Blogg

Det vackra i det imperfekta

Youtubekanalen The School of life har jag nämnt här förut. Där finns en lång rad spännande filmklipp om filosofi, idéhistoria och livsfrågor, alla värda att ses och begrundas. Särskilt spännande är det ju med idéer som en aldrig förut har hört talats om, men som öppnar upp nya perspektiv. Som Wabi-Sabi, ett japanskt koncept som handlar om att se skönheten i det ofullständiga, det åldrade och det imperfekta. Ett helt klart värdefullt perspektiv i dagens samhälle som lägger så stort  fokus på ungdomen, det oförstörda och fläckfria.

Youtubekanalen The School of life har jag nämnt här förut. Där finns en lång rad spännande filmklipp om filosofi, idéhistoria och livsfrågor, alla värda att ses och begrundas. Särskilt spännande är det ju med idéer som en aldrig förut har hört talats om, men som öppnar upp nya perspektiv. Som Wabi-Sabi, ett japanskt koncept som handlar om att se skönheten i det ofullständiga, det åldrade och det imperfekta. Ett helt klart värdefullt perspektiv i dagens samhälle som lägger så stort  fokus på ungdomen, det oförstörda och fläckfria.

Youtubekanalen The School of life har jag nämnt här förut. Där finns en lång rad spännande filmklipp om filosofi, idéhistoria och livsfrågor, alla värda att ses och begrundas. Särskilt spännande är det ju med idéer som en aldrig förut har hört talats om, men som öppnar upp nya perspektiv. Som Wabi-Sabi, ett japanskt koncept som handlar om att se skönheten i det ofullständiga, det åldrade och det imperfekta. Ett helt klart värdefullt perspektiv i dagens samhälle som lägger så stort  fokus på ungdomen, det oförstörda och fläckfria.

Blogg

EU-domen: fritt fram för slöjförbud på arbetsplatser?

Knappt hade mitt förra inlägg hunnit skrivas förrän en ny diskussion med slöjan i fokus drog igång. Nu handlar det om hur EU-domstolen kommit fram till att det inte var diskriminering att förbjuda anställda att bära hijab (muslimskt slöja) i två aktuella fall i Frankrike och Belgien. Beslutet motiveras med att det inte är fråga om diskriminering när ”en intern ordningsregel” hos ett företag förbjuder bärandet av “synliga politiska, filosofiska eller religiösa symboler”. Det är viktigt att påpeka att det inte gör det möjligt att förbjuda enbart vissa religiösa attribut (som slöjor). Ordningsregeln måste alltså gälla alla symboler. (Aftonbladet)

Domen kan ju vid första anblick verka rimlig, eftersom en sådan “intern ordningsregel” ju behandlar alla lika, oavsett religiös (eller politisk) övertygelse. Men vad jag vet skiljer vi i svensk diskrimineringslagstiftning mellan direkt och indirekt diskriminering. Direkt diskriminering är till exempel att inte anställa personer bara för att de är muslimer. Men indirekt diskriminering är lite knepigare. Det kan vara en regel eller ett förfarande på arbetsplatsen som verkar neutralt, eftersom den gäller alla, men som i praktiken drabbar vissa grupper extra hårt. Att förbjuda just synliga uttryck för en religion drabbar ju just individer inom de religiösa grupper där synliga uttryck anses viktigt i religionen, i det här fallet muslimska kvinnor. Det bör tilläggas att dessa “neutrala” regler som kan leda till att vissa grupper missgynnas fortfarande kan vara möjliga att ha på en arbetsplats, men då måste det finnas ett berättigat syfte med regeln, exempelvis säkerhets- eller hygienskäl. I de aktuella fallen handlar det varken om hygien eller säkerhet, men uppenbarligen har EU-domstolen ansett att syftet bakom ett företags policy att “vara neutrala” i kundkontakter härmed också är berättigat och därmed är det inte fråga om diskriminering.

Hur svenska DO hade dömt i just dessa fall vet vi inte, men eftersom Europadomstolen står över den svenska diskrimineringslagen får domen konsekvenser även i Sverige i vissa pågående fall, enligt Martin Mörk, enhetschef för DO. Detta gäller fall där det finns något som liknar en neutralitetspolicy i företagen och man har inte velat anställa personer med hänvisning till den. (SVT) “Förutsättningen är att arbetsgivaren har en neutralitetspolicy och att denna tillämpas neutralt och konsekvent, och kravet kan endast riktas mot anställda som har kontakt med kunder.” skriver DO på sin hemsida (DO).

Den vänsterpartistiska politikern Rossana Dinamarca är negativ till domen: “Saker sker inte i ett vakuum. Beslutet avspeglar samhällsutvecklingen de senaste åren.” Hon menar att den till synes neutrala regeln egentligen syftar på att förbjuda just den muslimska slöjan. Det kan liknas vid det så kallade “burkaförbudet” i Frankrike, som i själva verket förbjuder alla att gå maskerade i offentliga miljöer oavsett religiös tillhörighet, men som enligt kritiker tillkommit för att förbjuda just ansiktsslöja. (Expressen)

Anna Wara, Svenska muslimer för fred och rättvisa, är orolig för framtiden: “Det är ett riktningsbeslut som jag tror kommer orsaka stora problem. Risken är att det kommer påverka muslimska kvinnors egenmakt och möjlighet till självförsörjning. Muslimska kvinnor blir exkluderade från arbetsmarknaden, säger hon.” (NSD)

Men alla är inte lika negativa till domen. Jenny Sonesson, som kallar sig sekulär humanist, gör en jämförelse med andra yrken där det kan anses viktigt med neutralitet: “Vi är många som undanber oss att läraren på friskolan bär kampanjknappar för Moderaterna eller att banktjänstemannen har hammaren och skäran runt halsen och Stalin tryckt på tröjan.”(Expressen) Erik Helmerson är inne på något liknande när han skriver: “Domen är högst rimlig. Som anställd är du inte längre en privatperson, du har att anpassa dig efter en lång rad krav som arbetsgivaren ställer. Dit hör att du inte kan se ut som du vill under arbetstid eftersom du i någon mån representerar företaget.” (DN)

Förbundet Humanisternas ordförande Christer Sturmark är kritisk till domen och menar att arbetsgivare bör vara bejakande och tolerant mot klädattribut så länge det inte innebär några konkreta säkerhetsrisker. Men han anser också att religiösa koder och attribut bör behandlas som andra attribut ur lagens synvinkel. “Jag tycker inte att en slöja ska behandlas annorlunda än en ring i örat”, säger han. (ETC)

Även om det kan finnas poänger med en neutralitetspolicy på vissa arbetsplatser är den risken med domen, som jag ser det, att fler arbetsgivare kan börja använda en sådan policy bara för att slippa ha anställda med slöja. Det kan också komma att utnyttjas av mer eller mindre främlingsfientliga strömningar och därmed spä på fördomar och motsättningarna mellan olika grupper i samhället. Bara en vecka efter domen har Sverigdemokraternas Maria Liljendahl lämnat in en motion om att införa en klädpolicy som förbjuder religiösa symboler för anställda i region Västmanland: “Om jag som patient är ateist kan det kännas jättemärkligt att behöva söka vård hos någon som inte delar mina värderingar, eller en slöja eller något som visar att personen är kommunist”. (Dagen)

Knappt hade mitt förra inlägg hunnit skrivas förrän en ny diskussion med slöjan i fokus drog igång. Nu handlar det om hur EU-domstolen kommit fram till att det inte var diskriminering att förbjuda anställda att bära hijab (muslimskt slöja) i två aktuella fall i Frankrike och Belgien. Beslutet motiveras med att det inte är fråga om diskriminering när ”en intern ordningsregel” hos ett företag förbjuder bärandet av “synliga politiska, filosofiska eller religiösa symboler”. Det är viktigt att påpeka att det inte gör det möjligt att förbjuda enbart vissa religiösa attribut (som slöjor). Ordningsregeln måste alltså gälla alla symboler. (Aftonbladet)

Domen kan ju vid första anblick verka rimlig, eftersom en sådan “intern ordningsregel” ju behandlar alla lika, oavsett religiös (eller politisk) övertygelse. Men vad jag vet skiljer vi i svensk diskrimineringslagstiftning mellan direkt och indirekt diskriminering. Direkt diskriminering är till exempel att inte anställa personer bara för att de är muslimer. Men indirekt diskriminering är lite knepigare. Det kan vara en regel eller ett förfarande på arbetsplatsen som verkar neutralt, eftersom den gäller alla, men som i praktiken drabbar vissa grupper extra hårt. Att förbjuda just synliga uttryck för en religion drabbar ju just individer inom de religiösa grupper där synliga uttryck anses viktigt i religionen, i det här fallet muslimska kvinnor. Det bör tilläggas att dessa “neutrala” regler som kan leda till att vissa grupper missgynnas fortfarande kan vara möjliga att ha på en arbetsplats, men då måste det finnas ett berättigat syfte med regeln, exempelvis säkerhets- eller hygienskäl. I de aktuella fallen handlar det varken om hygien eller säkerhet, men uppenbarligen har EU-domstolen ansett att syftet bakom ett företags policy att “vara neutrala” i kundkontakter härmed också är berättigat och därmed är det inte fråga om diskriminering.

Hur svenska DO hade dömt i just dessa fall vet vi inte, men eftersom Europadomstolen står över den svenska diskrimineringslagen får domen konsekvenser även i Sverige i vissa pågående fall, enligt Martin Mörk, enhetschef för DO. Detta gäller fall där det finns något som liknar en neutralitetspolicy i företagen och man har inte velat anställa personer med hänvisning till den. (SVT) “Förutsättningen är att arbetsgivaren har en neutralitetspolicy och att denna tillämpas neutralt och konsekvent, och kravet kan endast riktas mot anställda som har kontakt med kunder.” skriver DO på sin hemsida (DO).

Den vänsterpartistiska politikern Rossana Dinamarca är negativ till domen: “Saker sker inte i ett vakuum. Beslutet avspeglar samhällsutvecklingen de senaste åren.” Hon menar att den till synes neutrala regeln egentligen syftar på att förbjuda just den muslimska slöjan. Det kan liknas vid det så kallade “burkaförbudet” i Frankrike, som i själva verket förbjuder alla att gå maskerade i offentliga miljöer oavsett religiös tillhörighet, men som enligt kritiker tillkommit för att förbjuda just ansiktsslöja. (Expressen)

Anna Wara, Svenska muslimer för fred och rättvisa, är orolig för framtiden: “Det är ett riktningsbeslut som jag tror kommer orsaka stora problem. Risken är att det kommer påverka muslimska kvinnors egenmakt och möjlighet till självförsörjning. Muslimska kvinnor blir exkluderade från arbetsmarknaden, säger hon.” (NSD)

Men alla är inte lika negativa till domen. Jenny Sonesson, som kallar sig sekulär humanist, gör en jämförelse med andra yrken där det kan anses viktigt med neutralitet: “Vi är många som undanber oss att läraren på friskolan bär kampanjknappar för Moderaterna eller att banktjänstemannen har hammaren och skäran runt halsen och Stalin tryckt på tröjan.”(Expressen) Erik Helmerson är inne på något liknande när han skriver: “Domen är högst rimlig. Som anställd är du inte längre en privatperson, du har att anpassa dig efter en lång rad krav som arbetsgivaren ställer. Dit hör att du inte kan se ut som du vill under arbetstid eftersom du i någon mån representerar företaget.” (DN)

Förbundet Humanisternas ordförande Christer Sturmark är kritisk till domen och menar att arbetsgivare bör vara bejakande och tolerant mot klädattribut så länge det inte innebär några konkreta säkerhetsrisker. Men han anser också att religiösa koder och attribut bör behandlas som andra attribut ur lagens synvinkel. “Jag tycker inte att en slöja ska behandlas annorlunda än en ring i örat”, säger han. (ETC)

Även om det kan finnas poänger med en neutralitetspolicy på vissa arbetsplatser är den risken med domen, som jag ser det, att fler arbetsgivare kan börja använda en sådan policy bara för att slippa ha anställda med slöja. Det kan också komma att utnyttjas av mer eller mindre främlingsfientliga strömningar och därmed spä på fördomar och motsättningarna mellan olika grupper i samhället. Bara en vecka efter domen har Sverigdemokraternas Maria Liljendahl lämnat in en motion om att införa en klädpolicy som förbjuder religiösa symboler för anställda i region Västmanland: “Om jag som patient är ateist kan det kännas jättemärkligt att behöva söka vård hos någon som inte delar mina värderingar, eller en slöja eller något som visar att personen är kommunist”. (Dagen)

Knappt hade mitt förra inlägg hunnit skrivas förrän en ny diskussion med slöjan i fokus drog igång. Nu handlar det om hur EU-domstolen kommit fram till att det inte var diskriminering att förbjuda anställda att bära hijab (muslimskt slöja) i två aktuella fall i Frankrike och Belgien. Beslutet motiveras med att det inte är fråga om diskriminering när ”en intern ordningsregel” hos ett företag förbjuder bärandet av “synliga politiska, filosofiska eller religiösa symboler”. Det är viktigt att påpeka att det inte gör det möjligt att förbjuda enbart vissa religiösa attribut (som slöjor). Ordningsregeln måste alltså gälla alla symboler. (Aftonbladet)

Domen kan ju vid första anblick verka rimlig, eftersom en sådan “intern ordningsregel” ju behandlar alla lika, oavsett religiös (eller politisk) övertygelse. Men vad jag vet skiljer vi i svensk diskrimineringslagstiftning mellan direkt och indirekt diskriminering. Direkt diskriminering är till exempel att inte anställa personer bara för att de är muslimer. Men indirekt diskriminering är lite knepigare. Det kan vara en regel eller ett förfarande på arbetsplatsen som verkar neutralt, eftersom den gäller alla, men som i praktiken drabbar vissa grupper extra hårt. Att förbjuda just synliga uttryck för en religion drabbar ju just individer inom de religiösa grupper där synliga uttryck anses viktigt i religionen, i det här fallet muslimska kvinnor. Det bör tilläggas att dessa “neutrala” regler som kan leda till att vissa grupper missgynnas fortfarande kan vara möjliga att ha på en arbetsplats, men då måste det finnas ett berättigat syfte med regeln, exempelvis säkerhets- eller hygienskäl. I de aktuella fallen handlar det varken om hygien eller säkerhet, men uppenbarligen har EU-domstolen ansett att syftet bakom ett företags policy att “vara neutrala” i kundkontakter härmed också är berättigat och därmed är det inte fråga om diskriminering.

Hur svenska DO hade dömt i just dessa fall vet vi inte, men eftersom Europadomstolen står över den svenska diskrimineringslagen får domen konsekvenser även i Sverige i vissa pågående fall, enligt Martin Mörk, enhetschef för DO. Detta gäller fall där det finns något som liknar en neutralitetspolicy i företagen och man har inte velat anställa personer med hänvisning till den. (SVT) “Förutsättningen är att arbetsgivaren har en neutralitetspolicy och att denna tillämpas neutralt och konsekvent, och kravet kan endast riktas mot anställda som har kontakt med kunder.” skriver DO på sin hemsida (DO).

Den vänsterpartistiska politikern Rossana Dinamarca är negativ till domen: “Saker sker inte i ett vakuum. Beslutet avspeglar samhällsutvecklingen de senaste åren.” Hon menar att den till synes neutrala regeln egentligen syftar på att förbjuda just den muslimska slöjan. Det kan liknas vid det så kallade “burkaförbudet” i Frankrike, som i själva verket förbjuder alla att gå maskerade i offentliga miljöer oavsett religiös tillhörighet, men som enligt kritiker tillkommit för att förbjuda just ansiktsslöja. (Expressen)

Anna Wara, Svenska muslimer för fred och rättvisa, är orolig för framtiden: “Det är ett riktningsbeslut som jag tror kommer orsaka stora problem. Risken är att det kommer påverka muslimska kvinnors egenmakt och möjlighet till självförsörjning. Muslimska kvinnor blir exkluderade från arbetsmarknaden, säger hon.” (NSD)

Men alla är inte lika negativa till domen. Jenny Sonesson, som kallar sig sekulär humanist, gör en jämförelse med andra yrken där det kan anses viktigt med neutralitet: “Vi är många som undanber oss att läraren på friskolan bär kampanjknappar för Moderaterna eller att banktjänstemannen har hammaren och skäran runt halsen och Stalin tryckt på tröjan.”(Expressen) Erik Helmerson är inne på något liknande när han skriver: “Domen är högst rimlig. Som anställd är du inte längre en privatperson, du har att anpassa dig efter en lång rad krav som arbetsgivaren ställer. Dit hör att du inte kan se ut som du vill under arbetstid eftersom du i någon mån representerar företaget.” (DN)

Förbundet Humanisternas ordförande Christer Sturmark är kritisk till domen och menar att arbetsgivare bör vara bejakande och tolerant mot klädattribut så länge det inte innebär några konkreta säkerhetsrisker. Men han anser också att religiösa koder och attribut bör behandlas som andra attribut ur lagens synvinkel. “Jag tycker inte att en slöja ska behandlas annorlunda än en ring i örat”, säger han. (ETC)

Även om det kan finnas poänger med en neutralitetspolicy på vissa arbetsplatser är den risken med domen, som jag ser det, att fler arbetsgivare kan börja använda en sådan policy bara för att slippa ha anställda med slöja. Det kan också komma att utnyttjas av mer eller mindre främlingsfientliga strömningar och därmed spä på fördomar och motsättningarna mellan olika grupper i samhället. Bara en vecka efter domen har Sverigdemokraternas Maria Liljendahl lämnat in en motion om att införa en klädpolicy som förbjuder religiösa symboler för anställda i region Västmanland: “Om jag som patient är ateist kan det kännas jättemärkligt att behöva söka vård hos någon som inte delar mina värderingar, eller en slöja eller något som visar att personen är kommunist”. (Dagen)

Blogg

Det mångreligiösa Göteborg – filmad föreläsning

Nu kan du se en filmad föreläsning från i höstas om det mångreligiösa Sverige och Göteborg. Den tar också upp en hel del om kultur och studien World Value Survey som mäter vilka värderingar som är starkast i olika delar av världen. På slutet av föreläsningen används en del föremål från “Den multireligiösa resväskan”, som är ett av Sensus koncept.

Nu kan du se en filmad föreläsning från i höstas om det mångreligiösa Sverige och Göteborg. Den tar också upp en hel del om kultur och studien World Value Survey som mäter vilka värderingar som är starkast i olika delar av världen. På slutet av föreläsningen används en del föremål från “Den multireligiösa resväskan”, som är ett av Sensus koncept.

Nu kan du se en filmad föreläsning från i höstas om det mångreligiösa Sverige och Göteborg. Den tar också upp en hel del om kultur och studien World Value Survey som mäter vilka värderingar som är starkast i olika delar av världen. På slutet av föreläsningen används en del föremål från “Den multireligiösa resväskan”, som är ett av Sensus koncept.

Blogg

Kommentar till slöjdiskussionen

Iransk kvinna i slöja
Iransk kvinna i slöja

Efter den svenska regeringens delegation i Iran för några veckor sedan så har slöjdebatten återigen aktualiserats. I flertalet debattartiklar höjdes kritiska röster mot hur de  kvinnliga delegaterna haft slöjor på sig. Detta ses av vissa som ett svek mot de iranska kvinnor som kämpar för jämställdhet och rätten att slippa bära slöja. Borde inte Sveriges delegater ta tydligt avstånd från slöjan, som ju de facto är en i lag påtvingad del av iranska kvinnors klädsel? Är det inte detta hyckleri när Sveriges regering kallar sig själv feministisk? På nätet florerar bilder av hur andra länders delegater i Saudiarabien minsann valt att stå upp för kvinnors rättigheter genom att inte bära slöja, för att insinuera att Sverige “inte vågar” ta ställning. Men här finns en viktig skillnad. I länder som Saudiarabien är slöjan nämligen inte lagstadgad för utländska kvinnor. Det är den i Iran och därför handlar det alltså inte nödvändigtvis om att man har valt att “ta seden dit man kommer” eller valt att legitimera patriarkala strukturer. Då väcks givetvis frågan om Sverige borde stå fast vid sina principer om jämställdhet genom att överhuvudtaget inte göra affärer med ett land som Iran. Eller borde man skickat en delegation med bara män? Ett annat mer pragmatiskt sätt att se på saken är att vi genom kontakterna har större chans att påverka landet i en annan riktning än om vi av principskäl låter bli. Förutsatt förstås att frågorna om mänskliga rättigheter och jämställdhet hamnar på dagordningen.

Själv tycker jag det är intressant vilken otroligt stark symbol slöjan är och hur den ständigt hamnar i fokus i diskussionen om kvinnors rättigheter, ofta på bekostnad av andra viktiga frågor om kvinnors rättigheter. “Slöjbråket hjälper inte Mellanösterns feminister”, menar före detta riksdagsledamoten Nalin Pekgul. I Expressen skriver om Irandelegationen: ” För min del blev jag glad över att se bilden på hur iranska herrar tvingas förhandla med en hel rad svenska damer. Jag läste också hur iranierna skämdes över att det egna landets delegation bara bestod av män. Det om något är positivt för kvinnokampen i Iran.” Däremot är hon bekymrad över att svenska feminister inte tydligt stöder personer som kämpar för kvinnors rättigheter i exempelvis Turkiet. Pekgul menar att utrikesminister Margot Wallström borde protestera mot fängslandet av Turkiets viktigaste feminist Selahattin Demirtaş.

Frågan som ständigt dyker upp är huruvida slöjan är ett uttryck för förtryck eller inte och vad vi då menar med förtryck. Här måste vi, tycker ja, göra vissa distinktioner. I vissa fall är slöjan verkligen uttryckligen påtvingad, som i Iran, och därmed råder inga tvivel om att det är ett förtryck. Men hur är det med alla de fall där individer bär slöjan för att de är utsatta för ett socialt tryck och förväntningar från den omgivande kulturen,familjen, traditionen och religionen? Hur starka måste dessa påtryckningar vara för att det ska vara tal om ett förtryck? Ett återkommande argument mot slöjbärande kvinnor som själva inte ser det som ett förtryck är att de “egentligen” är förtryckta utan att veta om det själva, oavsett hur de själva resonerar. Men i så fall är det svårt att hitta någon oavsett tillhörighet som förblir opåverkad av sociala förväntningar, sammanhang och strukturer. Ibland låter det som att det finns ett samband mellan påkläddhet och förtryck, men skulle i så fall inte det samma kunna sägas om normer om avkläddhet?

Pernilla Ouis skriver i DN: “Den avklädda (läs: västerländska) kvinnan ser på den påklädda (läs: muslimska) och ser ett kvinnoförtryck. Men det motsatta sker också: med den påklädda kvinnans stränga moraliska blick ses den avklädda som sexuellt exponerad, exploaterad och tillgänglig.”

Ibland har jag hört argument som att slöjan är obekväm, opraktisk eller begränsande och därför kan ingen “egentligen” vilja ha ett sådant plagg på sig. Men är det ett bra argument? För i så fall har vi högklackade skor, slipsar och onödigt tajta kläder som inte heller verkar vara särskilt praktiska, men som folk uppenbarligen väljer att bära ändå. Detta utan att folk i allmänhet ser det som uttryck för förtryckande strukturer. Det är lätt att upptäcka normer som avviker från en själv, men vi är ofta blinda för de osynliga koder, normer och strukturer som vi själva är en del av.

Slöjan har genom historien haft vissa betydelser och funktioner, som kan kopplas till patriarkala strukturer, sedlighet och kyskhet. Även om slöjan kan ges nya betydelser i nya sammanhang kan det vara bra att medvetandegöra dessa strukturer. Precis som det går att medvetandegöra och kritisera normer och värderingar om hur kvinnor bör klä sig i dagens sekulära Sverige. Genom ett normkritiskt förhållningssätt kan vi få syn på det där som annars bara tas för givet och genom det också göra mer medvetna val om vilken väg jag som individ faktiskt vill gå.

Avslutningsvis kan det vara värt att nämna att finns det finns vitt skilda tolkningar av slöjan även ur ett strikt religiöst perspektiv. Till exempel visar idéhistorikern Klas Grinell på hur en och samma Korantext kan tolkas väldigt olika när det gäller slöjan. För de som vill vara goda muslimer utan att behöva bära slöja kan finna stöd och argument för detta. Religionen kan inte agera som en egen kraft, även om det ibland kan verka så. Precis som kultur så kan även religion förändras över tid, beroende på nya idéer och värderingar.

Iransk kvinna i slöja
Iransk kvinna i slöja

Efter den svenska regeringens delegation i Iran för några veckor sedan så har slöjdebatten återigen aktualiserats. I flertalet debattartiklar höjdes kritiska röster mot hur de  kvinnliga delegaterna haft slöjor på sig. Detta ses av vissa som ett svek mot de iranska kvinnor som kämpar för jämställdhet och rätten att slippa bära slöja. Borde inte Sveriges delegater ta tydligt avstånd från slöjan, som ju de facto är en i lag påtvingad del av iranska kvinnors klädsel? Är det inte detta hyckleri när Sveriges regering kallar sig själv feministisk? På nätet florerar bilder av hur andra länders delegater i Saudiarabien minsann valt att stå upp för kvinnors rättigheter genom att inte bära slöja, för att insinuera att Sverige “inte vågar” ta ställning. Men här finns en viktig skillnad. I länder som Saudiarabien är slöjan nämligen inte lagstadgad för utländska kvinnor. Det är den i Iran och därför handlar det alltså inte nödvändigtvis om att man har valt att “ta seden dit man kommer” eller valt att legitimera patriarkala strukturer. Då väcks givetvis frågan om Sverige borde stå fast vid sina principer om jämställdhet genom att överhuvudtaget inte göra affärer med ett land som Iran. Eller borde man skickat en delegation med bara män? Ett annat mer pragmatiskt sätt att se på saken är att vi genom kontakterna har större chans att påverka landet i en annan riktning än om vi av principskäl låter bli. Förutsatt förstås att frågorna om mänskliga rättigheter och jämställdhet hamnar på dagordningen.

Själv tycker jag det är intressant vilken otroligt stark symbol slöjan är och hur den ständigt hamnar i fokus i diskussionen om kvinnors rättigheter, ofta på bekostnad av andra viktiga frågor om kvinnors rättigheter. “Slöjbråket hjälper inte Mellanösterns feminister”, menar före detta riksdagsledamoten Nalin Pekgul. I Expressen skriver om Irandelegationen: ” För min del blev jag glad över att se bilden på hur iranska herrar tvingas förhandla med en hel rad svenska damer. Jag läste också hur iranierna skämdes över att det egna landets delegation bara bestod av män. Det om något är positivt för kvinnokampen i Iran.” Däremot är hon bekymrad över att svenska feminister inte tydligt stöder personer som kämpar för kvinnors rättigheter i exempelvis Turkiet. Pekgul menar att utrikesminister Margot Wallström borde protestera mot fängslandet av Turkiets viktigaste feminist Selahattin Demirtaş.

Frågan som ständigt dyker upp är huruvida slöjan är ett uttryck för förtryck eller inte och vad vi då menar med förtryck. Här måste vi, tycker ja, göra vissa distinktioner. I vissa fall är slöjan verkligen uttryckligen påtvingad, som i Iran, och därmed råder inga tvivel om att det är ett förtryck. Men hur är det med alla de fall där individer bär slöjan för att de är utsatta för ett socialt tryck och förväntningar från den omgivande kulturen,familjen, traditionen och religionen? Hur starka måste dessa påtryckningar vara för att det ska vara tal om ett förtryck? Ett återkommande argument mot slöjbärande kvinnor som själva inte ser det som ett förtryck är att de “egentligen” är förtryckta utan att veta om det själva, oavsett hur de själva resonerar. Men i så fall är det svårt att hitta någon oavsett tillhörighet som förblir opåverkad av sociala förväntningar, sammanhang och strukturer. Ibland låter det som att det finns ett samband mellan påkläddhet och förtryck, men skulle i så fall inte det samma kunna sägas om normer om avkläddhet?

Pernilla Ouis skriver i DN: “Den avklädda (läs: västerländska) kvinnan ser på den påklädda (läs: muslimska) och ser ett kvinnoförtryck. Men det motsatta sker också: med den påklädda kvinnans stränga moraliska blick ses den avklädda som sexuellt exponerad, exploaterad och tillgänglig.”

Ibland har jag hört argument som att slöjan är obekväm, opraktisk eller begränsande och därför kan ingen “egentligen” vilja ha ett sådant plagg på sig. Men är det ett bra argument? För i så fall har vi högklackade skor, slipsar och onödigt tajta kläder som inte heller verkar vara särskilt praktiska, men som folk uppenbarligen väljer att bära ändå. Detta utan att folk i allmänhet ser det som uttryck för förtryckande strukturer. Det är lätt att upptäcka normer som avviker från en själv, men vi är ofta blinda för de osynliga koder, normer och strukturer som vi själva är en del av.

Slöjan har genom historien haft vissa betydelser och funktioner, som kan kopplas till patriarkala strukturer, sedlighet och kyskhet. Även om slöjan kan ges nya betydelser i nya sammanhang kan det vara bra att medvetandegöra dessa strukturer. Precis som det går att medvetandegöra och kritisera normer och värderingar om hur kvinnor bör klä sig i dagens sekulära Sverige. Genom ett normkritiskt förhållningssätt kan vi få syn på det där som annars bara tas för givet och genom det också göra mer medvetna val om vilken väg jag som individ faktiskt vill gå.

Avslutningsvis kan det vara värt att nämna att finns det finns vitt skilda tolkningar av slöjan även ur ett strikt religiöst perspektiv. Till exempel visar idéhistorikern Klas Grinell på hur en och samma Korantext kan tolkas väldigt olika när det gäller slöjan. För de som vill vara goda muslimer utan att behöva bära slöja kan finna stöd och argument för detta. Religionen kan inte agera som en egen kraft, även om det ibland kan verka så. Precis som kultur så kan även religion förändras över tid, beroende på nya idéer och värderingar.

Iransk kvinna i slöja
Iransk kvinna i slöja

Efter den svenska regeringens delegation i Iran för några veckor sedan så har slöjdebatten återigen aktualiserats. I flertalet debattartiklar höjdes kritiska röster mot hur de  kvinnliga delegaterna haft slöjor på sig. Detta ses av vissa som ett svek mot de iranska kvinnor som kämpar för jämställdhet och rätten att slippa bära slöja. Borde inte Sveriges delegater ta tydligt avstånd från slöjan, som ju de facto är en i lag påtvingad del av iranska kvinnors klädsel? Är det inte detta hyckleri när Sveriges regering kallar sig själv feministisk? På nätet florerar bilder av hur andra länders delegater i Saudiarabien minsann valt att stå upp för kvinnors rättigheter genom att inte bära slöja, för att insinuera att Sverige “inte vågar” ta ställning. Men här finns en viktig skillnad. I länder som Saudiarabien är slöjan nämligen inte lagstadgad för utländska kvinnor. Det är den i Iran och därför handlar det alltså inte nödvändigtvis om att man har valt att “ta seden dit man kommer” eller valt att legitimera patriarkala strukturer. Då väcks givetvis frågan om Sverige borde stå fast vid sina principer om jämställdhet genom att överhuvudtaget inte göra affärer med ett land som Iran. Eller borde man skickat en delegation med bara män? Ett annat mer pragmatiskt sätt att se på saken är att vi genom kontakterna har större chans att påverka landet i en annan riktning än om vi av principskäl låter bli. Förutsatt förstås att frågorna om mänskliga rättigheter och jämställdhet hamnar på dagordningen.

Själv tycker jag det är intressant vilken otroligt stark symbol slöjan är och hur den ständigt hamnar i fokus i diskussionen om kvinnors rättigheter, ofta på bekostnad av andra viktiga frågor om kvinnors rättigheter. “Slöjbråket hjälper inte Mellanösterns feminister”, menar före detta riksdagsledamoten Nalin Pekgul. I Expressen skriver om Irandelegationen: ” För min del blev jag glad över att se bilden på hur iranska herrar tvingas förhandla med en hel rad svenska damer. Jag läste också hur iranierna skämdes över att det egna landets delegation bara bestod av män. Det om något är positivt för kvinnokampen i Iran.” Däremot är hon bekymrad över att svenska feminister inte tydligt stöder personer som kämpar för kvinnors rättigheter i exempelvis Turkiet. Pekgul menar att utrikesminister Margot Wallström borde protestera mot fängslandet av Turkiets viktigaste feminist Selahattin Demirtaş.

Frågan som ständigt dyker upp är huruvida slöjan är ett uttryck för förtryck eller inte och vad vi då menar med förtryck. Här måste vi, tycker ja, göra vissa distinktioner. I vissa fall är slöjan verkligen uttryckligen påtvingad, som i Iran, och därmed råder inga tvivel om att det är ett förtryck. Men hur är det med alla de fall där individer bär slöjan för att de är utsatta för ett socialt tryck och förväntningar från den omgivande kulturen,familjen, traditionen och religionen? Hur starka måste dessa påtryckningar vara för att det ska vara tal om ett förtryck? Ett återkommande argument mot slöjbärande kvinnor som själva inte ser det som ett förtryck är att de “egentligen” är förtryckta utan att veta om det själva, oavsett hur de själva resonerar. Men i så fall är det svårt att hitta någon oavsett tillhörighet som förblir opåverkad av sociala förväntningar, sammanhang och strukturer. Ibland låter det som att det finns ett samband mellan påkläddhet och förtryck, men skulle i så fall inte det samma kunna sägas om normer om avkläddhet?

Pernilla Ouis skriver i DN: “Den avklädda (läs: västerländska) kvinnan ser på den påklädda (läs: muslimska) och ser ett kvinnoförtryck. Men det motsatta sker också: med den påklädda kvinnans stränga moraliska blick ses den avklädda som sexuellt exponerad, exploaterad och tillgänglig.”

Ibland har jag hört argument som att slöjan är obekväm, opraktisk eller begränsande och därför kan ingen “egentligen” vilja ha ett sådant plagg på sig. Men är det ett bra argument? För i så fall har vi högklackade skor, slipsar och onödigt tajta kläder som inte heller verkar vara särskilt praktiska, men som folk uppenbarligen väljer att bära ändå. Detta utan att folk i allmänhet ser det som uttryck för förtryckande strukturer. Det är lätt att upptäcka normer som avviker från en själv, men vi är ofta blinda för de osynliga koder, normer och strukturer som vi själva är en del av.

Slöjan har genom historien haft vissa betydelser och funktioner, som kan kopplas till patriarkala strukturer, sedlighet och kyskhet. Även om slöjan kan ges nya betydelser i nya sammanhang kan det vara bra att medvetandegöra dessa strukturer. Precis som det går att medvetandegöra och kritisera normer och värderingar om hur kvinnor bör klä sig i dagens sekulära Sverige. Genom ett normkritiskt förhållningssätt kan vi få syn på det där som annars bara tas för givet och genom det också göra mer medvetna val om vilken väg jag som individ faktiskt vill gå.

Avslutningsvis kan det vara värt att nämna att finns det finns vitt skilda tolkningar av slöjan även ur ett strikt religiöst perspektiv. Till exempel visar idéhistorikern Klas Grinell på hur en och samma Korantext kan tolkas väldigt olika när det gäller slöjan. För de som vill vara goda muslimer utan att behöva bära slöja kan finna stöd och argument för detta. Religionen kan inte agera som en egen kraft, även om det ibland kan verka så. Precis som kultur så kan även religion förändras över tid, beroende på nya idéer och värderingar.

Blogg

Problemet med alternativa fakta

Den liberala debattören Johan Norberg slår huvudet på spiken i en synnerligen välformulerad krönika i SR:s Godmorgon Världen. Han talar om den farliga tendensen att trivialisera och relativisera det som är sant: “Om vi får för oss att det inte finns någon sanning, eller att det är omöjligt att ta reda på hur det egentligen är, ja, då finns sanningen bara i betraktarens öga. Då finns det bara olika sätt att se på världen. Då är frågan inte längre om ett påstående är med verkligheten överensstämmande, utan frågan blir: vems sida är du på, egentligen?”

Allt oftare noterar jag själv att delandet av olika länkar på facebook sällan syftar till att generera någon verklig debatt, reflektion eller samtal, utan snarare syftar till att befästa sin egen identitet och få så många “gilla-markeringar” som möjligt av de som redan tycker likadant. Det handlar väldigt ofta om att visa var man står snarare än att på allvar försöka förstå svåra och komplexa frågor. Idag premieras det att ha “valt sida” eller “tagit ställning” framför att  förutsättningslös försöka ta reda på hur saker och ting faktiskt förhåller sig, som om allt bara vara en fråga om tycke och smak. Att detta är en farlig utveckling blir tydligt med bakgrund av vad som händer i USA med Donald Trump som gång på gång gör påståenden som lätt går att motbevisa och som också uttryckt skepsis inför klimatförändringarna och vetenskap i allmänhet. Hänvisningen till “alternativa fakta” användes för att hävda att folkmängden vid Trumps installation egentligen var mycket större än vad media, eller “fake media” som Trump kallar dem, påstod. Risken är att fakta och kunskap relativiseras.

Som Norberg skriver: “Jaså, du har fakta, nåväl, jag har alternativa fakta. När det inte finns sant och falskt, finns bara vän och fiende. Och då är två plus två lika med vadhelst som gynnar de dina. Utan en mödosamt uppbyggd kunskapsmassa att pröva det emot blir det lätt att tro vad som helst.”

Den liberala debattören Johan Norberg slår huvudet på spiken i en synnerligen välformulerad krönika i SR:s Godmorgon Världen. Han talar om den farliga tendensen att trivialisera och relativisera det som är sant: “Om vi får för oss att det inte finns någon sanning, eller att det är omöjligt att ta reda på hur det egentligen är, ja, då finns sanningen bara i betraktarens öga. Då finns det bara olika sätt att se på världen. Då är frågan inte längre om ett påstående är med verkligheten överensstämmande, utan frågan blir: vems sida är du på, egentligen?”

Allt oftare noterar jag själv att delandet av olika länkar på facebook sällan syftar till att generera någon verklig debatt, reflektion eller samtal, utan snarare syftar till att befästa sin egen identitet och få så många “gilla-markeringar” som möjligt av de som redan tycker likadant. Det handlar väldigt ofta om att visa var man står snarare än att på allvar försöka förstå svåra och komplexa frågor. Idag premieras det att ha “valt sida” eller “tagit ställning” framför att  förutsättningslös försöka ta reda på hur saker och ting faktiskt förhåller sig, som om allt bara vara en fråga om tycke och smak. Att detta är en farlig utveckling blir tydligt med bakgrund av vad som händer i USA med Donald Trump som gång på gång gör påståenden som lätt går att motbevisa och som också uttryckt skepsis inför klimatförändringarna och vetenskap i allmänhet. Hänvisningen till “alternativa fakta” användes för att hävda att folkmängden vid Trumps installation egentligen var mycket större än vad media, eller “fake media” som Trump kallar dem, påstod. Risken är att fakta och kunskap relativiseras.

Som Norberg skriver: “Jaså, du har fakta, nåväl, jag har alternativa fakta. När det inte finns sant och falskt, finns bara vän och fiende. Och då är två plus två lika med vadhelst som gynnar de dina. Utan en mödosamt uppbyggd kunskapsmassa att pröva det emot blir det lätt att tro vad som helst.”

Den liberala debattören Johan Norberg slår huvudet på spiken i en synnerligen välformulerad krönika i SR:s Godmorgon Världen. Han talar om den farliga tendensen att trivialisera och relativisera det som är sant: “Om vi får för oss att det inte finns någon sanning, eller att det är omöjligt att ta reda på hur det egentligen är, ja, då finns sanningen bara i betraktarens öga. Då finns det bara olika sätt att se på världen. Då är frågan inte längre om ett påstående är med verkligheten överensstämmande, utan frågan blir: vems sida är du på, egentligen?”

Allt oftare noterar jag själv att delandet av olika länkar på facebook sällan syftar till att generera någon verklig debatt, reflektion eller samtal, utan snarare syftar till att befästa sin egen identitet och få så många “gilla-markeringar” som möjligt av de som redan tycker likadant. Det handlar väldigt ofta om att visa var man står snarare än att på allvar försöka förstå svåra och komplexa frågor. Idag premieras det att ha “valt sida” eller “tagit ställning” framför att  förutsättningslös försöka ta reda på hur saker och ting faktiskt förhåller sig, som om allt bara vara en fråga om tycke och smak. Att detta är en farlig utveckling blir tydligt med bakgrund av vad som händer i USA med Donald Trump som gång på gång gör påståenden som lätt går att motbevisa och som också uttryckt skepsis inför klimatförändringarna och vetenskap i allmänhet. Hänvisningen till “alternativa fakta” användes för att hävda att folkmängden vid Trumps installation egentligen var mycket större än vad media, eller “fake media” som Trump kallar dem, påstod. Risken är att fakta och kunskap relativiseras.

Som Norberg skriver: “Jaså, du har fakta, nåväl, jag har alternativa fakta. När det inte finns sant och falskt, finns bara vän och fiende. Och då är två plus två lika med vadhelst som gynnar de dina. Utan en mödosamt uppbyggd kunskapsmassa att pröva det emot blir det lätt att tro vad som helst.”

Blogg

Döden på Sensus

tänk på dödenNej, döden är kanske inget som gemene man tänker på eller ens vill tänka på, om en inte precis mist någon anhörig eller själv närmar sig det oundvikliga slutet. “Tänk på döden” står det med stora bokstäver på Stampens kyrkogård i Göteborg, men frågan är hur många som tagit uppmaningen på allvar. Eftersom döden är något oundvikligt som kommer drabba oss alla förr eller senare så borde vi kanske både tänka och prata mer om ämnet. Eftersom Sensus dessutom har livsfrågor som ett av sina perspektiv tyckte jag att det var hög tid med en studiecirkel i vårt öppna utbud. Så i nästa vecka i Göteborg börjar kursen “Tänk på döden – filosofiska tankar om det oundvikliga” med filosofen Simon Allzén. Frågan om döden är kanske en av de viktigaste och filosofiskt klurigaste frågorna människan kan ställa sig själv. Att döden är något dåligt verkar vid första anblicken självklart, men varför är det dåligt? Om döden innebär icke-existens så kan vi fråga oss hur det skulle kunna vara dåligt för någon att inte existera. För om någon inte längre är i livet, så kan denne någon rimligtvis inte heller lida av att inte existera. “Där döden är, där är inte jag” menade den gamle grekiske filosofen Epikuros. En annan fråga är om vi hellre skulle vilja leva för evigt, eller om det är just att livet är ändligt som ger det dess mening och betydelsefullhet. Till stor glädje har vi nu fått ihop tillräckligt många deltagare för att kunna köra kursen. Det bästa är att det finns platser kvar, så passa på och anmäl dig om du är sugen!

Döden råkar också vara temat för tre “filosofibarer” på Göteborgs Stadsmuseum i vår. Då är det filosof Petra Andersson som diskuterar och samtalar med publiken om hur vi ska förhålla oss till vår egen dödlighet men också kontroversiella frågor som självmord och dödshjälp.

Som om inte det vore nog genomför Sensus i Göteborg just nu en yrkesutbildning för begravningsrådgivare. Just nu är eleverna inne på delkursen “Livsåskådning” där jag är huvudlärare. Vi har bland annat pratat om interkulturell kommunikation och haft en grundläggande orientering kring världsreligionerna. De har också fått träffa en rabbin, en präst och en imam som gett sina perspektiv på livet, döden och begravningsriter. Särskilt spännande har det varit att jämföra de olika religiösa perspektiven på efterlivet och vilka konsekvenser det får för hur vi lever våra liv. I nästa vecka kommer även YH-studenterna få ta del av de mer filosofiska och existentiella frågeställningarna.

För alla som är intresserade av frågorna om livet och döden bjuder jag på detta mycket folkbildande filmklipp från Youtube-kanalen Crash Course som erbjuder korta sammandrag inom en mängd olika områden.

tänk på dödenNej, döden är kanske inget som gemene man tänker på eller ens vill tänka på, om en inte precis mist någon anhörig eller själv närmar sig det oundvikliga slutet. “Tänk på döden” står det med stora bokstäver på Stampens kyrkogård i Göteborg, men frågan är hur många som tagit uppmaningen på allvar. Eftersom döden är något oundvikligt som kommer drabba oss alla förr eller senare så borde vi kanske både tänka och prata mer om ämnet. Eftersom Sensus dessutom har livsfrågor som ett av sina perspektiv tyckte jag att det var hög tid med en studiecirkel i vårt öppna utbud. Så i nästa vecka i Göteborg börjar kursen “Tänk på döden – filosofiska tankar om det oundvikliga” med filosofen Simon Allzén. Frågan om döden är kanske en av de viktigaste och filosofiskt klurigaste frågorna människan kan ställa sig själv. Att döden är något dåligt verkar vid första anblicken självklart, men varför är det dåligt? Om döden innebär icke-existens så kan vi fråga oss hur det skulle kunna vara dåligt för någon att inte existera. För om någon inte längre är i livet, så kan denne någon rimligtvis inte heller lida av att inte existera. “Där döden är, där är inte jag” menade den gamle grekiske filosofen Epikuros. En annan fråga är om vi hellre skulle vilja leva för evigt, eller om det är just att livet är ändligt som ger det dess mening och betydelsefullhet. Till stor glädje har vi nu fått ihop tillräckligt många deltagare för att kunna köra kursen. Det bästa är att det finns platser kvar, så passa på och anmäl dig om du är sugen!

Döden råkar också vara temat för tre “filosofibarer” på Göteborgs Stadsmuseum i vår. Då är det filosof Petra Andersson som diskuterar och samtalar med publiken om hur vi ska förhålla oss till vår egen dödlighet men också kontroversiella frågor som självmord och dödshjälp.

Som om inte det vore nog genomför Sensus i Göteborg just nu en yrkesutbildning för begravningsrådgivare. Just nu är eleverna inne på delkursen “Livsåskådning” där jag är huvudlärare. Vi har bland annat pratat om interkulturell kommunikation och haft en grundläggande orientering kring världsreligionerna. De har också fått träffa en rabbin, en präst och en imam som gett sina perspektiv på livet, döden och begravningsriter. Särskilt spännande har det varit att jämföra de olika religiösa perspektiven på efterlivet och vilka konsekvenser det får för hur vi lever våra liv. I nästa vecka kommer även YH-studenterna få ta del av de mer filosofiska och existentiella frågeställningarna.

För alla som är intresserade av frågorna om livet och döden bjuder jag på detta mycket folkbildande filmklipp från Youtube-kanalen Crash Course som erbjuder korta sammandrag inom en mängd olika områden.

tänk på dödenNej, döden är kanske inget som gemene man tänker på eller ens vill tänka på, om en inte precis mist någon anhörig eller själv närmar sig det oundvikliga slutet. “Tänk på döden” står det med stora bokstäver på Stampens kyrkogård i Göteborg, men frågan är hur många som tagit uppmaningen på allvar. Eftersom döden är något oundvikligt som kommer drabba oss alla förr eller senare så borde vi kanske både tänka och prata mer om ämnet. Eftersom Sensus dessutom har livsfrågor som ett av sina perspektiv tyckte jag att det var hög tid med en studiecirkel i vårt öppna utbud. Så i nästa vecka i Göteborg börjar kursen “Tänk på döden – filosofiska tankar om det oundvikliga” med filosofen Simon Allzén. Frågan om döden är kanske en av de viktigaste och filosofiskt klurigaste frågorna människan kan ställa sig själv. Att döden är något dåligt verkar vid första anblicken självklart, men varför är det dåligt? Om döden innebär icke-existens så kan vi fråga oss hur det skulle kunna vara dåligt för någon att inte existera. För om någon inte längre är i livet, så kan denne någon rimligtvis inte heller lida av att inte existera. “Där döden är, där är inte jag” menade den gamle grekiske filosofen Epikuros. En annan fråga är om vi hellre skulle vilja leva för evigt, eller om det är just att livet är ändligt som ger det dess mening och betydelsefullhet. Till stor glädje har vi nu fått ihop tillräckligt många deltagare för att kunna köra kursen. Det bästa är att det finns platser kvar, så passa på och anmäl dig om du är sugen!

Döden råkar också vara temat för tre “filosofibarer” på Göteborgs Stadsmuseum i vår. Då är det filosof Petra Andersson som diskuterar och samtalar med publiken om hur vi ska förhålla oss till vår egen dödlighet men också kontroversiella frågor som självmord och dödshjälp.

Som om inte det vore nog genomför Sensus i Göteborg just nu en yrkesutbildning för begravningsrådgivare. Just nu är eleverna inne på delkursen “Livsåskådning” där jag är huvudlärare. Vi har bland annat pratat om interkulturell kommunikation och haft en grundläggande orientering kring världsreligionerna. De har också fått träffa en rabbin, en präst och en imam som gett sina perspektiv på livet, döden och begravningsriter. Särskilt spännande har det varit att jämföra de olika religiösa perspektiven på efterlivet och vilka konsekvenser det får för hur vi lever våra liv. I nästa vecka kommer även YH-studenterna få ta del av de mer filosofiska och existentiella frågeställningarna.

För alla som är intresserade av frågorna om livet och döden bjuder jag på detta mycket folkbildande filmklipp från Youtube-kanalen Crash Course som erbjuder korta sammandrag inom en mängd olika områden.

Blogg

Negativt tänkande på SVT:s Idévärlden

Nu kan du äntligen se psykolog och filosof Ida Hallgren i SVT:s nya satsning “Idévärlden”. Här framför hon tesen “Negativt tänkande gör världen bättre”. Programledare är Erik Schüldt och medverkar gör också Johan Norberg och Martin Nyström.

Titta på hela programmet genom att klicka här!

Allt började med studiecirkeln “Negativt tänkande – Bättre blir det inte” i höstas. Eller rättare sagt, allt började med ett blogginlägg om den kommande studiecirkeln. Vi här på Sensus märkte snart att blogginlägget fick en enorm spridning på sociala medier och efter bara några dagar började radio och tidningar höra av sig. Det har blivit artiklar i bland annat GP, Aftonbladet, DN, Tidningen Kupé och Dagens Samhälle. Negativt tänkande har också behandlats i radioprogram som Kropp och själ, Spanarna och Morgonpasset i P3. Negativt tänkande har nu börjat beskrivas som en motrörelse och en populärfilosofisk trend. Detta känns givetvis fantastiskt roligt och att SVT viger en hel timma åt ämnet på bästa sändningstid är ju bara hur coolt som helst.

Nästa studiecirkel i Göteborg är redan fullbokad, men du har fortfarande chansen att gå på Idas föreläsningar i vår. Klicka på länken nedan och glöm inte att anmäla dig om du är intresserad. (En halvdagskurs i Borås är också planerad, men ej upplagd än.)

Göteborg, Kulturhuset Kåken, 13/3
Varberg, Folkets Hus, 27/3
Skövde, 3/4

Nu kan du äntligen se psykolog och filosof Ida Hallgren i SVT:s nya satsning “Idévärlden”. Här framför hon tesen “Negativt tänkande gör världen bättre”. Programledare är Erik Schüldt och medverkar gör också Johan Norberg och Martin Nyström.

Titta på hela programmet genom att klicka här!

Allt började med studiecirkeln “Negativt tänkande – Bättre blir det inte” i höstas. Eller rättare sagt, allt började med ett blogginlägg om den kommande studiecirkeln. Vi här på Sensus märkte snart att blogginlägget fick en enorm spridning på sociala medier och efter bara några dagar började radio och tidningar höra av sig. Det har blivit artiklar i bland annat GP, Aftonbladet, DN, Tidningen Kupé och Dagens Samhälle. Negativt tänkande har också behandlats i radioprogram som Kropp och själ, Spanarna och Morgonpasset i P3. Negativt tänkande har nu börjat beskrivas som en motrörelse och en populärfilosofisk trend. Detta känns givetvis fantastiskt roligt och att SVT viger en hel timma åt ämnet på bästa sändningstid är ju bara hur coolt som helst.

Nästa studiecirkel i Göteborg är redan fullbokad, men du har fortfarande chansen att gå på Idas föreläsningar i vår. Klicka på länken nedan och glöm inte att anmäla dig om du är intresserad. (En halvdagskurs i Borås är också planerad, men ej upplagd än.)

Göteborg, Kulturhuset Kåken, 13/3
Varberg, Folkets Hus, 27/3
Skövde, 3/4

Nu kan du äntligen se psykolog och filosof Ida Hallgren i SVT:s nya satsning “Idévärlden”. Här framför hon tesen “Negativt tänkande gör världen bättre”. Programledare är Erik Schüldt och medverkar gör också Johan Norberg och Martin Nyström.

Titta på hela programmet genom att klicka här!

Allt började med studiecirkeln “Negativt tänkande – Bättre blir det inte” i höstas. Eller rättare sagt, allt började med ett blogginlägg om den kommande studiecirkeln. Vi här på Sensus märkte snart att blogginlägget fick en enorm spridning på sociala medier och efter bara några dagar började radio och tidningar höra av sig. Det har blivit artiklar i bland annat GP, Aftonbladet, DN, Tidningen Kupé och Dagens Samhälle. Negativt tänkande har också behandlats i radioprogram som Kropp och själ, Spanarna och Morgonpasset i P3. Negativt tänkande har nu börjat beskrivas som en motrörelse och en populärfilosofisk trend. Detta känns givetvis fantastiskt roligt och att SVT viger en hel timma åt ämnet på bästa sändningstid är ju bara hur coolt som helst.

Nästa studiecirkel i Göteborg är redan fullbokad, men du har fortfarande chansen att gå på Idas föreläsningar i vår. Klicka på länken nedan och glöm inte att anmäla dig om du är intresserad. (En halvdagskurs i Borås är också planerad, men ej upplagd än.)

Göteborg, Kulturhuset Kåken, 13/3
Varberg, Folkets Hus, 27/3
Skövde, 3/4

Blogg

Julen – från midvinterblot till Kalle Anka

Få andra högtider har en så central plats i svenskars hjärtan som julen. För vissa står firandet av Jesus födelse i centrum, men för många är det främst en tid för att umgås med familjen, utbyta presenter och äta gott. Julen framställs främst som en kristen högtid, men faktum är att den är ett lapptäcke av olika religiösa traditioner och berättelser. Det är ingen slump att julen infaller nära vintersolståndet den 21 december. Efter den längsta natten kommer solen åter och dagarna blir längre och längre – sannerligen något att fira! I det förkristna Skandinavien firades vid denna tid midvinterblot. Solens återkomst firades genom att människor offrade till gudarna och frossade i mat och dryck. Det är också från denna tid ordet jul kommer. Ordets exakta betydelse vet man inte. Kanske betyder det kort och gott ”fest”.

Mithras fyllde också år 25 december.
Mithras fyllde också år 25 december.

Innan kristendomen blev statsreligion i romarriket firades högtiden Saturnalia mellan 17 och 23 december. Då stod guden Saturnus i centrum. Man utbytte presenter och hängav sig åt vilt firande. Sociala roller kastades om, herre och slav bytte plats med varandra och den vanliga ordningen sattes tillfälligt ur spel, något som inte alltid uppskattades av överheten. En av kristendomens främsta konkurrenter i romarriket, mithraismen, förlade guden Mithras födelse till 25 december. Den 25:e december firade romarna också Sol Invictus, den oövervinnerliga solens återkomst. Först på 300-talet började kristna att fira Jesus födelse, som då kopplades till samma datum, 25 december.  Att gamla högtider ges en ny betydelse när en ny religion får företräde är något som vi kan se i religioner världen över.

Det skulle dröja länge innan julen blev vad den är idag. Under medeltiden förknippades julen med fylleri, laglöshet och osedligt beteende – inte helt olikt det gamla romerska saturnalia-firandet. Under en period på 1600-talet förbjöds till och med julfirande i England. Först med Charles Dickens bok A Christmas Carol från 1843 började en annan bild av julen växa fram, där generositet och familjevärderingar kom i fokus. Många traditioner är nyare än vad man tror. Jultomten slog igenom i Skandinavien först på slutet av 1800-talet. Dessförinnan var det julbocken som gällde.

Traditioner förändras. Den svarta dockan i programmet från 30-talet har nu tagits bort av Disney.
Traditioner förändras. Den svarta dockan i programmet från 30-talet har nu tagits bort av Disney.

En typiskt svensk jultradition har blivit att titta på ”Kalle Ankas Julafton”. Programmet har visats i svensk TV sedan 1960 och ses av tre miljoner svenskar årligen. Det har varit nära att läggas ned några gånger, men Sveriges television har då mötts av så starka tittarreaktioner att de har fortsatt visa programmet.  När Disney för några år sedan beslutade sig för att rensa bort vissa otidsenliga och rasistiska sekvenser ur programmet, som den svarta dockan, blev det återigen upprörda reaktioner. Detta säger något om hur oerhört viktiga traditioner kan vara, oavsett om de har med religion att göra eller inte.

Vill du läsa mer om vilka högtider som firas under det kommande året, i samtliga världsreligioner, skaffa Sensus Multireligiösa almanacka!

Få andra högtider har en så central plats i svenskars hjärtan som julen. För vissa står firandet av Jesus födelse i centrum, men för många är det främst en tid för att umgås med familjen, utbyta presenter och äta gott. Julen framställs främst som en kristen högtid, men faktum är att den är ett lapptäcke av olika religiösa traditioner och berättelser. Det är ingen slump att julen infaller nära vintersolståndet den 21 december. Efter den längsta natten kommer solen åter och dagarna blir längre och längre – sannerligen något att fira! I det förkristna Skandinavien firades vid denna tid midvinterblot. Solens återkomst firades genom att människor offrade till gudarna och frossade i mat och dryck. Det är också från denna tid ordet jul kommer. Ordets exakta betydelse vet man inte. Kanske betyder det kort och gott ”fest”.

Mithras fyllde också år 25 december.
Mithras fyllde också år 25 december.

Innan kristendomen blev statsreligion i romarriket firades högtiden Saturnalia mellan 17 och 23 december. Då stod guden Saturnus i centrum. Man utbytte presenter och hängav sig åt vilt firande. Sociala roller kastades om, herre och slav bytte plats med varandra och den vanliga ordningen sattes tillfälligt ur spel, något som inte alltid uppskattades av överheten. En av kristendomens främsta konkurrenter i romarriket, mithraismen, förlade guden Mithras födelse till 25 december. Den 25:e december firade romarna också Sol Invictus, den oövervinnerliga solens återkomst. Först på 300-talet började kristna att fira Jesus födelse, som då kopplades till samma datum, 25 december.  Att gamla högtider ges en ny betydelse när en ny religion får företräde är något som vi kan se i religioner världen över.

Det skulle dröja länge innan julen blev vad den är idag. Under medeltiden förknippades julen med fylleri, laglöshet och osedligt beteende – inte helt olikt det gamla romerska saturnalia-firandet. Under en period på 1600-talet förbjöds till och med julfirande i England. Först med Charles Dickens bok A Christmas Carol från 1843 började en annan bild av julen växa fram, där generositet och familjevärderingar kom i fokus. Många traditioner är nyare än vad man tror. Jultomten slog igenom i Skandinavien först på slutet av 1800-talet. Dessförinnan var det julbocken som gällde.

Traditioner förändras. Den svarta dockan i programmet från 30-talet har nu tagits bort av Disney.
Traditioner förändras. Den svarta dockan i programmet från 30-talet har nu tagits bort av Disney.

En typiskt svensk jultradition har blivit att titta på ”Kalle Ankas Julafton”. Programmet har visats i svensk TV sedan 1960 och ses av tre miljoner svenskar årligen. Det har varit nära att läggas ned några gånger, men Sveriges television har då mötts av så starka tittarreaktioner att de har fortsatt visa programmet.  När Disney för några år sedan beslutade sig för att rensa bort vissa otidsenliga och rasistiska sekvenser ur programmet, som den svarta dockan, blev det återigen upprörda reaktioner. Detta säger något om hur oerhört viktiga traditioner kan vara, oavsett om de har med religion att göra eller inte.

Vill du läsa mer om vilka högtider som firas under det kommande året, i samtliga världsreligioner, skaffa Sensus Multireligiösa almanacka!

Få andra högtider har en så central plats i svenskars hjärtan som julen. För vissa står firandet av Jesus födelse i centrum, men för många är det främst en tid för att umgås med familjen, utbyta presenter och äta gott. Julen framställs främst som en kristen högtid, men faktum är att den är ett lapptäcke av olika religiösa traditioner och berättelser. Det är ingen slump att julen infaller nära vintersolståndet den 21 december. Efter den längsta natten kommer solen åter och dagarna blir längre och längre – sannerligen något att fira! I det förkristna Skandinavien firades vid denna tid midvinterblot. Solens återkomst firades genom att människor offrade till gudarna och frossade i mat och dryck. Det är också från denna tid ordet jul kommer. Ordets exakta betydelse vet man inte. Kanske betyder det kort och gott ”fest”.

Mithras fyllde också år 25 december.
Mithras fyllde också år 25 december.

Innan kristendomen blev statsreligion i romarriket firades högtiden Saturnalia mellan 17 och 23 december. Då stod guden Saturnus i centrum. Man utbytte presenter och hängav sig åt vilt firande. Sociala roller kastades om, herre och slav bytte plats med varandra och den vanliga ordningen sattes tillfälligt ur spel, något som inte alltid uppskattades av överheten. En av kristendomens främsta konkurrenter i romarriket, mithraismen, förlade guden Mithras födelse till 25 december. Den 25:e december firade romarna också Sol Invictus, den oövervinnerliga solens återkomst. Först på 300-talet började kristna att fira Jesus födelse, som då kopplades till samma datum, 25 december.  Att gamla högtider ges en ny betydelse när en ny religion får företräde är något som vi kan se i religioner världen över.

Det skulle dröja länge innan julen blev vad den är idag. Under medeltiden förknippades julen med fylleri, laglöshet och osedligt beteende – inte helt olikt det gamla romerska saturnalia-firandet. Under en period på 1600-talet förbjöds till och med julfirande i England. Först med Charles Dickens bok A Christmas Carol från 1843 började en annan bild av julen växa fram, där generositet och familjevärderingar kom i fokus. Många traditioner är nyare än vad man tror. Jultomten slog igenom i Skandinavien först på slutet av 1800-talet. Dessförinnan var det julbocken som gällde.

Traditioner förändras. Den svarta dockan i programmet från 30-talet har nu tagits bort av Disney.
Traditioner förändras. Den svarta dockan i programmet från 30-talet har nu tagits bort av Disney.

En typiskt svensk jultradition har blivit att titta på ”Kalle Ankas Julafton”. Programmet har visats i svensk TV sedan 1960 och ses av tre miljoner svenskar årligen. Det har varit nära att läggas ned några gånger, men Sveriges television har då mötts av så starka tittarreaktioner att de har fortsatt visa programmet.  När Disney för några år sedan beslutade sig för att rensa bort vissa otidsenliga och rasistiska sekvenser ur programmet, som den svarta dockan, blev det återigen upprörda reaktioner. Detta säger något om hur oerhört viktiga traditioner kan vara, oavsett om de har med religion att göra eller inte.

Vill du läsa mer om vilka högtider som firas under det kommande året, i samtliga världsreligioner, skaffa Sensus Multireligiösa almanacka!

Blogg

Ann Heberlein och konsekvensetiken

I två uppmärksammade debattinlägg förfasar sig Ann Heberlein, som är doktor i Etik, över den låga nivån på samtalet kring bland annat tiggeri och flyktingfrågan, där hon efterlyser mindre känslor och fler rationella och logiskt underbyggda resonemang. Tyvärr lämnar hennes egna resonemang en hel del att önska.

beggars-1233291_1280Hon kritiserar i tidningen Fokus de personer som skänker pengar till tiggare för att bara vilja gotta sig i sin egna rättfärdighet och moraliska överlägsenhet. Hennes poäng verkar vara att folk skänker pengar av fel anledning, för att bara få känna sig goda. Hon verkar här hävda att det moraliska värdet i en handling beror på vilka intentioner man har – man ska inte skänka pengar för att känna sig själv duktig eller god. Flera har pekat på problemet med detta resonemang. Som Amanda Björkman skriver i en replik på DN: “Vissa hjälper andra trots att det får dem att må dåligt. Andra letar fram en sedel för att det får dem att må bra. Och vad spelar det för roll? Att kriteriet för att göra gott skulle vara att man själv inte mår bra av det är absurt.” I nästa inlägg i debatten erkänner dock Heberlein att vi aldrig kan veta vad som motiverar folks handlingar och att det därför är en dålig grund för att bedöma en handling, något som motsäger hennes tidigare resonemang. istället är det enligt Heberlein en handlings konsekvenser som borde bedömas. Så då är det alltså inte längre intentionen bakom handlingen som är problemet? För att förtydliga: om man utgår från en konsekvensetik och bara ser till en handlings konsekvenser ska det inte spela någon roll vilka intentioner som ligger bakom. Även om en handling sker av självgodhet så är den bra så länge den får bra konsekvenser.

Och här hamnar vi i nästa problem, nämligen att Heberlein tycker det är så självklart att det får dåliga konsekvenser att skänka pengar till tiggare att hon knappt tycker att hon behöver motivera sin ståndpunkt. Tänker man bara rationellt utifrån konsekvenserna kommer alla fram till hennes självklara slutsats verkar hon antyda. Detta trots att hon erkänner att det kräver extremt omfattande kalkyler för att ta hänsyn till konsekvenserna för samtliga inblandade personer både kortsiktigt och långsiktigt. Det är därför långt ifrån givet att alla som utgår från en konskevensetik skulle komma fram till samma slutsats, eftersom det finns flera konkurrerande uppfattningar om vad som skapar de bästa konsekvenserna för alla inblandade. Hon pekar på tiggeriets negativa konsekvenser främst för givarna och det svenska samhället, men om hon är konsekvensetiker så borde hon inte begränsa sig till bara Sverige, utan till alla inblandade parter. Att behöva se tiggande människor utanför ICA är till exempel ett lågt pris att betala om det innebär att människor kan skapa sig en bättre framtid för sig själva och sina barn.

På samma sätt resonerar hon när det gäller flyktingfrågan. Sverige kan inte hjälpa fler flyktingar hävdar hon, återigen med argument om hur det kan leda till en försämring för svenskarna och det svenska samhället. Men även om det vore så (vilket är långt ifrån självklart) så skulle en verklig konsekvensetiker räkna på vad som är den bästa lösningen för så många människor (oavsett nationalitet) som möjligt. En sådan kalkyl skulle till och med kunna landa i att det skulle vara värt med en viss försämring av till exempel den svenska välfärden om det innebar att x antal människor kunde räddas undan krig och förtryck. Det är återigen de totala konsekvenserna som är de intressanta.

Hon ger också Åhlens en känga för att de i sin iver att utmana normer och främja det mångkulturella samhället ha använt en bild på en svart pojke i Luciareklamen, trots att de borde känt till de negativa konsekvenserna för pojken och hans familj. Hon kritiserar Åhlens för uppfattningen att “ändamålen helger medlen”, alltså att det är ok att “offra” en person så länge de totala konsekvenserna blir positiva. Och nu plötsligt verkar hon ha vänt igen, för att istället kritisera just konsekvensetiken, som hon ju själv säger sig utgå från! Det är också intressant att hon ser Åhlens som problemet och inte de som uttrycker hat och hot mot ett barn och hans familj.

Och om hon nu verkligen bara är intresserad av konsekvenserna så borde hon också fundera på konsekvenserna av sina egna artiklar, som anknyter till precis den diskurs som förs på “sverigevänliga” sidor som Avpixlat – till exempel anklagelsen att de som vill hjälpa flyktingar och tiggare bara vill känna sig goda och duktiga, idén att det är så fullständigt uppenbart för varje rationellt tänkande människa hur saker borde skötas (ex minska invandring, förbjud tiggeri) att man egentligen inte ens behöver anföra några argument, grejen att anklaga “provokatören” Åhlens i fallet med Luciabilden istället för de som hängav sig åt hat och hot. Så även om det inte skulle vara hennes avsikt (men vem bryr sig om avsikten, det är väl konsekvenserna som gäller) så borde hon därmed avstått från att publicera artiklar som riskerar att spela nationalistiska och främlingsfientliga krafter i händerna. Förutsatt förstås, att hon är emot dessa.

I två uppmärksammade debattinlägg förfasar sig Ann Heberlein, som är doktor i Etik, över den låga nivån på samtalet kring bland annat tiggeri och flyktingfrågan, där hon efterlyser mindre känslor och fler rationella och logiskt underbyggda resonemang. Tyvärr lämnar hennes egna resonemang en hel del att önska.

beggars-1233291_1280Hon kritiserar i tidningen Fokus de personer som skänker pengar till tiggare för att bara vilja gotta sig i sin egna rättfärdighet och moraliska överlägsenhet. Hennes poäng verkar vara att folk skänker pengar av fel anledning, för att bara få känna sig goda. Hon verkar här hävda att det moraliska värdet i en handling beror på vilka intentioner man har – man ska inte skänka pengar för att känna sig själv duktig eller god. Flera har pekat på problemet med detta resonemang. Som Amanda Björkman skriver i en replik på DN: “Vissa hjälper andra trots att det får dem att må dåligt. Andra letar fram en sedel för att det får dem att må bra. Och vad spelar det för roll? Att kriteriet för att göra gott skulle vara att man själv inte mår bra av det är absurt.” I nästa inlägg i debatten erkänner dock Heberlein att vi aldrig kan veta vad som motiverar folks handlingar och att det därför är en dålig grund för att bedöma en handling, något som motsäger hennes tidigare resonemang. istället är det enligt Heberlein en handlings konsekvenser som borde bedömas. Så då är det alltså inte längre intentionen bakom handlingen som är problemet? För att förtydliga: om man utgår från en konsekvensetik och bara ser till en handlings konsekvenser ska det inte spela någon roll vilka intentioner som ligger bakom. Även om en handling sker av självgodhet så är den bra så länge den får bra konsekvenser.

Och här hamnar vi i nästa problem, nämligen att Heberlein tycker det är så självklart att det får dåliga konsekvenser att skänka pengar till tiggare att hon knappt tycker att hon behöver motivera sin ståndpunkt. Tänker man bara rationellt utifrån konsekvenserna kommer alla fram till hennes självklara slutsats verkar hon antyda. Detta trots att hon erkänner att det kräver extremt omfattande kalkyler för att ta hänsyn till konsekvenserna för samtliga inblandade personer både kortsiktigt och långsiktigt. Det är därför långt ifrån givet att alla som utgår från en konskevensetik skulle komma fram till samma slutsats, eftersom det finns flera konkurrerande uppfattningar om vad som skapar de bästa konsekvenserna för alla inblandade. Hon pekar på tiggeriets negativa konsekvenser främst för givarna och det svenska samhället, men om hon är konsekvensetiker så borde hon inte begränsa sig till bara Sverige, utan till alla inblandade parter. Att behöva se tiggande människor utanför ICA är till exempel ett lågt pris att betala om det innebär att människor kan skapa sig en bättre framtid för sig själva och sina barn.

På samma sätt resonerar hon när det gäller flyktingfrågan. Sverige kan inte hjälpa fler flyktingar hävdar hon, återigen med argument om hur det kan leda till en försämring för svenskarna och det svenska samhället. Men även om det vore så (vilket är långt ifrån självklart) så skulle en verklig konsekvensetiker räkna på vad som är den bästa lösningen för så många människor (oavsett nationalitet) som möjligt. En sådan kalkyl skulle till och med kunna landa i att det skulle vara värt med en viss försämring av till exempel den svenska välfärden om det innebar att x antal människor kunde räddas undan krig och förtryck. Det är återigen de totala konsekvenserna som är de intressanta.

Hon ger också Åhlens en känga för att de i sin iver att utmana normer och främja det mångkulturella samhället ha använt en bild på en svart pojke i Luciareklamen, trots att de borde känt till de negativa konsekvenserna för pojken och hans familj. Hon kritiserar Åhlens för uppfattningen att “ändamålen helger medlen”, alltså att det är ok att “offra” en person så länge de totala konsekvenserna blir positiva. Och nu plötsligt verkar hon ha vänt igen, för att istället kritisera just konsekvensetiken, som hon ju själv säger sig utgå från! Det är också intressant att hon ser Åhlens som problemet och inte de som uttrycker hat och hot mot ett barn och hans familj.

Och om hon nu verkligen bara är intresserad av konsekvenserna så borde hon också fundera på konsekvenserna av sina egna artiklar, som anknyter till precis den diskurs som förs på “sverigevänliga” sidor som Avpixlat – till exempel anklagelsen att de som vill hjälpa flyktingar och tiggare bara vill känna sig goda och duktiga, idén att det är så fullständigt uppenbart för varje rationellt tänkande människa hur saker borde skötas (ex minska invandring, förbjud tiggeri) att man egentligen inte ens behöver anföra några argument, grejen att anklaga “provokatören” Åhlens i fallet med Luciabilden istället för de som hängav sig åt hat och hot. Så även om det inte skulle vara hennes avsikt (men vem bryr sig om avsikten, det är väl konsekvenserna som gäller) så borde hon därmed avstått från att publicera artiklar som riskerar att spela nationalistiska och främlingsfientliga krafter i händerna. Förutsatt förstås, att hon är emot dessa.

I två uppmärksammade debattinlägg förfasar sig Ann Heberlein, som är doktor i Etik, över den låga nivån på samtalet kring bland annat tiggeri och flyktingfrågan, där hon efterlyser mindre känslor och fler rationella och logiskt underbyggda resonemang. Tyvärr lämnar hennes egna resonemang en hel del att önska.

beggars-1233291_1280Hon kritiserar i tidningen Fokus de personer som skänker pengar till tiggare för att bara vilja gotta sig i sin egna rättfärdighet och moraliska överlägsenhet. Hennes poäng verkar vara att folk skänker pengar av fel anledning, för att bara få känna sig goda. Hon verkar här hävda att det moraliska värdet i en handling beror på vilka intentioner man har – man ska inte skänka pengar för att känna sig själv duktig eller god. Flera har pekat på problemet med detta resonemang. Som Amanda Björkman skriver i en replik på DN: “Vissa hjälper andra trots att det får dem att må dåligt. Andra letar fram en sedel för att det får dem att må bra. Och vad spelar det för roll? Att kriteriet för att göra gott skulle vara att man själv inte mår bra av det är absurt.” I nästa inlägg i debatten erkänner dock Heberlein att vi aldrig kan veta vad som motiverar folks handlingar och att det därför är en dålig grund för att bedöma en handling, något som motsäger hennes tidigare resonemang. istället är det enligt Heberlein en handlings konsekvenser som borde bedömas. Så då är det alltså inte längre intentionen bakom handlingen som är problemet? För att förtydliga: om man utgår från en konsekvensetik och bara ser till en handlings konsekvenser ska det inte spela någon roll vilka intentioner som ligger bakom. Även om en handling sker av självgodhet så är den bra så länge den får bra konsekvenser.

Och här hamnar vi i nästa problem, nämligen att Heberlein tycker det är så självklart att det får dåliga konsekvenser att skänka pengar till tiggare att hon knappt tycker att hon behöver motivera sin ståndpunkt. Tänker man bara rationellt utifrån konsekvenserna kommer alla fram till hennes självklara slutsats verkar hon antyda. Detta trots att hon erkänner att det kräver extremt omfattande kalkyler för att ta hänsyn till konsekvenserna för samtliga inblandade personer både kortsiktigt och långsiktigt. Det är därför långt ifrån givet att alla som utgår från en konskevensetik skulle komma fram till samma slutsats, eftersom det finns flera konkurrerande uppfattningar om vad som skapar de bästa konsekvenserna för alla inblandade. Hon pekar på tiggeriets negativa konsekvenser främst för givarna och det svenska samhället, men om hon är konsekvensetiker så borde hon inte begränsa sig till bara Sverige, utan till alla inblandade parter. Att behöva se tiggande människor utanför ICA är till exempel ett lågt pris att betala om det innebär att människor kan skapa sig en bättre framtid för sig själva och sina barn.

På samma sätt resonerar hon när det gäller flyktingfrågan. Sverige kan inte hjälpa fler flyktingar hävdar hon, återigen med argument om hur det kan leda till en försämring för svenskarna och det svenska samhället. Men även om det vore så (vilket är långt ifrån självklart) så skulle en verklig konsekvensetiker räkna på vad som är den bästa lösningen för så många människor (oavsett nationalitet) som möjligt. En sådan kalkyl skulle till och med kunna landa i att det skulle vara värt med en viss försämring av till exempel den svenska välfärden om det innebar att x antal människor kunde räddas undan krig och förtryck. Det är återigen de totala konsekvenserna som är de intressanta.

Hon ger också Åhlens en känga för att de i sin iver att utmana normer och främja det mångkulturella samhället ha använt en bild på en svart pojke i Luciareklamen, trots att de borde känt till de negativa konsekvenserna för pojken och hans familj. Hon kritiserar Åhlens för uppfattningen att “ändamålen helger medlen”, alltså att det är ok att “offra” en person så länge de totala konsekvenserna blir positiva. Och nu plötsligt verkar hon ha vänt igen, för att istället kritisera just konsekvensetiken, som hon ju själv säger sig utgå från! Det är också intressant att hon ser Åhlens som problemet och inte de som uttrycker hat och hot mot ett barn och hans familj.

Och om hon nu verkligen bara är intresserad av konsekvenserna så borde hon också fundera på konsekvenserna av sina egna artiklar, som anknyter till precis den diskurs som förs på “sverigevänliga” sidor som Avpixlat – till exempel anklagelsen att de som vill hjälpa flyktingar och tiggare bara vill känna sig goda och duktiga, idén att det är så fullständigt uppenbart för varje rationellt tänkande människa hur saker borde skötas (ex minska invandring, förbjud tiggeri) att man egentligen inte ens behöver anföra några argument, grejen att anklaga “provokatören” Åhlens i fallet med Luciabilden istället för de som hängav sig åt hat och hot. Så även om det inte skulle vara hennes avsikt (men vem bryr sig om avsikten, det är väl konsekvenserna som gäller) så borde hon därmed avstått från att publicera artiklar som riskerar att spela nationalistiska och främlingsfientliga krafter i händerna. Förutsatt förstås, att hon är emot dessa.

Blogg

Post-Trump terapi

För de allra flesta av oss kom det som en chock att USA:s nästa president blir den skandalomsusade dokusåpastjärnan och fasighetsmogulen Donald Trump. Nu har det hunnit gå några veckor och analyserna av vad som egentligen hände har tagit vid. Jag tänkte inte gå in i någon analys själv, men tänkte bjuda på några förslag på hur en kan bearbeta presidentvalet tanke- och känslomässigt (även om jag förstår att jag är lite sent ute. Men bättre sent än aldrig, som Buddha sade?)

Genom en konstinstallation? På en tunnelbanestation i New York ges folk möjlighet att bearbeta sin frustration med hjälp av post-it lappar. (The Guardian)

Genom absurd humor? Det mest utflippade jag sett hittills är denna mangainspirerande japanska “reklamfilm”:

Och när man väl fått skratta lite så kan de väl vara på tiden med en lite djupare filosofisk reflektion. Det tycker i alla fall jag. I Filosofiska rummet diskuteras hur “en karaktär som beskrivits som alltifrån pajas och loser till livsfarlig psykopat kunde vinna presidentvalet i världens mäktigaste land”. Vilken roll har makten och medierna haft? Kanske har folkets röst äntligen fått genomslag? Men vad säger i så fall den rösten? Är den värd att lyssnas på eller bör den motarbetas till varje pris – och i så fall hur?


Eftersom liknande högerpopulistiska och främlingsfientliga idéer växer sig starka inte bara i USA, utan också i Sverige, är det intressant att fråga sig vad Sensus och övriga studieförbund skulle kunna göra. Bjuda in till debatt, samtal, föreläsningar, studiecirklar? Prata mänskliga rättigheter, diskutera etik och moral och vilket samhälle vi vill leva i kanske? Vad tycker du?

För de allra flesta av oss kom det som en chock att USA:s nästa president blir den skandalomsusade dokusåpastjärnan och fasighetsmogulen Donald Trump. Nu har det hunnit gå några veckor och analyserna av vad som egentligen hände har tagit vid. Jag tänkte inte gå in i någon analys själv, men tänkte bjuda på några förslag på hur en kan bearbeta presidentvalet tanke- och känslomässigt (även om jag förstår att jag är lite sent ute. Men bättre sent än aldrig, som Buddha sade?)

Genom en konstinstallation? På en tunnelbanestation i New York ges folk möjlighet att bearbeta sin frustration med hjälp av post-it lappar. (The Guardian)

Genom absurd humor? Det mest utflippade jag sett hittills är denna mangainspirerande japanska “reklamfilm”:

Och när man väl fått skratta lite så kan de väl vara på tiden med en lite djupare filosofisk reflektion. Det tycker i alla fall jag. I Filosofiska rummet diskuteras hur “en karaktär som beskrivits som alltifrån pajas och loser till livsfarlig psykopat kunde vinna presidentvalet i världens mäktigaste land”. Vilken roll har makten och medierna haft? Kanske har folkets röst äntligen fått genomslag? Men vad säger i så fall den rösten? Är den värd att lyssnas på eller bör den motarbetas till varje pris – och i så fall hur?


Eftersom liknande högerpopulistiska och främlingsfientliga idéer växer sig starka inte bara i USA, utan också i Sverige, är det intressant att fråga sig vad Sensus och övriga studieförbund skulle kunna göra. Bjuda in till debatt, samtal, föreläsningar, studiecirklar? Prata mänskliga rättigheter, diskutera etik och moral och vilket samhälle vi vill leva i kanske? Vad tycker du?

För de allra flesta av oss kom det som en chock att USA:s nästa president blir den skandalomsusade dokusåpastjärnan och fasighetsmogulen Donald Trump. Nu har det hunnit gå några veckor och analyserna av vad som egentligen hände har tagit vid. Jag tänkte inte gå in i någon analys själv, men tänkte bjuda på några förslag på hur en kan bearbeta presidentvalet tanke- och känslomässigt (även om jag förstår att jag är lite sent ute. Men bättre sent än aldrig, som Buddha sade?)

Genom en konstinstallation? På en tunnelbanestation i New York ges folk möjlighet att bearbeta sin frustration med hjälp av post-it lappar. (The Guardian)

Genom absurd humor? Det mest utflippade jag sett hittills är denna mangainspirerande japanska “reklamfilm”:

Och när man väl fått skratta lite så kan de väl vara på tiden med en lite djupare filosofisk reflektion. Det tycker i alla fall jag. I Filosofiska rummet diskuteras hur “en karaktär som beskrivits som alltifrån pajas och loser till livsfarlig psykopat kunde vinna presidentvalet i världens mäktigaste land”. Vilken roll har makten och medierna haft? Kanske har folkets röst äntligen fått genomslag? Men vad säger i så fall den rösten? Är den värd att lyssnas på eller bör den motarbetas till varje pris – och i så fall hur?


Eftersom liknande högerpopulistiska och främlingsfientliga idéer växer sig starka inte bara i USA, utan också i Sverige, är det intressant att fråga sig vad Sensus och övriga studieförbund skulle kunna göra. Bjuda in till debatt, samtal, föreläsningar, studiecirklar? Prata mänskliga rättigheter, diskutera etik och moral och vilket samhälle vi vill leva i kanske? Vad tycker du?