många svara.

Det är därför lätt att tänka att religionen är något en har lämnat bakom sig. Och på vissa sätt kanske det är sant. Men flera har också påpekat hur vissa fenomen i det moderna samhället bär likheter med religion, åtminstone när det kommer till den funktion de verkar fylla. På Forskning.se presenteras ett forskningsprojekt av Britta Pelters, universitetslektor i hälsopedagogik. Hon tyckte sig se hur hälsotrender ibland beskrivs i närmast religiösa termer. Hon nämner bland annat en DN-artikel med citat som “I strävan efter den perfekta kroppen är två dagars självsvält den nya frälsningen.” Kan hälsa vara en form av religion? Som vanligt kommer det helt till hur en definierar religion. Britta Pelters har utgått från utgick från religionssociologen Vanderpools lista med tio funktioner och sociala processer som karakteriserar en religion och konstaterat att svaret blir ja. “Genom hälsa har människor kontroll över något, eller de tror att de har det. Hälsa fångar på så vis upp trygghetsbehovet på samma sätt som en gudomlig kraft gör”, menar Britta Pelters. Hon menar att det kring hälsa också finns både tempel (fitness-centret) och prästerskap (hälsobloggare och hälsovetare). Gymmet kan ses som ett ”fitness-tempel” och fungerar som en plats där man prisar sin kropp med träning. På gymmet finns också ritualer, “allt ifrån träningsscheman som ska följas i detalj till att vissa som tränar alltid köper en viss sorts energidryck innan träningspasset.”

Genom att se de religiösa dimensionerna i träningen och hälsotrender hoppas hon att hälsoämnet kan avdramatiseras och leda till ett mer rationellt och kritiskt förhållningssätt. Hon verkar här antyda att det är något problematiskt i att hälsan görs till religion, kanske för att det kan leda till skuld och skam inför den egna kroppen och även riskera att skuldbelägga de som inte lever så hälsosamt som “den nya religionen” dikterar.

Även arbetet skulle kunna beskrivas i religiösa termer, åtminstone har Navid Modiri på GP skrivit en underhållande krönika på temat. Texten ska nog inte tas på alltför stort allvar men gör flera roliga poänger:

Svensken tror på Arbetet. När världens mest Gudsfrånvända nation slutar gå i kyrkan vallfärdar vi i stället till arbetsplatsen. Platsen där todo-listor lyfts upp på altare och överpresterarna mässar om lathetens sex ryttare som förebådar domedagen.

Arbetsförmedlingen är biktbåset där du bekänner dina synder. Prisutdelningen för månadens medarbetare fungerar som konfirmation. Pilgrimsfärden blir av när du åker på team-building till Visby och tillsammans med dina kollegor gör rituella cirklar runt karaeokemaskinen för att visa er vördnad. Nattvarden har bytts ut mot After Work där du och de andra överarbetarna plundrar buffén i hopp om frälsning.
Du skall icke gå på bidrag! Du skall betala skatt!
När främlingarna står vid den svenska gränsen och bankar för att släppas in så är villkoret enkelt: Att de jobbar hårt. Att de lär sig det heliga språket. Och det heliga språket är inte svenska. Det är arbetsmoraliska med en duktighetsdialekt.

Utan att fastna i den olösbara frågan – skulle detta kunna “verkligen” räknas som religion eller inte, så är poängen att dagens sekulära svenskar även utan den formella religionen fortfarande söker efter något “heligt”, något att ge tillvaron en större mening och betydelse, samt sätt att ritualisera denna mening. Och poängen med detta skulle kunna vara att något slags behov efter mening, riter och auktoriteter kvarstår oavsett om en vänder sig till den traditionella religionen eller ej. Det kan också vara så att jag fullständigt blandar ihop päron och äpplen. Famlar i mörkret, eller likt en konspirationsteoretiker bara letar efter det som bekräftar min tes. Vad tycker du?

 

Skriv en kommentar

Prenumerera på bloggen via e-post