Blogg

Coronakrisens Sverige – när lagom blev extremt

Sverige har valt att hantera coronapandemin på ett rätt annorlunda sätt mot de flesta andra länder. Frågan om svenskhet och vad som gör Sverige unikt har därför på nytt aktualiserats och vi ska se närmare på vilka röster som hörts i debatten. Liksom i tidigare blogginlägg är inte syftet att ta ställning för det ena eller det andra utan att ge en slags lägesbild över hur diskussionen har förts i denna viktiga fråga.

Jämlikhet, egenansvar och tillit

En av många memer om hur Sverige sticker ut.

Just nu kretsar många analyser om hur effektiva de enskilda ländernas strategi är, men också om kopplingar till kultur och värderingar. Är det för att sydeuropéerna av tradition misstror myndigheter och politiker som deras regeringar måste ta till hårda nypor, medan svenskarna tror på eget ansvar och har så hög tillit att det räcker med rekommendationer för att uppnå samma resultat?

Peter Kadhammmar, kolumnist i Aftonbladet, är en av dem som hyllar den svenska tilliten och jämlikhetsandan: ”Vi befinner oss i en världskris men det behövs inga poliser på gatorna, inga avspärrningar, ingen myndighetsperson som sträcker fram handen: Pappren tack! Vi litar på varandra.”

En annan förklaring som förts fram är att Sveriges agerande till skillnad från andra länder är bättre förankrat i forskning och vetenskap, med självständiga myndigheter som får träda fram och fatta de viktiga besluten. Åtgärderna som tas framställs som noggrant avvägda och beslut sägs fattas utifrån logik och försiktighetsprinciper snarare än alarmism och panik. Den svenska folkhälsomyndigheten tar också ett helhetsgrepp, där även konsekvenserna av en eventuell nedstängning på folkhälsan beaktas. Fram träder en bild av Sverige som styrt av vetenskap och förnuft, men också av sans och balans. Lite sådär lagom. Är det då verkligen Sverige som ägnar sig åt ett ”farligt experiment” som någon påstått eller är det vi som lyckats hålla huvudet kallt och agera rationellt?

Till skillnad från så många andra länder som ägnat sig åt så kallade lockdowns med stängda skolor, restauranger, butiker och ibland rena utegångsförbud så framstår Sverige just som extremt. Restauranger och uteserveringar är fortfarande öppna, butiker och skolor likaså. Visserligen finns det en del förbud, till exempel mot att besöka äldreboenden eller träffas fler än 50 personer, men kontrasten till andra länder kan ingen undgå att se.

”All makt åt Tegnell – vår befriare”

Att vara medborgare i ett land som på dessa sätt avviker från de övriga länderna i världen kan väcka stolthet, så länge vi avviker i positiv bemärkelse förstås. Då blir det ett stöd för den överlägsna svenska modellen, för vissa kanske till och med ett kvitto på hur bra vi svenskar är med våra tillitsfulla och ansvarstagande medborgare. Därför blir det med tiden allt viktigare att den svenska strategin är framgångsrik också i praktiken. Jag ser hur många förtjust delar internationella rapporter och artiklar som berömmer den svenska hållningen. Man vill ju gärna vara med i vinnarlaget.

Sveriges statsepidemolog Anders Tegnell har på kort tid gått från okänd byråkrat till rikskändis, och nästan blivit en ikon för den svenska hållningen. Han har hyllats för sin lugna och sakliga ton där han skiljer sig från många tvärsäkra politiska ledare genom att ofta lyfta fram hur komplex situationen är och hur svårt det är att i förväg veta vilken väg som är den rätta. Han har redan hunnit vara med i Skavlan och T-shirtar med Anders Tegnells porträtt säljs på nätet. I sociala medier cirkulerar det modifierade Bröderna Lejonhjärta-citatet ”All makt åt Tegnell, vår befriare”. På nätet odlas på sina håll närmast en personkult och på facebook hittar vi bland annat gruppen ”Anders Tegnell, Sveriges hjälte” med 92 000 medlemmar.

Psykolog Björn Hedensjö beskriver i en intervju i DN hur Tegnell kommit att uppfattas närmast som en James Bond i svensk byråkratversion. Många raljerar över de som ifrågasätter Anders Tegnell och ställer ”dumma frågor”. Björn Hedensjö menar att ”så fort vi identifierar oss med en grupp, vilket vi människor väldigt lätt gör, börjar vi definiera och klistra etiketter på ”de andra”. Att kritisera ”motståndaren”, vilket här blir de som ställer kritiska frågor till den som utsetts till hjälte, blir ett sätt att bonda och stärka gruppidentiteten.” Skulle man rentav kunna se det som ett uttryck för patriotism att förbehållslöst ställa sig bakom myndigheterna? Kanske blir det ett sätt att visa att man själv är just en sån där ”riktig svensk” som litar på myndigheterna?

Även statsminister Stefan Löfven har fått ett kraftigt förnyat stöd. Och i sitt tal till nationen i SVT reagerade många på hur svenska flaggan plötsligt framhävdes, både som en pin på Löfvens kavaj och i bakgrunden. EU-flaggan som annars brukar hänga bredvid den svenska hade tagits bort. I krissituationer som dessa, när länder stänger sina gränser och varje land måste skapa sin egen strategi, verkar den nationella identiteten få ny betydelse.

Tänk om vi valt fel väg?

Det är också därför det blir problematiskt när det nu visar sig att Sverige har betydligt fler dödsfall per capita än de nordiska länderna. Innebär detta ett bakslag för allt tal om den svenska tilliten, eller är det bara för att vi befinner oss på olika stadier på den omtalade kurvan? Kanske kommer de andra länderna istället att drabbas hårdare när de till slut tvingas öppna upp samhället? Frågetecknen hopar sig och de kritiska artiklarna blir allt fler både i den internationella pressen och i den svenska. Nyligen gick till exempel 22 forskare ut med en debattartikel på DN där man kritiserar folkhälsomyndigheten och regeringens agerande.

Vissa är också kritiska mot allt tal om de unikt tillitsfulla svenskarna. Paulina Neuding menar i en ledare i SvD att det är ett uttryck för nationalchauvinism att tro att något i ”den svenska folksjälen” skulle göra oss särskilt bra rustade för att möta pandemin och varnar också för att det kan leda till en ”okritisk auktoritetstro”. Även statsvetaren Andreas Johansson Heinö invänder mot idéer om den svenska nationalkaraktären och varnar för lockelsen att hitta orsaker bakom Sveriges agerande i den svenska kulturen. Han menar att det finns en risk i att vi tillskriver folk stereotypa egenskaper, såsom de upproriska sydeuropeerna och de rationella svenskarna, stereotyper som används för att odla berättelsen om hur vi själva är lite bättre än alla andra.

Medan många lyfter fram det annorlunda med svenskarna som något positivt menar andra att vår särart snarare har lett till att vi valt fel väg genom coronakrisen. Är den coola och avslappnade attityden ett resultat av tillit eller av att vi är fredsskadade? De frågar sig författaren Elisabeth Åsbrink i en debattartikel i DN. Hon ger också en annan förklaring till varför vi skiljer oss från våra grannländer. Dessa har, menar hon, erfarit katastrofer som andra världskriget. De är därför på ett helt annat sätt förberedda för katastrofer. Och tilliten till myndigheter och experter kan lätt bli ett sätt även för journalister att skjuta över tänkandet och ansvaret på någon annan och avhålla sig från att ställa de kritiska frågorna i en öppen debatt.

Kanske behöver vi i dessa kristider en gemensam nationell berättelse, om hur vi svenskar faktiskt är extra bra på att ta ansvar, känna tillit och hjälpa varandra. Även om den inte råkar vara objektivt sann kanske den kan hjälpa oss att bättre ta oss genom krisen? Att känna stor tillit till myndigheter och experter kanske även det är lovvärda ideal i en krissituation som denna. Samtidigt verkar det ligga något i att vi inte får överge det kritiska tänkandet utan också som nation vara beredda på att omvärdera den svenska strategin om den skulle visa sig leda åt fel håll.

Sverige har valt att hantera coronapandemin på ett rätt annorlunda sätt mot de flesta andra länder. Frågan om svenskhet och vad som gör Sverige unikt har därför på nytt aktualiserats och vi ska se närmare på vilka röster som hörts i debatten. Liksom i tidigare blogginlägg är inte syftet att ta ställning för det ena eller det andra utan att ge en slags lägesbild över hur diskussionen har förts i denna viktiga fråga.

Jämlikhet, egenansvar och tillit

En av många memer om hur Sverige sticker ut.

Just nu kretsar många analyser om hur effektiva de enskilda ländernas strategi är, men också om kopplingar till kultur och värderingar. Är det för att sydeuropéerna av tradition misstror myndigheter och politiker som deras regeringar måste ta till hårda nypor, medan svenskarna tror på eget ansvar och har så hög tillit att det räcker med rekommendationer för att uppnå samma resultat?

Peter Kadhammmar, kolumnist i Aftonbladet, är en av dem som hyllar den svenska tilliten och jämlikhetsandan: ”Vi befinner oss i en världskris men det behövs inga poliser på gatorna, inga avspärrningar, ingen myndighetsperson som sträcker fram handen: Pappren tack! Vi litar på varandra.”

En annan förklaring som förts fram är att Sveriges agerande till skillnad från andra länder är bättre förankrat i forskning och vetenskap, med självständiga myndigheter som får träda fram och fatta de viktiga besluten. Åtgärderna som tas framställs som noggrant avvägda och beslut sägs fattas utifrån logik och försiktighetsprinciper snarare än alarmism och panik. Den svenska folkhälsomyndigheten tar också ett helhetsgrepp, där även konsekvenserna av en eventuell nedstängning på folkhälsan beaktas. Fram träder en bild av Sverige som styrt av vetenskap och förnuft, men också av sans och balans. Lite sådär lagom. Är det då verkligen Sverige som ägnar sig åt ett ”farligt experiment” som någon påstått eller är det vi som lyckats hålla huvudet kallt och agera rationellt?

Till skillnad från så många andra länder som ägnat sig åt så kallade lockdowns med stängda skolor, restauranger, butiker och ibland rena utegångsförbud så framstår Sverige just som extremt. Restauranger och uteserveringar är fortfarande öppna, butiker och skolor likaså. Visserligen finns det en del förbud, till exempel mot att besöka äldreboenden eller träffas fler än 50 personer, men kontrasten till andra länder kan ingen undgå att se.

”All makt åt Tegnell – vår befriare”

Att vara medborgare i ett land som på dessa sätt avviker från de övriga länderna i världen kan väcka stolthet, så länge vi avviker i positiv bemärkelse förstås. Då blir det ett stöd för den överlägsna svenska modellen, för vissa kanske till och med ett kvitto på hur bra vi svenskar är med våra tillitsfulla och ansvarstagande medborgare. Därför blir det med tiden allt viktigare att den svenska strategin är framgångsrik också i praktiken. Jag ser hur många förtjust delar internationella rapporter och artiklar som berömmer den svenska hållningen. Man vill ju gärna vara med i vinnarlaget.

Sveriges statsepidemolog Anders Tegnell har på kort tid gått från okänd byråkrat till rikskändis, och nästan blivit en ikon för den svenska hållningen. Han har hyllats för sin lugna och sakliga ton där han skiljer sig från många tvärsäkra politiska ledare genom att ofta lyfta fram hur komplex situationen är och hur svårt det är att i förväg veta vilken väg som är den rätta. Han har redan hunnit vara med i Skavlan och T-shirtar med Anders Tegnells porträtt säljs på nätet. I sociala medier cirkulerar det modifierade Bröderna Lejonhjärta-citatet ”All makt åt Tegnell, vår befriare”. På nätet odlas på sina håll närmast en personkult och på facebook hittar vi bland annat gruppen ”Anders Tegnell, Sveriges hjälte” med 92 000 medlemmar.

Psykolog Björn Hedensjö beskriver i en intervju i DN hur Tegnell kommit att uppfattas närmast som en James Bond i svensk byråkratversion. Många raljerar över de som ifrågasätter Anders Tegnell och ställer ”dumma frågor”. Björn Hedensjö menar att ”så fort vi identifierar oss med en grupp, vilket vi människor väldigt lätt gör, börjar vi definiera och klistra etiketter på ”de andra”. Att kritisera ”motståndaren”, vilket här blir de som ställer kritiska frågor till den som utsetts till hjälte, blir ett sätt att bonda och stärka gruppidentiteten.” Skulle man rentav kunna se det som ett uttryck för patriotism att förbehållslöst ställa sig bakom myndigheterna? Kanske blir det ett sätt att visa att man själv är just en sån där ”riktig svensk” som litar på myndigheterna?

Även statsminister Stefan Löfven har fått ett kraftigt förnyat stöd. Och i sitt tal till nationen i SVT reagerade många på hur svenska flaggan plötsligt framhävdes, både som en pin på Löfvens kavaj och i bakgrunden. EU-flaggan som annars brukar hänga bredvid den svenska hade tagits bort. I krissituationer som dessa, när länder stänger sina gränser och varje land måste skapa sin egen strategi, verkar den nationella identiteten få ny betydelse.

Tänk om vi valt fel väg?

Det är också därför det blir problematiskt när det nu visar sig att Sverige har betydligt fler dödsfall per capita än de nordiska länderna. Innebär detta ett bakslag för allt tal om den svenska tilliten, eller är det bara för att vi befinner oss på olika stadier på den omtalade kurvan? Kanske kommer de andra länderna istället att drabbas hårdare när de till slut tvingas öppna upp samhället? Frågetecknen hopar sig och de kritiska artiklarna blir allt fler både i den internationella pressen och i den svenska. Nyligen gick till exempel 22 forskare ut med en debattartikel på DN där man kritiserar folkhälsomyndigheten och regeringens agerande.

Vissa är också kritiska mot allt tal om de unikt tillitsfulla svenskarna. Paulina Neuding menar i en ledare i SvD att det är ett uttryck för nationalchauvinism att tro att något i ”den svenska folksjälen” skulle göra oss särskilt bra rustade för att möta pandemin och varnar också för att det kan leda till en ”okritisk auktoritetstro”. Även statsvetaren Andreas Johansson Heinö invänder mot idéer om den svenska nationalkaraktären och varnar för lockelsen att hitta orsaker bakom Sveriges agerande i den svenska kulturen. Han menar att det finns en risk i att vi tillskriver folk stereotypa egenskaper, såsom de upproriska sydeuropeerna och de rationella svenskarna, stereotyper som används för att odla berättelsen om hur vi själva är lite bättre än alla andra.

Medan många lyfter fram det annorlunda med svenskarna som något positivt menar andra att vår särart snarare har lett till att vi valt fel väg genom coronakrisen. Är den coola och avslappnade attityden ett resultat av tillit eller av att vi är fredsskadade? De frågar sig författaren Elisabeth Åsbrink i en debattartikel i DN. Hon ger också en annan förklaring till varför vi skiljer oss från våra grannländer. Dessa har, menar hon, erfarit katastrofer som andra världskriget. De är därför på ett helt annat sätt förberedda för katastrofer. Och tilliten till myndigheter och experter kan lätt bli ett sätt även för journalister att skjuta över tänkandet och ansvaret på någon annan och avhålla sig från att ställa de kritiska frågorna i en öppen debatt.

Kanske behöver vi i dessa kristider en gemensam nationell berättelse, om hur vi svenskar faktiskt är extra bra på att ta ansvar, känna tillit och hjälpa varandra. Även om den inte råkar vara objektivt sann kanske den kan hjälpa oss att bättre ta oss genom krisen? Att känna stor tillit till myndigheter och experter kanske även det är lovvärda ideal i en krissituation som denna. Samtidigt verkar det ligga något i att vi inte får överge det kritiska tänkandet utan också som nation vara beredda på att omvärdera den svenska strategin om den skulle visa sig leda åt fel håll.

Sverige har valt att hantera coronapandemin på ett rätt annorlunda sätt mot de flesta andra länder. Frågan om svenskhet och vad som gör Sverige unikt har därför på nytt aktualiserats och vi ska se närmare på vilka röster som hörts i debatten. Liksom i tidigare blogginlägg är inte syftet att ta ställning för det ena eller det andra utan att ge en slags lägesbild över hur diskussionen har förts i denna viktiga fråga.

Jämlikhet, egenansvar och tillit

En av många memer om hur Sverige sticker ut.

Just nu kretsar många analyser om hur effektiva de enskilda ländernas strategi är, men också om kopplingar till kultur och värderingar. Är det för att sydeuropéerna av tradition misstror myndigheter och politiker som deras regeringar måste ta till hårda nypor, medan svenskarna tror på eget ansvar och har så hög tillit att det räcker med rekommendationer för att uppnå samma resultat?

Peter Kadhammmar, kolumnist i Aftonbladet, är en av dem som hyllar den svenska tilliten och jämlikhetsandan: ”Vi befinner oss i en världskris men det behövs inga poliser på gatorna, inga avspärrningar, ingen myndighetsperson som sträcker fram handen: Pappren tack! Vi litar på varandra.”

En annan förklaring som förts fram är att Sveriges agerande till skillnad från andra länder är bättre förankrat i forskning och vetenskap, med självständiga myndigheter som får träda fram och fatta de viktiga besluten. Åtgärderna som tas framställs som noggrant avvägda och beslut sägs fattas utifrån logik och försiktighetsprinciper snarare än alarmism och panik. Den svenska folkhälsomyndigheten tar också ett helhetsgrepp, där även konsekvenserna av en eventuell nedstängning på folkhälsan beaktas. Fram träder en bild av Sverige som styrt av vetenskap och förnuft, men också av sans och balans. Lite sådär lagom. Är det då verkligen Sverige som ägnar sig åt ett ”farligt experiment” som någon påstått eller är det vi som lyckats hålla huvudet kallt och agera rationellt?

Till skillnad från så många andra länder som ägnat sig åt så kallade lockdowns med stängda skolor, restauranger, butiker och ibland rena utegångsförbud så framstår Sverige just som extremt. Restauranger och uteserveringar är fortfarande öppna, butiker och skolor likaså. Visserligen finns det en del förbud, till exempel mot att besöka äldreboenden eller träffas fler än 50 personer, men kontrasten till andra länder kan ingen undgå att se.

”All makt åt Tegnell – vår befriare”

Att vara medborgare i ett land som på dessa sätt avviker från de övriga länderna i världen kan väcka stolthet, så länge vi avviker i positiv bemärkelse förstås. Då blir det ett stöd för den överlägsna svenska modellen, för vissa kanske till och med ett kvitto på hur bra vi svenskar är med våra tillitsfulla och ansvarstagande medborgare. Därför blir det med tiden allt viktigare att den svenska strategin är framgångsrik också i praktiken. Jag ser hur många förtjust delar internationella rapporter och artiklar som berömmer den svenska hållningen. Man vill ju gärna vara med i vinnarlaget.

Sveriges statsepidemolog Anders Tegnell har på kort tid gått från okänd byråkrat till rikskändis, och nästan blivit en ikon för den svenska hållningen. Han har hyllats för sin lugna och sakliga ton där han skiljer sig från många tvärsäkra politiska ledare genom att ofta lyfta fram hur komplex situationen är och hur svårt det är att i förväg veta vilken väg som är den rätta. Han har redan hunnit vara med i Skavlan och T-shirtar med Anders Tegnells porträtt säljs på nätet. I sociala medier cirkulerar det modifierade Bröderna Lejonhjärta-citatet ”All makt åt Tegnell, vår befriare”. På nätet odlas på sina håll närmast en personkult och på facebook hittar vi bland annat gruppen ”Anders Tegnell, Sveriges hjälte” med 92 000 medlemmar.

Psykolog Björn Hedensjö beskriver i en intervju i DN hur Tegnell kommit att uppfattas närmast som en James Bond i svensk byråkratversion. Många raljerar över de som ifrågasätter Anders Tegnell och ställer ”dumma frågor”. Björn Hedensjö menar att ”så fort vi identifierar oss med en grupp, vilket vi människor väldigt lätt gör, börjar vi definiera och klistra etiketter på ”de andra”. Att kritisera ”motståndaren”, vilket här blir de som ställer kritiska frågor till den som utsetts till hjälte, blir ett sätt att bonda och stärka gruppidentiteten.” Skulle man rentav kunna se det som ett uttryck för patriotism att förbehållslöst ställa sig bakom myndigheterna? Kanske blir det ett sätt att visa att man själv är just en sån där ”riktig svensk” som litar på myndigheterna?

Även statsminister Stefan Löfven har fått ett kraftigt förnyat stöd. Och i sitt tal till nationen i SVT reagerade många på hur svenska flaggan plötsligt framhävdes, både som en pin på Löfvens kavaj och i bakgrunden. EU-flaggan som annars brukar hänga bredvid den svenska hade tagits bort. I krissituationer som dessa, när länder stänger sina gränser och varje land måste skapa sin egen strategi, verkar den nationella identiteten få ny betydelse.

Tänk om vi valt fel väg?

Det är också därför det blir problematiskt när det nu visar sig att Sverige har betydligt fler dödsfall per capita än de nordiska länderna. Innebär detta ett bakslag för allt tal om den svenska tilliten, eller är det bara för att vi befinner oss på olika stadier på den omtalade kurvan? Kanske kommer de andra länderna istället att drabbas hårdare när de till slut tvingas öppna upp samhället? Frågetecknen hopar sig och de kritiska artiklarna blir allt fler både i den internationella pressen och i den svenska. Nyligen gick till exempel 22 forskare ut med en debattartikel på DN där man kritiserar folkhälsomyndigheten och regeringens agerande.

Vissa är också kritiska mot allt tal om de unikt tillitsfulla svenskarna. Paulina Neuding menar i en ledare i SvD att det är ett uttryck för nationalchauvinism att tro att något i ”den svenska folksjälen” skulle göra oss särskilt bra rustade för att möta pandemin och varnar också för att det kan leda till en ”okritisk auktoritetstro”. Även statsvetaren Andreas Johansson Heinö invänder mot idéer om den svenska nationalkaraktären och varnar för lockelsen att hitta orsaker bakom Sveriges agerande i den svenska kulturen. Han menar att det finns en risk i att vi tillskriver folk stereotypa egenskaper, såsom de upproriska sydeuropeerna och de rationella svenskarna, stereotyper som används för att odla berättelsen om hur vi själva är lite bättre än alla andra.

Medan många lyfter fram det annorlunda med svenskarna som något positivt menar andra att vår särart snarare har lett till att vi valt fel väg genom coronakrisen. Är den coola och avslappnade attityden ett resultat av tillit eller av att vi är fredsskadade? De frågar sig författaren Elisabeth Åsbrink i en debattartikel i DN. Hon ger också en annan förklaring till varför vi skiljer oss från våra grannländer. Dessa har, menar hon, erfarit katastrofer som andra världskriget. De är därför på ett helt annat sätt förberedda för katastrofer. Och tilliten till myndigheter och experter kan lätt bli ett sätt även för journalister att skjuta över tänkandet och ansvaret på någon annan och avhålla sig från att ställa de kritiska frågorna i en öppen debatt.

Kanske behöver vi i dessa kristider en gemensam nationell berättelse, om hur vi svenskar faktiskt är extra bra på att ta ansvar, känna tillit och hjälpa varandra. Även om den inte råkar vara objektivt sann kanske den kan hjälpa oss att bättre ta oss genom krisen? Att känna stor tillit till myndigheter och experter kanske även det är lovvärda ideal i en krissituation som denna. Samtidigt verkar det ligga något i att vi inte får överge det kritiska tänkandet utan också som nation vara beredda på att omvärdera den svenska strategin om den skulle visa sig leda åt fel håll.

Blogg

Spridda tankar i skuggan av corona

Det har kallats för en ”black swan event”. En plötslig och oväntad händelse, som få kunde förutse. Det hade kunnat vara ett meteoritnedslag eller annan naturkatastrof. Men det blev en global virussmitta – en så kallad pandemi. På bara några veckor har vardagen totalt förändrats för så många människor i världen, och den här gången är ”världen” inte bara någon annanstans. Utan också här. I det lite tråkiga, men ack så trygga Sverige.

Eftersom hela familjen är förkyld så håller vi oss hemma. Jag har aldrig varit någon hypokondriker, men kan ändå inte låta bli att fundera på om det är lite svårare att andas än vanligt. Är det corona, eller bara helt vanlig ångest? Utanför mitt eget fönster ser världen ungefär likadan ut. Radhusområdet som vi bor i kryllade ärligt talat inte av liv före corona heller, men det börjar kännas mer och mer som en kuliss för varje dag som vi är hemma. Är det inte ovanligt tyst?

Kontakten med omvärlden som redan före corona var så knuten till smartphones och internet blir nu helt och håller virtuell. Jag svajpar varje ledig stund febrilt mellan alla corona-nyheter. När det efter tio minuter fortfarande inte finns någon ny notis varken på Aftonbladet, Expressen eller DN går jag till The Guardian och New York Times och kollar. En önskan att hålla sig ajour utvecklas snart till besatthet. Bilderna från övergivna torg och tomma gator ger en lite drömlik overklighetskänsla och associationer till postapokalyptiska filmer (ett tema som förtjänar ett eget blogginlägg). Någon har filmat från ett torg i England som verkar ha intagits av en flock getter. Jag reflekterar över hur skört det mänskliga livet och den mänskliga civilisationen är.

Det är något nästan ironiskt över hur något så ofantligt smått som ett virus kan orsaka en sådan förödelse, helt utan någon plan eller mening. Ett virus är en så enkel livsform att forskare diskuterar om det ens går att kalla den för levande. Snarare är den ett mellanting mellan död och levande materia. Viruset är så simpelt att det inte ens har en egen ämnesomsättning eller möjlighet att förflytta eller föröka sig själv av egen kraft. Den är lika totalt ovetande och likgiltig inför oss människor och våra intressen som en gråsten. För viruset spelar det ingen som helst roll att människan utnämnt sig själv som subjektet i berättelsen om universum, där vi ser oss själva som tillvarons mittpunkt, som resten av världen finns till för, och som vi intalat oss själva att vi har kontroll över. Det får mig att tänka på den gamla sci-fi-klassikern Världarnas krig där mänskligheten kämpar för sin överlevnad mot teknologiskt överlägsna marsianer, men det är inte människans uppfinningsrikedom eller mod som besegrar dem i slutändan utan pyttesmå bakterier.

Om inte annat så kanske pandemin kan mana till någon slags ödmjukhet och insikt om hur ömtålig vår civilisation och vårt nuvarande system är. Kanske kan den få oss att förstå att vi måste samarbeta och hjälpa varandra för att lösa nästa stora utmaning – klimatförändringarna. Visserligen är konsekvenserna av coronavirusets spridning oöverskådliga. Men trots att vi är utelämnade både åt yttre omständigheter och våra egna brister och tillkortakommanden som mänsklighet får vi inte glömma att vi faktiskt står inför ett (eller flera) vägval. Kommer coronapandemin leda till protektionism, stängda gränser, nationalism och inskränkningar av individuella fri- och rättigheter? Eller tvärtom till ökat samarbete mellan nationer eller rentav ett upplösande av nationalstater? Ett nytt ekonomiskt system och medborgarlön? Kanske påverkas svaret av vilka länder som är mest framgångsrika i att hantera coronautbrottet. Är det en stark ledare med makt att ta till drakoniska åtgärder som är framtiden, eller är det Sveriges lågmälda myndighetsrekommendationer?

Hur kommer våra vanor att förändras av att vi nu tvingas minska onödiga resor, ha möten via zoom och semestra i det egna landet istället för utlandssemestrar?

Och som religionsvetare är jag förstås nyfiken på att se hur olika religiösa grupper hanterar coronapandemin. Tänk bara på rörelser som Jehovas Vittnen som ständigt letar efter tecken på att vi lever i de yttersta tiderna. Just nu råder det inte direkt någon brist på tecken. Kommer vi se en uppgång för olika domedagsrörelser?

Ja det verkar finns ändlöst mycket att diskutera och analysera, exempelvis ur politiska, ekonomiska, filosofiska, sociologiska eller psykologiska perspektiv. Det här får bli mitt första lilla bidrag till den diskussionen.

Det har kallats för en ”black swan event”. En plötslig och oväntad händelse, som få kunde förutse. Det hade kunnat vara ett meteoritnedslag eller annan naturkatastrof. Men det blev en global virussmitta – en så kallad pandemi. På bara några veckor har vardagen totalt förändrats för så många människor i världen, och den här gången är ”världen” inte bara någon annanstans. Utan också här. I det lite tråkiga, men ack så trygga Sverige.

Eftersom hela familjen är förkyld så håller vi oss hemma. Jag har aldrig varit någon hypokondriker, men kan ändå inte låta bli att fundera på om det är lite svårare att andas än vanligt. Är det corona, eller bara helt vanlig ångest? Utanför mitt eget fönster ser världen ungefär likadan ut. Radhusområdet som vi bor i kryllade ärligt talat inte av liv före corona heller, men det börjar kännas mer och mer som en kuliss för varje dag som vi är hemma. Är det inte ovanligt tyst?

Kontakten med omvärlden som redan före corona var så knuten till smartphones och internet blir nu helt och håller virtuell. Jag svajpar varje ledig stund febrilt mellan alla corona-nyheter. När det efter tio minuter fortfarande inte finns någon ny notis varken på Aftonbladet, Expressen eller DN går jag till The Guardian och New York Times och kollar. En önskan att hålla sig ajour utvecklas snart till besatthet. Bilderna från övergivna torg och tomma gator ger en lite drömlik overklighetskänsla och associationer till postapokalyptiska filmer (ett tema som förtjänar ett eget blogginlägg). Någon har filmat från ett torg i England som verkar ha intagits av en flock getter. Jag reflekterar över hur skört det mänskliga livet och den mänskliga civilisationen är.

Det är något nästan ironiskt över hur något så ofantligt smått som ett virus kan orsaka en sådan förödelse, helt utan någon plan eller mening. Ett virus är en så enkel livsform att forskare diskuterar om det ens går att kalla den för levande. Snarare är den ett mellanting mellan död och levande materia. Viruset är så simpelt att det inte ens har en egen ämnesomsättning eller möjlighet att förflytta eller föröka sig själv av egen kraft. Den är lika totalt ovetande och likgiltig inför oss människor och våra intressen som en gråsten. För viruset spelar det ingen som helst roll att människan utnämnt sig själv som subjektet i berättelsen om universum, där vi ser oss själva som tillvarons mittpunkt, som resten av världen finns till för, och som vi intalat oss själva att vi har kontroll över. Det får mig att tänka på den gamla sci-fi-klassikern Världarnas krig där mänskligheten kämpar för sin överlevnad mot teknologiskt överlägsna marsianer, men det är inte människans uppfinningsrikedom eller mod som besegrar dem i slutändan utan pyttesmå bakterier.

Om inte annat så kanske pandemin kan mana till någon slags ödmjukhet och insikt om hur ömtålig vår civilisation och vårt nuvarande system är. Kanske kan den få oss att förstå att vi måste samarbeta och hjälpa varandra för att lösa nästa stora utmaning – klimatförändringarna. Visserligen är konsekvenserna av coronavirusets spridning oöverskådliga. Men trots att vi är utelämnade både åt yttre omständigheter och våra egna brister och tillkortakommanden som mänsklighet får vi inte glömma att vi faktiskt står inför ett (eller flera) vägval. Kommer coronapandemin leda till protektionism, stängda gränser, nationalism och inskränkningar av individuella fri- och rättigheter? Eller tvärtom till ökat samarbete mellan nationer eller rentav ett upplösande av nationalstater? Ett nytt ekonomiskt system och medborgarlön? Kanske påverkas svaret av vilka länder som är mest framgångsrika i att hantera coronautbrottet. Är det en stark ledare med makt att ta till drakoniska åtgärder som är framtiden, eller är det Sveriges lågmälda myndighetsrekommendationer?

Hur kommer våra vanor att förändras av att vi nu tvingas minska onödiga resor, ha möten via zoom och semestra i det egna landet istället för utlandssemestrar?

Och som religionsvetare är jag förstås nyfiken på att se hur olika religiösa grupper hanterar coronapandemin. Tänk bara på rörelser som Jehovas Vittnen som ständigt letar efter tecken på att vi lever i de yttersta tiderna. Just nu råder det inte direkt någon brist på tecken. Kommer vi se en uppgång för olika domedagsrörelser?

Ja det verkar finns ändlöst mycket att diskutera och analysera, exempelvis ur politiska, ekonomiska, filosofiska, sociologiska eller psykologiska perspektiv. Det här får bli mitt första lilla bidrag till den diskussionen.

Det har kallats för en ”black swan event”. En plötslig och oväntad händelse, som få kunde förutse. Det hade kunnat vara ett meteoritnedslag eller annan naturkatastrof. Men det blev en global virussmitta – en så kallad pandemi. På bara några veckor har vardagen totalt förändrats för så många människor i världen, och den här gången är ”världen” inte bara någon annanstans. Utan också här. I det lite tråkiga, men ack så trygga Sverige.

Eftersom hela familjen är förkyld så håller vi oss hemma. Jag har aldrig varit någon hypokondriker, men kan ändå inte låta bli att fundera på om det är lite svårare att andas än vanligt. Är det corona, eller bara helt vanlig ångest? Utanför mitt eget fönster ser världen ungefär likadan ut. Radhusområdet som vi bor i kryllade ärligt talat inte av liv före corona heller, men det börjar kännas mer och mer som en kuliss för varje dag som vi är hemma. Är det inte ovanligt tyst?

Kontakten med omvärlden som redan före corona var så knuten till smartphones och internet blir nu helt och håller virtuell. Jag svajpar varje ledig stund febrilt mellan alla corona-nyheter. När det efter tio minuter fortfarande inte finns någon ny notis varken på Aftonbladet, Expressen eller DN går jag till The Guardian och New York Times och kollar. En önskan att hålla sig ajour utvecklas snart till besatthet. Bilderna från övergivna torg och tomma gator ger en lite drömlik overklighetskänsla och associationer till postapokalyptiska filmer (ett tema som förtjänar ett eget blogginlägg). Någon har filmat från ett torg i England som verkar ha intagits av en flock getter. Jag reflekterar över hur skört det mänskliga livet och den mänskliga civilisationen är.

Det är något nästan ironiskt över hur något så ofantligt smått som ett virus kan orsaka en sådan förödelse, helt utan någon plan eller mening. Ett virus är en så enkel livsform att forskare diskuterar om det ens går att kalla den för levande. Snarare är den ett mellanting mellan död och levande materia. Viruset är så simpelt att det inte ens har en egen ämnesomsättning eller möjlighet att förflytta eller föröka sig själv av egen kraft. Den är lika totalt ovetande och likgiltig inför oss människor och våra intressen som en gråsten. För viruset spelar det ingen som helst roll att människan utnämnt sig själv som subjektet i berättelsen om universum, där vi ser oss själva som tillvarons mittpunkt, som resten av världen finns till för, och som vi intalat oss själva att vi har kontroll över. Det får mig att tänka på den gamla sci-fi-klassikern Världarnas krig där mänskligheten kämpar för sin överlevnad mot teknologiskt överlägsna marsianer, men det är inte människans uppfinningsrikedom eller mod som besegrar dem i slutändan utan pyttesmå bakterier.

Om inte annat så kanske pandemin kan mana till någon slags ödmjukhet och insikt om hur ömtålig vår civilisation och vårt nuvarande system är. Kanske kan den få oss att förstå att vi måste samarbeta och hjälpa varandra för att lösa nästa stora utmaning – klimatförändringarna. Visserligen är konsekvenserna av coronavirusets spridning oöverskådliga. Men trots att vi är utelämnade både åt yttre omständigheter och våra egna brister och tillkortakommanden som mänsklighet får vi inte glömma att vi faktiskt står inför ett (eller flera) vägval. Kommer coronapandemin leda till protektionism, stängda gränser, nationalism och inskränkningar av individuella fri- och rättigheter? Eller tvärtom till ökat samarbete mellan nationer eller rentav ett upplösande av nationalstater? Ett nytt ekonomiskt system och medborgarlön? Kanske påverkas svaret av vilka länder som är mest framgångsrika i att hantera coronautbrottet. Är det en stark ledare med makt att ta till drakoniska åtgärder som är framtiden, eller är det Sveriges lågmälda myndighetsrekommendationer?

Hur kommer våra vanor att förändras av att vi nu tvingas minska onödiga resor, ha möten via zoom och semestra i det egna landet istället för utlandssemestrar?

Och som religionsvetare är jag förstås nyfiken på att se hur olika religiösa grupper hanterar coronapandemin. Tänk bara på rörelser som Jehovas Vittnen som ständigt letar efter tecken på att vi lever i de yttersta tiderna. Just nu råder det inte direkt någon brist på tecken. Kommer vi se en uppgång för olika domedagsrörelser?

Ja det verkar finns ändlöst mycket att diskutera och analysera, exempelvis ur politiska, ekonomiska, filosofiska, sociologiska eller psykologiska perspektiv. Det här får bli mitt första lilla bidrag till den diskussionen.