Blogg

Lövhyddofest

Följande artikel är hämtad från Multireligiösa almanackan 2018. Text: Marcus Nilsson, Bild: Harald Nilsson

Grannarna vet precis vad som är på gång när det börjar snickras och fixas med löv och grenar ute på altanen. Varje oktober bygger familjen Borenstein en lövhydda på altanen för att fira lövhyddohögtiden sukkot.

I lövhyddan, sukkan. Peter läser kiddush-välsignelsen över en bägare med vin i sällskap med familj och vänner. Om vädret tillåter äter man även måltiderna i hyddan.

Duggregnet hänger i luften över de prydliga villorna. Trädgårdarna lyser i sina vackraste höstfärger. Familjen Borensteins trädgård skiljer sig tillfälligt från de andra tack vare hyddan eller sukkan. Under den sju dagar långa högtiden träffas familj och vänner i
hyddan, äter gemensamma måltider och ber en särskild välsignelse som kallas kiddush. Hade inte Sverige varit så regnigt och kyligt i oktober så hade familjen också sovit i hyddan.

Lövhyddorna byggs till minne av tiden då judarna vandrade i öknen enligt Toran. Då uppförde de tillfälliga lövhyddor att sova i på nätterna. De judiska högtiderna handlar ofta om att uppleva händelser ur historien på nytt, förklarar pappa Peter.

– Vi återupplever. Vi är där nu, i vildmarken, i dessa tillfälliga boningar.

Etrog, som citrusfrukten kallas på hebreiska, tillsammans med palmblad och grenar från myrtenträd och pilträd. De har alla symboliska betydelser i sukkotfirandet.

I familjen Borensteins hem finns fler religiösa symboler och föremål som Peter ivrigt berättar om. Över varje dörrpost hänger en mezuza, en liten bönekapsel med budskapet att minnas och älska Gud av hela sin kraft. På matsalsbordet ligger några föremål som hör ihop med just sukkot. Peter visar en frukt som liknar en citron, men som visar sig vara frukten citrus medicinalis, eller etrog på hebreiska.

– Lukta på den! Den är inte så sur som en citron, men inte heller så söt som en apelsin.

Bredvid frukten ligger ett palmblad och några andra lövprydda kvistar, som alla ingår i en särskild ceremoni som utförs under sukkot. Exakt vad de symboliserar är omtvistat. Ju fler förklaringar desto mer osäkert är det egentliga ursprunget menar Peter. En variant är att citrusfrukten kan representera hjärtat, palmbladet ryggraden, myrtenbladet ögonen och pilträdet munnen.

Sukkot hänger ihop med det judiska nyåret, berättar Peter. Under nyårsfirandet ber man varandra om förlåtelse för saker man gjort under året som gått. Nyårsfirandet följs av jom kippur, försoningsdagen, då man ber Gud om förlåtelse. Slutligen infaller sukkot då man ber om förlåtelse till Gud för alla synder som ickejudar begått. Mycket förlåtelse alltså.

Även äppelkakor kan ha en religiös betydelse. Att äta äpplen och önska varandra ett sött nytt år är en del av det judiska nyåret som firats innan sukkot.

Ändå är sukkot en glädjens högtid. I Toran kallas den bara ”chag”, som betyder fest eller party. Vännen Ilya berättar att det i Israel finns en enorm variation av lövhyddor under sukkot.

– Det finns till och med färdiga byggsatser att köpa och möjligheten att 3D-printa delar till sin sukka. Men klä dem med löv ska man göra själv!

I Israel placeras lägenhetsbalkonger omlott, inte rakt ovanför varandra som i Sverige. Många bygger nämligen sina lövkojor på balkongerna under sukkot, och enligt traditionen måste det finnas en liten strimma av klar sikt mot himlen så att man kan se stjärnhimlen när man sover i sukkan. Den som firar sukkot i Sverige får förhålla sig till vädret i oktober, när högtiden vanligtvis infaller. Dottern Dinah berättar att hon förknippar sukkot starkt med höstfärger och höstdofter.

– Det är kul och mysigt med en hydda i trädgården, man bygger den ihop och tar ned den ihop. Och fryser i den ihop.

Ilya berättar om ett år när det regnade kraftigt. Familjen ville äta den traditionella måltiden i lövhyddan trots regnet. Det regnade in rätt rejält och soppan verkade aldrig ta slut då den gradvis fylldes på med regnvatten.

– Oavsett hur mycket man åt var det lika mycket kvar. Nästan som ett mirakel, skrattar Ilya.

Det judiska livet kretsar kring högtiderna. De går in i varandra och det verkar som att det nästan alltid är något som firas. Peters fru Eva berättar att högtiderna är en stor källa till glädje.

– Man hänger upp året och livet på högtiderna. Men det skulle behövas fler timmar på dygnet!

Följande artikel är hämtad från Multireligiösa almanackan 2018. Text: Marcus Nilsson, Bild: Harald Nilsson

Grannarna vet precis vad som är på gång när det börjar snickras och fixas med löv och grenar ute på altanen. Varje oktober bygger familjen Borenstein en lövhydda på altanen för att fira lövhyddohögtiden sukkot.

I lövhyddan, sukkan. Peter läser kiddush-välsignelsen över en bägare med vin i sällskap med familj och vänner. Om vädret tillåter äter man även måltiderna i hyddan.

Duggregnet hänger i luften över de prydliga villorna. Trädgårdarna lyser i sina vackraste höstfärger. Familjen Borensteins trädgård skiljer sig tillfälligt från de andra tack vare hyddan eller sukkan. Under den sju dagar långa högtiden träffas familj och vänner i
hyddan, äter gemensamma måltider och ber en särskild välsignelse som kallas kiddush. Hade inte Sverige varit så regnigt och kyligt i oktober så hade familjen också sovit i hyddan.

Lövhyddorna byggs till minne av tiden då judarna vandrade i öknen enligt Toran. Då uppförde de tillfälliga lövhyddor att sova i på nätterna. De judiska högtiderna handlar ofta om att uppleva händelser ur historien på nytt, förklarar pappa Peter.

– Vi återupplever. Vi är där nu, i vildmarken, i dessa tillfälliga boningar.

Etrog, som citrusfrukten kallas på hebreiska, tillsammans med palmblad och grenar från myrtenträd och pilträd. De har alla symboliska betydelser i sukkotfirandet.

I familjen Borensteins hem finns fler religiösa symboler och föremål som Peter ivrigt berättar om. Över varje dörrpost hänger en mezuza, en liten bönekapsel med budskapet att minnas och älska Gud av hela sin kraft. På matsalsbordet ligger några föremål som hör ihop med just sukkot. Peter visar en frukt som liknar en citron, men som visar sig vara frukten citrus medicinalis, eller etrog på hebreiska.

– Lukta på den! Den är inte så sur som en citron, men inte heller så söt som en apelsin.

Bredvid frukten ligger ett palmblad och några andra lövprydda kvistar, som alla ingår i en särskild ceremoni som utförs under sukkot. Exakt vad de symboliserar är omtvistat. Ju fler förklaringar desto mer osäkert är det egentliga ursprunget menar Peter. En variant är att citrusfrukten kan representera hjärtat, palmbladet ryggraden, myrtenbladet ögonen och pilträdet munnen.

Sukkot hänger ihop med det judiska nyåret, berättar Peter. Under nyårsfirandet ber man varandra om förlåtelse för saker man gjort under året som gått. Nyårsfirandet följs av jom kippur, försoningsdagen, då man ber Gud om förlåtelse. Slutligen infaller sukkot då man ber om förlåtelse till Gud för alla synder som ickejudar begått. Mycket förlåtelse alltså.

Även äppelkakor kan ha en religiös betydelse. Att äta äpplen och önska varandra ett sött nytt år är en del av det judiska nyåret som firats innan sukkot.

Ändå är sukkot en glädjens högtid. I Toran kallas den bara ”chag”, som betyder fest eller party. Vännen Ilya berättar att det i Israel finns en enorm variation av lövhyddor under sukkot.

– Det finns till och med färdiga byggsatser att köpa och möjligheten att 3D-printa delar till sin sukka. Men klä dem med löv ska man göra själv!

I Israel placeras lägenhetsbalkonger omlott, inte rakt ovanför varandra som i Sverige. Många bygger nämligen sina lövkojor på balkongerna under sukkot, och enligt traditionen måste det finnas en liten strimma av klar sikt mot himlen så att man kan se stjärnhimlen när man sover i sukkan. Den som firar sukkot i Sverige får förhålla sig till vädret i oktober, när högtiden vanligtvis infaller. Dottern Dinah berättar att hon förknippar sukkot starkt med höstfärger och höstdofter.

– Det är kul och mysigt med en hydda i trädgården, man bygger den ihop och tar ned den ihop. Och fryser i den ihop.

Ilya berättar om ett år när det regnade kraftigt. Familjen ville äta den traditionella måltiden i lövhyddan trots regnet. Det regnade in rätt rejält och soppan verkade aldrig ta slut då den gradvis fylldes på med regnvatten.

– Oavsett hur mycket man åt var det lika mycket kvar. Nästan som ett mirakel, skrattar Ilya.

Det judiska livet kretsar kring högtiderna. De går in i varandra och det verkar som att det nästan alltid är något som firas. Peters fru Eva berättar att högtiderna är en stor källa till glädje.

– Man hänger upp året och livet på högtiderna. Men det skulle behövas fler timmar på dygnet!

Följande artikel är hämtad från Multireligiösa almanackan 2018. Text: Marcus Nilsson, Bild: Harald Nilsson

Grannarna vet precis vad som är på gång när det börjar snickras och fixas med löv och grenar ute på altanen. Varje oktober bygger familjen Borenstein en lövhydda på altanen för att fira lövhyddohögtiden sukkot.

I lövhyddan, sukkan. Peter läser kiddush-välsignelsen över en bägare med vin i sällskap med familj och vänner. Om vädret tillåter äter man även måltiderna i hyddan.

Duggregnet hänger i luften över de prydliga villorna. Trädgårdarna lyser i sina vackraste höstfärger. Familjen Borensteins trädgård skiljer sig tillfälligt från de andra tack vare hyddan eller sukkan. Under den sju dagar långa högtiden träffas familj och vänner i
hyddan, äter gemensamma måltider och ber en särskild välsignelse som kallas kiddush. Hade inte Sverige varit så regnigt och kyligt i oktober så hade familjen också sovit i hyddan.

Lövhyddorna byggs till minne av tiden då judarna vandrade i öknen enligt Toran. Då uppförde de tillfälliga lövhyddor att sova i på nätterna. De judiska högtiderna handlar ofta om att uppleva händelser ur historien på nytt, förklarar pappa Peter.

– Vi återupplever. Vi är där nu, i vildmarken, i dessa tillfälliga boningar.

Etrog, som citrusfrukten kallas på hebreiska, tillsammans med palmblad och grenar från myrtenträd och pilträd. De har alla symboliska betydelser i sukkotfirandet.

I familjen Borensteins hem finns fler religiösa symboler och föremål som Peter ivrigt berättar om. Över varje dörrpost hänger en mezuza, en liten bönekapsel med budskapet att minnas och älska Gud av hela sin kraft. På matsalsbordet ligger några föremål som hör ihop med just sukkot. Peter visar en frukt som liknar en citron, men som visar sig vara frukten citrus medicinalis, eller etrog på hebreiska.

– Lukta på den! Den är inte så sur som en citron, men inte heller så söt som en apelsin.

Bredvid frukten ligger ett palmblad och några andra lövprydda kvistar, som alla ingår i en särskild ceremoni som utförs under sukkot. Exakt vad de symboliserar är omtvistat. Ju fler förklaringar desto mer osäkert är det egentliga ursprunget menar Peter. En variant är att citrusfrukten kan representera hjärtat, palmbladet ryggraden, myrtenbladet ögonen och pilträdet munnen.

Sukkot hänger ihop med det judiska nyåret, berättar Peter. Under nyårsfirandet ber man varandra om förlåtelse för saker man gjort under året som gått. Nyårsfirandet följs av jom kippur, försoningsdagen, då man ber Gud om förlåtelse. Slutligen infaller sukkot då man ber om förlåtelse till Gud för alla synder som ickejudar begått. Mycket förlåtelse alltså.

Även äppelkakor kan ha en religiös betydelse. Att äta äpplen och önska varandra ett sött nytt år är en del av det judiska nyåret som firats innan sukkot.

Ändå är sukkot en glädjens högtid. I Toran kallas den bara ”chag”, som betyder fest eller party. Vännen Ilya berättar att det i Israel finns en enorm variation av lövhyddor under sukkot.

– Det finns till och med färdiga byggsatser att köpa och möjligheten att 3D-printa delar till sin sukka. Men klä dem med löv ska man göra själv!

I Israel placeras lägenhetsbalkonger omlott, inte rakt ovanför varandra som i Sverige. Många bygger nämligen sina lövkojor på balkongerna under sukkot, och enligt traditionen måste det finnas en liten strimma av klar sikt mot himlen så att man kan se stjärnhimlen när man sover i sukkan. Den som firar sukkot i Sverige får förhålla sig till vädret i oktober, när högtiden vanligtvis infaller. Dottern Dinah berättar att hon förknippar sukkot starkt med höstfärger och höstdofter.

– Det är kul och mysigt med en hydda i trädgården, man bygger den ihop och tar ned den ihop. Och fryser i den ihop.

Ilya berättar om ett år när det regnade kraftigt. Familjen ville äta den traditionella måltiden i lövhyddan trots regnet. Det regnade in rätt rejält och soppan verkade aldrig ta slut då den gradvis fylldes på med regnvatten.

– Oavsett hur mycket man åt var det lika mycket kvar. Nästan som ett mirakel, skrattar Ilya.

Det judiska livet kretsar kring högtiderna. De går in i varandra och det verkar som att det nästan alltid är något som firas. Peters fru Eva berättar att högtiderna är en stor källa till glädje.

– Man hänger upp året och livet på högtiderna. Men det skulle behövas fler timmar på dygnet!

Blogg

Koranbränningen och den heliga yttrandefriheten

Yttrandefriheten kan ses som närmast en helig princip i det sekulära och liberala samhället. Men vad händer när yttrandefriheten används för att håna och kränka religiösa minoriteter och bränna heliga böcker? När blir något egentligen hets mot folkgrupp?

Koranen är islams heliga skrift. Muslimer behandlar den med stor vördnad och respekt då den anses vara Guds ord och budskap till mänskligheten.

Vid det här laget har nog de flesta hört om den danska politikern Rasmus Paludan från det högerextrema partiet Stram Kurs och hans planer på att bränna Koranen utanför en moské i Rosengård. Paludan har gjort sig känd för en rad islamfientliga manifestationer i Danmark , där han bland annat sparkat på Koranen och bränt Koranen inlindad i bacon. Den högerextrema gatukonstnären Dan Park, som bland annat blivit fälld för hets mot folkgrupp, ska ha bjudit in Paludan för en liknande manifestation här i Sverige, i syfte att provocera fram våld från muslimer och därigenom visa ”islams sanna ansikte”. Polisen gav dock aldrig tillstånd för manifestationen, med hänsyn till säkerheten för både arrangör, deltagare och medborgare.

Rasmus Paludan stoppades till och med vid gränsen och fick ett tvåårigt inreseförbud till Sverige, men andra personer från Stram Kurs var på plats på stortorget i Malmö. Där sparkade man bland annat på en Koran och lite senare brändes Koranen i en annan stadsdel i Malmö.

Flera imamer försökte länge mana till lugn men demonstrationerna urartade under kvällen. Följden blev ett våldsamt upplopp med bilbränder och föremål som kastades mot polisen, precis den reaktion som Rasmus Paludan och Dan Park varit ute efter. Under det våldsamma upploppet började dessutom demonstranter att ropa slagord mot judar: ”Judar kom ihåg Khaybar, Mohammads armé återvänder”, där Khaybar syftar på ett historiskt slag där Muhammed och de första muslimerna besegrade en judisk stam i staden Khaybar. Även denna händelse är nu polisanmäld.

För det första kan det vara värt att fundera på varför brännandet av en helig skrift kan leda till så starka känslor och reaktioner. För den som själv inte är religiöst lagd kan det vara svårt att förstå själva konceptet med att hålla något för heligt. Men som bland annat Joel Halldorf visar i sin nya bok Gud: Jakten finns det gott om saker som kan anses som heliga även av sekulära människor, även om själva ordet heligt kanske inte används. I ett spännande samtal med Christer Sturmark lyfter Joel Halldorf frågan vad som skulle motsvara en helig skrift för sekulära människor och menar att deklarationen om de mänskliga rättigheterna för många skulle kunna kvala in som helig. Han nämner bland annat diplomaten och den socialdemokratiska politikern Jan Eliasson som alltid bär deklarationen med sig, som en närmast symbolisk manifestation. Demokrati, mänskliga rättigheter och även yttrandefrihet kan av många ses som nästan heliga principer och många provoceras när dessa ifrågasätts. Hur skulle reaktionerna bli om exempelvis NMR eller religiösa extremister brände deklarationen med de mänskliga rättigheterna utanför riksdagshuset?

Religionsvetaren Jonas Svensson menar i en artikel att vi alla har en benägenhet att tillskriva objekt, personer och idéer helighet och att reagerar känslomässigt negativt på metaforisk eller fysisk ”nedsmutsning” av det heliga. Han lyfter fram det provokativa råpunkbandet Massgrav som lekte med tanken på att trycka upp T-shirtar med en bild på Astrid Lindgren och texten ”Astrid Lindgren Jävla hora”. Vi kan lätt föreställa oss reaktionerna om någon skulle gå omkring iklädd en sådan, kanske i Vimmerby?

Men om någon brände Bibeln, skulle det verkligen leda till våldsamma upplopp, undrar vissa? Är kanske islam en mer våldsbenägen och lättkränkt religion trots allt? Här behöver vi kanske göra vad Joel Halldorf kallar en maktanalys. Det blir förstås skillnad om en minoritetsgrupp i samhället utsätts, särskilt en grupp som sedan länge upplever sig som diskriminerad och utsatt för fördomar och hat, .

Jag tror nog att de flesta ser det som totalt respektlöst och moraliskt förkastligt att bränna en helig bok, men det behöver ju inte betyda att man vill förbjuda det i lag. Det verkar problematiskt att börja göra undantag för vissa grupper eller religioner eller tillskriva särskilda rättigheter för grupper bara baserade på deras position i samhället. Visst bör väl religionsfrihet och yttrandefrihet vara generella principer som gäller alla lika?

Det kan också verka märkligt att i varje enskilt fall ta hänsyn till eventuella negativa följder, exempelvis av att driva med eller håna en religion och dess yttringar. För även om konsekvenserna inte alltid blir positiva kan ju ju yttrandefriheten ses som värdefull i sig själv. Hur hade samhället sett ut om kristendomen aldrig hade fått utsättas för satir eller kritik? Alla inskränkningar leder också till en gränsdragningsproblematik. Det finns här en risk att det hela blir ”ett sluttande block” där till slut även helt legitim religionskritik får stryka på foten. Och vi kan nog alla hålla med om att religiösa idéer och yttringar behöver få kritiseras och till och med drivas med, precis som vi kan använda kritik, satir, provokation och humor för att kritisera politiska ideologer.

Men sedan finns det ju i Sverige redan vissa inskränkningar och begränsningar av yttrandefriheten, inskränkningar som verkar fullt rimliga. Enligt lagen om hets mot folkgrupp får faktiskt inte vad som helst sägas om en annan grupp. ”Islam är ingen folkgrupp” hör vi ibland när lagen kommer på tal, men vad jag kan utläsa är det en skillnad på att håna eller kritisera en religion och att uttrycka hat eller hot mot de människor som tillhör en viss religion.

Enligt 16 kap 8 § brottsbalken, är hets mot folkgrupp att ”uppsåtligen, i uttalande eller i annat meddelande som sprids, hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck.”

Nu är jag inte jurist, men med min begränsade kunskap, verkar det inte uteslutet att en offentlig koranbränning skulle kunna falla under hets mot folkgrupp, om syftet verkar vara just att hysa missaktning mot muslimer som grupp. Johan Nordqvist på organisationen Juridikfronten, som jobbar mot högerextrem brottslighet, menar dock att koranbränningen i sig självt inte utgör ett brott utan att man måste titta på vad som sades under själva aktionen. Förhoppningsvis får vi snart reda på om just denna koranbränning kan räknas som hets mot folkgrupp.

Yttrandefriheten kan ses som närmast en helig princip i det sekulära och liberala samhället. Men vad händer när yttrandefriheten används för att håna och kränka religiösa minoriteter och bränna heliga böcker? När blir något egentligen hets mot folkgrupp?

Koranen är islams heliga skrift. Muslimer behandlar den med stor vördnad och respekt då den anses vara Guds ord och budskap till mänskligheten.

Vid det här laget har nog de flesta hört om den danska politikern Rasmus Paludan från det högerextrema partiet Stram Kurs och hans planer på att bränna Koranen utanför en moské i Rosengård. Paludan har gjort sig känd för en rad islamfientliga manifestationer i Danmark , där han bland annat sparkat på Koranen och bränt Koranen inlindad i bacon. Den högerextrema gatukonstnären Dan Park, som bland annat blivit fälld för hets mot folkgrupp, ska ha bjudit in Paludan för en liknande manifestation här i Sverige, i syfte att provocera fram våld från muslimer och därigenom visa ”islams sanna ansikte”. Polisen gav dock aldrig tillstånd för manifestationen, med hänsyn till säkerheten för både arrangör, deltagare och medborgare.

Rasmus Paludan stoppades till och med vid gränsen och fick ett tvåårigt inreseförbud till Sverige, men andra personer från Stram Kurs var på plats på stortorget i Malmö. Där sparkade man bland annat på en Koran och lite senare brändes Koranen i en annan stadsdel i Malmö.

Flera imamer försökte länge mana till lugn men demonstrationerna urartade under kvällen. Följden blev ett våldsamt upplopp med bilbränder och föremål som kastades mot polisen, precis den reaktion som Rasmus Paludan och Dan Park varit ute efter. Under det våldsamma upploppet började dessutom demonstranter att ropa slagord mot judar: ”Judar kom ihåg Khaybar, Mohammads armé återvänder”, där Khaybar syftar på ett historiskt slag där Muhammed och de första muslimerna besegrade en judisk stam i staden Khaybar. Även denna händelse är nu polisanmäld.

För det första kan det vara värt att fundera på varför brännandet av en helig skrift kan leda till så starka känslor och reaktioner. För den som själv inte är religiöst lagd kan det vara svårt att förstå själva konceptet med att hålla något för heligt. Men som bland annat Joel Halldorf visar i sin nya bok Gud: Jakten finns det gott om saker som kan anses som heliga även av sekulära människor, även om själva ordet heligt kanske inte används. I ett spännande samtal med Christer Sturmark lyfter Joel Halldorf frågan vad som skulle motsvara en helig skrift för sekulära människor och menar att deklarationen om de mänskliga rättigheterna för många skulle kunna kvala in som helig. Han nämner bland annat diplomaten och den socialdemokratiska politikern Jan Eliasson som alltid bär deklarationen med sig, som en närmast symbolisk manifestation. Demokrati, mänskliga rättigheter och även yttrandefrihet kan av många ses som nästan heliga principer och många provoceras när dessa ifrågasätts. Hur skulle reaktionerna bli om exempelvis NMR eller religiösa extremister brände deklarationen med de mänskliga rättigheterna utanför riksdagshuset?

Religionsvetaren Jonas Svensson menar i en artikel att vi alla har en benägenhet att tillskriva objekt, personer och idéer helighet och att reagerar känslomässigt negativt på metaforisk eller fysisk ”nedsmutsning” av det heliga. Han lyfter fram det provokativa råpunkbandet Massgrav som lekte med tanken på att trycka upp T-shirtar med en bild på Astrid Lindgren och texten ”Astrid Lindgren Jävla hora”. Vi kan lätt föreställa oss reaktionerna om någon skulle gå omkring iklädd en sådan, kanske i Vimmerby?

Men om någon brände Bibeln, skulle det verkligen leda till våldsamma upplopp, undrar vissa? Är kanske islam en mer våldsbenägen och lättkränkt religion trots allt? Här behöver vi kanske göra vad Joel Halldorf kallar en maktanalys. Det blir förstås skillnad om en minoritetsgrupp i samhället utsätts, särskilt en grupp som sedan länge upplever sig som diskriminerad och utsatt för fördomar och hat, .

Jag tror nog att de flesta ser det som totalt respektlöst och moraliskt förkastligt att bränna en helig bok, men det behöver ju inte betyda att man vill förbjuda det i lag. Det verkar problematiskt att börja göra undantag för vissa grupper eller religioner eller tillskriva särskilda rättigheter för grupper bara baserade på deras position i samhället. Visst bör väl religionsfrihet och yttrandefrihet vara generella principer som gäller alla lika?

Det kan också verka märkligt att i varje enskilt fall ta hänsyn till eventuella negativa följder, exempelvis av att driva med eller håna en religion och dess yttringar. För även om konsekvenserna inte alltid blir positiva kan ju ju yttrandefriheten ses som värdefull i sig själv. Hur hade samhället sett ut om kristendomen aldrig hade fått utsättas för satir eller kritik? Alla inskränkningar leder också till en gränsdragningsproblematik. Det finns här en risk att det hela blir ”ett sluttande block” där till slut även helt legitim religionskritik får stryka på foten. Och vi kan nog alla hålla med om att religiösa idéer och yttringar behöver få kritiseras och till och med drivas med, precis som vi kan använda kritik, satir, provokation och humor för att kritisera politiska ideologer.

Men sedan finns det ju i Sverige redan vissa inskränkningar och begränsningar av yttrandefriheten, inskränkningar som verkar fullt rimliga. Enligt lagen om hets mot folkgrupp får faktiskt inte vad som helst sägas om en annan grupp. ”Islam är ingen folkgrupp” hör vi ibland när lagen kommer på tal, men vad jag kan utläsa är det en skillnad på att håna eller kritisera en religion och att uttrycka hat eller hot mot de människor som tillhör en viss religion.

Enligt 16 kap 8 § brottsbalken, är hets mot folkgrupp att ”uppsåtligen, i uttalande eller i annat meddelande som sprids, hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck.”

Nu är jag inte jurist, men med min begränsade kunskap, verkar det inte uteslutet att en offentlig koranbränning skulle kunna falla under hets mot folkgrupp, om syftet verkar vara just att hysa missaktning mot muslimer som grupp. Johan Nordqvist på organisationen Juridikfronten, som jobbar mot högerextrem brottslighet, menar dock att koranbränningen i sig självt inte utgör ett brott utan att man måste titta på vad som sades under själva aktionen. Förhoppningsvis får vi snart reda på om just denna koranbränning kan räknas som hets mot folkgrupp.

Yttrandefriheten kan ses som närmast en helig princip i det sekulära och liberala samhället. Men vad händer när yttrandefriheten används för att håna och kränka religiösa minoriteter och bränna heliga böcker? När blir något egentligen hets mot folkgrupp?

Koranen är islams heliga skrift. Muslimer behandlar den med stor vördnad och respekt då den anses vara Guds ord och budskap till mänskligheten.

Vid det här laget har nog de flesta hört om den danska politikern Rasmus Paludan från det högerextrema partiet Stram Kurs och hans planer på att bränna Koranen utanför en moské i Rosengård. Paludan har gjort sig känd för en rad islamfientliga manifestationer i Danmark , där han bland annat sparkat på Koranen och bränt Koranen inlindad i bacon. Den högerextrema gatukonstnären Dan Park, som bland annat blivit fälld för hets mot folkgrupp, ska ha bjudit in Paludan för en liknande manifestation här i Sverige, i syfte att provocera fram våld från muslimer och därigenom visa ”islams sanna ansikte”. Polisen gav dock aldrig tillstånd för manifestationen, med hänsyn till säkerheten för både arrangör, deltagare och medborgare.

Rasmus Paludan stoppades till och med vid gränsen och fick ett tvåårigt inreseförbud till Sverige, men andra personer från Stram Kurs var på plats på stortorget i Malmö. Där sparkade man bland annat på en Koran och lite senare brändes Koranen i en annan stadsdel i Malmö.

Flera imamer försökte länge mana till lugn men demonstrationerna urartade under kvällen. Följden blev ett våldsamt upplopp med bilbränder och föremål som kastades mot polisen, precis den reaktion som Rasmus Paludan och Dan Park varit ute efter. Under det våldsamma upploppet började dessutom demonstranter att ropa slagord mot judar: ”Judar kom ihåg Khaybar, Mohammads armé återvänder”, där Khaybar syftar på ett historiskt slag där Muhammed och de första muslimerna besegrade en judisk stam i staden Khaybar. Även denna händelse är nu polisanmäld.

För det första kan det vara värt att fundera på varför brännandet av en helig skrift kan leda till så starka känslor och reaktioner. För den som själv inte är religiöst lagd kan det vara svårt att förstå själva konceptet med att hålla något för heligt. Men som bland annat Joel Halldorf visar i sin nya bok Gud: Jakten finns det gott om saker som kan anses som heliga även av sekulära människor, även om själva ordet heligt kanske inte används. I ett spännande samtal med Christer Sturmark lyfter Joel Halldorf frågan vad som skulle motsvara en helig skrift för sekulära människor och menar att deklarationen om de mänskliga rättigheterna för många skulle kunna kvala in som helig. Han nämner bland annat diplomaten och den socialdemokratiska politikern Jan Eliasson som alltid bär deklarationen med sig, som en närmast symbolisk manifestation. Demokrati, mänskliga rättigheter och även yttrandefrihet kan av många ses som nästan heliga principer och många provoceras när dessa ifrågasätts. Hur skulle reaktionerna bli om exempelvis NMR eller religiösa extremister brände deklarationen med de mänskliga rättigheterna utanför riksdagshuset?

Religionsvetaren Jonas Svensson menar i en artikel att vi alla har en benägenhet att tillskriva objekt, personer och idéer helighet och att reagerar känslomässigt negativt på metaforisk eller fysisk ”nedsmutsning” av det heliga. Han lyfter fram det provokativa råpunkbandet Massgrav som lekte med tanken på att trycka upp T-shirtar med en bild på Astrid Lindgren och texten ”Astrid Lindgren Jävla hora”. Vi kan lätt föreställa oss reaktionerna om någon skulle gå omkring iklädd en sådan, kanske i Vimmerby?

Men om någon brände Bibeln, skulle det verkligen leda till våldsamma upplopp, undrar vissa? Är kanske islam en mer våldsbenägen och lättkränkt religion trots allt? Här behöver vi kanske göra vad Joel Halldorf kallar en maktanalys. Det blir förstås skillnad om en minoritetsgrupp i samhället utsätts, särskilt en grupp som sedan länge upplever sig som diskriminerad och utsatt för fördomar och hat, .

Jag tror nog att de flesta ser det som totalt respektlöst och moraliskt förkastligt att bränna en helig bok, men det behöver ju inte betyda att man vill förbjuda det i lag. Det verkar problematiskt att börja göra undantag för vissa grupper eller religioner eller tillskriva särskilda rättigheter för grupper bara baserade på deras position i samhället. Visst bör väl religionsfrihet och yttrandefrihet vara generella principer som gäller alla lika?

Det kan också verka märkligt att i varje enskilt fall ta hänsyn till eventuella negativa följder, exempelvis av att driva med eller håna en religion och dess yttringar. För även om konsekvenserna inte alltid blir positiva kan ju ju yttrandefriheten ses som värdefull i sig själv. Hur hade samhället sett ut om kristendomen aldrig hade fått utsättas för satir eller kritik? Alla inskränkningar leder också till en gränsdragningsproblematik. Det finns här en risk att det hela blir ”ett sluttande block” där till slut även helt legitim religionskritik får stryka på foten. Och vi kan nog alla hålla med om att religiösa idéer och yttringar behöver få kritiseras och till och med drivas med, precis som vi kan använda kritik, satir, provokation och humor för att kritisera politiska ideologer.

Men sedan finns det ju i Sverige redan vissa inskränkningar och begränsningar av yttrandefriheten, inskränkningar som verkar fullt rimliga. Enligt lagen om hets mot folkgrupp får faktiskt inte vad som helst sägas om en annan grupp. ”Islam är ingen folkgrupp” hör vi ibland när lagen kommer på tal, men vad jag kan utläsa är det en skillnad på att håna eller kritisera en religion och att uttrycka hat eller hot mot de människor som tillhör en viss religion.

Enligt 16 kap 8 § brottsbalken, är hets mot folkgrupp att ”uppsåtligen, i uttalande eller i annat meddelande som sprids, hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck.”

Nu är jag inte jurist, men med min begränsade kunskap, verkar det inte uteslutet att en offentlig koranbränning skulle kunna falla under hets mot folkgrupp, om syftet verkar vara just att hysa missaktning mot muslimer som grupp. Johan Nordqvist på organisationen Juridikfronten, som jobbar mot högerextrem brottslighet, menar dock att koranbränningen i sig självt inte utgör ett brott utan att man måste titta på vad som sades under själva aktionen. Förhoppningsvis får vi snart reda på om just denna koranbränning kan räknas som hets mot folkgrupp.

Blogg

Coronakrisens Sverige – när lagom blev extremt

Sverige har valt att hantera coronapandemin på ett rätt annorlunda sätt mot de flesta andra länder. Frågan om svenskhet och vad som gör Sverige unikt har därför på nytt aktualiserats och vi ska se närmare på vilka röster som hörts i debatten. Liksom i tidigare blogginlägg är inte syftet att ta ställning för det ena eller det andra utan att ge en slags lägesbild över hur diskussionen har förts i denna viktiga fråga.

Jämlikhet, egenansvar och tillit

En av många memer om hur Sverige sticker ut.

Just nu kretsar många analyser om hur effektiva de enskilda ländernas strategi är, men också om kopplingar till kultur och värderingar. Är det för att sydeuropéerna av tradition misstror myndigheter och politiker som deras regeringar måste ta till hårda nypor, medan svenskarna tror på eget ansvar och har så hög tillit att det räcker med rekommendationer för att uppnå samma resultat?

Peter Kadhammmar, kolumnist i Aftonbladet, är en av dem som hyllar den svenska tilliten och jämlikhetsandan: ”Vi befinner oss i en världskris men det behövs inga poliser på gatorna, inga avspärrningar, ingen myndighetsperson som sträcker fram handen: Pappren tack! Vi litar på varandra.”

En annan förklaring som förts fram är att Sveriges agerande till skillnad från andra länder är bättre förankrat i forskning och vetenskap, med självständiga myndigheter som får träda fram och fatta de viktiga besluten. Åtgärderna som tas framställs som noggrant avvägda och beslut sägs fattas utifrån logik och försiktighetsprinciper snarare än alarmism och panik. Den svenska folkhälsomyndigheten tar också ett helhetsgrepp, där även konsekvenserna av en eventuell nedstängning på folkhälsan beaktas. Fram träder en bild av Sverige som styrt av vetenskap och förnuft, men också av sans och balans. Lite sådär lagom. Är det då verkligen Sverige som ägnar sig åt ett ”farligt experiment” som någon påstått eller är det vi som lyckats hålla huvudet kallt och agera rationellt?

Till skillnad från så många andra länder som ägnat sig åt så kallade lockdowns med stängda skolor, restauranger, butiker och ibland rena utegångsförbud så framstår Sverige just som extremt. Restauranger och uteserveringar är fortfarande öppna, butiker och skolor likaså. Visserligen finns det en del förbud, till exempel mot att besöka äldreboenden eller träffas fler än 50 personer, men kontrasten till andra länder kan ingen undgå att se.

”All makt åt Tegnell – vår befriare”

Att vara medborgare i ett land som på dessa sätt avviker från de övriga länderna i världen kan väcka stolthet, så länge vi avviker i positiv bemärkelse förstås. Då blir det ett stöd för den överlägsna svenska modellen, för vissa kanske till och med ett kvitto på hur bra vi svenskar är med våra tillitsfulla och ansvarstagande medborgare. Därför blir det med tiden allt viktigare att den svenska strategin är framgångsrik också i praktiken. Jag ser hur många förtjust delar internationella rapporter och artiklar som berömmer den svenska hållningen. Man vill ju gärna vara med i vinnarlaget.

Sveriges statsepidemolog Anders Tegnell har på kort tid gått från okänd byråkrat till rikskändis, och nästan blivit en ikon för den svenska hållningen. Han har hyllats för sin lugna och sakliga ton där han skiljer sig från många tvärsäkra politiska ledare genom att ofta lyfta fram hur komplex situationen är och hur svårt det är att i förväg veta vilken väg som är den rätta. Han har redan hunnit vara med i Skavlan och T-shirtar med Anders Tegnells porträtt säljs på nätet. I sociala medier cirkulerar det modifierade Bröderna Lejonhjärta-citatet ”All makt åt Tegnell, vår befriare”. På nätet odlas på sina håll närmast en personkult och på facebook hittar vi bland annat gruppen ”Anders Tegnell, Sveriges hjälte” med 92 000 medlemmar.

Psykolog Björn Hedensjö beskriver i en intervju i DN hur Tegnell kommit att uppfattas närmast som en James Bond i svensk byråkratversion. Många raljerar över de som ifrågasätter Anders Tegnell och ställer ”dumma frågor”. Björn Hedensjö menar att ”så fort vi identifierar oss med en grupp, vilket vi människor väldigt lätt gör, börjar vi definiera och klistra etiketter på ”de andra”. Att kritisera ”motståndaren”, vilket här blir de som ställer kritiska frågor till den som utsetts till hjälte, blir ett sätt att bonda och stärka gruppidentiteten.” Skulle man rentav kunna se det som ett uttryck för patriotism att förbehållslöst ställa sig bakom myndigheterna? Kanske blir det ett sätt att visa att man själv är just en sån där ”riktig svensk” som litar på myndigheterna?

Även statsminister Stefan Löfven har fått ett kraftigt förnyat stöd. Och i sitt tal till nationen i SVT reagerade många på hur svenska flaggan plötsligt framhävdes, både som en pin på Löfvens kavaj och i bakgrunden. EU-flaggan som annars brukar hänga bredvid den svenska hade tagits bort. I krissituationer som dessa, när länder stänger sina gränser och varje land måste skapa sin egen strategi, verkar den nationella identiteten få ny betydelse.

Tänk om vi valt fel väg?

Det är också därför det blir problematiskt när det nu visar sig att Sverige har betydligt fler dödsfall per capita än de nordiska länderna. Innebär detta ett bakslag för allt tal om den svenska tilliten, eller är det bara för att vi befinner oss på olika stadier på den omtalade kurvan? Kanske kommer de andra länderna istället att drabbas hårdare när de till slut tvingas öppna upp samhället? Frågetecknen hopar sig och de kritiska artiklarna blir allt fler både i den internationella pressen och i den svenska. Nyligen gick till exempel 22 forskare ut med en debattartikel på DN där man kritiserar folkhälsomyndigheten och regeringens agerande.

Vissa är också kritiska mot allt tal om de unikt tillitsfulla svenskarna. Paulina Neuding menar i en ledare i SvD att det är ett uttryck för nationalchauvinism att tro att något i ”den svenska folksjälen” skulle göra oss särskilt bra rustade för att möta pandemin och varnar också för att det kan leda till en ”okritisk auktoritetstro”. Även statsvetaren Andreas Johansson Heinö invänder mot idéer om den svenska nationalkaraktären och varnar för lockelsen att hitta orsaker bakom Sveriges agerande i den svenska kulturen. Han menar att det finns en risk i att vi tillskriver folk stereotypa egenskaper, såsom de upproriska sydeuropeerna och de rationella svenskarna, stereotyper som används för att odla berättelsen om hur vi själva är lite bättre än alla andra.

Medan många lyfter fram det annorlunda med svenskarna som något positivt menar andra att vår särart snarare har lett till att vi valt fel väg genom coronakrisen. Är den coola och avslappnade attityden ett resultat av tillit eller av att vi är fredsskadade? De frågar sig författaren Elisabeth Åsbrink i en debattartikel i DN. Hon ger också en annan förklaring till varför vi skiljer oss från våra grannländer. Dessa har, menar hon, erfarit katastrofer som andra världskriget. De är därför på ett helt annat sätt förberedda för katastrofer. Och tilliten till myndigheter och experter kan lätt bli ett sätt även för journalister att skjuta över tänkandet och ansvaret på någon annan och avhålla sig från att ställa de kritiska frågorna i en öppen debatt.

Kanske behöver vi i dessa kristider en gemensam nationell berättelse, om hur vi svenskar faktiskt är extra bra på att ta ansvar, känna tillit och hjälpa varandra. Även om den inte råkar vara objektivt sann kanske den kan hjälpa oss att bättre ta oss genom krisen? Att känna stor tillit till myndigheter och experter kanske även det är lovvärda ideal i en krissituation som denna. Samtidigt verkar det ligga något i att vi inte får överge det kritiska tänkandet utan också som nation vara beredda på att omvärdera den svenska strategin om den skulle visa sig leda åt fel håll.

Sverige har valt att hantera coronapandemin på ett rätt annorlunda sätt mot de flesta andra länder. Frågan om svenskhet och vad som gör Sverige unikt har därför på nytt aktualiserats och vi ska se närmare på vilka röster som hörts i debatten. Liksom i tidigare blogginlägg är inte syftet att ta ställning för det ena eller det andra utan att ge en slags lägesbild över hur diskussionen har förts i denna viktiga fråga.

Jämlikhet, egenansvar och tillit

En av många memer om hur Sverige sticker ut.

Just nu kretsar många analyser om hur effektiva de enskilda ländernas strategi är, men också om kopplingar till kultur och värderingar. Är det för att sydeuropéerna av tradition misstror myndigheter och politiker som deras regeringar måste ta till hårda nypor, medan svenskarna tror på eget ansvar och har så hög tillit att det räcker med rekommendationer för att uppnå samma resultat?

Peter Kadhammmar, kolumnist i Aftonbladet, är en av dem som hyllar den svenska tilliten och jämlikhetsandan: ”Vi befinner oss i en världskris men det behövs inga poliser på gatorna, inga avspärrningar, ingen myndighetsperson som sträcker fram handen: Pappren tack! Vi litar på varandra.”

En annan förklaring som förts fram är att Sveriges agerande till skillnad från andra länder är bättre förankrat i forskning och vetenskap, med självständiga myndigheter som får träda fram och fatta de viktiga besluten. Åtgärderna som tas framställs som noggrant avvägda och beslut sägs fattas utifrån logik och försiktighetsprinciper snarare än alarmism och panik. Den svenska folkhälsomyndigheten tar också ett helhetsgrepp, där även konsekvenserna av en eventuell nedstängning på folkhälsan beaktas. Fram träder en bild av Sverige som styrt av vetenskap och förnuft, men också av sans och balans. Lite sådär lagom. Är det då verkligen Sverige som ägnar sig åt ett ”farligt experiment” som någon påstått eller är det vi som lyckats hålla huvudet kallt och agera rationellt?

Till skillnad från så många andra länder som ägnat sig åt så kallade lockdowns med stängda skolor, restauranger, butiker och ibland rena utegångsförbud så framstår Sverige just som extremt. Restauranger och uteserveringar är fortfarande öppna, butiker och skolor likaså. Visserligen finns det en del förbud, till exempel mot att besöka äldreboenden eller träffas fler än 50 personer, men kontrasten till andra länder kan ingen undgå att se.

”All makt åt Tegnell – vår befriare”

Att vara medborgare i ett land som på dessa sätt avviker från de övriga länderna i världen kan väcka stolthet, så länge vi avviker i positiv bemärkelse förstås. Då blir det ett stöd för den överlägsna svenska modellen, för vissa kanske till och med ett kvitto på hur bra vi svenskar är med våra tillitsfulla och ansvarstagande medborgare. Därför blir det med tiden allt viktigare att den svenska strategin är framgångsrik också i praktiken. Jag ser hur många förtjust delar internationella rapporter och artiklar som berömmer den svenska hållningen. Man vill ju gärna vara med i vinnarlaget.

Sveriges statsepidemolog Anders Tegnell har på kort tid gått från okänd byråkrat till rikskändis, och nästan blivit en ikon för den svenska hållningen. Han har hyllats för sin lugna och sakliga ton där han skiljer sig från många tvärsäkra politiska ledare genom att ofta lyfta fram hur komplex situationen är och hur svårt det är att i förväg veta vilken väg som är den rätta. Han har redan hunnit vara med i Skavlan och T-shirtar med Anders Tegnells porträtt säljs på nätet. I sociala medier cirkulerar det modifierade Bröderna Lejonhjärta-citatet ”All makt åt Tegnell, vår befriare”. På nätet odlas på sina håll närmast en personkult och på facebook hittar vi bland annat gruppen ”Anders Tegnell, Sveriges hjälte” med 92 000 medlemmar.

Psykolog Björn Hedensjö beskriver i en intervju i DN hur Tegnell kommit att uppfattas närmast som en James Bond i svensk byråkratversion. Många raljerar över de som ifrågasätter Anders Tegnell och ställer ”dumma frågor”. Björn Hedensjö menar att ”så fort vi identifierar oss med en grupp, vilket vi människor väldigt lätt gör, börjar vi definiera och klistra etiketter på ”de andra”. Att kritisera ”motståndaren”, vilket här blir de som ställer kritiska frågor till den som utsetts till hjälte, blir ett sätt att bonda och stärka gruppidentiteten.” Skulle man rentav kunna se det som ett uttryck för patriotism att förbehållslöst ställa sig bakom myndigheterna? Kanske blir det ett sätt att visa att man själv är just en sån där ”riktig svensk” som litar på myndigheterna?

Även statsminister Stefan Löfven har fått ett kraftigt förnyat stöd. Och i sitt tal till nationen i SVT reagerade många på hur svenska flaggan plötsligt framhävdes, både som en pin på Löfvens kavaj och i bakgrunden. EU-flaggan som annars brukar hänga bredvid den svenska hade tagits bort. I krissituationer som dessa, när länder stänger sina gränser och varje land måste skapa sin egen strategi, verkar den nationella identiteten få ny betydelse.

Tänk om vi valt fel väg?

Det är också därför det blir problematiskt när det nu visar sig att Sverige har betydligt fler dödsfall per capita än de nordiska länderna. Innebär detta ett bakslag för allt tal om den svenska tilliten, eller är det bara för att vi befinner oss på olika stadier på den omtalade kurvan? Kanske kommer de andra länderna istället att drabbas hårdare när de till slut tvingas öppna upp samhället? Frågetecknen hopar sig och de kritiska artiklarna blir allt fler både i den internationella pressen och i den svenska. Nyligen gick till exempel 22 forskare ut med en debattartikel på DN där man kritiserar folkhälsomyndigheten och regeringens agerande.

Vissa är också kritiska mot allt tal om de unikt tillitsfulla svenskarna. Paulina Neuding menar i en ledare i SvD att det är ett uttryck för nationalchauvinism att tro att något i ”den svenska folksjälen” skulle göra oss särskilt bra rustade för att möta pandemin och varnar också för att det kan leda till en ”okritisk auktoritetstro”. Även statsvetaren Andreas Johansson Heinö invänder mot idéer om den svenska nationalkaraktären och varnar för lockelsen att hitta orsaker bakom Sveriges agerande i den svenska kulturen. Han menar att det finns en risk i att vi tillskriver folk stereotypa egenskaper, såsom de upproriska sydeuropeerna och de rationella svenskarna, stereotyper som används för att odla berättelsen om hur vi själva är lite bättre än alla andra.

Medan många lyfter fram det annorlunda med svenskarna som något positivt menar andra att vår särart snarare har lett till att vi valt fel väg genom coronakrisen. Är den coola och avslappnade attityden ett resultat av tillit eller av att vi är fredsskadade? De frågar sig författaren Elisabeth Åsbrink i en debattartikel i DN. Hon ger också en annan förklaring till varför vi skiljer oss från våra grannländer. Dessa har, menar hon, erfarit katastrofer som andra världskriget. De är därför på ett helt annat sätt förberedda för katastrofer. Och tilliten till myndigheter och experter kan lätt bli ett sätt även för journalister att skjuta över tänkandet och ansvaret på någon annan och avhålla sig från att ställa de kritiska frågorna i en öppen debatt.

Kanske behöver vi i dessa kristider en gemensam nationell berättelse, om hur vi svenskar faktiskt är extra bra på att ta ansvar, känna tillit och hjälpa varandra. Även om den inte råkar vara objektivt sann kanske den kan hjälpa oss att bättre ta oss genom krisen? Att känna stor tillit till myndigheter och experter kanske även det är lovvärda ideal i en krissituation som denna. Samtidigt verkar det ligga något i att vi inte får överge det kritiska tänkandet utan också som nation vara beredda på att omvärdera den svenska strategin om den skulle visa sig leda åt fel håll.

Sverige har valt att hantera coronapandemin på ett rätt annorlunda sätt mot de flesta andra länder. Frågan om svenskhet och vad som gör Sverige unikt har därför på nytt aktualiserats och vi ska se närmare på vilka röster som hörts i debatten. Liksom i tidigare blogginlägg är inte syftet att ta ställning för det ena eller det andra utan att ge en slags lägesbild över hur diskussionen har förts i denna viktiga fråga.

Jämlikhet, egenansvar och tillit

En av många memer om hur Sverige sticker ut.

Just nu kretsar många analyser om hur effektiva de enskilda ländernas strategi är, men också om kopplingar till kultur och värderingar. Är det för att sydeuropéerna av tradition misstror myndigheter och politiker som deras regeringar måste ta till hårda nypor, medan svenskarna tror på eget ansvar och har så hög tillit att det räcker med rekommendationer för att uppnå samma resultat?

Peter Kadhammmar, kolumnist i Aftonbladet, är en av dem som hyllar den svenska tilliten och jämlikhetsandan: ”Vi befinner oss i en världskris men det behövs inga poliser på gatorna, inga avspärrningar, ingen myndighetsperson som sträcker fram handen: Pappren tack! Vi litar på varandra.”

En annan förklaring som förts fram är att Sveriges agerande till skillnad från andra länder är bättre förankrat i forskning och vetenskap, med självständiga myndigheter som får träda fram och fatta de viktiga besluten. Åtgärderna som tas framställs som noggrant avvägda och beslut sägs fattas utifrån logik och försiktighetsprinciper snarare än alarmism och panik. Den svenska folkhälsomyndigheten tar också ett helhetsgrepp, där även konsekvenserna av en eventuell nedstängning på folkhälsan beaktas. Fram träder en bild av Sverige som styrt av vetenskap och förnuft, men också av sans och balans. Lite sådär lagom. Är det då verkligen Sverige som ägnar sig åt ett ”farligt experiment” som någon påstått eller är det vi som lyckats hålla huvudet kallt och agera rationellt?

Till skillnad från så många andra länder som ägnat sig åt så kallade lockdowns med stängda skolor, restauranger, butiker och ibland rena utegångsförbud så framstår Sverige just som extremt. Restauranger och uteserveringar är fortfarande öppna, butiker och skolor likaså. Visserligen finns det en del förbud, till exempel mot att besöka äldreboenden eller träffas fler än 50 personer, men kontrasten till andra länder kan ingen undgå att se.

”All makt åt Tegnell – vår befriare”

Att vara medborgare i ett land som på dessa sätt avviker från de övriga länderna i världen kan väcka stolthet, så länge vi avviker i positiv bemärkelse förstås. Då blir det ett stöd för den överlägsna svenska modellen, för vissa kanske till och med ett kvitto på hur bra vi svenskar är med våra tillitsfulla och ansvarstagande medborgare. Därför blir det med tiden allt viktigare att den svenska strategin är framgångsrik också i praktiken. Jag ser hur många förtjust delar internationella rapporter och artiklar som berömmer den svenska hållningen. Man vill ju gärna vara med i vinnarlaget.

Sveriges statsepidemolog Anders Tegnell har på kort tid gått från okänd byråkrat till rikskändis, och nästan blivit en ikon för den svenska hållningen. Han har hyllats för sin lugna och sakliga ton där han skiljer sig från många tvärsäkra politiska ledare genom att ofta lyfta fram hur komplex situationen är och hur svårt det är att i förväg veta vilken väg som är den rätta. Han har redan hunnit vara med i Skavlan och T-shirtar med Anders Tegnells porträtt säljs på nätet. I sociala medier cirkulerar det modifierade Bröderna Lejonhjärta-citatet ”All makt åt Tegnell, vår befriare”. På nätet odlas på sina håll närmast en personkult och på facebook hittar vi bland annat gruppen ”Anders Tegnell, Sveriges hjälte” med 92 000 medlemmar.

Psykolog Björn Hedensjö beskriver i en intervju i DN hur Tegnell kommit att uppfattas närmast som en James Bond i svensk byråkratversion. Många raljerar över de som ifrågasätter Anders Tegnell och ställer ”dumma frågor”. Björn Hedensjö menar att ”så fort vi identifierar oss med en grupp, vilket vi människor väldigt lätt gör, börjar vi definiera och klistra etiketter på ”de andra”. Att kritisera ”motståndaren”, vilket här blir de som ställer kritiska frågor till den som utsetts till hjälte, blir ett sätt att bonda och stärka gruppidentiteten.” Skulle man rentav kunna se det som ett uttryck för patriotism att förbehållslöst ställa sig bakom myndigheterna? Kanske blir det ett sätt att visa att man själv är just en sån där ”riktig svensk” som litar på myndigheterna?

Även statsminister Stefan Löfven har fått ett kraftigt förnyat stöd. Och i sitt tal till nationen i SVT reagerade många på hur svenska flaggan plötsligt framhävdes, både som en pin på Löfvens kavaj och i bakgrunden. EU-flaggan som annars brukar hänga bredvid den svenska hade tagits bort. I krissituationer som dessa, när länder stänger sina gränser och varje land måste skapa sin egen strategi, verkar den nationella identiteten få ny betydelse.

Tänk om vi valt fel väg?

Det är också därför det blir problematiskt när det nu visar sig att Sverige har betydligt fler dödsfall per capita än de nordiska länderna. Innebär detta ett bakslag för allt tal om den svenska tilliten, eller är det bara för att vi befinner oss på olika stadier på den omtalade kurvan? Kanske kommer de andra länderna istället att drabbas hårdare när de till slut tvingas öppna upp samhället? Frågetecknen hopar sig och de kritiska artiklarna blir allt fler både i den internationella pressen och i den svenska. Nyligen gick till exempel 22 forskare ut med en debattartikel på DN där man kritiserar folkhälsomyndigheten och regeringens agerande.

Vissa är också kritiska mot allt tal om de unikt tillitsfulla svenskarna. Paulina Neuding menar i en ledare i SvD att det är ett uttryck för nationalchauvinism att tro att något i ”den svenska folksjälen” skulle göra oss särskilt bra rustade för att möta pandemin och varnar också för att det kan leda till en ”okritisk auktoritetstro”. Även statsvetaren Andreas Johansson Heinö invänder mot idéer om den svenska nationalkaraktären och varnar för lockelsen att hitta orsaker bakom Sveriges agerande i den svenska kulturen. Han menar att det finns en risk i att vi tillskriver folk stereotypa egenskaper, såsom de upproriska sydeuropeerna och de rationella svenskarna, stereotyper som används för att odla berättelsen om hur vi själva är lite bättre än alla andra.

Medan många lyfter fram det annorlunda med svenskarna som något positivt menar andra att vår särart snarare har lett till att vi valt fel väg genom coronakrisen. Är den coola och avslappnade attityden ett resultat av tillit eller av att vi är fredsskadade? De frågar sig författaren Elisabeth Åsbrink i en debattartikel i DN. Hon ger också en annan förklaring till varför vi skiljer oss från våra grannländer. Dessa har, menar hon, erfarit katastrofer som andra världskriget. De är därför på ett helt annat sätt förberedda för katastrofer. Och tilliten till myndigheter och experter kan lätt bli ett sätt även för journalister att skjuta över tänkandet och ansvaret på någon annan och avhålla sig från att ställa de kritiska frågorna i en öppen debatt.

Kanske behöver vi i dessa kristider en gemensam nationell berättelse, om hur vi svenskar faktiskt är extra bra på att ta ansvar, känna tillit och hjälpa varandra. Även om den inte råkar vara objektivt sann kanske den kan hjälpa oss att bättre ta oss genom krisen? Att känna stor tillit till myndigheter och experter kanske även det är lovvärda ideal i en krissituation som denna. Samtidigt verkar det ligga något i att vi inte får överge det kritiska tänkandet utan också som nation vara beredda på att omvärdera den svenska strategin om den skulle visa sig leda åt fel håll.

Blogg

Spridda tankar i skuggan av corona

Det har kallats för en ”black swan event”. En plötslig och oväntad händelse, som få kunde förutse. Det hade kunnat vara ett meteoritnedslag eller annan naturkatastrof. Men det blev en global virussmitta – en så kallad pandemi. På bara några veckor har vardagen totalt förändrats för så många människor i världen, och den här gången är ”världen” inte bara någon annanstans. Utan också här. I det lite tråkiga, men ack så trygga Sverige.

Eftersom hela familjen är förkyld så håller vi oss hemma. Jag har aldrig varit någon hypokondriker, men kan ändå inte låta bli att fundera på om det är lite svårare att andas än vanligt. Är det corona, eller bara helt vanlig ångest? Utanför mitt eget fönster ser världen ungefär likadan ut. Radhusområdet som vi bor i kryllade ärligt talat inte av liv före corona heller, men det börjar kännas mer och mer som en kuliss för varje dag som vi är hemma. Är det inte ovanligt tyst?

Kontakten med omvärlden som redan före corona var så knuten till smartphones och internet blir nu helt och håller virtuell. Jag svajpar varje ledig stund febrilt mellan alla corona-nyheter. När det efter tio minuter fortfarande inte finns någon ny notis varken på Aftonbladet, Expressen eller DN går jag till The Guardian och New York Times och kollar. En önskan att hålla sig ajour utvecklas snart till besatthet. Bilderna från övergivna torg och tomma gator ger en lite drömlik overklighetskänsla och associationer till postapokalyptiska filmer (ett tema som förtjänar ett eget blogginlägg). Någon har filmat från ett torg i England som verkar ha intagits av en flock getter. Jag reflekterar över hur skört det mänskliga livet och den mänskliga civilisationen är.

Det är något nästan ironiskt över hur något så ofantligt smått som ett virus kan orsaka en sådan förödelse, helt utan någon plan eller mening. Ett virus är en så enkel livsform att forskare diskuterar om det ens går att kalla den för levande. Snarare är den ett mellanting mellan död och levande materia. Viruset är så simpelt att det inte ens har en egen ämnesomsättning eller möjlighet att förflytta eller föröka sig själv av egen kraft. Den är lika totalt ovetande och likgiltig inför oss människor och våra intressen som en gråsten. För viruset spelar det ingen som helst roll att människan utnämnt sig själv som subjektet i berättelsen om universum, där vi ser oss själva som tillvarons mittpunkt, som resten av världen finns till för, och som vi intalat oss själva att vi har kontroll över. Det får mig att tänka på den gamla sci-fi-klassikern Världarnas krig där mänskligheten kämpar för sin överlevnad mot teknologiskt överlägsna marsianer, men det är inte människans uppfinningsrikedom eller mod som besegrar dem i slutändan utan pyttesmå bakterier.

Om inte annat så kanske pandemin kan mana till någon slags ödmjukhet och insikt om hur ömtålig vår civilisation och vårt nuvarande system är. Kanske kan den få oss att förstå att vi måste samarbeta och hjälpa varandra för att lösa nästa stora utmaning – klimatförändringarna. Visserligen är konsekvenserna av coronavirusets spridning oöverskådliga. Men trots att vi är utelämnade både åt yttre omständigheter och våra egna brister och tillkortakommanden som mänsklighet får vi inte glömma att vi faktiskt står inför ett (eller flera) vägval. Kommer coronapandemin leda till protektionism, stängda gränser, nationalism och inskränkningar av individuella fri- och rättigheter? Eller tvärtom till ökat samarbete mellan nationer eller rentav ett upplösande av nationalstater? Ett nytt ekonomiskt system och medborgarlön? Kanske påverkas svaret av vilka länder som är mest framgångsrika i att hantera coronautbrottet. Är det en stark ledare med makt att ta till drakoniska åtgärder som är framtiden, eller är det Sveriges lågmälda myndighetsrekommendationer?

Hur kommer våra vanor att förändras av att vi nu tvingas minska onödiga resor, ha möten via zoom och semestra i det egna landet istället för utlandssemestrar?

Och som religionsvetare är jag förstås nyfiken på att se hur olika religiösa grupper hanterar coronapandemin. Tänk bara på rörelser som Jehovas Vittnen som ständigt letar efter tecken på att vi lever i de yttersta tiderna. Just nu råder det inte direkt någon brist på tecken. Kommer vi se en uppgång för olika domedagsrörelser?

Ja det verkar finns ändlöst mycket att diskutera och analysera, exempelvis ur politiska, ekonomiska, filosofiska, sociologiska eller psykologiska perspektiv. Det här får bli mitt första lilla bidrag till den diskussionen.

Det har kallats för en ”black swan event”. En plötslig och oväntad händelse, som få kunde förutse. Det hade kunnat vara ett meteoritnedslag eller annan naturkatastrof. Men det blev en global virussmitta – en så kallad pandemi. På bara några veckor har vardagen totalt förändrats för så många människor i världen, och den här gången är ”världen” inte bara någon annanstans. Utan också här. I det lite tråkiga, men ack så trygga Sverige.

Eftersom hela familjen är förkyld så håller vi oss hemma. Jag har aldrig varit någon hypokondriker, men kan ändå inte låta bli att fundera på om det är lite svårare att andas än vanligt. Är det corona, eller bara helt vanlig ångest? Utanför mitt eget fönster ser världen ungefär likadan ut. Radhusområdet som vi bor i kryllade ärligt talat inte av liv före corona heller, men det börjar kännas mer och mer som en kuliss för varje dag som vi är hemma. Är det inte ovanligt tyst?

Kontakten med omvärlden som redan före corona var så knuten till smartphones och internet blir nu helt och håller virtuell. Jag svajpar varje ledig stund febrilt mellan alla corona-nyheter. När det efter tio minuter fortfarande inte finns någon ny notis varken på Aftonbladet, Expressen eller DN går jag till The Guardian och New York Times och kollar. En önskan att hålla sig ajour utvecklas snart till besatthet. Bilderna från övergivna torg och tomma gator ger en lite drömlik overklighetskänsla och associationer till postapokalyptiska filmer (ett tema som förtjänar ett eget blogginlägg). Någon har filmat från ett torg i England som verkar ha intagits av en flock getter. Jag reflekterar över hur skört det mänskliga livet och den mänskliga civilisationen är.

Det är något nästan ironiskt över hur något så ofantligt smått som ett virus kan orsaka en sådan förödelse, helt utan någon plan eller mening. Ett virus är en så enkel livsform att forskare diskuterar om det ens går att kalla den för levande. Snarare är den ett mellanting mellan död och levande materia. Viruset är så simpelt att det inte ens har en egen ämnesomsättning eller möjlighet att förflytta eller föröka sig själv av egen kraft. Den är lika totalt ovetande och likgiltig inför oss människor och våra intressen som en gråsten. För viruset spelar det ingen som helst roll att människan utnämnt sig själv som subjektet i berättelsen om universum, där vi ser oss själva som tillvarons mittpunkt, som resten av världen finns till för, och som vi intalat oss själva att vi har kontroll över. Det får mig att tänka på den gamla sci-fi-klassikern Världarnas krig där mänskligheten kämpar för sin överlevnad mot teknologiskt överlägsna marsianer, men det är inte människans uppfinningsrikedom eller mod som besegrar dem i slutändan utan pyttesmå bakterier.

Om inte annat så kanske pandemin kan mana till någon slags ödmjukhet och insikt om hur ömtålig vår civilisation och vårt nuvarande system är. Kanske kan den få oss att förstå att vi måste samarbeta och hjälpa varandra för att lösa nästa stora utmaning – klimatförändringarna. Visserligen är konsekvenserna av coronavirusets spridning oöverskådliga. Men trots att vi är utelämnade både åt yttre omständigheter och våra egna brister och tillkortakommanden som mänsklighet får vi inte glömma att vi faktiskt står inför ett (eller flera) vägval. Kommer coronapandemin leda till protektionism, stängda gränser, nationalism och inskränkningar av individuella fri- och rättigheter? Eller tvärtom till ökat samarbete mellan nationer eller rentav ett upplösande av nationalstater? Ett nytt ekonomiskt system och medborgarlön? Kanske påverkas svaret av vilka länder som är mest framgångsrika i att hantera coronautbrottet. Är det en stark ledare med makt att ta till drakoniska åtgärder som är framtiden, eller är det Sveriges lågmälda myndighetsrekommendationer?

Hur kommer våra vanor att förändras av att vi nu tvingas minska onödiga resor, ha möten via zoom och semestra i det egna landet istället för utlandssemestrar?

Och som religionsvetare är jag förstås nyfiken på att se hur olika religiösa grupper hanterar coronapandemin. Tänk bara på rörelser som Jehovas Vittnen som ständigt letar efter tecken på att vi lever i de yttersta tiderna. Just nu råder det inte direkt någon brist på tecken. Kommer vi se en uppgång för olika domedagsrörelser?

Ja det verkar finns ändlöst mycket att diskutera och analysera, exempelvis ur politiska, ekonomiska, filosofiska, sociologiska eller psykologiska perspektiv. Det här får bli mitt första lilla bidrag till den diskussionen.

Det har kallats för en ”black swan event”. En plötslig och oväntad händelse, som få kunde förutse. Det hade kunnat vara ett meteoritnedslag eller annan naturkatastrof. Men det blev en global virussmitta – en så kallad pandemi. På bara några veckor har vardagen totalt förändrats för så många människor i världen, och den här gången är ”världen” inte bara någon annanstans. Utan också här. I det lite tråkiga, men ack så trygga Sverige.

Eftersom hela familjen är förkyld så håller vi oss hemma. Jag har aldrig varit någon hypokondriker, men kan ändå inte låta bli att fundera på om det är lite svårare att andas än vanligt. Är det corona, eller bara helt vanlig ångest? Utanför mitt eget fönster ser världen ungefär likadan ut. Radhusområdet som vi bor i kryllade ärligt talat inte av liv före corona heller, men det börjar kännas mer och mer som en kuliss för varje dag som vi är hemma. Är det inte ovanligt tyst?

Kontakten med omvärlden som redan före corona var så knuten till smartphones och internet blir nu helt och håller virtuell. Jag svajpar varje ledig stund febrilt mellan alla corona-nyheter. När det efter tio minuter fortfarande inte finns någon ny notis varken på Aftonbladet, Expressen eller DN går jag till The Guardian och New York Times och kollar. En önskan att hålla sig ajour utvecklas snart till besatthet. Bilderna från övergivna torg och tomma gator ger en lite drömlik overklighetskänsla och associationer till postapokalyptiska filmer (ett tema som förtjänar ett eget blogginlägg). Någon har filmat från ett torg i England som verkar ha intagits av en flock getter. Jag reflekterar över hur skört det mänskliga livet och den mänskliga civilisationen är.

Det är något nästan ironiskt över hur något så ofantligt smått som ett virus kan orsaka en sådan förödelse, helt utan någon plan eller mening. Ett virus är en så enkel livsform att forskare diskuterar om det ens går att kalla den för levande. Snarare är den ett mellanting mellan död och levande materia. Viruset är så simpelt att det inte ens har en egen ämnesomsättning eller möjlighet att förflytta eller föröka sig själv av egen kraft. Den är lika totalt ovetande och likgiltig inför oss människor och våra intressen som en gråsten. För viruset spelar det ingen som helst roll att människan utnämnt sig själv som subjektet i berättelsen om universum, där vi ser oss själva som tillvarons mittpunkt, som resten av världen finns till för, och som vi intalat oss själva att vi har kontroll över. Det får mig att tänka på den gamla sci-fi-klassikern Världarnas krig där mänskligheten kämpar för sin överlevnad mot teknologiskt överlägsna marsianer, men det är inte människans uppfinningsrikedom eller mod som besegrar dem i slutändan utan pyttesmå bakterier.

Om inte annat så kanske pandemin kan mana till någon slags ödmjukhet och insikt om hur ömtålig vår civilisation och vårt nuvarande system är. Kanske kan den få oss att förstå att vi måste samarbeta och hjälpa varandra för att lösa nästa stora utmaning – klimatförändringarna. Visserligen är konsekvenserna av coronavirusets spridning oöverskådliga. Men trots att vi är utelämnade både åt yttre omständigheter och våra egna brister och tillkortakommanden som mänsklighet får vi inte glömma att vi faktiskt står inför ett (eller flera) vägval. Kommer coronapandemin leda till protektionism, stängda gränser, nationalism och inskränkningar av individuella fri- och rättigheter? Eller tvärtom till ökat samarbete mellan nationer eller rentav ett upplösande av nationalstater? Ett nytt ekonomiskt system och medborgarlön? Kanske påverkas svaret av vilka länder som är mest framgångsrika i att hantera coronautbrottet. Är det en stark ledare med makt att ta till drakoniska åtgärder som är framtiden, eller är det Sveriges lågmälda myndighetsrekommendationer?

Hur kommer våra vanor att förändras av att vi nu tvingas minska onödiga resor, ha möten via zoom och semestra i det egna landet istället för utlandssemestrar?

Och som religionsvetare är jag förstås nyfiken på att se hur olika religiösa grupper hanterar coronapandemin. Tänk bara på rörelser som Jehovas Vittnen som ständigt letar efter tecken på att vi lever i de yttersta tiderna. Just nu råder det inte direkt någon brist på tecken. Kommer vi se en uppgång för olika domedagsrörelser?

Ja det verkar finns ändlöst mycket att diskutera och analysera, exempelvis ur politiska, ekonomiska, filosofiska, sociologiska eller psykologiska perspektiv. Det här får bli mitt första lilla bidrag till den diskussionen.

Blogg

Assyriskt nyår – ny vår och nytt år

Denna artikel är hämtad från Multireligiösa Almanackan 2019. Skribent är Eva Bergengren.

Akitu kallas också Ha-Nison, som betyder första april. Det är en högtid som förenar assyrier från olika länder. Till Assyriska kulturhuset i Västra Frölunda kommer flera hundra personer till en stor familjefest just när året tippar över till sommarhalvår. En av dem är Athurinna Goria. För henne är festen ett tillfälle att träffa människor och ha trevligt men också ett sätt att hålla kulturen levande.

– Det är en viktig dag för oss assyrier. Tänk på hur svenskar och svenskättlingar firar midsommar i USA. De gemensamma traditionerna blir ännu viktigare när man inte bor i sitt ursprungsland, säger Athurinna.

– Vi brukar fira Ha-Nison på en söndag i samband med månadsskiftet mars-april. Då är de flesta lediga. Ibland ordnas det också vuxenfester på kvällstid under andra dagar, förklarar Johannes Zaytoun som är ordförande i Assyriska föreningen i Göteborg.

Ashur Sargon och Athurinna Goria i traditonella folkdräkter och med den assyriska flaggan. De tycker traditionen är viktig – särskilt när man bor långt ifrån det sammanhang där den en gång uppstod.

Han tycker det är viktigt att så många som möjligt kan delta. Det kommer något färre de år då påskens helgdagar sammanfaller med festen. Athurinna kommer från Turkiet där assyriska kulturyttringar var förbjudna. Hon kunde inte fira assyriskt nyår förrän hon kom till Sverige som 13-åring.

– Det känns alltid konstigt om jag av någon anledning inte kan vara med på festen. Jag försöker skåla för det nya året ändå och äta något gott, men det är ju inte alls samma sak som att fira dagen tillsammans. Men i år hade jag tur. Jag besökte en stad där assyrierna hade sin fest en annan dag så jag kunde vara med på två akitu-fester.

Ashur Sargon beärttar att han brukar se Ha-Nison-rapportering på streamingfilmer och nyheter från Irak.

– Där firas Han-Nison mycket större. Det kan vara hundratusentals personer ute och fira tillsammans den första april. Jag skulle inte kunna bo i Mellanöstern, jag är ju svensk och hör hemma här. Men just Ha-Nison skulle jag vilja vara med om på det sättet: Alla dessa människor som är glada och tillsammans. Utomhus.

I år blir det 6769. Det assyriska nyåret är ingen religiös högtid. Den är en vårfest, mycket äldre än kristendomen. Nyåret handlar om att hälsa våren och naturens pånyttfödelse och har djupa mytologiska rötter från den sumeriska kulturen. Den uppstod i Mesopotamien där bondestenåldern och jordbruket en gång började spridas över världen. Som överallt annars ändras traditioner och anpassas efter nya förhållanden. På den här festen fick barnen igenom sitt önskemål om att vid sidan av de traditionella danserna även dansa Shuffla till tonerna från Samir och Viktor från Mello.

Text Eva Bergengren

Denna artikel är hämtad från Multireligiösa Almanackan 2019. Skribent är Eva Bergengren.

Akitu kallas också Ha-Nison, som betyder första april. Det är en högtid som förenar assyrier från olika länder. Till Assyriska kulturhuset i Västra Frölunda kommer flera hundra personer till en stor familjefest just när året tippar över till sommarhalvår. En av dem är Athurinna Goria. För henne är festen ett tillfälle att träffa människor och ha trevligt men också ett sätt att hålla kulturen levande.

– Det är en viktig dag för oss assyrier. Tänk på hur svenskar och svenskättlingar firar midsommar i USA. De gemensamma traditionerna blir ännu viktigare när man inte bor i sitt ursprungsland, säger Athurinna.

– Vi brukar fira Ha-Nison på en söndag i samband med månadsskiftet mars-april. Då är de flesta lediga. Ibland ordnas det också vuxenfester på kvällstid under andra dagar, förklarar Johannes Zaytoun som är ordförande i Assyriska föreningen i Göteborg.

Ashur Sargon och Athurinna Goria i traditonella folkdräkter och med den assyriska flaggan. De tycker traditionen är viktig – särskilt när man bor långt ifrån det sammanhang där den en gång uppstod.

Han tycker det är viktigt att så många som möjligt kan delta. Det kommer något färre de år då påskens helgdagar sammanfaller med festen. Athurinna kommer från Turkiet där assyriska kulturyttringar var förbjudna. Hon kunde inte fira assyriskt nyår förrän hon kom till Sverige som 13-åring.

– Det känns alltid konstigt om jag av någon anledning inte kan vara med på festen. Jag försöker skåla för det nya året ändå och äta något gott, men det är ju inte alls samma sak som att fira dagen tillsammans. Men i år hade jag tur. Jag besökte en stad där assyrierna hade sin fest en annan dag så jag kunde vara med på två akitu-fester.

Ashur Sargon beärttar att han brukar se Ha-Nison-rapportering på streamingfilmer och nyheter från Irak.

– Där firas Han-Nison mycket större. Det kan vara hundratusentals personer ute och fira tillsammans den första april. Jag skulle inte kunna bo i Mellanöstern, jag är ju svensk och hör hemma här. Men just Ha-Nison skulle jag vilja vara med om på det sättet: Alla dessa människor som är glada och tillsammans. Utomhus.

I år blir det 6769. Det assyriska nyåret är ingen religiös högtid. Den är en vårfest, mycket äldre än kristendomen. Nyåret handlar om att hälsa våren och naturens pånyttfödelse och har djupa mytologiska rötter från den sumeriska kulturen. Den uppstod i Mesopotamien där bondestenåldern och jordbruket en gång började spridas över världen. Som överallt annars ändras traditioner och anpassas efter nya förhållanden. På den här festen fick barnen igenom sitt önskemål om att vid sidan av de traditionella danserna även dansa Shuffla till tonerna från Samir och Viktor från Mello.

Text Eva Bergengren

Denna artikel är hämtad från Multireligiösa Almanackan 2019. Skribent är Eva Bergengren.

Akitu kallas också Ha-Nison, som betyder första april. Det är en högtid som förenar assyrier från olika länder. Till Assyriska kulturhuset i Västra Frölunda kommer flera hundra personer till en stor familjefest just när året tippar över till sommarhalvår. En av dem är Athurinna Goria. För henne är festen ett tillfälle att träffa människor och ha trevligt men också ett sätt att hålla kulturen levande.

– Det är en viktig dag för oss assyrier. Tänk på hur svenskar och svenskättlingar firar midsommar i USA. De gemensamma traditionerna blir ännu viktigare när man inte bor i sitt ursprungsland, säger Athurinna.

– Vi brukar fira Ha-Nison på en söndag i samband med månadsskiftet mars-april. Då är de flesta lediga. Ibland ordnas det också vuxenfester på kvällstid under andra dagar, förklarar Johannes Zaytoun som är ordförande i Assyriska föreningen i Göteborg.

Ashur Sargon och Athurinna Goria i traditonella folkdräkter och med den assyriska flaggan. De tycker traditionen är viktig – särskilt när man bor långt ifrån det sammanhang där den en gång uppstod.

Han tycker det är viktigt att så många som möjligt kan delta. Det kommer något färre de år då påskens helgdagar sammanfaller med festen. Athurinna kommer från Turkiet där assyriska kulturyttringar var förbjudna. Hon kunde inte fira assyriskt nyår förrän hon kom till Sverige som 13-åring.

– Det känns alltid konstigt om jag av någon anledning inte kan vara med på festen. Jag försöker skåla för det nya året ändå och äta något gott, men det är ju inte alls samma sak som att fira dagen tillsammans. Men i år hade jag tur. Jag besökte en stad där assyrierna hade sin fest en annan dag så jag kunde vara med på två akitu-fester.

Ashur Sargon beärttar att han brukar se Ha-Nison-rapportering på streamingfilmer och nyheter från Irak.

– Där firas Han-Nison mycket större. Det kan vara hundratusentals personer ute och fira tillsammans den första april. Jag skulle inte kunna bo i Mellanöstern, jag är ju svensk och hör hemma här. Men just Ha-Nison skulle jag vilja vara med om på det sättet: Alla dessa människor som är glada och tillsammans. Utomhus.

I år blir det 6769. Det assyriska nyåret är ingen religiös högtid. Den är en vårfest, mycket äldre än kristendomen. Nyåret handlar om att hälsa våren och naturens pånyttfödelse och har djupa mytologiska rötter från den sumeriska kulturen. Den uppstod i Mesopotamien där bondestenåldern och jordbruket en gång började spridas över världen. Som överallt annars ändras traditioner och anpassas efter nya förhållanden. På den här festen fick barnen igenom sitt önskemål om att vid sidan av de traditionella danserna även dansa Shuffla till tonerna från Samir och Viktor från Mello.

Text Eva Bergengren

Blogg

SAS-reklamen och frågan om skandinavisk kultur

Flygbolaget SAS släppte i dagarna en kontroversiell reklamfilm som ledde till ett sådant jättedrev på sociala medier att filmen tillfälligt togs ned. För närvarande har den 75 000 ogilla-markeringar på Youtube och den danska reklambyrån som gjort filmen blev till och med utsatta för bombhot. I korthet handlar reklamen om hur det folk uppfattar som ”typiskt skandinaviskt” egentligen är lånade element från andra kulturer eller länder. ”Vad är verkligt skandinaviskt?” frågar en röst. ”Absolut ingenting” är svaret. Allt är kopierat: demokratin är grekisk, föräldraledigheten kommer från Schweiz, vindsnurrorna är persiska, lakritsen är kinesisk. Till och med de svenska köttbullarna kommer ursprungligen från Turkiet. Reklamfilmen avslutas med orden: ”Att resa ut i världen inspirerar oss att tänka stort, trots att vi är ganska små. Varje gång vi går utanför våra gränser lägger vi till färger och tar det med oss det bästa tillbaka.”

En snabb sondering i mitt eget brokiga facebookflöde visar hur polariserad synen på reklamfilmen är. För vissa är den ett utmärkt och vackert exempel på mångfald och öppenhet, för andra ett sätt att förringa och relativisera skandinavisk kultur och ta ifrån människor deras stolthet inför denna. Aftonbladet menar att de negativa reaktionerna framför allt piskats upp av högerpopulistiska alternativmedier och den ryska propagandasajten Sputnik, men även om det är lätt att skylla på ryska trollfabriker så hade kritiken inte fått något genomslag om inte väldigt många människor hade instämt i den.

Filmen är bara den senaste i raden reklamfilmer som beskyllts för att vara politiskt korrekt, eller på engelska ”woke”. SAS reklamfilm har delats med hashtaggen ”#GetWokeGoBroke”, som bygger på en tes om att företag som i sin marknadsföring anammar vad som anses vara politisk korrekthet straffas ekonomiskt. En liknande hatstorm mötte Gilettes reklamfilm om toxisk maskulinitet, men även flera hollywoodfilmer har kritiserats för att vara ”PK”, som nya versionen av Ghostbusters 2016 och Star Wars The last Jedi 2017. Ibland verkar det räcka med att byta ut en manlig actionhjälte mot en kvinnlig för att vissa ska bli upprörda. Men PK syftar ofta på att budskapet känns överdrivet tillrättalagt eller påklistrat där man i präktig självgodhet försöker påverka folk att ta till sig de ”korrekta” eller ”fina” åsikterna.

Budskapet i SAS-filmen anknyter till en rätt gammal och infekterad diskussion om svenskhet. Det är nämligen inte första gången någon påstår att det inte finns någon ursprunglig skandinavisk eller svensk kultur. Ett av de flitigaste citerade uttalandena går tillbaka ända till 2002 då Mona Sahlin i en intervju med ett turkiskt ungdomsförbund. Hon menade då att hon är oförmögen att säga vad svensk kultur är och att det är det som gör svenskar så avundsjuka på invandrare, som till skillnad från svenskar ”har en kultur, en identitet, en historia, något som binder ihop er.” Och vid traditionella svenska högtider brukar alltid någon ta tillfället i akt för att påpeka hur de flesta sedvänjorna egentligen inte är så svenska utan har sitt ursprung någon annanstans ifrån. För visst var väl jultomten ursprungligen en biskop i Turkiet och Lucia en italiensk martyr?

Men att en kultur består av influenser och förändras över tid är ju egentligen inget kontroversiellt och inte heller något unikt för den svenska eller skandinaviska. Att säga att det inte finns något verkligt skandinaviskt för att det inte finns något ursprungligt, äkta eller autentiskt skandinaviskt är helt enkelt att utgå från en lite märklig syn på kultur. För de flesta kulturella inslag över världen är i själva verket helt beroende av influenser utifrån och själva ordet kultur betyder ”odling”, något som skapas, förändras, påverkas. På samma sätt som man inte kan hitta något verkligt skandinaviskt skulle man inte heller kunna finna något verkligt tyskt, grekiskt eller kinesiskt. Den skandinaviska kulturen är med andra ord varken mer eller mindre ”inlånad” än andra kulturer. Så varför återkommer ändå detta påstående? En anledning kan vara att motverka nationalistiska strömningar som vill framhäva en slags ”autentisk” och ”sann” svensk kultur, som måste försvaras och bevaras. Men också att minska rädslan för främmande och utländska kulturer eller inslag i Sverige idag, genom att visa på att den svenska kulturen redan är en hybrid av just sådana främmande inslag. Om det vi idag känner som ”vårt” en gång i tiden var främmande och avvikande, så lär oss historien att vi inte har någon anledning att frukta dagens främmande kulturer. Kanske är det detta sätt att resonera som vissa skulle kalla ”politiskt korrekt”, vilket också är orsaken till att SAS-filmen tillskrivs detta epitet.

Men det finns också en slags motrörelse i hur man talar om svensk kultur. Redan under Almedalsveckan 2016 uppmärksammades hur alltfler politiker börjat använda uttryck som ”svenska värderingar” och mena att samhället måste bli bättre på att förklara för nyanlända vad som är typiskt svenskt. För det är klart, det är svårt att förstå och ta till sig en kultur som ingen anser finns. Eller som Katrine Marcal i DN en gång skrev: ”Om någon hade förklarat för dig att den svenska statsreligionen var ”ateistisk, social­demokratisk och luthersk med hedniska inslag av naturdyrkan och vintersport”, ja då hade du kunnat förhålla dig till det. I stället är allt detta outtalat.” Allt oftare refereras också till studier som world values survey som i ”den kulturella kartan” placerar de skandinaviska länderna ganska ensamma längst upp i högra hörnet. Sverige är enligt denna studie det landet i världen med starkast individualistiska och sekulära värderingar. Sverige är alltså inte alls särskilt normalt eller vanligt när det gäller kultur och värderingar, utan tvärtom rätt unikt.

Sverige är ett extremt land enligt World Value Survey.

Ina Lundström i GP menar att idén om de ”kulturlösa” svenskarna paradoxalt nog bygger på en nationalistisk föreställning om ”oss” som unikt moderna och rationella vilket också sätter oss på en piedestal jämfört med andra: ”För vad är det vi egentligen säger när vi påstår oss tillhöra ett folk befriat från tyngande kulturella krav? Jo, att här i rationella, öppensinnade Sverige är var och en fri att skapa sin egen identitet. Att vi baserar våra livsval på ett globalt smörgåsbord som vi navigerar förnuftigt med forskningsrön till hjälp. Att vi är upphöjt neutrala.”

Hur bör man då ställa sig till SAS reklamfilm? Medan vissa upprörs över att ”det svenska” eller ”det skandinaviska” relativiseras, tolkar alltså andra det som att det skandinaviska samtidigt verkar upphöjas som lite mer öppet, modernt och vidsynt. Men även om man kan tycka att filmen anknyter till en lite uttjatad diskussion om svenskhet/skandinaviskhet kan man ju välja att göra en välvillig tolkning utan att analysera sönder precis allting. Och budskapet om att vara öppen för nya tankar och låta sig influeras av andra kulturer borde vara något som de flesta kan ta till sig – även de som vill framhäva det unika med svensk eller skandinavisk kultur.

SAS reklamfilm blir ett talande exempel på hur extremt känsliga dessa frågor är. Och den polariserade diskussionen som ställer nationalism mot globalisering och det lokala mot det globala lär fortsätta.

Vad tänker du?

Flygbolaget SAS släppte i dagarna en kontroversiell reklamfilm som ledde till ett sådant jättedrev på sociala medier att filmen tillfälligt togs ned. För närvarande har den 75 000 ogilla-markeringar på Youtube och den danska reklambyrån som gjort filmen blev till och med utsatta för bombhot. I korthet handlar reklamen om hur det folk uppfattar som ”typiskt skandinaviskt” egentligen är lånade element från andra kulturer eller länder. ”Vad är verkligt skandinaviskt?” frågar en röst. ”Absolut ingenting” är svaret. Allt är kopierat: demokratin är grekisk, föräldraledigheten kommer från Schweiz, vindsnurrorna är persiska, lakritsen är kinesisk. Till och med de svenska köttbullarna kommer ursprungligen från Turkiet. Reklamfilmen avslutas med orden: ”Att resa ut i världen inspirerar oss att tänka stort, trots att vi är ganska små. Varje gång vi går utanför våra gränser lägger vi till färger och tar det med oss det bästa tillbaka.”

En snabb sondering i mitt eget brokiga facebookflöde visar hur polariserad synen på reklamfilmen är. För vissa är den ett utmärkt och vackert exempel på mångfald och öppenhet, för andra ett sätt att förringa och relativisera skandinavisk kultur och ta ifrån människor deras stolthet inför denna. Aftonbladet menar att de negativa reaktionerna framför allt piskats upp av högerpopulistiska alternativmedier och den ryska propagandasajten Sputnik, men även om det är lätt att skylla på ryska trollfabriker så hade kritiken inte fått något genomslag om inte väldigt många människor hade instämt i den.

Filmen är bara den senaste i raden reklamfilmer som beskyllts för att vara politiskt korrekt, eller på engelska ”woke”. SAS reklamfilm har delats med hashtaggen ”#GetWokeGoBroke”, som bygger på en tes om att företag som i sin marknadsföring anammar vad som anses vara politisk korrekthet straffas ekonomiskt. En liknande hatstorm mötte Gilettes reklamfilm om toxisk maskulinitet, men även flera hollywoodfilmer har kritiserats för att vara ”PK”, som nya versionen av Ghostbusters 2016 och Star Wars The last Jedi 2017. Ibland verkar det räcka med att byta ut en manlig actionhjälte mot en kvinnlig för att vissa ska bli upprörda. Men PK syftar ofta på att budskapet känns överdrivet tillrättalagt eller påklistrat där man i präktig självgodhet försöker påverka folk att ta till sig de ”korrekta” eller ”fina” åsikterna.

Budskapet i SAS-filmen anknyter till en rätt gammal och infekterad diskussion om svenskhet. Det är nämligen inte första gången någon påstår att det inte finns någon ursprunglig skandinavisk eller svensk kultur. Ett av de flitigaste citerade uttalandena går tillbaka ända till 2002 då Mona Sahlin i en intervju med ett turkiskt ungdomsförbund. Hon menade då att hon är oförmögen att säga vad svensk kultur är och att det är det som gör svenskar så avundsjuka på invandrare, som till skillnad från svenskar ”har en kultur, en identitet, en historia, något som binder ihop er.” Och vid traditionella svenska högtider brukar alltid någon ta tillfället i akt för att påpeka hur de flesta sedvänjorna egentligen inte är så svenska utan har sitt ursprung någon annanstans ifrån. För visst var väl jultomten ursprungligen en biskop i Turkiet och Lucia en italiensk martyr?

Men att en kultur består av influenser och förändras över tid är ju egentligen inget kontroversiellt och inte heller något unikt för den svenska eller skandinaviska. Att säga att det inte finns något verkligt skandinaviskt för att det inte finns något ursprungligt, äkta eller autentiskt skandinaviskt är helt enkelt att utgå från en lite märklig syn på kultur. För de flesta kulturella inslag över världen är i själva verket helt beroende av influenser utifrån och själva ordet kultur betyder ”odling”, något som skapas, förändras, påverkas. På samma sätt som man inte kan hitta något verkligt skandinaviskt skulle man inte heller kunna finna något verkligt tyskt, grekiskt eller kinesiskt. Den skandinaviska kulturen är med andra ord varken mer eller mindre ”inlånad” än andra kulturer. Så varför återkommer ändå detta påstående? En anledning kan vara att motverka nationalistiska strömningar som vill framhäva en slags ”autentisk” och ”sann” svensk kultur, som måste försvaras och bevaras. Men också att minska rädslan för främmande och utländska kulturer eller inslag i Sverige idag, genom att visa på att den svenska kulturen redan är en hybrid av just sådana främmande inslag. Om det vi idag känner som ”vårt” en gång i tiden var främmande och avvikande, så lär oss historien att vi inte har någon anledning att frukta dagens främmande kulturer. Kanske är det detta sätt att resonera som vissa skulle kalla ”politiskt korrekt”, vilket också är orsaken till att SAS-filmen tillskrivs detta epitet.

Men det finns också en slags motrörelse i hur man talar om svensk kultur. Redan under Almedalsveckan 2016 uppmärksammades hur alltfler politiker börjat använda uttryck som ”svenska värderingar” och mena att samhället måste bli bättre på att förklara för nyanlända vad som är typiskt svenskt. För det är klart, det är svårt att förstå och ta till sig en kultur som ingen anser finns. Eller som Katrine Marcal i DN en gång skrev: ”Om någon hade förklarat för dig att den svenska statsreligionen var ”ateistisk, social­demokratisk och luthersk med hedniska inslag av naturdyrkan och vintersport”, ja då hade du kunnat förhålla dig till det. I stället är allt detta outtalat.” Allt oftare refereras också till studier som world values survey som i ”den kulturella kartan” placerar de skandinaviska länderna ganska ensamma längst upp i högra hörnet. Sverige är enligt denna studie det landet i världen med starkast individualistiska och sekulära värderingar. Sverige är alltså inte alls särskilt normalt eller vanligt när det gäller kultur och värderingar, utan tvärtom rätt unikt.

Sverige är ett extremt land enligt World Value Survey.

Ina Lundström i GP menar att idén om de ”kulturlösa” svenskarna paradoxalt nog bygger på en nationalistisk föreställning om ”oss” som unikt moderna och rationella vilket också sätter oss på en piedestal jämfört med andra: ”För vad är det vi egentligen säger när vi påstår oss tillhöra ett folk befriat från tyngande kulturella krav? Jo, att här i rationella, öppensinnade Sverige är var och en fri att skapa sin egen identitet. Att vi baserar våra livsval på ett globalt smörgåsbord som vi navigerar förnuftigt med forskningsrön till hjälp. Att vi är upphöjt neutrala.”

Hur bör man då ställa sig till SAS reklamfilm? Medan vissa upprörs över att ”det svenska” eller ”det skandinaviska” relativiseras, tolkar alltså andra det som att det skandinaviska samtidigt verkar upphöjas som lite mer öppet, modernt och vidsynt. Men även om man kan tycka att filmen anknyter till en lite uttjatad diskussion om svenskhet/skandinaviskhet kan man ju välja att göra en välvillig tolkning utan att analysera sönder precis allting. Och budskapet om att vara öppen för nya tankar och låta sig influeras av andra kulturer borde vara något som de flesta kan ta till sig – även de som vill framhäva det unika med svensk eller skandinavisk kultur.

SAS reklamfilm blir ett talande exempel på hur extremt känsliga dessa frågor är. Och den polariserade diskussionen som ställer nationalism mot globalisering och det lokala mot det globala lär fortsätta.

Vad tänker du?

Flygbolaget SAS släppte i dagarna en kontroversiell reklamfilm som ledde till ett sådant jättedrev på sociala medier att filmen tillfälligt togs ned. För närvarande har den 75 000 ogilla-markeringar på Youtube och den danska reklambyrån som gjort filmen blev till och med utsatta för bombhot. I korthet handlar reklamen om hur det folk uppfattar som ”typiskt skandinaviskt” egentligen är lånade element från andra kulturer eller länder. ”Vad är verkligt skandinaviskt?” frågar en röst. ”Absolut ingenting” är svaret. Allt är kopierat: demokratin är grekisk, föräldraledigheten kommer från Schweiz, vindsnurrorna är persiska, lakritsen är kinesisk. Till och med de svenska köttbullarna kommer ursprungligen från Turkiet. Reklamfilmen avslutas med orden: ”Att resa ut i världen inspirerar oss att tänka stort, trots att vi är ganska små. Varje gång vi går utanför våra gränser lägger vi till färger och tar det med oss det bästa tillbaka.”

En snabb sondering i mitt eget brokiga facebookflöde visar hur polariserad synen på reklamfilmen är. För vissa är den ett utmärkt och vackert exempel på mångfald och öppenhet, för andra ett sätt att förringa och relativisera skandinavisk kultur och ta ifrån människor deras stolthet inför denna. Aftonbladet menar att de negativa reaktionerna framför allt piskats upp av högerpopulistiska alternativmedier och den ryska propagandasajten Sputnik, men även om det är lätt att skylla på ryska trollfabriker så hade kritiken inte fått något genomslag om inte väldigt många människor hade instämt i den.

Filmen är bara den senaste i raden reklamfilmer som beskyllts för att vara politiskt korrekt, eller på engelska ”woke”. SAS reklamfilm har delats med hashtaggen ”#GetWokeGoBroke”, som bygger på en tes om att företag som i sin marknadsföring anammar vad som anses vara politisk korrekthet straffas ekonomiskt. En liknande hatstorm mötte Gilettes reklamfilm om toxisk maskulinitet, men även flera hollywoodfilmer har kritiserats för att vara ”PK”, som nya versionen av Ghostbusters 2016 och Star Wars The last Jedi 2017. Ibland verkar det räcka med att byta ut en manlig actionhjälte mot en kvinnlig för att vissa ska bli upprörda. Men PK syftar ofta på att budskapet känns överdrivet tillrättalagt eller påklistrat där man i präktig självgodhet försöker påverka folk att ta till sig de ”korrekta” eller ”fina” åsikterna.

Budskapet i SAS-filmen anknyter till en rätt gammal och infekterad diskussion om svenskhet. Det är nämligen inte första gången någon påstår att det inte finns någon ursprunglig skandinavisk eller svensk kultur. Ett av de flitigaste citerade uttalandena går tillbaka ända till 2002 då Mona Sahlin i en intervju med ett turkiskt ungdomsförbund. Hon menade då att hon är oförmögen att säga vad svensk kultur är och att det är det som gör svenskar så avundsjuka på invandrare, som till skillnad från svenskar ”har en kultur, en identitet, en historia, något som binder ihop er.” Och vid traditionella svenska högtider brukar alltid någon ta tillfället i akt för att påpeka hur de flesta sedvänjorna egentligen inte är så svenska utan har sitt ursprung någon annanstans ifrån. För visst var väl jultomten ursprungligen en biskop i Turkiet och Lucia en italiensk martyr?

Men att en kultur består av influenser och förändras över tid är ju egentligen inget kontroversiellt och inte heller något unikt för den svenska eller skandinaviska. Att säga att det inte finns något verkligt skandinaviskt för att det inte finns något ursprungligt, äkta eller autentiskt skandinaviskt är helt enkelt att utgå från en lite märklig syn på kultur. För de flesta kulturella inslag över världen är i själva verket helt beroende av influenser utifrån och själva ordet kultur betyder ”odling”, något som skapas, förändras, påverkas. På samma sätt som man inte kan hitta något verkligt skandinaviskt skulle man inte heller kunna finna något verkligt tyskt, grekiskt eller kinesiskt. Den skandinaviska kulturen är med andra ord varken mer eller mindre ”inlånad” än andra kulturer. Så varför återkommer ändå detta påstående? En anledning kan vara att motverka nationalistiska strömningar som vill framhäva en slags ”autentisk” och ”sann” svensk kultur, som måste försvaras och bevaras. Men också att minska rädslan för främmande och utländska kulturer eller inslag i Sverige idag, genom att visa på att den svenska kulturen redan är en hybrid av just sådana främmande inslag. Om det vi idag känner som ”vårt” en gång i tiden var främmande och avvikande, så lär oss historien att vi inte har någon anledning att frukta dagens främmande kulturer. Kanske är det detta sätt att resonera som vissa skulle kalla ”politiskt korrekt”, vilket också är orsaken till att SAS-filmen tillskrivs detta epitet.

Men det finns också en slags motrörelse i hur man talar om svensk kultur. Redan under Almedalsveckan 2016 uppmärksammades hur alltfler politiker börjat använda uttryck som ”svenska värderingar” och mena att samhället måste bli bättre på att förklara för nyanlända vad som är typiskt svenskt. För det är klart, det är svårt att förstå och ta till sig en kultur som ingen anser finns. Eller som Katrine Marcal i DN en gång skrev: ”Om någon hade förklarat för dig att den svenska statsreligionen var ”ateistisk, social­demokratisk och luthersk med hedniska inslag av naturdyrkan och vintersport”, ja då hade du kunnat förhålla dig till det. I stället är allt detta outtalat.” Allt oftare refereras också till studier som world values survey som i ”den kulturella kartan” placerar de skandinaviska länderna ganska ensamma längst upp i högra hörnet. Sverige är enligt denna studie det landet i världen med starkast individualistiska och sekulära värderingar. Sverige är alltså inte alls särskilt normalt eller vanligt när det gäller kultur och värderingar, utan tvärtom rätt unikt.

Sverige är ett extremt land enligt World Value Survey.

Ina Lundström i GP menar att idén om de ”kulturlösa” svenskarna paradoxalt nog bygger på en nationalistisk föreställning om ”oss” som unikt moderna och rationella vilket också sätter oss på en piedestal jämfört med andra: ”För vad är det vi egentligen säger när vi påstår oss tillhöra ett folk befriat från tyngande kulturella krav? Jo, att här i rationella, öppensinnade Sverige är var och en fri att skapa sin egen identitet. Att vi baserar våra livsval på ett globalt smörgåsbord som vi navigerar förnuftigt med forskningsrön till hjälp. Att vi är upphöjt neutrala.”

Hur bör man då ställa sig till SAS reklamfilm? Medan vissa upprörs över att ”det svenska” eller ”det skandinaviska” relativiseras, tolkar alltså andra det som att det skandinaviska samtidigt verkar upphöjas som lite mer öppet, modernt och vidsynt. Men även om man kan tycka att filmen anknyter till en lite uttjatad diskussion om svenskhet/skandinaviskhet kan man ju välja att göra en välvillig tolkning utan att analysera sönder precis allting. Och budskapet om att vara öppen för nya tankar och låta sig influeras av andra kulturer borde vara något som de flesta kan ta till sig – även de som vill framhäva det unika med svensk eller skandinavisk kultur.

SAS reklamfilm blir ett talande exempel på hur extremt känsliga dessa frågor är. Och den polariserade diskussionen som ställer nationalism mot globalisering och det lokala mot det globala lär fortsätta.

Vad tänker du?

Blogg

Argumenten för och emot böneutrop

I förra veckan trädde beslutet i kraft som gör det möjligt för en moské i Växjö att ha böneutrop. Ljudet det handlar om kommer att låta en gång i veckan under tre minuter, i samband med fredagsbönen. Flera debattörer och politiker har varit  kritiska till beslutet, medan andra har försvarat det. Frågan diskuterades egentligen redan 2013 då en moské i Fittja blev först i landet med böneutrop och till stor del är det samma argument för och emot böneutrop som nu återkommer. Men hur hållbara är de olika argumenten? Vilka principer vilar de på?

Vi har religionsfrihet – alltså bör böneutrop tillåtas

Religionsfriheten är en av de mänskliga rättigheterna och inbegriper inte bara rätten att tro på vad man vill utan också att utöva sin religion ensam eller i gemenskap med andra och följa sin religions påbud så länge dessa inte strider mot några andra lagar eller inskränker på andras fri- och rättigheter. För de allra flesta är religionsfriheten en självklar och odiskutabel rättighet, även om vissa anser att det som inbegrips i religionsfriheten redan täcks av andra rättigheter som yttrandefrihet, föreningsfrihet och mötesfrihet. Religionsfrihet hänger tätt samman med idén om en sekulär stat – alltså att staten inte bör behandla religioner olika genom att exempelvis gynna eller ge särskilda fördelar till en särskild religion. Vilket leder oss till nästa argument.

Eftersom kyrkringningar är tillåtna bör även böneutrop vara det

Om vi köper idén om en sekulär stat vore det inkonsekvent att tillåta det ena uttrycket men inte det andra. Såvida det inte föreligger någon relevant skillnad mellan böneutrop och kyrkringningar. Ett argument skulle då kunna vara att..

Kyrkringningar är en del av det svenska kulturarvet och har därmed en särställning

Centerpartisten Staffan Danielsson uttryckte det som att ”kyrkklockors klang är ett historiskt och kulturellt betingat undantag från regeln att vara mycket restriktiv med det offentliga luftrummet”. Men är det i sig ett tillräckligt argument att något bör få undantag bara för att det är en del av en tradition eller för att det ”alltid” har funnits? I så fall har vi andra företeelser som också funnits i alla tider, som patriarkala normer eller förtryck av minoriteter. Att något har funnits under lång tid säger helt enkelt inget om huruvida det är bra eller dåligt. Ett annat problem med kulturarvsargumentet är att man tenderar att ”låsa fast” kulturen och göra den till något statiskt/oföränderligt. Med samma argument hade nämligen aldrig kristendomen eller kyrkklockor kunnat bli en del av den svenska kulturen eftersom även det är en ”importerad” tradition en gång i tiden.

Om politiker ska ägna sig åt att värdera och särbehandla olika kulturella uttryck utifrån hur ursprungliga de är har vi också rört oss från det sekulära och liberala samhället mot ett mer nationalistiskt där någon uppifrån bestämmer och reglerar ”folkets” kultur. När det ”nationella” ska upphöjas och skyddas så sätts det också i kontrast till något annat, som därmed ges en lägre status. Fördelen med en stark nationalism skulle kunna vara att det kan skapa tydliga ramar, gemenskap och stärkt identitet, men på bekostnad av en ökad polarisering och spänning mellan den egna gruppen och de utanför. Detta skulle i sin tur kunna anses leda till ökade konflikter mellan grupper i Sverige och framväxten av parallellsamhällen.

Vi har religionsfrihet – alltså bör böneutrop inte tillåtas

Debattören Ann Heberlein tar fasta på att religionsfriheten också innefattar friheten från religion. Detta innebär att man ”aldrig, under några omständigheter, får tvinga någon att ansluta sig till en religiös åskådning eller underkasta sig religiösa påbud”. Enligt henne blir böneutrop ett intrång i den enskilda människans autonomi, alltså hennes rätt att själv bestämma över saker som berör henne. Anledningen skulle vara att böneutropet till skillnad från kyrkringningar består av ett utropat budskap på arabiska, som inte bara uppmanar till bön utan i sig självt är en bön (även om det för den icke arabisktalande ändå bara lär framstå som en serie ljud). Hon påpekar också att religionsfriheten faktiskt får begränsas med hänsyn till andras fri- och rättigheter. Men frågan är om detta har relevans för böneutropet. För ingen tvingas väl att ansluta sig till eller underkasta sig religiösa påbud av att bara höra en bön?

Imamen Salahudin Barakat bemöter argumentet genom att hänvisa till Europakonventionen, som menar att religiösa uttryck får vara synliga, men inte påtvingande för andra. Att exempelvis behöva se en sikh i turban eller en buddhistmunk i sina munkdräkt skulle kunna upplevas som provocerande för den som vill slippa se religion runt omkring sig, men dessa uttryck är inte påtvingande, såvida inte någon tvingar just mig att bära turban eller munkdräkt. Möjligen kan det anses svårare att värja sig mot ett religiöst budskap som ropas ut från en högtalare precis i närheten av min bostad. Men är det inte så att vi rätt ofta utsätts för både syn och hörselintryck som kan uppfattas som störande, olämpliga eller till och med provocerande? Kanske är det till och med så att någon i praktiken kan bli lika störd av glassbilsljudet som av böneutropet? Vilket för oss in på frågan om vi ens ska göra skillnad mellan dessa…

Ljudutsläpp som ljudutsläpp

I praktiken har nämligen frågan avgjorts av polisen och miljöförvaltningen där den behandlats som en ren bullerfråga utifrån miljöbalkens riktlinjer för ljudnivåer. Polisen gör alltså ingen bedömning av det som ropas ut. Detta har bland annat fått Fria Moderata Studentförbundet att skicka in en egen ansökan om att en gång i veckan få ropa ut ”Friheten är störst – sänk skatten”. Det offentliga rummet är fullt av kommersiella, politiska och religiösa former av budskap. Vi har yttrandefrihet och vi har lagar för bullernivåer. Så varför ens särbehandla vissa ljudutsläpp och blanda in religionsfriheten? En invändning skulle kunna vara att religion faktiskt inte är som de andra fenomenen och därför behöver ett extra skydd – till exempel för att religon berör människan på ett djupt existentiellt plan och knyter an till det heligaste och mest personliga. Detta skydd skulle riskeras om religion behandlas som ett mänskligt fenomen jämte andra.

Vi har väl demokrati – låt folk rösta om det

Om en övervägande majoritet av folket är emot en särskild företeelse, ska inte detta då vägas in i bedömningen eller rentav avgöra saken? Sverigedemokraterna anser därför att Växjöborna ska få säga sitt i en folkomröstning. I Schweiz har man exempelvis fått rösta om huruvida minareter ska få uppföras i landet, vilket ledde till ett minaretförbud. Detta skulle kunna ses som en tilltalande tanke, att folk faktiskt får vara med och bestämma om något som kommer att beröra dem. Men ska man verkligen få rösta om vad som helst? För skulle inte det innebära att en majoritet i praktiken ges möjlighet att förtrycka en minoritet, vad man ibland kallar för ”pöbelns diktatur”? I förlängningen skulle en lång rad företeelser kunna förbjudas helt enkelt för att de misshagar en majoritet av befolkningen. Detta system verkar rimma dåligt med det liberala samhällets idé om vissa rättigheter och friheter som garanteras i lag.

I förra veckan trädde beslutet i kraft som gör det möjligt för en moské i Växjö att ha böneutrop. Ljudet det handlar om kommer att låta en gång i veckan under tre minuter, i samband med fredagsbönen. Flera debattörer och politiker har varit  kritiska till beslutet, medan andra har försvarat det. Frågan diskuterades egentligen redan 2013 då en moské i Fittja blev först i landet med böneutrop och till stor del är det samma argument för och emot böneutrop som nu återkommer. Men hur hållbara är de olika argumenten? Vilka principer vilar de på?

Vi har religionsfrihet – alltså bör böneutrop tillåtas

Religionsfriheten är en av de mänskliga rättigheterna och inbegriper inte bara rätten att tro på vad man vill utan också att utöva sin religion ensam eller i gemenskap med andra och följa sin religions påbud så länge dessa inte strider mot några andra lagar eller inskränker på andras fri- och rättigheter. För de allra flesta är religionsfriheten en självklar och odiskutabel rättighet, även om vissa anser att det som inbegrips i religionsfriheten redan täcks av andra rättigheter som yttrandefrihet, föreningsfrihet och mötesfrihet. Religionsfrihet hänger tätt samman med idén om en sekulär stat – alltså att staten inte bör behandla religioner olika genom att exempelvis gynna eller ge särskilda fördelar till en särskild religion. Vilket leder oss till nästa argument.

Eftersom kyrkringningar är tillåtna bör även böneutrop vara det

Om vi köper idén om en sekulär stat vore det inkonsekvent att tillåta det ena uttrycket men inte det andra. Såvida det inte föreligger någon relevant skillnad mellan böneutrop och kyrkringningar. Ett argument skulle då kunna vara att..

Kyrkringningar är en del av det svenska kulturarvet och har därmed en särställning

Centerpartisten Staffan Danielsson uttryckte det som att ”kyrkklockors klang är ett historiskt och kulturellt betingat undantag från regeln att vara mycket restriktiv med det offentliga luftrummet”. Men är det i sig ett tillräckligt argument att något bör få undantag bara för att det är en del av en tradition eller för att det ”alltid” har funnits? I så fall har vi andra företeelser som också funnits i alla tider, som patriarkala normer eller förtryck av minoriteter. Att något har funnits under lång tid säger helt enkelt inget om huruvida det är bra eller dåligt. Ett annat problem med kulturarvsargumentet är att man tenderar att ”låsa fast” kulturen och göra den till något statiskt/oföränderligt. Med samma argument hade nämligen aldrig kristendomen eller kyrkklockor kunnat bli en del av den svenska kulturen eftersom även det är en ”importerad” tradition en gång i tiden.

Om politiker ska ägna sig åt att värdera och särbehandla olika kulturella uttryck utifrån hur ursprungliga de är har vi också rört oss från det sekulära och liberala samhället mot ett mer nationalistiskt där någon uppifrån bestämmer och reglerar ”folkets” kultur. När det ”nationella” ska upphöjas och skyddas så sätts det också i kontrast till något annat, som därmed ges en lägre status. Fördelen med en stark nationalism skulle kunna vara att det kan skapa tydliga ramar, gemenskap och stärkt identitet, men på bekostnad av en ökad polarisering och spänning mellan den egna gruppen och de utanför. Detta skulle i sin tur kunna anses leda till ökade konflikter mellan grupper i Sverige och framväxten av parallellsamhällen.

Vi har religionsfrihet – alltså bör böneutrop inte tillåtas

Debattören Ann Heberlein tar fasta på att religionsfriheten också innefattar friheten från religion. Detta innebär att man ”aldrig, under några omständigheter, får tvinga någon att ansluta sig till en religiös åskådning eller underkasta sig religiösa påbud”. Enligt henne blir böneutrop ett intrång i den enskilda människans autonomi, alltså hennes rätt att själv bestämma över saker som berör henne. Anledningen skulle vara att böneutropet till skillnad från kyrkringningar består av ett utropat budskap på arabiska, som inte bara uppmanar till bön utan i sig självt är en bön (även om det för den icke arabisktalande ändå bara lär framstå som en serie ljud). Hon påpekar också att religionsfriheten faktiskt får begränsas med hänsyn till andras fri- och rättigheter. Men frågan är om detta har relevans för böneutropet. För ingen tvingas väl att ansluta sig till eller underkasta sig religiösa påbud av att bara höra en bön?

Imamen Salahudin Barakat bemöter argumentet genom att hänvisa till Europakonventionen, som menar att religiösa uttryck får vara synliga, men inte påtvingande för andra. Att exempelvis behöva se en sikh i turban eller en buddhistmunk i sina munkdräkt skulle kunna upplevas som provocerande för den som vill slippa se religion runt omkring sig, men dessa uttryck är inte påtvingande, såvida inte någon tvingar just mig att bära turban eller munkdräkt. Möjligen kan det anses svårare att värja sig mot ett religiöst budskap som ropas ut från en högtalare precis i närheten av min bostad. Men är det inte så att vi rätt ofta utsätts för både syn och hörselintryck som kan uppfattas som störande, olämpliga eller till och med provocerande? Kanske är det till och med så att någon i praktiken kan bli lika störd av glassbilsljudet som av böneutropet? Vilket för oss in på frågan om vi ens ska göra skillnad mellan dessa…

Ljudutsläpp som ljudutsläpp

I praktiken har nämligen frågan avgjorts av polisen och miljöförvaltningen där den behandlats som en ren bullerfråga utifrån miljöbalkens riktlinjer för ljudnivåer. Polisen gör alltså ingen bedömning av det som ropas ut. Detta har bland annat fått Fria Moderata Studentförbundet att skicka in en egen ansökan om att en gång i veckan få ropa ut ”Friheten är störst – sänk skatten”. Det offentliga rummet är fullt av kommersiella, politiska och religiösa former av budskap. Vi har yttrandefrihet och vi har lagar för bullernivåer. Så varför ens särbehandla vissa ljudutsläpp och blanda in religionsfriheten? En invändning skulle kunna vara att religion faktiskt inte är som de andra fenomenen och därför behöver ett extra skydd – till exempel för att religon berör människan på ett djupt existentiellt plan och knyter an till det heligaste och mest personliga. Detta skydd skulle riskeras om religion behandlas som ett mänskligt fenomen jämte andra.

Vi har väl demokrati – låt folk rösta om det

Om en övervägande majoritet av folket är emot en särskild företeelse, ska inte detta då vägas in i bedömningen eller rentav avgöra saken? Sverigedemokraterna anser därför att Växjöborna ska få säga sitt i en folkomröstning. I Schweiz har man exempelvis fått rösta om huruvida minareter ska få uppföras i landet, vilket ledde till ett minaretförbud. Detta skulle kunna ses som en tilltalande tanke, att folk faktiskt får vara med och bestämma om något som kommer att beröra dem. Men ska man verkligen få rösta om vad som helst? För skulle inte det innebära att en majoritet i praktiken ges möjlighet att förtrycka en minoritet, vad man ibland kallar för ”pöbelns diktatur”? I förlängningen skulle en lång rad företeelser kunna förbjudas helt enkelt för att de misshagar en majoritet av befolkningen. Detta system verkar rimma dåligt med det liberala samhällets idé om vissa rättigheter och friheter som garanteras i lag.

I förra veckan trädde beslutet i kraft som gör det möjligt för en moské i Växjö att ha böneutrop. Ljudet det handlar om kommer att låta en gång i veckan under tre minuter, i samband med fredagsbönen. Flera debattörer och politiker har varit  kritiska till beslutet, medan andra har försvarat det. Frågan diskuterades egentligen redan 2013 då en moské i Fittja blev först i landet med böneutrop och till stor del är det samma argument för och emot böneutrop som nu återkommer. Men hur hållbara är de olika argumenten? Vilka principer vilar de på?

Vi har religionsfrihet – alltså bör böneutrop tillåtas

Religionsfriheten är en av de mänskliga rättigheterna och inbegriper inte bara rätten att tro på vad man vill utan också att utöva sin religion ensam eller i gemenskap med andra och följa sin religions påbud så länge dessa inte strider mot några andra lagar eller inskränker på andras fri- och rättigheter. För de allra flesta är religionsfriheten en självklar och odiskutabel rättighet, även om vissa anser att det som inbegrips i religionsfriheten redan täcks av andra rättigheter som yttrandefrihet, föreningsfrihet och mötesfrihet. Religionsfrihet hänger tätt samman med idén om en sekulär stat – alltså att staten inte bör behandla religioner olika genom att exempelvis gynna eller ge särskilda fördelar till en särskild religion. Vilket leder oss till nästa argument.

Eftersom kyrkringningar är tillåtna bör även böneutrop vara det

Om vi köper idén om en sekulär stat vore det inkonsekvent att tillåta det ena uttrycket men inte det andra. Såvida det inte föreligger någon relevant skillnad mellan böneutrop och kyrkringningar. Ett argument skulle då kunna vara att..

Kyrkringningar är en del av det svenska kulturarvet och har därmed en särställning

Centerpartisten Staffan Danielsson uttryckte det som att ”kyrkklockors klang är ett historiskt och kulturellt betingat undantag från regeln att vara mycket restriktiv med det offentliga luftrummet”. Men är det i sig ett tillräckligt argument att något bör få undantag bara för att det är en del av en tradition eller för att det ”alltid” har funnits? I så fall har vi andra företeelser som också funnits i alla tider, som patriarkala normer eller förtryck av minoriteter. Att något har funnits under lång tid säger helt enkelt inget om huruvida det är bra eller dåligt. Ett annat problem med kulturarvsargumentet är att man tenderar att ”låsa fast” kulturen och göra den till något statiskt/oföränderligt. Med samma argument hade nämligen aldrig kristendomen eller kyrkklockor kunnat bli en del av den svenska kulturen eftersom även det är en ”importerad” tradition en gång i tiden.

Om politiker ska ägna sig åt att värdera och särbehandla olika kulturella uttryck utifrån hur ursprungliga de är har vi också rört oss från det sekulära och liberala samhället mot ett mer nationalistiskt där någon uppifrån bestämmer och reglerar ”folkets” kultur. När det ”nationella” ska upphöjas och skyddas så sätts det också i kontrast till något annat, som därmed ges en lägre status. Fördelen med en stark nationalism skulle kunna vara att det kan skapa tydliga ramar, gemenskap och stärkt identitet, men på bekostnad av en ökad polarisering och spänning mellan den egna gruppen och de utanför. Detta skulle i sin tur kunna anses leda till ökade konflikter mellan grupper i Sverige och framväxten av parallellsamhällen.

Vi har religionsfrihet – alltså bör böneutrop inte tillåtas

Debattören Ann Heberlein tar fasta på att religionsfriheten också innefattar friheten från religion. Detta innebär att man ”aldrig, under några omständigheter, får tvinga någon att ansluta sig till en religiös åskådning eller underkasta sig religiösa påbud”. Enligt henne blir böneutrop ett intrång i den enskilda människans autonomi, alltså hennes rätt att själv bestämma över saker som berör henne. Anledningen skulle vara att böneutropet till skillnad från kyrkringningar består av ett utropat budskap på arabiska, som inte bara uppmanar till bön utan i sig självt är en bön (även om det för den icke arabisktalande ändå bara lär framstå som en serie ljud). Hon påpekar också att religionsfriheten faktiskt får begränsas med hänsyn till andras fri- och rättigheter. Men frågan är om detta har relevans för böneutropet. För ingen tvingas väl att ansluta sig till eller underkasta sig religiösa påbud av att bara höra en bön?

Imamen Salahudin Barakat bemöter argumentet genom att hänvisa till Europakonventionen, som menar att religiösa uttryck får vara synliga, men inte påtvingande för andra. Att exempelvis behöva se en sikh i turban eller en buddhistmunk i sina munkdräkt skulle kunna upplevas som provocerande för den som vill slippa se religion runt omkring sig, men dessa uttryck är inte påtvingande, såvida inte någon tvingar just mig att bära turban eller munkdräkt. Möjligen kan det anses svårare att värja sig mot ett religiöst budskap som ropas ut från en högtalare precis i närheten av min bostad. Men är det inte så att vi rätt ofta utsätts för både syn och hörselintryck som kan uppfattas som störande, olämpliga eller till och med provocerande? Kanske är det till och med så att någon i praktiken kan bli lika störd av glassbilsljudet som av böneutropet? Vilket för oss in på frågan om vi ens ska göra skillnad mellan dessa…

Ljudutsläpp som ljudutsläpp

I praktiken har nämligen frågan avgjorts av polisen och miljöförvaltningen där den behandlats som en ren bullerfråga utifrån miljöbalkens riktlinjer för ljudnivåer. Polisen gör alltså ingen bedömning av det som ropas ut. Detta har bland annat fått Fria Moderata Studentförbundet att skicka in en egen ansökan om att en gång i veckan få ropa ut ”Friheten är störst – sänk skatten”. Det offentliga rummet är fullt av kommersiella, politiska och religiösa former av budskap. Vi har yttrandefrihet och vi har lagar för bullernivåer. Så varför ens särbehandla vissa ljudutsläpp och blanda in religionsfriheten? En invändning skulle kunna vara att religion faktiskt inte är som de andra fenomenen och därför behöver ett extra skydd – till exempel för att religon berör människan på ett djupt existentiellt plan och knyter an till det heligaste och mest personliga. Detta skydd skulle riskeras om religion behandlas som ett mänskligt fenomen jämte andra.

Vi har väl demokrati – låt folk rösta om det

Om en övervägande majoritet av folket är emot en särskild företeelse, ska inte detta då vägas in i bedömningen eller rentav avgöra saken? Sverigedemokraterna anser därför att Växjöborna ska få säga sitt i en folkomröstning. I Schweiz har man exempelvis fått rösta om huruvida minareter ska få uppföras i landet, vilket ledde till ett minaretförbud. Detta skulle kunna ses som en tilltalande tanke, att folk faktiskt får vara med och bestämma om något som kommer att beröra dem. Men ska man verkligen få rösta om vad som helst? För skulle inte det innebära att en majoritet i praktiken ges möjlighet att förtrycka en minoritet, vad man ibland kallar för ”pöbelns diktatur”? I förlängningen skulle en lång rad företeelser kunna förbjudas helt enkelt för att de misshagar en majoritet av befolkningen. Detta system verkar rimma dåligt med det liberala samhällets idé om vissa rättigheter och friheter som garanteras i lag.

Blogg

Kurs i kritiskt tänkande i Göteborg

Var månlandningen en bluff? En av många konspirationsteorier.

Hur vet jag vad som är sant? Vad är ett bra argument? Vem avgör vad som är vetenskap eller inte? Nu erbjuder Sensus i Göteborg äntligen en kurs i kritiskt tänkande med start 14 september.

I dagens uppkopplade samhälle bombarderas vi med information som aldrig förr. De gamla medierna har fått konkurrens av alternativa nyhetssidor, bloggar och sociala medier. Att dela information kräver bara ett knapptryck, men hur pass väl hanterar vi informationen?

Flera studier visar att de flesta av oss bara läser rubrikerna innan vi ‘gillar’ en artikel och sedan delar vidare. Under ytan finns ett underliggande problem – med undantag från videoklipp på söta katter – i vilken information som delas, hur vi hanterar den samt om den är tillförlitlig. Ska vi verkligen tro på allt vi läser? Hur avgör vi om något är sant, eller vad som är ett bra argument?

Kursen tar bland annat upp kognitiva bias, konspirationsteorier, argumentationsteori och vetenskaplig metod. Du får med dig metoder och verktyg för att kritiskt kunna granska olika typer av information. Kursledare är Pierre Simonsson som bland annat har studerat filosofi, kognitionsvetenskap och psykologi.

Anmäl dig här!

Youtubekanalen School of life bjuder på en insiktsfull analys av konspirationsteorier, som är ett av de spännande ämnen som tas upp i kursen.

Var månlandningen en bluff? En av många konspirationsteorier.

Hur vet jag vad som är sant? Vad är ett bra argument? Vem avgör vad som är vetenskap eller inte? Nu erbjuder Sensus i Göteborg äntligen en kurs i kritiskt tänkande med start 14 september.

I dagens uppkopplade samhälle bombarderas vi med information som aldrig förr. De gamla medierna har fått konkurrens av alternativa nyhetssidor, bloggar och sociala medier. Att dela information kräver bara ett knapptryck, men hur pass väl hanterar vi informationen?

Flera studier visar att de flesta av oss bara läser rubrikerna innan vi ‘gillar’ en artikel och sedan delar vidare. Under ytan finns ett underliggande problem – med undantag från videoklipp på söta katter – i vilken information som delas, hur vi hanterar den samt om den är tillförlitlig. Ska vi verkligen tro på allt vi läser? Hur avgör vi om något är sant, eller vad som är ett bra argument?

Kursen tar bland annat upp kognitiva bias, konspirationsteorier, argumentationsteori och vetenskaplig metod. Du får med dig metoder och verktyg för att kritiskt kunna granska olika typer av information. Kursledare är Pierre Simonsson som bland annat har studerat filosofi, kognitionsvetenskap och psykologi.

Anmäl dig här!

Youtubekanalen School of life bjuder på en insiktsfull analys av konspirationsteorier, som är ett av de spännande ämnen som tas upp i kursen.

Var månlandningen en bluff? En av många konspirationsteorier.

Hur vet jag vad som är sant? Vad är ett bra argument? Vem avgör vad som är vetenskap eller inte? Nu erbjuder Sensus i Göteborg äntligen en kurs i kritiskt tänkande med start 14 september.

I dagens uppkopplade samhälle bombarderas vi med information som aldrig förr. De gamla medierna har fått konkurrens av alternativa nyhetssidor, bloggar och sociala medier. Att dela information kräver bara ett knapptryck, men hur pass väl hanterar vi informationen?

Flera studier visar att de flesta av oss bara läser rubrikerna innan vi ‘gillar’ en artikel och sedan delar vidare. Under ytan finns ett underliggande problem – med undantag från videoklipp på söta katter – i vilken information som delas, hur vi hanterar den samt om den är tillförlitlig. Ska vi verkligen tro på allt vi läser? Hur avgör vi om något är sant, eller vad som är ett bra argument?

Kursen tar bland annat upp kognitiva bias, konspirationsteorier, argumentationsteori och vetenskaplig metod. Du får med dig metoder och verktyg för att kritiskt kunna granska olika typer av information. Kursledare är Pierre Simonsson som bland annat har studerat filosofi, kognitionsvetenskap och psykologi.

Anmäl dig här!

Youtubekanalen School of life bjuder på en insiktsfull analys av konspirationsteorier, som är ett av de spännande ämnen som tas upp i kursen.

Blogg

Mitt möte med Nordiska Motståndsrörelsen

Jag har nog alltid hyst en skräckblandad fascination för alla typer av extrema politiska och religiösa rörelser. I somras fick jag genom Sensus chansen att vara med under Almedalsveckan i Visby. Det som var den stora nyheten och debattämnet i år var att den nationalsocialistiska organisationen Nordiska Motståndsrörelsen för första gången fanns på plats med ett tält. (Förmodligen blir det av förklarliga skäl också sista gången om man ska tro arrangörerna. SvD) Jag var en av dem som pratade med medlemmar från Nordiska Motståndsrörelsen och slutet av artikeln finns ett filmklipp från detta möte.

Redan här kan en ju ställa sig frågan om det ens är moraliskt försvarbart att ”ta diskussionen” med personer som företräder en så extrem politisk ideologi som nationalsocialism. En ideologi som inte bara står i bjärt kontrast till demokrati, antirasism, mångfald, feminism och liberala värderingar utan också vill rensa hela norden från ”rasfrämlingar” genom att skicka tillbaka alla som inte tillhör den ”nordiska rasen”. Tjänar det något till att prata med dessa människor och i så fall varför? Kommer någon upphöra att vara nazist om jag lyckas presentera tillräckligt bra motargument? Förmodligen inte, även om det säkerligen går att så frön av tvivel. Men min ingång blev snarare att ställa frågor och följdfrågor för att få en större förståelse för vad de faktiskt tror på och varför, hur de ser på världen och hur de tycker att samhället bör formas.

Jag var inte den enda som var nyfiken för när jag kom dit fanns redan skaror av människor på plats. Vissa var inbegripna i mer eller mindre vilda diskussioner med företrädare för organisationen, medan andra stod och lyssnade eller filmade med sina mobiler. Det kändes smått surrealistiskt att stå där och prata med människor som på allvar företräder en politisk ideologi som nog många uppfattat som förpassad till historiens skräphög. DN:s ledarredaktion sammanfattar min känsla rätt bra när de skriver: ” Det är lätt att förstå att somliga inte riktigt vill ta detta till sig. Det är en försvarsmekanism att vilja vifta bort och trivialisera, liksom att skratta. …det finns också en tendens att inte vilja kännas vid att nazister är nazister. Att betrakta allt som en bagatell, en kittlande lek, som om nazister är så bisarra att de nog knappt finns på riktigt.” (DN)

Det märktes snart att flera företrädare på plats var både pålästa, välformulerade och bra på att argumentera, vilket kanske blir provocerande för vissa att höra. Men det är egentligen inte konstigare än att alla som har en väldigt avvikande eller konspiratorisk uppfattning i mycket högre grad tvingas läsa på och slipa på sina argument. Detta ställer stora krav på den som ger sig in i diskussionen. Hur lätt skulle det till exempel vara att argumentera mot någon som tror att månlandningarna var en bluff och som kan rabbla tusen olika källor och har utförliga svar på alla dina följdfrågor? Det betyder givetvis inte att personen har rätt, snarare att du behöver samla argument och läsa på mer själv, hur absurd uppfattningen än kan verka.

För Nordiska motståndsrörelsen är idén om en konspiration helt central och de förnekar mycket av den historieskrivning som många inte ens tänkt på att ifrågasätta. Enligt de jag fick chansen att prata med har förintelsen inte ägt rum. Bevis är fabricerade och vittnen ljuger. Världen styrs av en liten elit, ”globalisterna” (som verkar vara en omskrivning för judarna), som vill lägga världen under sina fötter, framförallt genom att försvaga den vita rasen. Någon gav uttryck för att vaccinationer är farliga och en del av konspirationen, likaså GMO-grödor. Flera lyfte särskilt fram hbtq-rörelsen eller ”homolobbyn” som de kallar den som ett stort hot mot den vita rasen. Visionen för framtidens värld (som jag uppfattade saken) är etniskt homogena grupper eller ”raser” som lever åtskilt från varandra i sina egna nationer.  Förmodligen är dessa uppfattningar så främmande för många av oss som läser detta att vi inte ens vet var vi skulle börja för att bemöta dem. Men genom att ta dessa åsikter och värderingar på allvar så kan vi också bli stärkta och mer grundade i vår egen uppfattning. Nästan alla som du pratar med i dagens Sverige kommer säga sig vara för demokrati, allas lika värde, jämställdhet och mångfald. Men dessa ideal och värderingar som känns så självklara behöver också grundas på något, de behöver motiveras. Ta allas lika värde som exempel. Vad menar vi med uttrycket? Vad består detta värde i och vad är det som säger att det är lika för alla? Dessa slags värderingar måste ständigt erövras på nytt för att de ska betyda något, särskilt idag när de är mer hotade än på länge. Här har Sensus och folkbildningen en viktig roll att spela.

Och så var det filmklippet då. En bit in i filmen kommer jag in i samtalet med presstalesmannen Pär Öberg. Det blev väldigt improviserat och jag ställde mestadels öppna frågor för att få en bild av vad de har för världsbild, värderingar och vision för framtiden.

Jag har nog alltid hyst en skräckblandad fascination för alla typer av extrema politiska och religiösa rörelser. I somras fick jag genom Sensus chansen att vara med under Almedalsveckan i Visby. Det som var den stora nyheten och debattämnet i år var att den nationalsocialistiska organisationen Nordiska Motståndsrörelsen för första gången fanns på plats med ett tält. (Förmodligen blir det av förklarliga skäl också sista gången om man ska tro arrangörerna. SvD) Jag var en av dem som pratade med medlemmar från Nordiska Motståndsrörelsen och slutet av artikeln finns ett filmklipp från detta möte.

Redan här kan en ju ställa sig frågan om det ens är moraliskt försvarbart att ”ta diskussionen” med personer som företräder en så extrem politisk ideologi som nationalsocialism. En ideologi som inte bara står i bjärt kontrast till demokrati, antirasism, mångfald, feminism och liberala värderingar utan också vill rensa hela norden från ”rasfrämlingar” genom att skicka tillbaka alla som inte tillhör den ”nordiska rasen”. Tjänar det något till att prata med dessa människor och i så fall varför? Kommer någon upphöra att vara nazist om jag lyckas presentera tillräckligt bra motargument? Förmodligen inte, även om det säkerligen går att så frön av tvivel. Men min ingång blev snarare att ställa frågor och följdfrågor för att få en större förståelse för vad de faktiskt tror på och varför, hur de ser på världen och hur de tycker att samhället bör formas.

Jag var inte den enda som var nyfiken för när jag kom dit fanns redan skaror av människor på plats. Vissa var inbegripna i mer eller mindre vilda diskussioner med företrädare för organisationen, medan andra stod och lyssnade eller filmade med sina mobiler. Det kändes smått surrealistiskt att stå där och prata med människor som på allvar företräder en politisk ideologi som nog många uppfattat som förpassad till historiens skräphög. DN:s ledarredaktion sammanfattar min känsla rätt bra när de skriver: ” Det är lätt att förstå att somliga inte riktigt vill ta detta till sig. Det är en försvarsmekanism att vilja vifta bort och trivialisera, liksom att skratta. …det finns också en tendens att inte vilja kännas vid att nazister är nazister. Att betrakta allt som en bagatell, en kittlande lek, som om nazister är så bisarra att de nog knappt finns på riktigt.” (DN)

Det märktes snart att flera företrädare på plats var både pålästa, välformulerade och bra på att argumentera, vilket kanske blir provocerande för vissa att höra. Men det är egentligen inte konstigare än att alla som har en väldigt avvikande eller konspiratorisk uppfattning i mycket högre grad tvingas läsa på och slipa på sina argument. Detta ställer stora krav på den som ger sig in i diskussionen. Hur lätt skulle det till exempel vara att argumentera mot någon som tror att månlandningarna var en bluff och som kan rabbla tusen olika källor och har utförliga svar på alla dina följdfrågor? Det betyder givetvis inte att personen har rätt, snarare att du behöver samla argument och läsa på mer själv, hur absurd uppfattningen än kan verka.

För Nordiska motståndsrörelsen är idén om en konspiration helt central och de förnekar mycket av den historieskrivning som många inte ens tänkt på att ifrågasätta. Enligt de jag fick chansen att prata med har förintelsen inte ägt rum. Bevis är fabricerade och vittnen ljuger. Världen styrs av en liten elit, ”globalisterna” (som verkar vara en omskrivning för judarna), som vill lägga världen under sina fötter, framförallt genom att försvaga den vita rasen. Någon gav uttryck för att vaccinationer är farliga och en del av konspirationen, likaså GMO-grödor. Flera lyfte särskilt fram hbtq-rörelsen eller ”homolobbyn” som de kallar den som ett stort hot mot den vita rasen. Visionen för framtidens värld (som jag uppfattade saken) är etniskt homogena grupper eller ”raser” som lever åtskilt från varandra i sina egna nationer.  Förmodligen är dessa uppfattningar så främmande för många av oss som läser detta att vi inte ens vet var vi skulle börja för att bemöta dem. Men genom att ta dessa åsikter och värderingar på allvar så kan vi också bli stärkta och mer grundade i vår egen uppfattning. Nästan alla som du pratar med i dagens Sverige kommer säga sig vara för demokrati, allas lika värde, jämställdhet och mångfald. Men dessa ideal och värderingar som känns så självklara behöver också grundas på något, de behöver motiveras. Ta allas lika värde som exempel. Vad menar vi med uttrycket? Vad består detta värde i och vad är det som säger att det är lika för alla? Dessa slags värderingar måste ständigt erövras på nytt för att de ska betyda något, särskilt idag när de är mer hotade än på länge. Här har Sensus och folkbildningen en viktig roll att spela.

Och så var det filmklippet då. En bit in i filmen kommer jag in i samtalet med presstalesmannen Pär Öberg. Det blev väldigt improviserat och jag ställde mestadels öppna frågor för att få en bild av vad de har för världsbild, värderingar och vision för framtiden.

Jag har nog alltid hyst en skräckblandad fascination för alla typer av extrema politiska och religiösa rörelser. I somras fick jag genom Sensus chansen att vara med under Almedalsveckan i Visby. Det som var den stora nyheten och debattämnet i år var att den nationalsocialistiska organisationen Nordiska Motståndsrörelsen för första gången fanns på plats med ett tält. (Förmodligen blir det av förklarliga skäl också sista gången om man ska tro arrangörerna. SvD) Jag var en av dem som pratade med medlemmar från Nordiska Motståndsrörelsen och slutet av artikeln finns ett filmklipp från detta möte.

Redan här kan en ju ställa sig frågan om det ens är moraliskt försvarbart att ”ta diskussionen” med personer som företräder en så extrem politisk ideologi som nationalsocialism. En ideologi som inte bara står i bjärt kontrast till demokrati, antirasism, mångfald, feminism och liberala värderingar utan också vill rensa hela norden från ”rasfrämlingar” genom att skicka tillbaka alla som inte tillhör den ”nordiska rasen”. Tjänar det något till att prata med dessa människor och i så fall varför? Kommer någon upphöra att vara nazist om jag lyckas presentera tillräckligt bra motargument? Förmodligen inte, även om det säkerligen går att så frön av tvivel. Men min ingång blev snarare att ställa frågor och följdfrågor för att få en större förståelse för vad de faktiskt tror på och varför, hur de ser på världen och hur de tycker att samhället bör formas.

Jag var inte den enda som var nyfiken för när jag kom dit fanns redan skaror av människor på plats. Vissa var inbegripna i mer eller mindre vilda diskussioner med företrädare för organisationen, medan andra stod och lyssnade eller filmade med sina mobiler. Det kändes smått surrealistiskt att stå där och prata med människor som på allvar företräder en politisk ideologi som nog många uppfattat som förpassad till historiens skräphög. DN:s ledarredaktion sammanfattar min känsla rätt bra när de skriver: ” Det är lätt att förstå att somliga inte riktigt vill ta detta till sig. Det är en försvarsmekanism att vilja vifta bort och trivialisera, liksom att skratta. …det finns också en tendens att inte vilja kännas vid att nazister är nazister. Att betrakta allt som en bagatell, en kittlande lek, som om nazister är så bisarra att de nog knappt finns på riktigt.” (DN)

Det märktes snart att flera företrädare på plats var både pålästa, välformulerade och bra på att argumentera, vilket kanske blir provocerande för vissa att höra. Men det är egentligen inte konstigare än att alla som har en väldigt avvikande eller konspiratorisk uppfattning i mycket högre grad tvingas läsa på och slipa på sina argument. Detta ställer stora krav på den som ger sig in i diskussionen. Hur lätt skulle det till exempel vara att argumentera mot någon som tror att månlandningarna var en bluff och som kan rabbla tusen olika källor och har utförliga svar på alla dina följdfrågor? Det betyder givetvis inte att personen har rätt, snarare att du behöver samla argument och läsa på mer själv, hur absurd uppfattningen än kan verka.

För Nordiska motståndsrörelsen är idén om en konspiration helt central och de förnekar mycket av den historieskrivning som många inte ens tänkt på att ifrågasätta. Enligt de jag fick chansen att prata med har förintelsen inte ägt rum. Bevis är fabricerade och vittnen ljuger. Världen styrs av en liten elit, ”globalisterna” (som verkar vara en omskrivning för judarna), som vill lägga världen under sina fötter, framförallt genom att försvaga den vita rasen. Någon gav uttryck för att vaccinationer är farliga och en del av konspirationen, likaså GMO-grödor. Flera lyfte särskilt fram hbtq-rörelsen eller ”homolobbyn” som de kallar den som ett stort hot mot den vita rasen. Visionen för framtidens värld (som jag uppfattade saken) är etniskt homogena grupper eller ”raser” som lever åtskilt från varandra i sina egna nationer.  Förmodligen är dessa uppfattningar så främmande för många av oss som läser detta att vi inte ens vet var vi skulle börja för att bemöta dem. Men genom att ta dessa åsikter och värderingar på allvar så kan vi också bli stärkta och mer grundade i vår egen uppfattning. Nästan alla som du pratar med i dagens Sverige kommer säga sig vara för demokrati, allas lika värde, jämställdhet och mångfald. Men dessa ideal och värderingar som känns så självklara behöver också grundas på något, de behöver motiveras. Ta allas lika värde som exempel. Vad menar vi med uttrycket? Vad består detta värde i och vad är det som säger att det är lika för alla? Dessa slags värderingar måste ständigt erövras på nytt för att de ska betyda något, särskilt idag när de är mer hotade än på länge. Här har Sensus och folkbildningen en viktig roll att spela.

Och så var det filmklippet då. En bit in i filmen kommer jag in i samtalet med presstalesmannen Pär Öberg. Det blev väldigt improviserat och jag ställde mestadels öppna frågor för att få en bild av vad de har för världsbild, värderingar och vision för framtiden.

Blogg

Jihadisten – en pjäs som provocerar

I förra veckan fick jag chansen att se den omdiskuterade pjäsen Jihadisten på Göteborgs Stadsteater. Jag går inte på teater så ofta, men i det här fallet var det ett så aktuellt och kontroversiellt ämne att jag självklart tog chansen. Dessutom är det extra intressant då flera medarbetare på Sensus Göteborg varit inblandade i föreställningen – Wahid Setihesh som är en av manusförfattarna och Iman Baroudi som deltog i efterföljande panelsamtal.

bild från Stadsteatern.

Jihadisten ställer frågan om vad som får ungdomar att lämna Sverige för att ansluta till en islamisk terrororganisation. I föreställningen möter vi en ung man, Ilias, och hans familj, flickvännen, kompisarna, handläggaren på Arbetsförmedlingen och imamen. Ilias kämpar med att hitta sin plats och mening i tillvaron. De småkriminella kompisarna drar i en riktning, flickvännen Yasmine i en annan. Hon försöker väcka hans framtidstro och vill att han ska skaffa sig ett jobb, studera vidare och bli en del av det svenska samhället. Ilias långtidsarbetslösa far är besviken på den ständigt frånvarande sonen och försöker arrangera ett äktenskap med en kusin från hemlandet, för att säkra sin egen och familjens heder. Och så är det kompisen Amer som introducerar honom till den  våldsbejakande jihadistiska ideologin och den (fiktiva) radikala Sandeslätts moské i Hammarkullen.

Jihadisten lyckas på ett nästan socialrealistiskt sätt att skildra en ung mans väg till den våldsbejakande islamismen/jihadismen och publiken ges en mycket bra bild av hur många olika komplexa faktorer tillsammans kan bidra till att någon kan komma att välja denna väg. Känslan av utanförskap, rotlöshet och meningslöshet lyfts fram som en orsak men också hedersförtrycket och förväntningarna hemifrån, den religiösa ideologin och indoktrineringen samt den starka identifikationen med de av Assad förtryckta muslimerna i Syrien.

Jihadisten har blivit skarpt kritiserad av flera personer, till exempel riksdagsledamoten Robert Hannah (Liberalerna) och journalisten Nima Dervish. Föreställningens ansats är att försöka se människan bakom den potentiella terroristen och ge en förståelse för varför någon ansluter sig till en islamistisk terrororganisation. Vissa verkar anse att detta är skäl nog att vara kritisk, och antyder att detta skulle leda till en relativisering, ursäktande eller rättfärdigande av avskyvärda handlingar.

Men att försöka förstå människan bakom den som gör fruktansvärda saker kan självklart aldrig vara samma sak som att rättfärdiga beteendet. Detta påpekas redan flera gånger i Stadsteaterns presentation av pjäsen: ”Vi betonar att det inte på något sätt handlar om att sympatisera med eller tycka synd om de som åker. … Att söka förklaringar och försöka förstå är inte samma sak som att acceptera eller ursäkta. Den distinktionen är mycket viktig. … Det handlar inte om att relativisera eller att förklara, tvärtom. Göteborg har allvarliga problem när det gäller rekryteringen till IS, teaterns uppdrag är att spegla samtiden.”

Hur ska vi kunna komma till rätta med ett så allvarligt samhällsproblem som att hundratals människor ansluter sig till IS om vi inte försöker förstå mekanismerna och faktorerna bakom varför detta sker? Och vad är alternativet, tänker jag? Att se den som ansluter sig till IS som ett monster eller ondskan själv ger ingen förklaring alls, men är bekvämt för den som vill hålla sig med en väldigt enkel, ja närmast religiös, världsbild där människor går att dela in i goda och onda. Som teaterchefen Björn Sandmark  menar: ”Det finns en offentlig diskurs där vem som helst kan göra sig hörd utan några som helst förkunskaper. Möjligen orkar vissa inte med den här typen av problematisering av svåra samhällsfrågor – man tenderar att vilja att det ska vara svart eller vitt. Men att problematisera är inte att hålla med, och det är en viktig distinktion.” (DN)

Eller som Ida ölmedal i Expressen frågar: ”måste ondskan vara obegriplig för att inte normaliseras?” En viktig fråga som hon lyfter är huruvida vi ska se radikaliseringen som en fråga om ideologi eller en fråga om sociala faktorer, som ekonomisk utsatthet och diskriminering? Om de sociologiska förklaringarna sätts i främsta rummet finns en tendens att frånta individens eget ansvar och bortse från de mer ideologiska motiven och övertygelserna. Nima Dervish säger sig vara utled på talet om utanförskap och menar i sin krönika att ”problemet med Jihadisten är inte att den påstår självklarheter som att IS-terrorister tillhör arten Homo sapiens, utan förutsägbarheten. Ännu en gång får vi höra att ”segregation, utanförskap och en känsla av meningslöshet” är faktorer som ”kan utgöra en grund för att välja att ansluta sig till” IS”? (Dagens samhälle)

För mig känns det självklart att det kan vara både och. Ingen blir jihadist endast på grund av utanförskap och diskriminering, det vore extremt naivt att tro. Men hade Nima Dervish sett föreställningen ifråga så hade han också sett hur den också behandlar de mer ideologiska motiven. Ilias blir exempelvis av sin kompis introducerad till boken ”Defence of the muslim lands” av al qaida-ideologen Abdallah Yusuf Azzam med löftet att ”Allt du behöver veta står i den här boken”. Vi får också vara med när Ilias argumenterar mot imamen i Angeredsmoskén och efteråt blir än mer övertygad om sin nya jihadistiska hållning. Men det som också blir tydligt i föreställningen är hur Ilias tilltalas av denna ideologi för att den erbjuder honom ett sätt att fly undan livets utmaningar, tvetydigheter och svåra val. Han väljer en livsåskådning som gör att han slipper fundera och välja, där hans roll och sammanhang är tydligt bestämt och där det ges en högre mening med hans liv – att göra jihad. Exemplifierat med en av replikerna i pjäsen:

Amer: Vem är du Ilias?

Ilias: Jag vet inte!

Amer: Exakt. Du vet inte vem du är.

Ilias: Vem är du?!

Amer: Jag är muslim. Och jag behöver inte veta mer än det, och inte du heller. Låt mig bara säga en sak: det är inte ditt fel att ditt liv är kaos. Det är den här världen det är fel på. Förstår du?

Avslutningsvis tycker jag det var en otroligt stark och viktig föreställning som jag önskar att fler skulle få ta del av. Dessa frågor behöver tas på allvar och diskuteras ännu mer – på alla nivåer.

I förra veckan fick jag chansen att se den omdiskuterade pjäsen Jihadisten på Göteborgs Stadsteater. Jag går inte på teater så ofta, men i det här fallet var det ett så aktuellt och kontroversiellt ämne att jag självklart tog chansen. Dessutom är det extra intressant då flera medarbetare på Sensus Göteborg varit inblandade i föreställningen – Wahid Setihesh som är en av manusförfattarna och Iman Baroudi som deltog i efterföljande panelsamtal.

bild från Stadsteatern.

Jihadisten ställer frågan om vad som får ungdomar att lämna Sverige för att ansluta till en islamisk terrororganisation. I föreställningen möter vi en ung man, Ilias, och hans familj, flickvännen, kompisarna, handläggaren på Arbetsförmedlingen och imamen. Ilias kämpar med att hitta sin plats och mening i tillvaron. De småkriminella kompisarna drar i en riktning, flickvännen Yasmine i en annan. Hon försöker väcka hans framtidstro och vill att han ska skaffa sig ett jobb, studera vidare och bli en del av det svenska samhället. Ilias långtidsarbetslösa far är besviken på den ständigt frånvarande sonen och försöker arrangera ett äktenskap med en kusin från hemlandet, för att säkra sin egen och familjens heder. Och så är det kompisen Amer som introducerar honom till den  våldsbejakande jihadistiska ideologin och den (fiktiva) radikala Sandeslätts moské i Hammarkullen.

Jihadisten lyckas på ett nästan socialrealistiskt sätt att skildra en ung mans väg till den våldsbejakande islamismen/jihadismen och publiken ges en mycket bra bild av hur många olika komplexa faktorer tillsammans kan bidra till att någon kan komma att välja denna väg. Känslan av utanförskap, rotlöshet och meningslöshet lyfts fram som en orsak men också hedersförtrycket och förväntningarna hemifrån, den religiösa ideologin och indoktrineringen samt den starka identifikationen med de av Assad förtryckta muslimerna i Syrien.

Jihadisten har blivit skarpt kritiserad av flera personer, till exempel riksdagsledamoten Robert Hannah (Liberalerna) och journalisten Nima Dervish. Föreställningens ansats är att försöka se människan bakom den potentiella terroristen och ge en förståelse för varför någon ansluter sig till en islamistisk terrororganisation. Vissa verkar anse att detta är skäl nog att vara kritisk, och antyder att detta skulle leda till en relativisering, ursäktande eller rättfärdigande av avskyvärda handlingar.

Men att försöka förstå människan bakom den som gör fruktansvärda saker kan självklart aldrig vara samma sak som att rättfärdiga beteendet. Detta påpekas redan flera gånger i Stadsteaterns presentation av pjäsen: ”Vi betonar att det inte på något sätt handlar om att sympatisera med eller tycka synd om de som åker. … Att söka förklaringar och försöka förstå är inte samma sak som att acceptera eller ursäkta. Den distinktionen är mycket viktig. … Det handlar inte om att relativisera eller att förklara, tvärtom. Göteborg har allvarliga problem när det gäller rekryteringen till IS, teaterns uppdrag är att spegla samtiden.”

Hur ska vi kunna komma till rätta med ett så allvarligt samhällsproblem som att hundratals människor ansluter sig till IS om vi inte försöker förstå mekanismerna och faktorerna bakom varför detta sker? Och vad är alternativet, tänker jag? Att se den som ansluter sig till IS som ett monster eller ondskan själv ger ingen förklaring alls, men är bekvämt för den som vill hålla sig med en väldigt enkel, ja närmast religiös, världsbild där människor går att dela in i goda och onda. Som teaterchefen Björn Sandmark  menar: ”Det finns en offentlig diskurs där vem som helst kan göra sig hörd utan några som helst förkunskaper. Möjligen orkar vissa inte med den här typen av problematisering av svåra samhällsfrågor – man tenderar att vilja att det ska vara svart eller vitt. Men att problematisera är inte att hålla med, och det är en viktig distinktion.” (DN)

Eller som Ida ölmedal i Expressen frågar: ”måste ondskan vara obegriplig för att inte normaliseras?” En viktig fråga som hon lyfter är huruvida vi ska se radikaliseringen som en fråga om ideologi eller en fråga om sociala faktorer, som ekonomisk utsatthet och diskriminering? Om de sociologiska förklaringarna sätts i främsta rummet finns en tendens att frånta individens eget ansvar och bortse från de mer ideologiska motiven och övertygelserna. Nima Dervish säger sig vara utled på talet om utanförskap och menar i sin krönika att ”problemet med Jihadisten är inte att den påstår självklarheter som att IS-terrorister tillhör arten Homo sapiens, utan förutsägbarheten. Ännu en gång får vi höra att ”segregation, utanförskap och en känsla av meningslöshet” är faktorer som ”kan utgöra en grund för att välja att ansluta sig till” IS”? (Dagens samhälle)

För mig känns det självklart att det kan vara både och. Ingen blir jihadist endast på grund av utanförskap och diskriminering, det vore extremt naivt att tro. Men hade Nima Dervish sett föreställningen ifråga så hade han också sett hur den också behandlar de mer ideologiska motiven. Ilias blir exempelvis av sin kompis introducerad till boken ”Defence of the muslim lands” av al qaida-ideologen Abdallah Yusuf Azzam med löftet att ”Allt du behöver veta står i den här boken”. Vi får också vara med när Ilias argumenterar mot imamen i Angeredsmoskén och efteråt blir än mer övertygad om sin nya jihadistiska hållning. Men det som också blir tydligt i föreställningen är hur Ilias tilltalas av denna ideologi för att den erbjuder honom ett sätt att fly undan livets utmaningar, tvetydigheter och svåra val. Han väljer en livsåskådning som gör att han slipper fundera och välja, där hans roll och sammanhang är tydligt bestämt och där det ges en högre mening med hans liv – att göra jihad. Exemplifierat med en av replikerna i pjäsen:

Amer: Vem är du Ilias?

Ilias: Jag vet inte!

Amer: Exakt. Du vet inte vem du är.

Ilias: Vem är du?!

Amer: Jag är muslim. Och jag behöver inte veta mer än det, och inte du heller. Låt mig bara säga en sak: det är inte ditt fel att ditt liv är kaos. Det är den här världen det är fel på. Förstår du?

Avslutningsvis tycker jag det var en otroligt stark och viktig föreställning som jag önskar att fler skulle få ta del av. Dessa frågor behöver tas på allvar och diskuteras ännu mer – på alla nivåer.

I förra veckan fick jag chansen att se den omdiskuterade pjäsen Jihadisten på Göteborgs Stadsteater. Jag går inte på teater så ofta, men i det här fallet var det ett så aktuellt och kontroversiellt ämne att jag självklart tog chansen. Dessutom är det extra intressant då flera medarbetare på Sensus Göteborg varit inblandade i föreställningen – Wahid Setihesh som är en av manusförfattarna och Iman Baroudi som deltog i efterföljande panelsamtal.

bild från Stadsteatern.

Jihadisten ställer frågan om vad som får ungdomar att lämna Sverige för att ansluta till en islamisk terrororganisation. I föreställningen möter vi en ung man, Ilias, och hans familj, flickvännen, kompisarna, handläggaren på Arbetsförmedlingen och imamen. Ilias kämpar med att hitta sin plats och mening i tillvaron. De småkriminella kompisarna drar i en riktning, flickvännen Yasmine i en annan. Hon försöker väcka hans framtidstro och vill att han ska skaffa sig ett jobb, studera vidare och bli en del av det svenska samhället. Ilias långtidsarbetslösa far är besviken på den ständigt frånvarande sonen och försöker arrangera ett äktenskap med en kusin från hemlandet, för att säkra sin egen och familjens heder. Och så är det kompisen Amer som introducerar honom till den  våldsbejakande jihadistiska ideologin och den (fiktiva) radikala Sandeslätts moské i Hammarkullen.

Jihadisten lyckas på ett nästan socialrealistiskt sätt att skildra en ung mans väg till den våldsbejakande islamismen/jihadismen och publiken ges en mycket bra bild av hur många olika komplexa faktorer tillsammans kan bidra till att någon kan komma att välja denna väg. Känslan av utanförskap, rotlöshet och meningslöshet lyfts fram som en orsak men också hedersförtrycket och förväntningarna hemifrån, den religiösa ideologin och indoktrineringen samt den starka identifikationen med de av Assad förtryckta muslimerna i Syrien.

Jihadisten har blivit skarpt kritiserad av flera personer, till exempel riksdagsledamoten Robert Hannah (Liberalerna) och journalisten Nima Dervish. Föreställningens ansats är att försöka se människan bakom den potentiella terroristen och ge en förståelse för varför någon ansluter sig till en islamistisk terrororganisation. Vissa verkar anse att detta är skäl nog att vara kritisk, och antyder att detta skulle leda till en relativisering, ursäktande eller rättfärdigande av avskyvärda handlingar.

Men att försöka förstå människan bakom den som gör fruktansvärda saker kan självklart aldrig vara samma sak som att rättfärdiga beteendet. Detta påpekas redan flera gånger i Stadsteaterns presentation av pjäsen: ”Vi betonar att det inte på något sätt handlar om att sympatisera med eller tycka synd om de som åker. … Att söka förklaringar och försöka förstå är inte samma sak som att acceptera eller ursäkta. Den distinktionen är mycket viktig. … Det handlar inte om att relativisera eller att förklara, tvärtom. Göteborg har allvarliga problem när det gäller rekryteringen till IS, teaterns uppdrag är att spegla samtiden.”

Hur ska vi kunna komma till rätta med ett så allvarligt samhällsproblem som att hundratals människor ansluter sig till IS om vi inte försöker förstå mekanismerna och faktorerna bakom varför detta sker? Och vad är alternativet, tänker jag? Att se den som ansluter sig till IS som ett monster eller ondskan själv ger ingen förklaring alls, men är bekvämt för den som vill hålla sig med en väldigt enkel, ja närmast religiös, världsbild där människor går att dela in i goda och onda. Som teaterchefen Björn Sandmark  menar: ”Det finns en offentlig diskurs där vem som helst kan göra sig hörd utan några som helst förkunskaper. Möjligen orkar vissa inte med den här typen av problematisering av svåra samhällsfrågor – man tenderar att vilja att det ska vara svart eller vitt. Men att problematisera är inte att hålla med, och det är en viktig distinktion.” (DN)

Eller som Ida ölmedal i Expressen frågar: ”måste ondskan vara obegriplig för att inte normaliseras?” En viktig fråga som hon lyfter är huruvida vi ska se radikaliseringen som en fråga om ideologi eller en fråga om sociala faktorer, som ekonomisk utsatthet och diskriminering? Om de sociologiska förklaringarna sätts i främsta rummet finns en tendens att frånta individens eget ansvar och bortse från de mer ideologiska motiven och övertygelserna. Nima Dervish säger sig vara utled på talet om utanförskap och menar i sin krönika att ”problemet med Jihadisten är inte att den påstår självklarheter som att IS-terrorister tillhör arten Homo sapiens, utan förutsägbarheten. Ännu en gång får vi höra att ”segregation, utanförskap och en känsla av meningslöshet” är faktorer som ”kan utgöra en grund för att välja att ansluta sig till” IS”? (Dagens samhälle)

För mig känns det självklart att det kan vara både och. Ingen blir jihadist endast på grund av utanförskap och diskriminering, det vore extremt naivt att tro. Men hade Nima Dervish sett föreställningen ifråga så hade han också sett hur den också behandlar de mer ideologiska motiven. Ilias blir exempelvis av sin kompis introducerad till boken ”Defence of the muslim lands” av al qaida-ideologen Abdallah Yusuf Azzam med löftet att ”Allt du behöver veta står i den här boken”. Vi får också vara med när Ilias argumenterar mot imamen i Angeredsmoskén och efteråt blir än mer övertygad om sin nya jihadistiska hållning. Men det som också blir tydligt i föreställningen är hur Ilias tilltalas av denna ideologi för att den erbjuder honom ett sätt att fly undan livets utmaningar, tvetydigheter och svåra val. Han väljer en livsåskådning som gör att han slipper fundera och välja, där hans roll och sammanhang är tydligt bestämt och där det ges en högre mening med hans liv – att göra jihad. Exemplifierat med en av replikerna i pjäsen:

Amer: Vem är du Ilias?

Ilias: Jag vet inte!

Amer: Exakt. Du vet inte vem du är.

Ilias: Vem är du?!

Amer: Jag är muslim. Och jag behöver inte veta mer än det, och inte du heller. Låt mig bara säga en sak: det är inte ditt fel att ditt liv är kaos. Det är den här världen det är fel på. Förstår du?

Avslutningsvis tycker jag det var en otroligt stark och viktig föreställning som jag önskar att fler skulle få ta del av. Dessa frågor behöver tas på allvar och diskuteras ännu mer – på alla nivåer.