Blogg

Ann Heberlein och konsekvensetiken

I två uppmärksammade debattinlägg förfasar sig Ann Heberlein, som är doktor i Etik, över den låga nivån på samtalet kring bland annat tiggeri och flyktingfrågan, där hon efterlyser mindre känslor och fler rationella och logiskt underbyggda resonemang. Tyvärr lämnar hennes egna resonemang en hel del att önska.

beggars-1233291_1280Hon kritiserar i tidningen Fokus de personer som skänker pengar till tiggare för att bara vilja gotta sig i sin egna rättfärdighet och moraliska överlägsenhet. Hennes poäng verkar vara att folk skänker pengar av fel anledning, för att bara få känna sig goda. Hon verkar här hävda att det moraliska värdet i en handling beror på vilka intentioner man har – man ska inte skänka pengar för att känna sig själv duktig eller god. Flera har pekat på problemet med detta resonemang. Som Amanda Björkman skriver i en replik på DN: ”Vissa hjälper andra trots att det får dem att må dåligt. Andra letar fram en sedel för att det får dem att må bra. Och vad spelar det för roll? Att kriteriet för att göra gott skulle vara att man själv inte mår bra av det är absurt.” I nästa inlägg i debatten erkänner dock Heberlein att vi aldrig kan veta vad som motiverar folks handlingar och att det därför är en dålig grund för att bedöma en handling, något som motsäger hennes tidigare resonemang. istället är det enligt Heberlein en handlings konsekvenser som borde bedömas. Så då är det alltså inte längre intentionen bakom handlingen som är problemet? För att förtydliga: om man utgår från en konsekvensetik och bara ser till en handlings konsekvenser ska det inte spela någon roll vilka intentioner som ligger bakom. Även om en handling sker av självgodhet så är den bra så länge den får bra konsekvenser.

Och här hamnar vi i nästa problem, nämligen att Heberlein tycker det är så självklart att det får dåliga konsekvenser att skänka pengar till tiggare att hon knappt tycker att hon behöver motivera sin ståndpunkt. Tänker man bara rationellt utifrån konsekvenserna kommer alla fram till hennes självklara slutsats verkar hon antyda. Detta trots att hon erkänner att det kräver extremt omfattande kalkyler för att ta hänsyn till konsekvenserna för samtliga inblandade personer både kortsiktigt och långsiktigt. Det är därför långt ifrån givet att alla som utgår från en konskevensetik skulle komma fram till samma slutsats, eftersom det finns flera konkurrerande uppfattningar om vad som skapar de bästa konsekvenserna för alla inblandade. Hon pekar på tiggeriets negativa konsekvenser främst för givarna och det svenska samhället, men om hon är konsekvensetiker så borde hon inte begränsa sig till bara Sverige, utan till alla inblandade parter. Att behöva se tiggande människor utanför ICA är till exempel ett lågt pris att betala om det innebär att människor kan skapa sig en bättre framtid för sig själva och sina barn.

På samma sätt resonerar hon när det gäller flyktingfrågan. Sverige kan inte hjälpa fler flyktingar hävdar hon, återigen med argument om hur det kan leda till en försämring för svenskarna och det svenska samhället. Men även om det vore så (vilket är långt ifrån självklart) så skulle en verklig konsekvensetiker räkna på vad som är den bästa lösningen för så många människor (oavsett nationalitet) som möjligt. En sådan kalkyl skulle till och med kunna landa i att det skulle vara värt med en viss försämring av till exempel den svenska välfärden om det innebar att x antal människor kunde räddas undan krig och förtryck. Det är återigen de totala konsekvenserna som är de intressanta.

Hon ger också Åhlens en känga för att de i sin iver att utmana normer och främja det mångkulturella samhället ha använt en bild på en svart pojke i Luciareklamen, trots att de borde känt till de negativa konsekvenserna för pojken och hans familj. Hon kritiserar Åhlens för uppfattningen att ”ändamålen helger medlen”, alltså att det är ok att ”offra” en person så länge de totala konsekvenserna blir positiva. Och nu plötsligt verkar hon ha vänt igen, för att istället kritisera just konsekvensetiken, som hon ju själv säger sig utgå från! Det är också intressant att hon ser Åhlens som problemet och inte de som uttrycker hat och hot mot ett barn och hans familj.

Och om hon nu verkligen bara är intresserad av konsekvenserna så borde hon också fundera på konsekvenserna av sina egna artiklar, som anknyter till precis den diskurs som förs på ”sverigevänliga” sidor som Avpixlat – till exempel anklagelsen att de som vill hjälpa flyktingar och tiggare bara vill känna sig goda och duktiga, idén att det är så fullständigt uppenbart för varje rationellt tänkande människa hur saker borde skötas (ex minska invandring, förbjud tiggeri) att man egentligen inte ens behöver anföra några argument, grejen att anklaga ”provokatören” Åhlens i fallet med Luciabilden istället för de som hängav sig åt hat och hot. Så även om det inte skulle vara hennes avsikt (men vem bryr sig om avsikten, det är väl konsekvenserna som gäller) så borde hon därmed avstått från att publicera artiklar som riskerar att spela nationalistiska och främlingsfientliga krafter i händerna. Förutsatt förstås, att hon är emot dessa.

I två uppmärksammade debattinlägg förfasar sig Ann Heberlein, som är doktor i Etik, över den låga nivån på samtalet kring bland annat tiggeri och flyktingfrågan, där hon efterlyser mindre känslor och fler rationella och logiskt underbyggda resonemang. Tyvärr lämnar hennes egna resonemang en hel del att önska.

beggars-1233291_1280Hon kritiserar i tidningen Fokus de personer som skänker pengar till tiggare för att bara vilja gotta sig i sin egna rättfärdighet och moraliska överlägsenhet. Hennes poäng verkar vara att folk skänker pengar av fel anledning, för att bara få känna sig goda. Hon verkar här hävda att det moraliska värdet i en handling beror på vilka intentioner man har – man ska inte skänka pengar för att känna sig själv duktig eller god. Flera har pekat på problemet med detta resonemang. Som Amanda Björkman skriver i en replik på DN: ”Vissa hjälper andra trots att det får dem att må dåligt. Andra letar fram en sedel för att det får dem att må bra. Och vad spelar det för roll? Att kriteriet för att göra gott skulle vara att man själv inte mår bra av det är absurt.” I nästa inlägg i debatten erkänner dock Heberlein att vi aldrig kan veta vad som motiverar folks handlingar och att det därför är en dålig grund för att bedöma en handling, något som motsäger hennes tidigare resonemang. istället är det enligt Heberlein en handlings konsekvenser som borde bedömas. Så då är det alltså inte längre intentionen bakom handlingen som är problemet? För att förtydliga: om man utgår från en konsekvensetik och bara ser till en handlings konsekvenser ska det inte spela någon roll vilka intentioner som ligger bakom. Även om en handling sker av självgodhet så är den bra så länge den får bra konsekvenser.

Och här hamnar vi i nästa problem, nämligen att Heberlein tycker det är så självklart att det får dåliga konsekvenser att skänka pengar till tiggare att hon knappt tycker att hon behöver motivera sin ståndpunkt. Tänker man bara rationellt utifrån konsekvenserna kommer alla fram till hennes självklara slutsats verkar hon antyda. Detta trots att hon erkänner att det kräver extremt omfattande kalkyler för att ta hänsyn till konsekvenserna för samtliga inblandade personer både kortsiktigt och långsiktigt. Det är därför långt ifrån givet att alla som utgår från en konskevensetik skulle komma fram till samma slutsats, eftersom det finns flera konkurrerande uppfattningar om vad som skapar de bästa konsekvenserna för alla inblandade. Hon pekar på tiggeriets negativa konsekvenser främst för givarna och det svenska samhället, men om hon är konsekvensetiker så borde hon inte begränsa sig till bara Sverige, utan till alla inblandade parter. Att behöva se tiggande människor utanför ICA är till exempel ett lågt pris att betala om det innebär att människor kan skapa sig en bättre framtid för sig själva och sina barn.

På samma sätt resonerar hon när det gäller flyktingfrågan. Sverige kan inte hjälpa fler flyktingar hävdar hon, återigen med argument om hur det kan leda till en försämring för svenskarna och det svenska samhället. Men även om det vore så (vilket är långt ifrån självklart) så skulle en verklig konsekvensetiker räkna på vad som är den bästa lösningen för så många människor (oavsett nationalitet) som möjligt. En sådan kalkyl skulle till och med kunna landa i att det skulle vara värt med en viss försämring av till exempel den svenska välfärden om det innebar att x antal människor kunde räddas undan krig och förtryck. Det är återigen de totala konsekvenserna som är de intressanta.

Hon ger också Åhlens en känga för att de i sin iver att utmana normer och främja det mångkulturella samhället ha använt en bild på en svart pojke i Luciareklamen, trots att de borde känt till de negativa konsekvenserna för pojken och hans familj. Hon kritiserar Åhlens för uppfattningen att ”ändamålen helger medlen”, alltså att det är ok att ”offra” en person så länge de totala konsekvenserna blir positiva. Och nu plötsligt verkar hon ha vänt igen, för att istället kritisera just konsekvensetiken, som hon ju själv säger sig utgå från! Det är också intressant att hon ser Åhlens som problemet och inte de som uttrycker hat och hot mot ett barn och hans familj.

Och om hon nu verkligen bara är intresserad av konsekvenserna så borde hon också fundera på konsekvenserna av sina egna artiklar, som anknyter till precis den diskurs som förs på ”sverigevänliga” sidor som Avpixlat – till exempel anklagelsen att de som vill hjälpa flyktingar och tiggare bara vill känna sig goda och duktiga, idén att det är så fullständigt uppenbart för varje rationellt tänkande människa hur saker borde skötas (ex minska invandring, förbjud tiggeri) att man egentligen inte ens behöver anföra några argument, grejen att anklaga ”provokatören” Åhlens i fallet med Luciabilden istället för de som hängav sig åt hat och hot. Så även om det inte skulle vara hennes avsikt (men vem bryr sig om avsikten, det är väl konsekvenserna som gäller) så borde hon därmed avstått från att publicera artiklar som riskerar att spela nationalistiska och främlingsfientliga krafter i händerna. Förutsatt förstås, att hon är emot dessa.

I två uppmärksammade debattinlägg förfasar sig Ann Heberlein, som är doktor i Etik, över den låga nivån på samtalet kring bland annat tiggeri och flyktingfrågan, där hon efterlyser mindre känslor och fler rationella och logiskt underbyggda resonemang. Tyvärr lämnar hennes egna resonemang en hel del att önska.

beggars-1233291_1280Hon kritiserar i tidningen Fokus de personer som skänker pengar till tiggare för att bara vilja gotta sig i sin egna rättfärdighet och moraliska överlägsenhet. Hennes poäng verkar vara att folk skänker pengar av fel anledning, för att bara få känna sig goda. Hon verkar här hävda att det moraliska värdet i en handling beror på vilka intentioner man har – man ska inte skänka pengar för att känna sig själv duktig eller god. Flera har pekat på problemet med detta resonemang. Som Amanda Björkman skriver i en replik på DN: ”Vissa hjälper andra trots att det får dem att må dåligt. Andra letar fram en sedel för att det får dem att må bra. Och vad spelar det för roll? Att kriteriet för att göra gott skulle vara att man själv inte mår bra av det är absurt.” I nästa inlägg i debatten erkänner dock Heberlein att vi aldrig kan veta vad som motiverar folks handlingar och att det därför är en dålig grund för att bedöma en handling, något som motsäger hennes tidigare resonemang. istället är det enligt Heberlein en handlings konsekvenser som borde bedömas. Så då är det alltså inte längre intentionen bakom handlingen som är problemet? För att förtydliga: om man utgår från en konsekvensetik och bara ser till en handlings konsekvenser ska det inte spela någon roll vilka intentioner som ligger bakom. Även om en handling sker av självgodhet så är den bra så länge den får bra konsekvenser.

Och här hamnar vi i nästa problem, nämligen att Heberlein tycker det är så självklart att det får dåliga konsekvenser att skänka pengar till tiggare att hon knappt tycker att hon behöver motivera sin ståndpunkt. Tänker man bara rationellt utifrån konsekvenserna kommer alla fram till hennes självklara slutsats verkar hon antyda. Detta trots att hon erkänner att det kräver extremt omfattande kalkyler för att ta hänsyn till konsekvenserna för samtliga inblandade personer både kortsiktigt och långsiktigt. Det är därför långt ifrån givet att alla som utgår från en konskevensetik skulle komma fram till samma slutsats, eftersom det finns flera konkurrerande uppfattningar om vad som skapar de bästa konsekvenserna för alla inblandade. Hon pekar på tiggeriets negativa konsekvenser främst för givarna och det svenska samhället, men om hon är konsekvensetiker så borde hon inte begränsa sig till bara Sverige, utan till alla inblandade parter. Att behöva se tiggande människor utanför ICA är till exempel ett lågt pris att betala om det innebär att människor kan skapa sig en bättre framtid för sig själva och sina barn.

På samma sätt resonerar hon när det gäller flyktingfrågan. Sverige kan inte hjälpa fler flyktingar hävdar hon, återigen med argument om hur det kan leda till en försämring för svenskarna och det svenska samhället. Men även om det vore så (vilket är långt ifrån självklart) så skulle en verklig konsekvensetiker räkna på vad som är den bästa lösningen för så många människor (oavsett nationalitet) som möjligt. En sådan kalkyl skulle till och med kunna landa i att det skulle vara värt med en viss försämring av till exempel den svenska välfärden om det innebar att x antal människor kunde räddas undan krig och förtryck. Det är återigen de totala konsekvenserna som är de intressanta.

Hon ger också Åhlens en känga för att de i sin iver att utmana normer och främja det mångkulturella samhället ha använt en bild på en svart pojke i Luciareklamen, trots att de borde känt till de negativa konsekvenserna för pojken och hans familj. Hon kritiserar Åhlens för uppfattningen att ”ändamålen helger medlen”, alltså att det är ok att ”offra” en person så länge de totala konsekvenserna blir positiva. Och nu plötsligt verkar hon ha vänt igen, för att istället kritisera just konsekvensetiken, som hon ju själv säger sig utgå från! Det är också intressant att hon ser Åhlens som problemet och inte de som uttrycker hat och hot mot ett barn och hans familj.

Och om hon nu verkligen bara är intresserad av konsekvenserna så borde hon också fundera på konsekvenserna av sina egna artiklar, som anknyter till precis den diskurs som förs på ”sverigevänliga” sidor som Avpixlat – till exempel anklagelsen att de som vill hjälpa flyktingar och tiggare bara vill känna sig goda och duktiga, idén att det är så fullständigt uppenbart för varje rationellt tänkande människa hur saker borde skötas (ex minska invandring, förbjud tiggeri) att man egentligen inte ens behöver anföra några argument, grejen att anklaga ”provokatören” Åhlens i fallet med Luciabilden istället för de som hängav sig åt hat och hot. Så även om det inte skulle vara hennes avsikt (men vem bryr sig om avsikten, det är väl konsekvenserna som gäller) så borde hon därmed avstått från att publicera artiklar som riskerar att spela nationalistiska och främlingsfientliga krafter i händerna. Förutsatt förstås, att hon är emot dessa.

Blogg

Post-Trump terapi

För de allra flesta av oss kom det som en chock att USA:s nästa president blir den skandalomsusade dokusåpastjärnan och fasighetsmogulen Donald Trump. Nu har det hunnit gå några veckor och analyserna av vad som egentligen hände har tagit vid. Jag tänkte inte gå in i någon analys själv, men tänkte bjuda på några förslag på hur en kan bearbeta presidentvalet tanke- och känslomässigt (även om jag förstår att jag är lite sent ute. Men bättre sent än aldrig, som Buddha sade?)

Genom en konstinstallation? På en tunnelbanestation i New York ges folk möjlighet att bearbeta sin frustration med hjälp av post-it lappar. (The Guardian)

Genom absurd humor? Det mest utflippade jag sett hittills är denna mangainspirerande japanska ”reklamfilm”:

Och när man väl fått skratta lite så kan de väl vara på tiden med en lite djupare filosofisk reflektion. Det tycker i alla fall jag. I Filosofiska rummet diskuteras hur ”en karaktär som beskrivits som alltifrån pajas och loser till livsfarlig psykopat kunde vinna presidentvalet i världens mäktigaste land”. Vilken roll har makten och medierna haft? Kanske har folkets röst äntligen fått genomslag? Men vad säger i så fall den rösten? Är den värd att lyssnas på eller bör den motarbetas till varje pris – och i så fall hur?


Eftersom liknande högerpopulistiska och främlingsfientliga idéer växer sig starka inte bara i USA, utan också i Sverige, är det intressant att fråga sig vad Sensus och övriga studieförbund skulle kunna göra. Bjuda in till debatt, samtal, föreläsningar, studiecirklar? Prata mänskliga rättigheter, diskutera etik och moral och vilket samhälle vi vill leva i kanske? Vad tycker du?

För de allra flesta av oss kom det som en chock att USA:s nästa president blir den skandalomsusade dokusåpastjärnan och fasighetsmogulen Donald Trump. Nu har det hunnit gå några veckor och analyserna av vad som egentligen hände har tagit vid. Jag tänkte inte gå in i någon analys själv, men tänkte bjuda på några förslag på hur en kan bearbeta presidentvalet tanke- och känslomässigt (även om jag förstår att jag är lite sent ute. Men bättre sent än aldrig, som Buddha sade?)

Genom en konstinstallation? På en tunnelbanestation i New York ges folk möjlighet att bearbeta sin frustration med hjälp av post-it lappar. (The Guardian)

Genom absurd humor? Det mest utflippade jag sett hittills är denna mangainspirerande japanska ”reklamfilm”:

Och när man väl fått skratta lite så kan de väl vara på tiden med en lite djupare filosofisk reflektion. Det tycker i alla fall jag. I Filosofiska rummet diskuteras hur ”en karaktär som beskrivits som alltifrån pajas och loser till livsfarlig psykopat kunde vinna presidentvalet i världens mäktigaste land”. Vilken roll har makten och medierna haft? Kanske har folkets röst äntligen fått genomslag? Men vad säger i så fall den rösten? Är den värd att lyssnas på eller bör den motarbetas till varje pris – och i så fall hur?


Eftersom liknande högerpopulistiska och främlingsfientliga idéer växer sig starka inte bara i USA, utan också i Sverige, är det intressant att fråga sig vad Sensus och övriga studieförbund skulle kunna göra. Bjuda in till debatt, samtal, föreläsningar, studiecirklar? Prata mänskliga rättigheter, diskutera etik och moral och vilket samhälle vi vill leva i kanske? Vad tycker du?

För de allra flesta av oss kom det som en chock att USA:s nästa president blir den skandalomsusade dokusåpastjärnan och fasighetsmogulen Donald Trump. Nu har det hunnit gå några veckor och analyserna av vad som egentligen hände har tagit vid. Jag tänkte inte gå in i någon analys själv, men tänkte bjuda på några förslag på hur en kan bearbeta presidentvalet tanke- och känslomässigt (även om jag förstår att jag är lite sent ute. Men bättre sent än aldrig, som Buddha sade?)

Genom en konstinstallation? På en tunnelbanestation i New York ges folk möjlighet att bearbeta sin frustration med hjälp av post-it lappar. (The Guardian)

Genom absurd humor? Det mest utflippade jag sett hittills är denna mangainspirerande japanska ”reklamfilm”:

Och när man väl fått skratta lite så kan de väl vara på tiden med en lite djupare filosofisk reflektion. Det tycker i alla fall jag. I Filosofiska rummet diskuteras hur ”en karaktär som beskrivits som alltifrån pajas och loser till livsfarlig psykopat kunde vinna presidentvalet i världens mäktigaste land”. Vilken roll har makten och medierna haft? Kanske har folkets röst äntligen fått genomslag? Men vad säger i så fall den rösten? Är den värd att lyssnas på eller bör den motarbetas till varje pris – och i så fall hur?


Eftersom liknande högerpopulistiska och främlingsfientliga idéer växer sig starka inte bara i USA, utan också i Sverige, är det intressant att fråga sig vad Sensus och övriga studieförbund skulle kunna göra. Bjuda in till debatt, samtal, föreläsningar, studiecirklar? Prata mänskliga rättigheter, diskutera etik och moral och vilket samhälle vi vill leva i kanske? Vad tycker du?

Blogg

Sinterklaas och Swarte Piet – är alla traditioner verkligen värda att bevara?

sinterklaasDet är några veckor kvar till jul, men i Nederländerna ges en försmak redan ikväll, genom firandet av Sinterklaas. Namnet låter nog bekant för de flesta svenska öron, eftersom det är nederländska för Sankt Nikolaus, det kristna helgonet som blivit så förknippad med julen, i engelskspråkiga länder känd som Santa Claus och i Sverige som Jultomten. Sinterklaas kommer dock inte ensam med presenter och godis i kvällens firande. Med sig har han också den mindre kända medhjälparen Swarte Piet, Svarte Petter, som på senare tid diskuterats och kritiserats häftigt. Personer klär nämligen ut sig till Swarte Piet genom så kallad black face-sminkning, alltså med svart smink i ansiktet, färgade läppar och i peruker med krulligt hår. Karaktärens utseende har av vissa försvarats med att det skulle handla om sot från skorstenen som han anses klättra ned i, men många andra menar att det handlar om en typiskt rasistisk nidbild av en svart man, som hänger ihop med landets koloniala historia. Många vill att den otidsenliga traditionen helt försvinner, andra vill ha kvar karaktären men tvätta bort de rasistiska konnotationerna. Och så finns det förstås de som blir djupt upprörda över tanken på att en tradition som de själva har positiva och varma minnen av är på väg att försvinna.

Diskussionen liknar lite den som uppstod här i Sverige när Disney valde att ta bort vissa sekvenser från TV-programmet Kalle Ankas jul för några år sedan för att de ansågs bygga på just rasistiska stereotyper. Här ser vi både hur folk faktiskt är beredda att förändra traditioner när det behövs, men också på vilken stark makt traditioner faktiskt utövar på oss. För mig blir det uppenbart att alla traditioner faktiskt inte är av godo och att folk behöver vara kritiska till både sina egna och andra traditioner, högtider och sedvänjor.

Kolla mer i denna utmärkta korta dokumentärfilm från Vox:

sinterklaasDet är några veckor kvar till jul, men i Nederländerna ges en försmak redan ikväll, genom firandet av Sinterklaas. Namnet låter nog bekant för de flesta svenska öron, eftersom det är nederländska för Sankt Nikolaus, det kristna helgonet som blivit så förknippad med julen, i engelskspråkiga länder känd som Santa Claus och i Sverige som Jultomten. Sinterklaas kommer dock inte ensam med presenter och godis i kvällens firande. Med sig har han också den mindre kända medhjälparen Swarte Piet, Svarte Petter, som på senare tid diskuterats och kritiserats häftigt. Personer klär nämligen ut sig till Swarte Piet genom så kallad black face-sminkning, alltså med svart smink i ansiktet, färgade läppar och i peruker med krulligt hår. Karaktärens utseende har av vissa försvarats med att det skulle handla om sot från skorstenen som han anses klättra ned i, men många andra menar att det handlar om en typiskt rasistisk nidbild av en svart man, som hänger ihop med landets koloniala historia. Många vill att den otidsenliga traditionen helt försvinner, andra vill ha kvar karaktären men tvätta bort de rasistiska konnotationerna. Och så finns det förstås de som blir djupt upprörda över tanken på att en tradition som de själva har positiva och varma minnen av är på väg att försvinna.

Diskussionen liknar lite den som uppstod här i Sverige när Disney valde att ta bort vissa sekvenser från TV-programmet Kalle Ankas jul för några år sedan för att de ansågs bygga på just rasistiska stereotyper. Här ser vi både hur folk faktiskt är beredda att förändra traditioner när det behövs, men också på vilken stark makt traditioner faktiskt utövar på oss. För mig blir det uppenbart att alla traditioner faktiskt inte är av godo och att folk behöver vara kritiska till både sina egna och andra traditioner, högtider och sedvänjor.

Kolla mer i denna utmärkta korta dokumentärfilm från Vox:

sinterklaasDet är några veckor kvar till jul, men i Nederländerna ges en försmak redan ikväll, genom firandet av Sinterklaas. Namnet låter nog bekant för de flesta svenska öron, eftersom det är nederländska för Sankt Nikolaus, det kristna helgonet som blivit så förknippad med julen, i engelskspråkiga länder känd som Santa Claus och i Sverige som Jultomten. Sinterklaas kommer dock inte ensam med presenter och godis i kvällens firande. Med sig har han också den mindre kända medhjälparen Swarte Piet, Svarte Petter, som på senare tid diskuterats och kritiserats häftigt. Personer klär nämligen ut sig till Swarte Piet genom så kallad black face-sminkning, alltså med svart smink i ansiktet, färgade läppar och i peruker med krulligt hår. Karaktärens utseende har av vissa försvarats med att det skulle handla om sot från skorstenen som han anses klättra ned i, men många andra menar att det handlar om en typiskt rasistisk nidbild av en svart man, som hänger ihop med landets koloniala historia. Många vill att den otidsenliga traditionen helt försvinner, andra vill ha kvar karaktären men tvätta bort de rasistiska konnotationerna. Och så finns det förstås de som blir djupt upprörda över tanken på att en tradition som de själva har positiva och varma minnen av är på väg att försvinna.

Diskussionen liknar lite den som uppstod här i Sverige när Disney valde att ta bort vissa sekvenser från TV-programmet Kalle Ankas jul för några år sedan för att de ansågs bygga på just rasistiska stereotyper. Här ser vi både hur folk faktiskt är beredda att förändra traditioner när det behövs, men också på vilken stark makt traditioner faktiskt utövar på oss. För mig blir det uppenbart att alla traditioner faktiskt inte är av godo och att folk behöver vara kritiska till både sina egna och andra traditioner, högtider och sedvänjor.

Kolla mer i denna utmärkta korta dokumentärfilm från Vox:

Blogg

Leder religion till våld?

Det är idag 15 år sedan 11 september-attackerna, som blev startskottet för en ny era av religiöst motiverad terror. Många tycker sig idag kunna se ett tydligt samband mellan religion och våld. Men genast infinner sig en rad knepiga följdfrågor. Hur kan en särskilja vad i en konflikt eller i en våldshandling som beror på religionen och vad som beror på andra faktorer, såsom maktintressen, politik eller kultur? Går det ens att tala om ”religion” som ett enhetligt begrepp?

Dessa frågor har varit upp till diskussion på DN Debatt och som inbiten ”religionsnörd” så har jag följt den med stort intresse. Det började med teologen Joel Halldorfs artikel – ”Idén att religion leder till våld drabbar oskyldiga”. Tesen att ”religion i allmänhet” skulle leda till våld är enligt Halldorf en så grov generalisering att den gör det svårare för oss att förstå verkligheten i all sin komplexitet och dessutom riskerar den att skuldbelägga oskyldiga offer tillsammans med förövare. Han tar som exempel muslimen Miriam som utsatts för en religiöst motiverad terrorattack, men som väljer att förlåta förövarna, också det motiverat av en religiös övertygelse. Enligt Halldorf är religion som begrepp för brett för att kunna ha så definitiva attribut eller effekter som att alltid leda till våld eller konflikt. ”Vad som existerar är olika religiösa traditioner och övertygelser, som var för sig bidragit till skilda saker: konst, kultur och krig, för att nämna några.” Gränserna för vad som är religion är vaga och godtyckliga, enligt Halldorf, som menar att det finns såväl betydande skillnader mellan olika religiösa traditioner, men också vissa likheter mellan religion och sekulära politiska ideologier och föreställningar.

Patrik Lindenfors menar i en replik till Halldorf att det är fullt möjligt att ”ringa in” vad religion är och även fullt möjligt att säga något om religion på ett mer generellt plan. Bland annat menar Lindenfors att även om religion inte per automatik leder till våld så verkar konflikter bli ”mer oförsonliga och svårlösliga när en religiös faktor är inblandad.” Lindenfors menar bland annat att det som särskiljer religion är påståenden om ett extra lager ”verklighet” som inte går att undersöka – ”en immateriell parallellverklighet”.  Frågan här är om religionens ”extraverklighet” på något avgörande sätt skiljer sig från andra ideologiers övertygelser. ”Marknadens osynliga hand” eller ”mänskliga rättigheter” går ju inte heller att strikt finna i den materiella verkligheten. En möjlig skillnad skulle eventuellt kunna vara att dessa i högre grad än ”rena” trosföreställningar baseras på rationella eller filosofiska argument. En intressant tanke är det, även om jag själv inte känner mig helt övertygad.

För att återgå till Halldorf har han en annan viktig poäng, nämligen att religion ”i sig själv” inte kan orsaka något, lika lite som en politisk ideologi kan orsaka något ”i sig själv”. Alldeles självklart, men ändå värt att trycka på när religion ofta beskrivs som något som existerar utanför och bortom mänskliga konstruktioner och viljor (det om något är ju en religiös föreställning). Det är vi människor som skapar religioner och religiösa föreställningar. För att förstå varför just vissa religiösa idéer får fäste i en speciell tid och på en speciell plats måste vi ta hänsyn till sammanhanget. Inte hade islamiska staten kunnat uppstå om det inte vore för den totala kollaps som både Irak och Syrien drabbades av. På samma sätt är det knappast någon slump att svenskar som enligt studier är de mest individcentrerade i världen (vilket i sin tur har olika förklaringar) också väljer religiösa uttryck i linje med detta.

Jag instämmer också helt med Halldorf att måste bli specifika när vi talar om sambanden mellan religion och våld. Det är dock inte helt enkelt ens när vi utgår från särskilda religiösa tolkningar och trosuppfattningar. Det skulle till exempel kunna tänkas att religioner som arbetar utifrån en svart-vit (dualistisk) världsbild, tänker sig en kamp mellan gott och ont; och därtill har en uppfattning om Gud som våldsam också i högre utsträckning kan legitimera eller motivera till våld. Dock visar det sig att detta kriterium är långt ifrån tillräckligt, eftersom både exempelvis islamiska staten och Jehovas Vittnen delar dessa uppfattningar. Den ena gruppen är extremt våldsam, medan personer tillhörande den andra gruppen är konsekventa vapenvägrare (Jehovas vittnen var därför undantagna värnplikt i Sverige). Ett annat exempel är buddhismen. En vanlig uppfattning särskilt bland svenskar brukar vara att buddhismen är särskilt fredlig. Buddhismen saknar också den dualistiska uppfattningen om gott och ont eller en straffande Gud.  Men här verkar istället uppfattningen om att allt ytterst sett är av ”tomhet” (sunyata) under vissa omständigheter kunna legitimera våld. Om självet är en illusion är då någon skada egentligen skedd om någon tar en annans liv? (denna problematik beskrivs bland annat i boken Zen at war).

Det gäller alltså med andra ord att sätta sig in på djupet innan en börjar fälla tvärsäkra omdömen inom det här området. Förenklade och generaliserande framställningar av religion finns hos ”båda lägren”. Alltså både hos de som vill försvara religionen och hävda att den aldrig ”egentligen” har med våldet att göra, och de som vill se religionen som roten till allt ont. Vill vi börja förstå måste vi kunna hålla fler än en tanke i huvudet samtidigt.

Det är idag 15 år sedan 11 september-attackerna, som blev startskottet för en ny era av religiöst motiverad terror. Många tycker sig idag kunna se ett tydligt samband mellan religion och våld. Men genast infinner sig en rad knepiga följdfrågor. Hur kan en särskilja vad i en konflikt eller i en våldshandling som beror på religionen och vad som beror på andra faktorer, såsom maktintressen, politik eller kultur? Går det ens att tala om ”religion” som ett enhetligt begrepp?

Dessa frågor har varit upp till diskussion på DN Debatt och som inbiten ”religionsnörd” så har jag följt den med stort intresse. Det började med teologen Joel Halldorfs artikel – ”Idén att religion leder till våld drabbar oskyldiga”. Tesen att ”religion i allmänhet” skulle leda till våld är enligt Halldorf en så grov generalisering att den gör det svårare för oss att förstå verkligheten i all sin komplexitet och dessutom riskerar den att skuldbelägga oskyldiga offer tillsammans med förövare. Han tar som exempel muslimen Miriam som utsatts för en religiöst motiverad terrorattack, men som väljer att förlåta förövarna, också det motiverat av en religiös övertygelse. Enligt Halldorf är religion som begrepp för brett för att kunna ha så definitiva attribut eller effekter som att alltid leda till våld eller konflikt. ”Vad som existerar är olika religiösa traditioner och övertygelser, som var för sig bidragit till skilda saker: konst, kultur och krig, för att nämna några.” Gränserna för vad som är religion är vaga och godtyckliga, enligt Halldorf, som menar att det finns såväl betydande skillnader mellan olika religiösa traditioner, men också vissa likheter mellan religion och sekulära politiska ideologier och föreställningar.

Patrik Lindenfors menar i en replik till Halldorf att det är fullt möjligt att ”ringa in” vad religion är och även fullt möjligt att säga något om religion på ett mer generellt plan. Bland annat menar Lindenfors att även om religion inte per automatik leder till våld så verkar konflikter bli ”mer oförsonliga och svårlösliga när en religiös faktor är inblandad.” Lindenfors menar bland annat att det som särskiljer religion är påståenden om ett extra lager ”verklighet” som inte går att undersöka – ”en immateriell parallellverklighet”.  Frågan här är om religionens ”extraverklighet” på något avgörande sätt skiljer sig från andra ideologiers övertygelser. ”Marknadens osynliga hand” eller ”mänskliga rättigheter” går ju inte heller att strikt finna i den materiella verkligheten. En möjlig skillnad skulle eventuellt kunna vara att dessa i högre grad än ”rena” trosföreställningar baseras på rationella eller filosofiska argument. En intressant tanke är det, även om jag själv inte känner mig helt övertygad.

För att återgå till Halldorf har han en annan viktig poäng, nämligen att religion ”i sig själv” inte kan orsaka något, lika lite som en politisk ideologi kan orsaka något ”i sig själv”. Alldeles självklart, men ändå värt att trycka på när religion ofta beskrivs som något som existerar utanför och bortom mänskliga konstruktioner och viljor (det om något är ju en religiös föreställning). Det är vi människor som skapar religioner och religiösa föreställningar. För att förstå varför just vissa religiösa idéer får fäste i en speciell tid och på en speciell plats måste vi ta hänsyn till sammanhanget. Inte hade islamiska staten kunnat uppstå om det inte vore för den totala kollaps som både Irak och Syrien drabbades av. På samma sätt är det knappast någon slump att svenskar som enligt studier är de mest individcentrerade i världen (vilket i sin tur har olika förklaringar) också väljer religiösa uttryck i linje med detta.

Jag instämmer också helt med Halldorf att måste bli specifika när vi talar om sambanden mellan religion och våld. Det är dock inte helt enkelt ens när vi utgår från särskilda religiösa tolkningar och trosuppfattningar. Det skulle till exempel kunna tänkas att religioner som arbetar utifrån en svart-vit (dualistisk) världsbild, tänker sig en kamp mellan gott och ont; och därtill har en uppfattning om Gud som våldsam också i högre utsträckning kan legitimera eller motivera till våld. Dock visar det sig att detta kriterium är långt ifrån tillräckligt, eftersom både exempelvis islamiska staten och Jehovas Vittnen delar dessa uppfattningar. Den ena gruppen är extremt våldsam, medan personer tillhörande den andra gruppen är konsekventa vapenvägrare (Jehovas vittnen var därför undantagna värnplikt i Sverige). Ett annat exempel är buddhismen. En vanlig uppfattning särskilt bland svenskar brukar vara att buddhismen är särskilt fredlig. Buddhismen saknar också den dualistiska uppfattningen om gott och ont eller en straffande Gud.  Men här verkar istället uppfattningen om att allt ytterst sett är av ”tomhet” (sunyata) under vissa omständigheter kunna legitimera våld. Om självet är en illusion är då någon skada egentligen skedd om någon tar en annans liv? (denna problematik beskrivs bland annat i boken Zen at war).

Det gäller alltså med andra ord att sätta sig in på djupet innan en börjar fälla tvärsäkra omdömen inom det här området. Förenklade och generaliserande framställningar av religion finns hos ”båda lägren”. Alltså både hos de som vill försvara religionen och hävda att den aldrig ”egentligen” har med våldet att göra, och de som vill se religionen som roten till allt ont. Vill vi börja förstå måste vi kunna hålla fler än en tanke i huvudet samtidigt.

Det är idag 15 år sedan 11 september-attackerna, som blev startskottet för en ny era av religiöst motiverad terror. Många tycker sig idag kunna se ett tydligt samband mellan religion och våld. Men genast infinner sig en rad knepiga följdfrågor. Hur kan en särskilja vad i en konflikt eller i en våldshandling som beror på religionen och vad som beror på andra faktorer, såsom maktintressen, politik eller kultur? Går det ens att tala om ”religion” som ett enhetligt begrepp?

Dessa frågor har varit upp till diskussion på DN Debatt och som inbiten ”religionsnörd” så har jag följt den med stort intresse. Det började med teologen Joel Halldorfs artikel – ”Idén att religion leder till våld drabbar oskyldiga”. Tesen att ”religion i allmänhet” skulle leda till våld är enligt Halldorf en så grov generalisering att den gör det svårare för oss att förstå verkligheten i all sin komplexitet och dessutom riskerar den att skuldbelägga oskyldiga offer tillsammans med förövare. Han tar som exempel muslimen Miriam som utsatts för en religiöst motiverad terrorattack, men som väljer att förlåta förövarna, också det motiverat av en religiös övertygelse. Enligt Halldorf är religion som begrepp för brett för att kunna ha så definitiva attribut eller effekter som att alltid leda till våld eller konflikt. ”Vad som existerar är olika religiösa traditioner och övertygelser, som var för sig bidragit till skilda saker: konst, kultur och krig, för att nämna några.” Gränserna för vad som är religion är vaga och godtyckliga, enligt Halldorf, som menar att det finns såväl betydande skillnader mellan olika religiösa traditioner, men också vissa likheter mellan religion och sekulära politiska ideologier och föreställningar.

Patrik Lindenfors menar i en replik till Halldorf att det är fullt möjligt att ”ringa in” vad religion är och även fullt möjligt att säga något om religion på ett mer generellt plan. Bland annat menar Lindenfors att även om religion inte per automatik leder till våld så verkar konflikter bli ”mer oförsonliga och svårlösliga när en religiös faktor är inblandad.” Lindenfors menar bland annat att det som särskiljer religion är påståenden om ett extra lager ”verklighet” som inte går att undersöka – ”en immateriell parallellverklighet”.  Frågan här är om religionens ”extraverklighet” på något avgörande sätt skiljer sig från andra ideologiers övertygelser. ”Marknadens osynliga hand” eller ”mänskliga rättigheter” går ju inte heller att strikt finna i den materiella verkligheten. En möjlig skillnad skulle eventuellt kunna vara att dessa i högre grad än ”rena” trosföreställningar baseras på rationella eller filosofiska argument. En intressant tanke är det, även om jag själv inte känner mig helt övertygad.

För att återgå till Halldorf har han en annan viktig poäng, nämligen att religion ”i sig själv” inte kan orsaka något, lika lite som en politisk ideologi kan orsaka något ”i sig själv”. Alldeles självklart, men ändå värt att trycka på när religion ofta beskrivs som något som existerar utanför och bortom mänskliga konstruktioner och viljor (det om något är ju en religiös föreställning). Det är vi människor som skapar religioner och religiösa föreställningar. För att förstå varför just vissa religiösa idéer får fäste i en speciell tid och på en speciell plats måste vi ta hänsyn till sammanhanget. Inte hade islamiska staten kunnat uppstå om det inte vore för den totala kollaps som både Irak och Syrien drabbades av. På samma sätt är det knappast någon slump att svenskar som enligt studier är de mest individcentrerade i världen (vilket i sin tur har olika förklaringar) också väljer religiösa uttryck i linje med detta.

Jag instämmer också helt med Halldorf att måste bli specifika när vi talar om sambanden mellan religion och våld. Det är dock inte helt enkelt ens när vi utgår från särskilda religiösa tolkningar och trosuppfattningar. Det skulle till exempel kunna tänkas att religioner som arbetar utifrån en svart-vit (dualistisk) världsbild, tänker sig en kamp mellan gott och ont; och därtill har en uppfattning om Gud som våldsam också i högre utsträckning kan legitimera eller motivera till våld. Dock visar det sig att detta kriterium är långt ifrån tillräckligt, eftersom både exempelvis islamiska staten och Jehovas Vittnen delar dessa uppfattningar. Den ena gruppen är extremt våldsam, medan personer tillhörande den andra gruppen är konsekventa vapenvägrare (Jehovas vittnen var därför undantagna värnplikt i Sverige). Ett annat exempel är buddhismen. En vanlig uppfattning särskilt bland svenskar brukar vara att buddhismen är särskilt fredlig. Buddhismen saknar också den dualistiska uppfattningen om gott och ont eller en straffande Gud.  Men här verkar istället uppfattningen om att allt ytterst sett är av ”tomhet” (sunyata) under vissa omständigheter kunna legitimera våld. Om självet är en illusion är då någon skada egentligen skedd om någon tar en annans liv? (denna problematik beskrivs bland annat i boken Zen at war).

Det gäller alltså med andra ord att sätta sig in på djupet innan en börjar fälla tvärsäkra omdömen inom det här området. Förenklade och generaliserande framställningar av religion finns hos ”båda lägren”. Alltså både hos de som vill försvara religionen och hävda att den aldrig ”egentligen” har med våldet att göra, och de som vill se religionen som roten till allt ont. Vill vi börja förstå måste vi kunna hålla fler än en tanke i huvudet samtidigt.