Blogg

Vad ska du skriva i valborg?

Jag har precis börjat läsa en bok om vänskapen mellan författaren Astrid Lindgren och sångerskan Louise Hartung, Berlin. Här framträder bilden av två kulturellt, intellektuellt och politiskt betydelsefulla kvinnor i efterkrigstidens Europa. Det känns inspirerande att få slå följe med dem. Jag är glad över att huvuddelen av de 600 brev som boken består av fortfarande ligger och väntar på mig.

Valborgsmässoaftonen 1954 skriver Astrid att hon den här tiden på året påminns om när hennes man för ett par år sedan dog och kontrasten av att bara några dagar innan det hände bekymmerslöst njuta av våren i sitt älskade Småland. De tvära kasten i livet. Hon tar också upp melankolin hon bär på sedan ungdomstiden och berättar om hur det påverkar hennes skrivande. Att de platser och händelser hon skriver om gärna vill gå tillbaka till tiden innan det, till glädjen i barndomen. När dessa rader nedtecknas är det arbetet med boken Mio, min Mio som fyller Astrids tid. Den ges också ut senare samma år. Då visste hon inte att den skulle bli översatt till närmare trettio olika språk och fortsätta att älskas av generationer av barn och vuxna. Jag höll själv boken i min hand senast igår, och funderade på om jag skulle läsa den ännu en gång. Med eller utan barnen. Det är en storslagen berättelse som ställer viktiga frågor om livet – om det ljusa och det mörka, om tillhörighet och ensamhet, om död och om liv. Och så förstås, om vänskap. Något vi alla kan känna igen oss i och längta efter, oavsett ålder.

Jag tänker att det finns många berättelser i oss som skulle kunna bli skrivna den här valborgshelgen. Att det som trycker på av glädje och av sorg i oss kan bli något för andra att känna igen sig i och en berättelse vi kan må bra av att få formulera för oss själva. I samtal med en vän, några rader i ett brev eller varför inte en saga?

 

Jag har precis börjat läsa en bok om vänskapen mellan författaren Astrid Lindgren och sångerskan Louise Hartung, Berlin. Här framträder bilden av två kulturellt, intellektuellt och politiskt betydelsefulla kvinnor i efterkrigstidens Europa. Det känns inspirerande att få slå följe med dem. Jag är glad över att huvuddelen av de 600 brev som boken består av fortfarande ligger och väntar på mig.

Valborgsmässoaftonen 1954 skriver Astrid att hon den här tiden på året påminns om när hennes man för ett par år sedan dog och kontrasten av att bara några dagar innan det hände bekymmerslöst njuta av våren i sitt älskade Småland. De tvära kasten i livet. Hon tar också upp melankolin hon bär på sedan ungdomstiden och berättar om hur det påverkar hennes skrivande. Att de platser och händelser hon skriver om gärna vill gå tillbaka till tiden innan det, till glädjen i barndomen. När dessa rader nedtecknas är det arbetet med boken Mio, min Mio som fyller Astrids tid. Den ges också ut senare samma år. Då visste hon inte att den skulle bli översatt till närmare trettio olika språk och fortsätta att älskas av generationer av barn och vuxna. Jag höll själv boken i min hand senast igår, och funderade på om jag skulle läsa den ännu en gång. Med eller utan barnen. Det är en storslagen berättelse som ställer viktiga frågor om livet – om det ljusa och det mörka, om tillhörighet och ensamhet, om död och om liv. Och så förstås, om vänskap. Något vi alla kan känna igen oss i och längta efter, oavsett ålder.

Jag tänker att det finns många berättelser i oss som skulle kunna bli skrivna den här valborgshelgen. Att det som trycker på av glädje och av sorg i oss kan bli något för andra att känna igen sig i och en berättelse vi kan må bra av att få formulera för oss själva. I samtal med en vän, några rader i ett brev eller varför inte en saga?

 

Jag har precis börjat läsa en bok om vänskapen mellan författaren Astrid Lindgren och sångerskan Louise Hartung, Berlin. Här framträder bilden av två kulturellt, intellektuellt och politiskt betydelsefulla kvinnor i efterkrigstidens Europa. Det känns inspirerande att få slå följe med dem. Jag är glad över att huvuddelen av de 600 brev som boken består av fortfarande ligger och väntar på mig.

Valborgsmässoaftonen 1954 skriver Astrid att hon den här tiden på året påminns om när hennes man för ett par år sedan dog och kontrasten av att bara några dagar innan det hände bekymmerslöst njuta av våren i sitt älskade Småland. De tvära kasten i livet. Hon tar också upp melankolin hon bär på sedan ungdomstiden och berättar om hur det påverkar hennes skrivande. Att de platser och händelser hon skriver om gärna vill gå tillbaka till tiden innan det, till glädjen i barndomen. När dessa rader nedtecknas är det arbetet med boken Mio, min Mio som fyller Astrids tid. Den ges också ut senare samma år. Då visste hon inte att den skulle bli översatt till närmare trettio olika språk och fortsätta att älskas av generationer av barn och vuxna. Jag höll själv boken i min hand senast igår, och funderade på om jag skulle läsa den ännu en gång. Med eller utan barnen. Det är en storslagen berättelse som ställer viktiga frågor om livet – om det ljusa och det mörka, om tillhörighet och ensamhet, om död och om liv. Och så förstås, om vänskap. Något vi alla kan känna igen oss i och längta efter, oavsett ålder.

Jag tänker att det finns många berättelser i oss som skulle kunna bli skrivna den här valborgshelgen. Att det som trycker på av glädje och av sorg i oss kan bli något för andra att känna igen sig i och en berättelse vi kan må bra av att få formulera för oss själva. I samtal med en vän, några rader i ett brev eller varför inte en saga?

 

Blogg

Wisti och Küchen gör angelägen utställning

Utställningen ”Kyss” kan enklast beskrivas som ett antal mindre bilder föreställande människor som har sex. Bredvid varje bild finns en poetisk, handskriven text som rymmer allt från längtan till hängivelse. Personernas ansikten och konturerna av deras kroppar är mer eller mindre tydliga. Det är vackert, eggande och ömsesidigt. Älskande människor i varma färger.

Som så ofta påverkar själva platsen upplevelsen av bilderna. Det ljusa och öppna kyrkorum som utställningen visas i säger att det här inte är något som ska gömmas utan snarare lyftas fram, visas upp. Våra mest intima relationer, sinnligheten och våra kroppar är viktiga och vackra. För både oss och Gud. Samtidigt behöver jag bara ta del av utställningen om jag själv vill. Det lilla formatet på bilderna och de skissartade orden i svag blyerts gör att jag måste söka upp den, gå nära för att kunna se. Jag är inbjuden men inte påtvingad. Sex är ju för många något väldigt privat och det respekteras.

Jag tycker om att bilderna är så öppna. De tillåter betraktaren att läsa in sina egna föreställningar och erfarenheter. Det går exempelvis inte att se människors ålder, hur trimmade deras kroppar är, vilken grupp de tillhör eller, för den delen, vilket kön. Alla vi som möter bilderna ryms och det är befriande. Det är också så jag tänker att konsten får särskild mening. I mötet med betraktaren blir något nytt till.

Den goda eftersmak som ”Kyss” ger mig av kropp och sexualitet blir en motbild till de snäva, ojämlika och kommersialiserade bilderna som så ofta serveras. Den är en lågmäld men angelägen utställning som protesterar, inkluderar, upprättar och får oss att se bortom normen. Halleluja!

Utställningen ”Kyss” är en parafras i bild och ord utifrån Höga visan i Bibeln. Kent Wisti, präst, bildkonstnär och satiriker har gjort bilderna. Maria Küchen, poet, författare och kulturskribent har skrivit texterna. Utställningen visas just nu i Ålidhemskyrkan i Umeå men finns på flera platser i landet. Den är framtagen av Universitetskyrkan och Sensus studieförbund.

 

 

 

 

Utställningen ”Kyss” kan enklast beskrivas som ett antal mindre bilder föreställande människor som har sex. Bredvid varje bild finns en poetisk, handskriven text som rymmer allt från längtan till hängivelse. Personernas ansikten och konturerna av deras kroppar är mer eller mindre tydliga. Det är vackert, eggande och ömsesidigt. Älskande människor i varma färger.

Som så ofta påverkar själva platsen upplevelsen av bilderna. Det ljusa och öppna kyrkorum som utställningen visas i säger att det här inte är något som ska gömmas utan snarare lyftas fram, visas upp. Våra mest intima relationer, sinnligheten och våra kroppar är viktiga och vackra. För både oss och Gud. Samtidigt behöver jag bara ta del av utställningen om jag själv vill. Det lilla formatet på bilderna och de skissartade orden i svag blyerts gör att jag måste söka upp den, gå nära för att kunna se. Jag är inbjuden men inte påtvingad. Sex är ju för många något väldigt privat och det respekteras.

Jag tycker om att bilderna är så öppna. De tillåter betraktaren att läsa in sina egna föreställningar och erfarenheter. Det går exempelvis inte att se människors ålder, hur trimmade deras kroppar är, vilken grupp de tillhör eller, för den delen, vilket kön. Alla vi som möter bilderna ryms och det är befriande. Det är också så jag tänker att konsten får särskild mening. I mötet med betraktaren blir något nytt till.

Den goda eftersmak som ”Kyss” ger mig av kropp och sexualitet blir en motbild till de snäva, ojämlika och kommersialiserade bilderna som så ofta serveras. Den är en lågmäld men angelägen utställning som protesterar, inkluderar, upprättar och får oss att se bortom normen. Halleluja!

Utställningen ”Kyss” är en parafras i bild och ord utifrån Höga visan i Bibeln. Kent Wisti, präst, bildkonstnär och satiriker har gjort bilderna. Maria Küchen, poet, författare och kulturskribent har skrivit texterna. Utställningen visas just nu i Ålidhemskyrkan i Umeå men finns på flera platser i landet. Den är framtagen av Universitetskyrkan och Sensus studieförbund.

 

 

 

 

Utställningen ”Kyss” kan enklast beskrivas som ett antal mindre bilder föreställande människor som har sex. Bredvid varje bild finns en poetisk, handskriven text som rymmer allt från längtan till hängivelse. Personernas ansikten och konturerna av deras kroppar är mer eller mindre tydliga. Det är vackert, eggande och ömsesidigt. Älskande människor i varma färger.

Som så ofta påverkar själva platsen upplevelsen av bilderna. Det ljusa och öppna kyrkorum som utställningen visas i säger att det här inte är något som ska gömmas utan snarare lyftas fram, visas upp. Våra mest intima relationer, sinnligheten och våra kroppar är viktiga och vackra. För både oss och Gud. Samtidigt behöver jag bara ta del av utställningen om jag själv vill. Det lilla formatet på bilderna och de skissartade orden i svag blyerts gör att jag måste söka upp den, gå nära för att kunna se. Jag är inbjuden men inte påtvingad. Sex är ju för många något väldigt privat och det respekteras.

Jag tycker om att bilderna är så öppna. De tillåter betraktaren att läsa in sina egna föreställningar och erfarenheter. Det går exempelvis inte att se människors ålder, hur trimmade deras kroppar är, vilken grupp de tillhör eller, för den delen, vilket kön. Alla vi som möter bilderna ryms och det är befriande. Det är också så jag tänker att konsten får särskild mening. I mötet med betraktaren blir något nytt till.

Den goda eftersmak som ”Kyss” ger mig av kropp och sexualitet blir en motbild till de snäva, ojämlika och kommersialiserade bilderna som så ofta serveras. Den är en lågmäld men angelägen utställning som protesterar, inkluderar, upprättar och får oss att se bortom normen. Halleluja!

Utställningen ”Kyss” är en parafras i bild och ord utifrån Höga visan i Bibeln. Kent Wisti, präst, bildkonstnär och satiriker har gjort bilderna. Maria Küchen, poet, författare och kulturskribent har skrivit texterna. Utställningen visas just nu i Ålidhemskyrkan i Umeå men finns på flera platser i landet. Den är framtagen av Universitetskyrkan och Sensus studieförbund.