Blogg

Döden på Sensus

tänk på dödenNej, döden är kanske inget som gemene man tänker på eller ens vill tänka på, om en inte precis mist någon anhörig eller själv närmar sig det oundvikliga slutet. ”Tänk på döden” står det med stora bokstäver på Stampens kyrkogård i Göteborg, men frågan är hur många som tagit uppmaningen på allvar. Eftersom döden är något oundvikligt som kommer drabba oss alla förr eller senare så borde vi kanske både tänka och prata mer om ämnet. Eftersom Sensus dessutom har livsfrågor som ett av sina perspektiv tyckte jag att det var hög tid med en studiecirkel i vårt öppna utbud. Så i nästa vecka i Göteborg börjar kursen ”Tänk på döden – filosofiska tankar om det oundvikliga” med filosofen Simon Allzén. Frågan om döden är kanske en av de viktigaste och filosofiskt klurigaste frågorna människan kan ställa sig själv. Att döden är något dåligt verkar vid första anblicken självklart, men varför är det dåligt? Om döden innebär icke-existens så kan vi fråga oss hur det skulle kunna vara dåligt för någon att inte existera. För om någon inte längre är i livet, så kan denne någon rimligtvis inte heller lida av att inte existera. ”Där döden är, där är inte jag” menade den gamle grekiske filosofen Epikuros. En annan fråga är om vi hellre skulle vilja leva för evigt, eller om det är just att livet är ändligt som ger det dess mening och betydelsefullhet. Till stor glädje har vi nu fått ihop tillräckligt många deltagare för att kunna köra kursen. Det bästa är att det finns platser kvar, så passa på och anmäl dig om du är sugen!

Döden råkar också vara temat för tre ”filosofibarer” på Göteborgs Stadsmuseum i vår. Då är det filosof Petra Andersson som diskuterar och samtalar med publiken om hur vi ska förhålla oss till vår egen dödlighet men också kontroversiella frågor som självmord och dödshjälp.

Som om inte det vore nog genomför Sensus i Göteborg just nu en yrkesutbildning för begravningsrådgivare. Just nu är eleverna inne på delkursen ”Livsåskådning” där jag är huvudlärare. Vi har bland annat pratat om interkulturell kommunikation och haft en grundläggande orientering kring världsreligionerna. De har också fått träffa en rabbin, en präst och en imam som gett sina perspektiv på livet, döden och begravningsriter. Särskilt spännande har det varit att jämföra de olika religiösa perspektiven på efterlivet och vilka konsekvenser det får för hur vi lever våra liv. I nästa vecka kommer även YH-studenterna få ta del av de mer filosofiska och existentiella frågeställningarna.

För alla som är intresserade av frågorna om livet och döden bjuder jag på detta mycket folkbildande filmklipp från Youtube-kanalen Crash Course som erbjuder korta sammandrag inom en mängd olika områden.

tänk på dödenNej, döden är kanske inget som gemene man tänker på eller ens vill tänka på, om en inte precis mist någon anhörig eller själv närmar sig det oundvikliga slutet. ”Tänk på döden” står det med stora bokstäver på Stampens kyrkogård i Göteborg, men frågan är hur många som tagit uppmaningen på allvar. Eftersom döden är något oundvikligt som kommer drabba oss alla förr eller senare så borde vi kanske både tänka och prata mer om ämnet. Eftersom Sensus dessutom har livsfrågor som ett av sina perspektiv tyckte jag att det var hög tid med en studiecirkel i vårt öppna utbud. Så i nästa vecka i Göteborg börjar kursen ”Tänk på döden – filosofiska tankar om det oundvikliga” med filosofen Simon Allzén. Frågan om döden är kanske en av de viktigaste och filosofiskt klurigaste frågorna människan kan ställa sig själv. Att döden är något dåligt verkar vid första anblicken självklart, men varför är det dåligt? Om döden innebär icke-existens så kan vi fråga oss hur det skulle kunna vara dåligt för någon att inte existera. För om någon inte längre är i livet, så kan denne någon rimligtvis inte heller lida av att inte existera. ”Där döden är, där är inte jag” menade den gamle grekiske filosofen Epikuros. En annan fråga är om vi hellre skulle vilja leva för evigt, eller om det är just att livet är ändligt som ger det dess mening och betydelsefullhet. Till stor glädje har vi nu fått ihop tillräckligt många deltagare för att kunna köra kursen. Det bästa är att det finns platser kvar, så passa på och anmäl dig om du är sugen!

Döden råkar också vara temat för tre ”filosofibarer” på Göteborgs Stadsmuseum i vår. Då är det filosof Petra Andersson som diskuterar och samtalar med publiken om hur vi ska förhålla oss till vår egen dödlighet men också kontroversiella frågor som självmord och dödshjälp.

Som om inte det vore nog genomför Sensus i Göteborg just nu en yrkesutbildning för begravningsrådgivare. Just nu är eleverna inne på delkursen ”Livsåskådning” där jag är huvudlärare. Vi har bland annat pratat om interkulturell kommunikation och haft en grundläggande orientering kring världsreligionerna. De har också fått träffa en rabbin, en präst och en imam som gett sina perspektiv på livet, döden och begravningsriter. Särskilt spännande har det varit att jämföra de olika religiösa perspektiven på efterlivet och vilka konsekvenser det får för hur vi lever våra liv. I nästa vecka kommer även YH-studenterna få ta del av de mer filosofiska och existentiella frågeställningarna.

För alla som är intresserade av frågorna om livet och döden bjuder jag på detta mycket folkbildande filmklipp från Youtube-kanalen Crash Course som erbjuder korta sammandrag inom en mängd olika områden.

tänk på dödenNej, döden är kanske inget som gemene man tänker på eller ens vill tänka på, om en inte precis mist någon anhörig eller själv närmar sig det oundvikliga slutet. ”Tänk på döden” står det med stora bokstäver på Stampens kyrkogård i Göteborg, men frågan är hur många som tagit uppmaningen på allvar. Eftersom döden är något oundvikligt som kommer drabba oss alla förr eller senare så borde vi kanske både tänka och prata mer om ämnet. Eftersom Sensus dessutom har livsfrågor som ett av sina perspektiv tyckte jag att det var hög tid med en studiecirkel i vårt öppna utbud. Så i nästa vecka i Göteborg börjar kursen ”Tänk på döden – filosofiska tankar om det oundvikliga” med filosofen Simon Allzén. Frågan om döden är kanske en av de viktigaste och filosofiskt klurigaste frågorna människan kan ställa sig själv. Att döden är något dåligt verkar vid första anblicken självklart, men varför är det dåligt? Om döden innebär icke-existens så kan vi fråga oss hur det skulle kunna vara dåligt för någon att inte existera. För om någon inte längre är i livet, så kan denne någon rimligtvis inte heller lida av att inte existera. ”Där döden är, där är inte jag” menade den gamle grekiske filosofen Epikuros. En annan fråga är om vi hellre skulle vilja leva för evigt, eller om det är just att livet är ändligt som ger det dess mening och betydelsefullhet. Till stor glädje har vi nu fått ihop tillräckligt många deltagare för att kunna köra kursen. Det bästa är att det finns platser kvar, så passa på och anmäl dig om du är sugen!

Döden råkar också vara temat för tre ”filosofibarer” på Göteborgs Stadsmuseum i vår. Då är det filosof Petra Andersson som diskuterar och samtalar med publiken om hur vi ska förhålla oss till vår egen dödlighet men också kontroversiella frågor som självmord och dödshjälp.

Som om inte det vore nog genomför Sensus i Göteborg just nu en yrkesutbildning för begravningsrådgivare. Just nu är eleverna inne på delkursen ”Livsåskådning” där jag är huvudlärare. Vi har bland annat pratat om interkulturell kommunikation och haft en grundläggande orientering kring världsreligionerna. De har också fått träffa en rabbin, en präst och en imam som gett sina perspektiv på livet, döden och begravningsriter. Särskilt spännande har det varit att jämföra de olika religiösa perspektiven på efterlivet och vilka konsekvenser det får för hur vi lever våra liv. I nästa vecka kommer även YH-studenterna få ta del av de mer filosofiska och existentiella frågeställningarna.

För alla som är intresserade av frågorna om livet och döden bjuder jag på detta mycket folkbildande filmklipp från Youtube-kanalen Crash Course som erbjuder korta sammandrag inom en mängd olika områden.

Blogg

Negativt tänkande på SVT:s Idévärlden

Nu kan du äntligen se psykolog och filosof Ida Hallgren i SVT:s nya satsning ”Idévärlden”. Här framför hon tesen ”Negativt tänkande gör världen bättre”. Programledare är Erik Schüldt och medverkar gör också Johan Norberg och Martin Nyström.

Titta på hela programmet genom att klicka här!

Allt började med studiecirkeln ”Negativt tänkande – Bättre blir det inte” i höstas. Eller rättare sagt, allt började med ett blogginlägg om den kommande studiecirkeln. Vi här på Sensus märkte snart att blogginlägget fick en enorm spridning på sociala medier och efter bara några dagar började radio och tidningar höra av sig. Det har blivit artiklar i bland annat GP, Aftonbladet, DN, Tidningen Kupé och Dagens Samhälle. Negativt tänkande har också behandlats i radioprogram som Kropp och själ, Spanarna och Morgonpasset i P3. Negativt tänkande har nu börjat beskrivas som en motrörelse och en populärfilosofisk trend. Detta känns givetvis fantastiskt roligt och att SVT viger en hel timma åt ämnet på bästa sändningstid är ju bara hur coolt som helst.

Nästa studiecirkel i Göteborg är redan fullbokad, men du har fortfarande chansen att gå på Idas föreläsningar i vår. Klicka på länken nedan och glöm inte att anmäla dig om du är intresserad. (En halvdagskurs i Borås är också planerad, men ej upplagd än.)

Göteborg, Kulturhuset Kåken, 13/3
Varberg, Folkets Hus, 27/3
Skövde, 3/4

Nu kan du äntligen se psykolog och filosof Ida Hallgren i SVT:s nya satsning ”Idévärlden”. Här framför hon tesen ”Negativt tänkande gör världen bättre”. Programledare är Erik Schüldt och medverkar gör också Johan Norberg och Martin Nyström.

Titta på hela programmet genom att klicka här!

Allt började med studiecirkeln ”Negativt tänkande – Bättre blir det inte” i höstas. Eller rättare sagt, allt började med ett blogginlägg om den kommande studiecirkeln. Vi här på Sensus märkte snart att blogginlägget fick en enorm spridning på sociala medier och efter bara några dagar började radio och tidningar höra av sig. Det har blivit artiklar i bland annat GP, Aftonbladet, DN, Tidningen Kupé och Dagens Samhälle. Negativt tänkande har också behandlats i radioprogram som Kropp och själ, Spanarna och Morgonpasset i P3. Negativt tänkande har nu börjat beskrivas som en motrörelse och en populärfilosofisk trend. Detta känns givetvis fantastiskt roligt och att SVT viger en hel timma åt ämnet på bästa sändningstid är ju bara hur coolt som helst.

Nästa studiecirkel i Göteborg är redan fullbokad, men du har fortfarande chansen att gå på Idas föreläsningar i vår. Klicka på länken nedan och glöm inte att anmäla dig om du är intresserad. (En halvdagskurs i Borås är också planerad, men ej upplagd än.)

Göteborg, Kulturhuset Kåken, 13/3
Varberg, Folkets Hus, 27/3
Skövde, 3/4

Nu kan du äntligen se psykolog och filosof Ida Hallgren i SVT:s nya satsning ”Idévärlden”. Här framför hon tesen ”Negativt tänkande gör världen bättre”. Programledare är Erik Schüldt och medverkar gör också Johan Norberg och Martin Nyström.

Titta på hela programmet genom att klicka här!

Allt började med studiecirkeln ”Negativt tänkande – Bättre blir det inte” i höstas. Eller rättare sagt, allt började med ett blogginlägg om den kommande studiecirkeln. Vi här på Sensus märkte snart att blogginlägget fick en enorm spridning på sociala medier och efter bara några dagar började radio och tidningar höra av sig. Det har blivit artiklar i bland annat GP, Aftonbladet, DN, Tidningen Kupé och Dagens Samhälle. Negativt tänkande har också behandlats i radioprogram som Kropp och själ, Spanarna och Morgonpasset i P3. Negativt tänkande har nu börjat beskrivas som en motrörelse och en populärfilosofisk trend. Detta känns givetvis fantastiskt roligt och att SVT viger en hel timma åt ämnet på bästa sändningstid är ju bara hur coolt som helst.

Nästa studiecirkel i Göteborg är redan fullbokad, men du har fortfarande chansen att gå på Idas föreläsningar i vår. Klicka på länken nedan och glöm inte att anmäla dig om du är intresserad. (En halvdagskurs i Borås är också planerad, men ej upplagd än.)

Göteborg, Kulturhuset Kåken, 13/3
Varberg, Folkets Hus, 27/3
Skövde, 3/4

Blogg

Julen – från midvinterblot till Kalle Anka

Få andra högtider har en så central plats i svenskars hjärtan som julen. För vissa står firandet av Jesus födelse i centrum, men för många är det främst en tid för att umgås med familjen, utbyta presenter och äta gott. Julen framställs främst som en kristen högtid, men faktum är att den är ett lapptäcke av olika religiösa traditioner och berättelser. Det är ingen slump att julen infaller nära vintersolståndet den 21 december. Efter den längsta natten kommer solen åter och dagarna blir längre och längre – sannerligen något att fira! I det förkristna Skandinavien firades vid denna tid midvinterblot. Solens återkomst firades genom att människor offrade till gudarna och frossade i mat och dryck. Det är också från denna tid ordet jul kommer. Ordets exakta betydelse vet man inte. Kanske betyder det kort och gott ”fest”.

Mithras fyllde också år 25 december.
Mithras fyllde också år 25 december.

Innan kristendomen blev statsreligion i romarriket firades högtiden Saturnalia mellan 17 och 23 december. Då stod guden Saturnus i centrum. Man utbytte presenter och hängav sig åt vilt firande. Sociala roller kastades om, herre och slav bytte plats med varandra och den vanliga ordningen sattes tillfälligt ur spel, något som inte alltid uppskattades av överheten. En av kristendomens främsta konkurrenter i romarriket, mithraismen, förlade guden Mithras födelse till 25 december. Den 25:e december firade romarna också Sol Invictus, den oövervinnerliga solens återkomst. Först på 300-talet började kristna att fira Jesus födelse, som då kopplades till samma datum, 25 december.  Att gamla högtider ges en ny betydelse när en ny religion får företräde är något som vi kan se i religioner världen över.

Det skulle dröja länge innan julen blev vad den är idag. Under medeltiden förknippades julen med fylleri, laglöshet och osedligt beteende – inte helt olikt det gamla romerska saturnalia-firandet. Under en period på 1600-talet förbjöds till och med julfirande i England. Först med Charles Dickens bok A Christmas Carol från 1843 började en annan bild av julen växa fram, där generositet och familjevärderingar kom i fokus. Många traditioner är nyare än vad man tror. Jultomten slog igenom i Skandinavien först på slutet av 1800-talet. Dessförinnan var det julbocken som gällde.

Traditioner förändras. Den svarta dockan i programmet från 30-talet har nu tagits bort av Disney.
Traditioner förändras. Den svarta dockan i programmet från 30-talet har nu tagits bort av Disney.

En typiskt svensk jultradition har blivit att titta på ”Kalle Ankas Julafton”. Programmet har visats i svensk TV sedan 1960 och ses av tre miljoner svenskar årligen. Det har varit nära att läggas ned några gånger, men Sveriges television har då mötts av så starka tittarreaktioner att de har fortsatt visa programmet.  När Disney för några år sedan beslutade sig för att rensa bort vissa otidsenliga och rasistiska sekvenser ur programmet, som den svarta dockan, blev det återigen upprörda reaktioner. Detta säger något om hur oerhört viktiga traditioner kan vara, oavsett om de har med religion att göra eller inte.

Vill du läsa mer om vilka högtider som firas under det kommande året, i samtliga världsreligioner, skaffa Sensus Multireligiösa almanacka!

Få andra högtider har en så central plats i svenskars hjärtan som julen. För vissa står firandet av Jesus födelse i centrum, men för många är det främst en tid för att umgås med familjen, utbyta presenter och äta gott. Julen framställs främst som en kristen högtid, men faktum är att den är ett lapptäcke av olika religiösa traditioner och berättelser. Det är ingen slump att julen infaller nära vintersolståndet den 21 december. Efter den längsta natten kommer solen åter och dagarna blir längre och längre – sannerligen något att fira! I det förkristna Skandinavien firades vid denna tid midvinterblot. Solens återkomst firades genom att människor offrade till gudarna och frossade i mat och dryck. Det är också från denna tid ordet jul kommer. Ordets exakta betydelse vet man inte. Kanske betyder det kort och gott ”fest”.

Mithras fyllde också år 25 december.
Mithras fyllde också år 25 december.

Innan kristendomen blev statsreligion i romarriket firades högtiden Saturnalia mellan 17 och 23 december. Då stod guden Saturnus i centrum. Man utbytte presenter och hängav sig åt vilt firande. Sociala roller kastades om, herre och slav bytte plats med varandra och den vanliga ordningen sattes tillfälligt ur spel, något som inte alltid uppskattades av överheten. En av kristendomens främsta konkurrenter i romarriket, mithraismen, förlade guden Mithras födelse till 25 december. Den 25:e december firade romarna också Sol Invictus, den oövervinnerliga solens återkomst. Först på 300-talet började kristna att fira Jesus födelse, som då kopplades till samma datum, 25 december.  Att gamla högtider ges en ny betydelse när en ny religion får företräde är något som vi kan se i religioner världen över.

Det skulle dröja länge innan julen blev vad den är idag. Under medeltiden förknippades julen med fylleri, laglöshet och osedligt beteende – inte helt olikt det gamla romerska saturnalia-firandet. Under en period på 1600-talet förbjöds till och med julfirande i England. Först med Charles Dickens bok A Christmas Carol från 1843 började en annan bild av julen växa fram, där generositet och familjevärderingar kom i fokus. Många traditioner är nyare än vad man tror. Jultomten slog igenom i Skandinavien först på slutet av 1800-talet. Dessförinnan var det julbocken som gällde.

Traditioner förändras. Den svarta dockan i programmet från 30-talet har nu tagits bort av Disney.
Traditioner förändras. Den svarta dockan i programmet från 30-talet har nu tagits bort av Disney.

En typiskt svensk jultradition har blivit att titta på ”Kalle Ankas Julafton”. Programmet har visats i svensk TV sedan 1960 och ses av tre miljoner svenskar årligen. Det har varit nära att läggas ned några gånger, men Sveriges television har då mötts av så starka tittarreaktioner att de har fortsatt visa programmet.  När Disney för några år sedan beslutade sig för att rensa bort vissa otidsenliga och rasistiska sekvenser ur programmet, som den svarta dockan, blev det återigen upprörda reaktioner. Detta säger något om hur oerhört viktiga traditioner kan vara, oavsett om de har med religion att göra eller inte.

Vill du läsa mer om vilka högtider som firas under det kommande året, i samtliga världsreligioner, skaffa Sensus Multireligiösa almanacka!

Få andra högtider har en så central plats i svenskars hjärtan som julen. För vissa står firandet av Jesus födelse i centrum, men för många är det främst en tid för att umgås med familjen, utbyta presenter och äta gott. Julen framställs främst som en kristen högtid, men faktum är att den är ett lapptäcke av olika religiösa traditioner och berättelser. Det är ingen slump att julen infaller nära vintersolståndet den 21 december. Efter den längsta natten kommer solen åter och dagarna blir längre och längre – sannerligen något att fira! I det förkristna Skandinavien firades vid denna tid midvinterblot. Solens återkomst firades genom att människor offrade till gudarna och frossade i mat och dryck. Det är också från denna tid ordet jul kommer. Ordets exakta betydelse vet man inte. Kanske betyder det kort och gott ”fest”.

Mithras fyllde också år 25 december.
Mithras fyllde också år 25 december.

Innan kristendomen blev statsreligion i romarriket firades högtiden Saturnalia mellan 17 och 23 december. Då stod guden Saturnus i centrum. Man utbytte presenter och hängav sig åt vilt firande. Sociala roller kastades om, herre och slav bytte plats med varandra och den vanliga ordningen sattes tillfälligt ur spel, något som inte alltid uppskattades av överheten. En av kristendomens främsta konkurrenter i romarriket, mithraismen, förlade guden Mithras födelse till 25 december. Den 25:e december firade romarna också Sol Invictus, den oövervinnerliga solens återkomst. Först på 300-talet började kristna att fira Jesus födelse, som då kopplades till samma datum, 25 december.  Att gamla högtider ges en ny betydelse när en ny religion får företräde är något som vi kan se i religioner världen över.

Det skulle dröja länge innan julen blev vad den är idag. Under medeltiden förknippades julen med fylleri, laglöshet och osedligt beteende – inte helt olikt det gamla romerska saturnalia-firandet. Under en period på 1600-talet förbjöds till och med julfirande i England. Först med Charles Dickens bok A Christmas Carol från 1843 började en annan bild av julen växa fram, där generositet och familjevärderingar kom i fokus. Många traditioner är nyare än vad man tror. Jultomten slog igenom i Skandinavien först på slutet av 1800-talet. Dessförinnan var det julbocken som gällde.

Traditioner förändras. Den svarta dockan i programmet från 30-talet har nu tagits bort av Disney.
Traditioner förändras. Den svarta dockan i programmet från 30-talet har nu tagits bort av Disney.

En typiskt svensk jultradition har blivit att titta på ”Kalle Ankas Julafton”. Programmet har visats i svensk TV sedan 1960 och ses av tre miljoner svenskar årligen. Det har varit nära att läggas ned några gånger, men Sveriges television har då mötts av så starka tittarreaktioner att de har fortsatt visa programmet.  När Disney för några år sedan beslutade sig för att rensa bort vissa otidsenliga och rasistiska sekvenser ur programmet, som den svarta dockan, blev det återigen upprörda reaktioner. Detta säger något om hur oerhört viktiga traditioner kan vara, oavsett om de har med religion att göra eller inte.

Vill du läsa mer om vilka högtider som firas under det kommande året, i samtliga världsreligioner, skaffa Sensus Multireligiösa almanacka!

Blogg

Ann Heberlein och konsekvensetiken

I två uppmärksammade debattinlägg förfasar sig Ann Heberlein, som är doktor i Etik, över den låga nivån på samtalet kring bland annat tiggeri och flyktingfrågan, där hon efterlyser mindre känslor och fler rationella och logiskt underbyggda resonemang. Tyvärr lämnar hennes egna resonemang en hel del att önska.

beggars-1233291_1280Hon kritiserar i tidningen Fokus de personer som skänker pengar till tiggare för att bara vilja gotta sig i sin egna rättfärdighet och moraliska överlägsenhet. Hennes poäng verkar vara att folk skänker pengar av fel anledning, för att bara få känna sig goda. Hon verkar här hävda att det moraliska värdet i en handling beror på vilka intentioner man har – man ska inte skänka pengar för att känna sig själv duktig eller god. Flera har pekat på problemet med detta resonemang. Som Amanda Björkman skriver i en replik på DN: ”Vissa hjälper andra trots att det får dem att må dåligt. Andra letar fram en sedel för att det får dem att må bra. Och vad spelar det för roll? Att kriteriet för att göra gott skulle vara att man själv inte mår bra av det är absurt.” I nästa inlägg i debatten erkänner dock Heberlein att vi aldrig kan veta vad som motiverar folks handlingar och att det därför är en dålig grund för att bedöma en handling, något som motsäger hennes tidigare resonemang. istället är det enligt Heberlein en handlings konsekvenser som borde bedömas. Så då är det alltså inte längre intentionen bakom handlingen som är problemet? För att förtydliga: om man utgår från en konsekvensetik och bara ser till en handlings konsekvenser ska det inte spela någon roll vilka intentioner som ligger bakom. Även om en handling sker av självgodhet så är den bra så länge den får bra konsekvenser.

Och här hamnar vi i nästa problem, nämligen att Heberlein tycker det är så självklart att det får dåliga konsekvenser att skänka pengar till tiggare att hon knappt tycker att hon behöver motivera sin ståndpunkt. Tänker man bara rationellt utifrån konsekvenserna kommer alla fram till hennes självklara slutsats verkar hon antyda. Detta trots att hon erkänner att det kräver extremt omfattande kalkyler för att ta hänsyn till konsekvenserna för samtliga inblandade personer både kortsiktigt och långsiktigt. Det är därför långt ifrån givet att alla som utgår från en konskevensetik skulle komma fram till samma slutsats, eftersom det finns flera konkurrerande uppfattningar om vad som skapar de bästa konsekvenserna för alla inblandade. Hon pekar på tiggeriets negativa konsekvenser främst för givarna och det svenska samhället, men om hon är konsekvensetiker så borde hon inte begränsa sig till bara Sverige, utan till alla inblandade parter. Att behöva se tiggande människor utanför ICA är till exempel ett lågt pris att betala om det innebär att människor kan skapa sig en bättre framtid för sig själva och sina barn.

På samma sätt resonerar hon när det gäller flyktingfrågan. Sverige kan inte hjälpa fler flyktingar hävdar hon, återigen med argument om hur det kan leda till en försämring för svenskarna och det svenska samhället. Men även om det vore så (vilket är långt ifrån självklart) så skulle en verklig konsekvensetiker räkna på vad som är den bästa lösningen för så många människor (oavsett nationalitet) som möjligt. En sådan kalkyl skulle till och med kunna landa i att det skulle vara värt med en viss försämring av till exempel den svenska välfärden om det innebar att x antal människor kunde räddas undan krig och förtryck. Det är återigen de totala konsekvenserna som är de intressanta.

Hon ger också Åhlens en känga för att de i sin iver att utmana normer och främja det mångkulturella samhället ha använt en bild på en svart pojke i Luciareklamen, trots att de borde känt till de negativa konsekvenserna för pojken och hans familj. Hon kritiserar Åhlens för uppfattningen att ”ändamålen helger medlen”, alltså att det är ok att ”offra” en person så länge de totala konsekvenserna blir positiva. Och nu plötsligt verkar hon ha vänt igen, för att istället kritisera just konsekvensetiken, som hon ju själv säger sig utgå från! Det är också intressant att hon ser Åhlens som problemet och inte de som uttrycker hat och hot mot ett barn och hans familj.

Och om hon nu verkligen bara är intresserad av konsekvenserna så borde hon också fundera på konsekvenserna av sina egna artiklar, som anknyter till precis den diskurs som förs på ”sverigevänliga” sidor som Avpixlat – till exempel anklagelsen att de som vill hjälpa flyktingar och tiggare bara vill känna sig goda och duktiga, idén att det är så fullständigt uppenbart för varje rationellt tänkande människa hur saker borde skötas (ex minska invandring, förbjud tiggeri) att man egentligen inte ens behöver anföra några argument, grejen att anklaga ”provokatören” Åhlens i fallet med Luciabilden istället för de som hängav sig åt hat och hot. Så även om det inte skulle vara hennes avsikt (men vem bryr sig om avsikten, det är väl konsekvenserna som gäller) så borde hon därmed avstått från att publicera artiklar som riskerar att spela nationalistiska och främlingsfientliga krafter i händerna. Förutsatt förstås, att hon är emot dessa.

I två uppmärksammade debattinlägg förfasar sig Ann Heberlein, som är doktor i Etik, över den låga nivån på samtalet kring bland annat tiggeri och flyktingfrågan, där hon efterlyser mindre känslor och fler rationella och logiskt underbyggda resonemang. Tyvärr lämnar hennes egna resonemang en hel del att önska.

beggars-1233291_1280Hon kritiserar i tidningen Fokus de personer som skänker pengar till tiggare för att bara vilja gotta sig i sin egna rättfärdighet och moraliska överlägsenhet. Hennes poäng verkar vara att folk skänker pengar av fel anledning, för att bara få känna sig goda. Hon verkar här hävda att det moraliska värdet i en handling beror på vilka intentioner man har – man ska inte skänka pengar för att känna sig själv duktig eller god. Flera har pekat på problemet med detta resonemang. Som Amanda Björkman skriver i en replik på DN: ”Vissa hjälper andra trots att det får dem att må dåligt. Andra letar fram en sedel för att det får dem att må bra. Och vad spelar det för roll? Att kriteriet för att göra gott skulle vara att man själv inte mår bra av det är absurt.” I nästa inlägg i debatten erkänner dock Heberlein att vi aldrig kan veta vad som motiverar folks handlingar och att det därför är en dålig grund för att bedöma en handling, något som motsäger hennes tidigare resonemang. istället är det enligt Heberlein en handlings konsekvenser som borde bedömas. Så då är det alltså inte längre intentionen bakom handlingen som är problemet? För att förtydliga: om man utgår från en konsekvensetik och bara ser till en handlings konsekvenser ska det inte spela någon roll vilka intentioner som ligger bakom. Även om en handling sker av självgodhet så är den bra så länge den får bra konsekvenser.

Och här hamnar vi i nästa problem, nämligen att Heberlein tycker det är så självklart att det får dåliga konsekvenser att skänka pengar till tiggare att hon knappt tycker att hon behöver motivera sin ståndpunkt. Tänker man bara rationellt utifrån konsekvenserna kommer alla fram till hennes självklara slutsats verkar hon antyda. Detta trots att hon erkänner att det kräver extremt omfattande kalkyler för att ta hänsyn till konsekvenserna för samtliga inblandade personer både kortsiktigt och långsiktigt. Det är därför långt ifrån givet att alla som utgår från en konskevensetik skulle komma fram till samma slutsats, eftersom det finns flera konkurrerande uppfattningar om vad som skapar de bästa konsekvenserna för alla inblandade. Hon pekar på tiggeriets negativa konsekvenser främst för givarna och det svenska samhället, men om hon är konsekvensetiker så borde hon inte begränsa sig till bara Sverige, utan till alla inblandade parter. Att behöva se tiggande människor utanför ICA är till exempel ett lågt pris att betala om det innebär att människor kan skapa sig en bättre framtid för sig själva och sina barn.

På samma sätt resonerar hon när det gäller flyktingfrågan. Sverige kan inte hjälpa fler flyktingar hävdar hon, återigen med argument om hur det kan leda till en försämring för svenskarna och det svenska samhället. Men även om det vore så (vilket är långt ifrån självklart) så skulle en verklig konsekvensetiker räkna på vad som är den bästa lösningen för så många människor (oavsett nationalitet) som möjligt. En sådan kalkyl skulle till och med kunna landa i att det skulle vara värt med en viss försämring av till exempel den svenska välfärden om det innebar att x antal människor kunde räddas undan krig och förtryck. Det är återigen de totala konsekvenserna som är de intressanta.

Hon ger också Åhlens en känga för att de i sin iver att utmana normer och främja det mångkulturella samhället ha använt en bild på en svart pojke i Luciareklamen, trots att de borde känt till de negativa konsekvenserna för pojken och hans familj. Hon kritiserar Åhlens för uppfattningen att ”ändamålen helger medlen”, alltså att det är ok att ”offra” en person så länge de totala konsekvenserna blir positiva. Och nu plötsligt verkar hon ha vänt igen, för att istället kritisera just konsekvensetiken, som hon ju själv säger sig utgå från! Det är också intressant att hon ser Åhlens som problemet och inte de som uttrycker hat och hot mot ett barn och hans familj.

Och om hon nu verkligen bara är intresserad av konsekvenserna så borde hon också fundera på konsekvenserna av sina egna artiklar, som anknyter till precis den diskurs som förs på ”sverigevänliga” sidor som Avpixlat – till exempel anklagelsen att de som vill hjälpa flyktingar och tiggare bara vill känna sig goda och duktiga, idén att det är så fullständigt uppenbart för varje rationellt tänkande människa hur saker borde skötas (ex minska invandring, förbjud tiggeri) att man egentligen inte ens behöver anföra några argument, grejen att anklaga ”provokatören” Åhlens i fallet med Luciabilden istället för de som hängav sig åt hat och hot. Så även om det inte skulle vara hennes avsikt (men vem bryr sig om avsikten, det är väl konsekvenserna som gäller) så borde hon därmed avstått från att publicera artiklar som riskerar att spela nationalistiska och främlingsfientliga krafter i händerna. Förutsatt förstås, att hon är emot dessa.

I två uppmärksammade debattinlägg förfasar sig Ann Heberlein, som är doktor i Etik, över den låga nivån på samtalet kring bland annat tiggeri och flyktingfrågan, där hon efterlyser mindre känslor och fler rationella och logiskt underbyggda resonemang. Tyvärr lämnar hennes egna resonemang en hel del att önska.

beggars-1233291_1280Hon kritiserar i tidningen Fokus de personer som skänker pengar till tiggare för att bara vilja gotta sig i sin egna rättfärdighet och moraliska överlägsenhet. Hennes poäng verkar vara att folk skänker pengar av fel anledning, för att bara få känna sig goda. Hon verkar här hävda att det moraliska värdet i en handling beror på vilka intentioner man har – man ska inte skänka pengar för att känna sig själv duktig eller god. Flera har pekat på problemet med detta resonemang. Som Amanda Björkman skriver i en replik på DN: ”Vissa hjälper andra trots att det får dem att må dåligt. Andra letar fram en sedel för att det får dem att må bra. Och vad spelar det för roll? Att kriteriet för att göra gott skulle vara att man själv inte mår bra av det är absurt.” I nästa inlägg i debatten erkänner dock Heberlein att vi aldrig kan veta vad som motiverar folks handlingar och att det därför är en dålig grund för att bedöma en handling, något som motsäger hennes tidigare resonemang. istället är det enligt Heberlein en handlings konsekvenser som borde bedömas. Så då är det alltså inte längre intentionen bakom handlingen som är problemet? För att förtydliga: om man utgår från en konsekvensetik och bara ser till en handlings konsekvenser ska det inte spela någon roll vilka intentioner som ligger bakom. Även om en handling sker av självgodhet så är den bra så länge den får bra konsekvenser.

Och här hamnar vi i nästa problem, nämligen att Heberlein tycker det är så självklart att det får dåliga konsekvenser att skänka pengar till tiggare att hon knappt tycker att hon behöver motivera sin ståndpunkt. Tänker man bara rationellt utifrån konsekvenserna kommer alla fram till hennes självklara slutsats verkar hon antyda. Detta trots att hon erkänner att det kräver extremt omfattande kalkyler för att ta hänsyn till konsekvenserna för samtliga inblandade personer både kortsiktigt och långsiktigt. Det är därför långt ifrån givet att alla som utgår från en konskevensetik skulle komma fram till samma slutsats, eftersom det finns flera konkurrerande uppfattningar om vad som skapar de bästa konsekvenserna för alla inblandade. Hon pekar på tiggeriets negativa konsekvenser främst för givarna och det svenska samhället, men om hon är konsekvensetiker så borde hon inte begränsa sig till bara Sverige, utan till alla inblandade parter. Att behöva se tiggande människor utanför ICA är till exempel ett lågt pris att betala om det innebär att människor kan skapa sig en bättre framtid för sig själva och sina barn.

På samma sätt resonerar hon när det gäller flyktingfrågan. Sverige kan inte hjälpa fler flyktingar hävdar hon, återigen med argument om hur det kan leda till en försämring för svenskarna och det svenska samhället. Men även om det vore så (vilket är långt ifrån självklart) så skulle en verklig konsekvensetiker räkna på vad som är den bästa lösningen för så många människor (oavsett nationalitet) som möjligt. En sådan kalkyl skulle till och med kunna landa i att det skulle vara värt med en viss försämring av till exempel den svenska välfärden om det innebar att x antal människor kunde räddas undan krig och förtryck. Det är återigen de totala konsekvenserna som är de intressanta.

Hon ger också Åhlens en känga för att de i sin iver att utmana normer och främja det mångkulturella samhället ha använt en bild på en svart pojke i Luciareklamen, trots att de borde känt till de negativa konsekvenserna för pojken och hans familj. Hon kritiserar Åhlens för uppfattningen att ”ändamålen helger medlen”, alltså att det är ok att ”offra” en person så länge de totala konsekvenserna blir positiva. Och nu plötsligt verkar hon ha vänt igen, för att istället kritisera just konsekvensetiken, som hon ju själv säger sig utgå från! Det är också intressant att hon ser Åhlens som problemet och inte de som uttrycker hat och hot mot ett barn och hans familj.

Och om hon nu verkligen bara är intresserad av konsekvenserna så borde hon också fundera på konsekvenserna av sina egna artiklar, som anknyter till precis den diskurs som förs på ”sverigevänliga” sidor som Avpixlat – till exempel anklagelsen att de som vill hjälpa flyktingar och tiggare bara vill känna sig goda och duktiga, idén att det är så fullständigt uppenbart för varje rationellt tänkande människa hur saker borde skötas (ex minska invandring, förbjud tiggeri) att man egentligen inte ens behöver anföra några argument, grejen att anklaga ”provokatören” Åhlens i fallet med Luciabilden istället för de som hängav sig åt hat och hot. Så även om det inte skulle vara hennes avsikt (men vem bryr sig om avsikten, det är väl konsekvenserna som gäller) så borde hon därmed avstått från att publicera artiklar som riskerar att spela nationalistiska och främlingsfientliga krafter i händerna. Förutsatt förstås, att hon är emot dessa.

Blogg

Post-Trump terapi

För de allra flesta av oss kom det som en chock att USA:s nästa president blir den skandalomsusade dokusåpastjärnan och fasighetsmogulen Donald Trump. Nu har det hunnit gå några veckor och analyserna av vad som egentligen hände har tagit vid. Jag tänkte inte gå in i någon analys själv, men tänkte bjuda på några förslag på hur en kan bearbeta presidentvalet tanke- och känslomässigt (även om jag förstår att jag är lite sent ute. Men bättre sent än aldrig, som Buddha sade?)

Genom en konstinstallation? På en tunnelbanestation i New York ges folk möjlighet att bearbeta sin frustration med hjälp av post-it lappar. (The Guardian)

Genom absurd humor? Det mest utflippade jag sett hittills är denna mangainspirerande japanska ”reklamfilm”:

Och när man väl fått skratta lite så kan de väl vara på tiden med en lite djupare filosofisk reflektion. Det tycker i alla fall jag. I Filosofiska rummet diskuteras hur ”en karaktär som beskrivits som alltifrån pajas och loser till livsfarlig psykopat kunde vinna presidentvalet i världens mäktigaste land”. Vilken roll har makten och medierna haft? Kanske har folkets röst äntligen fått genomslag? Men vad säger i så fall den rösten? Är den värd att lyssnas på eller bör den motarbetas till varje pris – och i så fall hur?


Eftersom liknande högerpopulistiska och främlingsfientliga idéer växer sig starka inte bara i USA, utan också i Sverige, är det intressant att fråga sig vad Sensus och övriga studieförbund skulle kunna göra. Bjuda in till debatt, samtal, föreläsningar, studiecirklar? Prata mänskliga rättigheter, diskutera etik och moral och vilket samhälle vi vill leva i kanske? Vad tycker du?

För de allra flesta av oss kom det som en chock att USA:s nästa president blir den skandalomsusade dokusåpastjärnan och fasighetsmogulen Donald Trump. Nu har det hunnit gå några veckor och analyserna av vad som egentligen hände har tagit vid. Jag tänkte inte gå in i någon analys själv, men tänkte bjuda på några förslag på hur en kan bearbeta presidentvalet tanke- och känslomässigt (även om jag förstår att jag är lite sent ute. Men bättre sent än aldrig, som Buddha sade?)

Genom en konstinstallation? På en tunnelbanestation i New York ges folk möjlighet att bearbeta sin frustration med hjälp av post-it lappar. (The Guardian)

Genom absurd humor? Det mest utflippade jag sett hittills är denna mangainspirerande japanska ”reklamfilm”:

Och när man väl fått skratta lite så kan de väl vara på tiden med en lite djupare filosofisk reflektion. Det tycker i alla fall jag. I Filosofiska rummet diskuteras hur ”en karaktär som beskrivits som alltifrån pajas och loser till livsfarlig psykopat kunde vinna presidentvalet i världens mäktigaste land”. Vilken roll har makten och medierna haft? Kanske har folkets röst äntligen fått genomslag? Men vad säger i så fall den rösten? Är den värd att lyssnas på eller bör den motarbetas till varje pris – och i så fall hur?


Eftersom liknande högerpopulistiska och främlingsfientliga idéer växer sig starka inte bara i USA, utan också i Sverige, är det intressant att fråga sig vad Sensus och övriga studieförbund skulle kunna göra. Bjuda in till debatt, samtal, föreläsningar, studiecirklar? Prata mänskliga rättigheter, diskutera etik och moral och vilket samhälle vi vill leva i kanske? Vad tycker du?

För de allra flesta av oss kom det som en chock att USA:s nästa president blir den skandalomsusade dokusåpastjärnan och fasighetsmogulen Donald Trump. Nu har det hunnit gå några veckor och analyserna av vad som egentligen hände har tagit vid. Jag tänkte inte gå in i någon analys själv, men tänkte bjuda på några förslag på hur en kan bearbeta presidentvalet tanke- och känslomässigt (även om jag förstår att jag är lite sent ute. Men bättre sent än aldrig, som Buddha sade?)

Genom en konstinstallation? På en tunnelbanestation i New York ges folk möjlighet att bearbeta sin frustration med hjälp av post-it lappar. (The Guardian)

Genom absurd humor? Det mest utflippade jag sett hittills är denna mangainspirerande japanska ”reklamfilm”:

Och när man väl fått skratta lite så kan de väl vara på tiden med en lite djupare filosofisk reflektion. Det tycker i alla fall jag. I Filosofiska rummet diskuteras hur ”en karaktär som beskrivits som alltifrån pajas och loser till livsfarlig psykopat kunde vinna presidentvalet i världens mäktigaste land”. Vilken roll har makten och medierna haft? Kanske har folkets röst äntligen fått genomslag? Men vad säger i så fall den rösten? Är den värd att lyssnas på eller bör den motarbetas till varje pris – och i så fall hur?


Eftersom liknande högerpopulistiska och främlingsfientliga idéer växer sig starka inte bara i USA, utan också i Sverige, är det intressant att fråga sig vad Sensus och övriga studieförbund skulle kunna göra. Bjuda in till debatt, samtal, föreläsningar, studiecirklar? Prata mänskliga rättigheter, diskutera etik och moral och vilket samhälle vi vill leva i kanske? Vad tycker du?

Blogg

Sinterklaas och Swarte Piet – är alla traditioner verkligen värda att bevara?

sinterklaasDet är några veckor kvar till jul, men i Nederländerna ges en försmak redan ikväll, genom firandet av Sinterklaas. Namnet låter nog bekant för de flesta svenska öron, eftersom det är nederländska för Sankt Nikolaus, det kristna helgonet som blivit så förknippad med julen, i engelskspråkiga länder känd som Santa Claus och i Sverige som Jultomten. Sinterklaas kommer dock inte ensam med presenter och godis i kvällens firande. Med sig har han också den mindre kända medhjälparen Swarte Piet, Svarte Petter, som på senare tid diskuterats och kritiserats häftigt. Personer klär nämligen ut sig till Swarte Piet genom så kallad black face-sminkning, alltså med svart smink i ansiktet, färgade läppar och i peruker med krulligt hår. Karaktärens utseende har av vissa försvarats med att det skulle handla om sot från skorstenen som han anses klättra ned i, men många andra menar att det handlar om en typiskt rasistisk nidbild av en svart man, som hänger ihop med landets koloniala historia. Många vill att den otidsenliga traditionen helt försvinner, andra vill ha kvar karaktären men tvätta bort de rasistiska konnotationerna. Och så finns det förstås de som blir djupt upprörda över tanken på att en tradition som de själva har positiva och varma minnen av är på väg att försvinna.

Diskussionen liknar lite den som uppstod här i Sverige när Disney valde att ta bort vissa sekvenser från TV-programmet Kalle Ankas jul för några år sedan för att de ansågs bygga på just rasistiska stereotyper. Här ser vi både hur folk faktiskt är beredda att förändra traditioner när det behövs, men också på vilken stark makt traditioner faktiskt utövar på oss. För mig blir det uppenbart att alla traditioner faktiskt inte är av godo och att folk behöver vara kritiska till både sina egna och andra traditioner, högtider och sedvänjor.

Kolla mer i denna utmärkta korta dokumentärfilm från Vox:

sinterklaasDet är några veckor kvar till jul, men i Nederländerna ges en försmak redan ikväll, genom firandet av Sinterklaas. Namnet låter nog bekant för de flesta svenska öron, eftersom det är nederländska för Sankt Nikolaus, det kristna helgonet som blivit så förknippad med julen, i engelskspråkiga länder känd som Santa Claus och i Sverige som Jultomten. Sinterklaas kommer dock inte ensam med presenter och godis i kvällens firande. Med sig har han också den mindre kända medhjälparen Swarte Piet, Svarte Petter, som på senare tid diskuterats och kritiserats häftigt. Personer klär nämligen ut sig till Swarte Piet genom så kallad black face-sminkning, alltså med svart smink i ansiktet, färgade läppar och i peruker med krulligt hår. Karaktärens utseende har av vissa försvarats med att det skulle handla om sot från skorstenen som han anses klättra ned i, men många andra menar att det handlar om en typiskt rasistisk nidbild av en svart man, som hänger ihop med landets koloniala historia. Många vill att den otidsenliga traditionen helt försvinner, andra vill ha kvar karaktären men tvätta bort de rasistiska konnotationerna. Och så finns det förstås de som blir djupt upprörda över tanken på att en tradition som de själva har positiva och varma minnen av är på väg att försvinna.

Diskussionen liknar lite den som uppstod här i Sverige när Disney valde att ta bort vissa sekvenser från TV-programmet Kalle Ankas jul för några år sedan för att de ansågs bygga på just rasistiska stereotyper. Här ser vi både hur folk faktiskt är beredda att förändra traditioner när det behövs, men också på vilken stark makt traditioner faktiskt utövar på oss. För mig blir det uppenbart att alla traditioner faktiskt inte är av godo och att folk behöver vara kritiska till både sina egna och andra traditioner, högtider och sedvänjor.

Kolla mer i denna utmärkta korta dokumentärfilm från Vox:

sinterklaasDet är några veckor kvar till jul, men i Nederländerna ges en försmak redan ikväll, genom firandet av Sinterklaas. Namnet låter nog bekant för de flesta svenska öron, eftersom det är nederländska för Sankt Nikolaus, det kristna helgonet som blivit så förknippad med julen, i engelskspråkiga länder känd som Santa Claus och i Sverige som Jultomten. Sinterklaas kommer dock inte ensam med presenter och godis i kvällens firande. Med sig har han också den mindre kända medhjälparen Swarte Piet, Svarte Petter, som på senare tid diskuterats och kritiserats häftigt. Personer klär nämligen ut sig till Swarte Piet genom så kallad black face-sminkning, alltså med svart smink i ansiktet, färgade läppar och i peruker med krulligt hår. Karaktärens utseende har av vissa försvarats med att det skulle handla om sot från skorstenen som han anses klättra ned i, men många andra menar att det handlar om en typiskt rasistisk nidbild av en svart man, som hänger ihop med landets koloniala historia. Många vill att den otidsenliga traditionen helt försvinner, andra vill ha kvar karaktären men tvätta bort de rasistiska konnotationerna. Och så finns det förstås de som blir djupt upprörda över tanken på att en tradition som de själva har positiva och varma minnen av är på väg att försvinna.

Diskussionen liknar lite den som uppstod här i Sverige när Disney valde att ta bort vissa sekvenser från TV-programmet Kalle Ankas jul för några år sedan för att de ansågs bygga på just rasistiska stereotyper. Här ser vi både hur folk faktiskt är beredda att förändra traditioner när det behövs, men också på vilken stark makt traditioner faktiskt utövar på oss. För mig blir det uppenbart att alla traditioner faktiskt inte är av godo och att folk behöver vara kritiska till både sina egna och andra traditioner, högtider och sedvänjor.

Kolla mer i denna utmärkta korta dokumentärfilm från Vox:

Blogg

När hälsa och arbete blir religion

yoga-dancer-sky-blue-60697Träningsnarkomaner och arbetsnarkomaner. I dagens Sverige är båda sorterna vanliga. När arbetet eller träningen blir en så central del av livet, när det ger oss den där känslan av mening – har det då blivit religion? Definitivt, svarar vissa.

Men först. Sverige är ett av världens mest sekulära länder. Åtminstone är det bara var femte svensk som säger sig tro på Gud. Och även om över sex miljoner svenskar är medlemmar i Svenska kyrkan så är det kanske bara en bråkdel av dessa som skulle kalla sig kristna. Organiserad religion, fasta ramar, riter, auktoriteter och dogmer – nej tack skulle många svara.

Det är därför lätt att tänka att religionen är något en har lämnat bakom sig. Och på vissa sätt kanske det är sant. Men flera har också påpekat hur vissa fenomen i det moderna samhället bär likheter med religion, åtminstone när det kommer till den funktion de verkar fylla. På Forskning.se presenteras ett forskningsprojekt av Britta Pelters, universitetslektor i hälsopedagogik. Hon tyckte sig se hur hälsotrender ibland beskrivs i närmast religiösa termer. Hon nämner bland annat en DN-artikel med citat som ”I strävan efter den perfekta kroppen är två dagars självsvält den nya frälsningen.” Kan hälsa vara en form av religion? Som vanligt kommer det helt till hur en definierar religion. Britta Pelters har utgått från utgick från religionssociologen Vanderpools lista med tio funktioner och sociala processer som karakteriserar en religion och konstaterat att svaret blir ja. ”Genom hälsa har människor kontroll över något, eller de tror att de har det. Hälsa fångar på så vis upp trygghetsbehovet på samma sätt som en gudomlig kraft gör”, menar Britta Pelters. Hon menar att det kring hälsa också finns både tempel (fitness-centret) och prästerskap (hälsobloggare och hälsovetare). Gymmet kan ses som ett ”fitness-tempel” och fungerar som en plats där man prisar sin kropp med träning. På gymmet finns också ritualer, ”allt ifrån träningsscheman som ska följas i detalj till att vissa som tränar alltid köper en viss sorts energidryck innan träningspasset.”

Genom att se de religiösa dimensionerna i träningen och hälsotrender hoppas hon att hälsoämnet kan avdramatiseras och leda till ett mer rationellt och kritiskt förhållningssätt. Hon verkar här antyda att det är något problematiskt i att hälsan görs till religion, kanske för att det kan leda till skuld och skam inför den egna kroppen och även riskera att skuldbelägga de som inte lever så hälsosamt som ”den nya religionen” dikterar.

Även arbetet skulle kunna beskrivas i religiösa termer, åtminstone har Navid Modiri på GP skrivit en underhållande krönika på temat. Texten ska nog inte tas på alltför stort allvar men gör flera roliga poänger:

Svensken tror på Arbetet. När världens mest Gudsfrånvända nation slutar gå i kyrkan vallfärdar vi i stället till arbetsplatsen. Platsen där todo-listor lyfts upp på altare och överpresterarna mässar om lathetens sex ryttare som förebådar domedagen.

Arbetsförmedlingen är biktbåset där du bekänner dina synder. Prisutdelningen för månadens medarbetare fungerar som konfirmation. Pilgrimsfärden blir av när du åker på team-building till Visby och tillsammans med dina kollegor gör rituella cirklar runt karaeokemaskinen för att visa er vördnad. Nattvarden har bytts ut mot After Work där du och de andra överarbetarna plundrar buffén i hopp om frälsning.
Du skall icke gå på bidrag! Du skall betala skatt!
När främlingarna står vid den svenska gränsen och bankar för att släppas in så är villkoret enkelt: Att de jobbar hårt. Att de lär sig det heliga språket. Och det heliga språket är inte svenska. Det är arbetsmoraliska med en duktighetsdialekt.

Utan att fastna i den olösbara frågan – skulle detta kunna ”verkligen” räknas som religion eller inte, så är poängen att dagens sekulära svenskar även utan den formella religionen fortfarande söker efter något ”heligt”, något att ge tillvaron en större mening och betydelse, samt sätt att ritualisera denna mening. Och poängen med detta skulle kunna vara att något slags behov efter mening, riter och auktoriteter kvarstår oavsett om en vänder sig till den traditionella religionen eller ej. Det kan också vara så att jag fullständigt blandar ihop päron och äpplen. Famlar i mörkret, eller likt en konspirationsteoretiker bara letar efter det som bekräftar min tes. Vad tycker du?

 

yoga-dancer-sky-blue-60697Träningsnarkomaner och arbetsnarkomaner. I dagens Sverige är båda sorterna vanliga. När arbetet eller träningen blir en så central del av livet, när det ger oss den där känslan av mening – har det då blivit religion? Definitivt, svarar vissa.

Men först. Sverige är ett av världens mest sekulära länder. Åtminstone är det bara var femte svensk som säger sig tro på Gud. Och även om över sex miljoner svenskar är medlemmar i Svenska kyrkan så är det kanske bara en bråkdel av dessa som skulle kalla sig kristna. Organiserad religion, fasta ramar, riter, auktoriteter och dogmer – nej tack skulle många svara.

Det är därför lätt att tänka att religionen är något en har lämnat bakom sig. Och på vissa sätt kanske det är sant. Men flera har också påpekat hur vissa fenomen i det moderna samhället bär likheter med religion, åtminstone när det kommer till den funktion de verkar fylla. På Forskning.se presenteras ett forskningsprojekt av Britta Pelters, universitetslektor i hälsopedagogik. Hon tyckte sig se hur hälsotrender ibland beskrivs i närmast religiösa termer. Hon nämner bland annat en DN-artikel med citat som ”I strävan efter den perfekta kroppen är två dagars självsvält den nya frälsningen.” Kan hälsa vara en form av religion? Som vanligt kommer det helt till hur en definierar religion. Britta Pelters har utgått från utgick från religionssociologen Vanderpools lista med tio funktioner och sociala processer som karakteriserar en religion och konstaterat att svaret blir ja. ”Genom hälsa har människor kontroll över något, eller de tror att de har det. Hälsa fångar på så vis upp trygghetsbehovet på samma sätt som en gudomlig kraft gör”, menar Britta Pelters. Hon menar att det kring hälsa också finns både tempel (fitness-centret) och prästerskap (hälsobloggare och hälsovetare). Gymmet kan ses som ett ”fitness-tempel” och fungerar som en plats där man prisar sin kropp med träning. På gymmet finns också ritualer, ”allt ifrån träningsscheman som ska följas i detalj till att vissa som tränar alltid köper en viss sorts energidryck innan träningspasset.”

Genom att se de religiösa dimensionerna i träningen och hälsotrender hoppas hon att hälsoämnet kan avdramatiseras och leda till ett mer rationellt och kritiskt förhållningssätt. Hon verkar här antyda att det är något problematiskt i att hälsan görs till religion, kanske för att det kan leda till skuld och skam inför den egna kroppen och även riskera att skuldbelägga de som inte lever så hälsosamt som ”den nya religionen” dikterar.

Även arbetet skulle kunna beskrivas i religiösa termer, åtminstone har Navid Modiri på GP skrivit en underhållande krönika på temat. Texten ska nog inte tas på alltför stort allvar men gör flera roliga poänger:

Svensken tror på Arbetet. När världens mest Gudsfrånvända nation slutar gå i kyrkan vallfärdar vi i stället till arbetsplatsen. Platsen där todo-listor lyfts upp på altare och överpresterarna mässar om lathetens sex ryttare som förebådar domedagen.

Arbetsförmedlingen är biktbåset där du bekänner dina synder. Prisutdelningen för månadens medarbetare fungerar som konfirmation. Pilgrimsfärden blir av när du åker på team-building till Visby och tillsammans med dina kollegor gör rituella cirklar runt karaeokemaskinen för att visa er vördnad. Nattvarden har bytts ut mot After Work där du och de andra överarbetarna plundrar buffén i hopp om frälsning.
Du skall icke gå på bidrag! Du skall betala skatt!
När främlingarna står vid den svenska gränsen och bankar för att släppas in så är villkoret enkelt: Att de jobbar hårt. Att de lär sig det heliga språket. Och det heliga språket är inte svenska. Det är arbetsmoraliska med en duktighetsdialekt.

Utan att fastna i den olösbara frågan – skulle detta kunna ”verkligen” räknas som religion eller inte, så är poängen att dagens sekulära svenskar även utan den formella religionen fortfarande söker efter något ”heligt”, något att ge tillvaron en större mening och betydelse, samt sätt att ritualisera denna mening. Och poängen med detta skulle kunna vara att något slags behov efter mening, riter och auktoriteter kvarstår oavsett om en vänder sig till den traditionella religionen eller ej. Det kan också vara så att jag fullständigt blandar ihop päron och äpplen. Famlar i mörkret, eller likt en konspirationsteoretiker bara letar efter det som bekräftar min tes. Vad tycker du?

 

yoga-dancer-sky-blue-60697Träningsnarkomaner och arbetsnarkomaner. I dagens Sverige är båda sorterna vanliga. När arbetet eller träningen blir en så central del av livet, när det ger oss den där känslan av mening – har det då blivit religion? Definitivt, svarar vissa.

Men först. Sverige är ett av världens mest sekulära länder. Åtminstone är det bara var femte svensk som säger sig tro på Gud. Och även om över sex miljoner svenskar är medlemmar i Svenska kyrkan så är det kanske bara en bråkdel av dessa som skulle kalla sig kristna. Organiserad religion, fasta ramar, riter, auktoriteter och dogmer – nej tack skulle många svara.

Det är därför lätt att tänka att religionen är något en har lämnat bakom sig. Och på vissa sätt kanske det är sant. Men flera har också påpekat hur vissa fenomen i det moderna samhället bär likheter med religion, åtminstone när det kommer till den funktion de verkar fylla. På Forskning.se presenteras ett forskningsprojekt av Britta Pelters, universitetslektor i hälsopedagogik. Hon tyckte sig se hur hälsotrender ibland beskrivs i närmast religiösa termer. Hon nämner bland annat en DN-artikel med citat som ”I strävan efter den perfekta kroppen är två dagars självsvält den nya frälsningen.” Kan hälsa vara en form av religion? Som vanligt kommer det helt till hur en definierar religion. Britta Pelters har utgått från utgick från religionssociologen Vanderpools lista med tio funktioner och sociala processer som karakteriserar en religion och konstaterat att svaret blir ja. ”Genom hälsa har människor kontroll över något, eller de tror att de har det. Hälsa fångar på så vis upp trygghetsbehovet på samma sätt som en gudomlig kraft gör”, menar Britta Pelters. Hon menar att det kring hälsa också finns både tempel (fitness-centret) och prästerskap (hälsobloggare och hälsovetare). Gymmet kan ses som ett ”fitness-tempel” och fungerar som en plats där man prisar sin kropp med träning. På gymmet finns också ritualer, ”allt ifrån träningsscheman som ska följas i detalj till att vissa som tränar alltid köper en viss sorts energidryck innan träningspasset.”

Genom att se de religiösa dimensionerna i träningen och hälsotrender hoppas hon att hälsoämnet kan avdramatiseras och leda till ett mer rationellt och kritiskt förhållningssätt. Hon verkar här antyda att det är något problematiskt i att hälsan görs till religion, kanske för att det kan leda till skuld och skam inför den egna kroppen och även riskera att skuldbelägga de som inte lever så hälsosamt som ”den nya religionen” dikterar.

Även arbetet skulle kunna beskrivas i religiösa termer, åtminstone har Navid Modiri på GP skrivit en underhållande krönika på temat. Texten ska nog inte tas på alltför stort allvar men gör flera roliga poänger:

Svensken tror på Arbetet. När världens mest Gudsfrånvända nation slutar gå i kyrkan vallfärdar vi i stället till arbetsplatsen. Platsen där todo-listor lyfts upp på altare och överpresterarna mässar om lathetens sex ryttare som förebådar domedagen.

Arbetsförmedlingen är biktbåset där du bekänner dina synder. Prisutdelningen för månadens medarbetare fungerar som konfirmation. Pilgrimsfärden blir av när du åker på team-building till Visby och tillsammans med dina kollegor gör rituella cirklar runt karaeokemaskinen för att visa er vördnad. Nattvarden har bytts ut mot After Work där du och de andra överarbetarna plundrar buffén i hopp om frälsning.
Du skall icke gå på bidrag! Du skall betala skatt!
När främlingarna står vid den svenska gränsen och bankar för att släppas in så är villkoret enkelt: Att de jobbar hårt. Att de lär sig det heliga språket. Och det heliga språket är inte svenska. Det är arbetsmoraliska med en duktighetsdialekt.

Utan att fastna i den olösbara frågan – skulle detta kunna ”verkligen” räknas som religion eller inte, så är poängen att dagens sekulära svenskar även utan den formella religionen fortfarande söker efter något ”heligt”, något att ge tillvaron en större mening och betydelse, samt sätt att ritualisera denna mening. Och poängen med detta skulle kunna vara att något slags behov efter mening, riter och auktoriteter kvarstår oavsett om en vänder sig till den traditionella religionen eller ej. Det kan också vara så att jag fullständigt blandar ihop päron och äpplen. Famlar i mörkret, eller likt en konspirationsteoretiker bara letar efter det som bekräftar min tes. Vad tycker du?

 

Blogg

Guru Nanak – sikhernas första guru

guru nanakIdag är en riktig festdag, åtminstone för sikher som firar ”Guru Nanak Gurpurab”, eller Guru Nanaks födelsedag på ren svenska. Buddha, Jesus och Muhammed känner nog de flesta till, men sikhernas grundare och första guru är nog mer okänd för många svenskar. Med andra ord kan en liten presentation vara på plats. Inte minst eftersom Guru Nanak är en person som än idag väcker så mycket inspiration och beundran bland världens 25 miljoner sikher. I både Multireligiösa almanackan och Multireligiösa resväskan har Sensus valt att inkludera sikhismen, trots att det i Sverige är en rätt liten religion med ca 4000 anhängare.

Sikhismen är en förhållandevis ung religion och allt började med Guru Nanak. Han föddes 1469 i byn Talwandi i norra Indien. Han växte upp som högkastig hindu, men fick enligt myten redan som barn både muslimska och hinduiska vänner. På denna tid fanns i Indien både hinduiska och muslimska grupper som ofta umgicks med varandra över religionsgränserna och förde en livlig dialog om andliga frågor.

Det sägs om Nanak att han var ett högst intelligent barn. Många har säkert läst berättelserna i Bibeln om hur Jesus briljerade bland lärda rabbiner som barn. På ett liknande sätt imponerade den unge Nanak på sina lärare genom sina djupa insikter om Guds enhet. Nanak fick så småningom ett välbetalt jobb som revisor för en lokal muslimsk guvernör, gifte sig vid 19 års ålder och fick också två barn. Samtidigt spenderade han en stor del av sin lediga tid på meditation och religiösa diskussioner med allt från sufier (muslimska mystiker) till sadhus (hinduiska heliga män).

Tidigt en morgon tog Nanak ett bad i floden Bain, och försvann spårlöst. När sökandet började kännas hopplöst trodde man att han drunknat . Men efter tre dagar återkom Nanak – som en ny människa. Enligt myten hade han haft en omvälvande religiös uppenbarelse där han mött det gudomliga. Det allra första han sade efter återkomsten var ”Det finns varken hindu eller muslim”. Detta uttalande har tolkats som att alla egentligen ber till en och samma gud – en gud som struntar i sådana ytliga mänskliga beteckningar som ”hindu” eller ”muslim”. Hans upplevelse kom att påverka hela hans livsstil. Han gav bort alla sina ägodelar till fattiga. Tillsammans med sin muslimska barndomsvän Mardana gav han sig iväg på långa resor. De skall bland annat ha nått Sri Lanka, Tibet och till och med Mecka. Guru Nanak predikade för de han mötte och hans hymner till Gud skrevs ned och blev så småningom en del av sikhernas heliga bok. Det var nu han på allvar började kallas för guru, som bäst översätts som ”andlig lärare”.

Guru Nanak talade om en enda gud, som var både bortom denna världen men samtidigt i den, framför allt i varje människas hjärta. Han tryckte starkt på idén om ickevåld (ahimsa), men var samtidigt inte rädd för att stöta sig med såväl andliga som världsliga auktoriteter. Även här går det att finna paralleller till Jesus. Precis som Jesus vände sig Guru Nanak emot blind tro och skenhelighet, ibland genom att bryta tabun, som att umgås med personer av lägre kast. Kastsystemet var något som han kritiserade kraftigt, men också hierarkier och ojämlikheter överhuvud taget.

guru-nanak-at-mekka-1Ett annat exempel på detta tabubrytande var när han under en resa till muslimernas heliga stad Mecka lade sig för att vila med fötterna vända mot den heliga byggnaden Kaba, något som ansågs ytterst respektlöst.
När några personer kom och ville flytta på hans kropp lär han ha sagt ”Lägg mig då åt något håll där Gud inte är”. I den kryddade versionen av samma berättelse flyttar några män på Nanaks ben, men Kaba flyttar sig i samma riktning…

Guru Nanak utsåg sin efterträdare – Guru Angad. Totalt sett har man haft tio gurus i sikhismen, men idag är det den heliga boken Guru Garanth Sahib som fyller guruns roll. Därför ses boken som den elfte, eviga gurun.

Sikherna är än idag kända för sitt samhällsengagemang. De håller fast vid den tradition som Guru Nanak startade, nämligen att alltid bjuda på vegetarisk mat i det sikhiska tempel, oavsett besökarens klass, sociala status eller religionstillhörighet. Jämlikhetstanken är något som tydliggörs genom att alla sikher har samma efternamn, Singh (lejon) för män och Kaur (prinsessa) för kvinnor. Detta är ett sätt att bryta mot hierarkier och kastsystem och ska visa att alla är lika mycket värda.

guru nanakIdag är en riktig festdag, åtminstone för sikher som firar ”Guru Nanak Gurpurab”, eller Guru Nanaks födelsedag på ren svenska. Buddha, Jesus och Muhammed känner nog de flesta till, men sikhernas grundare och första guru är nog mer okänd för många svenskar. Med andra ord kan en liten presentation vara på plats. Inte minst eftersom Guru Nanak är en person som än idag väcker så mycket inspiration och beundran bland världens 25 miljoner sikher. I både Multireligiösa almanackan och Multireligiösa resväskan har Sensus valt att inkludera sikhismen, trots att det i Sverige är en rätt liten religion med ca 4000 anhängare.

Sikhismen är en förhållandevis ung religion och allt började med Guru Nanak. Han föddes 1469 i byn Talwandi i norra Indien. Han växte upp som högkastig hindu, men fick enligt myten redan som barn både muslimska och hinduiska vänner. På denna tid fanns i Indien både hinduiska och muslimska grupper som ofta umgicks med varandra över religionsgränserna och förde en livlig dialog om andliga frågor.

Det sägs om Nanak att han var ett högst intelligent barn. Många har säkert läst berättelserna i Bibeln om hur Jesus briljerade bland lärda rabbiner som barn. På ett liknande sätt imponerade den unge Nanak på sina lärare genom sina djupa insikter om Guds enhet. Nanak fick så småningom ett välbetalt jobb som revisor för en lokal muslimsk guvernör, gifte sig vid 19 års ålder och fick också två barn. Samtidigt spenderade han en stor del av sin lediga tid på meditation och religiösa diskussioner med allt från sufier (muslimska mystiker) till sadhus (hinduiska heliga män).

Tidigt en morgon tog Nanak ett bad i floden Bain, och försvann spårlöst. När sökandet började kännas hopplöst trodde man att han drunknat . Men efter tre dagar återkom Nanak – som en ny människa. Enligt myten hade han haft en omvälvande religiös uppenbarelse där han mött det gudomliga. Det allra första han sade efter återkomsten var ”Det finns varken hindu eller muslim”. Detta uttalande har tolkats som att alla egentligen ber till en och samma gud – en gud som struntar i sådana ytliga mänskliga beteckningar som ”hindu” eller ”muslim”. Hans upplevelse kom att påverka hela hans livsstil. Han gav bort alla sina ägodelar till fattiga. Tillsammans med sin muslimska barndomsvän Mardana gav han sig iväg på långa resor. De skall bland annat ha nått Sri Lanka, Tibet och till och med Mecka. Guru Nanak predikade för de han mötte och hans hymner till Gud skrevs ned och blev så småningom en del av sikhernas heliga bok. Det var nu han på allvar började kallas för guru, som bäst översätts som ”andlig lärare”.

Guru Nanak talade om en enda gud, som var både bortom denna världen men samtidigt i den, framför allt i varje människas hjärta. Han tryckte starkt på idén om ickevåld (ahimsa), men var samtidigt inte rädd för att stöta sig med såväl andliga som världsliga auktoriteter. Även här går det att finna paralleller till Jesus. Precis som Jesus vände sig Guru Nanak emot blind tro och skenhelighet, ibland genom att bryta tabun, som att umgås med personer av lägre kast. Kastsystemet var något som han kritiserade kraftigt, men också hierarkier och ojämlikheter överhuvud taget.

guru-nanak-at-mekka-1Ett annat exempel på detta tabubrytande var när han under en resa till muslimernas heliga stad Mecka lade sig för att vila med fötterna vända mot den heliga byggnaden Kaba, något som ansågs ytterst respektlöst.
När några personer kom och ville flytta på hans kropp lär han ha sagt ”Lägg mig då åt något håll där Gud inte är”. I den kryddade versionen av samma berättelse flyttar några män på Nanaks ben, men Kaba flyttar sig i samma riktning…

Guru Nanak utsåg sin efterträdare – Guru Angad. Totalt sett har man haft tio gurus i sikhismen, men idag är det den heliga boken Guru Garanth Sahib som fyller guruns roll. Därför ses boken som den elfte, eviga gurun.

Sikherna är än idag kända för sitt samhällsengagemang. De håller fast vid den tradition som Guru Nanak startade, nämligen att alltid bjuda på vegetarisk mat i det sikhiska tempel, oavsett besökarens klass, sociala status eller religionstillhörighet. Jämlikhetstanken är något som tydliggörs genom att alla sikher har samma efternamn, Singh (lejon) för män och Kaur (prinsessa) för kvinnor. Detta är ett sätt att bryta mot hierarkier och kastsystem och ska visa att alla är lika mycket värda.

guru nanakIdag är en riktig festdag, åtminstone för sikher som firar ”Guru Nanak Gurpurab”, eller Guru Nanaks födelsedag på ren svenska. Buddha, Jesus och Muhammed känner nog de flesta till, men sikhernas grundare och första guru är nog mer okänd för många svenskar. Med andra ord kan en liten presentation vara på plats. Inte minst eftersom Guru Nanak är en person som än idag väcker så mycket inspiration och beundran bland världens 25 miljoner sikher. I både Multireligiösa almanackan och Multireligiösa resväskan har Sensus valt att inkludera sikhismen, trots att det i Sverige är en rätt liten religion med ca 4000 anhängare.

Sikhismen är en förhållandevis ung religion och allt började med Guru Nanak. Han föddes 1469 i byn Talwandi i norra Indien. Han växte upp som högkastig hindu, men fick enligt myten redan som barn både muslimska och hinduiska vänner. På denna tid fanns i Indien både hinduiska och muslimska grupper som ofta umgicks med varandra över religionsgränserna och förde en livlig dialog om andliga frågor.

Det sägs om Nanak att han var ett högst intelligent barn. Många har säkert läst berättelserna i Bibeln om hur Jesus briljerade bland lärda rabbiner som barn. På ett liknande sätt imponerade den unge Nanak på sina lärare genom sina djupa insikter om Guds enhet. Nanak fick så småningom ett välbetalt jobb som revisor för en lokal muslimsk guvernör, gifte sig vid 19 års ålder och fick också två barn. Samtidigt spenderade han en stor del av sin lediga tid på meditation och religiösa diskussioner med allt från sufier (muslimska mystiker) till sadhus (hinduiska heliga män).

Tidigt en morgon tog Nanak ett bad i floden Bain, och försvann spårlöst. När sökandet började kännas hopplöst trodde man att han drunknat . Men efter tre dagar återkom Nanak – som en ny människa. Enligt myten hade han haft en omvälvande religiös uppenbarelse där han mött det gudomliga. Det allra första han sade efter återkomsten var ”Det finns varken hindu eller muslim”. Detta uttalande har tolkats som att alla egentligen ber till en och samma gud – en gud som struntar i sådana ytliga mänskliga beteckningar som ”hindu” eller ”muslim”. Hans upplevelse kom att påverka hela hans livsstil. Han gav bort alla sina ägodelar till fattiga. Tillsammans med sin muslimska barndomsvän Mardana gav han sig iväg på långa resor. De skall bland annat ha nått Sri Lanka, Tibet och till och med Mecka. Guru Nanak predikade för de han mötte och hans hymner till Gud skrevs ned och blev så småningom en del av sikhernas heliga bok. Det var nu han på allvar började kallas för guru, som bäst översätts som ”andlig lärare”.

Guru Nanak talade om en enda gud, som var både bortom denna världen men samtidigt i den, framför allt i varje människas hjärta. Han tryckte starkt på idén om ickevåld (ahimsa), men var samtidigt inte rädd för att stöta sig med såväl andliga som världsliga auktoriteter. Även här går det att finna paralleller till Jesus. Precis som Jesus vände sig Guru Nanak emot blind tro och skenhelighet, ibland genom att bryta tabun, som att umgås med personer av lägre kast. Kastsystemet var något som han kritiserade kraftigt, men också hierarkier och ojämlikheter överhuvud taget.

guru-nanak-at-mekka-1Ett annat exempel på detta tabubrytande var när han under en resa till muslimernas heliga stad Mecka lade sig för att vila med fötterna vända mot den heliga byggnaden Kaba, något som ansågs ytterst respektlöst.
När några personer kom och ville flytta på hans kropp lär han ha sagt ”Lägg mig då åt något håll där Gud inte är”. I den kryddade versionen av samma berättelse flyttar några män på Nanaks ben, men Kaba flyttar sig i samma riktning…

Guru Nanak utsåg sin efterträdare – Guru Angad. Totalt sett har man haft tio gurus i sikhismen, men idag är det den heliga boken Guru Garanth Sahib som fyller guruns roll. Därför ses boken som den elfte, eviga gurun.

Sikherna är än idag kända för sitt samhällsengagemang. De håller fast vid den tradition som Guru Nanak startade, nämligen att alltid bjuda på vegetarisk mat i det sikhiska tempel, oavsett besökarens klass, sociala status eller religionstillhörighet. Jämlikhetstanken är något som tydliggörs genom att alla sikher har samma efternamn, Singh (lejon) för män och Kaur (prinsessa) för kvinnor. Detta är ett sätt att bryta mot hierarkier och kastsystem och ska visa att alla är lika mycket värda.

Blogg

Kampen om de svenska värderingarna

svenska värderignarÄnda sedan Almedalsveckan i somras har både politiker och debattörer börjat diskutera svensk kultur och svenska värderingar. Som så ofta är debatten väldigt polariserad. Varje hänvisning till svenska värderingar avfärdas av vissa som unken nationalism. Andra menar att vi alltför länge undvikit att formulera våra gemensamma värderingar. Finns svenska värderingar? Vilka är de? Vad gör dem svenska?

15 november bjuder Sensus i Göteborg in till ett nyfiket utforskande av dessa frågor genom något vi kallar för Folkbildningsakuten. Då är det möjligt att komma och delta i ett samtal där jag och idéhistorikern Klas Grinell försöker bena ut debatten. Syftet är inte att ta ställning för eller emot utan att diskutera styrkor och svagheter i olika argument och ståndpunkter. Det som gör upplägget unikt är att vi inte kommer att ha någon debatt mellan experter eller kända debattörer utan istället pröva oss fram. Och där alla i god demokratisk anda är välkomna att delta.

För de som inte kommer att ha möjlighet att delta så kommer jag i ett kommande inlägg att försöka sammanfatta och analysera de åsikter och argument som vi berört.

svenska värderignarÄnda sedan Almedalsveckan i somras har både politiker och debattörer börjat diskutera svensk kultur och svenska värderingar. Som så ofta är debatten väldigt polariserad. Varje hänvisning till svenska värderingar avfärdas av vissa som unken nationalism. Andra menar att vi alltför länge undvikit att formulera våra gemensamma värderingar. Finns svenska värderingar? Vilka är de? Vad gör dem svenska?

15 november bjuder Sensus i Göteborg in till ett nyfiket utforskande av dessa frågor genom något vi kallar för Folkbildningsakuten. Då är det möjligt att komma och delta i ett samtal där jag och idéhistorikern Klas Grinell försöker bena ut debatten. Syftet är inte att ta ställning för eller emot utan att diskutera styrkor och svagheter i olika argument och ståndpunkter. Det som gör upplägget unikt är att vi inte kommer att ha någon debatt mellan experter eller kända debattörer utan istället pröva oss fram. Och där alla i god demokratisk anda är välkomna att delta.

För de som inte kommer att ha möjlighet att delta så kommer jag i ett kommande inlägg att försöka sammanfatta och analysera de åsikter och argument som vi berört.

svenska värderignarÄnda sedan Almedalsveckan i somras har både politiker och debattörer börjat diskutera svensk kultur och svenska värderingar. Som så ofta är debatten väldigt polariserad. Varje hänvisning till svenska värderingar avfärdas av vissa som unken nationalism. Andra menar att vi alltför länge undvikit att formulera våra gemensamma värderingar. Finns svenska värderingar? Vilka är de? Vad gör dem svenska?

15 november bjuder Sensus i Göteborg in till ett nyfiket utforskande av dessa frågor genom något vi kallar för Folkbildningsakuten. Då är det möjligt att komma och delta i ett samtal där jag och idéhistorikern Klas Grinell försöker bena ut debatten. Syftet är inte att ta ställning för eller emot utan att diskutera styrkor och svagheter i olika argument och ståndpunkter. Det som gör upplägget unikt är att vi inte kommer att ha någon debatt mellan experter eller kända debattörer utan istället pröva oss fram. Och där alla i god demokratisk anda är välkomna att delta.

För de som inte kommer att ha möjlighet att delta så kommer jag i ett kommande inlägg att försöka sammanfatta och analysera de åsikter och argument som vi berört.

Blogg

Debatt om yoga i skolan

yoga barnHur mycket har egentligen yoga med religion att göra och är det verkligen lämpligt att ha yoga i skolan? Denna fråga har väckts efter att Tunaskolan i Luleå bestämt sig för att införa yoga som elevens val i årskurs nio (SVT). En person som reagerat starkt mot detta är KD-politikern Anette Asplund som utifrån sin kristna tro ställer sig tveksam bland annat inför de religiösa inslag som hon menar hänger ihop med yogapraktiken. Hon verkar dock inte tycka att religion eller konfessionella inslag i sig är problemet utan att det handlar om ”främmande” och potentiellt farliga religiösa praktiker: ”Tidigare har vi haft kristna inslag som bön och psalmsång. Allt sådant är bortplockat. Nu ska man in med en annan religion i skolan. Inte kan vi införa hinduism och buddism i skolan i dag.” Hon uttrycker alltså en oro för att hinduism och buddhism ”smyger sig in bakvägen” och alltså är en form av religiös indoktrinering. Anette Asplund har också påstått att vissa yogaformer (hon verkar avse just kundaliniyoga) kan leda till psykoser och psykisk ohälsa. Hon talar om de främmande energier som anses kunna frigöras genom dessa praktiker, där hennes egen förklaring är att onda andar tar över kroppen.

Tunaskolan själva verkar inte ta kritiken på allvar och pekar istället på de positiva hälsoeffekter som yoga och meditation anses ha. Även kommunstyrelsen ställer sig tveksamma till Anettes kritik. ”Inte bara på Tunaskolan utan överhuvudtaget i skolan så är det ofta ett bekymmer att få bra deltagande på gymnastik och idrott, och ofta är det extra känsligt för unga tjejer. Här har man försökt hitta alternativa träningsformer, det är ju bara jättebra. Sedan läser kristdemokraten in en massa religion och saker i det här, det är hjärnspöken tycker jag”, säger kommunstyrelseledamoten Jan Nyberg (MP).

Självklart vore det ytterst märkligt om kommunen tog märkliga föreställningar om onda andar på allvar. Samtidigt är det intressant att se hur man så lättvindigt avfärdar kopplingen till religion och endast ser det som en ”alternativ träningsform”. Om skolan verkligen skall vara konfessionsfri är det relevant att ställa sig frågan vad som utgör ett religiöst inslag. Räcker det att en viss praktik ursprungligen är religiöst kopplad, eller måste det finnas kvar tydliga religiösa inslag? Om de religiösa motiven bakom handlingen saknas upphör det då att vara religiöst? För att bedöma det aktuella fallet skulle vi nog börja titta på vilken form av yoga som avses. Är det kundaliniyoga, vilket Asplund verkar hävda, så finns det till exempel en starkare religiös koppling än i mer träningsinriktade former av yoga.

En liknande problematik framträder om en tittar på exempelvis Skolverkets syn på skolavslutningar i kyrkan. Skolverket skriver att det går för sig så länge det inte förekommer religiösa inslag som ”bön, välsignelse eller trosbekännelse”. Psalmen ”Den blomstertid nu kommer” får också sjungas trots att det är en psalm, eftersom den sedan länge förknippas med skolavslutningar och anses vara ett uttryck för tradition snarare än religion. Frågan är dock hur Skolverket kan bestämma vad som är ett religiöst inslag eller inte. Även om inte bön eller liknande förekommer är väl kyrkan i sig ett religiöst inslag? Och hur nära förknippad med skolavslutningar psalmen ifråga än är så är det fortfarande en psalm. Spelar det då någon roll? Ja uppenbarligen för vissa. De som drabbas är bland annat elever som är Jehovas Vittnen som inte kan tänka sig att delta i skolavslutningar i kyrkan. Jag är övertygad om att samma elever inte heller skulle kunna delta i yoga på skoltid. Här uppstår dock inte riktigt samma problem, eftersom ämnet faktiskt är valbart.

Vad tycker du? Kommentera gärna så kan vi diskutera lite!

yoga barnHur mycket har egentligen yoga med religion att göra och är det verkligen lämpligt att ha yoga i skolan? Denna fråga har väckts efter att Tunaskolan i Luleå bestämt sig för att införa yoga som elevens val i årskurs nio (SVT). En person som reagerat starkt mot detta är KD-politikern Anette Asplund som utifrån sin kristna tro ställer sig tveksam bland annat inför de religiösa inslag som hon menar hänger ihop med yogapraktiken. Hon verkar dock inte tycka att religion eller konfessionella inslag i sig är problemet utan att det handlar om ”främmande” och potentiellt farliga religiösa praktiker: ”Tidigare har vi haft kristna inslag som bön och psalmsång. Allt sådant är bortplockat. Nu ska man in med en annan religion i skolan. Inte kan vi införa hinduism och buddism i skolan i dag.” Hon uttrycker alltså en oro för att hinduism och buddhism ”smyger sig in bakvägen” och alltså är en form av religiös indoktrinering. Anette Asplund har också påstått att vissa yogaformer (hon verkar avse just kundaliniyoga) kan leda till psykoser och psykisk ohälsa. Hon talar om de främmande energier som anses kunna frigöras genom dessa praktiker, där hennes egen förklaring är att onda andar tar över kroppen.

Tunaskolan själva verkar inte ta kritiken på allvar och pekar istället på de positiva hälsoeffekter som yoga och meditation anses ha. Även kommunstyrelsen ställer sig tveksamma till Anettes kritik. ”Inte bara på Tunaskolan utan överhuvudtaget i skolan så är det ofta ett bekymmer att få bra deltagande på gymnastik och idrott, och ofta är det extra känsligt för unga tjejer. Här har man försökt hitta alternativa träningsformer, det är ju bara jättebra. Sedan läser kristdemokraten in en massa religion och saker i det här, det är hjärnspöken tycker jag”, säger kommunstyrelseledamoten Jan Nyberg (MP).

Självklart vore det ytterst märkligt om kommunen tog märkliga föreställningar om onda andar på allvar. Samtidigt är det intressant att se hur man så lättvindigt avfärdar kopplingen till religion och endast ser det som en ”alternativ träningsform”. Om skolan verkligen skall vara konfessionsfri är det relevant att ställa sig frågan vad som utgör ett religiöst inslag. Räcker det att en viss praktik ursprungligen är religiöst kopplad, eller måste det finnas kvar tydliga religiösa inslag? Om de religiösa motiven bakom handlingen saknas upphör det då att vara religiöst? För att bedöma det aktuella fallet skulle vi nog börja titta på vilken form av yoga som avses. Är det kundaliniyoga, vilket Asplund verkar hävda, så finns det till exempel en starkare religiös koppling än i mer träningsinriktade former av yoga.

En liknande problematik framträder om en tittar på exempelvis Skolverkets syn på skolavslutningar i kyrkan. Skolverket skriver att det går för sig så länge det inte förekommer religiösa inslag som ”bön, välsignelse eller trosbekännelse”. Psalmen ”Den blomstertid nu kommer” får också sjungas trots att det är en psalm, eftersom den sedan länge förknippas med skolavslutningar och anses vara ett uttryck för tradition snarare än religion. Frågan är dock hur Skolverket kan bestämma vad som är ett religiöst inslag eller inte. Även om inte bön eller liknande förekommer är väl kyrkan i sig ett religiöst inslag? Och hur nära förknippad med skolavslutningar psalmen ifråga än är så är det fortfarande en psalm. Spelar det då någon roll? Ja uppenbarligen för vissa. De som drabbas är bland annat elever som är Jehovas Vittnen som inte kan tänka sig att delta i skolavslutningar i kyrkan. Jag är övertygad om att samma elever inte heller skulle kunna delta i yoga på skoltid. Här uppstår dock inte riktigt samma problem, eftersom ämnet faktiskt är valbart.

Vad tycker du? Kommentera gärna så kan vi diskutera lite!

yoga barnHur mycket har egentligen yoga med religion att göra och är det verkligen lämpligt att ha yoga i skolan? Denna fråga har väckts efter att Tunaskolan i Luleå bestämt sig för att införa yoga som elevens val i årskurs nio (SVT). En person som reagerat starkt mot detta är KD-politikern Anette Asplund som utifrån sin kristna tro ställer sig tveksam bland annat inför de religiösa inslag som hon menar hänger ihop med yogapraktiken. Hon verkar dock inte tycka att religion eller konfessionella inslag i sig är problemet utan att det handlar om ”främmande” och potentiellt farliga religiösa praktiker: ”Tidigare har vi haft kristna inslag som bön och psalmsång. Allt sådant är bortplockat. Nu ska man in med en annan religion i skolan. Inte kan vi införa hinduism och buddism i skolan i dag.” Hon uttrycker alltså en oro för att hinduism och buddhism ”smyger sig in bakvägen” och alltså är en form av religiös indoktrinering. Anette Asplund har också påstått att vissa yogaformer (hon verkar avse just kundaliniyoga) kan leda till psykoser och psykisk ohälsa. Hon talar om de främmande energier som anses kunna frigöras genom dessa praktiker, där hennes egen förklaring är att onda andar tar över kroppen.

Tunaskolan själva verkar inte ta kritiken på allvar och pekar istället på de positiva hälsoeffekter som yoga och meditation anses ha. Även kommunstyrelsen ställer sig tveksamma till Anettes kritik. ”Inte bara på Tunaskolan utan överhuvudtaget i skolan så är det ofta ett bekymmer att få bra deltagande på gymnastik och idrott, och ofta är det extra känsligt för unga tjejer. Här har man försökt hitta alternativa träningsformer, det är ju bara jättebra. Sedan läser kristdemokraten in en massa religion och saker i det här, det är hjärnspöken tycker jag”, säger kommunstyrelseledamoten Jan Nyberg (MP).

Självklart vore det ytterst märkligt om kommunen tog märkliga föreställningar om onda andar på allvar. Samtidigt är det intressant att se hur man så lättvindigt avfärdar kopplingen till religion och endast ser det som en ”alternativ träningsform”. Om skolan verkligen skall vara konfessionsfri är det relevant att ställa sig frågan vad som utgör ett religiöst inslag. Räcker det att en viss praktik ursprungligen är religiöst kopplad, eller måste det finnas kvar tydliga religiösa inslag? Om de religiösa motiven bakom handlingen saknas upphör det då att vara religiöst? För att bedöma det aktuella fallet skulle vi nog börja titta på vilken form av yoga som avses. Är det kundaliniyoga, vilket Asplund verkar hävda, så finns det till exempel en starkare religiös koppling än i mer träningsinriktade former av yoga.

En liknande problematik framträder om en tittar på exempelvis Skolverkets syn på skolavslutningar i kyrkan. Skolverket skriver att det går för sig så länge det inte förekommer religiösa inslag som ”bön, välsignelse eller trosbekännelse”. Psalmen ”Den blomstertid nu kommer” får också sjungas trots att det är en psalm, eftersom den sedan länge förknippas med skolavslutningar och anses vara ett uttryck för tradition snarare än religion. Frågan är dock hur Skolverket kan bestämma vad som är ett religiöst inslag eller inte. Även om inte bön eller liknande förekommer är väl kyrkan i sig ett religiöst inslag? Och hur nära förknippad med skolavslutningar psalmen ifråga än är så är det fortfarande en psalm. Spelar det då någon roll? Ja uppenbarligen för vissa. De som drabbas är bland annat elever som är Jehovas Vittnen som inte kan tänka sig att delta i skolavslutningar i kyrkan. Jag är övertygad om att samma elever inte heller skulle kunna delta i yoga på skoltid. Här uppstår dock inte riktigt samma problem, eftersom ämnet faktiskt är valbart.

Vad tycker du? Kommentera gärna så kan vi diskutera lite!