Blogg

Halloween och fascinationen för skräck

halloweenSnart är det Halloween igen och butikerna fylls gradvis på med monstermasker, plastspindlar och andra skräckrelaterade attiraljer. Halloween verkar på kort tid ha lyckats fånga svenskarnas intresse och inta en permanent plats i många svenskars hjärtan. Vad beror detta på?

Kanske är det  tack vare skicklig marknadsföring, eller för att svenskar generellt verkar vara öppna för spännande nya traditioner. Men jag tycker det är intressant att fundera på om det finns ett djupare liggande behov av en högtid för allt det mörka och skrämmande i tillvaron. Jag har nämligen själv ända sedan barnsben attraherats av skräckgenren, både i litteratur och film, utan att riktigt veta varför.

Om en vill se bortom den lite plastiga och kitschiga ytan så menar jag att det finns flera intressanta existentiella och filosofiska dimensioner i såväl Halloween som skräckgenren som sådan. Filosofen Eugene Thacker har skrivit boken ”In The Dust of This Planet – Horror of Philosophy”. Här beskriver han hur skräckgenren handlar om människans rädslor och fascination för det okända som ligger bortom den ordnade tillvaron. Genom årtusendena har vi försökt ge stadga och ordning åt världen, som de meningsskapande varelser vi är. Under moderniteten har vi intalat oss att allt går att ordna, förstå och förklara. Samtidigt har vi trängt undan våra tvivel och våra rädslor över att denna ordning och mening kanske bara är en chimär.

Howard_Phillips_LovecraftKort sagt: det som vi inte förstå, det som är främmande och bryter mot invanda föreställningar, är också det som uppfattas som hotfullt och som skrämmer oss. En av skräckgenrens mest inflytelserika författare – H P Lovecraft –  tar fasta på denna rädsla i sina noveller som handlar om möten med outsägliga och onämnbara fasor som är så fullständigt främmande att vårt intellekt bryter samman. I hans böcker möter vi liksom i de flesta skräckfilmer skrämmande väsen eller monster. Men Lovecraft går längre än så. Hans stil brukar kallas ”kosmisk skräck”. Människan framstår här som en obetydligt parantes i ett ändlöst stort och likgiltigt universum som vi aldrig har någon chans att greppa med vårt primitiva intellekt. Eller som Lovecraft själv skriver i novellen Chtulhu: ”Vi lever på en fridfull ö av okunnighet mitt i ett oändlighetens svarta hav, och det var inte meningen att vi skulle färdas långt.” Monster, demoner och vampyrer i all ära, men det verkligt otäcka ligger kanske i att tänka oss ett universum utan människan som dess självklara måttstock och medelpunkt.

Det finns i skräckgenren en märklig dubbelhet som också återspeglas i religionen, nämligen att vi både verkar dras till och skrämmas av det som är oss mest främmande. Religionshistorikern Rudolf Ottto talade om ”mysterium tremendum et fascinosum”, alltså ”ett skrämmande och fascinerande mysterium” för att beskriva mötet med det okända. Gudomliga krafter är ofta just både skrämmande och fascinerande såsom de beskrivs i religiösa berättelser. När Gud träder ner på Sinai Berg för att leverera budorden till Moses så är det på ett skrämmande och våldsamt sätt där Gud visar sig ”som en förtärande eld på toppen av berget” (2 Mo 25:17). Samtidigt vill vi veta. Vi vill möta det annorlunda.

I buddhismen finns det också gott om främmande väsen och märkligheter. Men det mest skrämmande är kanske den filosofiska idén om ”alltings tomhet”, sunyata. Enligt buddhismen att alla ting, inklusive oss själva, är i avsaknad av ”självnatur”. Det finns ingenting som existerar i sig självt, på egen hand, oberoende av något annat. Inget är heller konstant, utan i ständig förändring. Vad är det då som är skrämmande med detta perspektivet? Kanske är det insikten att även min egen mittpunkt, jaget självt, är en illusion eller ett luftslott. Ser vi närmare finner vi ingen evig själ, bara en rad olika flyktiga element som uppstår och försvinner. Enligt den buddhistiska madhyamika-filosofin är alla försök att ringa in och greppa tillvaron dömda att misslyckas. Vi måste gå bortom ord och begrepp, bortom alla ordnade former och bortom oss själva om vi vill kunna  nå upplysning. Även om det kan låta skrämmande att släppa taget om allting, till och med sig själv, så innebär det enligt buddhismen den stora befrielsen.

Kanske handlar Halloween om att på ett djupare plan släppa loss skräcken och våga konfrontera det okända och skrämmande.

halloweenSnart är det Halloween igen och butikerna fylls gradvis på med monstermasker, plastspindlar och andra skräckrelaterade attiraljer. Halloween verkar på kort tid ha lyckats fånga svenskarnas intresse och inta en permanent plats i många svenskars hjärtan. Vad beror detta på?

Kanske är det  tack vare skicklig marknadsföring, eller för att svenskar generellt verkar vara öppna för spännande nya traditioner. Men jag tycker det är intressant att fundera på om det finns ett djupare liggande behov av en högtid för allt det mörka och skrämmande i tillvaron. Jag har nämligen själv ända sedan barnsben attraherats av skräckgenren, både i litteratur och film, utan att riktigt veta varför.

Om en vill se bortom den lite plastiga och kitschiga ytan så menar jag att det finns flera intressanta existentiella och filosofiska dimensioner i såväl Halloween som skräckgenren som sådan. Filosofen Eugene Thacker har skrivit boken ”In The Dust of This Planet – Horror of Philosophy”. Här beskriver han hur skräckgenren handlar om människans rädslor och fascination för det okända som ligger bortom den ordnade tillvaron. Genom årtusendena har vi försökt ge stadga och ordning åt världen, som de meningsskapande varelser vi är. Under moderniteten har vi intalat oss att allt går att ordna, förstå och förklara. Samtidigt har vi trängt undan våra tvivel och våra rädslor över att denna ordning och mening kanske bara är en chimär.

Howard_Phillips_LovecraftKort sagt: det som vi inte förstå, det som är främmande och bryter mot invanda föreställningar, är också det som uppfattas som hotfullt och som skrämmer oss. En av skräckgenrens mest inflytelserika författare – H P Lovecraft –  tar fasta på denna rädsla i sina noveller som handlar om möten med outsägliga och onämnbara fasor som är så fullständigt främmande att vårt intellekt bryter samman. I hans böcker möter vi liksom i de flesta skräckfilmer skrämmande väsen eller monster. Men Lovecraft går längre än så. Hans stil brukar kallas ”kosmisk skräck”. Människan framstår här som en obetydligt parantes i ett ändlöst stort och likgiltigt universum som vi aldrig har någon chans att greppa med vårt primitiva intellekt. Eller som Lovecraft själv skriver i novellen Chtulhu: ”Vi lever på en fridfull ö av okunnighet mitt i ett oändlighetens svarta hav, och det var inte meningen att vi skulle färdas långt.” Monster, demoner och vampyrer i all ära, men det verkligt otäcka ligger kanske i att tänka oss ett universum utan människan som dess självklara måttstock och medelpunkt.

Det finns i skräckgenren en märklig dubbelhet som också återspeglas i religionen, nämligen att vi både verkar dras till och skrämmas av det som är oss mest främmande. Religionshistorikern Rudolf Ottto talade om ”mysterium tremendum et fascinosum”, alltså ”ett skrämmande och fascinerande mysterium” för att beskriva mötet med det okända. Gudomliga krafter är ofta just både skrämmande och fascinerande såsom de beskrivs i religiösa berättelser. När Gud träder ner på Sinai Berg för att leverera budorden till Moses så är det på ett skrämmande och våldsamt sätt där Gud visar sig ”som en förtärande eld på toppen av berget” (2 Mo 25:17). Samtidigt vill vi veta. Vi vill möta det annorlunda.

I buddhismen finns det också gott om främmande väsen och märkligheter. Men det mest skrämmande är kanske den filosofiska idén om ”alltings tomhet”, sunyata. Enligt buddhismen att alla ting, inklusive oss själva, är i avsaknad av ”självnatur”. Det finns ingenting som existerar i sig självt, på egen hand, oberoende av något annat. Inget är heller konstant, utan i ständig förändring. Vad är det då som är skrämmande med detta perspektivet? Kanske är det insikten att även min egen mittpunkt, jaget självt, är en illusion eller ett luftslott. Ser vi närmare finner vi ingen evig själ, bara en rad olika flyktiga element som uppstår och försvinner. Enligt den buddhistiska madhyamika-filosofin är alla försök att ringa in och greppa tillvaron dömda att misslyckas. Vi måste gå bortom ord och begrepp, bortom alla ordnade former och bortom oss själva om vi vill kunna  nå upplysning. Även om det kan låta skrämmande att släppa taget om allting, till och med sig själv, så innebär det enligt buddhismen den stora befrielsen.

Kanske handlar Halloween om att på ett djupare plan släppa loss skräcken och våga konfrontera det okända och skrämmande.

halloweenSnart är det Halloween igen och butikerna fylls gradvis på med monstermasker, plastspindlar och andra skräckrelaterade attiraljer. Halloween verkar på kort tid ha lyckats fånga svenskarnas intresse och inta en permanent plats i många svenskars hjärtan. Vad beror detta på?

Kanske är det  tack vare skicklig marknadsföring, eller för att svenskar generellt verkar vara öppna för spännande nya traditioner. Men jag tycker det är intressant att fundera på om det finns ett djupare liggande behov av en högtid för allt det mörka och skrämmande i tillvaron. Jag har nämligen själv ända sedan barnsben attraherats av skräckgenren, både i litteratur och film, utan att riktigt veta varför.

Om en vill se bortom den lite plastiga och kitschiga ytan så menar jag att det finns flera intressanta existentiella och filosofiska dimensioner i såväl Halloween som skräckgenren som sådan. Filosofen Eugene Thacker har skrivit boken ”In The Dust of This Planet – Horror of Philosophy”. Här beskriver han hur skräckgenren handlar om människans rädslor och fascination för det okända som ligger bortom den ordnade tillvaron. Genom årtusendena har vi försökt ge stadga och ordning åt världen, som de meningsskapande varelser vi är. Under moderniteten har vi intalat oss att allt går att ordna, förstå och förklara. Samtidigt har vi trängt undan våra tvivel och våra rädslor över att denna ordning och mening kanske bara är en chimär.

Howard_Phillips_LovecraftKort sagt: det som vi inte förstå, det som är främmande och bryter mot invanda föreställningar, är också det som uppfattas som hotfullt och som skrämmer oss. En av skräckgenrens mest inflytelserika författare – H P Lovecraft –  tar fasta på denna rädsla i sina noveller som handlar om möten med outsägliga och onämnbara fasor som är så fullständigt främmande att vårt intellekt bryter samman. I hans böcker möter vi liksom i de flesta skräckfilmer skrämmande väsen eller monster. Men Lovecraft går längre än så. Hans stil brukar kallas ”kosmisk skräck”. Människan framstår här som en obetydligt parantes i ett ändlöst stort och likgiltigt universum som vi aldrig har någon chans att greppa med vårt primitiva intellekt. Eller som Lovecraft själv skriver i novellen Chtulhu: ”Vi lever på en fridfull ö av okunnighet mitt i ett oändlighetens svarta hav, och det var inte meningen att vi skulle färdas långt.” Monster, demoner och vampyrer i all ära, men det verkligt otäcka ligger kanske i att tänka oss ett universum utan människan som dess självklara måttstock och medelpunkt.

Det finns i skräckgenren en märklig dubbelhet som också återspeglas i religionen, nämligen att vi både verkar dras till och skrämmas av det som är oss mest främmande. Religionshistorikern Rudolf Ottto talade om ”mysterium tremendum et fascinosum”, alltså ”ett skrämmande och fascinerande mysterium” för att beskriva mötet med det okända. Gudomliga krafter är ofta just både skrämmande och fascinerande såsom de beskrivs i religiösa berättelser. När Gud träder ner på Sinai Berg för att leverera budorden till Moses så är det på ett skrämmande och våldsamt sätt där Gud visar sig ”som en förtärande eld på toppen av berget” (2 Mo 25:17). Samtidigt vill vi veta. Vi vill möta det annorlunda.

I buddhismen finns det också gott om främmande väsen och märkligheter. Men det mest skrämmande är kanske den filosofiska idén om ”alltings tomhet”, sunyata. Enligt buddhismen att alla ting, inklusive oss själva, är i avsaknad av ”självnatur”. Det finns ingenting som existerar i sig självt, på egen hand, oberoende av något annat. Inget är heller konstant, utan i ständig förändring. Vad är det då som är skrämmande med detta perspektivet? Kanske är det insikten att även min egen mittpunkt, jaget självt, är en illusion eller ett luftslott. Ser vi närmare finner vi ingen evig själ, bara en rad olika flyktiga element som uppstår och försvinner. Enligt den buddhistiska madhyamika-filosofin är alla försök att ringa in och greppa tillvaron dömda att misslyckas. Vi måste gå bortom ord och begrepp, bortom alla ordnade former och bortom oss själva om vi vill kunna  nå upplysning. Även om det kan låta skrämmande att släppa taget om allting, till och med sig själv, så innebär det enligt buddhismen den stora befrielsen.

Kanske handlar Halloween om att på ett djupare plan släppa loss skräcken och våga konfrontera det okända och skrämmande.

Skriv en kommentar

Prenumerera på bloggen via e-post