Blogg

Vad ska du skriva i valborg?

Jag har precis börjat läsa en bok om vänskapen mellan författaren Astrid Lindgren och sångerskan Louise Hartung, Berlin. Här framträder bilden av två kulturellt, intellektuellt och politiskt betydelsefulla kvinnor i efterkrigstidens Europa. Det känns inspirerande att få slå följe med dem. Jag är glad över att huvuddelen av de 600 brev som boken består av fortfarande ligger och väntar på mig.

Valborgsmässoaftonen 1954 skriver Astrid att hon den här tiden på året påminns om när hennes man för ett par år sedan dog och kontrasten av att bara några dagar innan det hände bekymmerslöst njuta av våren i sitt älskade Småland. De tvära kasten i livet. Hon tar också upp melankolin hon bär på sedan ungdomstiden och berättar om hur det påverkar hennes skrivande. Att de platser och händelser hon skriver om gärna vill gå tillbaka till tiden innan det, till glädjen i barndomen. När dessa rader nedtecknas är det arbetet med boken Mio, min Mio som fyller Astrids tid. Den ges också ut senare samma år. Då visste hon inte att den skulle bli översatt till närmare trettio olika språk och fortsätta att älskas av generationer av barn och vuxna. Jag höll själv boken i min hand senast igår, och funderade på om jag skulle läsa den ännu en gång. Med eller utan barnen. Det är en storslagen berättelse som ställer viktiga frågor om livet – om det ljusa och det mörka, om tillhörighet och ensamhet, om död och om liv. Och så förstås, om vänskap. Något vi alla kan känna igen oss i och längta efter, oavsett ålder.

Jag tänker att det finns många berättelser i oss som skulle kunna bli skrivna den här valborgshelgen. Att det som trycker på av glädje och av sorg i oss kan bli något för andra att känna igen sig i och en berättelse vi kan må bra av att få formulera för oss själva. I samtal med en vän, några rader i ett brev eller varför inte en saga?

 

Jag har precis börjat läsa en bok om vänskapen mellan författaren Astrid Lindgren och sångerskan Louise Hartung, Berlin. Här framträder bilden av två kulturellt, intellektuellt och politiskt betydelsefulla kvinnor i efterkrigstidens Europa. Det känns inspirerande att få slå följe med dem. Jag är glad över att huvuddelen av de 600 brev som boken består av fortfarande ligger och väntar på mig.

Valborgsmässoaftonen 1954 skriver Astrid att hon den här tiden på året påminns om när hennes man för ett par år sedan dog och kontrasten av att bara några dagar innan det hände bekymmerslöst njuta av våren i sitt älskade Småland. De tvära kasten i livet. Hon tar också upp melankolin hon bär på sedan ungdomstiden och berättar om hur det påverkar hennes skrivande. Att de platser och händelser hon skriver om gärna vill gå tillbaka till tiden innan det, till glädjen i barndomen. När dessa rader nedtecknas är det arbetet med boken Mio, min Mio som fyller Astrids tid. Den ges också ut senare samma år. Då visste hon inte att den skulle bli översatt till närmare trettio olika språk och fortsätta att älskas av generationer av barn och vuxna. Jag höll själv boken i min hand senast igår, och funderade på om jag skulle läsa den ännu en gång. Med eller utan barnen. Det är en storslagen berättelse som ställer viktiga frågor om livet – om det ljusa och det mörka, om tillhörighet och ensamhet, om död och om liv. Och så förstås, om vänskap. Något vi alla kan känna igen oss i och längta efter, oavsett ålder.

Jag tänker att det finns många berättelser i oss som skulle kunna bli skrivna den här valborgshelgen. Att det som trycker på av glädje och av sorg i oss kan bli något för andra att känna igen sig i och en berättelse vi kan må bra av att få formulera för oss själva. I samtal med en vän, några rader i ett brev eller varför inte en saga?

 

Jag har precis börjat läsa en bok om vänskapen mellan författaren Astrid Lindgren och sångerskan Louise Hartung, Berlin. Här framträder bilden av två kulturellt, intellektuellt och politiskt betydelsefulla kvinnor i efterkrigstidens Europa. Det känns inspirerande att få slå följe med dem. Jag är glad över att huvuddelen av de 600 brev som boken består av fortfarande ligger och väntar på mig.

Valborgsmässoaftonen 1954 skriver Astrid att hon den här tiden på året påminns om när hennes man för ett par år sedan dog och kontrasten av att bara några dagar innan det hände bekymmerslöst njuta av våren i sitt älskade Småland. De tvära kasten i livet. Hon tar också upp melankolin hon bär på sedan ungdomstiden och berättar om hur det påverkar hennes skrivande. Att de platser och händelser hon skriver om gärna vill gå tillbaka till tiden innan det, till glädjen i barndomen. När dessa rader nedtecknas är det arbetet med boken Mio, min Mio som fyller Astrids tid. Den ges också ut senare samma år. Då visste hon inte att den skulle bli översatt till närmare trettio olika språk och fortsätta att älskas av generationer av barn och vuxna. Jag höll själv boken i min hand senast igår, och funderade på om jag skulle läsa den ännu en gång. Med eller utan barnen. Det är en storslagen berättelse som ställer viktiga frågor om livet – om det ljusa och det mörka, om tillhörighet och ensamhet, om död och om liv. Och så förstås, om vänskap. Något vi alla kan känna igen oss i och längta efter, oavsett ålder.

Jag tänker att det finns många berättelser i oss som skulle kunna bli skrivna den här valborgshelgen. Att det som trycker på av glädje och av sorg i oss kan bli något för andra att känna igen sig i och en berättelse vi kan må bra av att få formulera för oss själva. I samtal med en vän, några rader i ett brev eller varför inte en saga?

 

Skriv en kommentar

Prenumerera på bloggen via e-post