Blogg

Coronakrisens Sverige – när lagom blev extremt

Sverige har valt att hantera coronapandemin på ett rätt annorlunda sätt mot de flesta andra länder. Frågan om svenskhet och vad som gör Sverige unikt har därför på nytt aktualiserats och vi ska se närmare på vilka röster som hörts i debatten. Liksom i tidigare blogginlägg är inte syftet att ta ställning för det ena eller det andra utan att ge en slags lägesbild över hur diskussionen har förts i denna viktiga fråga.

Jämlikhet, egenansvar och tillit

En av många memer om hur Sverige sticker ut.

Just nu kretsar många analyser om hur effektiva de enskilda ländernas strategi är, men också om kopplingar till kultur och värderingar. Är det för att sydeuropéerna av tradition misstror myndigheter och politiker som deras regeringar måste ta till hårda nypor, medan svenskarna tror på eget ansvar och har så hög tillit att det räcker med rekommendationer för att uppnå samma resultat?

Peter Kadhammmar, kolumnist i Aftonbladet, är en av dem som hyllar den svenska tilliten och jämlikhetsandan: ”Vi befinner oss i en världskris men det behövs inga poliser på gatorna, inga avspärrningar, ingen myndighetsperson som sträcker fram handen: Pappren tack! Vi litar på varandra.”

En annan förklaring som förts fram är att Sveriges agerande till skillnad från andra länder är bättre förankrat i forskning och vetenskap, med självständiga myndigheter som får träda fram och fatta de viktiga besluten. Åtgärderna som tas framställs som noggrant avvägda och beslut sägs fattas utifrån logik och försiktighetsprinciper snarare än alarmism och panik. Den svenska folkhälsomyndigheten tar också ett helhetsgrepp, där även konsekvenserna av en eventuell nedstängning på folkhälsan beaktas. Fram träder en bild av Sverige som styrt av vetenskap och förnuft, men också av sans och balans. Lite sådär lagom. Är det då verkligen Sverige som ägnar sig åt ett ”farligt experiment” som någon påstått eller är det vi som lyckats hålla huvudet kallt och agera rationellt?

Till skillnad från så många andra länder som ägnat sig åt så kallade lockdowns med stängda skolor, restauranger, butiker och ibland rena utegångsförbud så framstår Sverige just som extremt. Restauranger och uteserveringar är fortfarande öppna, butiker och skolor likaså. Visserligen finns det en del förbud, till exempel mot att besöka äldreboenden eller träffas fler än 50 personer, men kontrasten till andra länder kan ingen undgå att se.

”All makt åt Tegnell – vår befriare”

Att vara medborgare i ett land som på dessa sätt avviker från de övriga länderna i världen kan väcka stolthet, så länge vi avviker i positiv bemärkelse förstås. Då blir det ett stöd för den överlägsna svenska modellen, för vissa kanske till och med ett kvitto på hur bra vi svenskar är med våra tillitsfulla och ansvarstagande medborgare. Därför blir det med tiden allt viktigare att den svenska strategin är framgångsrik också i praktiken. Jag ser hur många förtjust delar internationella rapporter och artiklar som berömmer den svenska hållningen. Man vill ju gärna vara med i vinnarlaget.

Sveriges statsepidemolog Anders Tegnell har på kort tid gått från okänd byråkrat till rikskändis, och nästan blivit en ikon för den svenska hållningen. Han har hyllats för sin lugna och sakliga ton där han skiljer sig från många tvärsäkra politiska ledare genom att ofta lyfta fram hur komplex situationen är och hur svårt det är att i förväg veta vilken väg som är den rätta. Han har redan hunnit vara med i Skavlan och T-shirtar med Anders Tegnells porträtt säljs på nätet. I sociala medier cirkulerar det modifierade Bröderna Lejonhjärta-citatet ”All makt åt Tegnell, vår befriare”. På nätet odlas på sina håll närmast en personkult och på facebook hittar vi bland annat gruppen ”Anders Tegnell, Sveriges hjälte” med 92 000 medlemmar.

Psykolog Björn Hedensjö beskriver i en intervju i DN hur Tegnell kommit att uppfattas närmast som en James Bond i svensk byråkratversion. Många raljerar över de som ifrågasätter Anders Tegnell och ställer ”dumma frågor”. Björn Hedensjö menar att ”så fort vi identifierar oss med en grupp, vilket vi människor väldigt lätt gör, börjar vi definiera och klistra etiketter på ”de andra”. Att kritisera ”motståndaren”, vilket här blir de som ställer kritiska frågor till den som utsetts till hjälte, blir ett sätt att bonda och stärka gruppidentiteten.” Skulle man rentav kunna se det som ett uttryck för patriotism att förbehållslöst ställa sig bakom myndigheterna? Kanske blir det ett sätt att visa att man själv är just en sån där ”riktig svensk” som litar på myndigheterna?

Även statsminister Stefan Löfven har fått ett kraftigt förnyat stöd. Och i sitt tal till nationen i SVT reagerade många på hur svenska flaggan plötsligt framhävdes, både som en pin på Löfvens kavaj och i bakgrunden. EU-flaggan som annars brukar hänga bredvid den svenska hade tagits bort. I krissituationer som dessa, när länder stänger sina gränser och varje land måste skapa sin egen strategi, verkar den nationella identiteten få ny betydelse.

Tänk om vi valt fel väg?

Det är också därför det blir problematiskt när det nu visar sig att Sverige har betydligt fler dödsfall per capita än de nordiska länderna. Innebär detta ett bakslag för allt tal om den svenska tilliten, eller är det bara för att vi befinner oss på olika stadier på den omtalade kurvan? Kanske kommer de andra länderna istället att drabbas hårdare när de till slut tvingas öppna upp samhället? Frågetecknen hopar sig och de kritiska artiklarna blir allt fler både i den internationella pressen och i den svenska. Nyligen gick till exempel 22 forskare ut med en debattartikel på DN där man kritiserar folkhälsomyndigheten och regeringens agerande.

Vissa är också kritiska mot allt tal om de unikt tillitsfulla svenskarna. Paulina Neuding menar i en ledare i SvD att det är ett uttryck för nationalchauvinism att tro att något i ”den svenska folksjälen” skulle göra oss särskilt bra rustade för att möta pandemin och varnar också för att det kan leda till en ”okritisk auktoritetstro”. Även statsvetaren Andreas Johansson Heinö invänder mot idéer om den svenska nationalkaraktären och varnar för lockelsen att hitta orsaker bakom Sveriges agerande i den svenska kulturen. Han menar att det finns en risk i att vi tillskriver folk stereotypa egenskaper, såsom de upproriska sydeuropeerna och de rationella svenskarna, stereotyper som används för att odla berättelsen om hur vi själva är lite bättre än alla andra.

Medan många lyfter fram det annorlunda med svenskarna som något positivt menar andra att vår särart snarare har lett till att vi valt fel väg genom coronakrisen. Är den coola och avslappnade attityden ett resultat av tillit eller av att vi är fredsskadade? De frågar sig författaren Elisabeth Åsbrink i en debattartikel i DN. Hon ger också en annan förklaring till varför vi skiljer oss från våra grannländer. Dessa har, menar hon, erfarit katastrofer som andra världskriget. De är därför på ett helt annat sätt förberedda för katastrofer. Och tilliten till myndigheter och experter kan lätt bli ett sätt även för journalister att skjuta över tänkandet och ansvaret på någon annan och avhålla sig från att ställa de kritiska frågorna i en öppen debatt.

Kanske behöver vi i dessa kristider en gemensam nationell berättelse, om hur vi svenskar faktiskt är extra bra på att ta ansvar, känna tillit och hjälpa varandra. Även om den inte råkar vara objektivt sann kanske den kan hjälpa oss att bättre ta oss genom krisen? Att känna stor tillit till myndigheter och experter kanske även det är lovvärda ideal i en krissituation som denna. Samtidigt verkar det ligga något i att vi inte får överge det kritiska tänkandet utan också som nation vara beredda på att omvärdera den svenska strategin om den skulle visa sig leda åt fel håll.

Sverige har valt att hantera coronapandemin på ett rätt annorlunda sätt mot de flesta andra länder. Frågan om svenskhet och vad som gör Sverige unikt har därför på nytt aktualiserats och vi ska se närmare på vilka röster som hörts i debatten. Liksom i tidigare blogginlägg är inte syftet att ta ställning för det ena eller det andra utan att ge en slags lägesbild över hur diskussionen har förts i denna viktiga fråga.

Jämlikhet, egenansvar och tillit

En av många memer om hur Sverige sticker ut.

Just nu kretsar många analyser om hur effektiva de enskilda ländernas strategi är, men också om kopplingar till kultur och värderingar. Är det för att sydeuropéerna av tradition misstror myndigheter och politiker som deras regeringar måste ta till hårda nypor, medan svenskarna tror på eget ansvar och har så hög tillit att det räcker med rekommendationer för att uppnå samma resultat?

Peter Kadhammmar, kolumnist i Aftonbladet, är en av dem som hyllar den svenska tilliten och jämlikhetsandan: ”Vi befinner oss i en världskris men det behövs inga poliser på gatorna, inga avspärrningar, ingen myndighetsperson som sträcker fram handen: Pappren tack! Vi litar på varandra.”

En annan förklaring som förts fram är att Sveriges agerande till skillnad från andra länder är bättre förankrat i forskning och vetenskap, med självständiga myndigheter som får träda fram och fatta de viktiga besluten. Åtgärderna som tas framställs som noggrant avvägda och beslut sägs fattas utifrån logik och försiktighetsprinciper snarare än alarmism och panik. Den svenska folkhälsomyndigheten tar också ett helhetsgrepp, där även konsekvenserna av en eventuell nedstängning på folkhälsan beaktas. Fram träder en bild av Sverige som styrt av vetenskap och förnuft, men också av sans och balans. Lite sådär lagom. Är det då verkligen Sverige som ägnar sig åt ett ”farligt experiment” som någon påstått eller är det vi som lyckats hålla huvudet kallt och agera rationellt?

Till skillnad från så många andra länder som ägnat sig åt så kallade lockdowns med stängda skolor, restauranger, butiker och ibland rena utegångsförbud så framstår Sverige just som extremt. Restauranger och uteserveringar är fortfarande öppna, butiker och skolor likaså. Visserligen finns det en del förbud, till exempel mot att besöka äldreboenden eller träffas fler än 50 personer, men kontrasten till andra länder kan ingen undgå att se.

”All makt åt Tegnell – vår befriare”

Att vara medborgare i ett land som på dessa sätt avviker från de övriga länderna i världen kan väcka stolthet, så länge vi avviker i positiv bemärkelse förstås. Då blir det ett stöd för den överlägsna svenska modellen, för vissa kanske till och med ett kvitto på hur bra vi svenskar är med våra tillitsfulla och ansvarstagande medborgare. Därför blir det med tiden allt viktigare att den svenska strategin är framgångsrik också i praktiken. Jag ser hur många förtjust delar internationella rapporter och artiklar som berömmer den svenska hållningen. Man vill ju gärna vara med i vinnarlaget.

Sveriges statsepidemolog Anders Tegnell har på kort tid gått från okänd byråkrat till rikskändis, och nästan blivit en ikon för den svenska hållningen. Han har hyllats för sin lugna och sakliga ton där han skiljer sig från många tvärsäkra politiska ledare genom att ofta lyfta fram hur komplex situationen är och hur svårt det är att i förväg veta vilken väg som är den rätta. Han har redan hunnit vara med i Skavlan och T-shirtar med Anders Tegnells porträtt säljs på nätet. I sociala medier cirkulerar det modifierade Bröderna Lejonhjärta-citatet ”All makt åt Tegnell, vår befriare”. På nätet odlas på sina håll närmast en personkult och på facebook hittar vi bland annat gruppen ”Anders Tegnell, Sveriges hjälte” med 92 000 medlemmar.

Psykolog Björn Hedensjö beskriver i en intervju i DN hur Tegnell kommit att uppfattas närmast som en James Bond i svensk byråkratversion. Många raljerar över de som ifrågasätter Anders Tegnell och ställer ”dumma frågor”. Björn Hedensjö menar att ”så fort vi identifierar oss med en grupp, vilket vi människor väldigt lätt gör, börjar vi definiera och klistra etiketter på ”de andra”. Att kritisera ”motståndaren”, vilket här blir de som ställer kritiska frågor till den som utsetts till hjälte, blir ett sätt att bonda och stärka gruppidentiteten.” Skulle man rentav kunna se det som ett uttryck för patriotism att förbehållslöst ställa sig bakom myndigheterna? Kanske blir det ett sätt att visa att man själv är just en sån där ”riktig svensk” som litar på myndigheterna?

Även statsminister Stefan Löfven har fått ett kraftigt förnyat stöd. Och i sitt tal till nationen i SVT reagerade många på hur svenska flaggan plötsligt framhävdes, både som en pin på Löfvens kavaj och i bakgrunden. EU-flaggan som annars brukar hänga bredvid den svenska hade tagits bort. I krissituationer som dessa, när länder stänger sina gränser och varje land måste skapa sin egen strategi, verkar den nationella identiteten få ny betydelse.

Tänk om vi valt fel väg?

Det är också därför det blir problematiskt när det nu visar sig att Sverige har betydligt fler dödsfall per capita än de nordiska länderna. Innebär detta ett bakslag för allt tal om den svenska tilliten, eller är det bara för att vi befinner oss på olika stadier på den omtalade kurvan? Kanske kommer de andra länderna istället att drabbas hårdare när de till slut tvingas öppna upp samhället? Frågetecknen hopar sig och de kritiska artiklarna blir allt fler både i den internationella pressen och i den svenska. Nyligen gick till exempel 22 forskare ut med en debattartikel på DN där man kritiserar folkhälsomyndigheten och regeringens agerande.

Vissa är också kritiska mot allt tal om de unikt tillitsfulla svenskarna. Paulina Neuding menar i en ledare i SvD att det är ett uttryck för nationalchauvinism att tro att något i ”den svenska folksjälen” skulle göra oss särskilt bra rustade för att möta pandemin och varnar också för att det kan leda till en ”okritisk auktoritetstro”. Även statsvetaren Andreas Johansson Heinö invänder mot idéer om den svenska nationalkaraktären och varnar för lockelsen att hitta orsaker bakom Sveriges agerande i den svenska kulturen. Han menar att det finns en risk i att vi tillskriver folk stereotypa egenskaper, såsom de upproriska sydeuropeerna och de rationella svenskarna, stereotyper som används för att odla berättelsen om hur vi själva är lite bättre än alla andra.

Medan många lyfter fram det annorlunda med svenskarna som något positivt menar andra att vår särart snarare har lett till att vi valt fel väg genom coronakrisen. Är den coola och avslappnade attityden ett resultat av tillit eller av att vi är fredsskadade? De frågar sig författaren Elisabeth Åsbrink i en debattartikel i DN. Hon ger också en annan förklaring till varför vi skiljer oss från våra grannländer. Dessa har, menar hon, erfarit katastrofer som andra världskriget. De är därför på ett helt annat sätt förberedda för katastrofer. Och tilliten till myndigheter och experter kan lätt bli ett sätt även för journalister att skjuta över tänkandet och ansvaret på någon annan och avhålla sig från att ställa de kritiska frågorna i en öppen debatt.

Kanske behöver vi i dessa kristider en gemensam nationell berättelse, om hur vi svenskar faktiskt är extra bra på att ta ansvar, känna tillit och hjälpa varandra. Även om den inte råkar vara objektivt sann kanske den kan hjälpa oss att bättre ta oss genom krisen? Att känna stor tillit till myndigheter och experter kanske även det är lovvärda ideal i en krissituation som denna. Samtidigt verkar det ligga något i att vi inte får överge det kritiska tänkandet utan också som nation vara beredda på att omvärdera den svenska strategin om den skulle visa sig leda åt fel håll.

Sverige har valt att hantera coronapandemin på ett rätt annorlunda sätt mot de flesta andra länder. Frågan om svenskhet och vad som gör Sverige unikt har därför på nytt aktualiserats och vi ska se närmare på vilka röster som hörts i debatten. Liksom i tidigare blogginlägg är inte syftet att ta ställning för det ena eller det andra utan att ge en slags lägesbild över hur diskussionen har förts i denna viktiga fråga.

Jämlikhet, egenansvar och tillit

En av många memer om hur Sverige sticker ut.

Just nu kretsar många analyser om hur effektiva de enskilda ländernas strategi är, men också om kopplingar till kultur och värderingar. Är det för att sydeuropéerna av tradition misstror myndigheter och politiker som deras regeringar måste ta till hårda nypor, medan svenskarna tror på eget ansvar och har så hög tillit att det räcker med rekommendationer för att uppnå samma resultat?

Peter Kadhammmar, kolumnist i Aftonbladet, är en av dem som hyllar den svenska tilliten och jämlikhetsandan: ”Vi befinner oss i en världskris men det behövs inga poliser på gatorna, inga avspärrningar, ingen myndighetsperson som sträcker fram handen: Pappren tack! Vi litar på varandra.”

En annan förklaring som förts fram är att Sveriges agerande till skillnad från andra länder är bättre förankrat i forskning och vetenskap, med självständiga myndigheter som får träda fram och fatta de viktiga besluten. Åtgärderna som tas framställs som noggrant avvägda och beslut sägs fattas utifrån logik och försiktighetsprinciper snarare än alarmism och panik. Den svenska folkhälsomyndigheten tar också ett helhetsgrepp, där även konsekvenserna av en eventuell nedstängning på folkhälsan beaktas. Fram träder en bild av Sverige som styrt av vetenskap och förnuft, men också av sans och balans. Lite sådär lagom. Är det då verkligen Sverige som ägnar sig åt ett ”farligt experiment” som någon påstått eller är det vi som lyckats hålla huvudet kallt och agera rationellt?

Till skillnad från så många andra länder som ägnat sig åt så kallade lockdowns med stängda skolor, restauranger, butiker och ibland rena utegångsförbud så framstår Sverige just som extremt. Restauranger och uteserveringar är fortfarande öppna, butiker och skolor likaså. Visserligen finns det en del förbud, till exempel mot att besöka äldreboenden eller träffas fler än 50 personer, men kontrasten till andra länder kan ingen undgå att se.

”All makt åt Tegnell – vår befriare”

Att vara medborgare i ett land som på dessa sätt avviker från de övriga länderna i världen kan väcka stolthet, så länge vi avviker i positiv bemärkelse förstås. Då blir det ett stöd för den överlägsna svenska modellen, för vissa kanske till och med ett kvitto på hur bra vi svenskar är med våra tillitsfulla och ansvarstagande medborgare. Därför blir det med tiden allt viktigare att den svenska strategin är framgångsrik också i praktiken. Jag ser hur många förtjust delar internationella rapporter och artiklar som berömmer den svenska hållningen. Man vill ju gärna vara med i vinnarlaget.

Sveriges statsepidemolog Anders Tegnell har på kort tid gått från okänd byråkrat till rikskändis, och nästan blivit en ikon för den svenska hållningen. Han har hyllats för sin lugna och sakliga ton där han skiljer sig från många tvärsäkra politiska ledare genom att ofta lyfta fram hur komplex situationen är och hur svårt det är att i förväg veta vilken väg som är den rätta. Han har redan hunnit vara med i Skavlan och T-shirtar med Anders Tegnells porträtt säljs på nätet. I sociala medier cirkulerar det modifierade Bröderna Lejonhjärta-citatet ”All makt åt Tegnell, vår befriare”. På nätet odlas på sina håll närmast en personkult och på facebook hittar vi bland annat gruppen ”Anders Tegnell, Sveriges hjälte” med 92 000 medlemmar.

Psykolog Björn Hedensjö beskriver i en intervju i DN hur Tegnell kommit att uppfattas närmast som en James Bond i svensk byråkratversion. Många raljerar över de som ifrågasätter Anders Tegnell och ställer ”dumma frågor”. Björn Hedensjö menar att ”så fort vi identifierar oss med en grupp, vilket vi människor väldigt lätt gör, börjar vi definiera och klistra etiketter på ”de andra”. Att kritisera ”motståndaren”, vilket här blir de som ställer kritiska frågor till den som utsetts till hjälte, blir ett sätt att bonda och stärka gruppidentiteten.” Skulle man rentav kunna se det som ett uttryck för patriotism att förbehållslöst ställa sig bakom myndigheterna? Kanske blir det ett sätt att visa att man själv är just en sån där ”riktig svensk” som litar på myndigheterna?

Även statsminister Stefan Löfven har fått ett kraftigt förnyat stöd. Och i sitt tal till nationen i SVT reagerade många på hur svenska flaggan plötsligt framhävdes, både som en pin på Löfvens kavaj och i bakgrunden. EU-flaggan som annars brukar hänga bredvid den svenska hade tagits bort. I krissituationer som dessa, när länder stänger sina gränser och varje land måste skapa sin egen strategi, verkar den nationella identiteten få ny betydelse.

Tänk om vi valt fel väg?

Det är också därför det blir problematiskt när det nu visar sig att Sverige har betydligt fler dödsfall per capita än de nordiska länderna. Innebär detta ett bakslag för allt tal om den svenska tilliten, eller är det bara för att vi befinner oss på olika stadier på den omtalade kurvan? Kanske kommer de andra länderna istället att drabbas hårdare när de till slut tvingas öppna upp samhället? Frågetecknen hopar sig och de kritiska artiklarna blir allt fler både i den internationella pressen och i den svenska. Nyligen gick till exempel 22 forskare ut med en debattartikel på DN där man kritiserar folkhälsomyndigheten och regeringens agerande.

Vissa är också kritiska mot allt tal om de unikt tillitsfulla svenskarna. Paulina Neuding menar i en ledare i SvD att det är ett uttryck för nationalchauvinism att tro att något i ”den svenska folksjälen” skulle göra oss särskilt bra rustade för att möta pandemin och varnar också för att det kan leda till en ”okritisk auktoritetstro”. Även statsvetaren Andreas Johansson Heinö invänder mot idéer om den svenska nationalkaraktären och varnar för lockelsen att hitta orsaker bakom Sveriges agerande i den svenska kulturen. Han menar att det finns en risk i att vi tillskriver folk stereotypa egenskaper, såsom de upproriska sydeuropeerna och de rationella svenskarna, stereotyper som används för att odla berättelsen om hur vi själva är lite bättre än alla andra.

Medan många lyfter fram det annorlunda med svenskarna som något positivt menar andra att vår särart snarare har lett till att vi valt fel väg genom coronakrisen. Är den coola och avslappnade attityden ett resultat av tillit eller av att vi är fredsskadade? De frågar sig författaren Elisabeth Åsbrink i en debattartikel i DN. Hon ger också en annan förklaring till varför vi skiljer oss från våra grannländer. Dessa har, menar hon, erfarit katastrofer som andra världskriget. De är därför på ett helt annat sätt förberedda för katastrofer. Och tilliten till myndigheter och experter kan lätt bli ett sätt även för journalister att skjuta över tänkandet och ansvaret på någon annan och avhålla sig från att ställa de kritiska frågorna i en öppen debatt.

Kanske behöver vi i dessa kristider en gemensam nationell berättelse, om hur vi svenskar faktiskt är extra bra på att ta ansvar, känna tillit och hjälpa varandra. Även om den inte råkar vara objektivt sann kanske den kan hjälpa oss att bättre ta oss genom krisen? Att känna stor tillit till myndigheter och experter kanske även det är lovvärda ideal i en krissituation som denna. Samtidigt verkar det ligga något i att vi inte får överge det kritiska tänkandet utan också som nation vara beredda på att omvärdera den svenska strategin om den skulle visa sig leda åt fel håll.

Kommentering är avstängd.

Prenumerera på bloggen via e-post