Blogg

Måndagsfunderingen: kan Star Wars vara heligt?

Star Wars: The Force Awakens
Star Wars: The Force Awakens

Igår var jag och såg Star Wars: The Force Awakens. För andra gången. Och jag tvingas inse att detta är något mer än bara en film för mig. Då skulle jag ändå inte beteckna mig själv som Star Wars-nörd. Så bra koll har jag ärligt talat inte på den där galaxen lång, långt borta. Men det är något som filmen har fångat som berör mig så djupt och innerligt att det bästa ordet för att beskriva vad jag känner nog är ”helighet”. Är det möjligt att uppleva helighet utanför kyrkor och tempel, böner, riter och religion? Jag tror det.

Känslan av helighet är intimt förknippad med känslan av vördnad eller meningsfullhet. Den kan också beskrivas som att stå i kontakt med ”något annat”, något som känns mer verkligt eller mer äkta än den grå vardagens tristess och meningslöshet. Med den definitionen kan en fotbollsmatch vara helig. Eller en naturupplevelse. Eller att gå på bio.

Jag undrar om det också är så att vissa symboler, myter och idéer är särskilt gynnsamma för att framkalla just känslan av helighet. Det är väl ingen nyhet att Star Wars-universumet är proppfullt av existentiella och religiösa teman, som uppenbarligen resonerar med fler än mig. Filmens idéer om kampen mellan ljus och mörker, och en mystisk kraft som genomströmmar och håller samman allt, känns igen från många andra håll. Kanske är det delvis därför något alltid känts så märkligt bekant med Star Wars, som att komma hem igen efter en lång resa eller att återse en gammal kär vän.

Skulle Star Wars rentav kunna bli en religion? Den frågan är lätt att besvara för det har redan hänt. Jediism är samlingsnamnet på flera nya religiösa rörelser som baserar sig på mytologin och filosofin i Star Wars och den nya Star Wars-filmen har gett ett extra uppsving (The Guardian). Men jag själv nöjer mig nog ett tag till med mina heliga stunder i biosalongen eller i TV-soffan.

Star Wars: The Force Awakens
Star Wars: The Force Awakens

Igår var jag och såg Star Wars: The Force Awakens. För andra gången. Och jag tvingas inse att detta är något mer än bara en film för mig. Då skulle jag ändå inte beteckna mig själv som Star Wars-nörd. Så bra koll har jag ärligt talat inte på den där galaxen lång, långt borta. Men det är något som filmen har fångat som berör mig så djupt och innerligt att det bästa ordet för att beskriva vad jag känner nog är ”helighet”. Är det möjligt att uppleva helighet utanför kyrkor och tempel, böner, riter och religion? Jag tror det.

Känslan av helighet är intimt förknippad med känslan av vördnad eller meningsfullhet. Den kan också beskrivas som att stå i kontakt med ”något annat”, något som känns mer verkligt eller mer äkta än den grå vardagens tristess och meningslöshet. Med den definitionen kan en fotbollsmatch vara helig. Eller en naturupplevelse. Eller att gå på bio.

Jag undrar om det också är så att vissa symboler, myter och idéer är särskilt gynnsamma för att framkalla just känslan av helighet. Det är väl ingen nyhet att Star Wars-universumet är proppfullt av existentiella och religiösa teman, som uppenbarligen resonerar med fler än mig. Filmens idéer om kampen mellan ljus och mörker, och en mystisk kraft som genomströmmar och håller samman allt, känns igen från många andra håll. Kanske är det delvis därför något alltid känts så märkligt bekant med Star Wars, som att komma hem igen efter en lång resa eller att återse en gammal kär vän.

Skulle Star Wars rentav kunna bli en religion? Den frågan är lätt att besvara för det har redan hänt. Jediism är samlingsnamnet på flera nya religiösa rörelser som baserar sig på mytologin och filosofin i Star Wars och den nya Star Wars-filmen har gett ett extra uppsving (The Guardian). Men jag själv nöjer mig nog ett tag till med mina heliga stunder i biosalongen eller i TV-soffan.

Star Wars: The Force Awakens
Star Wars: The Force Awakens

Igår var jag och såg Star Wars: The Force Awakens. För andra gången. Och jag tvingas inse att detta är något mer än bara en film för mig. Då skulle jag ändå inte beteckna mig själv som Star Wars-nörd. Så bra koll har jag ärligt talat inte på den där galaxen lång, långt borta. Men det är något som filmen har fångat som berör mig så djupt och innerligt att det bästa ordet för att beskriva vad jag känner nog är ”helighet”. Är det möjligt att uppleva helighet utanför kyrkor och tempel, böner, riter och religion? Jag tror det.

Känslan av helighet är intimt förknippad med känslan av vördnad eller meningsfullhet. Den kan också beskrivas som att stå i kontakt med ”något annat”, något som känns mer verkligt eller mer äkta än den grå vardagens tristess och meningslöshet. Med den definitionen kan en fotbollsmatch vara helig. Eller en naturupplevelse. Eller att gå på bio.

Jag undrar om det också är så att vissa symboler, myter och idéer är särskilt gynnsamma för att framkalla just känslan av helighet. Det är väl ingen nyhet att Star Wars-universumet är proppfullt av existentiella och religiösa teman, som uppenbarligen resonerar med fler än mig. Filmens idéer om kampen mellan ljus och mörker, och en mystisk kraft som genomströmmar och håller samman allt, känns igen från många andra håll. Kanske är det delvis därför något alltid känts så märkligt bekant med Star Wars, som att komma hem igen efter en lång resa eller att återse en gammal kär vän.

Skulle Star Wars rentav kunna bli en religion? Den frågan är lätt att besvara för det har redan hänt. Jediism är samlingsnamnet på flera nya religiösa rörelser som baserar sig på mytologin och filosofin i Star Wars och den nya Star Wars-filmen har gett ett extra uppsving (The Guardian). Men jag själv nöjer mig nog ett tag till med mina heliga stunder i biosalongen eller i TV-soffan.

Skriv en kommentar

Prenumerera på bloggen via e-post