Blogg

Sinterklaas och Swarte Piet – är alla traditioner verkligen värda att bevara?

sinterklaasDet är några veckor kvar till jul, men i Nederländerna ges en försmak redan ikväll, genom firandet av Sinterklaas. Namnet låter nog bekant för de flesta svenska öron, eftersom det är nederländska för Sankt Nikolaus, det kristna helgonet som blivit så förknippad med julen, i engelskspråkiga länder känd som Santa Claus och i Sverige som Jultomten. Sinterklaas kommer dock inte ensam med presenter och godis i kvällens firande. Med sig har han också den mindre kända medhjälparen Swarte Piet, Svarte Petter, som på senare tid diskuterats och kritiserats häftigt. Personer klär nämligen ut sig till Swarte Piet genom så kallad black face-sminkning, alltså med svart smink i ansiktet, färgade läppar och i peruker med krulligt hår. Karaktärens utseende har av vissa försvarats med att det skulle handla om sot från skorstenen som han anses klättra ned i, men många andra menar att det handlar om en typiskt rasistisk nidbild av en svart man, som hänger ihop med landets koloniala historia. Många vill att den otidsenliga traditionen helt försvinner, andra vill ha kvar karaktären men tvätta bort de rasistiska konnotationerna. Och så finns det förstås de som blir djupt upprörda över tanken på att en tradition som de själva har positiva och varma minnen av är på väg att försvinna.

Diskussionen liknar lite den som uppstod här i Sverige när Disney valde att ta bort vissa sekvenser från TV-programmet Kalle Ankas jul för några år sedan för att de ansågs bygga på just rasistiska stereotyper. Här ser vi både hur folk faktiskt är beredda att förändra traditioner när det behövs, men också på vilken stark makt traditioner faktiskt utövar på oss. För mig blir det uppenbart att alla traditioner faktiskt inte är av godo och att folk behöver vara kritiska till både sina egna och andra traditioner, högtider och sedvänjor.

Kolla mer i denna utmärkta korta dokumentärfilm från Vox:

sinterklaasDet är några veckor kvar till jul, men i Nederländerna ges en försmak redan ikväll, genom firandet av Sinterklaas. Namnet låter nog bekant för de flesta svenska öron, eftersom det är nederländska för Sankt Nikolaus, det kristna helgonet som blivit så förknippad med julen, i engelskspråkiga länder känd som Santa Claus och i Sverige som Jultomten. Sinterklaas kommer dock inte ensam med presenter och godis i kvällens firande. Med sig har han också den mindre kända medhjälparen Swarte Piet, Svarte Petter, som på senare tid diskuterats och kritiserats häftigt. Personer klär nämligen ut sig till Swarte Piet genom så kallad black face-sminkning, alltså med svart smink i ansiktet, färgade läppar och i peruker med krulligt hår. Karaktärens utseende har av vissa försvarats med att det skulle handla om sot från skorstenen som han anses klättra ned i, men många andra menar att det handlar om en typiskt rasistisk nidbild av en svart man, som hänger ihop med landets koloniala historia. Många vill att den otidsenliga traditionen helt försvinner, andra vill ha kvar karaktären men tvätta bort de rasistiska konnotationerna. Och så finns det förstås de som blir djupt upprörda över tanken på att en tradition som de själva har positiva och varma minnen av är på väg att försvinna.

Diskussionen liknar lite den som uppstod här i Sverige när Disney valde att ta bort vissa sekvenser från TV-programmet Kalle Ankas jul för några år sedan för att de ansågs bygga på just rasistiska stereotyper. Här ser vi både hur folk faktiskt är beredda att förändra traditioner när det behövs, men också på vilken stark makt traditioner faktiskt utövar på oss. För mig blir det uppenbart att alla traditioner faktiskt inte är av godo och att folk behöver vara kritiska till både sina egna och andra traditioner, högtider och sedvänjor.

Kolla mer i denna utmärkta korta dokumentärfilm från Vox:

sinterklaasDet är några veckor kvar till jul, men i Nederländerna ges en försmak redan ikväll, genom firandet av Sinterklaas. Namnet låter nog bekant för de flesta svenska öron, eftersom det är nederländska för Sankt Nikolaus, det kristna helgonet som blivit så förknippad med julen, i engelskspråkiga länder känd som Santa Claus och i Sverige som Jultomten. Sinterklaas kommer dock inte ensam med presenter och godis i kvällens firande. Med sig har han också den mindre kända medhjälparen Swarte Piet, Svarte Petter, som på senare tid diskuterats och kritiserats häftigt. Personer klär nämligen ut sig till Swarte Piet genom så kallad black face-sminkning, alltså med svart smink i ansiktet, färgade läppar och i peruker med krulligt hår. Karaktärens utseende har av vissa försvarats med att det skulle handla om sot från skorstenen som han anses klättra ned i, men många andra menar att det handlar om en typiskt rasistisk nidbild av en svart man, som hänger ihop med landets koloniala historia. Många vill att den otidsenliga traditionen helt försvinner, andra vill ha kvar karaktären men tvätta bort de rasistiska konnotationerna. Och så finns det förstås de som blir djupt upprörda över tanken på att en tradition som de själva har positiva och varma minnen av är på väg att försvinna.

Diskussionen liknar lite den som uppstod här i Sverige när Disney valde att ta bort vissa sekvenser från TV-programmet Kalle Ankas jul för några år sedan för att de ansågs bygga på just rasistiska stereotyper. Här ser vi både hur folk faktiskt är beredda att förändra traditioner när det behövs, men också på vilken stark makt traditioner faktiskt utövar på oss. För mig blir det uppenbart att alla traditioner faktiskt inte är av godo och att folk behöver vara kritiska till både sina egna och andra traditioner, högtider och sedvänjor.

Kolla mer i denna utmärkta korta dokumentärfilm från Vox:

Blogg

Guru Nanak – sikhernas första guru

guru nanakIdag är en riktig festdag, åtminstone för sikher som firar “Guru Nanak Gurpurab”, eller Guru Nanaks födelsedag på ren svenska. Buddha, Jesus och Muhammed känner nog de flesta till, men sikhernas grundare och första guru är nog mer okänd för många svenskar. Med andra ord kan en liten presentation vara på plats. Inte minst eftersom Guru Nanak är en person som än idag väcker så mycket inspiration och beundran bland världens 25 miljoner sikher. I både Multireligiösa almanackan och Multireligiösa resväskan har Sensus valt att inkludera sikhismen, trots att det i Sverige är en rätt liten religion med ca 4000 anhängare.

Sikhismen är en förhållandevis ung religion och allt började med Guru Nanak. Han föddes 1469 i byn Talwandi i norra Indien. Han växte upp som högkastig hindu, men fick enligt myten redan som barn både muslimska och hinduiska vänner. På denna tid fanns i Indien både hinduiska och muslimska grupper som ofta umgicks med varandra över religionsgränserna och förde en livlig dialog om andliga frågor.

Det sägs om Nanak att han var ett högst intelligent barn. Många har säkert läst berättelserna i Bibeln om hur Jesus briljerade bland lärda rabbiner som barn. På ett liknande sätt imponerade den unge Nanak på sina lärare genom sina djupa insikter om Guds enhet. Nanak fick så småningom ett välbetalt jobb som revisor för en lokal muslimsk guvernör, gifte sig vid 19 års ålder och fick också två barn. Samtidigt spenderade han en stor del av sin lediga tid på meditation och religiösa diskussioner med allt från sufier (muslimska mystiker) till sadhus (hinduiska heliga män).

Tidigt en morgon tog Nanak ett bad i floden Bain, och försvann spårlöst. När sökandet började kännas hopplöst trodde man att han drunknat . Men efter tre dagar återkom Nanak – som en ny människa. Enligt myten hade han haft en omvälvande religiös uppenbarelse där han mött det gudomliga. Det allra första han sade efter återkomsten var ”Det finns varken hindu eller muslim”. Detta uttalande har tolkats som att alla egentligen ber till en och samma gud – en gud som struntar i sådana ytliga mänskliga beteckningar som ”hindu” eller ”muslim”. Hans upplevelse kom att påverka hela hans livsstil. Han gav bort alla sina ägodelar till fattiga. Tillsammans med sin muslimska barndomsvän Mardana gav han sig iväg på långa resor. De skall bland annat ha nått Sri Lanka, Tibet och till och med Mecka. Guru Nanak predikade för de han mötte och hans hymner till Gud skrevs ned och blev så småningom en del av sikhernas heliga bok. Det var nu han på allvar började kallas för guru, som bäst översätts som ”andlig lärare”.

Guru Nanak talade om en enda gud, som var både bortom denna världen men samtidigt i den, framför allt i varje människas hjärta. Han tryckte starkt på idén om ickevåld (ahimsa), men var samtidigt inte rädd för att stöta sig med såväl andliga som världsliga auktoriteter. Även här går det att finna paralleller till Jesus. Precis som Jesus vände sig Guru Nanak emot blind tro och skenhelighet, ibland genom att bryta tabun, som att umgås med personer av lägre kast. Kastsystemet var något som han kritiserade kraftigt, men också hierarkier och ojämlikheter överhuvud taget.

guru-nanak-at-mekka-1Ett annat exempel på detta tabubrytande var när han under en resa till muslimernas heliga stad Mecka lade sig för att vila med fötterna vända mot den heliga byggnaden Kaba, något som ansågs ytterst respektlöst.
När några personer kom och ville flytta på hans kropp lär han ha sagt ”Lägg mig då åt något håll där Gud inte är”. I den kryddade versionen av samma berättelse flyttar några män på Nanaks ben, men Kaba flyttar sig i samma riktning…

Guru Nanak utsåg sin efterträdare – Guru Angad. Totalt sett har man haft tio gurus i sikhismen, men idag är det den heliga boken Guru Garanth Sahib som fyller guruns roll. Därför ses boken som den elfte, eviga gurun.

Sikherna är än idag kända för sitt samhällsengagemang. De håller fast vid den tradition som Guru Nanak startade, nämligen att alltid bjuda på vegetarisk mat i det sikhiska tempel, oavsett besökarens klass, sociala status eller religionstillhörighet. Jämlikhetstanken är något som tydliggörs genom att alla sikher har samma efternamn, Singh (lejon) för män och Kaur (prinsessa) för kvinnor. Detta är ett sätt att bryta mot hierarkier och kastsystem och ska visa att alla är lika mycket värda.

guru nanakIdag är en riktig festdag, åtminstone för sikher som firar “Guru Nanak Gurpurab”, eller Guru Nanaks födelsedag på ren svenska. Buddha, Jesus och Muhammed känner nog de flesta till, men sikhernas grundare och första guru är nog mer okänd för många svenskar. Med andra ord kan en liten presentation vara på plats. Inte minst eftersom Guru Nanak är en person som än idag väcker så mycket inspiration och beundran bland världens 25 miljoner sikher. I både Multireligiösa almanackan och Multireligiösa resväskan har Sensus valt att inkludera sikhismen, trots att det i Sverige är en rätt liten religion med ca 4000 anhängare.

Sikhismen är en förhållandevis ung religion och allt började med Guru Nanak. Han föddes 1469 i byn Talwandi i norra Indien. Han växte upp som högkastig hindu, men fick enligt myten redan som barn både muslimska och hinduiska vänner. På denna tid fanns i Indien både hinduiska och muslimska grupper som ofta umgicks med varandra över religionsgränserna och förde en livlig dialog om andliga frågor.

Det sägs om Nanak att han var ett högst intelligent barn. Många har säkert läst berättelserna i Bibeln om hur Jesus briljerade bland lärda rabbiner som barn. På ett liknande sätt imponerade den unge Nanak på sina lärare genom sina djupa insikter om Guds enhet. Nanak fick så småningom ett välbetalt jobb som revisor för en lokal muslimsk guvernör, gifte sig vid 19 års ålder och fick också två barn. Samtidigt spenderade han en stor del av sin lediga tid på meditation och religiösa diskussioner med allt från sufier (muslimska mystiker) till sadhus (hinduiska heliga män).

Tidigt en morgon tog Nanak ett bad i floden Bain, och försvann spårlöst. När sökandet började kännas hopplöst trodde man att han drunknat . Men efter tre dagar återkom Nanak – som en ny människa. Enligt myten hade han haft en omvälvande religiös uppenbarelse där han mött det gudomliga. Det allra första han sade efter återkomsten var ”Det finns varken hindu eller muslim”. Detta uttalande har tolkats som att alla egentligen ber till en och samma gud – en gud som struntar i sådana ytliga mänskliga beteckningar som ”hindu” eller ”muslim”. Hans upplevelse kom att påverka hela hans livsstil. Han gav bort alla sina ägodelar till fattiga. Tillsammans med sin muslimska barndomsvän Mardana gav han sig iväg på långa resor. De skall bland annat ha nått Sri Lanka, Tibet och till och med Mecka. Guru Nanak predikade för de han mötte och hans hymner till Gud skrevs ned och blev så småningom en del av sikhernas heliga bok. Det var nu han på allvar började kallas för guru, som bäst översätts som ”andlig lärare”.

Guru Nanak talade om en enda gud, som var både bortom denna världen men samtidigt i den, framför allt i varje människas hjärta. Han tryckte starkt på idén om ickevåld (ahimsa), men var samtidigt inte rädd för att stöta sig med såväl andliga som världsliga auktoriteter. Även här går det att finna paralleller till Jesus. Precis som Jesus vände sig Guru Nanak emot blind tro och skenhelighet, ibland genom att bryta tabun, som att umgås med personer av lägre kast. Kastsystemet var något som han kritiserade kraftigt, men också hierarkier och ojämlikheter överhuvud taget.

guru-nanak-at-mekka-1Ett annat exempel på detta tabubrytande var när han under en resa till muslimernas heliga stad Mecka lade sig för att vila med fötterna vända mot den heliga byggnaden Kaba, något som ansågs ytterst respektlöst.
När några personer kom och ville flytta på hans kropp lär han ha sagt ”Lägg mig då åt något håll där Gud inte är”. I den kryddade versionen av samma berättelse flyttar några män på Nanaks ben, men Kaba flyttar sig i samma riktning…

Guru Nanak utsåg sin efterträdare – Guru Angad. Totalt sett har man haft tio gurus i sikhismen, men idag är det den heliga boken Guru Garanth Sahib som fyller guruns roll. Därför ses boken som den elfte, eviga gurun.

Sikherna är än idag kända för sitt samhällsengagemang. De håller fast vid den tradition som Guru Nanak startade, nämligen att alltid bjuda på vegetarisk mat i det sikhiska tempel, oavsett besökarens klass, sociala status eller religionstillhörighet. Jämlikhetstanken är något som tydliggörs genom att alla sikher har samma efternamn, Singh (lejon) för män och Kaur (prinsessa) för kvinnor. Detta är ett sätt att bryta mot hierarkier och kastsystem och ska visa att alla är lika mycket värda.

guru nanakIdag är en riktig festdag, åtminstone för sikher som firar “Guru Nanak Gurpurab”, eller Guru Nanaks födelsedag på ren svenska. Buddha, Jesus och Muhammed känner nog de flesta till, men sikhernas grundare och första guru är nog mer okänd för många svenskar. Med andra ord kan en liten presentation vara på plats. Inte minst eftersom Guru Nanak är en person som än idag väcker så mycket inspiration och beundran bland världens 25 miljoner sikher. I både Multireligiösa almanackan och Multireligiösa resväskan har Sensus valt att inkludera sikhismen, trots att det i Sverige är en rätt liten religion med ca 4000 anhängare.

Sikhismen är en förhållandevis ung religion och allt började med Guru Nanak. Han föddes 1469 i byn Talwandi i norra Indien. Han växte upp som högkastig hindu, men fick enligt myten redan som barn både muslimska och hinduiska vänner. På denna tid fanns i Indien både hinduiska och muslimska grupper som ofta umgicks med varandra över religionsgränserna och förde en livlig dialog om andliga frågor.

Det sägs om Nanak att han var ett högst intelligent barn. Många har säkert läst berättelserna i Bibeln om hur Jesus briljerade bland lärda rabbiner som barn. På ett liknande sätt imponerade den unge Nanak på sina lärare genom sina djupa insikter om Guds enhet. Nanak fick så småningom ett välbetalt jobb som revisor för en lokal muslimsk guvernör, gifte sig vid 19 års ålder och fick också två barn. Samtidigt spenderade han en stor del av sin lediga tid på meditation och religiösa diskussioner med allt från sufier (muslimska mystiker) till sadhus (hinduiska heliga män).

Tidigt en morgon tog Nanak ett bad i floden Bain, och försvann spårlöst. När sökandet började kännas hopplöst trodde man att han drunknat . Men efter tre dagar återkom Nanak – som en ny människa. Enligt myten hade han haft en omvälvande religiös uppenbarelse där han mött det gudomliga. Det allra första han sade efter återkomsten var ”Det finns varken hindu eller muslim”. Detta uttalande har tolkats som att alla egentligen ber till en och samma gud – en gud som struntar i sådana ytliga mänskliga beteckningar som ”hindu” eller ”muslim”. Hans upplevelse kom att påverka hela hans livsstil. Han gav bort alla sina ägodelar till fattiga. Tillsammans med sin muslimska barndomsvän Mardana gav han sig iväg på långa resor. De skall bland annat ha nått Sri Lanka, Tibet och till och med Mecka. Guru Nanak predikade för de han mötte och hans hymner till Gud skrevs ned och blev så småningom en del av sikhernas heliga bok. Det var nu han på allvar började kallas för guru, som bäst översätts som ”andlig lärare”.

Guru Nanak talade om en enda gud, som var både bortom denna världen men samtidigt i den, framför allt i varje människas hjärta. Han tryckte starkt på idén om ickevåld (ahimsa), men var samtidigt inte rädd för att stöta sig med såväl andliga som världsliga auktoriteter. Även här går det att finna paralleller till Jesus. Precis som Jesus vände sig Guru Nanak emot blind tro och skenhelighet, ibland genom att bryta tabun, som att umgås med personer av lägre kast. Kastsystemet var något som han kritiserade kraftigt, men också hierarkier och ojämlikheter överhuvud taget.

guru-nanak-at-mekka-1Ett annat exempel på detta tabubrytande var när han under en resa till muslimernas heliga stad Mecka lade sig för att vila med fötterna vända mot den heliga byggnaden Kaba, något som ansågs ytterst respektlöst.
När några personer kom och ville flytta på hans kropp lär han ha sagt ”Lägg mig då åt något håll där Gud inte är”. I den kryddade versionen av samma berättelse flyttar några män på Nanaks ben, men Kaba flyttar sig i samma riktning…

Guru Nanak utsåg sin efterträdare – Guru Angad. Totalt sett har man haft tio gurus i sikhismen, men idag är det den heliga boken Guru Garanth Sahib som fyller guruns roll. Därför ses boken som den elfte, eviga gurun.

Sikherna är än idag kända för sitt samhällsengagemang. De håller fast vid den tradition som Guru Nanak startade, nämligen att alltid bjuda på vegetarisk mat i det sikhiska tempel, oavsett besökarens klass, sociala status eller religionstillhörighet. Jämlikhetstanken är något som tydliggörs genom att alla sikher har samma efternamn, Singh (lejon) för män och Kaur (prinsessa) för kvinnor. Detta är ett sätt att bryta mot hierarkier och kastsystem och ska visa att alla är lika mycket värda.

Blogg

I ett buddhisttempel nära dig…

Åtminstone om du råkar bo i Göteborg. Idag har almanacksgänget nämligen varit och hälsat på i buddhisttemplet Phat Quang i göteborgsförorten Hjällbo. Där firades idag Buddhas födelsedag, Vesak. Nu kanske vakna följare av multireligiösa almanackan frågar sig: firades inte Vesak redan 20 maj? Och svaret är: jo, förmodligen då också. Det exakta datumet varierar nämligen mellan olika traditioner.

Nåväl, att vara med om Buddhas födelsedag var helt klart en häftig upplevelse. Buddhistiska munkar, nunnor och lekmän från den vietnamesisk-buddhistiska traditionen samlades på förmiddagen vid det ståtligt utsmyckade templet. Buddhistiska flaggor vajade stilla i sommarvärmen och fantastiska dofter spreds från matvagnar och stånd med vietnamesisk mat. Ceremonin inleddes med munkar och nunnor som i procession gick från templet till altarna utomhus, där mat och rökelse offrades, och avslutades i templet där deltagarna fick hälla vatten över en Buddhafigur. Däremellan hann vi också med att äta lunch, bland annat vietnamesiska pannkakor och en makalöst god nudelsoppa som hette Bún Riêu.

Under dagen har jag hunnit reflektera lite över upplevelsen. Jag tänker bland annat på vilken oerhört central betydelse högtidsfiranden, kollektiva riter och ceremonier verkar ha i många människors liv. Jag tänker på alla leenden och all vördnad jag mötte i människors ansikten, men också på alla resurser och allt engagemang som måste krävts för ett sådant grandiost firande. Mycket av budskapet i ceremonin gick mig ju helt förbi, eftersom jag saknar språket och kunskapen att förstå alla symboler, bilder och recitationer. Ändå var det något så självklart och enkelt med ceremonin att min tvååriga dotter på bara några minuter förstod när det var dags att föra samman händerna och buga inför Buddhan.

Jag hann också tänka lite på det här med integration och assimilation. De som pratar om att “de andra” borde integrera sig bättre verkar med det ofta mena att de borde bli mer som oss, alltså vi svenskar som tillhör normen eller majoritetssamhället. De borde lära sig svenska, ta till sig våra seder och normer och sluta bo i segregerade områden med sina landsmän. Ändå är det svårt att tro att någon skulle resonera så när det gäller de vietnamesiska buddhister vi träffade idag. Buddhismen är nämligen en religion som många svenskar har en positiv, för att inte säga romantisk, bild av. Och då är det plötsligt inget problem med främmande ritualer, udda matkultur eller att folk talar dålig svenska. Då är det plötsligt tillåtet att vara annorlunda, ja kanske till och med positivt.

I nästa års almanacka kommer ni se resultatet av fotograf Anders Nicanders fotande idag. Tills dess får ni hålla till godo med mina iphone-foton…

Åtminstone om du råkar bo i Göteborg. Idag har almanacksgänget nämligen varit och hälsat på i buddhisttemplet Phat Quang i göteborgsförorten Hjällbo. Där firades idag Buddhas födelsedag, Vesak. Nu kanske vakna följare av multireligiösa almanackan frågar sig: firades inte Vesak redan 20 maj? Och svaret är: jo, förmodligen då också. Det exakta datumet varierar nämligen mellan olika traditioner.

Nåväl, att vara med om Buddhas födelsedag var helt klart en häftig upplevelse. Buddhistiska munkar, nunnor och lekmän från den vietnamesisk-buddhistiska traditionen samlades på förmiddagen vid det ståtligt utsmyckade templet. Buddhistiska flaggor vajade stilla i sommarvärmen och fantastiska dofter spreds från matvagnar och stånd med vietnamesisk mat. Ceremonin inleddes med munkar och nunnor som i procession gick från templet till altarna utomhus, där mat och rökelse offrades, och avslutades i templet där deltagarna fick hälla vatten över en Buddhafigur. Däremellan hann vi också med att äta lunch, bland annat vietnamesiska pannkakor och en makalöst god nudelsoppa som hette Bún Riêu.

Under dagen har jag hunnit reflektera lite över upplevelsen. Jag tänker bland annat på vilken oerhört central betydelse högtidsfiranden, kollektiva riter och ceremonier verkar ha i många människors liv. Jag tänker på alla leenden och all vördnad jag mötte i människors ansikten, men också på alla resurser och allt engagemang som måste krävts för ett sådant grandiost firande. Mycket av budskapet i ceremonin gick mig ju helt förbi, eftersom jag saknar språket och kunskapen att förstå alla symboler, bilder och recitationer. Ändå var det något så självklart och enkelt med ceremonin att min tvååriga dotter på bara några minuter förstod när det var dags att föra samman händerna och buga inför Buddhan.

Jag hann också tänka lite på det här med integration och assimilation. De som pratar om att “de andra” borde integrera sig bättre verkar med det ofta mena att de borde bli mer som oss, alltså vi svenskar som tillhör normen eller majoritetssamhället. De borde lära sig svenska, ta till sig våra seder och normer och sluta bo i segregerade områden med sina landsmän. Ändå är det svårt att tro att någon skulle resonera så när det gäller de vietnamesiska buddhister vi träffade idag. Buddhismen är nämligen en religion som många svenskar har en positiv, för att inte säga romantisk, bild av. Och då är det plötsligt inget problem med främmande ritualer, udda matkultur eller att folk talar dålig svenska. Då är det plötsligt tillåtet att vara annorlunda, ja kanske till och med positivt.

I nästa års almanacka kommer ni se resultatet av fotograf Anders Nicanders fotande idag. Tills dess får ni hålla till godo med mina iphone-foton…

Åtminstone om du råkar bo i Göteborg. Idag har almanacksgänget nämligen varit och hälsat på i buddhisttemplet Phat Quang i göteborgsförorten Hjällbo. Där firades idag Buddhas födelsedag, Vesak. Nu kanske vakna följare av multireligiösa almanackan frågar sig: firades inte Vesak redan 20 maj? Och svaret är: jo, förmodligen då också. Det exakta datumet varierar nämligen mellan olika traditioner.

Nåväl, att vara med om Buddhas födelsedag var helt klart en häftig upplevelse. Buddhistiska munkar, nunnor och lekmän från den vietnamesisk-buddhistiska traditionen samlades på förmiddagen vid det ståtligt utsmyckade templet. Buddhistiska flaggor vajade stilla i sommarvärmen och fantastiska dofter spreds från matvagnar och stånd med vietnamesisk mat. Ceremonin inleddes med munkar och nunnor som i procession gick från templet till altarna utomhus, där mat och rökelse offrades, och avslutades i templet där deltagarna fick hälla vatten över en Buddhafigur. Däremellan hann vi också med att äta lunch, bland annat vietnamesiska pannkakor och en makalöst god nudelsoppa som hette Bún Riêu.

Under dagen har jag hunnit reflektera lite över upplevelsen. Jag tänker bland annat på vilken oerhört central betydelse högtidsfiranden, kollektiva riter och ceremonier verkar ha i många människors liv. Jag tänker på alla leenden och all vördnad jag mötte i människors ansikten, men också på alla resurser och allt engagemang som måste krävts för ett sådant grandiost firande. Mycket av budskapet i ceremonin gick mig ju helt förbi, eftersom jag saknar språket och kunskapen att förstå alla symboler, bilder och recitationer. Ändå var det något så självklart och enkelt med ceremonin att min tvååriga dotter på bara några minuter förstod när det var dags att föra samman händerna och buga inför Buddhan.

Jag hann också tänka lite på det här med integration och assimilation. De som pratar om att “de andra” borde integrera sig bättre verkar med det ofta mena att de borde bli mer som oss, alltså vi svenskar som tillhör normen eller majoritetssamhället. De borde lära sig svenska, ta till sig våra seder och normer och sluta bo i segregerade områden med sina landsmän. Ändå är det svårt att tro att någon skulle resonera så när det gäller de vietnamesiska buddhister vi träffade idag. Buddhismen är nämligen en religion som många svenskar har en positiv, för att inte säga romantisk, bild av. Och då är det plötsligt inget problem med främmande ritualer, udda matkultur eller att folk talar dålig svenska. Då är det plötsligt tillåtet att vara annorlunda, ja kanske till och med positivt.

I nästa års almanacka kommer ni se resultatet av fotograf Anders Nicanders fotande idag. Tills dess får ni hålla till godo med mina iphone-foton…

Blogg

Intervjun: Från sorg till glädje

Idag, 1 maj, är inte bara arbetarrörelsens stora dag. Idag firas också påskdagen i ortodoxa kyrkan. Följande intervju är hämtad från Multireligiösa almanackan 2013, då almanackans skribent Tove Näckdal träffade och intervjuade Maria om påskens betydelse i hennes liv.

maria2– Under långfredagen klär vi korset i svart och går i procession efter det. Vi har också en tom kista i kyrkan som alla kan lägga blommor i. Efter gudstjänsten brukar många ta en blomma ur kistan och ha hemma som påminnelse. Det är väldigt känslosamt.

Det låter onekligen dramatiskt. Maria är ung akademiker, vältalig och med stort samhällsengagemang. Men idag pratar vi inte om feminism, om den nyligen avslutade kandidatexamen eller om hennes förestående flytt till Berlin där hon har fått praktik på en kulturorganisation. Istället pratar vi om den kristna tron, som ligger lite i bakgrunden i Marias vardagsliv. Men som samtidigt är högst levande. Och hon berättar med stort engagemang.

– Påsken är den stora högtiden, inom ortodoxa kyrkan och för mig personligen. Jag vill vara med varje dag, genom sorgen och i glädjen som kommer efteråt. Det är genom påsken som jag förankrar mig i min tro.

Maria berättar att det alltid är spännande att komma hem till familjen och påskfirandet. Spännande, och lite stressigt på grund av alla förberedelser och all mat som ska lagas. Men det är alltid lika roligt. Efter långfredagens sorgestämning följer lördagen som i kristna sammanhang ibland brukar kallas ”dagen mellan liv och död”. Natten till söndagen övervinner Jesus döden och återuppstår, och sorgen övergår i glädje.

– På kvällen före påskdagen samlas alla till gudstjänst och fastan bryts gemensamt. Det är väldigt fint. Efteråt går vi hem och sover lite, sedan tillbaka för en kortare gudstjänst och sedan är det fest! Vi har påskmiddag med lamm, ägg och en massa godis. Prästen brukar alltid komma förbi varje familj och be en bön och bli bjuden på vin.

I den syrisk-ortodoxa gruppen är gemenskapen central, och det är tydligt att den också är viktig för Maria. Religiös tro, kultur och identitet går hand i hand. Att delta i högtiderna tillsammans innebär glädje och en känsla av tillhörighet. Samtidigt är Maria skeptisk till flera av de mer konservativa värderingarna som kyrkan står för.

– Det är olika sidor av mig som jag försöker få att samsas. Men jag har alltid kunnat diskutera och kritisera och aldrig känt att jag behöver välja.

Som till exempel den gången hon som tonåring ställde sig på männens sida under gudstjänsten. För att bryta konventionen, provocera. Men reaktionerna uteblev.

– Det hände ingenting, ingen tyckte att det var särskilt konstigt. Jag har senare insett att kyrkan inte kräver några speciella åsikter av mig. Det är inte för att hävda en åsikt som man är där, utan för det andliga. Kyrkan är en plats där jag inte behöver vara kritisk, utan bara får vara.

Maria beskriver den utveckling hon genomgått och som säkert många unga svenskar kan känna igen sig i, inte minst de som har sina rötter i flera kulturer. Från att som barn ha accepterat föräldrarnas kultur, via att i tonåren ifrågasätta och kritisera mycket för att sedan hitta ett eget förhållningssätt där hon inte behöver välja bort någon del av sig själv.

– Jag har gått igenom flera olika faser men alltid känt mig som en del av syrianska kyrkan. Jag tillhör ju många olika gemenskaper, men i den syrianska gemenskapen och under högtiderna så känns det alltid som att, det här kan jag, det är lika fint varje gång. Visst vore det bra med vissa reformer, och de kanske kommer på sikt, men jag vill aldrig välja bort kyrkan. Den är en del av vem jag är.

Text: Tove Näckdal

Under 2016 fortsätter vi intervjua svenskar med olika religiös bakgrund. Vi vill belysa att tro är något högst levande i dagens Sverige och att religion omformas och tolkas i en ständigt pågående process. 2016 års Multireligiösa almanacka innehåller ett antal nya intervjuer.

Idag, 1 maj, är inte bara arbetarrörelsens stora dag. Idag firas också påskdagen i ortodoxa kyrkan. Följande intervju är hämtad från Multireligiösa almanackan 2013, då almanackans skribent Tove Näckdal träffade och intervjuade Maria om påskens betydelse i hennes liv.

maria2– Under långfredagen klär vi korset i svart och går i procession efter det. Vi har också en tom kista i kyrkan som alla kan lägga blommor i. Efter gudstjänsten brukar många ta en blomma ur kistan och ha hemma som påminnelse. Det är väldigt känslosamt.

Det låter onekligen dramatiskt. Maria är ung akademiker, vältalig och med stort samhällsengagemang. Men idag pratar vi inte om feminism, om den nyligen avslutade kandidatexamen eller om hennes förestående flytt till Berlin där hon har fått praktik på en kulturorganisation. Istället pratar vi om den kristna tron, som ligger lite i bakgrunden i Marias vardagsliv. Men som samtidigt är högst levande. Och hon berättar med stort engagemang.

– Påsken är den stora högtiden, inom ortodoxa kyrkan och för mig personligen. Jag vill vara med varje dag, genom sorgen och i glädjen som kommer efteråt. Det är genom påsken som jag förankrar mig i min tro.

Maria berättar att det alltid är spännande att komma hem till familjen och påskfirandet. Spännande, och lite stressigt på grund av alla förberedelser och all mat som ska lagas. Men det är alltid lika roligt. Efter långfredagens sorgestämning följer lördagen som i kristna sammanhang ibland brukar kallas ”dagen mellan liv och död”. Natten till söndagen övervinner Jesus döden och återuppstår, och sorgen övergår i glädje.

– På kvällen före påskdagen samlas alla till gudstjänst och fastan bryts gemensamt. Det är väldigt fint. Efteråt går vi hem och sover lite, sedan tillbaka för en kortare gudstjänst och sedan är det fest! Vi har påskmiddag med lamm, ägg och en massa godis. Prästen brukar alltid komma förbi varje familj och be en bön och bli bjuden på vin.

I den syrisk-ortodoxa gruppen är gemenskapen central, och det är tydligt att den också är viktig för Maria. Religiös tro, kultur och identitet går hand i hand. Att delta i högtiderna tillsammans innebär glädje och en känsla av tillhörighet. Samtidigt är Maria skeptisk till flera av de mer konservativa värderingarna som kyrkan står för.

– Det är olika sidor av mig som jag försöker få att samsas. Men jag har alltid kunnat diskutera och kritisera och aldrig känt att jag behöver välja.

Som till exempel den gången hon som tonåring ställde sig på männens sida under gudstjänsten. För att bryta konventionen, provocera. Men reaktionerna uteblev.

– Det hände ingenting, ingen tyckte att det var särskilt konstigt. Jag har senare insett att kyrkan inte kräver några speciella åsikter av mig. Det är inte för att hävda en åsikt som man är där, utan för det andliga. Kyrkan är en plats där jag inte behöver vara kritisk, utan bara får vara.

Maria beskriver den utveckling hon genomgått och som säkert många unga svenskar kan känna igen sig i, inte minst de som har sina rötter i flera kulturer. Från att som barn ha accepterat föräldrarnas kultur, via att i tonåren ifrågasätta och kritisera mycket för att sedan hitta ett eget förhållningssätt där hon inte behöver välja bort någon del av sig själv.

– Jag har gått igenom flera olika faser men alltid känt mig som en del av syrianska kyrkan. Jag tillhör ju många olika gemenskaper, men i den syrianska gemenskapen och under högtiderna så känns det alltid som att, det här kan jag, det är lika fint varje gång. Visst vore det bra med vissa reformer, och de kanske kommer på sikt, men jag vill aldrig välja bort kyrkan. Den är en del av vem jag är.

Text: Tove Näckdal

Under 2016 fortsätter vi intervjua svenskar med olika religiös bakgrund. Vi vill belysa att tro är något högst levande i dagens Sverige och att religion omformas och tolkas i en ständigt pågående process. 2016 års Multireligiösa almanacka innehåller ett antal nya intervjuer.

Idag, 1 maj, är inte bara arbetarrörelsens stora dag. Idag firas också påskdagen i ortodoxa kyrkan. Följande intervju är hämtad från Multireligiösa almanackan 2013, då almanackans skribent Tove Näckdal träffade och intervjuade Maria om påskens betydelse i hennes liv.

maria2– Under långfredagen klär vi korset i svart och går i procession efter det. Vi har också en tom kista i kyrkan som alla kan lägga blommor i. Efter gudstjänsten brukar många ta en blomma ur kistan och ha hemma som påminnelse. Det är väldigt känslosamt.

Det låter onekligen dramatiskt. Maria är ung akademiker, vältalig och med stort samhällsengagemang. Men idag pratar vi inte om feminism, om den nyligen avslutade kandidatexamen eller om hennes förestående flytt till Berlin där hon har fått praktik på en kulturorganisation. Istället pratar vi om den kristna tron, som ligger lite i bakgrunden i Marias vardagsliv. Men som samtidigt är högst levande. Och hon berättar med stort engagemang.

– Påsken är den stora högtiden, inom ortodoxa kyrkan och för mig personligen. Jag vill vara med varje dag, genom sorgen och i glädjen som kommer efteråt. Det är genom påsken som jag förankrar mig i min tro.

Maria berättar att det alltid är spännande att komma hem till familjen och påskfirandet. Spännande, och lite stressigt på grund av alla förberedelser och all mat som ska lagas. Men det är alltid lika roligt. Efter långfredagens sorgestämning följer lördagen som i kristna sammanhang ibland brukar kallas ”dagen mellan liv och död”. Natten till söndagen övervinner Jesus döden och återuppstår, och sorgen övergår i glädje.

– På kvällen före påskdagen samlas alla till gudstjänst och fastan bryts gemensamt. Det är väldigt fint. Efteråt går vi hem och sover lite, sedan tillbaka för en kortare gudstjänst och sedan är det fest! Vi har påskmiddag med lamm, ägg och en massa godis. Prästen brukar alltid komma förbi varje familj och be en bön och bli bjuden på vin.

I den syrisk-ortodoxa gruppen är gemenskapen central, och det är tydligt att den också är viktig för Maria. Religiös tro, kultur och identitet går hand i hand. Att delta i högtiderna tillsammans innebär glädje och en känsla av tillhörighet. Samtidigt är Maria skeptisk till flera av de mer konservativa värderingarna som kyrkan står för.

– Det är olika sidor av mig som jag försöker få att samsas. Men jag har alltid kunnat diskutera och kritisera och aldrig känt att jag behöver välja.

Som till exempel den gången hon som tonåring ställde sig på männens sida under gudstjänsten. För att bryta konventionen, provocera. Men reaktionerna uteblev.

– Det hände ingenting, ingen tyckte att det var särskilt konstigt. Jag har senare insett att kyrkan inte kräver några speciella åsikter av mig. Det är inte för att hävda en åsikt som man är där, utan för det andliga. Kyrkan är en plats där jag inte behöver vara kritisk, utan bara får vara.

Maria beskriver den utveckling hon genomgått och som säkert många unga svenskar kan känna igen sig i, inte minst de som har sina rötter i flera kulturer. Från att som barn ha accepterat föräldrarnas kultur, via att i tonåren ifrågasätta och kritisera mycket för att sedan hitta ett eget förhållningssätt där hon inte behöver välja bort någon del av sig själv.

– Jag har gått igenom flera olika faser men alltid känt mig som en del av syrianska kyrkan. Jag tillhör ju många olika gemenskaper, men i den syrianska gemenskapen och under högtiderna så känns det alltid som att, det här kan jag, det är lika fint varje gång. Visst vore det bra med vissa reformer, och de kanske kommer på sikt, men jag vill aldrig välja bort kyrkan. Den är en del av vem jag är.

Text: Tove Näckdal

Under 2016 fortsätter vi intervjua svenskar med olika religiös bakgrund. Vi vill belysa att tro är något högst levande i dagens Sverige och att religion omformas och tolkas i en ständigt pågående process. 2016 års Multireligiösa almanacka innehåller ett antal nya intervjuer.

Blogg

Fira vårens ankomst med eldfesten ikväll!

nouroz
Eldfesten på Heden 2013. Bild Anders Nicander.

Ikväll kommer minst 40 000 svenskar att fira Chaharshanbehsouri, eller kort och gott Eldfesten. I Kungsträdgården i Stockholm, på Heden i Göteborg och i Folkets park i Malmö välkomnas ljuset och våren med musik, fest och fyrverkerier. Men den viktigaste delen i firandet är att hoppa över en rad med eldar, vilket symboliserar att lämna det gamla bakom sig och få ny energi in i det nya året. Enligt en traditionell ramsa så ska man ropa “Mitt gula till dig! Ditt röda till mig!” när man hoppar över elden. Det gula står som symbol för trötthet och sjukdom och det röda står för kraft, energi och kärlek.

Eldfesten firas alltid tisdag kväll före nyårshögtiden Newroz och firas av många med iransk, kurdisk eller afghansk bakgrund, men också av zoroastrier och anhängare av religionen bahai. Newroz sammanfaller med vårdagjämningen, som i många kulturer och religioner fått markera vårens och ljusets ankomst.

Vi som jobbar med Multireligiösa almanackan har haft ynnesten att vara med på Eldfesten under flera år och just denna dag brukar det kännas som extra mycket vår i luften. Passa på och upplev eldfesten du också! Läs mer på eldfesten.info.

nouroz
Eldfesten på Heden 2013. Bild Anders Nicander.

Ikväll kommer minst 40 000 svenskar att fira Chaharshanbehsouri, eller kort och gott Eldfesten. I Kungsträdgården i Stockholm, på Heden i Göteborg och i Folkets park i Malmö välkomnas ljuset och våren med musik, fest och fyrverkerier. Men den viktigaste delen i firandet är att hoppa över en rad med eldar, vilket symboliserar att lämna det gamla bakom sig och få ny energi in i det nya året. Enligt en traditionell ramsa så ska man ropa “Mitt gula till dig! Ditt röda till mig!” när man hoppar över elden. Det gula står som symbol för trötthet och sjukdom och det röda står för kraft, energi och kärlek.

Eldfesten firas alltid tisdag kväll före nyårshögtiden Newroz och firas av många med iransk, kurdisk eller afghansk bakgrund, men också av zoroastrier och anhängare av religionen bahai. Newroz sammanfaller med vårdagjämningen, som i många kulturer och religioner fått markera vårens och ljusets ankomst.

Vi som jobbar med Multireligiösa almanackan har haft ynnesten att vara med på Eldfesten under flera år och just denna dag brukar det kännas som extra mycket vår i luften. Passa på och upplev eldfesten du också! Läs mer på eldfesten.info.

nouroz
Eldfesten på Heden 2013. Bild Anders Nicander.

Ikväll kommer minst 40 000 svenskar att fira Chaharshanbehsouri, eller kort och gott Eldfesten. I Kungsträdgården i Stockholm, på Heden i Göteborg och i Folkets park i Malmö välkomnas ljuset och våren med musik, fest och fyrverkerier. Men den viktigaste delen i firandet är att hoppa över en rad med eldar, vilket symboliserar att lämna det gamla bakom sig och få ny energi in i det nya året. Enligt en traditionell ramsa så ska man ropa “Mitt gula till dig! Ditt röda till mig!” när man hoppar över elden. Det gula står som symbol för trötthet och sjukdom och det röda står för kraft, energi och kärlek.

Eldfesten firas alltid tisdag kväll före nyårshögtiden Newroz och firas av många med iransk, kurdisk eller afghansk bakgrund, men också av zoroastrier och anhängare av religionen bahai. Newroz sammanfaller med vårdagjämningen, som i många kulturer och religioner fått markera vårens och ljusets ankomst.

Vi som jobbar med Multireligiösa almanackan har haft ynnesten att vara med på Eldfesten under flera år och just denna dag brukar det kännas som extra mycket vår i luften. Passa på och upplev eldfesten du också! Läs mer på eldfesten.info.

Blogg

Intervju med hinduiskt par i Falkenberg

Hur funkar det att konvertera till hinduismen? Går det att kombinera svenska högtidstraditioner med hinduiska? Vad har religionen för betydelse i det dagliga livet? Går det att upprätthålla en tro utan stödet av en församling?

12835036_1024201974313898_1673590116_n
Husaltare med Kali i centrum

Det var några av frågorna som Tove Näckdal berörde under dagens intervju för Multireligiösa almanackan 2017. I en villa vid havet utanför Falkenberg träffade vi paret Christopher och Ranjita tillsammans med deras femåriga dotter. Det blev ett spännande och innerligt samtal om synen på Gud, högtider, hinduisk identitet och att anpassa sina traditioner till ett nytt sammanhang. Båda har gjort resor i både bokstavlig och bildlig mening. Ranjita har gjort den långa resan från Mairitius till Sverige för kärlekens skull. Christopher har gjort en annan slags resa genom att konvertera till hinduismen och ett nytt sätt att leva.

Under intervjuns gång såg vi hur dimman tätnade utanför fönstret vilket skapade en lite mystisk stämning. För fotografen Anders Nicander blev det ett självklart tillfälle att utnyttja och avslutningsvis gav vi oss ut i det dimhöljda strandlandskapet för att ta intervjubilderna.

12177720_1024201984313897_1747231619_nDen färdiga intervjun kommer du att kunna läsa i Multireligiösa almanackan 2017 som släpps i höst. Den multireligiösa almanackan är också ett magasin med reportage och intervjuer. Varje år intervjuar vi ett antal svenskar om deras tro och traditioner.

Hur funkar det att konvertera till hinduismen? Går det att kombinera svenska högtidstraditioner med hinduiska? Vad har religionen för betydelse i det dagliga livet? Går det att upprätthålla en tro utan stödet av en församling?

12835036_1024201974313898_1673590116_n
Husaltare med Kali i centrum

Det var några av frågorna som Tove Näckdal berörde under dagens intervju för Multireligiösa almanackan 2017. I en villa vid havet utanför Falkenberg träffade vi paret Christopher och Ranjita tillsammans med deras femåriga dotter. Det blev ett spännande och innerligt samtal om synen på Gud, högtider, hinduisk identitet och att anpassa sina traditioner till ett nytt sammanhang. Båda har gjort resor i både bokstavlig och bildlig mening. Ranjita har gjort den långa resan från Mairitius till Sverige för kärlekens skull. Christopher har gjort en annan slags resa genom att konvertera till hinduismen och ett nytt sätt att leva.

Under intervjuns gång såg vi hur dimman tätnade utanför fönstret vilket skapade en lite mystisk stämning. För fotografen Anders Nicander blev det ett självklart tillfälle att utnyttja och avslutningsvis gav vi oss ut i det dimhöljda strandlandskapet för att ta intervjubilderna.

12177720_1024201984313897_1747231619_nDen färdiga intervjun kommer du att kunna läsa i Multireligiösa almanackan 2017 som släpps i höst. Den multireligiösa almanackan är också ett magasin med reportage och intervjuer. Varje år intervjuar vi ett antal svenskar om deras tro och traditioner.

Hur funkar det att konvertera till hinduismen? Går det att kombinera svenska högtidstraditioner med hinduiska? Vad har religionen för betydelse i det dagliga livet? Går det att upprätthålla en tro utan stödet av en församling?

12835036_1024201974313898_1673590116_n
Husaltare med Kali i centrum

Det var några av frågorna som Tove Näckdal berörde under dagens intervju för Multireligiösa almanackan 2017. I en villa vid havet utanför Falkenberg träffade vi paret Christopher och Ranjita tillsammans med deras femåriga dotter. Det blev ett spännande och innerligt samtal om synen på Gud, högtider, hinduisk identitet och att anpassa sina traditioner till ett nytt sammanhang. Båda har gjort resor i både bokstavlig och bildlig mening. Ranjita har gjort den långa resan från Mairitius till Sverige för kärlekens skull. Christopher har gjort en annan slags resa genom att konvertera till hinduismen och ett nytt sätt att leva.

Under intervjuns gång såg vi hur dimman tätnade utanför fönstret vilket skapade en lite mystisk stämning. För fotografen Anders Nicander blev det ett självklart tillfälle att utnyttja och avslutningsvis gav vi oss ut i det dimhöljda strandlandskapet för att ta intervjubilderna.

12177720_1024201984313897_1747231619_nDen färdiga intervjun kommer du att kunna läsa i Multireligiösa almanackan 2017 som släpps i höst. Den multireligiösa almanackan är också ett magasin med reportage och intervjuer. Varje år intervjuar vi ett antal svenskar om deras tro och traditioner.

Blogg

Firade du alla hjärtans dag i söndags?

Meningarna går verkligen isär när det gäller Alla hjärtans dag. För många är det ett utmärkt tillfälle att få bedyra sin kärlek med ett alla hjärtans dag-kort, choklad eller blommor. Och vill man gå ett steg längre erbjöd i år en kyrka i Dalarna drop in-vigslar under söndagseftermiddagen (dt). Andra är betydligt mer kritiska. “En vidrig dag som får mig att vilja kräkas”  skriver till exempel Sofie Strandberg i Metro. Alla hjärtans dag brukar beskyllas för att mest handla om kommersialism och bygga på förlegade och trångsynta tvåsamhetsideal. Och hur kul är högtiden för den som inte har någon att dela sin kärlek med? Flera har i år velat göra högtiden mer inkluderande genom att låta kärleken sträckas ut också till ensamma, fattiga och behövande i världen, och inte bara handla om den romantiska kärleken.

alla hjärtans dag-kort från 1910.
alla hjärtans dag-kort från 1910.

Jag jobbar med Sensus Multireligiösa almanacka och då diskuterar vi ofta vilka högtider som platsar eller inte. Hur tydligt kopplad till en religion måste den till exempel vara? Här är alla hjärtans dag ett intressant exempel. Det var via handeln och kommersiella intressen som högtiden gjorde sitt intåg i Sverige på 50-talet. Men den bygger faktiskt på kristna traditioner om det romerska helgonet och martyren Sankt Valentin (och på engelska heter ju högtiden just Valentines Day). Valentin skall ha skyddat kristna under förföljelse och vigt kristna par i hemlighet. Enligt en legend så skall den fängslade Valentin ha lärt känna fångvaktarens dotter och undertecknat sitt avskedsbrev med “Din Valentin”. Huruvida detta är den verkliga bakgrunden till alla hjärtans dag-korten tål dock att diskuteras. Det finns andra kopplingar, bland annat till en förkristen romersk vårhögtid.  Det har också ansetts vara dagen då fåglarna bildade par och i medeltidens England och Frankrike utsågs byns pojkar och flickor till låtsaspar, fram till nästa Valentindag. (Nordiska Muséet)

Det som är så slående med många högtider är just att de är lapptäcken av såväl folkliga som religiösa traditioner. Och att de verkar byta skepnad många gånger under historiens gång. Att hitta de “ursprungliga” eller “rena” högtiderna är förmodligen omöjligt.

Säga vad man vill om alla hjärtans dag – vi valde i alla fall till slut att inkludera den i årets multireligiösa almanacka. Och till nästa år har den kanske fått sällskap av några andra nykomlingar!

Läs mer om Sensus multireligiösa almanacka här!
Passa på att gilla multireligiösa almanackan på facebook och ta del av alla högtider som firas direkt i ditt nyhetsflöde!

Meningarna går verkligen isär när det gäller Alla hjärtans dag. För många är det ett utmärkt tillfälle att få bedyra sin kärlek med ett alla hjärtans dag-kort, choklad eller blommor. Och vill man gå ett steg längre erbjöd i år en kyrka i Dalarna drop in-vigslar under söndagseftermiddagen (dt). Andra är betydligt mer kritiska. “En vidrig dag som får mig att vilja kräkas”  skriver till exempel Sofie Strandberg i Metro. Alla hjärtans dag brukar beskyllas för att mest handla om kommersialism och bygga på förlegade och trångsynta tvåsamhetsideal. Och hur kul är högtiden för den som inte har någon att dela sin kärlek med? Flera har i år velat göra högtiden mer inkluderande genom att låta kärleken sträckas ut också till ensamma, fattiga och behövande i världen, och inte bara handla om den romantiska kärleken.

alla hjärtans dag-kort från 1910.
alla hjärtans dag-kort från 1910.

Jag jobbar med Sensus Multireligiösa almanacka och då diskuterar vi ofta vilka högtider som platsar eller inte. Hur tydligt kopplad till en religion måste den till exempel vara? Här är alla hjärtans dag ett intressant exempel. Det var via handeln och kommersiella intressen som högtiden gjorde sitt intåg i Sverige på 50-talet. Men den bygger faktiskt på kristna traditioner om det romerska helgonet och martyren Sankt Valentin (och på engelska heter ju högtiden just Valentines Day). Valentin skall ha skyddat kristna under förföljelse och vigt kristna par i hemlighet. Enligt en legend så skall den fängslade Valentin ha lärt känna fångvaktarens dotter och undertecknat sitt avskedsbrev med “Din Valentin”. Huruvida detta är den verkliga bakgrunden till alla hjärtans dag-korten tål dock att diskuteras. Det finns andra kopplingar, bland annat till en förkristen romersk vårhögtid.  Det har också ansetts vara dagen då fåglarna bildade par och i medeltidens England och Frankrike utsågs byns pojkar och flickor till låtsaspar, fram till nästa Valentindag. (Nordiska Muséet)

Det som är så slående med många högtider är just att de är lapptäcken av såväl folkliga som religiösa traditioner. Och att de verkar byta skepnad många gånger under historiens gång. Att hitta de “ursprungliga” eller “rena” högtiderna är förmodligen omöjligt.

Säga vad man vill om alla hjärtans dag – vi valde i alla fall till slut att inkludera den i årets multireligiösa almanacka. Och till nästa år har den kanske fått sällskap av några andra nykomlingar!

Läs mer om Sensus multireligiösa almanacka här!
Passa på att gilla multireligiösa almanackan på facebook och ta del av alla högtider som firas direkt i ditt nyhetsflöde!

Meningarna går verkligen isär när det gäller Alla hjärtans dag. För många är det ett utmärkt tillfälle att få bedyra sin kärlek med ett alla hjärtans dag-kort, choklad eller blommor. Och vill man gå ett steg längre erbjöd i år en kyrka i Dalarna drop in-vigslar under söndagseftermiddagen (dt). Andra är betydligt mer kritiska. “En vidrig dag som får mig att vilja kräkas”  skriver till exempel Sofie Strandberg i Metro. Alla hjärtans dag brukar beskyllas för att mest handla om kommersialism och bygga på förlegade och trångsynta tvåsamhetsideal. Och hur kul är högtiden för den som inte har någon att dela sin kärlek med? Flera har i år velat göra högtiden mer inkluderande genom att låta kärleken sträckas ut också till ensamma, fattiga och behövande i världen, och inte bara handla om den romantiska kärleken.

alla hjärtans dag-kort från 1910.
alla hjärtans dag-kort från 1910.

Jag jobbar med Sensus Multireligiösa almanacka och då diskuterar vi ofta vilka högtider som platsar eller inte. Hur tydligt kopplad till en religion måste den till exempel vara? Här är alla hjärtans dag ett intressant exempel. Det var via handeln och kommersiella intressen som högtiden gjorde sitt intåg i Sverige på 50-talet. Men den bygger faktiskt på kristna traditioner om det romerska helgonet och martyren Sankt Valentin (och på engelska heter ju högtiden just Valentines Day). Valentin skall ha skyddat kristna under förföljelse och vigt kristna par i hemlighet. Enligt en legend så skall den fängslade Valentin ha lärt känna fångvaktarens dotter och undertecknat sitt avskedsbrev med “Din Valentin”. Huruvida detta är den verkliga bakgrunden till alla hjärtans dag-korten tål dock att diskuteras. Det finns andra kopplingar, bland annat till en förkristen romersk vårhögtid.  Det har också ansetts vara dagen då fåglarna bildade par och i medeltidens England och Frankrike utsågs byns pojkar och flickor till låtsaspar, fram till nästa Valentindag. (Nordiska Muséet)

Det som är så slående med många högtider är just att de är lapptäcken av såväl folkliga som religiösa traditioner. Och att de verkar byta skepnad många gånger under historiens gång. Att hitta de “ursprungliga” eller “rena” högtiderna är förmodligen omöjligt.

Säga vad man vill om alla hjärtans dag – vi valde i alla fall till slut att inkludera den i årets multireligiösa almanacka. Och till nästa år har den kanske fått sällskap av några andra nykomlingar!

Läs mer om Sensus multireligiösa almanacka här!
Passa på att gilla multireligiösa almanackan på facebook och ta del av alla högtider som firas direkt i ditt nyhetsflöde!