Blogg

Spridda tankar i skuggan av corona

Det har kallats för en ”black swan event”. En plötslig och oväntad händelse, som få kunde förutse. Det hade kunnat vara ett meteoritnedslag eller annan naturkatastrof. Men det blev en global virussmitta – en så kallad pandemi. På bara några veckor har vardagen totalt förändrats för så många människor i världen, och den här gången är ”världen” inte bara någon annanstans. Utan också här. I det lite tråkiga, men ack så trygga Sverige.

Eftersom hela familjen är förkyld så håller vi oss hemma. Jag har aldrig varit någon hypokondriker, men kan ändå inte låta bli att fundera på om det är lite svårare att andas än vanligt. Är det corona, eller bara helt vanlig ångest? Utanför mitt eget fönster ser världen ungefär likadan ut. Radhusområdet som vi bor i kryllade ärligt talat inte av liv före corona heller, men det börjar kännas mer och mer som en kuliss för varje dag som vi är hemma. Är det inte ovanligt tyst?

Kontakten med omvärlden som redan före corona var så knuten till smartphones och internet blir nu helt och håller virtuell. Jag svajpar varje ledig stund febrilt mellan alla corona-nyheter. När det efter tio minuter fortfarande inte finns någon ny notis varken på Aftonbladet, Expressen eller DN går jag till The Guardian och New York Times och kollar. En önskan att hålla sig ajour utvecklas snart till besatthet. Bilderna från övergivna torg och tomma gator ger en lite drömlik overklighetskänsla och associationer till postapokalyptiska filmer (ett tema som förtjänar ett eget blogginlägg). Någon har filmat från ett torg i England som verkar ha intagits av en flock getter. Jag reflekterar över hur skört det mänskliga livet och den mänskliga civilisationen är.

Det är något nästan ironiskt över hur något så ofantligt smått som ett virus kan orsaka en sådan förödelse, helt utan någon plan eller mening. Ett virus är en så enkel livsform att forskare diskuterar om det ens går att kalla den för levande. Snarare är den ett mellanting mellan död och levande materia. Viruset är så simpelt att det inte ens har en egen ämnesomsättning eller möjlighet att förflytta eller föröka sig själv av egen kraft. Den är lika totalt ovetande och likgiltig inför oss människor och våra intressen som en gråsten. För viruset spelar det ingen som helst roll att människan utnämnt sig själv som subjektet i berättelsen om universum, där vi ser oss själva som tillvarons mittpunkt, som resten av världen finns till för, och som vi intalat oss själva att vi har kontroll över. Det får mig att tänka på den gamla sci-fi-klassikern Världarnas krig där mänskligheten kämpar för sin överlevnad mot teknologiskt överlägsna marsianer, men det är inte människans uppfinningsrikedom eller mod som besegrar dem i slutändan utan pyttesmå bakterier.

Om inte annat så kanske pandemin kan mana till någon slags ödmjukhet och insikt om hur ömtålig vår civilisation och vårt nuvarande system är. Kanske kan den få oss att förstå att vi måste samarbeta och hjälpa varandra för att lösa nästa stora utmaning – klimatförändringarna. Visserligen är konsekvenserna av coronavirusets spridning oöverskådliga. Men trots att vi är utelämnade både åt yttre omständigheter och våra egna brister och tillkortakommanden som mänsklighet får vi inte glömma att vi faktiskt står inför ett (eller flera) vägval. Kommer coronapandemin leda till protektionism, stängda gränser, nationalism och inskränkningar av individuella fri- och rättigheter? Eller tvärtom till ökat samarbete mellan nationer eller rentav ett upplösande av nationalstater? Ett nytt ekonomiskt system och medborgarlön? Kanske påverkas svaret av vilka länder som är mest framgångsrika i att hantera coronautbrottet. Är det en stark ledare med makt att ta till drakoniska åtgärder som är framtiden, eller är det Sveriges lågmälda myndighetsrekommendationer?

Hur kommer våra vanor att förändras av att vi nu tvingas minska onödiga resor, ha möten via zoom och semestra i det egna landet istället för utlandssemestrar?

Och som religionsvetare är jag förstås nyfiken på att se hur olika religiösa grupper hanterar coronapandemin. Tänk bara på rörelser som Jehovas Vittnen som ständigt letar efter tecken på att vi lever i de yttersta tiderna. Just nu råder det inte direkt någon brist på tecken. Kommer vi se en uppgång för olika domedagsrörelser?

Ja det verkar finns ändlöst mycket att diskutera och analysera, exempelvis ur politiska, ekonomiska, filosofiska, sociologiska eller psykologiska perspektiv. Det här får bli mitt första lilla bidrag till den diskussionen.

Det har kallats för en ”black swan event”. En plötslig och oväntad händelse, som få kunde förutse. Det hade kunnat vara ett meteoritnedslag eller annan naturkatastrof. Men det blev en global virussmitta – en så kallad pandemi. På bara några veckor har vardagen totalt förändrats för så många människor i världen, och den här gången är ”världen” inte bara någon annanstans. Utan också här. I det lite tråkiga, men ack så trygga Sverige.

Eftersom hela familjen är förkyld så håller vi oss hemma. Jag har aldrig varit någon hypokondriker, men kan ändå inte låta bli att fundera på om det är lite svårare att andas än vanligt. Är det corona, eller bara helt vanlig ångest? Utanför mitt eget fönster ser världen ungefär likadan ut. Radhusområdet som vi bor i kryllade ärligt talat inte av liv före corona heller, men det börjar kännas mer och mer som en kuliss för varje dag som vi är hemma. Är det inte ovanligt tyst?

Kontakten med omvärlden som redan före corona var så knuten till smartphones och internet blir nu helt och håller virtuell. Jag svajpar varje ledig stund febrilt mellan alla corona-nyheter. När det efter tio minuter fortfarande inte finns någon ny notis varken på Aftonbladet, Expressen eller DN går jag till The Guardian och New York Times och kollar. En önskan att hålla sig ajour utvecklas snart till besatthet. Bilderna från övergivna torg och tomma gator ger en lite drömlik overklighetskänsla och associationer till postapokalyptiska filmer (ett tema som förtjänar ett eget blogginlägg). Någon har filmat från ett torg i England som verkar ha intagits av en flock getter. Jag reflekterar över hur skört det mänskliga livet och den mänskliga civilisationen är.

Det är något nästan ironiskt över hur något så ofantligt smått som ett virus kan orsaka en sådan förödelse, helt utan någon plan eller mening. Ett virus är en så enkel livsform att forskare diskuterar om det ens går att kalla den för levande. Snarare är den ett mellanting mellan död och levande materia. Viruset är så simpelt att det inte ens har en egen ämnesomsättning eller möjlighet att förflytta eller föröka sig själv av egen kraft. Den är lika totalt ovetande och likgiltig inför oss människor och våra intressen som en gråsten. För viruset spelar det ingen som helst roll att människan utnämnt sig själv som subjektet i berättelsen om universum, där vi ser oss själva som tillvarons mittpunkt, som resten av världen finns till för, och som vi intalat oss själva att vi har kontroll över. Det får mig att tänka på den gamla sci-fi-klassikern Världarnas krig där mänskligheten kämpar för sin överlevnad mot teknologiskt överlägsna marsianer, men det är inte människans uppfinningsrikedom eller mod som besegrar dem i slutändan utan pyttesmå bakterier.

Om inte annat så kanske pandemin kan mana till någon slags ödmjukhet och insikt om hur ömtålig vår civilisation och vårt nuvarande system är. Kanske kan den få oss att förstå att vi måste samarbeta och hjälpa varandra för att lösa nästa stora utmaning – klimatförändringarna. Visserligen är konsekvenserna av coronavirusets spridning oöverskådliga. Men trots att vi är utelämnade både åt yttre omständigheter och våra egna brister och tillkortakommanden som mänsklighet får vi inte glömma att vi faktiskt står inför ett (eller flera) vägval. Kommer coronapandemin leda till protektionism, stängda gränser, nationalism och inskränkningar av individuella fri- och rättigheter? Eller tvärtom till ökat samarbete mellan nationer eller rentav ett upplösande av nationalstater? Ett nytt ekonomiskt system och medborgarlön? Kanske påverkas svaret av vilka länder som är mest framgångsrika i att hantera coronautbrottet. Är det en stark ledare med makt att ta till drakoniska åtgärder som är framtiden, eller är det Sveriges lågmälda myndighetsrekommendationer?

Hur kommer våra vanor att förändras av att vi nu tvingas minska onödiga resor, ha möten via zoom och semestra i det egna landet istället för utlandssemestrar?

Och som religionsvetare är jag förstås nyfiken på att se hur olika religiösa grupper hanterar coronapandemin. Tänk bara på rörelser som Jehovas Vittnen som ständigt letar efter tecken på att vi lever i de yttersta tiderna. Just nu råder det inte direkt någon brist på tecken. Kommer vi se en uppgång för olika domedagsrörelser?

Ja det verkar finns ändlöst mycket att diskutera och analysera, exempelvis ur politiska, ekonomiska, filosofiska, sociologiska eller psykologiska perspektiv. Det här får bli mitt första lilla bidrag till den diskussionen.

Det har kallats för en ”black swan event”. En plötslig och oväntad händelse, som få kunde förutse. Det hade kunnat vara ett meteoritnedslag eller annan naturkatastrof. Men det blev en global virussmitta – en så kallad pandemi. På bara några veckor har vardagen totalt förändrats för så många människor i världen, och den här gången är ”världen” inte bara någon annanstans. Utan också här. I det lite tråkiga, men ack så trygga Sverige.

Eftersom hela familjen är förkyld så håller vi oss hemma. Jag har aldrig varit någon hypokondriker, men kan ändå inte låta bli att fundera på om det är lite svårare att andas än vanligt. Är det corona, eller bara helt vanlig ångest? Utanför mitt eget fönster ser världen ungefär likadan ut. Radhusområdet som vi bor i kryllade ärligt talat inte av liv före corona heller, men det börjar kännas mer och mer som en kuliss för varje dag som vi är hemma. Är det inte ovanligt tyst?

Kontakten med omvärlden som redan före corona var så knuten till smartphones och internet blir nu helt och håller virtuell. Jag svajpar varje ledig stund febrilt mellan alla corona-nyheter. När det efter tio minuter fortfarande inte finns någon ny notis varken på Aftonbladet, Expressen eller DN går jag till The Guardian och New York Times och kollar. En önskan att hålla sig ajour utvecklas snart till besatthet. Bilderna från övergivna torg och tomma gator ger en lite drömlik overklighetskänsla och associationer till postapokalyptiska filmer (ett tema som förtjänar ett eget blogginlägg). Någon har filmat från ett torg i England som verkar ha intagits av en flock getter. Jag reflekterar över hur skört det mänskliga livet och den mänskliga civilisationen är.

Det är något nästan ironiskt över hur något så ofantligt smått som ett virus kan orsaka en sådan förödelse, helt utan någon plan eller mening. Ett virus är en så enkel livsform att forskare diskuterar om det ens går att kalla den för levande. Snarare är den ett mellanting mellan död och levande materia. Viruset är så simpelt att det inte ens har en egen ämnesomsättning eller möjlighet att förflytta eller föröka sig själv av egen kraft. Den är lika totalt ovetande och likgiltig inför oss människor och våra intressen som en gråsten. För viruset spelar det ingen som helst roll att människan utnämnt sig själv som subjektet i berättelsen om universum, där vi ser oss själva som tillvarons mittpunkt, som resten av världen finns till för, och som vi intalat oss själva att vi har kontroll över. Det får mig att tänka på den gamla sci-fi-klassikern Världarnas krig där mänskligheten kämpar för sin överlevnad mot teknologiskt överlägsna marsianer, men det är inte människans uppfinningsrikedom eller mod som besegrar dem i slutändan utan pyttesmå bakterier.

Om inte annat så kanske pandemin kan mana till någon slags ödmjukhet och insikt om hur ömtålig vår civilisation och vårt nuvarande system är. Kanske kan den få oss att förstå att vi måste samarbeta och hjälpa varandra för att lösa nästa stora utmaning – klimatförändringarna. Visserligen är konsekvenserna av coronavirusets spridning oöverskådliga. Men trots att vi är utelämnade både åt yttre omständigheter och våra egna brister och tillkortakommanden som mänsklighet får vi inte glömma att vi faktiskt står inför ett (eller flera) vägval. Kommer coronapandemin leda till protektionism, stängda gränser, nationalism och inskränkningar av individuella fri- och rättigheter? Eller tvärtom till ökat samarbete mellan nationer eller rentav ett upplösande av nationalstater? Ett nytt ekonomiskt system och medborgarlön? Kanske påverkas svaret av vilka länder som är mest framgångsrika i att hantera coronautbrottet. Är det en stark ledare med makt att ta till drakoniska åtgärder som är framtiden, eller är det Sveriges lågmälda myndighetsrekommendationer?

Hur kommer våra vanor att förändras av att vi nu tvingas minska onödiga resor, ha möten via zoom och semestra i det egna landet istället för utlandssemestrar?

Och som religionsvetare är jag förstås nyfiken på att se hur olika religiösa grupper hanterar coronapandemin. Tänk bara på rörelser som Jehovas Vittnen som ständigt letar efter tecken på att vi lever i de yttersta tiderna. Just nu råder det inte direkt någon brist på tecken. Kommer vi se en uppgång för olika domedagsrörelser?

Ja det verkar finns ändlöst mycket att diskutera och analysera, exempelvis ur politiska, ekonomiska, filosofiska, sociologiska eller psykologiska perspektiv. Det här får bli mitt första lilla bidrag till den diskussionen.

Kommentering är avstängd.

Prenumerera på bloggen via e-post