Blogg

Koranbränningen och den heliga yttrandefriheten

Yttrandefriheten kan ses som närmast en helig princip i det sekulära och liberala samhället. Men vad händer när yttrandefriheten används för att håna och kränka religiösa minoriteter och bränna heliga böcker? När blir något egentligen hets mot folkgrupp?

Koranen är islams heliga skrift. Muslimer behandlar den med stor vördnad och respekt då den anses vara Guds ord och budskap till mänskligheten.

Vid det här laget har nog de flesta hört om den danska politikern Rasmus Paludan från det högerextrema partiet Stram Kurs och hans planer på att bränna Koranen utanför en moské i Rosengård. Paludan har gjort sig känd för en rad islamfientliga manifestationer i Danmark , där han bland annat sparkat på Koranen och bränt Koranen inlindad i bacon. Den högerextrema gatukonstnären Dan Park, som bland annat blivit fälld för hets mot folkgrupp, ska ha bjudit in Paludan för en liknande manifestation här i Sverige, i syfte att provocera fram våld från muslimer och därigenom visa ”islams sanna ansikte”. Polisen gav dock aldrig tillstånd för manifestationen, med hänsyn till säkerheten för både arrangör, deltagare och medborgare.

Rasmus Paludan stoppades till och med vid gränsen och fick ett tvåårigt inreseförbud till Sverige, men andra personer från Stram Kurs var på plats på stortorget i Malmö. Där sparkade man bland annat på en Koran och lite senare brändes Koranen i en annan stadsdel i Malmö.

Flera imamer försökte länge mana till lugn men demonstrationerna urartade under kvällen. Följden blev ett våldsamt upplopp med bilbränder och föremål som kastades mot polisen, precis den reaktion som Rasmus Paludan och Dan Park varit ute efter. Under det våldsamma upploppet började dessutom demonstranter att ropa slagord mot judar: ”Judar kom ihåg Khaybar, Mohammads armé återvänder”, där Khaybar syftar på ett historiskt slag där Muhammed och de första muslimerna besegrade en judisk stam i staden Khaybar. Även denna händelse är nu polisanmäld.

För det första kan det vara värt att fundera på varför brännandet av en helig skrift kan leda till så starka känslor och reaktioner. För den som själv inte är religiöst lagd kan det vara svårt att förstå själva konceptet med att hålla något för heligt. Men som bland annat Joel Halldorf visar i sin nya bok Gud: Jakten finns det gott om saker som kan anses som heliga även av sekulära människor, även om själva ordet heligt kanske inte används. I ett spännande samtal med Christer Sturmark lyfter Joel Halldorf frågan vad som skulle motsvara en helig skrift för sekulära människor och menar att deklarationen om de mänskliga rättigheterna för många skulle kunna kvala in som helig. Han nämner bland annat diplomaten och den socialdemokratiska politikern Jan Eliasson som alltid bär deklarationen med sig, som en närmast symbolisk manifestation. Demokrati, mänskliga rättigheter och även yttrandefrihet kan av många ses som nästan heliga principer och många provoceras när dessa ifrågasätts. Hur skulle reaktionerna bli om exempelvis NMR eller religiösa extremister brände deklarationen med de mänskliga rättigheterna utanför riksdagshuset?

Religionsvetaren Jonas Svensson menar i en artikel att vi alla har en benägenhet att tillskriva objekt, personer och idéer helighet och att reagerar känslomässigt negativt på metaforisk eller fysisk ”nedsmutsning” av det heliga. Han lyfter fram det provokativa råpunkbandet Massgrav som lekte med tanken på att trycka upp T-shirtar med en bild på Astrid Lindgren och texten ”Astrid Lindgren Jävla hora”. Vi kan lätt föreställa oss reaktionerna om någon skulle gå omkring iklädd en sådan, kanske i Vimmerby?

Men om någon brände Bibeln, skulle det verkligen leda till våldsamma upplopp, undrar vissa? Är kanske islam en mer våldsbenägen och lättkränkt religion trots allt? Här behöver vi kanske göra vad Joel Halldorf kallar en maktanalys. Det blir förstås skillnad om en minoritetsgrupp i samhället utsätts, särskilt en grupp som sedan länge upplever sig som diskriminerad och utsatt för fördomar och hat, .

Jag tror nog att de flesta ser det som totalt respektlöst och moraliskt förkastligt att bränna en helig bok, men det behöver ju inte betyda att man vill förbjuda det i lag. Det verkar problematiskt att börja göra undantag för vissa grupper eller religioner eller tillskriva särskilda rättigheter för grupper bara baserade på deras position i samhället. Visst bör väl religionsfrihet och yttrandefrihet vara generella principer som gäller alla lika?

Det kan också verka märkligt att i varje enskilt fall ta hänsyn till eventuella negativa följder, exempelvis av att driva med eller håna en religion och dess yttringar. För även om konsekvenserna inte alltid blir positiva kan ju ju yttrandefriheten ses som värdefull i sig själv. Hur hade samhället sett ut om kristendomen aldrig hade fått utsättas för satir eller kritik? Alla inskränkningar leder också till en gränsdragningsproblematik. Det finns här en risk att det hela blir ”ett sluttande block” där till slut även helt legitim religionskritik får stryka på foten. Och vi kan nog alla hålla med om att religiösa idéer och yttringar behöver få kritiseras och till och med drivas med, precis som vi kan använda kritik, satir, provokation och humor för att kritisera politiska ideologer.

Men sedan finns det ju i Sverige redan vissa inskränkningar och begränsningar av yttrandefriheten, inskränkningar som verkar fullt rimliga. Enligt lagen om hets mot folkgrupp får faktiskt inte vad som helst sägas om en annan grupp. ”Islam är ingen folkgrupp” hör vi ibland när lagen kommer på tal, men vad jag kan utläsa är det en skillnad på att håna eller kritisera en religion och att uttrycka hat eller hot mot de människor som tillhör en viss religion.

Enligt 16 kap 8 § brottsbalken, är hets mot folkgrupp att ”uppsåtligen, i uttalande eller i annat meddelande som sprids, hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck.”

Nu är jag inte jurist, men med min begränsade kunskap, verkar det inte uteslutet att en offentlig koranbränning skulle kunna falla under hets mot folkgrupp, om syftet verkar vara just att hysa missaktning mot muslimer som grupp. Johan Nordqvist på organisationen Juridikfronten, som jobbar mot högerextrem brottslighet, menar dock att koranbränningen i sig självt inte utgör ett brott utan att man måste titta på vad som sades under själva aktionen. Förhoppningsvis får vi snart reda på om just denna koranbränning kan räknas som hets mot folkgrupp.

Yttrandefriheten kan ses som närmast en helig princip i det sekulära och liberala samhället. Men vad händer när yttrandefriheten används för att håna och kränka religiösa minoriteter och bränna heliga böcker? När blir något egentligen hets mot folkgrupp?

Koranen är islams heliga skrift. Muslimer behandlar den med stor vördnad och respekt då den anses vara Guds ord och budskap till mänskligheten.

Vid det här laget har nog de flesta hört om den danska politikern Rasmus Paludan från det högerextrema partiet Stram Kurs och hans planer på att bränna Koranen utanför en moské i Rosengård. Paludan har gjort sig känd för en rad islamfientliga manifestationer i Danmark , där han bland annat sparkat på Koranen och bränt Koranen inlindad i bacon. Den högerextrema gatukonstnären Dan Park, som bland annat blivit fälld för hets mot folkgrupp, ska ha bjudit in Paludan för en liknande manifestation här i Sverige, i syfte att provocera fram våld från muslimer och därigenom visa ”islams sanna ansikte”. Polisen gav dock aldrig tillstånd för manifestationen, med hänsyn till säkerheten för både arrangör, deltagare och medborgare.

Rasmus Paludan stoppades till och med vid gränsen och fick ett tvåårigt inreseförbud till Sverige, men andra personer från Stram Kurs var på plats på stortorget i Malmö. Där sparkade man bland annat på en Koran och lite senare brändes Koranen i en annan stadsdel i Malmö.

Flera imamer försökte länge mana till lugn men demonstrationerna urartade under kvällen. Följden blev ett våldsamt upplopp med bilbränder och föremål som kastades mot polisen, precis den reaktion som Rasmus Paludan och Dan Park varit ute efter. Under det våldsamma upploppet började dessutom demonstranter att ropa slagord mot judar: ”Judar kom ihåg Khaybar, Mohammads armé återvänder”, där Khaybar syftar på ett historiskt slag där Muhammed och de första muslimerna besegrade en judisk stam i staden Khaybar. Även denna händelse är nu polisanmäld.

För det första kan det vara värt att fundera på varför brännandet av en helig skrift kan leda till så starka känslor och reaktioner. För den som själv inte är religiöst lagd kan det vara svårt att förstå själva konceptet med att hålla något för heligt. Men som bland annat Joel Halldorf visar i sin nya bok Gud: Jakten finns det gott om saker som kan anses som heliga även av sekulära människor, även om själva ordet heligt kanske inte används. I ett spännande samtal med Christer Sturmark lyfter Joel Halldorf frågan vad som skulle motsvara en helig skrift för sekulära människor och menar att deklarationen om de mänskliga rättigheterna för många skulle kunna kvala in som helig. Han nämner bland annat diplomaten och den socialdemokratiska politikern Jan Eliasson som alltid bär deklarationen med sig, som en närmast symbolisk manifestation. Demokrati, mänskliga rättigheter och även yttrandefrihet kan av många ses som nästan heliga principer och många provoceras när dessa ifrågasätts. Hur skulle reaktionerna bli om exempelvis NMR eller religiösa extremister brände deklarationen med de mänskliga rättigheterna utanför riksdagshuset?

Religionsvetaren Jonas Svensson menar i en artikel att vi alla har en benägenhet att tillskriva objekt, personer och idéer helighet och att reagerar känslomässigt negativt på metaforisk eller fysisk ”nedsmutsning” av det heliga. Han lyfter fram det provokativa råpunkbandet Massgrav som lekte med tanken på att trycka upp T-shirtar med en bild på Astrid Lindgren och texten ”Astrid Lindgren Jävla hora”. Vi kan lätt föreställa oss reaktionerna om någon skulle gå omkring iklädd en sådan, kanske i Vimmerby?

Men om någon brände Bibeln, skulle det verkligen leda till våldsamma upplopp, undrar vissa? Är kanske islam en mer våldsbenägen och lättkränkt religion trots allt? Här behöver vi kanske göra vad Joel Halldorf kallar en maktanalys. Det blir förstås skillnad om en minoritetsgrupp i samhället utsätts, särskilt en grupp som sedan länge upplever sig som diskriminerad och utsatt för fördomar och hat, .

Jag tror nog att de flesta ser det som totalt respektlöst och moraliskt förkastligt att bränna en helig bok, men det behöver ju inte betyda att man vill förbjuda det i lag. Det verkar problematiskt att börja göra undantag för vissa grupper eller religioner eller tillskriva särskilda rättigheter för grupper bara baserade på deras position i samhället. Visst bör väl religionsfrihet och yttrandefrihet vara generella principer som gäller alla lika?

Det kan också verka märkligt att i varje enskilt fall ta hänsyn till eventuella negativa följder, exempelvis av att driva med eller håna en religion och dess yttringar. För även om konsekvenserna inte alltid blir positiva kan ju ju yttrandefriheten ses som värdefull i sig själv. Hur hade samhället sett ut om kristendomen aldrig hade fått utsättas för satir eller kritik? Alla inskränkningar leder också till en gränsdragningsproblematik. Det finns här en risk att det hela blir ”ett sluttande block” där till slut även helt legitim religionskritik får stryka på foten. Och vi kan nog alla hålla med om att religiösa idéer och yttringar behöver få kritiseras och till och med drivas med, precis som vi kan använda kritik, satir, provokation och humor för att kritisera politiska ideologer.

Men sedan finns det ju i Sverige redan vissa inskränkningar och begränsningar av yttrandefriheten, inskränkningar som verkar fullt rimliga. Enligt lagen om hets mot folkgrupp får faktiskt inte vad som helst sägas om en annan grupp. ”Islam är ingen folkgrupp” hör vi ibland när lagen kommer på tal, men vad jag kan utläsa är det en skillnad på att håna eller kritisera en religion och att uttrycka hat eller hot mot de människor som tillhör en viss religion.

Enligt 16 kap 8 § brottsbalken, är hets mot folkgrupp att ”uppsåtligen, i uttalande eller i annat meddelande som sprids, hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck.”

Nu är jag inte jurist, men med min begränsade kunskap, verkar det inte uteslutet att en offentlig koranbränning skulle kunna falla under hets mot folkgrupp, om syftet verkar vara just att hysa missaktning mot muslimer som grupp. Johan Nordqvist på organisationen Juridikfronten, som jobbar mot högerextrem brottslighet, menar dock att koranbränningen i sig självt inte utgör ett brott utan att man måste titta på vad som sades under själva aktionen. Förhoppningsvis får vi snart reda på om just denna koranbränning kan räknas som hets mot folkgrupp.

Yttrandefriheten kan ses som närmast en helig princip i det sekulära och liberala samhället. Men vad händer när yttrandefriheten används för att håna och kränka religiösa minoriteter och bränna heliga böcker? När blir något egentligen hets mot folkgrupp?

Koranen är islams heliga skrift. Muslimer behandlar den med stor vördnad och respekt då den anses vara Guds ord och budskap till mänskligheten.

Vid det här laget har nog de flesta hört om den danska politikern Rasmus Paludan från det högerextrema partiet Stram Kurs och hans planer på att bränna Koranen utanför en moské i Rosengård. Paludan har gjort sig känd för en rad islamfientliga manifestationer i Danmark , där han bland annat sparkat på Koranen och bränt Koranen inlindad i bacon. Den högerextrema gatukonstnären Dan Park, som bland annat blivit fälld för hets mot folkgrupp, ska ha bjudit in Paludan för en liknande manifestation här i Sverige, i syfte att provocera fram våld från muslimer och därigenom visa ”islams sanna ansikte”. Polisen gav dock aldrig tillstånd för manifestationen, med hänsyn till säkerheten för både arrangör, deltagare och medborgare.

Rasmus Paludan stoppades till och med vid gränsen och fick ett tvåårigt inreseförbud till Sverige, men andra personer från Stram Kurs var på plats på stortorget i Malmö. Där sparkade man bland annat på en Koran och lite senare brändes Koranen i en annan stadsdel i Malmö.

Flera imamer försökte länge mana till lugn men demonstrationerna urartade under kvällen. Följden blev ett våldsamt upplopp med bilbränder och föremål som kastades mot polisen, precis den reaktion som Rasmus Paludan och Dan Park varit ute efter. Under det våldsamma upploppet började dessutom demonstranter att ropa slagord mot judar: ”Judar kom ihåg Khaybar, Mohammads armé återvänder”, där Khaybar syftar på ett historiskt slag där Muhammed och de första muslimerna besegrade en judisk stam i staden Khaybar. Även denna händelse är nu polisanmäld.

För det första kan det vara värt att fundera på varför brännandet av en helig skrift kan leda till så starka känslor och reaktioner. För den som själv inte är religiöst lagd kan det vara svårt att förstå själva konceptet med att hålla något för heligt. Men som bland annat Joel Halldorf visar i sin nya bok Gud: Jakten finns det gott om saker som kan anses som heliga även av sekulära människor, även om själva ordet heligt kanske inte används. I ett spännande samtal med Christer Sturmark lyfter Joel Halldorf frågan vad som skulle motsvara en helig skrift för sekulära människor och menar att deklarationen om de mänskliga rättigheterna för många skulle kunna kvala in som helig. Han nämner bland annat diplomaten och den socialdemokratiska politikern Jan Eliasson som alltid bär deklarationen med sig, som en närmast symbolisk manifestation. Demokrati, mänskliga rättigheter och även yttrandefrihet kan av många ses som nästan heliga principer och många provoceras när dessa ifrågasätts. Hur skulle reaktionerna bli om exempelvis NMR eller religiösa extremister brände deklarationen med de mänskliga rättigheterna utanför riksdagshuset?

Religionsvetaren Jonas Svensson menar i en artikel att vi alla har en benägenhet att tillskriva objekt, personer och idéer helighet och att reagerar känslomässigt negativt på metaforisk eller fysisk ”nedsmutsning” av det heliga. Han lyfter fram det provokativa råpunkbandet Massgrav som lekte med tanken på att trycka upp T-shirtar med en bild på Astrid Lindgren och texten ”Astrid Lindgren Jävla hora”. Vi kan lätt föreställa oss reaktionerna om någon skulle gå omkring iklädd en sådan, kanske i Vimmerby?

Men om någon brände Bibeln, skulle det verkligen leda till våldsamma upplopp, undrar vissa? Är kanske islam en mer våldsbenägen och lättkränkt religion trots allt? Här behöver vi kanske göra vad Joel Halldorf kallar en maktanalys. Det blir förstås skillnad om en minoritetsgrupp i samhället utsätts, särskilt en grupp som sedan länge upplever sig som diskriminerad och utsatt för fördomar och hat, .

Jag tror nog att de flesta ser det som totalt respektlöst och moraliskt förkastligt att bränna en helig bok, men det behöver ju inte betyda att man vill förbjuda det i lag. Det verkar problematiskt att börja göra undantag för vissa grupper eller religioner eller tillskriva särskilda rättigheter för grupper bara baserade på deras position i samhället. Visst bör väl religionsfrihet och yttrandefrihet vara generella principer som gäller alla lika?

Det kan också verka märkligt att i varje enskilt fall ta hänsyn till eventuella negativa följder, exempelvis av att driva med eller håna en religion och dess yttringar. För även om konsekvenserna inte alltid blir positiva kan ju ju yttrandefriheten ses som värdefull i sig själv. Hur hade samhället sett ut om kristendomen aldrig hade fått utsättas för satir eller kritik? Alla inskränkningar leder också till en gränsdragningsproblematik. Det finns här en risk att det hela blir ”ett sluttande block” där till slut även helt legitim religionskritik får stryka på foten. Och vi kan nog alla hålla med om att religiösa idéer och yttringar behöver få kritiseras och till och med drivas med, precis som vi kan använda kritik, satir, provokation och humor för att kritisera politiska ideologer.

Men sedan finns det ju i Sverige redan vissa inskränkningar och begränsningar av yttrandefriheten, inskränkningar som verkar fullt rimliga. Enligt lagen om hets mot folkgrupp får faktiskt inte vad som helst sägas om en annan grupp. ”Islam är ingen folkgrupp” hör vi ibland när lagen kommer på tal, men vad jag kan utläsa är det en skillnad på att håna eller kritisera en religion och att uttrycka hat eller hot mot de människor som tillhör en viss religion.

Enligt 16 kap 8 § brottsbalken, är hets mot folkgrupp att ”uppsåtligen, i uttalande eller i annat meddelande som sprids, hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck.”

Nu är jag inte jurist, men med min begränsade kunskap, verkar det inte uteslutet att en offentlig koranbränning skulle kunna falla under hets mot folkgrupp, om syftet verkar vara just att hysa missaktning mot muslimer som grupp. Johan Nordqvist på organisationen Juridikfronten, som jobbar mot högerextrem brottslighet, menar dock att koranbränningen i sig självt inte utgör ett brott utan att man måste titta på vad som sades under själva aktionen. Förhoppningsvis får vi snart reda på om just denna koranbränning kan räknas som hets mot folkgrupp.

Blogg

Argumenten för och emot böneutrop

I förra veckan trädde beslutet i kraft som gör det möjligt för en moské i Växjö att ha böneutrop. Ljudet det handlar om kommer att låta en gång i veckan under tre minuter, i samband med fredagsbönen. Flera debattörer och politiker har varit  kritiska till beslutet, medan andra har försvarat det. Frågan diskuterades egentligen redan 2013 då en moské i Fittja blev först i landet med böneutrop och till stor del är det samma argument för och emot böneutrop som nu återkommer. Men hur hållbara är de olika argumenten? Vilka principer vilar de på?

Vi har religionsfrihet – alltså bör böneutrop tillåtas

Religionsfriheten är en av de mänskliga rättigheterna och inbegriper inte bara rätten att tro på vad man vill utan också att utöva sin religion ensam eller i gemenskap med andra och följa sin religions påbud så länge dessa inte strider mot några andra lagar eller inskränker på andras fri- och rättigheter. För de allra flesta är religionsfriheten en självklar och odiskutabel rättighet, även om vissa anser att det som inbegrips i religionsfriheten redan täcks av andra rättigheter som yttrandefrihet, föreningsfrihet och mötesfrihet. Religionsfrihet hänger tätt samman med idén om en sekulär stat – alltså att staten inte bör behandla religioner olika genom att exempelvis gynna eller ge särskilda fördelar till en särskild religion. Vilket leder oss till nästa argument.

Eftersom kyrkringningar är tillåtna bör även böneutrop vara det

Om vi köper idén om en sekulär stat vore det inkonsekvent att tillåta det ena uttrycket men inte det andra. Såvida det inte föreligger någon relevant skillnad mellan böneutrop och kyrkringningar. Ett argument skulle då kunna vara att..

Kyrkringningar är en del av det svenska kulturarvet och har därmed en särställning

Centerpartisten Staffan Danielsson uttryckte det som att ”kyrkklockors klang är ett historiskt och kulturellt betingat undantag från regeln att vara mycket restriktiv med det offentliga luftrummet”. Men är det i sig ett tillräckligt argument att något bör få undantag bara för att det är en del av en tradition eller för att det ”alltid” har funnits? I så fall har vi andra företeelser som också funnits i alla tider, som patriarkala normer eller förtryck av minoriteter. Att något har funnits under lång tid säger helt enkelt inget om huruvida det är bra eller dåligt. Ett annat problem med kulturarvsargumentet är att man tenderar att ”låsa fast” kulturen och göra den till något statiskt/oföränderligt. Med samma argument hade nämligen aldrig kristendomen eller kyrkklockor kunnat bli en del av den svenska kulturen eftersom även det är en ”importerad” tradition en gång i tiden.

Om politiker ska ägna sig åt att värdera och särbehandla olika kulturella uttryck utifrån hur ursprungliga de är har vi också rört oss från det sekulära och liberala samhället mot ett mer nationalistiskt där någon uppifrån bestämmer och reglerar ”folkets” kultur. När det ”nationella” ska upphöjas och skyddas så sätts det också i kontrast till något annat, som därmed ges en lägre status. Fördelen med en stark nationalism skulle kunna vara att det kan skapa tydliga ramar, gemenskap och stärkt identitet, men på bekostnad av en ökad polarisering och spänning mellan den egna gruppen och de utanför. Detta skulle i sin tur kunna anses leda till ökade konflikter mellan grupper i Sverige och framväxten av parallellsamhällen.

Vi har religionsfrihet – alltså bör böneutrop inte tillåtas

Debattören Ann Heberlein tar fasta på att religionsfriheten också innefattar friheten från religion. Detta innebär att man ”aldrig, under några omständigheter, får tvinga någon att ansluta sig till en religiös åskådning eller underkasta sig religiösa påbud”. Enligt henne blir böneutrop ett intrång i den enskilda människans autonomi, alltså hennes rätt att själv bestämma över saker som berör henne. Anledningen skulle vara att böneutropet till skillnad från kyrkringningar består av ett utropat budskap på arabiska, som inte bara uppmanar till bön utan i sig självt är en bön (även om det för den icke arabisktalande ändå bara lär framstå som en serie ljud). Hon påpekar också att religionsfriheten faktiskt får begränsas med hänsyn till andras fri- och rättigheter. Men frågan är om detta har relevans för böneutropet. För ingen tvingas väl att ansluta sig till eller underkasta sig religiösa påbud av att bara höra en bön?

Imamen Salahudin Barakat bemöter argumentet genom att hänvisa till Europakonventionen, som menar att religiösa uttryck får vara synliga, men inte påtvingande för andra. Att exempelvis behöva se en sikh i turban eller en buddhistmunk i sina munkdräkt skulle kunna upplevas som provocerande för den som vill slippa se religion runt omkring sig, men dessa uttryck är inte påtvingande, såvida inte någon tvingar just mig att bära turban eller munkdräkt. Möjligen kan det anses svårare att värja sig mot ett religiöst budskap som ropas ut från en högtalare precis i närheten av min bostad. Men är det inte så att vi rätt ofta utsätts för både syn och hörselintryck som kan uppfattas som störande, olämpliga eller till och med provocerande? Kanske är det till och med så att någon i praktiken kan bli lika störd av glassbilsljudet som av böneutropet? Vilket för oss in på frågan om vi ens ska göra skillnad mellan dessa…

Ljudutsläpp som ljudutsläpp

I praktiken har nämligen frågan avgjorts av polisen och miljöförvaltningen där den behandlats som en ren bullerfråga utifrån miljöbalkens riktlinjer för ljudnivåer. Polisen gör alltså ingen bedömning av det som ropas ut. Detta har bland annat fått Fria Moderata Studentförbundet att skicka in en egen ansökan om att en gång i veckan få ropa ut ”Friheten är störst – sänk skatten”. Det offentliga rummet är fullt av kommersiella, politiska och religiösa former av budskap. Vi har yttrandefrihet och vi har lagar för bullernivåer. Så varför ens särbehandla vissa ljudutsläpp och blanda in religionsfriheten? En invändning skulle kunna vara att religion faktiskt inte är som de andra fenomenen och därför behöver ett extra skydd – till exempel för att religon berör människan på ett djupt existentiellt plan och knyter an till det heligaste och mest personliga. Detta skydd skulle riskeras om religion behandlas som ett mänskligt fenomen jämte andra.

Vi har väl demokrati – låt folk rösta om det

Om en övervägande majoritet av folket är emot en särskild företeelse, ska inte detta då vägas in i bedömningen eller rentav avgöra saken? Sverigedemokraterna anser därför att Växjöborna ska få säga sitt i en folkomröstning. I Schweiz har man exempelvis fått rösta om huruvida minareter ska få uppföras i landet, vilket ledde till ett minaretförbud. Detta skulle kunna ses som en tilltalande tanke, att folk faktiskt får vara med och bestämma om något som kommer att beröra dem. Men ska man verkligen få rösta om vad som helst? För skulle inte det innebära att en majoritet i praktiken ges möjlighet att förtrycka en minoritet, vad man ibland kallar för ”pöbelns diktatur”? I förlängningen skulle en lång rad företeelser kunna förbjudas helt enkelt för att de misshagar en majoritet av befolkningen. Detta system verkar rimma dåligt med det liberala samhällets idé om vissa rättigheter och friheter som garanteras i lag.

I förra veckan trädde beslutet i kraft som gör det möjligt för en moské i Växjö att ha böneutrop. Ljudet det handlar om kommer att låta en gång i veckan under tre minuter, i samband med fredagsbönen. Flera debattörer och politiker har varit  kritiska till beslutet, medan andra har försvarat det. Frågan diskuterades egentligen redan 2013 då en moské i Fittja blev först i landet med böneutrop och till stor del är det samma argument för och emot böneutrop som nu återkommer. Men hur hållbara är de olika argumenten? Vilka principer vilar de på?

Vi har religionsfrihet – alltså bör böneutrop tillåtas

Religionsfriheten är en av de mänskliga rättigheterna och inbegriper inte bara rätten att tro på vad man vill utan också att utöva sin religion ensam eller i gemenskap med andra och följa sin religions påbud så länge dessa inte strider mot några andra lagar eller inskränker på andras fri- och rättigheter. För de allra flesta är religionsfriheten en självklar och odiskutabel rättighet, även om vissa anser att det som inbegrips i religionsfriheten redan täcks av andra rättigheter som yttrandefrihet, föreningsfrihet och mötesfrihet. Religionsfrihet hänger tätt samman med idén om en sekulär stat – alltså att staten inte bör behandla religioner olika genom att exempelvis gynna eller ge särskilda fördelar till en särskild religion. Vilket leder oss till nästa argument.

Eftersom kyrkringningar är tillåtna bör även böneutrop vara det

Om vi köper idén om en sekulär stat vore det inkonsekvent att tillåta det ena uttrycket men inte det andra. Såvida det inte föreligger någon relevant skillnad mellan böneutrop och kyrkringningar. Ett argument skulle då kunna vara att..

Kyrkringningar är en del av det svenska kulturarvet och har därmed en särställning

Centerpartisten Staffan Danielsson uttryckte det som att ”kyrkklockors klang är ett historiskt och kulturellt betingat undantag från regeln att vara mycket restriktiv med det offentliga luftrummet”. Men är det i sig ett tillräckligt argument att något bör få undantag bara för att det är en del av en tradition eller för att det ”alltid” har funnits? I så fall har vi andra företeelser som också funnits i alla tider, som patriarkala normer eller förtryck av minoriteter. Att något har funnits under lång tid säger helt enkelt inget om huruvida det är bra eller dåligt. Ett annat problem med kulturarvsargumentet är att man tenderar att ”låsa fast” kulturen och göra den till något statiskt/oföränderligt. Med samma argument hade nämligen aldrig kristendomen eller kyrkklockor kunnat bli en del av den svenska kulturen eftersom även det är en ”importerad” tradition en gång i tiden.

Om politiker ska ägna sig åt att värdera och särbehandla olika kulturella uttryck utifrån hur ursprungliga de är har vi också rört oss från det sekulära och liberala samhället mot ett mer nationalistiskt där någon uppifrån bestämmer och reglerar ”folkets” kultur. När det ”nationella” ska upphöjas och skyddas så sätts det också i kontrast till något annat, som därmed ges en lägre status. Fördelen med en stark nationalism skulle kunna vara att det kan skapa tydliga ramar, gemenskap och stärkt identitet, men på bekostnad av en ökad polarisering och spänning mellan den egna gruppen och de utanför. Detta skulle i sin tur kunna anses leda till ökade konflikter mellan grupper i Sverige och framväxten av parallellsamhällen.

Vi har religionsfrihet – alltså bör böneutrop inte tillåtas

Debattören Ann Heberlein tar fasta på att religionsfriheten också innefattar friheten från religion. Detta innebär att man ”aldrig, under några omständigheter, får tvinga någon att ansluta sig till en religiös åskådning eller underkasta sig religiösa påbud”. Enligt henne blir böneutrop ett intrång i den enskilda människans autonomi, alltså hennes rätt att själv bestämma över saker som berör henne. Anledningen skulle vara att böneutropet till skillnad från kyrkringningar består av ett utropat budskap på arabiska, som inte bara uppmanar till bön utan i sig självt är en bön (även om det för den icke arabisktalande ändå bara lär framstå som en serie ljud). Hon påpekar också att religionsfriheten faktiskt får begränsas med hänsyn till andras fri- och rättigheter. Men frågan är om detta har relevans för böneutropet. För ingen tvingas väl att ansluta sig till eller underkasta sig religiösa påbud av att bara höra en bön?

Imamen Salahudin Barakat bemöter argumentet genom att hänvisa till Europakonventionen, som menar att religiösa uttryck får vara synliga, men inte påtvingande för andra. Att exempelvis behöva se en sikh i turban eller en buddhistmunk i sina munkdräkt skulle kunna upplevas som provocerande för den som vill slippa se religion runt omkring sig, men dessa uttryck är inte påtvingande, såvida inte någon tvingar just mig att bära turban eller munkdräkt. Möjligen kan det anses svårare att värja sig mot ett religiöst budskap som ropas ut från en högtalare precis i närheten av min bostad. Men är det inte så att vi rätt ofta utsätts för både syn och hörselintryck som kan uppfattas som störande, olämpliga eller till och med provocerande? Kanske är det till och med så att någon i praktiken kan bli lika störd av glassbilsljudet som av böneutropet? Vilket för oss in på frågan om vi ens ska göra skillnad mellan dessa…

Ljudutsläpp som ljudutsläpp

I praktiken har nämligen frågan avgjorts av polisen och miljöförvaltningen där den behandlats som en ren bullerfråga utifrån miljöbalkens riktlinjer för ljudnivåer. Polisen gör alltså ingen bedömning av det som ropas ut. Detta har bland annat fått Fria Moderata Studentförbundet att skicka in en egen ansökan om att en gång i veckan få ropa ut ”Friheten är störst – sänk skatten”. Det offentliga rummet är fullt av kommersiella, politiska och religiösa former av budskap. Vi har yttrandefrihet och vi har lagar för bullernivåer. Så varför ens särbehandla vissa ljudutsläpp och blanda in religionsfriheten? En invändning skulle kunna vara att religion faktiskt inte är som de andra fenomenen och därför behöver ett extra skydd – till exempel för att religon berör människan på ett djupt existentiellt plan och knyter an till det heligaste och mest personliga. Detta skydd skulle riskeras om religion behandlas som ett mänskligt fenomen jämte andra.

Vi har väl demokrati – låt folk rösta om det

Om en övervägande majoritet av folket är emot en särskild företeelse, ska inte detta då vägas in i bedömningen eller rentav avgöra saken? Sverigedemokraterna anser därför att Växjöborna ska få säga sitt i en folkomröstning. I Schweiz har man exempelvis fått rösta om huruvida minareter ska få uppföras i landet, vilket ledde till ett minaretförbud. Detta skulle kunna ses som en tilltalande tanke, att folk faktiskt får vara med och bestämma om något som kommer att beröra dem. Men ska man verkligen få rösta om vad som helst? För skulle inte det innebära att en majoritet i praktiken ges möjlighet att förtrycka en minoritet, vad man ibland kallar för ”pöbelns diktatur”? I förlängningen skulle en lång rad företeelser kunna förbjudas helt enkelt för att de misshagar en majoritet av befolkningen. Detta system verkar rimma dåligt med det liberala samhällets idé om vissa rättigheter och friheter som garanteras i lag.

I förra veckan trädde beslutet i kraft som gör det möjligt för en moské i Växjö att ha böneutrop. Ljudet det handlar om kommer att låta en gång i veckan under tre minuter, i samband med fredagsbönen. Flera debattörer och politiker har varit  kritiska till beslutet, medan andra har försvarat det. Frågan diskuterades egentligen redan 2013 då en moské i Fittja blev först i landet med böneutrop och till stor del är det samma argument för och emot böneutrop som nu återkommer. Men hur hållbara är de olika argumenten? Vilka principer vilar de på?

Vi har religionsfrihet – alltså bör böneutrop tillåtas

Religionsfriheten är en av de mänskliga rättigheterna och inbegriper inte bara rätten att tro på vad man vill utan också att utöva sin religion ensam eller i gemenskap med andra och följa sin religions påbud så länge dessa inte strider mot några andra lagar eller inskränker på andras fri- och rättigheter. För de allra flesta är religionsfriheten en självklar och odiskutabel rättighet, även om vissa anser att det som inbegrips i religionsfriheten redan täcks av andra rättigheter som yttrandefrihet, föreningsfrihet och mötesfrihet. Religionsfrihet hänger tätt samman med idén om en sekulär stat – alltså att staten inte bör behandla religioner olika genom att exempelvis gynna eller ge särskilda fördelar till en särskild religion. Vilket leder oss till nästa argument.

Eftersom kyrkringningar är tillåtna bör även böneutrop vara det

Om vi köper idén om en sekulär stat vore det inkonsekvent att tillåta det ena uttrycket men inte det andra. Såvida det inte föreligger någon relevant skillnad mellan böneutrop och kyrkringningar. Ett argument skulle då kunna vara att..

Kyrkringningar är en del av det svenska kulturarvet och har därmed en särställning

Centerpartisten Staffan Danielsson uttryckte det som att ”kyrkklockors klang är ett historiskt och kulturellt betingat undantag från regeln att vara mycket restriktiv med det offentliga luftrummet”. Men är det i sig ett tillräckligt argument att något bör få undantag bara för att det är en del av en tradition eller för att det ”alltid” har funnits? I så fall har vi andra företeelser som också funnits i alla tider, som patriarkala normer eller förtryck av minoriteter. Att något har funnits under lång tid säger helt enkelt inget om huruvida det är bra eller dåligt. Ett annat problem med kulturarvsargumentet är att man tenderar att ”låsa fast” kulturen och göra den till något statiskt/oföränderligt. Med samma argument hade nämligen aldrig kristendomen eller kyrkklockor kunnat bli en del av den svenska kulturen eftersom även det är en ”importerad” tradition en gång i tiden.

Om politiker ska ägna sig åt att värdera och särbehandla olika kulturella uttryck utifrån hur ursprungliga de är har vi också rört oss från det sekulära och liberala samhället mot ett mer nationalistiskt där någon uppifrån bestämmer och reglerar ”folkets” kultur. När det ”nationella” ska upphöjas och skyddas så sätts det också i kontrast till något annat, som därmed ges en lägre status. Fördelen med en stark nationalism skulle kunna vara att det kan skapa tydliga ramar, gemenskap och stärkt identitet, men på bekostnad av en ökad polarisering och spänning mellan den egna gruppen och de utanför. Detta skulle i sin tur kunna anses leda till ökade konflikter mellan grupper i Sverige och framväxten av parallellsamhällen.

Vi har religionsfrihet – alltså bör böneutrop inte tillåtas

Debattören Ann Heberlein tar fasta på att religionsfriheten också innefattar friheten från religion. Detta innebär att man ”aldrig, under några omständigheter, får tvinga någon att ansluta sig till en religiös åskådning eller underkasta sig religiösa påbud”. Enligt henne blir böneutrop ett intrång i den enskilda människans autonomi, alltså hennes rätt att själv bestämma över saker som berör henne. Anledningen skulle vara att böneutropet till skillnad från kyrkringningar består av ett utropat budskap på arabiska, som inte bara uppmanar till bön utan i sig självt är en bön (även om det för den icke arabisktalande ändå bara lär framstå som en serie ljud). Hon påpekar också att religionsfriheten faktiskt får begränsas med hänsyn till andras fri- och rättigheter. Men frågan är om detta har relevans för böneutropet. För ingen tvingas väl att ansluta sig till eller underkasta sig religiösa påbud av att bara höra en bön?

Imamen Salahudin Barakat bemöter argumentet genom att hänvisa till Europakonventionen, som menar att religiösa uttryck får vara synliga, men inte påtvingande för andra. Att exempelvis behöva se en sikh i turban eller en buddhistmunk i sina munkdräkt skulle kunna upplevas som provocerande för den som vill slippa se religion runt omkring sig, men dessa uttryck är inte påtvingande, såvida inte någon tvingar just mig att bära turban eller munkdräkt. Möjligen kan det anses svårare att värja sig mot ett religiöst budskap som ropas ut från en högtalare precis i närheten av min bostad. Men är det inte så att vi rätt ofta utsätts för både syn och hörselintryck som kan uppfattas som störande, olämpliga eller till och med provocerande? Kanske är det till och med så att någon i praktiken kan bli lika störd av glassbilsljudet som av böneutropet? Vilket för oss in på frågan om vi ens ska göra skillnad mellan dessa…

Ljudutsläpp som ljudutsläpp

I praktiken har nämligen frågan avgjorts av polisen och miljöförvaltningen där den behandlats som en ren bullerfråga utifrån miljöbalkens riktlinjer för ljudnivåer. Polisen gör alltså ingen bedömning av det som ropas ut. Detta har bland annat fått Fria Moderata Studentförbundet att skicka in en egen ansökan om att en gång i veckan få ropa ut ”Friheten är störst – sänk skatten”. Det offentliga rummet är fullt av kommersiella, politiska och religiösa former av budskap. Vi har yttrandefrihet och vi har lagar för bullernivåer. Så varför ens särbehandla vissa ljudutsläpp och blanda in religionsfriheten? En invändning skulle kunna vara att religion faktiskt inte är som de andra fenomenen och därför behöver ett extra skydd – till exempel för att religon berör människan på ett djupt existentiellt plan och knyter an till det heligaste och mest personliga. Detta skydd skulle riskeras om religion behandlas som ett mänskligt fenomen jämte andra.

Vi har väl demokrati – låt folk rösta om det

Om en övervägande majoritet av folket är emot en särskild företeelse, ska inte detta då vägas in i bedömningen eller rentav avgöra saken? Sverigedemokraterna anser därför att Växjöborna ska få säga sitt i en folkomröstning. I Schweiz har man exempelvis fått rösta om huruvida minareter ska få uppföras i landet, vilket ledde till ett minaretförbud. Detta skulle kunna ses som en tilltalande tanke, att folk faktiskt får vara med och bestämma om något som kommer att beröra dem. Men ska man verkligen få rösta om vad som helst? För skulle inte det innebära att en majoritet i praktiken ges möjlighet att förtrycka en minoritet, vad man ibland kallar för ”pöbelns diktatur”? I förlängningen skulle en lång rad företeelser kunna förbjudas helt enkelt för att de misshagar en majoritet av befolkningen. Detta system verkar rimma dåligt med det liberala samhällets idé om vissa rättigheter och friheter som garanteras i lag.

Blogg

EU-domen: fritt fram för slöjförbud på arbetsplatser?

Knappt hade mitt förra inlägg hunnit skrivas förrän en ny diskussion med slöjan i fokus drog igång. Nu handlar det om hur EU-domstolen kommit fram till att det inte var diskriminering att förbjuda anställda att bära hijab (muslimskt slöja) i två aktuella fall i Frankrike och Belgien. Beslutet motiveras med att det inte är fråga om diskriminering när ”en intern ordningsregel” hos ett företag förbjuder bärandet av ”synliga politiska, filosofiska eller religiösa symboler”. Det är viktigt att påpeka att det inte gör det möjligt att förbjuda enbart vissa religiösa attribut (som slöjor). Ordningsregeln måste alltså gälla alla symboler. (Aftonbladet)

Domen kan ju vid första anblick verka rimlig, eftersom en sådan ”intern ordningsregel” ju behandlar alla lika, oavsett religiös (eller politisk) övertygelse. Men vad jag vet skiljer vi i svensk diskrimineringslagstiftning mellan direkt och indirekt diskriminering. Direkt diskriminering är till exempel att inte anställa personer bara för att de är muslimer. Men indirekt diskriminering är lite knepigare. Det kan vara en regel eller ett förfarande på arbetsplatsen som verkar neutralt, eftersom den gäller alla, men som i praktiken drabbar vissa grupper extra hårt. Att förbjuda just synliga uttryck för en religion drabbar ju just individer inom de religiösa grupper där synliga uttryck anses viktigt i religionen, i det här fallet muslimska kvinnor. Det bör tilläggas att dessa ”neutrala” regler som kan leda till att vissa grupper missgynnas fortfarande kan vara möjliga att ha på en arbetsplats, men då måste det finnas ett berättigat syfte med regeln, exempelvis säkerhets- eller hygienskäl. I de aktuella fallen handlar det varken om hygien eller säkerhet, men uppenbarligen har EU-domstolen ansett att syftet bakom ett företags policy att ”vara neutrala” i kundkontakter härmed också är berättigat och därmed är det inte fråga om diskriminering.

Hur svenska DO hade dömt i just dessa fall vet vi inte, men eftersom Europadomstolen står över den svenska diskrimineringslagen får domen konsekvenser även i Sverige i vissa pågående fall, enligt Martin Mörk, enhetschef för DO. Detta gäller fall där det finns något som liknar en neutralitetspolicy i företagen och man har inte velat anställa personer med hänvisning till den. (SVT) ”Förutsättningen är att arbetsgivaren har en neutralitetspolicy och att denna tillämpas neutralt och konsekvent, och kravet kan endast riktas mot anställda som har kontakt med kunder.” skriver DO på sin hemsida (DO).

Den vänsterpartistiska politikern Rossana Dinamarca är negativ till domen: ”Saker sker inte i ett vakuum. Beslutet avspeglar samhällsutvecklingen de senaste åren.” Hon menar att den till synes neutrala regeln egentligen syftar på att förbjuda just den muslimska slöjan. Det kan liknas vid det så kallade ”burkaförbudet” i Frankrike, som i själva verket förbjuder alla att gå maskerade i offentliga miljöer oavsett religiös tillhörighet, men som enligt kritiker tillkommit för att förbjuda just ansiktsslöja. (Expressen)

Anna Wara, Svenska muslimer för fred och rättvisa, är orolig för framtiden: ”Det är ett riktningsbeslut som jag tror kommer orsaka stora problem. Risken är att det kommer påverka muslimska kvinnors egenmakt och möjlighet till självförsörjning. Muslimska kvinnor blir exkluderade från arbetsmarknaden, säger hon.” (NSD)

Men alla är inte lika negativa till domen. Jenny Sonesson, som kallar sig sekulär humanist, gör en jämförelse med andra yrken där det kan anses viktigt med neutralitet: ”Vi är många som undanber oss att läraren på friskolan bär kampanjknappar för Moderaterna eller att banktjänstemannen har hammaren och skäran runt halsen och Stalin tryckt på tröjan.”(Expressen) Erik Helmerson är inne på något liknande när han skriver: ”Domen är högst rimlig. Som anställd är du inte längre en privatperson, du har att anpassa dig efter en lång rad krav som arbetsgivaren ställer. Dit hör att du inte kan se ut som du vill under arbetstid eftersom du i någon mån representerar företaget.” (DN)

Förbundet Humanisternas ordförande Christer Sturmark är kritisk till domen och menar att arbetsgivare bör vara bejakande och tolerant mot klädattribut så länge det inte innebär några konkreta säkerhetsrisker. Men han anser också att religiösa koder och attribut bör behandlas som andra attribut ur lagens synvinkel. ”Jag tycker inte att en slöja ska behandlas annorlunda än en ring i örat”, säger han. (ETC)

Även om det kan finnas poänger med en neutralitetspolicy på vissa arbetsplatser är den risken med domen, som jag ser det, att fler arbetsgivare kan börja använda en sådan policy bara för att slippa ha anställda med slöja. Det kan också komma att utnyttjas av mer eller mindre främlingsfientliga strömningar och därmed spä på fördomar och motsättningarna mellan olika grupper i samhället. Bara en vecka efter domen har Sverigdemokraternas Maria Liljendahl lämnat in en motion om att införa en klädpolicy som förbjuder religiösa symboler för anställda i region Västmanland: ”Om jag som patient är ateist kan det kännas jättemärkligt att behöva söka vård hos någon som inte delar mina värderingar, eller en slöja eller något som visar att personen är kommunist”. (Dagen)

Knappt hade mitt förra inlägg hunnit skrivas förrän en ny diskussion med slöjan i fokus drog igång. Nu handlar det om hur EU-domstolen kommit fram till att det inte var diskriminering att förbjuda anställda att bära hijab (muslimskt slöja) i två aktuella fall i Frankrike och Belgien. Beslutet motiveras med att det inte är fråga om diskriminering när ”en intern ordningsregel” hos ett företag förbjuder bärandet av ”synliga politiska, filosofiska eller religiösa symboler”. Det är viktigt att påpeka att det inte gör det möjligt att förbjuda enbart vissa religiösa attribut (som slöjor). Ordningsregeln måste alltså gälla alla symboler. (Aftonbladet)

Domen kan ju vid första anblick verka rimlig, eftersom en sådan ”intern ordningsregel” ju behandlar alla lika, oavsett religiös (eller politisk) övertygelse. Men vad jag vet skiljer vi i svensk diskrimineringslagstiftning mellan direkt och indirekt diskriminering. Direkt diskriminering är till exempel att inte anställa personer bara för att de är muslimer. Men indirekt diskriminering är lite knepigare. Det kan vara en regel eller ett förfarande på arbetsplatsen som verkar neutralt, eftersom den gäller alla, men som i praktiken drabbar vissa grupper extra hårt. Att förbjuda just synliga uttryck för en religion drabbar ju just individer inom de religiösa grupper där synliga uttryck anses viktigt i religionen, i det här fallet muslimska kvinnor. Det bör tilläggas att dessa ”neutrala” regler som kan leda till att vissa grupper missgynnas fortfarande kan vara möjliga att ha på en arbetsplats, men då måste det finnas ett berättigat syfte med regeln, exempelvis säkerhets- eller hygienskäl. I de aktuella fallen handlar det varken om hygien eller säkerhet, men uppenbarligen har EU-domstolen ansett att syftet bakom ett företags policy att ”vara neutrala” i kundkontakter härmed också är berättigat och därmed är det inte fråga om diskriminering.

Hur svenska DO hade dömt i just dessa fall vet vi inte, men eftersom Europadomstolen står över den svenska diskrimineringslagen får domen konsekvenser även i Sverige i vissa pågående fall, enligt Martin Mörk, enhetschef för DO. Detta gäller fall där det finns något som liknar en neutralitetspolicy i företagen och man har inte velat anställa personer med hänvisning till den. (SVT) ”Förutsättningen är att arbetsgivaren har en neutralitetspolicy och att denna tillämpas neutralt och konsekvent, och kravet kan endast riktas mot anställda som har kontakt med kunder.” skriver DO på sin hemsida (DO).

Den vänsterpartistiska politikern Rossana Dinamarca är negativ till domen: ”Saker sker inte i ett vakuum. Beslutet avspeglar samhällsutvecklingen de senaste åren.” Hon menar att den till synes neutrala regeln egentligen syftar på att förbjuda just den muslimska slöjan. Det kan liknas vid det så kallade ”burkaförbudet” i Frankrike, som i själva verket förbjuder alla att gå maskerade i offentliga miljöer oavsett religiös tillhörighet, men som enligt kritiker tillkommit för att förbjuda just ansiktsslöja. (Expressen)

Anna Wara, Svenska muslimer för fred och rättvisa, är orolig för framtiden: ”Det är ett riktningsbeslut som jag tror kommer orsaka stora problem. Risken är att det kommer påverka muslimska kvinnors egenmakt och möjlighet till självförsörjning. Muslimska kvinnor blir exkluderade från arbetsmarknaden, säger hon.” (NSD)

Men alla är inte lika negativa till domen. Jenny Sonesson, som kallar sig sekulär humanist, gör en jämförelse med andra yrken där det kan anses viktigt med neutralitet: ”Vi är många som undanber oss att läraren på friskolan bär kampanjknappar för Moderaterna eller att banktjänstemannen har hammaren och skäran runt halsen och Stalin tryckt på tröjan.”(Expressen) Erik Helmerson är inne på något liknande när han skriver: ”Domen är högst rimlig. Som anställd är du inte längre en privatperson, du har att anpassa dig efter en lång rad krav som arbetsgivaren ställer. Dit hör att du inte kan se ut som du vill under arbetstid eftersom du i någon mån representerar företaget.” (DN)

Förbundet Humanisternas ordförande Christer Sturmark är kritisk till domen och menar att arbetsgivare bör vara bejakande och tolerant mot klädattribut så länge det inte innebär några konkreta säkerhetsrisker. Men han anser också att religiösa koder och attribut bör behandlas som andra attribut ur lagens synvinkel. ”Jag tycker inte att en slöja ska behandlas annorlunda än en ring i örat”, säger han. (ETC)

Även om det kan finnas poänger med en neutralitetspolicy på vissa arbetsplatser är den risken med domen, som jag ser det, att fler arbetsgivare kan börja använda en sådan policy bara för att slippa ha anställda med slöja. Det kan också komma att utnyttjas av mer eller mindre främlingsfientliga strömningar och därmed spä på fördomar och motsättningarna mellan olika grupper i samhället. Bara en vecka efter domen har Sverigdemokraternas Maria Liljendahl lämnat in en motion om att införa en klädpolicy som förbjuder religiösa symboler för anställda i region Västmanland: ”Om jag som patient är ateist kan det kännas jättemärkligt att behöva söka vård hos någon som inte delar mina värderingar, eller en slöja eller något som visar att personen är kommunist”. (Dagen)

Knappt hade mitt förra inlägg hunnit skrivas förrän en ny diskussion med slöjan i fokus drog igång. Nu handlar det om hur EU-domstolen kommit fram till att det inte var diskriminering att förbjuda anställda att bära hijab (muslimskt slöja) i två aktuella fall i Frankrike och Belgien. Beslutet motiveras med att det inte är fråga om diskriminering när ”en intern ordningsregel” hos ett företag förbjuder bärandet av ”synliga politiska, filosofiska eller religiösa symboler”. Det är viktigt att påpeka att det inte gör det möjligt att förbjuda enbart vissa religiösa attribut (som slöjor). Ordningsregeln måste alltså gälla alla symboler. (Aftonbladet)

Domen kan ju vid första anblick verka rimlig, eftersom en sådan ”intern ordningsregel” ju behandlar alla lika, oavsett religiös (eller politisk) övertygelse. Men vad jag vet skiljer vi i svensk diskrimineringslagstiftning mellan direkt och indirekt diskriminering. Direkt diskriminering är till exempel att inte anställa personer bara för att de är muslimer. Men indirekt diskriminering är lite knepigare. Det kan vara en regel eller ett förfarande på arbetsplatsen som verkar neutralt, eftersom den gäller alla, men som i praktiken drabbar vissa grupper extra hårt. Att förbjuda just synliga uttryck för en religion drabbar ju just individer inom de religiösa grupper där synliga uttryck anses viktigt i religionen, i det här fallet muslimska kvinnor. Det bör tilläggas att dessa ”neutrala” regler som kan leda till att vissa grupper missgynnas fortfarande kan vara möjliga att ha på en arbetsplats, men då måste det finnas ett berättigat syfte med regeln, exempelvis säkerhets- eller hygienskäl. I de aktuella fallen handlar det varken om hygien eller säkerhet, men uppenbarligen har EU-domstolen ansett att syftet bakom ett företags policy att ”vara neutrala” i kundkontakter härmed också är berättigat och därmed är det inte fråga om diskriminering.

Hur svenska DO hade dömt i just dessa fall vet vi inte, men eftersom Europadomstolen står över den svenska diskrimineringslagen får domen konsekvenser även i Sverige i vissa pågående fall, enligt Martin Mörk, enhetschef för DO. Detta gäller fall där det finns något som liknar en neutralitetspolicy i företagen och man har inte velat anställa personer med hänvisning till den. (SVT) ”Förutsättningen är att arbetsgivaren har en neutralitetspolicy och att denna tillämpas neutralt och konsekvent, och kravet kan endast riktas mot anställda som har kontakt med kunder.” skriver DO på sin hemsida (DO).

Den vänsterpartistiska politikern Rossana Dinamarca är negativ till domen: ”Saker sker inte i ett vakuum. Beslutet avspeglar samhällsutvecklingen de senaste åren.” Hon menar att den till synes neutrala regeln egentligen syftar på att förbjuda just den muslimska slöjan. Det kan liknas vid det så kallade ”burkaförbudet” i Frankrike, som i själva verket förbjuder alla att gå maskerade i offentliga miljöer oavsett religiös tillhörighet, men som enligt kritiker tillkommit för att förbjuda just ansiktsslöja. (Expressen)

Anna Wara, Svenska muslimer för fred och rättvisa, är orolig för framtiden: ”Det är ett riktningsbeslut som jag tror kommer orsaka stora problem. Risken är att det kommer påverka muslimska kvinnors egenmakt och möjlighet till självförsörjning. Muslimska kvinnor blir exkluderade från arbetsmarknaden, säger hon.” (NSD)

Men alla är inte lika negativa till domen. Jenny Sonesson, som kallar sig sekulär humanist, gör en jämförelse med andra yrken där det kan anses viktigt med neutralitet: ”Vi är många som undanber oss att läraren på friskolan bär kampanjknappar för Moderaterna eller att banktjänstemannen har hammaren och skäran runt halsen och Stalin tryckt på tröjan.”(Expressen) Erik Helmerson är inne på något liknande när han skriver: ”Domen är högst rimlig. Som anställd är du inte längre en privatperson, du har att anpassa dig efter en lång rad krav som arbetsgivaren ställer. Dit hör att du inte kan se ut som du vill under arbetstid eftersom du i någon mån representerar företaget.” (DN)

Förbundet Humanisternas ordförande Christer Sturmark är kritisk till domen och menar att arbetsgivare bör vara bejakande och tolerant mot klädattribut så länge det inte innebär några konkreta säkerhetsrisker. Men han anser också att religiösa koder och attribut bör behandlas som andra attribut ur lagens synvinkel. ”Jag tycker inte att en slöja ska behandlas annorlunda än en ring i örat”, säger han. (ETC)

Även om det kan finnas poänger med en neutralitetspolicy på vissa arbetsplatser är den risken med domen, som jag ser det, att fler arbetsgivare kan börja använda en sådan policy bara för att slippa ha anställda med slöja. Det kan också komma att utnyttjas av mer eller mindre främlingsfientliga strömningar och därmed spä på fördomar och motsättningarna mellan olika grupper i samhället. Bara en vecka efter domen har Sverigdemokraternas Maria Liljendahl lämnat in en motion om att införa en klädpolicy som förbjuder religiösa symboler för anställda i region Västmanland: ”Om jag som patient är ateist kan det kännas jättemärkligt att behöva söka vård hos någon som inte delar mina värderingar, eller en slöja eller något som visar att personen är kommunist”. (Dagen)

Blogg

Kommentar till slöjdiskussionen

Iransk kvinna i slöja
Iransk kvinna i slöja

Efter den svenska regeringens delegation i Iran för några veckor sedan så har slöjdebatten återigen aktualiserats. I flertalet debattartiklar höjdes kritiska röster mot hur de  kvinnliga delegaterna haft slöjor på sig. Detta ses av vissa som ett svek mot de iranska kvinnor som kämpar för jämställdhet och rätten att slippa bära slöja. Borde inte Sveriges delegater ta tydligt avstånd från slöjan, som ju de facto är en i lag påtvingad del av iranska kvinnors klädsel? Är det inte detta hyckleri när Sveriges regering kallar sig själv feministisk? På nätet florerar bilder av hur andra länders delegater i Saudiarabien minsann valt att stå upp för kvinnors rättigheter genom att inte bära slöja, för att insinuera att Sverige ”inte vågar” ta ställning. Men här finns en viktig skillnad. I länder som Saudiarabien är slöjan nämligen inte lagstadgad för utländska kvinnor. Det är den i Iran och därför handlar det alltså inte nödvändigtvis om att man har valt att ”ta seden dit man kommer” eller valt att legitimera patriarkala strukturer. Då väcks givetvis frågan om Sverige borde stå fast vid sina principer om jämställdhet genom att överhuvudtaget inte göra affärer med ett land som Iran. Eller borde man skickat en delegation med bara män? Ett annat mer pragmatiskt sätt att se på saken är att vi genom kontakterna har större chans att påverka landet i en annan riktning än om vi av principskäl låter bli. Förutsatt förstås att frågorna om mänskliga rättigheter och jämställdhet hamnar på dagordningen.

Själv tycker jag det är intressant vilken otroligt stark symbol slöjan är och hur den ständigt hamnar i fokus i diskussionen om kvinnors rättigheter, ofta på bekostnad av andra viktiga frågor om kvinnors rättigheter. ”Slöjbråket hjälper inte Mellanösterns feminister”, menar före detta riksdagsledamoten Nalin Pekgul. I Expressen skriver om Irandelegationen: ” För min del blev jag glad över att se bilden på hur iranska herrar tvingas förhandla med en hel rad svenska damer. Jag läste också hur iranierna skämdes över att det egna landets delegation bara bestod av män. Det om något är positivt för kvinnokampen i Iran.” Däremot är hon bekymrad över att svenska feminister inte tydligt stöder personer som kämpar för kvinnors rättigheter i exempelvis Turkiet. Pekgul menar att utrikesminister Margot Wallström borde protestera mot fängslandet av Turkiets viktigaste feminist Selahattin Demirtaş.

Frågan som ständigt dyker upp är huruvida slöjan är ett uttryck för förtryck eller inte och vad vi då menar med förtryck. Här måste vi, tycker ja, göra vissa distinktioner. I vissa fall är slöjan verkligen uttryckligen påtvingad, som i Iran, och därmed råder inga tvivel om att det är ett förtryck. Men hur är det med alla de fall där individer bär slöjan för att de är utsatta för ett socialt tryck och förväntningar från den omgivande kulturen,familjen, traditionen och religionen? Hur starka måste dessa påtryckningar vara för att det ska vara tal om ett förtryck? Ett återkommande argument mot slöjbärande kvinnor som själva inte ser det som ett förtryck är att de ”egentligen” är förtryckta utan att veta om det själva, oavsett hur de själva resonerar. Men i så fall är det svårt att hitta någon oavsett tillhörighet som förblir opåverkad av sociala förväntningar, sammanhang och strukturer. Ibland låter det som att det finns ett samband mellan påkläddhet och förtryck, men skulle i så fall inte det samma kunna sägas om normer om avkläddhet?

Pernilla Ouis skriver i DN: ”Den avklädda (läs: västerländska) kvinnan ser på den påklädda (läs: muslimska) och ser ett kvinnoförtryck. Men det motsatta sker också: med den påklädda kvinnans stränga moraliska blick ses den avklädda som sexuellt exponerad, exploaterad och tillgänglig.”

Ibland har jag hört argument som att slöjan är obekväm, opraktisk eller begränsande och därför kan ingen ”egentligen” vilja ha ett sådant plagg på sig. Men är det ett bra argument? För i så fall har vi högklackade skor, slipsar och onödigt tajta kläder som inte heller verkar vara särskilt praktiska, men som folk uppenbarligen väljer att bära ändå. Detta utan att folk i allmänhet ser det som uttryck för förtryckande strukturer. Det är lätt att upptäcka normer som avviker från en själv, men vi är ofta blinda för de osynliga koder, normer och strukturer som vi själva är en del av.

Slöjan har genom historien haft vissa betydelser och funktioner, som kan kopplas till patriarkala strukturer, sedlighet och kyskhet. Även om slöjan kan ges nya betydelser i nya sammanhang kan det vara bra att medvetandegöra dessa strukturer. Precis som det går att medvetandegöra och kritisera normer och värderingar om hur kvinnor bör klä sig i dagens sekulära Sverige. Genom ett normkritiskt förhållningssätt kan vi få syn på det där som annars bara tas för givet och genom det också göra mer medvetna val om vilken väg jag som individ faktiskt vill gå.

Avslutningsvis kan det vara värt att nämna att finns det finns vitt skilda tolkningar av slöjan även ur ett strikt religiöst perspektiv. Till exempel visar idéhistorikern Klas Grinell på hur en och samma Korantext kan tolkas väldigt olika när det gäller slöjan. För de som vill vara goda muslimer utan att behöva bära slöja kan finna stöd och argument för detta. Religionen kan inte agera som en egen kraft, även om det ibland kan verka så. Precis som kultur så kan även religion förändras över tid, beroende på nya idéer och värderingar.

Iransk kvinna i slöja
Iransk kvinna i slöja

Efter den svenska regeringens delegation i Iran för några veckor sedan så har slöjdebatten återigen aktualiserats. I flertalet debattartiklar höjdes kritiska röster mot hur de  kvinnliga delegaterna haft slöjor på sig. Detta ses av vissa som ett svek mot de iranska kvinnor som kämpar för jämställdhet och rätten att slippa bära slöja. Borde inte Sveriges delegater ta tydligt avstånd från slöjan, som ju de facto är en i lag påtvingad del av iranska kvinnors klädsel? Är det inte detta hyckleri när Sveriges regering kallar sig själv feministisk? På nätet florerar bilder av hur andra länders delegater i Saudiarabien minsann valt att stå upp för kvinnors rättigheter genom att inte bära slöja, för att insinuera att Sverige ”inte vågar” ta ställning. Men här finns en viktig skillnad. I länder som Saudiarabien är slöjan nämligen inte lagstadgad för utländska kvinnor. Det är den i Iran och därför handlar det alltså inte nödvändigtvis om att man har valt att ”ta seden dit man kommer” eller valt att legitimera patriarkala strukturer. Då väcks givetvis frågan om Sverige borde stå fast vid sina principer om jämställdhet genom att överhuvudtaget inte göra affärer med ett land som Iran. Eller borde man skickat en delegation med bara män? Ett annat mer pragmatiskt sätt att se på saken är att vi genom kontakterna har större chans att påverka landet i en annan riktning än om vi av principskäl låter bli. Förutsatt förstås att frågorna om mänskliga rättigheter och jämställdhet hamnar på dagordningen.

Själv tycker jag det är intressant vilken otroligt stark symbol slöjan är och hur den ständigt hamnar i fokus i diskussionen om kvinnors rättigheter, ofta på bekostnad av andra viktiga frågor om kvinnors rättigheter. ”Slöjbråket hjälper inte Mellanösterns feminister”, menar före detta riksdagsledamoten Nalin Pekgul. I Expressen skriver om Irandelegationen: ” För min del blev jag glad över att se bilden på hur iranska herrar tvingas förhandla med en hel rad svenska damer. Jag läste också hur iranierna skämdes över att det egna landets delegation bara bestod av män. Det om något är positivt för kvinnokampen i Iran.” Däremot är hon bekymrad över att svenska feminister inte tydligt stöder personer som kämpar för kvinnors rättigheter i exempelvis Turkiet. Pekgul menar att utrikesminister Margot Wallström borde protestera mot fängslandet av Turkiets viktigaste feminist Selahattin Demirtaş.

Frågan som ständigt dyker upp är huruvida slöjan är ett uttryck för förtryck eller inte och vad vi då menar med förtryck. Här måste vi, tycker ja, göra vissa distinktioner. I vissa fall är slöjan verkligen uttryckligen påtvingad, som i Iran, och därmed råder inga tvivel om att det är ett förtryck. Men hur är det med alla de fall där individer bär slöjan för att de är utsatta för ett socialt tryck och förväntningar från den omgivande kulturen,familjen, traditionen och religionen? Hur starka måste dessa påtryckningar vara för att det ska vara tal om ett förtryck? Ett återkommande argument mot slöjbärande kvinnor som själva inte ser det som ett förtryck är att de ”egentligen” är förtryckta utan att veta om det själva, oavsett hur de själva resonerar. Men i så fall är det svårt att hitta någon oavsett tillhörighet som förblir opåverkad av sociala förväntningar, sammanhang och strukturer. Ibland låter det som att det finns ett samband mellan påkläddhet och förtryck, men skulle i så fall inte det samma kunna sägas om normer om avkläddhet?

Pernilla Ouis skriver i DN: ”Den avklädda (läs: västerländska) kvinnan ser på den påklädda (läs: muslimska) och ser ett kvinnoförtryck. Men det motsatta sker också: med den påklädda kvinnans stränga moraliska blick ses den avklädda som sexuellt exponerad, exploaterad och tillgänglig.”

Ibland har jag hört argument som att slöjan är obekväm, opraktisk eller begränsande och därför kan ingen ”egentligen” vilja ha ett sådant plagg på sig. Men är det ett bra argument? För i så fall har vi högklackade skor, slipsar och onödigt tajta kläder som inte heller verkar vara särskilt praktiska, men som folk uppenbarligen väljer att bära ändå. Detta utan att folk i allmänhet ser det som uttryck för förtryckande strukturer. Det är lätt att upptäcka normer som avviker från en själv, men vi är ofta blinda för de osynliga koder, normer och strukturer som vi själva är en del av.

Slöjan har genom historien haft vissa betydelser och funktioner, som kan kopplas till patriarkala strukturer, sedlighet och kyskhet. Även om slöjan kan ges nya betydelser i nya sammanhang kan det vara bra att medvetandegöra dessa strukturer. Precis som det går att medvetandegöra och kritisera normer och värderingar om hur kvinnor bör klä sig i dagens sekulära Sverige. Genom ett normkritiskt förhållningssätt kan vi få syn på det där som annars bara tas för givet och genom det också göra mer medvetna val om vilken väg jag som individ faktiskt vill gå.

Avslutningsvis kan det vara värt att nämna att finns det finns vitt skilda tolkningar av slöjan även ur ett strikt religiöst perspektiv. Till exempel visar idéhistorikern Klas Grinell på hur en och samma Korantext kan tolkas väldigt olika när det gäller slöjan. För de som vill vara goda muslimer utan att behöva bära slöja kan finna stöd och argument för detta. Religionen kan inte agera som en egen kraft, även om det ibland kan verka så. Precis som kultur så kan även religion förändras över tid, beroende på nya idéer och värderingar.

Iransk kvinna i slöja
Iransk kvinna i slöja

Efter den svenska regeringens delegation i Iran för några veckor sedan så har slöjdebatten återigen aktualiserats. I flertalet debattartiklar höjdes kritiska röster mot hur de  kvinnliga delegaterna haft slöjor på sig. Detta ses av vissa som ett svek mot de iranska kvinnor som kämpar för jämställdhet och rätten att slippa bära slöja. Borde inte Sveriges delegater ta tydligt avstånd från slöjan, som ju de facto är en i lag påtvingad del av iranska kvinnors klädsel? Är det inte detta hyckleri när Sveriges regering kallar sig själv feministisk? På nätet florerar bilder av hur andra länders delegater i Saudiarabien minsann valt att stå upp för kvinnors rättigheter genom att inte bära slöja, för att insinuera att Sverige ”inte vågar” ta ställning. Men här finns en viktig skillnad. I länder som Saudiarabien är slöjan nämligen inte lagstadgad för utländska kvinnor. Det är den i Iran och därför handlar det alltså inte nödvändigtvis om att man har valt att ”ta seden dit man kommer” eller valt att legitimera patriarkala strukturer. Då väcks givetvis frågan om Sverige borde stå fast vid sina principer om jämställdhet genom att överhuvudtaget inte göra affärer med ett land som Iran. Eller borde man skickat en delegation med bara män? Ett annat mer pragmatiskt sätt att se på saken är att vi genom kontakterna har större chans att påverka landet i en annan riktning än om vi av principskäl låter bli. Förutsatt förstås att frågorna om mänskliga rättigheter och jämställdhet hamnar på dagordningen.

Själv tycker jag det är intressant vilken otroligt stark symbol slöjan är och hur den ständigt hamnar i fokus i diskussionen om kvinnors rättigheter, ofta på bekostnad av andra viktiga frågor om kvinnors rättigheter. ”Slöjbråket hjälper inte Mellanösterns feminister”, menar före detta riksdagsledamoten Nalin Pekgul. I Expressen skriver om Irandelegationen: ” För min del blev jag glad över att se bilden på hur iranska herrar tvingas förhandla med en hel rad svenska damer. Jag läste också hur iranierna skämdes över att det egna landets delegation bara bestod av män. Det om något är positivt för kvinnokampen i Iran.” Däremot är hon bekymrad över att svenska feminister inte tydligt stöder personer som kämpar för kvinnors rättigheter i exempelvis Turkiet. Pekgul menar att utrikesminister Margot Wallström borde protestera mot fängslandet av Turkiets viktigaste feminist Selahattin Demirtaş.

Frågan som ständigt dyker upp är huruvida slöjan är ett uttryck för förtryck eller inte och vad vi då menar med förtryck. Här måste vi, tycker ja, göra vissa distinktioner. I vissa fall är slöjan verkligen uttryckligen påtvingad, som i Iran, och därmed råder inga tvivel om att det är ett förtryck. Men hur är det med alla de fall där individer bär slöjan för att de är utsatta för ett socialt tryck och förväntningar från den omgivande kulturen,familjen, traditionen och religionen? Hur starka måste dessa påtryckningar vara för att det ska vara tal om ett förtryck? Ett återkommande argument mot slöjbärande kvinnor som själva inte ser det som ett förtryck är att de ”egentligen” är förtryckta utan att veta om det själva, oavsett hur de själva resonerar. Men i så fall är det svårt att hitta någon oavsett tillhörighet som förblir opåverkad av sociala förväntningar, sammanhang och strukturer. Ibland låter det som att det finns ett samband mellan påkläddhet och förtryck, men skulle i så fall inte det samma kunna sägas om normer om avkläddhet?

Pernilla Ouis skriver i DN: ”Den avklädda (läs: västerländska) kvinnan ser på den påklädda (läs: muslimska) och ser ett kvinnoförtryck. Men det motsatta sker också: med den påklädda kvinnans stränga moraliska blick ses den avklädda som sexuellt exponerad, exploaterad och tillgänglig.”

Ibland har jag hört argument som att slöjan är obekväm, opraktisk eller begränsande och därför kan ingen ”egentligen” vilja ha ett sådant plagg på sig. Men är det ett bra argument? För i så fall har vi högklackade skor, slipsar och onödigt tajta kläder som inte heller verkar vara särskilt praktiska, men som folk uppenbarligen väljer att bära ändå. Detta utan att folk i allmänhet ser det som uttryck för förtryckande strukturer. Det är lätt att upptäcka normer som avviker från en själv, men vi är ofta blinda för de osynliga koder, normer och strukturer som vi själva är en del av.

Slöjan har genom historien haft vissa betydelser och funktioner, som kan kopplas till patriarkala strukturer, sedlighet och kyskhet. Även om slöjan kan ges nya betydelser i nya sammanhang kan det vara bra att medvetandegöra dessa strukturer. Precis som det går att medvetandegöra och kritisera normer och värderingar om hur kvinnor bör klä sig i dagens sekulära Sverige. Genom ett normkritiskt förhållningssätt kan vi få syn på det där som annars bara tas för givet och genom det också göra mer medvetna val om vilken väg jag som individ faktiskt vill gå.

Avslutningsvis kan det vara värt att nämna att finns det finns vitt skilda tolkningar av slöjan även ur ett strikt religiöst perspektiv. Till exempel visar idéhistorikern Klas Grinell på hur en och samma Korantext kan tolkas väldigt olika när det gäller slöjan. För de som vill vara goda muslimer utan att behöva bära slöja kan finna stöd och argument för detta. Religionen kan inte agera som en egen kraft, även om det ibland kan verka så. Precis som kultur så kan även religion förändras över tid, beroende på nya idéer och värderingar.