Blogg

Argumenten för och emot böneutrop

I förra veckan trädde beslutet i kraft som gör det möjligt för en moské i Växjö att ha böneutrop. Ljudet det handlar om kommer att låta en gång i veckan under tre minuter, i samband med fredagsbönen. Flera debattörer och politiker har varit  kritiska till beslutet, medan andra har försvarat det. Frågan diskuterades egentligen redan 2013 då en moské i Fittja blev först i landet med böneutrop och till stor del är det samma argument för och emot böneutrop som nu återkommer. Men hur hållbara är de olika argumenten? Vilka principer vilar de på?

Vi har religionsfrihet – alltså bör böneutrop tillåtas

Religionsfriheten är en av de mänskliga rättigheterna och inbegriper inte bara rätten att tro på vad man vill utan också att utöva sin religion ensam eller i gemenskap med andra och följa sin religions påbud så länge dessa inte strider mot några andra lagar eller inskränker på andras fri- och rättigheter. För de allra flesta är religionsfriheten en självklar och odiskutabel rättighet, även om vissa anser att det som inbegrips i religionsfriheten redan täcks av andra rättigheter som yttrandefrihet, föreningsfrihet och mötesfrihet. Religionsfrihet hänger tätt samman med idén om en sekulär stat – alltså att staten inte bör behandla religioner olika genom att exempelvis gynna eller ge särskilda fördelar till en särskild religion. Vilket leder oss till nästa argument.

Eftersom kyrkringningar är tillåtna bör även böneutrop vara det

Om vi köper idén om en sekulär stat vore det inkonsekvent att tillåta det ena uttrycket men inte det andra. Såvida det inte föreligger någon relevant skillnad mellan böneutrop och kyrkringningar. Ett argument skulle då kunna vara att..

Kyrkringningar är en del av det svenska kulturarvet och har därmed en särställning

Centerpartisten Staffan Danielsson uttryckte det som att ”kyrkklockors klang är ett historiskt och kulturellt betingat undantag från regeln att vara mycket restriktiv med det offentliga luftrummet”. Men är det i sig ett tillräckligt argument att något bör få undantag bara för att det är en del av en tradition eller för att det ”alltid” har funnits? I så fall har vi andra företeelser som också funnits i alla tider, som patriarkala normer eller förtryck av minoriteter. Att något har funnits under lång tid säger helt enkelt inget om huruvida det är bra eller dåligt. Ett annat problem med kulturarvsargumentet är att man tenderar att ”låsa fast” kulturen och göra den till något statiskt/oföränderligt. Med samma argument hade nämligen aldrig kristendomen eller kyrkklockor kunnat bli en del av den svenska kulturen eftersom även det är en ”importerad” tradition en gång i tiden.

Om politiker ska ägna sig åt att värdera och särbehandla olika kulturella uttryck utifrån hur ursprungliga de är har vi också rört oss från det sekulära och liberala samhället mot ett mer nationalistiskt där någon uppifrån bestämmer och reglerar ”folkets” kultur. När det ”nationella” ska upphöjas och skyddas så sätts det också i kontrast till något annat, som därmed ges en lägre status. Fördelen med en stark nationalism skulle kunna vara att det kan skapa tydliga ramar, gemenskap och stärkt identitet, men på bekostnad av en ökad polarisering och spänning mellan den egna gruppen och de utanför. Detta skulle i sin tur kunna anses leda till ökade konflikter mellan grupper i Sverige och framväxten av parallellsamhällen.

Vi har religionsfrihet – alltså bör böneutrop inte tillåtas

Debattören Ann Heberlein tar fasta på att religionsfriheten också innefattar friheten från religion. Detta innebär att man ”aldrig, under några omständigheter, får tvinga någon att ansluta sig till en religiös åskådning eller underkasta sig religiösa påbud”. Enligt henne blir böneutrop ett intrång i den enskilda människans autonomi, alltså hennes rätt att själv bestämma över saker som berör henne. Anledningen skulle vara att böneutropet till skillnad från kyrkringningar består av ett utropat budskap på arabiska, som inte bara uppmanar till bön utan i sig självt är en bön (även om det för den icke arabisktalande ändå bara lär framstå som en serie ljud). Hon påpekar också att religionsfriheten faktiskt får begränsas med hänsyn till andras fri- och rättigheter. Men frågan är om detta har relevans för böneutropet. För ingen tvingas väl att ansluta sig till eller underkasta sig religiösa påbud av att bara höra en bön?

Imamen Salahudin Barakat bemöter argumentet genom att hänvisa till Europakonventionen, som menar att religiösa uttryck får vara synliga, men inte påtvingande för andra. Att exempelvis behöva se en sikh i turban eller en buddhistmunk i sina munkdräkt skulle kunna upplevas som provocerande för den som vill slippa se religion runt omkring sig, men dessa uttryck är inte påtvingande, såvida inte någon tvingar just mig att bära turban eller munkdräkt. Möjligen kan det anses svårare att värja sig mot ett religiöst budskap som ropas ut från en högtalare precis i närheten av min bostad. Men är det inte så att vi rätt ofta utsätts för både syn och hörselintryck som kan uppfattas som störande, olämpliga eller till och med provocerande? Kanske är det till och med så att någon i praktiken kan bli lika störd av glassbilsljudet som av böneutropet? Vilket för oss in på frågan om vi ens ska göra skillnad mellan dessa…

Ljudutsläpp som ljudutsläpp

I praktiken har nämligen frågan avgjorts av polisen och miljöförvaltningen där den behandlats som en ren bullerfråga utifrån miljöbalkens riktlinjer för ljudnivåer. Polisen gör alltså ingen bedömning av det som ropas ut. Detta har bland annat fått Fria Moderata Studentförbundet att skicka in en egen ansökan om att en gång i veckan få ropa ut ”Friheten är störst – sänk skatten”. Det offentliga rummet är fullt av kommersiella, politiska och religiösa former av budskap. Vi har yttrandefrihet och vi har lagar för bullernivåer. Så varför ens särbehandla vissa ljudutsläpp och blanda in religionsfriheten? En invändning skulle kunna vara att religion faktiskt inte är som de andra fenomenen och därför behöver ett extra skydd – till exempel för att religon berör människan på ett djupt existentiellt plan och knyter an till det heligaste och mest personliga. Detta skydd skulle riskeras om religion behandlas som ett mänskligt fenomen jämte andra.

Vi har väl demokrati – låt folk rösta om det

Om en övervägande majoritet av folket är emot en särskild företeelse, ska inte detta då vägas in i bedömningen eller rentav avgöra saken? Sverigedemokraterna anser därför att Växjöborna ska få säga sitt i en folkomröstning. I Schweiz har man exempelvis fått rösta om huruvida minareter ska få uppföras i landet, vilket ledde till ett minaretförbud. Detta skulle kunna ses som en tilltalande tanke, att folk faktiskt får vara med och bestämma om något som kommer att beröra dem. Men ska man verkligen få rösta om vad som helst? För skulle inte det innebära att en majoritet i praktiken ges möjlighet att förtrycka en minoritet, vad man ibland kallar för ”pöbelns diktatur”? I förlängningen skulle en lång rad företeelser kunna förbjudas helt enkelt för att de misshagar en majoritet av befolkningen. Detta system verkar rimma dåligt med det liberala samhällets idé om vissa rättigheter och friheter som garanteras i lag.

I förra veckan trädde beslutet i kraft som gör det möjligt för en moské i Växjö att ha böneutrop. Ljudet det handlar om kommer att låta en gång i veckan under tre minuter, i samband med fredagsbönen. Flera debattörer och politiker har varit  kritiska till beslutet, medan andra har försvarat det. Frågan diskuterades egentligen redan 2013 då en moské i Fittja blev först i landet med böneutrop och till stor del är det samma argument för och emot böneutrop som nu återkommer. Men hur hållbara är de olika argumenten? Vilka principer vilar de på?

Vi har religionsfrihet – alltså bör böneutrop tillåtas

Religionsfriheten är en av de mänskliga rättigheterna och inbegriper inte bara rätten att tro på vad man vill utan också att utöva sin religion ensam eller i gemenskap med andra och följa sin religions påbud så länge dessa inte strider mot några andra lagar eller inskränker på andras fri- och rättigheter. För de allra flesta är religionsfriheten en självklar och odiskutabel rättighet, även om vissa anser att det som inbegrips i religionsfriheten redan täcks av andra rättigheter som yttrandefrihet, föreningsfrihet och mötesfrihet. Religionsfrihet hänger tätt samman med idén om en sekulär stat – alltså att staten inte bör behandla religioner olika genom att exempelvis gynna eller ge särskilda fördelar till en särskild religion. Vilket leder oss till nästa argument.

Eftersom kyrkringningar är tillåtna bör även böneutrop vara det

Om vi köper idén om en sekulär stat vore det inkonsekvent att tillåta det ena uttrycket men inte det andra. Såvida det inte föreligger någon relevant skillnad mellan böneutrop och kyrkringningar. Ett argument skulle då kunna vara att..

Kyrkringningar är en del av det svenska kulturarvet och har därmed en särställning

Centerpartisten Staffan Danielsson uttryckte det som att ”kyrkklockors klang är ett historiskt och kulturellt betingat undantag från regeln att vara mycket restriktiv med det offentliga luftrummet”. Men är det i sig ett tillräckligt argument att något bör få undantag bara för att det är en del av en tradition eller för att det ”alltid” har funnits? I så fall har vi andra företeelser som också funnits i alla tider, som patriarkala normer eller förtryck av minoriteter. Att något har funnits under lång tid säger helt enkelt inget om huruvida det är bra eller dåligt. Ett annat problem med kulturarvsargumentet är att man tenderar att ”låsa fast” kulturen och göra den till något statiskt/oföränderligt. Med samma argument hade nämligen aldrig kristendomen eller kyrkklockor kunnat bli en del av den svenska kulturen eftersom även det är en ”importerad” tradition en gång i tiden.

Om politiker ska ägna sig åt att värdera och särbehandla olika kulturella uttryck utifrån hur ursprungliga de är har vi också rört oss från det sekulära och liberala samhället mot ett mer nationalistiskt där någon uppifrån bestämmer och reglerar ”folkets” kultur. När det ”nationella” ska upphöjas och skyddas så sätts det också i kontrast till något annat, som därmed ges en lägre status. Fördelen med en stark nationalism skulle kunna vara att det kan skapa tydliga ramar, gemenskap och stärkt identitet, men på bekostnad av en ökad polarisering och spänning mellan den egna gruppen och de utanför. Detta skulle i sin tur kunna anses leda till ökade konflikter mellan grupper i Sverige och framväxten av parallellsamhällen.

Vi har religionsfrihet – alltså bör böneutrop inte tillåtas

Debattören Ann Heberlein tar fasta på att religionsfriheten också innefattar friheten från religion. Detta innebär att man ”aldrig, under några omständigheter, får tvinga någon att ansluta sig till en religiös åskådning eller underkasta sig religiösa påbud”. Enligt henne blir böneutrop ett intrång i den enskilda människans autonomi, alltså hennes rätt att själv bestämma över saker som berör henne. Anledningen skulle vara att böneutropet till skillnad från kyrkringningar består av ett utropat budskap på arabiska, som inte bara uppmanar till bön utan i sig självt är en bön (även om det för den icke arabisktalande ändå bara lär framstå som en serie ljud). Hon påpekar också att religionsfriheten faktiskt får begränsas med hänsyn till andras fri- och rättigheter. Men frågan är om detta har relevans för böneutropet. För ingen tvingas väl att ansluta sig till eller underkasta sig religiösa påbud av att bara höra en bön?

Imamen Salahudin Barakat bemöter argumentet genom att hänvisa till Europakonventionen, som menar att religiösa uttryck får vara synliga, men inte påtvingande för andra. Att exempelvis behöva se en sikh i turban eller en buddhistmunk i sina munkdräkt skulle kunna upplevas som provocerande för den som vill slippa se religion runt omkring sig, men dessa uttryck är inte påtvingande, såvida inte någon tvingar just mig att bära turban eller munkdräkt. Möjligen kan det anses svårare att värja sig mot ett religiöst budskap som ropas ut från en högtalare precis i närheten av min bostad. Men är det inte så att vi rätt ofta utsätts för både syn och hörselintryck som kan uppfattas som störande, olämpliga eller till och med provocerande? Kanske är det till och med så att någon i praktiken kan bli lika störd av glassbilsljudet som av böneutropet? Vilket för oss in på frågan om vi ens ska göra skillnad mellan dessa…

Ljudutsläpp som ljudutsläpp

I praktiken har nämligen frågan avgjorts av polisen och miljöförvaltningen där den behandlats som en ren bullerfråga utifrån miljöbalkens riktlinjer för ljudnivåer. Polisen gör alltså ingen bedömning av det som ropas ut. Detta har bland annat fått Fria Moderata Studentförbundet att skicka in en egen ansökan om att en gång i veckan få ropa ut ”Friheten är störst – sänk skatten”. Det offentliga rummet är fullt av kommersiella, politiska och religiösa former av budskap. Vi har yttrandefrihet och vi har lagar för bullernivåer. Så varför ens särbehandla vissa ljudutsläpp och blanda in religionsfriheten? En invändning skulle kunna vara att religion faktiskt inte är som de andra fenomenen och därför behöver ett extra skydd – till exempel för att religon berör människan på ett djupt existentiellt plan och knyter an till det heligaste och mest personliga. Detta skydd skulle riskeras om religion behandlas som ett mänskligt fenomen jämte andra.

Vi har väl demokrati – låt folk rösta om det

Om en övervägande majoritet av folket är emot en särskild företeelse, ska inte detta då vägas in i bedömningen eller rentav avgöra saken? Sverigedemokraterna anser därför att Växjöborna ska få säga sitt i en folkomröstning. I Schweiz har man exempelvis fått rösta om huruvida minareter ska få uppföras i landet, vilket ledde till ett minaretförbud. Detta skulle kunna ses som en tilltalande tanke, att folk faktiskt får vara med och bestämma om något som kommer att beröra dem. Men ska man verkligen få rösta om vad som helst? För skulle inte det innebära att en majoritet i praktiken ges möjlighet att förtrycka en minoritet, vad man ibland kallar för ”pöbelns diktatur”? I förlängningen skulle en lång rad företeelser kunna förbjudas helt enkelt för att de misshagar en majoritet av befolkningen. Detta system verkar rimma dåligt med det liberala samhällets idé om vissa rättigheter och friheter som garanteras i lag.

I förra veckan trädde beslutet i kraft som gör det möjligt för en moské i Växjö att ha böneutrop. Ljudet det handlar om kommer att låta en gång i veckan under tre minuter, i samband med fredagsbönen. Flera debattörer och politiker har varit  kritiska till beslutet, medan andra har försvarat det. Frågan diskuterades egentligen redan 2013 då en moské i Fittja blev först i landet med böneutrop och till stor del är det samma argument för och emot böneutrop som nu återkommer. Men hur hållbara är de olika argumenten? Vilka principer vilar de på?

Vi har religionsfrihet – alltså bör böneutrop tillåtas

Religionsfriheten är en av de mänskliga rättigheterna och inbegriper inte bara rätten att tro på vad man vill utan också att utöva sin religion ensam eller i gemenskap med andra och följa sin religions påbud så länge dessa inte strider mot några andra lagar eller inskränker på andras fri- och rättigheter. För de allra flesta är religionsfriheten en självklar och odiskutabel rättighet, även om vissa anser att det som inbegrips i religionsfriheten redan täcks av andra rättigheter som yttrandefrihet, föreningsfrihet och mötesfrihet. Religionsfrihet hänger tätt samman med idén om en sekulär stat – alltså att staten inte bör behandla religioner olika genom att exempelvis gynna eller ge särskilda fördelar till en särskild religion. Vilket leder oss till nästa argument.

Eftersom kyrkringningar är tillåtna bör även böneutrop vara det

Om vi köper idén om en sekulär stat vore det inkonsekvent att tillåta det ena uttrycket men inte det andra. Såvida det inte föreligger någon relevant skillnad mellan böneutrop och kyrkringningar. Ett argument skulle då kunna vara att..

Kyrkringningar är en del av det svenska kulturarvet och har därmed en särställning

Centerpartisten Staffan Danielsson uttryckte det som att ”kyrkklockors klang är ett historiskt och kulturellt betingat undantag från regeln att vara mycket restriktiv med det offentliga luftrummet”. Men är det i sig ett tillräckligt argument att något bör få undantag bara för att det är en del av en tradition eller för att det ”alltid” har funnits? I så fall har vi andra företeelser som också funnits i alla tider, som patriarkala normer eller förtryck av minoriteter. Att något har funnits under lång tid säger helt enkelt inget om huruvida det är bra eller dåligt. Ett annat problem med kulturarvsargumentet är att man tenderar att ”låsa fast” kulturen och göra den till något statiskt/oföränderligt. Med samma argument hade nämligen aldrig kristendomen eller kyrkklockor kunnat bli en del av den svenska kulturen eftersom även det är en ”importerad” tradition en gång i tiden.

Om politiker ska ägna sig åt att värdera och särbehandla olika kulturella uttryck utifrån hur ursprungliga de är har vi också rört oss från det sekulära och liberala samhället mot ett mer nationalistiskt där någon uppifrån bestämmer och reglerar ”folkets” kultur. När det ”nationella” ska upphöjas och skyddas så sätts det också i kontrast till något annat, som därmed ges en lägre status. Fördelen med en stark nationalism skulle kunna vara att det kan skapa tydliga ramar, gemenskap och stärkt identitet, men på bekostnad av en ökad polarisering och spänning mellan den egna gruppen och de utanför. Detta skulle i sin tur kunna anses leda till ökade konflikter mellan grupper i Sverige och framväxten av parallellsamhällen.

Vi har religionsfrihet – alltså bör böneutrop inte tillåtas

Debattören Ann Heberlein tar fasta på att religionsfriheten också innefattar friheten från religion. Detta innebär att man ”aldrig, under några omständigheter, får tvinga någon att ansluta sig till en religiös åskådning eller underkasta sig religiösa påbud”. Enligt henne blir böneutrop ett intrång i den enskilda människans autonomi, alltså hennes rätt att själv bestämma över saker som berör henne. Anledningen skulle vara att böneutropet till skillnad från kyrkringningar består av ett utropat budskap på arabiska, som inte bara uppmanar till bön utan i sig självt är en bön (även om det för den icke arabisktalande ändå bara lär framstå som en serie ljud). Hon påpekar också att religionsfriheten faktiskt får begränsas med hänsyn till andras fri- och rättigheter. Men frågan är om detta har relevans för böneutropet. För ingen tvingas väl att ansluta sig till eller underkasta sig religiösa påbud av att bara höra en bön?

Imamen Salahudin Barakat bemöter argumentet genom att hänvisa till Europakonventionen, som menar att religiösa uttryck får vara synliga, men inte påtvingande för andra. Att exempelvis behöva se en sikh i turban eller en buddhistmunk i sina munkdräkt skulle kunna upplevas som provocerande för den som vill slippa se religion runt omkring sig, men dessa uttryck är inte påtvingande, såvida inte någon tvingar just mig att bära turban eller munkdräkt. Möjligen kan det anses svårare att värja sig mot ett religiöst budskap som ropas ut från en högtalare precis i närheten av min bostad. Men är det inte så att vi rätt ofta utsätts för både syn och hörselintryck som kan uppfattas som störande, olämpliga eller till och med provocerande? Kanske är det till och med så att någon i praktiken kan bli lika störd av glassbilsljudet som av böneutropet? Vilket för oss in på frågan om vi ens ska göra skillnad mellan dessa…

Ljudutsläpp som ljudutsläpp

I praktiken har nämligen frågan avgjorts av polisen och miljöförvaltningen där den behandlats som en ren bullerfråga utifrån miljöbalkens riktlinjer för ljudnivåer. Polisen gör alltså ingen bedömning av det som ropas ut. Detta har bland annat fått Fria Moderata Studentförbundet att skicka in en egen ansökan om att en gång i veckan få ropa ut ”Friheten är störst – sänk skatten”. Det offentliga rummet är fullt av kommersiella, politiska och religiösa former av budskap. Vi har yttrandefrihet och vi har lagar för bullernivåer. Så varför ens särbehandla vissa ljudutsläpp och blanda in religionsfriheten? En invändning skulle kunna vara att religion faktiskt inte är som de andra fenomenen och därför behöver ett extra skydd – till exempel för att religon berör människan på ett djupt existentiellt plan och knyter an till det heligaste och mest personliga. Detta skydd skulle riskeras om religion behandlas som ett mänskligt fenomen jämte andra.

Vi har väl demokrati – låt folk rösta om det

Om en övervägande majoritet av folket är emot en särskild företeelse, ska inte detta då vägas in i bedömningen eller rentav avgöra saken? Sverigedemokraterna anser därför att Växjöborna ska få säga sitt i en folkomröstning. I Schweiz har man exempelvis fått rösta om huruvida minareter ska få uppföras i landet, vilket ledde till ett minaretförbud. Detta skulle kunna ses som en tilltalande tanke, att folk faktiskt får vara med och bestämma om något som kommer att beröra dem. Men ska man verkligen få rösta om vad som helst? För skulle inte det innebära att en majoritet i praktiken ges möjlighet att förtrycka en minoritet, vad man ibland kallar för ”pöbelns diktatur”? I förlängningen skulle en lång rad företeelser kunna förbjudas helt enkelt för att de misshagar en majoritet av befolkningen. Detta system verkar rimma dåligt med det liberala samhällets idé om vissa rättigheter och friheter som garanteras i lag.

Blogg

Kurs i kritiskt tänkande i Göteborg

Var månlandningen en bluff? En av många konspirationsteorier.

Hur vet jag vad som är sant? Vad är ett bra argument? Vem avgör vad som är vetenskap eller inte? Nu erbjuder Sensus i Göteborg äntligen en kurs i kritiskt tänkande med start 14 september.

I dagens uppkopplade samhälle bombarderas vi med information som aldrig förr. De gamla medierna har fått konkurrens av alternativa nyhetssidor, bloggar och sociala medier. Att dela information kräver bara ett knapptryck, men hur pass väl hanterar vi informationen?

Flera studier visar att de flesta av oss bara läser rubrikerna innan vi ‘gillar’ en artikel och sedan delar vidare. Under ytan finns ett underliggande problem – med undantag från videoklipp på söta katter – i vilken information som delas, hur vi hanterar den samt om den är tillförlitlig. Ska vi verkligen tro på allt vi läser? Hur avgör vi om något är sant, eller vad som är ett bra argument?

Kursen tar bland annat upp kognitiva bias, konspirationsteorier, argumentationsteori och vetenskaplig metod. Du får med dig metoder och verktyg för att kritiskt kunna granska olika typer av information. Kursledare är Pierre Simonsson som bland annat har studerat filosofi, kognitionsvetenskap och psykologi.

Anmäl dig här!

Youtubekanalen School of life bjuder på en insiktsfull analys av konspirationsteorier, som är ett av de spännande ämnen som tas upp i kursen.

Var månlandningen en bluff? En av många konspirationsteorier.

Hur vet jag vad som är sant? Vad är ett bra argument? Vem avgör vad som är vetenskap eller inte? Nu erbjuder Sensus i Göteborg äntligen en kurs i kritiskt tänkande med start 14 september.

I dagens uppkopplade samhälle bombarderas vi med information som aldrig förr. De gamla medierna har fått konkurrens av alternativa nyhetssidor, bloggar och sociala medier. Att dela information kräver bara ett knapptryck, men hur pass väl hanterar vi informationen?

Flera studier visar att de flesta av oss bara läser rubrikerna innan vi ‘gillar’ en artikel och sedan delar vidare. Under ytan finns ett underliggande problem – med undantag från videoklipp på söta katter – i vilken information som delas, hur vi hanterar den samt om den är tillförlitlig. Ska vi verkligen tro på allt vi läser? Hur avgör vi om något är sant, eller vad som är ett bra argument?

Kursen tar bland annat upp kognitiva bias, konspirationsteorier, argumentationsteori och vetenskaplig metod. Du får med dig metoder och verktyg för att kritiskt kunna granska olika typer av information. Kursledare är Pierre Simonsson som bland annat har studerat filosofi, kognitionsvetenskap och psykologi.

Anmäl dig här!

Youtubekanalen School of life bjuder på en insiktsfull analys av konspirationsteorier, som är ett av de spännande ämnen som tas upp i kursen.

Var månlandningen en bluff? En av många konspirationsteorier.

Hur vet jag vad som är sant? Vad är ett bra argument? Vem avgör vad som är vetenskap eller inte? Nu erbjuder Sensus i Göteborg äntligen en kurs i kritiskt tänkande med start 14 september.

I dagens uppkopplade samhälle bombarderas vi med information som aldrig förr. De gamla medierna har fått konkurrens av alternativa nyhetssidor, bloggar och sociala medier. Att dela information kräver bara ett knapptryck, men hur pass väl hanterar vi informationen?

Flera studier visar att de flesta av oss bara läser rubrikerna innan vi ‘gillar’ en artikel och sedan delar vidare. Under ytan finns ett underliggande problem – med undantag från videoklipp på söta katter – i vilken information som delas, hur vi hanterar den samt om den är tillförlitlig. Ska vi verkligen tro på allt vi läser? Hur avgör vi om något är sant, eller vad som är ett bra argument?

Kursen tar bland annat upp kognitiva bias, konspirationsteorier, argumentationsteori och vetenskaplig metod. Du får med dig metoder och verktyg för att kritiskt kunna granska olika typer av information. Kursledare är Pierre Simonsson som bland annat har studerat filosofi, kognitionsvetenskap och psykologi.

Anmäl dig här!

Youtubekanalen School of life bjuder på en insiktsfull analys av konspirationsteorier, som är ett av de spännande ämnen som tas upp i kursen.

Blogg

Mitt möte med Nordiska Motståndsrörelsen

Jag har nog alltid hyst en skräckblandad fascination för alla typer av extrema politiska och religiösa rörelser. I somras fick jag genom Sensus chansen att vara med under Almedalsveckan i Visby. Det som var den stora nyheten och debattämnet i år var att den nationalsocialistiska organisationen Nordiska Motståndsrörelsen för första gången fanns på plats med ett tält. (Förmodligen blir det av förklarliga skäl också sista gången om man ska tro arrangörerna. SvD) Jag var en av dem som pratade med medlemmar från Nordiska Motståndsrörelsen och slutet av artikeln finns ett filmklipp från detta möte.

Redan här kan en ju ställa sig frågan om det ens är moraliskt försvarbart att ”ta diskussionen” med personer som företräder en så extrem politisk ideologi som nationalsocialism. En ideologi som inte bara står i bjärt kontrast till demokrati, antirasism, mångfald, feminism och liberala värderingar utan också vill rensa hela norden från ”rasfrämlingar” genom att skicka tillbaka alla som inte tillhör den ”nordiska rasen”. Tjänar det något till att prata med dessa människor och i så fall varför? Kommer någon upphöra att vara nazist om jag lyckas presentera tillräckligt bra motargument? Förmodligen inte, även om det säkerligen går att så frön av tvivel. Men min ingång blev snarare att ställa frågor och följdfrågor för att få en större förståelse för vad de faktiskt tror på och varför, hur de ser på världen och hur de tycker att samhället bör formas.

Jag var inte den enda som var nyfiken för när jag kom dit fanns redan skaror av människor på plats. Vissa var inbegripna i mer eller mindre vilda diskussioner med företrädare för organisationen, medan andra stod och lyssnade eller filmade med sina mobiler. Det kändes smått surrealistiskt att stå där och prata med människor som på allvar företräder en politisk ideologi som nog många uppfattat som förpassad till historiens skräphög. DN:s ledarredaktion sammanfattar min känsla rätt bra när de skriver: ” Det är lätt att förstå att somliga inte riktigt vill ta detta till sig. Det är en försvarsmekanism att vilja vifta bort och trivialisera, liksom att skratta. …det finns också en tendens att inte vilja kännas vid att nazister är nazister. Att betrakta allt som en bagatell, en kittlande lek, som om nazister är så bisarra att de nog knappt finns på riktigt.” (DN)

Det märktes snart att flera företrädare på plats var både pålästa, välformulerade och bra på att argumentera, vilket kanske blir provocerande för vissa att höra. Men det är egentligen inte konstigare än att alla som har en väldigt avvikande eller konspiratorisk uppfattning i mycket högre grad tvingas läsa på och slipa på sina argument. Detta ställer stora krav på den som ger sig in i diskussionen. Hur lätt skulle det till exempel vara att argumentera mot någon som tror att månlandningarna var en bluff och som kan rabbla tusen olika källor och har utförliga svar på alla dina följdfrågor? Det betyder givetvis inte att personen har rätt, snarare att du behöver samla argument och läsa på mer själv, hur absurd uppfattningen än kan verka.

För Nordiska motståndsrörelsen är idén om en konspiration helt central och de förnekar mycket av den historieskrivning som många inte ens tänkt på att ifrågasätta. Enligt de jag fick chansen att prata med har förintelsen inte ägt rum. Bevis är fabricerade och vittnen ljuger. Världen styrs av en liten elit, ”globalisterna” (som verkar vara en omskrivning för judarna), som vill lägga världen under sina fötter, framförallt genom att försvaga den vita rasen. Någon gav uttryck för att vaccinationer är farliga och en del av konspirationen, likaså GMO-grödor. Flera lyfte särskilt fram hbtq-rörelsen eller ”homolobbyn” som de kallar den som ett stort hot mot den vita rasen. Visionen för framtidens värld (som jag uppfattade saken) är etniskt homogena grupper eller ”raser” som lever åtskilt från varandra i sina egna nationer.  Förmodligen är dessa uppfattningar så främmande för många av oss som läser detta att vi inte ens vet var vi skulle börja för att bemöta dem. Men genom att ta dessa åsikter och värderingar på allvar så kan vi också bli stärkta och mer grundade i vår egen uppfattning. Nästan alla som du pratar med i dagens Sverige kommer säga sig vara för demokrati, allas lika värde, jämställdhet och mångfald. Men dessa ideal och värderingar som känns så självklara behöver också grundas på något, de behöver motiveras. Ta allas lika värde som exempel. Vad menar vi med uttrycket? Vad består detta värde i och vad är det som säger att det är lika för alla? Dessa slags värderingar måste ständigt erövras på nytt för att de ska betyda något, särskilt idag när de är mer hotade än på länge. Här har Sensus och folkbildningen en viktig roll att spela.

Och så var det filmklippet då. En bit in i filmen kommer jag in i samtalet med presstalesmannen Pär Öberg. Det blev väldigt improviserat och jag ställde mestadels öppna frågor för att få en bild av vad de har för världsbild, värderingar och vision för framtiden.

Jag har nog alltid hyst en skräckblandad fascination för alla typer av extrema politiska och religiösa rörelser. I somras fick jag genom Sensus chansen att vara med under Almedalsveckan i Visby. Det som var den stora nyheten och debattämnet i år var att den nationalsocialistiska organisationen Nordiska Motståndsrörelsen för första gången fanns på plats med ett tält. (Förmodligen blir det av förklarliga skäl också sista gången om man ska tro arrangörerna. SvD) Jag var en av dem som pratade med medlemmar från Nordiska Motståndsrörelsen och slutet av artikeln finns ett filmklipp från detta möte.

Redan här kan en ju ställa sig frågan om det ens är moraliskt försvarbart att ”ta diskussionen” med personer som företräder en så extrem politisk ideologi som nationalsocialism. En ideologi som inte bara står i bjärt kontrast till demokrati, antirasism, mångfald, feminism och liberala värderingar utan också vill rensa hela norden från ”rasfrämlingar” genom att skicka tillbaka alla som inte tillhör den ”nordiska rasen”. Tjänar det något till att prata med dessa människor och i så fall varför? Kommer någon upphöra att vara nazist om jag lyckas presentera tillräckligt bra motargument? Förmodligen inte, även om det säkerligen går att så frön av tvivel. Men min ingång blev snarare att ställa frågor och följdfrågor för att få en större förståelse för vad de faktiskt tror på och varför, hur de ser på världen och hur de tycker att samhället bör formas.

Jag var inte den enda som var nyfiken för när jag kom dit fanns redan skaror av människor på plats. Vissa var inbegripna i mer eller mindre vilda diskussioner med företrädare för organisationen, medan andra stod och lyssnade eller filmade med sina mobiler. Det kändes smått surrealistiskt att stå där och prata med människor som på allvar företräder en politisk ideologi som nog många uppfattat som förpassad till historiens skräphög. DN:s ledarredaktion sammanfattar min känsla rätt bra när de skriver: ” Det är lätt att förstå att somliga inte riktigt vill ta detta till sig. Det är en försvarsmekanism att vilja vifta bort och trivialisera, liksom att skratta. …det finns också en tendens att inte vilja kännas vid att nazister är nazister. Att betrakta allt som en bagatell, en kittlande lek, som om nazister är så bisarra att de nog knappt finns på riktigt.” (DN)

Det märktes snart att flera företrädare på plats var både pålästa, välformulerade och bra på att argumentera, vilket kanske blir provocerande för vissa att höra. Men det är egentligen inte konstigare än att alla som har en väldigt avvikande eller konspiratorisk uppfattning i mycket högre grad tvingas läsa på och slipa på sina argument. Detta ställer stora krav på den som ger sig in i diskussionen. Hur lätt skulle det till exempel vara att argumentera mot någon som tror att månlandningarna var en bluff och som kan rabbla tusen olika källor och har utförliga svar på alla dina följdfrågor? Det betyder givetvis inte att personen har rätt, snarare att du behöver samla argument och läsa på mer själv, hur absurd uppfattningen än kan verka.

För Nordiska motståndsrörelsen är idén om en konspiration helt central och de förnekar mycket av den historieskrivning som många inte ens tänkt på att ifrågasätta. Enligt de jag fick chansen att prata med har förintelsen inte ägt rum. Bevis är fabricerade och vittnen ljuger. Världen styrs av en liten elit, ”globalisterna” (som verkar vara en omskrivning för judarna), som vill lägga världen under sina fötter, framförallt genom att försvaga den vita rasen. Någon gav uttryck för att vaccinationer är farliga och en del av konspirationen, likaså GMO-grödor. Flera lyfte särskilt fram hbtq-rörelsen eller ”homolobbyn” som de kallar den som ett stort hot mot den vita rasen. Visionen för framtidens värld (som jag uppfattade saken) är etniskt homogena grupper eller ”raser” som lever åtskilt från varandra i sina egna nationer.  Förmodligen är dessa uppfattningar så främmande för många av oss som läser detta att vi inte ens vet var vi skulle börja för att bemöta dem. Men genom att ta dessa åsikter och värderingar på allvar så kan vi också bli stärkta och mer grundade i vår egen uppfattning. Nästan alla som du pratar med i dagens Sverige kommer säga sig vara för demokrati, allas lika värde, jämställdhet och mångfald. Men dessa ideal och värderingar som känns så självklara behöver också grundas på något, de behöver motiveras. Ta allas lika värde som exempel. Vad menar vi med uttrycket? Vad består detta värde i och vad är det som säger att det är lika för alla? Dessa slags värderingar måste ständigt erövras på nytt för att de ska betyda något, särskilt idag när de är mer hotade än på länge. Här har Sensus och folkbildningen en viktig roll att spela.

Och så var det filmklippet då. En bit in i filmen kommer jag in i samtalet med presstalesmannen Pär Öberg. Det blev väldigt improviserat och jag ställde mestadels öppna frågor för att få en bild av vad de har för världsbild, värderingar och vision för framtiden.

Jag har nog alltid hyst en skräckblandad fascination för alla typer av extrema politiska och religiösa rörelser. I somras fick jag genom Sensus chansen att vara med under Almedalsveckan i Visby. Det som var den stora nyheten och debattämnet i år var att den nationalsocialistiska organisationen Nordiska Motståndsrörelsen för första gången fanns på plats med ett tält. (Förmodligen blir det av förklarliga skäl också sista gången om man ska tro arrangörerna. SvD) Jag var en av dem som pratade med medlemmar från Nordiska Motståndsrörelsen och slutet av artikeln finns ett filmklipp från detta möte.

Redan här kan en ju ställa sig frågan om det ens är moraliskt försvarbart att ”ta diskussionen” med personer som företräder en så extrem politisk ideologi som nationalsocialism. En ideologi som inte bara står i bjärt kontrast till demokrati, antirasism, mångfald, feminism och liberala värderingar utan också vill rensa hela norden från ”rasfrämlingar” genom att skicka tillbaka alla som inte tillhör den ”nordiska rasen”. Tjänar det något till att prata med dessa människor och i så fall varför? Kommer någon upphöra att vara nazist om jag lyckas presentera tillräckligt bra motargument? Förmodligen inte, även om det säkerligen går att så frön av tvivel. Men min ingång blev snarare att ställa frågor och följdfrågor för att få en större förståelse för vad de faktiskt tror på och varför, hur de ser på världen och hur de tycker att samhället bör formas.

Jag var inte den enda som var nyfiken för när jag kom dit fanns redan skaror av människor på plats. Vissa var inbegripna i mer eller mindre vilda diskussioner med företrädare för organisationen, medan andra stod och lyssnade eller filmade med sina mobiler. Det kändes smått surrealistiskt att stå där och prata med människor som på allvar företräder en politisk ideologi som nog många uppfattat som förpassad till historiens skräphög. DN:s ledarredaktion sammanfattar min känsla rätt bra när de skriver: ” Det är lätt att förstå att somliga inte riktigt vill ta detta till sig. Det är en försvarsmekanism att vilja vifta bort och trivialisera, liksom att skratta. …det finns också en tendens att inte vilja kännas vid att nazister är nazister. Att betrakta allt som en bagatell, en kittlande lek, som om nazister är så bisarra att de nog knappt finns på riktigt.” (DN)

Det märktes snart att flera företrädare på plats var både pålästa, välformulerade och bra på att argumentera, vilket kanske blir provocerande för vissa att höra. Men det är egentligen inte konstigare än att alla som har en väldigt avvikande eller konspiratorisk uppfattning i mycket högre grad tvingas läsa på och slipa på sina argument. Detta ställer stora krav på den som ger sig in i diskussionen. Hur lätt skulle det till exempel vara att argumentera mot någon som tror att månlandningarna var en bluff och som kan rabbla tusen olika källor och har utförliga svar på alla dina följdfrågor? Det betyder givetvis inte att personen har rätt, snarare att du behöver samla argument och läsa på mer själv, hur absurd uppfattningen än kan verka.

För Nordiska motståndsrörelsen är idén om en konspiration helt central och de förnekar mycket av den historieskrivning som många inte ens tänkt på att ifrågasätta. Enligt de jag fick chansen att prata med har förintelsen inte ägt rum. Bevis är fabricerade och vittnen ljuger. Världen styrs av en liten elit, ”globalisterna” (som verkar vara en omskrivning för judarna), som vill lägga världen under sina fötter, framförallt genom att försvaga den vita rasen. Någon gav uttryck för att vaccinationer är farliga och en del av konspirationen, likaså GMO-grödor. Flera lyfte särskilt fram hbtq-rörelsen eller ”homolobbyn” som de kallar den som ett stort hot mot den vita rasen. Visionen för framtidens värld (som jag uppfattade saken) är etniskt homogena grupper eller ”raser” som lever åtskilt från varandra i sina egna nationer.  Förmodligen är dessa uppfattningar så främmande för många av oss som läser detta att vi inte ens vet var vi skulle börja för att bemöta dem. Men genom att ta dessa åsikter och värderingar på allvar så kan vi också bli stärkta och mer grundade i vår egen uppfattning. Nästan alla som du pratar med i dagens Sverige kommer säga sig vara för demokrati, allas lika värde, jämställdhet och mångfald. Men dessa ideal och värderingar som känns så självklara behöver också grundas på något, de behöver motiveras. Ta allas lika värde som exempel. Vad menar vi med uttrycket? Vad består detta värde i och vad är det som säger att det är lika för alla? Dessa slags värderingar måste ständigt erövras på nytt för att de ska betyda något, särskilt idag när de är mer hotade än på länge. Här har Sensus och folkbildningen en viktig roll att spela.

Och så var det filmklippet då. En bit in i filmen kommer jag in i samtalet med presstalesmannen Pär Öberg. Det blev väldigt improviserat och jag ställde mestadels öppna frågor för att få en bild av vad de har för världsbild, värderingar och vision för framtiden.

Blogg

Jihadisten – en pjäs som provocerar

I förra veckan fick jag chansen att se den omdiskuterade pjäsen Jihadisten på Göteborgs Stadsteater. Jag går inte på teater så ofta, men i det här fallet var det ett så aktuellt och kontroversiellt ämne att jag självklart tog chansen. Dessutom är det extra intressant då flera medarbetare på Sensus Göteborg varit inblandade i föreställningen – Wahid Setihesh som är en av manusförfattarna och Iman Baroudi som deltog i efterföljande panelsamtal.

bild från Stadsteatern.

Jihadisten ställer frågan om vad som får ungdomar att lämna Sverige för att ansluta till en islamisk terrororganisation. I föreställningen möter vi en ung man, Ilias, och hans familj, flickvännen, kompisarna, handläggaren på Arbetsförmedlingen och imamen. Ilias kämpar med att hitta sin plats och mening i tillvaron. De småkriminella kompisarna drar i en riktning, flickvännen Yasmine i en annan. Hon försöker väcka hans framtidstro och vill att han ska skaffa sig ett jobb, studera vidare och bli en del av det svenska samhället. Ilias långtidsarbetslösa far är besviken på den ständigt frånvarande sonen och försöker arrangera ett äktenskap med en kusin från hemlandet, för att säkra sin egen och familjens heder. Och så är det kompisen Amer som introducerar honom till den  våldsbejakande jihadistiska ideologin och den (fiktiva) radikala Sandeslätts moské i Hammarkullen.

Jihadisten lyckas på ett nästan socialrealistiskt sätt att skildra en ung mans väg till den våldsbejakande islamismen/jihadismen och publiken ges en mycket bra bild av hur många olika komplexa faktorer tillsammans kan bidra till att någon kan komma att välja denna väg. Känslan av utanförskap, rotlöshet och meningslöshet lyfts fram som en orsak men också hedersförtrycket och förväntningarna hemifrån, den religiösa ideologin och indoktrineringen samt den starka identifikationen med de av Assad förtryckta muslimerna i Syrien.

Jihadisten har blivit skarpt kritiserad av flera personer, till exempel riksdagsledamoten Robert Hannah (Liberalerna) och journalisten Nima Dervish. Föreställningens ansats är att försöka se människan bakom den potentiella terroristen och ge en förståelse för varför någon ansluter sig till en islamistisk terrororganisation. Vissa verkar anse att detta är skäl nog att vara kritisk, och antyder att detta skulle leda till en relativisering, ursäktande eller rättfärdigande av avskyvärda handlingar.

Men att försöka förstå människan bakom den som gör fruktansvärda saker kan självklart aldrig vara samma sak som att rättfärdiga beteendet. Detta påpekas redan flera gånger i Stadsteaterns presentation av pjäsen: ”Vi betonar att det inte på något sätt handlar om att sympatisera med eller tycka synd om de som åker. … Att söka förklaringar och försöka förstå är inte samma sak som att acceptera eller ursäkta. Den distinktionen är mycket viktig. … Det handlar inte om att relativisera eller att förklara, tvärtom. Göteborg har allvarliga problem när det gäller rekryteringen till IS, teaterns uppdrag är att spegla samtiden.”

Hur ska vi kunna komma till rätta med ett så allvarligt samhällsproblem som att hundratals människor ansluter sig till IS om vi inte försöker förstå mekanismerna och faktorerna bakom varför detta sker? Och vad är alternativet, tänker jag? Att se den som ansluter sig till IS som ett monster eller ondskan själv ger ingen förklaring alls, men är bekvämt för den som vill hålla sig med en väldigt enkel, ja närmast religiös, världsbild där människor går att dela in i goda och onda. Som teaterchefen Björn Sandmark  menar: ”Det finns en offentlig diskurs där vem som helst kan göra sig hörd utan några som helst förkunskaper. Möjligen orkar vissa inte med den här typen av problematisering av svåra samhällsfrågor – man tenderar att vilja att det ska vara svart eller vitt. Men att problematisera är inte att hålla med, och det är en viktig distinktion.” (DN)

Eller som Ida ölmedal i Expressen frågar: ”måste ondskan vara obegriplig för att inte normaliseras?” En viktig fråga som hon lyfter är huruvida vi ska se radikaliseringen som en fråga om ideologi eller en fråga om sociala faktorer, som ekonomisk utsatthet och diskriminering? Om de sociologiska förklaringarna sätts i främsta rummet finns en tendens att frånta individens eget ansvar och bortse från de mer ideologiska motiven och övertygelserna. Nima Dervish säger sig vara utled på talet om utanförskap och menar i sin krönika att ”problemet med Jihadisten är inte att den påstår självklarheter som att IS-terrorister tillhör arten Homo sapiens, utan förutsägbarheten. Ännu en gång får vi höra att ”segregation, utanförskap och en känsla av meningslöshet” är faktorer som ”kan utgöra en grund för att välja att ansluta sig till” IS”? (Dagens samhälle)

För mig känns det självklart att det kan vara både och. Ingen blir jihadist endast på grund av utanförskap och diskriminering, det vore extremt naivt att tro. Men hade Nima Dervish sett föreställningen ifråga så hade han också sett hur den också behandlar de mer ideologiska motiven. Ilias blir exempelvis av sin kompis introducerad till boken ”Defence of the muslim lands” av al qaida-ideologen Abdallah Yusuf Azzam med löftet att ”Allt du behöver veta står i den här boken”. Vi får också vara med när Ilias argumenterar mot imamen i Angeredsmoskén och efteråt blir än mer övertygad om sin nya jihadistiska hållning. Men det som också blir tydligt i föreställningen är hur Ilias tilltalas av denna ideologi för att den erbjuder honom ett sätt att fly undan livets utmaningar, tvetydigheter och svåra val. Han väljer en livsåskådning som gör att han slipper fundera och välja, där hans roll och sammanhang är tydligt bestämt och där det ges en högre mening med hans liv – att göra jihad. Exemplifierat med en av replikerna i pjäsen:

Amer: Vem är du Ilias?

Ilias: Jag vet inte!

Amer: Exakt. Du vet inte vem du är.

Ilias: Vem är du?!

Amer: Jag är muslim. Och jag behöver inte veta mer än det, och inte du heller. Låt mig bara säga en sak: det är inte ditt fel att ditt liv är kaos. Det är den här världen det är fel på. Förstår du?

Avslutningsvis tycker jag det var en otroligt stark och viktig föreställning som jag önskar att fler skulle få ta del av. Dessa frågor behöver tas på allvar och diskuteras ännu mer – på alla nivåer.

I förra veckan fick jag chansen att se den omdiskuterade pjäsen Jihadisten på Göteborgs Stadsteater. Jag går inte på teater så ofta, men i det här fallet var det ett så aktuellt och kontroversiellt ämne att jag självklart tog chansen. Dessutom är det extra intressant då flera medarbetare på Sensus Göteborg varit inblandade i föreställningen – Wahid Setihesh som är en av manusförfattarna och Iman Baroudi som deltog i efterföljande panelsamtal.

bild från Stadsteatern.

Jihadisten ställer frågan om vad som får ungdomar att lämna Sverige för att ansluta till en islamisk terrororganisation. I föreställningen möter vi en ung man, Ilias, och hans familj, flickvännen, kompisarna, handläggaren på Arbetsförmedlingen och imamen. Ilias kämpar med att hitta sin plats och mening i tillvaron. De småkriminella kompisarna drar i en riktning, flickvännen Yasmine i en annan. Hon försöker väcka hans framtidstro och vill att han ska skaffa sig ett jobb, studera vidare och bli en del av det svenska samhället. Ilias långtidsarbetslösa far är besviken på den ständigt frånvarande sonen och försöker arrangera ett äktenskap med en kusin från hemlandet, för att säkra sin egen och familjens heder. Och så är det kompisen Amer som introducerar honom till den  våldsbejakande jihadistiska ideologin och den (fiktiva) radikala Sandeslätts moské i Hammarkullen.

Jihadisten lyckas på ett nästan socialrealistiskt sätt att skildra en ung mans väg till den våldsbejakande islamismen/jihadismen och publiken ges en mycket bra bild av hur många olika komplexa faktorer tillsammans kan bidra till att någon kan komma att välja denna väg. Känslan av utanförskap, rotlöshet och meningslöshet lyfts fram som en orsak men också hedersförtrycket och förväntningarna hemifrån, den religiösa ideologin och indoktrineringen samt den starka identifikationen med de av Assad förtryckta muslimerna i Syrien.

Jihadisten har blivit skarpt kritiserad av flera personer, till exempel riksdagsledamoten Robert Hannah (Liberalerna) och journalisten Nima Dervish. Föreställningens ansats är att försöka se människan bakom den potentiella terroristen och ge en förståelse för varför någon ansluter sig till en islamistisk terrororganisation. Vissa verkar anse att detta är skäl nog att vara kritisk, och antyder att detta skulle leda till en relativisering, ursäktande eller rättfärdigande av avskyvärda handlingar.

Men att försöka förstå människan bakom den som gör fruktansvärda saker kan självklart aldrig vara samma sak som att rättfärdiga beteendet. Detta påpekas redan flera gånger i Stadsteaterns presentation av pjäsen: ”Vi betonar att det inte på något sätt handlar om att sympatisera med eller tycka synd om de som åker. … Att söka förklaringar och försöka förstå är inte samma sak som att acceptera eller ursäkta. Den distinktionen är mycket viktig. … Det handlar inte om att relativisera eller att förklara, tvärtom. Göteborg har allvarliga problem när det gäller rekryteringen till IS, teaterns uppdrag är att spegla samtiden.”

Hur ska vi kunna komma till rätta med ett så allvarligt samhällsproblem som att hundratals människor ansluter sig till IS om vi inte försöker förstå mekanismerna och faktorerna bakom varför detta sker? Och vad är alternativet, tänker jag? Att se den som ansluter sig till IS som ett monster eller ondskan själv ger ingen förklaring alls, men är bekvämt för den som vill hålla sig med en väldigt enkel, ja närmast religiös, världsbild där människor går att dela in i goda och onda. Som teaterchefen Björn Sandmark  menar: ”Det finns en offentlig diskurs där vem som helst kan göra sig hörd utan några som helst förkunskaper. Möjligen orkar vissa inte med den här typen av problematisering av svåra samhällsfrågor – man tenderar att vilja att det ska vara svart eller vitt. Men att problematisera är inte att hålla med, och det är en viktig distinktion.” (DN)

Eller som Ida ölmedal i Expressen frågar: ”måste ondskan vara obegriplig för att inte normaliseras?” En viktig fråga som hon lyfter är huruvida vi ska se radikaliseringen som en fråga om ideologi eller en fråga om sociala faktorer, som ekonomisk utsatthet och diskriminering? Om de sociologiska förklaringarna sätts i främsta rummet finns en tendens att frånta individens eget ansvar och bortse från de mer ideologiska motiven och övertygelserna. Nima Dervish säger sig vara utled på talet om utanförskap och menar i sin krönika att ”problemet med Jihadisten är inte att den påstår självklarheter som att IS-terrorister tillhör arten Homo sapiens, utan förutsägbarheten. Ännu en gång får vi höra att ”segregation, utanförskap och en känsla av meningslöshet” är faktorer som ”kan utgöra en grund för att välja att ansluta sig till” IS”? (Dagens samhälle)

För mig känns det självklart att det kan vara både och. Ingen blir jihadist endast på grund av utanförskap och diskriminering, det vore extremt naivt att tro. Men hade Nima Dervish sett föreställningen ifråga så hade han också sett hur den också behandlar de mer ideologiska motiven. Ilias blir exempelvis av sin kompis introducerad till boken ”Defence of the muslim lands” av al qaida-ideologen Abdallah Yusuf Azzam med löftet att ”Allt du behöver veta står i den här boken”. Vi får också vara med när Ilias argumenterar mot imamen i Angeredsmoskén och efteråt blir än mer övertygad om sin nya jihadistiska hållning. Men det som också blir tydligt i föreställningen är hur Ilias tilltalas av denna ideologi för att den erbjuder honom ett sätt att fly undan livets utmaningar, tvetydigheter och svåra val. Han väljer en livsåskådning som gör att han slipper fundera och välja, där hans roll och sammanhang är tydligt bestämt och där det ges en högre mening med hans liv – att göra jihad. Exemplifierat med en av replikerna i pjäsen:

Amer: Vem är du Ilias?

Ilias: Jag vet inte!

Amer: Exakt. Du vet inte vem du är.

Ilias: Vem är du?!

Amer: Jag är muslim. Och jag behöver inte veta mer än det, och inte du heller. Låt mig bara säga en sak: det är inte ditt fel att ditt liv är kaos. Det är den här världen det är fel på. Förstår du?

Avslutningsvis tycker jag det var en otroligt stark och viktig föreställning som jag önskar att fler skulle få ta del av. Dessa frågor behöver tas på allvar och diskuteras ännu mer – på alla nivåer.

I förra veckan fick jag chansen att se den omdiskuterade pjäsen Jihadisten på Göteborgs Stadsteater. Jag går inte på teater så ofta, men i det här fallet var det ett så aktuellt och kontroversiellt ämne att jag självklart tog chansen. Dessutom är det extra intressant då flera medarbetare på Sensus Göteborg varit inblandade i föreställningen – Wahid Setihesh som är en av manusförfattarna och Iman Baroudi som deltog i efterföljande panelsamtal.

bild från Stadsteatern.

Jihadisten ställer frågan om vad som får ungdomar att lämna Sverige för att ansluta till en islamisk terrororganisation. I föreställningen möter vi en ung man, Ilias, och hans familj, flickvännen, kompisarna, handläggaren på Arbetsförmedlingen och imamen. Ilias kämpar med att hitta sin plats och mening i tillvaron. De småkriminella kompisarna drar i en riktning, flickvännen Yasmine i en annan. Hon försöker väcka hans framtidstro och vill att han ska skaffa sig ett jobb, studera vidare och bli en del av det svenska samhället. Ilias långtidsarbetslösa far är besviken på den ständigt frånvarande sonen och försöker arrangera ett äktenskap med en kusin från hemlandet, för att säkra sin egen och familjens heder. Och så är det kompisen Amer som introducerar honom till den  våldsbejakande jihadistiska ideologin och den (fiktiva) radikala Sandeslätts moské i Hammarkullen.

Jihadisten lyckas på ett nästan socialrealistiskt sätt att skildra en ung mans väg till den våldsbejakande islamismen/jihadismen och publiken ges en mycket bra bild av hur många olika komplexa faktorer tillsammans kan bidra till att någon kan komma att välja denna väg. Känslan av utanförskap, rotlöshet och meningslöshet lyfts fram som en orsak men också hedersförtrycket och förväntningarna hemifrån, den religiösa ideologin och indoktrineringen samt den starka identifikationen med de av Assad förtryckta muslimerna i Syrien.

Jihadisten har blivit skarpt kritiserad av flera personer, till exempel riksdagsledamoten Robert Hannah (Liberalerna) och journalisten Nima Dervish. Föreställningens ansats är att försöka se människan bakom den potentiella terroristen och ge en förståelse för varför någon ansluter sig till en islamistisk terrororganisation. Vissa verkar anse att detta är skäl nog att vara kritisk, och antyder att detta skulle leda till en relativisering, ursäktande eller rättfärdigande av avskyvärda handlingar.

Men att försöka förstå människan bakom den som gör fruktansvärda saker kan självklart aldrig vara samma sak som att rättfärdiga beteendet. Detta påpekas redan flera gånger i Stadsteaterns presentation av pjäsen: ”Vi betonar att det inte på något sätt handlar om att sympatisera med eller tycka synd om de som åker. … Att söka förklaringar och försöka förstå är inte samma sak som att acceptera eller ursäkta. Den distinktionen är mycket viktig. … Det handlar inte om att relativisera eller att förklara, tvärtom. Göteborg har allvarliga problem när det gäller rekryteringen till IS, teaterns uppdrag är att spegla samtiden.”

Hur ska vi kunna komma till rätta med ett så allvarligt samhällsproblem som att hundratals människor ansluter sig till IS om vi inte försöker förstå mekanismerna och faktorerna bakom varför detta sker? Och vad är alternativet, tänker jag? Att se den som ansluter sig till IS som ett monster eller ondskan själv ger ingen förklaring alls, men är bekvämt för den som vill hålla sig med en väldigt enkel, ja närmast religiös, världsbild där människor går att dela in i goda och onda. Som teaterchefen Björn Sandmark  menar: ”Det finns en offentlig diskurs där vem som helst kan göra sig hörd utan några som helst förkunskaper. Möjligen orkar vissa inte med den här typen av problematisering av svåra samhällsfrågor – man tenderar att vilja att det ska vara svart eller vitt. Men att problematisera är inte att hålla med, och det är en viktig distinktion.” (DN)

Eller som Ida ölmedal i Expressen frågar: ”måste ondskan vara obegriplig för att inte normaliseras?” En viktig fråga som hon lyfter är huruvida vi ska se radikaliseringen som en fråga om ideologi eller en fråga om sociala faktorer, som ekonomisk utsatthet och diskriminering? Om de sociologiska förklaringarna sätts i främsta rummet finns en tendens att frånta individens eget ansvar och bortse från de mer ideologiska motiven och övertygelserna. Nima Dervish säger sig vara utled på talet om utanförskap och menar i sin krönika att ”problemet med Jihadisten är inte att den påstår självklarheter som att IS-terrorister tillhör arten Homo sapiens, utan förutsägbarheten. Ännu en gång får vi höra att ”segregation, utanförskap och en känsla av meningslöshet” är faktorer som ”kan utgöra en grund för att välja att ansluta sig till” IS”? (Dagens samhälle)

För mig känns det självklart att det kan vara både och. Ingen blir jihadist endast på grund av utanförskap och diskriminering, det vore extremt naivt att tro. Men hade Nima Dervish sett föreställningen ifråga så hade han också sett hur den också behandlar de mer ideologiska motiven. Ilias blir exempelvis av sin kompis introducerad till boken ”Defence of the muslim lands” av al qaida-ideologen Abdallah Yusuf Azzam med löftet att ”Allt du behöver veta står i den här boken”. Vi får också vara med när Ilias argumenterar mot imamen i Angeredsmoskén och efteråt blir än mer övertygad om sin nya jihadistiska hållning. Men det som också blir tydligt i föreställningen är hur Ilias tilltalas av denna ideologi för att den erbjuder honom ett sätt att fly undan livets utmaningar, tvetydigheter och svåra val. Han väljer en livsåskådning som gör att han slipper fundera och välja, där hans roll och sammanhang är tydligt bestämt och där det ges en högre mening med hans liv – att göra jihad. Exemplifierat med en av replikerna i pjäsen:

Amer: Vem är du Ilias?

Ilias: Jag vet inte!

Amer: Exakt. Du vet inte vem du är.

Ilias: Vem är du?!

Amer: Jag är muslim. Och jag behöver inte veta mer än det, och inte du heller. Låt mig bara säga en sak: det är inte ditt fel att ditt liv är kaos. Det är den här världen det är fel på. Förstår du?

Avslutningsvis tycker jag det var en otroligt stark och viktig föreställning som jag önskar att fler skulle få ta del av. Dessa frågor behöver tas på allvar och diskuteras ännu mer – på alla nivåer.

Blogg

Om världen bestod av 100 personer

…då skulle dessa 100 personer fördela sig på följande sätt. Ett spännande perspektiv!

…då skulle dessa 100 personer fördela sig på följande sätt. Ett spännande perspektiv!

…då skulle dessa 100 personer fördela sig på följande sätt. Ett spännande perspektiv!

Blogg

Det vackra i det imperfekta

Youtubekanalen The School of life har jag nämnt här förut. Där finns en lång rad spännande filmklipp om filosofi, idéhistoria och livsfrågor, alla värda att ses och begrundas. Särskilt spännande är det ju med idéer som en aldrig förut har hört talats om, men som öppnar upp nya perspektiv. Som Wabi-Sabi, ett japanskt koncept som handlar om att se skönheten i det ofullständiga, det åldrade och det imperfekta. Ett helt klart värdefullt perspektiv i dagens samhälle som lägger så stort  fokus på ungdomen, det oförstörda och fläckfria.

Youtubekanalen The School of life har jag nämnt här förut. Där finns en lång rad spännande filmklipp om filosofi, idéhistoria och livsfrågor, alla värda att ses och begrundas. Särskilt spännande är det ju med idéer som en aldrig förut har hört talats om, men som öppnar upp nya perspektiv. Som Wabi-Sabi, ett japanskt koncept som handlar om att se skönheten i det ofullständiga, det åldrade och det imperfekta. Ett helt klart värdefullt perspektiv i dagens samhälle som lägger så stort  fokus på ungdomen, det oförstörda och fläckfria.

Youtubekanalen The School of life har jag nämnt här förut. Där finns en lång rad spännande filmklipp om filosofi, idéhistoria och livsfrågor, alla värda att ses och begrundas. Särskilt spännande är det ju med idéer som en aldrig förut har hört talats om, men som öppnar upp nya perspektiv. Som Wabi-Sabi, ett japanskt koncept som handlar om att se skönheten i det ofullständiga, det åldrade och det imperfekta. Ett helt klart värdefullt perspektiv i dagens samhälle som lägger så stort  fokus på ungdomen, det oförstörda och fläckfria.

Blogg

EU-domen: fritt fram för slöjförbud på arbetsplatser?

Knappt hade mitt förra inlägg hunnit skrivas förrän en ny diskussion med slöjan i fokus drog igång. Nu handlar det om hur EU-domstolen kommit fram till att det inte var diskriminering att förbjuda anställda att bära hijab (muslimskt slöja) i två aktuella fall i Frankrike och Belgien. Beslutet motiveras med att det inte är fråga om diskriminering när ”en intern ordningsregel” hos ett företag förbjuder bärandet av ”synliga politiska, filosofiska eller religiösa symboler”. Det är viktigt att påpeka att det inte gör det möjligt att förbjuda enbart vissa religiösa attribut (som slöjor). Ordningsregeln måste alltså gälla alla symboler. (Aftonbladet)

Domen kan ju vid första anblick verka rimlig, eftersom en sådan ”intern ordningsregel” ju behandlar alla lika, oavsett religiös (eller politisk) övertygelse. Men vad jag vet skiljer vi i svensk diskrimineringslagstiftning mellan direkt och indirekt diskriminering. Direkt diskriminering är till exempel att inte anställa personer bara för att de är muslimer. Men indirekt diskriminering är lite knepigare. Det kan vara en regel eller ett förfarande på arbetsplatsen som verkar neutralt, eftersom den gäller alla, men som i praktiken drabbar vissa grupper extra hårt. Att förbjuda just synliga uttryck för en religion drabbar ju just individer inom de religiösa grupper där synliga uttryck anses viktigt i religionen, i det här fallet muslimska kvinnor. Det bör tilläggas att dessa ”neutrala” regler som kan leda till att vissa grupper missgynnas fortfarande kan vara möjliga att ha på en arbetsplats, men då måste det finnas ett berättigat syfte med regeln, exempelvis säkerhets- eller hygienskäl. I de aktuella fallen handlar det varken om hygien eller säkerhet, men uppenbarligen har EU-domstolen ansett att syftet bakom ett företags policy att ”vara neutrala” i kundkontakter härmed också är berättigat och därmed är det inte fråga om diskriminering.

Hur svenska DO hade dömt i just dessa fall vet vi inte, men eftersom Europadomstolen står över den svenska diskrimineringslagen får domen konsekvenser även i Sverige i vissa pågående fall, enligt Martin Mörk, enhetschef för DO. Detta gäller fall där det finns något som liknar en neutralitetspolicy i företagen och man har inte velat anställa personer med hänvisning till den. (SVT) ”Förutsättningen är att arbetsgivaren har en neutralitetspolicy och att denna tillämpas neutralt och konsekvent, och kravet kan endast riktas mot anställda som har kontakt med kunder.” skriver DO på sin hemsida (DO).

Den vänsterpartistiska politikern Rossana Dinamarca är negativ till domen: ”Saker sker inte i ett vakuum. Beslutet avspeglar samhällsutvecklingen de senaste åren.” Hon menar att den till synes neutrala regeln egentligen syftar på att förbjuda just den muslimska slöjan. Det kan liknas vid det så kallade ”burkaförbudet” i Frankrike, som i själva verket förbjuder alla att gå maskerade i offentliga miljöer oavsett religiös tillhörighet, men som enligt kritiker tillkommit för att förbjuda just ansiktsslöja. (Expressen)

Anna Wara, Svenska muslimer för fred och rättvisa, är orolig för framtiden: ”Det är ett riktningsbeslut som jag tror kommer orsaka stora problem. Risken är att det kommer påverka muslimska kvinnors egenmakt och möjlighet till självförsörjning. Muslimska kvinnor blir exkluderade från arbetsmarknaden, säger hon.” (NSD)

Men alla är inte lika negativa till domen. Jenny Sonesson, som kallar sig sekulär humanist, gör en jämförelse med andra yrken där det kan anses viktigt med neutralitet: ”Vi är många som undanber oss att läraren på friskolan bär kampanjknappar för Moderaterna eller att banktjänstemannen har hammaren och skäran runt halsen och Stalin tryckt på tröjan.”(Expressen) Erik Helmerson är inne på något liknande när han skriver: ”Domen är högst rimlig. Som anställd är du inte längre en privatperson, du har att anpassa dig efter en lång rad krav som arbetsgivaren ställer. Dit hör att du inte kan se ut som du vill under arbetstid eftersom du i någon mån representerar företaget.” (DN)

Förbundet Humanisternas ordförande Christer Sturmark är kritisk till domen och menar att arbetsgivare bör vara bejakande och tolerant mot klädattribut så länge det inte innebär några konkreta säkerhetsrisker. Men han anser också att religiösa koder och attribut bör behandlas som andra attribut ur lagens synvinkel. ”Jag tycker inte att en slöja ska behandlas annorlunda än en ring i örat”, säger han. (ETC)

Även om det kan finnas poänger med en neutralitetspolicy på vissa arbetsplatser är den risken med domen, som jag ser det, att fler arbetsgivare kan börja använda en sådan policy bara för att slippa ha anställda med slöja. Det kan också komma att utnyttjas av mer eller mindre främlingsfientliga strömningar och därmed spä på fördomar och motsättningarna mellan olika grupper i samhället. Bara en vecka efter domen har Sverigdemokraternas Maria Liljendahl lämnat in en motion om att införa en klädpolicy som förbjuder religiösa symboler för anställda i region Västmanland: ”Om jag som patient är ateist kan det kännas jättemärkligt att behöva söka vård hos någon som inte delar mina värderingar, eller en slöja eller något som visar att personen är kommunist”. (Dagen)

Knappt hade mitt förra inlägg hunnit skrivas förrän en ny diskussion med slöjan i fokus drog igång. Nu handlar det om hur EU-domstolen kommit fram till att det inte var diskriminering att förbjuda anställda att bära hijab (muslimskt slöja) i två aktuella fall i Frankrike och Belgien. Beslutet motiveras med att det inte är fråga om diskriminering när ”en intern ordningsregel” hos ett företag förbjuder bärandet av ”synliga politiska, filosofiska eller religiösa symboler”. Det är viktigt att påpeka att det inte gör det möjligt att förbjuda enbart vissa religiösa attribut (som slöjor). Ordningsregeln måste alltså gälla alla symboler. (Aftonbladet)

Domen kan ju vid första anblick verka rimlig, eftersom en sådan ”intern ordningsregel” ju behandlar alla lika, oavsett religiös (eller politisk) övertygelse. Men vad jag vet skiljer vi i svensk diskrimineringslagstiftning mellan direkt och indirekt diskriminering. Direkt diskriminering är till exempel att inte anställa personer bara för att de är muslimer. Men indirekt diskriminering är lite knepigare. Det kan vara en regel eller ett förfarande på arbetsplatsen som verkar neutralt, eftersom den gäller alla, men som i praktiken drabbar vissa grupper extra hårt. Att förbjuda just synliga uttryck för en religion drabbar ju just individer inom de religiösa grupper där synliga uttryck anses viktigt i religionen, i det här fallet muslimska kvinnor. Det bör tilläggas att dessa ”neutrala” regler som kan leda till att vissa grupper missgynnas fortfarande kan vara möjliga att ha på en arbetsplats, men då måste det finnas ett berättigat syfte med regeln, exempelvis säkerhets- eller hygienskäl. I de aktuella fallen handlar det varken om hygien eller säkerhet, men uppenbarligen har EU-domstolen ansett att syftet bakom ett företags policy att ”vara neutrala” i kundkontakter härmed också är berättigat och därmed är det inte fråga om diskriminering.

Hur svenska DO hade dömt i just dessa fall vet vi inte, men eftersom Europadomstolen står över den svenska diskrimineringslagen får domen konsekvenser även i Sverige i vissa pågående fall, enligt Martin Mörk, enhetschef för DO. Detta gäller fall där det finns något som liknar en neutralitetspolicy i företagen och man har inte velat anställa personer med hänvisning till den. (SVT) ”Förutsättningen är att arbetsgivaren har en neutralitetspolicy och att denna tillämpas neutralt och konsekvent, och kravet kan endast riktas mot anställda som har kontakt med kunder.” skriver DO på sin hemsida (DO).

Den vänsterpartistiska politikern Rossana Dinamarca är negativ till domen: ”Saker sker inte i ett vakuum. Beslutet avspeglar samhällsutvecklingen de senaste åren.” Hon menar att den till synes neutrala regeln egentligen syftar på att förbjuda just den muslimska slöjan. Det kan liknas vid det så kallade ”burkaförbudet” i Frankrike, som i själva verket förbjuder alla att gå maskerade i offentliga miljöer oavsett religiös tillhörighet, men som enligt kritiker tillkommit för att förbjuda just ansiktsslöja. (Expressen)

Anna Wara, Svenska muslimer för fred och rättvisa, är orolig för framtiden: ”Det är ett riktningsbeslut som jag tror kommer orsaka stora problem. Risken är att det kommer påverka muslimska kvinnors egenmakt och möjlighet till självförsörjning. Muslimska kvinnor blir exkluderade från arbetsmarknaden, säger hon.” (NSD)

Men alla är inte lika negativa till domen. Jenny Sonesson, som kallar sig sekulär humanist, gör en jämförelse med andra yrken där det kan anses viktigt med neutralitet: ”Vi är många som undanber oss att läraren på friskolan bär kampanjknappar för Moderaterna eller att banktjänstemannen har hammaren och skäran runt halsen och Stalin tryckt på tröjan.”(Expressen) Erik Helmerson är inne på något liknande när han skriver: ”Domen är högst rimlig. Som anställd är du inte längre en privatperson, du har att anpassa dig efter en lång rad krav som arbetsgivaren ställer. Dit hör att du inte kan se ut som du vill under arbetstid eftersom du i någon mån representerar företaget.” (DN)

Förbundet Humanisternas ordförande Christer Sturmark är kritisk till domen och menar att arbetsgivare bör vara bejakande och tolerant mot klädattribut så länge det inte innebär några konkreta säkerhetsrisker. Men han anser också att religiösa koder och attribut bör behandlas som andra attribut ur lagens synvinkel. ”Jag tycker inte att en slöja ska behandlas annorlunda än en ring i örat”, säger han. (ETC)

Även om det kan finnas poänger med en neutralitetspolicy på vissa arbetsplatser är den risken med domen, som jag ser det, att fler arbetsgivare kan börja använda en sådan policy bara för att slippa ha anställda med slöja. Det kan också komma att utnyttjas av mer eller mindre främlingsfientliga strömningar och därmed spä på fördomar och motsättningarna mellan olika grupper i samhället. Bara en vecka efter domen har Sverigdemokraternas Maria Liljendahl lämnat in en motion om att införa en klädpolicy som förbjuder religiösa symboler för anställda i region Västmanland: ”Om jag som patient är ateist kan det kännas jättemärkligt att behöva söka vård hos någon som inte delar mina värderingar, eller en slöja eller något som visar att personen är kommunist”. (Dagen)

Knappt hade mitt förra inlägg hunnit skrivas förrän en ny diskussion med slöjan i fokus drog igång. Nu handlar det om hur EU-domstolen kommit fram till att det inte var diskriminering att förbjuda anställda att bära hijab (muslimskt slöja) i två aktuella fall i Frankrike och Belgien. Beslutet motiveras med att det inte är fråga om diskriminering när ”en intern ordningsregel” hos ett företag förbjuder bärandet av ”synliga politiska, filosofiska eller religiösa symboler”. Det är viktigt att påpeka att det inte gör det möjligt att förbjuda enbart vissa religiösa attribut (som slöjor). Ordningsregeln måste alltså gälla alla symboler. (Aftonbladet)

Domen kan ju vid första anblick verka rimlig, eftersom en sådan ”intern ordningsregel” ju behandlar alla lika, oavsett religiös (eller politisk) övertygelse. Men vad jag vet skiljer vi i svensk diskrimineringslagstiftning mellan direkt och indirekt diskriminering. Direkt diskriminering är till exempel att inte anställa personer bara för att de är muslimer. Men indirekt diskriminering är lite knepigare. Det kan vara en regel eller ett förfarande på arbetsplatsen som verkar neutralt, eftersom den gäller alla, men som i praktiken drabbar vissa grupper extra hårt. Att förbjuda just synliga uttryck för en religion drabbar ju just individer inom de religiösa grupper där synliga uttryck anses viktigt i religionen, i det här fallet muslimska kvinnor. Det bör tilläggas att dessa ”neutrala” regler som kan leda till att vissa grupper missgynnas fortfarande kan vara möjliga att ha på en arbetsplats, men då måste det finnas ett berättigat syfte med regeln, exempelvis säkerhets- eller hygienskäl. I de aktuella fallen handlar det varken om hygien eller säkerhet, men uppenbarligen har EU-domstolen ansett att syftet bakom ett företags policy att ”vara neutrala” i kundkontakter härmed också är berättigat och därmed är det inte fråga om diskriminering.

Hur svenska DO hade dömt i just dessa fall vet vi inte, men eftersom Europadomstolen står över den svenska diskrimineringslagen får domen konsekvenser även i Sverige i vissa pågående fall, enligt Martin Mörk, enhetschef för DO. Detta gäller fall där det finns något som liknar en neutralitetspolicy i företagen och man har inte velat anställa personer med hänvisning till den. (SVT) ”Förutsättningen är att arbetsgivaren har en neutralitetspolicy och att denna tillämpas neutralt och konsekvent, och kravet kan endast riktas mot anställda som har kontakt med kunder.” skriver DO på sin hemsida (DO).

Den vänsterpartistiska politikern Rossana Dinamarca är negativ till domen: ”Saker sker inte i ett vakuum. Beslutet avspeglar samhällsutvecklingen de senaste åren.” Hon menar att den till synes neutrala regeln egentligen syftar på att förbjuda just den muslimska slöjan. Det kan liknas vid det så kallade ”burkaförbudet” i Frankrike, som i själva verket förbjuder alla att gå maskerade i offentliga miljöer oavsett religiös tillhörighet, men som enligt kritiker tillkommit för att förbjuda just ansiktsslöja. (Expressen)

Anna Wara, Svenska muslimer för fred och rättvisa, är orolig för framtiden: ”Det är ett riktningsbeslut som jag tror kommer orsaka stora problem. Risken är att det kommer påverka muslimska kvinnors egenmakt och möjlighet till självförsörjning. Muslimska kvinnor blir exkluderade från arbetsmarknaden, säger hon.” (NSD)

Men alla är inte lika negativa till domen. Jenny Sonesson, som kallar sig sekulär humanist, gör en jämförelse med andra yrken där det kan anses viktigt med neutralitet: ”Vi är många som undanber oss att läraren på friskolan bär kampanjknappar för Moderaterna eller att banktjänstemannen har hammaren och skäran runt halsen och Stalin tryckt på tröjan.”(Expressen) Erik Helmerson är inne på något liknande när han skriver: ”Domen är högst rimlig. Som anställd är du inte längre en privatperson, du har att anpassa dig efter en lång rad krav som arbetsgivaren ställer. Dit hör att du inte kan se ut som du vill under arbetstid eftersom du i någon mån representerar företaget.” (DN)

Förbundet Humanisternas ordförande Christer Sturmark är kritisk till domen och menar att arbetsgivare bör vara bejakande och tolerant mot klädattribut så länge det inte innebär några konkreta säkerhetsrisker. Men han anser också att religiösa koder och attribut bör behandlas som andra attribut ur lagens synvinkel. ”Jag tycker inte att en slöja ska behandlas annorlunda än en ring i örat”, säger han. (ETC)

Även om det kan finnas poänger med en neutralitetspolicy på vissa arbetsplatser är den risken med domen, som jag ser det, att fler arbetsgivare kan börja använda en sådan policy bara för att slippa ha anställda med slöja. Det kan också komma att utnyttjas av mer eller mindre främlingsfientliga strömningar och därmed spä på fördomar och motsättningarna mellan olika grupper i samhället. Bara en vecka efter domen har Sverigdemokraternas Maria Liljendahl lämnat in en motion om att införa en klädpolicy som förbjuder religiösa symboler för anställda i region Västmanland: ”Om jag som patient är ateist kan det kännas jättemärkligt att behöva söka vård hos någon som inte delar mina värderingar, eller en slöja eller något som visar att personen är kommunist”. (Dagen)

Blogg

Det mångreligiösa Göteborg – filmad föreläsning

Nu kan du se en filmad föreläsning från i höstas om det mångreligiösa Sverige och Göteborg. Den tar också upp en hel del om kultur och studien World Value Survey som mäter vilka värderingar som är starkast i olika delar av världen. På slutet av föreläsningen används en del föremål från ”Den multireligiösa resväskan”, som är ett av Sensus koncept.

Nu kan du se en filmad föreläsning från i höstas om det mångreligiösa Sverige och Göteborg. Den tar också upp en hel del om kultur och studien World Value Survey som mäter vilka värderingar som är starkast i olika delar av världen. På slutet av föreläsningen används en del föremål från ”Den multireligiösa resväskan”, som är ett av Sensus koncept.

Nu kan du se en filmad föreläsning från i höstas om det mångreligiösa Sverige och Göteborg. Den tar också upp en hel del om kultur och studien World Value Survey som mäter vilka värderingar som är starkast i olika delar av världen. På slutet av föreläsningen används en del föremål från ”Den multireligiösa resväskan”, som är ett av Sensus koncept.

Blogg

Kommentar till slöjdiskussionen

Iransk kvinna i slöja
Iransk kvinna i slöja

Efter den svenska regeringens delegation i Iran för några veckor sedan så har slöjdebatten återigen aktualiserats. I flertalet debattartiklar höjdes kritiska röster mot hur de  kvinnliga delegaterna haft slöjor på sig. Detta ses av vissa som ett svek mot de iranska kvinnor som kämpar för jämställdhet och rätten att slippa bära slöja. Borde inte Sveriges delegater ta tydligt avstånd från slöjan, som ju de facto är en i lag påtvingad del av iranska kvinnors klädsel? Är det inte detta hyckleri när Sveriges regering kallar sig själv feministisk? På nätet florerar bilder av hur andra länders delegater i Saudiarabien minsann valt att stå upp för kvinnors rättigheter genom att inte bära slöja, för att insinuera att Sverige ”inte vågar” ta ställning. Men här finns en viktig skillnad. I länder som Saudiarabien är slöjan nämligen inte lagstadgad för utländska kvinnor. Det är den i Iran och därför handlar det alltså inte nödvändigtvis om att man har valt att ”ta seden dit man kommer” eller valt att legitimera patriarkala strukturer. Då väcks givetvis frågan om Sverige borde stå fast vid sina principer om jämställdhet genom att överhuvudtaget inte göra affärer med ett land som Iran. Eller borde man skickat en delegation med bara män? Ett annat mer pragmatiskt sätt att se på saken är att vi genom kontakterna har större chans att påverka landet i en annan riktning än om vi av principskäl låter bli. Förutsatt förstås att frågorna om mänskliga rättigheter och jämställdhet hamnar på dagordningen.

Själv tycker jag det är intressant vilken otroligt stark symbol slöjan är och hur den ständigt hamnar i fokus i diskussionen om kvinnors rättigheter, ofta på bekostnad av andra viktiga frågor om kvinnors rättigheter. ”Slöjbråket hjälper inte Mellanösterns feminister”, menar före detta riksdagsledamoten Nalin Pekgul. I Expressen skriver om Irandelegationen: ” För min del blev jag glad över att se bilden på hur iranska herrar tvingas förhandla med en hel rad svenska damer. Jag läste också hur iranierna skämdes över att det egna landets delegation bara bestod av män. Det om något är positivt för kvinnokampen i Iran.” Däremot är hon bekymrad över att svenska feminister inte tydligt stöder personer som kämpar för kvinnors rättigheter i exempelvis Turkiet. Pekgul menar att utrikesminister Margot Wallström borde protestera mot fängslandet av Turkiets viktigaste feminist Selahattin Demirtaş.

Frågan som ständigt dyker upp är huruvida slöjan är ett uttryck för förtryck eller inte och vad vi då menar med förtryck. Här måste vi, tycker ja, göra vissa distinktioner. I vissa fall är slöjan verkligen uttryckligen påtvingad, som i Iran, och därmed råder inga tvivel om att det är ett förtryck. Men hur är det med alla de fall där individer bär slöjan för att de är utsatta för ett socialt tryck och förväntningar från den omgivande kulturen,familjen, traditionen och religionen? Hur starka måste dessa påtryckningar vara för att det ska vara tal om ett förtryck? Ett återkommande argument mot slöjbärande kvinnor som själva inte ser det som ett förtryck är att de ”egentligen” är förtryckta utan att veta om det själva, oavsett hur de själva resonerar. Men i så fall är det svårt att hitta någon oavsett tillhörighet som förblir opåverkad av sociala förväntningar, sammanhang och strukturer. Ibland låter det som att det finns ett samband mellan påkläddhet och förtryck, men skulle i så fall inte det samma kunna sägas om normer om avkläddhet?

Pernilla Ouis skriver i DN: ”Den avklädda (läs: västerländska) kvinnan ser på den påklädda (läs: muslimska) och ser ett kvinnoförtryck. Men det motsatta sker också: med den påklädda kvinnans stränga moraliska blick ses den avklädda som sexuellt exponerad, exploaterad och tillgänglig.”

Ibland har jag hört argument som att slöjan är obekväm, opraktisk eller begränsande och därför kan ingen ”egentligen” vilja ha ett sådant plagg på sig. Men är det ett bra argument? För i så fall har vi högklackade skor, slipsar och onödigt tajta kläder som inte heller verkar vara särskilt praktiska, men som folk uppenbarligen väljer att bära ändå. Detta utan att folk i allmänhet ser det som uttryck för förtryckande strukturer. Det är lätt att upptäcka normer som avviker från en själv, men vi är ofta blinda för de osynliga koder, normer och strukturer som vi själva är en del av.

Slöjan har genom historien haft vissa betydelser och funktioner, som kan kopplas till patriarkala strukturer, sedlighet och kyskhet. Även om slöjan kan ges nya betydelser i nya sammanhang kan det vara bra att medvetandegöra dessa strukturer. Precis som det går att medvetandegöra och kritisera normer och värderingar om hur kvinnor bör klä sig i dagens sekulära Sverige. Genom ett normkritiskt förhållningssätt kan vi få syn på det där som annars bara tas för givet och genom det också göra mer medvetna val om vilken väg jag som individ faktiskt vill gå.

Avslutningsvis kan det vara värt att nämna att finns det finns vitt skilda tolkningar av slöjan även ur ett strikt religiöst perspektiv. Till exempel visar idéhistorikern Klas Grinell på hur en och samma Korantext kan tolkas väldigt olika när det gäller slöjan. För de som vill vara goda muslimer utan att behöva bära slöja kan finna stöd och argument för detta. Religionen kan inte agera som en egen kraft, även om det ibland kan verka så. Precis som kultur så kan även religion förändras över tid, beroende på nya idéer och värderingar.

Iransk kvinna i slöja
Iransk kvinna i slöja

Efter den svenska regeringens delegation i Iran för några veckor sedan så har slöjdebatten återigen aktualiserats. I flertalet debattartiklar höjdes kritiska röster mot hur de  kvinnliga delegaterna haft slöjor på sig. Detta ses av vissa som ett svek mot de iranska kvinnor som kämpar för jämställdhet och rätten att slippa bära slöja. Borde inte Sveriges delegater ta tydligt avstånd från slöjan, som ju de facto är en i lag påtvingad del av iranska kvinnors klädsel? Är det inte detta hyckleri när Sveriges regering kallar sig själv feministisk? På nätet florerar bilder av hur andra länders delegater i Saudiarabien minsann valt att stå upp för kvinnors rättigheter genom att inte bära slöja, för att insinuera att Sverige ”inte vågar” ta ställning. Men här finns en viktig skillnad. I länder som Saudiarabien är slöjan nämligen inte lagstadgad för utländska kvinnor. Det är den i Iran och därför handlar det alltså inte nödvändigtvis om att man har valt att ”ta seden dit man kommer” eller valt att legitimera patriarkala strukturer. Då väcks givetvis frågan om Sverige borde stå fast vid sina principer om jämställdhet genom att överhuvudtaget inte göra affärer med ett land som Iran. Eller borde man skickat en delegation med bara män? Ett annat mer pragmatiskt sätt att se på saken är att vi genom kontakterna har större chans att påverka landet i en annan riktning än om vi av principskäl låter bli. Förutsatt förstås att frågorna om mänskliga rättigheter och jämställdhet hamnar på dagordningen.

Själv tycker jag det är intressant vilken otroligt stark symbol slöjan är och hur den ständigt hamnar i fokus i diskussionen om kvinnors rättigheter, ofta på bekostnad av andra viktiga frågor om kvinnors rättigheter. ”Slöjbråket hjälper inte Mellanösterns feminister”, menar före detta riksdagsledamoten Nalin Pekgul. I Expressen skriver om Irandelegationen: ” För min del blev jag glad över att se bilden på hur iranska herrar tvingas förhandla med en hel rad svenska damer. Jag läste också hur iranierna skämdes över att det egna landets delegation bara bestod av män. Det om något är positivt för kvinnokampen i Iran.” Däremot är hon bekymrad över att svenska feminister inte tydligt stöder personer som kämpar för kvinnors rättigheter i exempelvis Turkiet. Pekgul menar att utrikesminister Margot Wallström borde protestera mot fängslandet av Turkiets viktigaste feminist Selahattin Demirtaş.

Frågan som ständigt dyker upp är huruvida slöjan är ett uttryck för förtryck eller inte och vad vi då menar med förtryck. Här måste vi, tycker ja, göra vissa distinktioner. I vissa fall är slöjan verkligen uttryckligen påtvingad, som i Iran, och därmed råder inga tvivel om att det är ett förtryck. Men hur är det med alla de fall där individer bär slöjan för att de är utsatta för ett socialt tryck och förväntningar från den omgivande kulturen,familjen, traditionen och religionen? Hur starka måste dessa påtryckningar vara för att det ska vara tal om ett förtryck? Ett återkommande argument mot slöjbärande kvinnor som själva inte ser det som ett förtryck är att de ”egentligen” är förtryckta utan att veta om det själva, oavsett hur de själva resonerar. Men i så fall är det svårt att hitta någon oavsett tillhörighet som förblir opåverkad av sociala förväntningar, sammanhang och strukturer. Ibland låter det som att det finns ett samband mellan påkläddhet och förtryck, men skulle i så fall inte det samma kunna sägas om normer om avkläddhet?

Pernilla Ouis skriver i DN: ”Den avklädda (läs: västerländska) kvinnan ser på den påklädda (läs: muslimska) och ser ett kvinnoförtryck. Men det motsatta sker också: med den påklädda kvinnans stränga moraliska blick ses den avklädda som sexuellt exponerad, exploaterad och tillgänglig.”

Ibland har jag hört argument som att slöjan är obekväm, opraktisk eller begränsande och därför kan ingen ”egentligen” vilja ha ett sådant plagg på sig. Men är det ett bra argument? För i så fall har vi högklackade skor, slipsar och onödigt tajta kläder som inte heller verkar vara särskilt praktiska, men som folk uppenbarligen väljer att bära ändå. Detta utan att folk i allmänhet ser det som uttryck för förtryckande strukturer. Det är lätt att upptäcka normer som avviker från en själv, men vi är ofta blinda för de osynliga koder, normer och strukturer som vi själva är en del av.

Slöjan har genom historien haft vissa betydelser och funktioner, som kan kopplas till patriarkala strukturer, sedlighet och kyskhet. Även om slöjan kan ges nya betydelser i nya sammanhang kan det vara bra att medvetandegöra dessa strukturer. Precis som det går att medvetandegöra och kritisera normer och värderingar om hur kvinnor bör klä sig i dagens sekulära Sverige. Genom ett normkritiskt förhållningssätt kan vi få syn på det där som annars bara tas för givet och genom det också göra mer medvetna val om vilken väg jag som individ faktiskt vill gå.

Avslutningsvis kan det vara värt att nämna att finns det finns vitt skilda tolkningar av slöjan även ur ett strikt religiöst perspektiv. Till exempel visar idéhistorikern Klas Grinell på hur en och samma Korantext kan tolkas väldigt olika när det gäller slöjan. För de som vill vara goda muslimer utan att behöva bära slöja kan finna stöd och argument för detta. Religionen kan inte agera som en egen kraft, även om det ibland kan verka så. Precis som kultur så kan även religion förändras över tid, beroende på nya idéer och värderingar.

Iransk kvinna i slöja
Iransk kvinna i slöja

Efter den svenska regeringens delegation i Iran för några veckor sedan så har slöjdebatten återigen aktualiserats. I flertalet debattartiklar höjdes kritiska röster mot hur de  kvinnliga delegaterna haft slöjor på sig. Detta ses av vissa som ett svek mot de iranska kvinnor som kämpar för jämställdhet och rätten att slippa bära slöja. Borde inte Sveriges delegater ta tydligt avstånd från slöjan, som ju de facto är en i lag påtvingad del av iranska kvinnors klädsel? Är det inte detta hyckleri när Sveriges regering kallar sig själv feministisk? På nätet florerar bilder av hur andra länders delegater i Saudiarabien minsann valt att stå upp för kvinnors rättigheter genom att inte bära slöja, för att insinuera att Sverige ”inte vågar” ta ställning. Men här finns en viktig skillnad. I länder som Saudiarabien är slöjan nämligen inte lagstadgad för utländska kvinnor. Det är den i Iran och därför handlar det alltså inte nödvändigtvis om att man har valt att ”ta seden dit man kommer” eller valt att legitimera patriarkala strukturer. Då väcks givetvis frågan om Sverige borde stå fast vid sina principer om jämställdhet genom att överhuvudtaget inte göra affärer med ett land som Iran. Eller borde man skickat en delegation med bara män? Ett annat mer pragmatiskt sätt att se på saken är att vi genom kontakterna har större chans att påverka landet i en annan riktning än om vi av principskäl låter bli. Förutsatt förstås att frågorna om mänskliga rättigheter och jämställdhet hamnar på dagordningen.

Själv tycker jag det är intressant vilken otroligt stark symbol slöjan är och hur den ständigt hamnar i fokus i diskussionen om kvinnors rättigheter, ofta på bekostnad av andra viktiga frågor om kvinnors rättigheter. ”Slöjbråket hjälper inte Mellanösterns feminister”, menar före detta riksdagsledamoten Nalin Pekgul. I Expressen skriver om Irandelegationen: ” För min del blev jag glad över att se bilden på hur iranska herrar tvingas förhandla med en hel rad svenska damer. Jag läste också hur iranierna skämdes över att det egna landets delegation bara bestod av män. Det om något är positivt för kvinnokampen i Iran.” Däremot är hon bekymrad över att svenska feminister inte tydligt stöder personer som kämpar för kvinnors rättigheter i exempelvis Turkiet. Pekgul menar att utrikesminister Margot Wallström borde protestera mot fängslandet av Turkiets viktigaste feminist Selahattin Demirtaş.

Frågan som ständigt dyker upp är huruvida slöjan är ett uttryck för förtryck eller inte och vad vi då menar med förtryck. Här måste vi, tycker ja, göra vissa distinktioner. I vissa fall är slöjan verkligen uttryckligen påtvingad, som i Iran, och därmed råder inga tvivel om att det är ett förtryck. Men hur är det med alla de fall där individer bär slöjan för att de är utsatta för ett socialt tryck och förväntningar från den omgivande kulturen,familjen, traditionen och religionen? Hur starka måste dessa påtryckningar vara för att det ska vara tal om ett förtryck? Ett återkommande argument mot slöjbärande kvinnor som själva inte ser det som ett förtryck är att de ”egentligen” är förtryckta utan att veta om det själva, oavsett hur de själva resonerar. Men i så fall är det svårt att hitta någon oavsett tillhörighet som förblir opåverkad av sociala förväntningar, sammanhang och strukturer. Ibland låter det som att det finns ett samband mellan påkläddhet och förtryck, men skulle i så fall inte det samma kunna sägas om normer om avkläddhet?

Pernilla Ouis skriver i DN: ”Den avklädda (läs: västerländska) kvinnan ser på den påklädda (läs: muslimska) och ser ett kvinnoförtryck. Men det motsatta sker också: med den påklädda kvinnans stränga moraliska blick ses den avklädda som sexuellt exponerad, exploaterad och tillgänglig.”

Ibland har jag hört argument som att slöjan är obekväm, opraktisk eller begränsande och därför kan ingen ”egentligen” vilja ha ett sådant plagg på sig. Men är det ett bra argument? För i så fall har vi högklackade skor, slipsar och onödigt tajta kläder som inte heller verkar vara särskilt praktiska, men som folk uppenbarligen väljer att bära ändå. Detta utan att folk i allmänhet ser det som uttryck för förtryckande strukturer. Det är lätt att upptäcka normer som avviker från en själv, men vi är ofta blinda för de osynliga koder, normer och strukturer som vi själva är en del av.

Slöjan har genom historien haft vissa betydelser och funktioner, som kan kopplas till patriarkala strukturer, sedlighet och kyskhet. Även om slöjan kan ges nya betydelser i nya sammanhang kan det vara bra att medvetandegöra dessa strukturer. Precis som det går att medvetandegöra och kritisera normer och värderingar om hur kvinnor bör klä sig i dagens sekulära Sverige. Genom ett normkritiskt förhållningssätt kan vi få syn på det där som annars bara tas för givet och genom det också göra mer medvetna val om vilken väg jag som individ faktiskt vill gå.

Avslutningsvis kan det vara värt att nämna att finns det finns vitt skilda tolkningar av slöjan även ur ett strikt religiöst perspektiv. Till exempel visar idéhistorikern Klas Grinell på hur en och samma Korantext kan tolkas väldigt olika när det gäller slöjan. För de som vill vara goda muslimer utan att behöva bära slöja kan finna stöd och argument för detta. Religionen kan inte agera som en egen kraft, även om det ibland kan verka så. Precis som kultur så kan även religion förändras över tid, beroende på nya idéer och värderingar.

Blogg

Problemet med alternativa fakta

Den liberala debattören Johan Norberg slår huvudet på spiken i en synnerligen välformulerad krönika i SR:s Godmorgon Världen. Han talar om den farliga tendensen att trivialisera och relativisera det som är sant: ”Om vi får för oss att det inte finns någon sanning, eller att det är omöjligt att ta reda på hur det egentligen är, ja, då finns sanningen bara i betraktarens öga. Då finns det bara olika sätt att se på världen. Då är frågan inte längre om ett påstående är med verkligheten överensstämmande, utan frågan blir: vems sida är du på, egentligen?”

Allt oftare noterar jag själv att delandet av olika länkar på facebook sällan syftar till att generera någon verklig debatt, reflektion eller samtal, utan snarare syftar till att befästa sin egen identitet och få så många ”gilla-markeringar” som möjligt av de som redan tycker likadant. Det handlar väldigt ofta om att visa var man står snarare än att på allvar försöka förstå svåra och komplexa frågor. Idag premieras det att ha ”valt sida” eller ”tagit ställning” framför att  förutsättningslös försöka ta reda på hur saker och ting faktiskt förhåller sig, som om allt bara vara en fråga om tycke och smak. Att detta är en farlig utveckling blir tydligt med bakgrund av vad som händer i USA med Donald Trump som gång på gång gör påståenden som lätt går att motbevisa och som också uttryckt skepsis inför klimatförändringarna och vetenskap i allmänhet. Hänvisningen till ”alternativa fakta” användes för att hävda att folkmängden vid Trumps installation egentligen var mycket större än vad media, eller ”fake media” som Trump kallar dem, påstod. Risken är att fakta och kunskap relativiseras.

Som Norberg skriver: ”Jaså, du har fakta, nåväl, jag har alternativa fakta. När det inte finns sant och falskt, finns bara vän och fiende. Och då är två plus två lika med vadhelst som gynnar de dina. Utan en mödosamt uppbyggd kunskapsmassa att pröva det emot blir det lätt att tro vad som helst.”

Den liberala debattören Johan Norberg slår huvudet på spiken i en synnerligen välformulerad krönika i SR:s Godmorgon Världen. Han talar om den farliga tendensen att trivialisera och relativisera det som är sant: ”Om vi får för oss att det inte finns någon sanning, eller att det är omöjligt att ta reda på hur det egentligen är, ja, då finns sanningen bara i betraktarens öga. Då finns det bara olika sätt att se på världen. Då är frågan inte längre om ett påstående är med verkligheten överensstämmande, utan frågan blir: vems sida är du på, egentligen?”

Allt oftare noterar jag själv att delandet av olika länkar på facebook sällan syftar till att generera någon verklig debatt, reflektion eller samtal, utan snarare syftar till att befästa sin egen identitet och få så många ”gilla-markeringar” som möjligt av de som redan tycker likadant. Det handlar väldigt ofta om att visa var man står snarare än att på allvar försöka förstå svåra och komplexa frågor. Idag premieras det att ha ”valt sida” eller ”tagit ställning” framför att  förutsättningslös försöka ta reda på hur saker och ting faktiskt förhåller sig, som om allt bara vara en fråga om tycke och smak. Att detta är en farlig utveckling blir tydligt med bakgrund av vad som händer i USA med Donald Trump som gång på gång gör påståenden som lätt går att motbevisa och som också uttryckt skepsis inför klimatförändringarna och vetenskap i allmänhet. Hänvisningen till ”alternativa fakta” användes för att hävda att folkmängden vid Trumps installation egentligen var mycket större än vad media, eller ”fake media” som Trump kallar dem, påstod. Risken är att fakta och kunskap relativiseras.

Som Norberg skriver: ”Jaså, du har fakta, nåväl, jag har alternativa fakta. När det inte finns sant och falskt, finns bara vän och fiende. Och då är två plus två lika med vadhelst som gynnar de dina. Utan en mödosamt uppbyggd kunskapsmassa att pröva det emot blir det lätt att tro vad som helst.”

Den liberala debattören Johan Norberg slår huvudet på spiken i en synnerligen välformulerad krönika i SR:s Godmorgon Världen. Han talar om den farliga tendensen att trivialisera och relativisera det som är sant: ”Om vi får för oss att det inte finns någon sanning, eller att det är omöjligt att ta reda på hur det egentligen är, ja, då finns sanningen bara i betraktarens öga. Då finns det bara olika sätt att se på världen. Då är frågan inte längre om ett påstående är med verkligheten överensstämmande, utan frågan blir: vems sida är du på, egentligen?”

Allt oftare noterar jag själv att delandet av olika länkar på facebook sällan syftar till att generera någon verklig debatt, reflektion eller samtal, utan snarare syftar till att befästa sin egen identitet och få så många ”gilla-markeringar” som möjligt av de som redan tycker likadant. Det handlar väldigt ofta om att visa var man står snarare än att på allvar försöka förstå svåra och komplexa frågor. Idag premieras det att ha ”valt sida” eller ”tagit ställning” framför att  förutsättningslös försöka ta reda på hur saker och ting faktiskt förhåller sig, som om allt bara vara en fråga om tycke och smak. Att detta är en farlig utveckling blir tydligt med bakgrund av vad som händer i USA med Donald Trump som gång på gång gör påståenden som lätt går att motbevisa och som också uttryckt skepsis inför klimatförändringarna och vetenskap i allmänhet. Hänvisningen till ”alternativa fakta” användes för att hävda att folkmängden vid Trumps installation egentligen var mycket större än vad media, eller ”fake media” som Trump kallar dem, påstod. Risken är att fakta och kunskap relativiseras.

Som Norberg skriver: ”Jaså, du har fakta, nåväl, jag har alternativa fakta. När det inte finns sant och falskt, finns bara vän och fiende. Och då är två plus två lika med vadhelst som gynnar de dina. Utan en mödosamt uppbyggd kunskapsmassa att pröva det emot blir det lätt att tro vad som helst.”