Blogg

Jihadisten – en pjäs som provocerar

I förra veckan fick jag chansen att se den omdiskuterade pjäsen Jihadisten på Göteborgs Stadsteater. Jag går inte på teater så ofta, men i det här fallet var det ett så aktuellt och kontroversiellt ämne att jag självklart tog chansen. Dessutom är det extra intressant då flera medarbetare på Sensus Göteborg varit inblandade i föreställningen – Wahid Setihesh som är en av manusförfattarna och Iman Baroudi som deltog i efterföljande panelsamtal.

bild från Stadsteatern.

Jihadisten ställer frågan om vad som får ungdomar att lämna Sverige för att ansluta till en islamisk terrororganisation. I föreställningen möter vi en ung man, Ilias, och hans familj, flickvännen, kompisarna, handläggaren på Arbetsförmedlingen och imamen. Ilias kämpar med att hitta sin plats och mening i tillvaron. De småkriminella kompisarna drar i en riktning, flickvännen Yasmine i en annan. Hon försöker väcka hans framtidstro och vill att han ska skaffa sig ett jobb, studera vidare och bli en del av det svenska samhället. Ilias långtidsarbetslösa far är besviken på den ständigt frånvarande sonen och försöker arrangera ett äktenskap med en kusin från hemlandet, för att säkra sin egen och familjens heder. Och så är det kompisen Amer som introducerar honom till den  våldsbejakande jihadistiska ideologin och den (fiktiva) radikala Sandeslätts moské i Hammarkullen.

Jihadisten lyckas på ett nästan socialrealistiskt sätt att skildra en ung mans väg till den våldsbejakande islamismen/jihadismen och publiken ges en mycket bra bild av hur många olika komplexa faktorer tillsammans kan bidra till att någon kan komma att välja denna väg. Känslan av utanförskap, rotlöshet och meningslöshet lyfts fram som en orsak men också hedersförtrycket och förväntningarna hemifrån, den religiösa ideologin och indoktrineringen samt den starka identifikationen med de av Assad förtryckta muslimerna i Syrien.

Jihadisten har blivit skarpt kritiserad av flera personer, till exempel riksdagsledamoten Robert Hannah (Liberalerna) och journalisten Nima Dervish. Föreställningens ansats är att försöka se människan bakom den potentiella terroristen och ge en förståelse för varför någon ansluter sig till en islamistisk terrororganisation. Vissa verkar anse att detta är skäl nog att vara kritisk, och antyder att detta skulle leda till en relativisering, ursäktande eller rättfärdigande av avskyvärda handlingar.

Men att försöka förstå människan bakom den som gör fruktansvärda saker kan självklart aldrig vara samma sak som att rättfärdiga beteendet. Detta påpekas redan flera gånger i Stadsteaterns presentation av pjäsen: “Vi betonar att det inte på något sätt handlar om att sympatisera med eller tycka synd om de som åker. … Att söka förklaringar och försöka förstå är inte samma sak som att acceptera eller ursäkta. Den distinktionen är mycket viktig. … Det handlar inte om att relativisera eller att förklara, tvärtom. Göteborg har allvarliga problem när det gäller rekryteringen till IS, teaterns uppdrag är att spegla samtiden.”

Hur ska vi kunna komma till rätta med ett så allvarligt samhällsproblem som att hundratals människor ansluter sig till IS om vi inte försöker förstå mekanismerna och faktorerna bakom varför detta sker? Och vad är alternativet, tänker jag? Att se den som ansluter sig till IS som ett monster eller ondskan själv ger ingen förklaring alls, men är bekvämt för den som vill hålla sig med en väldigt enkel, ja närmast religiös, världsbild där människor går att dela in i goda och onda. Som teaterchefen Björn Sandmark  menar: “Det finns en offentlig diskurs där vem som helst kan göra sig hörd utan några som helst förkunskaper. Möjligen orkar vissa inte med den här typen av problematisering av svåra samhällsfrågor – man tenderar att vilja att det ska vara svart eller vitt. Men att problematisera är inte att hålla med, och det är en viktig distinktion.” (DN)

Eller som Ida ölmedal i Expressen frågar: “måste ondskan vara obegriplig för att inte normaliseras?” En viktig fråga som hon lyfter är huruvida vi ska se radikaliseringen som en fråga om ideologi eller en fråga om sociala faktorer, som ekonomisk utsatthet och diskriminering? Om de sociologiska förklaringarna sätts i främsta rummet finns en tendens att frånta individens eget ansvar och bortse från de mer ideologiska motiven och övertygelserna. Nima Dervish säger sig vara utled på talet om utanförskap och menar i sin krönika att “problemet med Jihadisten är inte att den påstår självklarheter som att IS-terrorister tillhör arten Homo sapiens, utan förutsägbarheten. Ännu en gång får vi höra att ”segregation, utanförskap och en känsla av meningslöshet” är faktorer som ”kan utgöra en grund för att välja att ansluta sig till” IS”? (Dagens samhälle)

För mig känns det självklart att det kan vara både och. Ingen blir jihadist endast på grund av utanförskap och diskriminering, det vore extremt naivt att tro. Men hade Nima Dervish sett föreställningen ifråga så hade han också sett hur den också behandlar de mer ideologiska motiven. Ilias blir exempelvis av sin kompis introducerad till boken “Defence of the muslim lands” av al qaida-ideologen Abdallah Yusuf Azzam med löftet att “Allt du behöver veta står i den här boken”. Vi får också vara med när Ilias argumenterar mot imamen i Angeredsmoskén och efteråt blir än mer övertygad om sin nya jihadistiska hållning. Men det som också blir tydligt i föreställningen är hur Ilias tilltalas av denna ideologi för att den erbjuder honom ett sätt att fly undan livets utmaningar, tvetydigheter och svåra val. Han väljer en livsåskådning som gör att han slipper fundera och välja, där hans roll och sammanhang är tydligt bestämt och där det ges en högre mening med hans liv – att göra jihad. Exemplifierat med en av replikerna i pjäsen:

Amer: Vem är du Ilias?

Ilias: Jag vet inte!

Amer: Exakt. Du vet inte vem du är.

Ilias: Vem är du?!

Amer: Jag är muslim. Och jag behöver inte veta mer än det, och inte du heller. Låt mig bara säga en sak: det är inte ditt fel att ditt liv är kaos. Det är den här världen det är fel på. Förstår du?

Avslutningsvis tycker jag det var en otroligt stark och viktig föreställning som jag önskar att fler skulle få ta del av. Dessa frågor behöver tas på allvar och diskuteras ännu mer – på alla nivåer.

I förra veckan fick jag chansen att se den omdiskuterade pjäsen Jihadisten på Göteborgs Stadsteater. Jag går inte på teater så ofta, men i det här fallet var det ett så aktuellt och kontroversiellt ämne att jag självklart tog chansen. Dessutom är det extra intressant då flera medarbetare på Sensus Göteborg varit inblandade i föreställningen – Wahid Setihesh som är en av manusförfattarna och Iman Baroudi som deltog i efterföljande panelsamtal.

bild från Stadsteatern.

Jihadisten ställer frågan om vad som får ungdomar att lämna Sverige för att ansluta till en islamisk terrororganisation. I föreställningen möter vi en ung man, Ilias, och hans familj, flickvännen, kompisarna, handläggaren på Arbetsförmedlingen och imamen. Ilias kämpar med att hitta sin plats och mening i tillvaron. De småkriminella kompisarna drar i en riktning, flickvännen Yasmine i en annan. Hon försöker väcka hans framtidstro och vill att han ska skaffa sig ett jobb, studera vidare och bli en del av det svenska samhället. Ilias långtidsarbetslösa far är besviken på den ständigt frånvarande sonen och försöker arrangera ett äktenskap med en kusin från hemlandet, för att säkra sin egen och familjens heder. Och så är det kompisen Amer som introducerar honom till den  våldsbejakande jihadistiska ideologin och den (fiktiva) radikala Sandeslätts moské i Hammarkullen.

Jihadisten lyckas på ett nästan socialrealistiskt sätt att skildra en ung mans väg till den våldsbejakande islamismen/jihadismen och publiken ges en mycket bra bild av hur många olika komplexa faktorer tillsammans kan bidra till att någon kan komma att välja denna väg. Känslan av utanförskap, rotlöshet och meningslöshet lyfts fram som en orsak men också hedersförtrycket och förväntningarna hemifrån, den religiösa ideologin och indoktrineringen samt den starka identifikationen med de av Assad förtryckta muslimerna i Syrien.

Jihadisten har blivit skarpt kritiserad av flera personer, till exempel riksdagsledamoten Robert Hannah (Liberalerna) och journalisten Nima Dervish. Föreställningens ansats är att försöka se människan bakom den potentiella terroristen och ge en förståelse för varför någon ansluter sig till en islamistisk terrororganisation. Vissa verkar anse att detta är skäl nog att vara kritisk, och antyder att detta skulle leda till en relativisering, ursäktande eller rättfärdigande av avskyvärda handlingar.

Men att försöka förstå människan bakom den som gör fruktansvärda saker kan självklart aldrig vara samma sak som att rättfärdiga beteendet. Detta påpekas redan flera gånger i Stadsteaterns presentation av pjäsen: “Vi betonar att det inte på något sätt handlar om att sympatisera med eller tycka synd om de som åker. … Att söka förklaringar och försöka förstå är inte samma sak som att acceptera eller ursäkta. Den distinktionen är mycket viktig. … Det handlar inte om att relativisera eller att förklara, tvärtom. Göteborg har allvarliga problem när det gäller rekryteringen till IS, teaterns uppdrag är att spegla samtiden.”

Hur ska vi kunna komma till rätta med ett så allvarligt samhällsproblem som att hundratals människor ansluter sig till IS om vi inte försöker förstå mekanismerna och faktorerna bakom varför detta sker? Och vad är alternativet, tänker jag? Att se den som ansluter sig till IS som ett monster eller ondskan själv ger ingen förklaring alls, men är bekvämt för den som vill hålla sig med en väldigt enkel, ja närmast religiös, världsbild där människor går att dela in i goda och onda. Som teaterchefen Björn Sandmark  menar: “Det finns en offentlig diskurs där vem som helst kan göra sig hörd utan några som helst förkunskaper. Möjligen orkar vissa inte med den här typen av problematisering av svåra samhällsfrågor – man tenderar att vilja att det ska vara svart eller vitt. Men att problematisera är inte att hålla med, och det är en viktig distinktion.” (DN)

Eller som Ida ölmedal i Expressen frågar: “måste ondskan vara obegriplig för att inte normaliseras?” En viktig fråga som hon lyfter är huruvida vi ska se radikaliseringen som en fråga om ideologi eller en fråga om sociala faktorer, som ekonomisk utsatthet och diskriminering? Om de sociologiska förklaringarna sätts i främsta rummet finns en tendens att frånta individens eget ansvar och bortse från de mer ideologiska motiven och övertygelserna. Nima Dervish säger sig vara utled på talet om utanförskap och menar i sin krönika att “problemet med Jihadisten är inte att den påstår självklarheter som att IS-terrorister tillhör arten Homo sapiens, utan förutsägbarheten. Ännu en gång får vi höra att ”segregation, utanförskap och en känsla av meningslöshet” är faktorer som ”kan utgöra en grund för att välja att ansluta sig till” IS”? (Dagens samhälle)

För mig känns det självklart att det kan vara både och. Ingen blir jihadist endast på grund av utanförskap och diskriminering, det vore extremt naivt att tro. Men hade Nima Dervish sett föreställningen ifråga så hade han också sett hur den också behandlar de mer ideologiska motiven. Ilias blir exempelvis av sin kompis introducerad till boken “Defence of the muslim lands” av al qaida-ideologen Abdallah Yusuf Azzam med löftet att “Allt du behöver veta står i den här boken”. Vi får också vara med när Ilias argumenterar mot imamen i Angeredsmoskén och efteråt blir än mer övertygad om sin nya jihadistiska hållning. Men det som också blir tydligt i föreställningen är hur Ilias tilltalas av denna ideologi för att den erbjuder honom ett sätt att fly undan livets utmaningar, tvetydigheter och svåra val. Han väljer en livsåskådning som gör att han slipper fundera och välja, där hans roll och sammanhang är tydligt bestämt och där det ges en högre mening med hans liv – att göra jihad. Exemplifierat med en av replikerna i pjäsen:

Amer: Vem är du Ilias?

Ilias: Jag vet inte!

Amer: Exakt. Du vet inte vem du är.

Ilias: Vem är du?!

Amer: Jag är muslim. Och jag behöver inte veta mer än det, och inte du heller. Låt mig bara säga en sak: det är inte ditt fel att ditt liv är kaos. Det är den här världen det är fel på. Förstår du?

Avslutningsvis tycker jag det var en otroligt stark och viktig föreställning som jag önskar att fler skulle få ta del av. Dessa frågor behöver tas på allvar och diskuteras ännu mer – på alla nivåer.

I förra veckan fick jag chansen att se den omdiskuterade pjäsen Jihadisten på Göteborgs Stadsteater. Jag går inte på teater så ofta, men i det här fallet var det ett så aktuellt och kontroversiellt ämne att jag självklart tog chansen. Dessutom är det extra intressant då flera medarbetare på Sensus Göteborg varit inblandade i föreställningen – Wahid Setihesh som är en av manusförfattarna och Iman Baroudi som deltog i efterföljande panelsamtal.

bild från Stadsteatern.

Jihadisten ställer frågan om vad som får ungdomar att lämna Sverige för att ansluta till en islamisk terrororganisation. I föreställningen möter vi en ung man, Ilias, och hans familj, flickvännen, kompisarna, handläggaren på Arbetsförmedlingen och imamen. Ilias kämpar med att hitta sin plats och mening i tillvaron. De småkriminella kompisarna drar i en riktning, flickvännen Yasmine i en annan. Hon försöker väcka hans framtidstro och vill att han ska skaffa sig ett jobb, studera vidare och bli en del av det svenska samhället. Ilias långtidsarbetslösa far är besviken på den ständigt frånvarande sonen och försöker arrangera ett äktenskap med en kusin från hemlandet, för att säkra sin egen och familjens heder. Och så är det kompisen Amer som introducerar honom till den  våldsbejakande jihadistiska ideologin och den (fiktiva) radikala Sandeslätts moské i Hammarkullen.

Jihadisten lyckas på ett nästan socialrealistiskt sätt att skildra en ung mans väg till den våldsbejakande islamismen/jihadismen och publiken ges en mycket bra bild av hur många olika komplexa faktorer tillsammans kan bidra till att någon kan komma att välja denna väg. Känslan av utanförskap, rotlöshet och meningslöshet lyfts fram som en orsak men också hedersförtrycket och förväntningarna hemifrån, den religiösa ideologin och indoktrineringen samt den starka identifikationen med de av Assad förtryckta muslimerna i Syrien.

Jihadisten har blivit skarpt kritiserad av flera personer, till exempel riksdagsledamoten Robert Hannah (Liberalerna) och journalisten Nima Dervish. Föreställningens ansats är att försöka se människan bakom den potentiella terroristen och ge en förståelse för varför någon ansluter sig till en islamistisk terrororganisation. Vissa verkar anse att detta är skäl nog att vara kritisk, och antyder att detta skulle leda till en relativisering, ursäktande eller rättfärdigande av avskyvärda handlingar.

Men att försöka förstå människan bakom den som gör fruktansvärda saker kan självklart aldrig vara samma sak som att rättfärdiga beteendet. Detta påpekas redan flera gånger i Stadsteaterns presentation av pjäsen: “Vi betonar att det inte på något sätt handlar om att sympatisera med eller tycka synd om de som åker. … Att söka förklaringar och försöka förstå är inte samma sak som att acceptera eller ursäkta. Den distinktionen är mycket viktig. … Det handlar inte om att relativisera eller att förklara, tvärtom. Göteborg har allvarliga problem när det gäller rekryteringen till IS, teaterns uppdrag är att spegla samtiden.”

Hur ska vi kunna komma till rätta med ett så allvarligt samhällsproblem som att hundratals människor ansluter sig till IS om vi inte försöker förstå mekanismerna och faktorerna bakom varför detta sker? Och vad är alternativet, tänker jag? Att se den som ansluter sig till IS som ett monster eller ondskan själv ger ingen förklaring alls, men är bekvämt för den som vill hålla sig med en väldigt enkel, ja närmast religiös, världsbild där människor går att dela in i goda och onda. Som teaterchefen Björn Sandmark  menar: “Det finns en offentlig diskurs där vem som helst kan göra sig hörd utan några som helst förkunskaper. Möjligen orkar vissa inte med den här typen av problematisering av svåra samhällsfrågor – man tenderar att vilja att det ska vara svart eller vitt. Men att problematisera är inte att hålla med, och det är en viktig distinktion.” (DN)

Eller som Ida ölmedal i Expressen frågar: “måste ondskan vara obegriplig för att inte normaliseras?” En viktig fråga som hon lyfter är huruvida vi ska se radikaliseringen som en fråga om ideologi eller en fråga om sociala faktorer, som ekonomisk utsatthet och diskriminering? Om de sociologiska förklaringarna sätts i främsta rummet finns en tendens att frånta individens eget ansvar och bortse från de mer ideologiska motiven och övertygelserna. Nima Dervish säger sig vara utled på talet om utanförskap och menar i sin krönika att “problemet med Jihadisten är inte att den påstår självklarheter som att IS-terrorister tillhör arten Homo sapiens, utan förutsägbarheten. Ännu en gång får vi höra att ”segregation, utanförskap och en känsla av meningslöshet” är faktorer som ”kan utgöra en grund för att välja att ansluta sig till” IS”? (Dagens samhälle)

För mig känns det självklart att det kan vara både och. Ingen blir jihadist endast på grund av utanförskap och diskriminering, det vore extremt naivt att tro. Men hade Nima Dervish sett föreställningen ifråga så hade han också sett hur den också behandlar de mer ideologiska motiven. Ilias blir exempelvis av sin kompis introducerad till boken “Defence of the muslim lands” av al qaida-ideologen Abdallah Yusuf Azzam med löftet att “Allt du behöver veta står i den här boken”. Vi får också vara med när Ilias argumenterar mot imamen i Angeredsmoskén och efteråt blir än mer övertygad om sin nya jihadistiska hållning. Men det som också blir tydligt i föreställningen är hur Ilias tilltalas av denna ideologi för att den erbjuder honom ett sätt att fly undan livets utmaningar, tvetydigheter och svåra val. Han väljer en livsåskådning som gör att han slipper fundera och välja, där hans roll och sammanhang är tydligt bestämt och där det ges en högre mening med hans liv – att göra jihad. Exemplifierat med en av replikerna i pjäsen:

Amer: Vem är du Ilias?

Ilias: Jag vet inte!

Amer: Exakt. Du vet inte vem du är.

Ilias: Vem är du?!

Amer: Jag är muslim. Och jag behöver inte veta mer än det, och inte du heller. Låt mig bara säga en sak: det är inte ditt fel att ditt liv är kaos. Det är den här världen det är fel på. Förstår du?

Avslutningsvis tycker jag det var en otroligt stark och viktig föreställning som jag önskar att fler skulle få ta del av. Dessa frågor behöver tas på allvar och diskuteras ännu mer – på alla nivåer.

Diskussion

  1. Björn Sandmark

    Tack för intressanta reflexioner.
    Roligt att läsa!
    Vänliga hälsningar
    Björn Sandmark

    Svara
    • Marcus Nilsson

      Tack själv för en mycket bra föreställning! Varma hälsningar Marcus

      Svara

Skriv en kommentar

Prenumerera på bloggen via e-post