Blogg

Kommentar till slöjdiskussionen

Iransk kvinna i slöja
Iransk kvinna i slöja

Efter den svenska regeringens delegation i Iran för några veckor sedan så har slöjdebatten återigen aktualiserats. I flertalet debattartiklar höjdes kritiska röster mot hur de  kvinnliga delegaterna haft slöjor på sig. Detta ses av vissa som ett svek mot de iranska kvinnor som kämpar för jämställdhet och rätten att slippa bära slöja. Borde inte Sveriges delegater ta tydligt avstånd från slöjan, som ju de facto är en i lag påtvingad del av iranska kvinnors klädsel? Är det inte detta hyckleri när Sveriges regering kallar sig själv feministisk? På nätet florerar bilder av hur andra länders delegater i Saudiarabien minsann valt att stå upp för kvinnors rättigheter genom att inte bära slöja, för att insinuera att Sverige “inte vågar” ta ställning. Men här finns en viktig skillnad. I länder som Saudiarabien är slöjan nämligen inte lagstadgad för utländska kvinnor. Det är den i Iran och därför handlar det alltså inte nödvändigtvis om att man har valt att “ta seden dit man kommer” eller valt att legitimera patriarkala strukturer. Då väcks givetvis frågan om Sverige borde stå fast vid sina principer om jämställdhet genom att överhuvudtaget inte göra affärer med ett land som Iran. Eller borde man skickat en delegation med bara män? Ett annat mer pragmatiskt sätt att se på saken är att vi genom kontakterna har större chans att påverka landet i en annan riktning än om vi av principskäl låter bli. Förutsatt förstås att frågorna om mänskliga rättigheter och jämställdhet hamnar på dagordningen.

Själv tycker jag det är intressant vilken otroligt stark symbol slöjan är och hur den ständigt hamnar i fokus i diskussionen om kvinnors rättigheter, ofta på bekostnad av andra viktiga frågor om kvinnors rättigheter. “Slöjbråket hjälper inte Mellanösterns feminister”, menar före detta riksdagsledamoten Nalin Pekgul. I Expressen skriver om Irandelegationen: ” För min del blev jag glad över att se bilden på hur iranska herrar tvingas förhandla med en hel rad svenska damer. Jag läste också hur iranierna skämdes över att det egna landets delegation bara bestod av män. Det om något är positivt för kvinnokampen i Iran.” Däremot är hon bekymrad över att svenska feminister inte tydligt stöder personer som kämpar för kvinnors rättigheter i exempelvis Turkiet. Pekgul menar att utrikesminister Margot Wallström borde protestera mot fängslandet av Turkiets viktigaste feminist Selahattin Demirtaş.

Frågan som ständigt dyker upp är huruvida slöjan är ett uttryck för förtryck eller inte och vad vi då menar med förtryck. Här måste vi, tycker ja, göra vissa distinktioner. I vissa fall är slöjan verkligen uttryckligen påtvingad, som i Iran, och därmed råder inga tvivel om att det är ett förtryck. Men hur är det med alla de fall där individer bär slöjan för att de är utsatta för ett socialt tryck och förväntningar från den omgivande kulturen,familjen, traditionen och religionen? Hur starka måste dessa påtryckningar vara för att det ska vara tal om ett förtryck? Ett återkommande argument mot slöjbärande kvinnor som själva inte ser det som ett förtryck är att de “egentligen” är förtryckta utan att veta om det själva, oavsett hur de själva resonerar. Men i så fall är det svårt att hitta någon oavsett tillhörighet som förblir opåverkad av sociala förväntningar, sammanhang och strukturer. Ibland låter det som att det finns ett samband mellan påkläddhet och förtryck, men skulle i så fall inte det samma kunna sägas om normer om avkläddhet?

Pernilla Ouis skriver i DN: “Den avklädda (läs: västerländska) kvinnan ser på den påklädda (läs: muslimska) och ser ett kvinnoförtryck. Men det motsatta sker också: med den påklädda kvinnans stränga moraliska blick ses den avklädda som sexuellt exponerad, exploaterad och tillgänglig.”

Ibland har jag hört argument som att slöjan är obekväm, opraktisk eller begränsande och därför kan ingen “egentligen” vilja ha ett sådant plagg på sig. Men är det ett bra argument? För i så fall har vi högklackade skor, slipsar och onödigt tajta kläder som inte heller verkar vara särskilt praktiska, men som folk uppenbarligen väljer att bära ändå. Detta utan att folk i allmänhet ser det som uttryck för förtryckande strukturer. Det är lätt att upptäcka normer som avviker från en själv, men vi är ofta blinda för de osynliga koder, normer och strukturer som vi själva är en del av.

Slöjan har genom historien haft vissa betydelser och funktioner, som kan kopplas till patriarkala strukturer, sedlighet och kyskhet. Även om slöjan kan ges nya betydelser i nya sammanhang kan det vara bra att medvetandegöra dessa strukturer. Precis som det går att medvetandegöra och kritisera normer och värderingar om hur kvinnor bör klä sig i dagens sekulära Sverige. Genom ett normkritiskt förhållningssätt kan vi få syn på det där som annars bara tas för givet och genom det också göra mer medvetna val om vilken väg jag som individ faktiskt vill gå.

Avslutningsvis kan det vara värt att nämna att finns det finns vitt skilda tolkningar av slöjan även ur ett strikt religiöst perspektiv. Till exempel visar idéhistorikern Klas Grinell på hur en och samma Korantext kan tolkas väldigt olika när det gäller slöjan. För de som vill vara goda muslimer utan att behöva bära slöja kan finna stöd och argument för detta. Religionen kan inte agera som en egen kraft, även om det ibland kan verka så. Precis som kultur så kan även religion förändras över tid, beroende på nya idéer och värderingar.

Iransk kvinna i slöja
Iransk kvinna i slöja

Efter den svenska regeringens delegation i Iran för några veckor sedan så har slöjdebatten återigen aktualiserats. I flertalet debattartiklar höjdes kritiska röster mot hur de  kvinnliga delegaterna haft slöjor på sig. Detta ses av vissa som ett svek mot de iranska kvinnor som kämpar för jämställdhet och rätten att slippa bära slöja. Borde inte Sveriges delegater ta tydligt avstånd från slöjan, som ju de facto är en i lag påtvingad del av iranska kvinnors klädsel? Är det inte detta hyckleri när Sveriges regering kallar sig själv feministisk? På nätet florerar bilder av hur andra länders delegater i Saudiarabien minsann valt att stå upp för kvinnors rättigheter genom att inte bära slöja, för att insinuera att Sverige “inte vågar” ta ställning. Men här finns en viktig skillnad. I länder som Saudiarabien är slöjan nämligen inte lagstadgad för utländska kvinnor. Det är den i Iran och därför handlar det alltså inte nödvändigtvis om att man har valt att “ta seden dit man kommer” eller valt att legitimera patriarkala strukturer. Då väcks givetvis frågan om Sverige borde stå fast vid sina principer om jämställdhet genom att överhuvudtaget inte göra affärer med ett land som Iran. Eller borde man skickat en delegation med bara män? Ett annat mer pragmatiskt sätt att se på saken är att vi genom kontakterna har större chans att påverka landet i en annan riktning än om vi av principskäl låter bli. Förutsatt förstås att frågorna om mänskliga rättigheter och jämställdhet hamnar på dagordningen.

Själv tycker jag det är intressant vilken otroligt stark symbol slöjan är och hur den ständigt hamnar i fokus i diskussionen om kvinnors rättigheter, ofta på bekostnad av andra viktiga frågor om kvinnors rättigheter. “Slöjbråket hjälper inte Mellanösterns feminister”, menar före detta riksdagsledamoten Nalin Pekgul. I Expressen skriver om Irandelegationen: ” För min del blev jag glad över att se bilden på hur iranska herrar tvingas förhandla med en hel rad svenska damer. Jag läste också hur iranierna skämdes över att det egna landets delegation bara bestod av män. Det om något är positivt för kvinnokampen i Iran.” Däremot är hon bekymrad över att svenska feminister inte tydligt stöder personer som kämpar för kvinnors rättigheter i exempelvis Turkiet. Pekgul menar att utrikesminister Margot Wallström borde protestera mot fängslandet av Turkiets viktigaste feminist Selahattin Demirtaş.

Frågan som ständigt dyker upp är huruvida slöjan är ett uttryck för förtryck eller inte och vad vi då menar med förtryck. Här måste vi, tycker ja, göra vissa distinktioner. I vissa fall är slöjan verkligen uttryckligen påtvingad, som i Iran, och därmed råder inga tvivel om att det är ett förtryck. Men hur är det med alla de fall där individer bär slöjan för att de är utsatta för ett socialt tryck och förväntningar från den omgivande kulturen,familjen, traditionen och religionen? Hur starka måste dessa påtryckningar vara för att det ska vara tal om ett förtryck? Ett återkommande argument mot slöjbärande kvinnor som själva inte ser det som ett förtryck är att de “egentligen” är förtryckta utan att veta om det själva, oavsett hur de själva resonerar. Men i så fall är det svårt att hitta någon oavsett tillhörighet som förblir opåverkad av sociala förväntningar, sammanhang och strukturer. Ibland låter det som att det finns ett samband mellan påkläddhet och förtryck, men skulle i så fall inte det samma kunna sägas om normer om avkläddhet?

Pernilla Ouis skriver i DN: “Den avklädda (läs: västerländska) kvinnan ser på den påklädda (läs: muslimska) och ser ett kvinnoförtryck. Men det motsatta sker också: med den påklädda kvinnans stränga moraliska blick ses den avklädda som sexuellt exponerad, exploaterad och tillgänglig.”

Ibland har jag hört argument som att slöjan är obekväm, opraktisk eller begränsande och därför kan ingen “egentligen” vilja ha ett sådant plagg på sig. Men är det ett bra argument? För i så fall har vi högklackade skor, slipsar och onödigt tajta kläder som inte heller verkar vara särskilt praktiska, men som folk uppenbarligen väljer att bära ändå. Detta utan att folk i allmänhet ser det som uttryck för förtryckande strukturer. Det är lätt att upptäcka normer som avviker från en själv, men vi är ofta blinda för de osynliga koder, normer och strukturer som vi själva är en del av.

Slöjan har genom historien haft vissa betydelser och funktioner, som kan kopplas till patriarkala strukturer, sedlighet och kyskhet. Även om slöjan kan ges nya betydelser i nya sammanhang kan det vara bra att medvetandegöra dessa strukturer. Precis som det går att medvetandegöra och kritisera normer och värderingar om hur kvinnor bör klä sig i dagens sekulära Sverige. Genom ett normkritiskt förhållningssätt kan vi få syn på det där som annars bara tas för givet och genom det också göra mer medvetna val om vilken väg jag som individ faktiskt vill gå.

Avslutningsvis kan det vara värt att nämna att finns det finns vitt skilda tolkningar av slöjan även ur ett strikt religiöst perspektiv. Till exempel visar idéhistorikern Klas Grinell på hur en och samma Korantext kan tolkas väldigt olika när det gäller slöjan. För de som vill vara goda muslimer utan att behöva bära slöja kan finna stöd och argument för detta. Religionen kan inte agera som en egen kraft, även om det ibland kan verka så. Precis som kultur så kan även religion förändras över tid, beroende på nya idéer och värderingar.

Iransk kvinna i slöja
Iransk kvinna i slöja

Efter den svenska regeringens delegation i Iran för några veckor sedan så har slöjdebatten återigen aktualiserats. I flertalet debattartiklar höjdes kritiska röster mot hur de  kvinnliga delegaterna haft slöjor på sig. Detta ses av vissa som ett svek mot de iranska kvinnor som kämpar för jämställdhet och rätten att slippa bära slöja. Borde inte Sveriges delegater ta tydligt avstånd från slöjan, som ju de facto är en i lag påtvingad del av iranska kvinnors klädsel? Är det inte detta hyckleri när Sveriges regering kallar sig själv feministisk? På nätet florerar bilder av hur andra länders delegater i Saudiarabien minsann valt att stå upp för kvinnors rättigheter genom att inte bära slöja, för att insinuera att Sverige “inte vågar” ta ställning. Men här finns en viktig skillnad. I länder som Saudiarabien är slöjan nämligen inte lagstadgad för utländska kvinnor. Det är den i Iran och därför handlar det alltså inte nödvändigtvis om att man har valt att “ta seden dit man kommer” eller valt att legitimera patriarkala strukturer. Då väcks givetvis frågan om Sverige borde stå fast vid sina principer om jämställdhet genom att överhuvudtaget inte göra affärer med ett land som Iran. Eller borde man skickat en delegation med bara män? Ett annat mer pragmatiskt sätt att se på saken är att vi genom kontakterna har större chans att påverka landet i en annan riktning än om vi av principskäl låter bli. Förutsatt förstås att frågorna om mänskliga rättigheter och jämställdhet hamnar på dagordningen.

Själv tycker jag det är intressant vilken otroligt stark symbol slöjan är och hur den ständigt hamnar i fokus i diskussionen om kvinnors rättigheter, ofta på bekostnad av andra viktiga frågor om kvinnors rättigheter. “Slöjbråket hjälper inte Mellanösterns feminister”, menar före detta riksdagsledamoten Nalin Pekgul. I Expressen skriver om Irandelegationen: ” För min del blev jag glad över att se bilden på hur iranska herrar tvingas förhandla med en hel rad svenska damer. Jag läste också hur iranierna skämdes över att det egna landets delegation bara bestod av män. Det om något är positivt för kvinnokampen i Iran.” Däremot är hon bekymrad över att svenska feminister inte tydligt stöder personer som kämpar för kvinnors rättigheter i exempelvis Turkiet. Pekgul menar att utrikesminister Margot Wallström borde protestera mot fängslandet av Turkiets viktigaste feminist Selahattin Demirtaş.

Frågan som ständigt dyker upp är huruvida slöjan är ett uttryck för förtryck eller inte och vad vi då menar med förtryck. Här måste vi, tycker ja, göra vissa distinktioner. I vissa fall är slöjan verkligen uttryckligen påtvingad, som i Iran, och därmed råder inga tvivel om att det är ett förtryck. Men hur är det med alla de fall där individer bär slöjan för att de är utsatta för ett socialt tryck och förväntningar från den omgivande kulturen,familjen, traditionen och religionen? Hur starka måste dessa påtryckningar vara för att det ska vara tal om ett förtryck? Ett återkommande argument mot slöjbärande kvinnor som själva inte ser det som ett förtryck är att de “egentligen” är förtryckta utan att veta om det själva, oavsett hur de själva resonerar. Men i så fall är det svårt att hitta någon oavsett tillhörighet som förblir opåverkad av sociala förväntningar, sammanhang och strukturer. Ibland låter det som att det finns ett samband mellan påkläddhet och förtryck, men skulle i så fall inte det samma kunna sägas om normer om avkläddhet?

Pernilla Ouis skriver i DN: “Den avklädda (läs: västerländska) kvinnan ser på den påklädda (läs: muslimska) och ser ett kvinnoförtryck. Men det motsatta sker också: med den påklädda kvinnans stränga moraliska blick ses den avklädda som sexuellt exponerad, exploaterad och tillgänglig.”

Ibland har jag hört argument som att slöjan är obekväm, opraktisk eller begränsande och därför kan ingen “egentligen” vilja ha ett sådant plagg på sig. Men är det ett bra argument? För i så fall har vi högklackade skor, slipsar och onödigt tajta kläder som inte heller verkar vara särskilt praktiska, men som folk uppenbarligen väljer att bära ändå. Detta utan att folk i allmänhet ser det som uttryck för förtryckande strukturer. Det är lätt att upptäcka normer som avviker från en själv, men vi är ofta blinda för de osynliga koder, normer och strukturer som vi själva är en del av.

Slöjan har genom historien haft vissa betydelser och funktioner, som kan kopplas till patriarkala strukturer, sedlighet och kyskhet. Även om slöjan kan ges nya betydelser i nya sammanhang kan det vara bra att medvetandegöra dessa strukturer. Precis som det går att medvetandegöra och kritisera normer och värderingar om hur kvinnor bör klä sig i dagens sekulära Sverige. Genom ett normkritiskt förhållningssätt kan vi få syn på det där som annars bara tas för givet och genom det också göra mer medvetna val om vilken väg jag som individ faktiskt vill gå.

Avslutningsvis kan det vara värt att nämna att finns det finns vitt skilda tolkningar av slöjan även ur ett strikt religiöst perspektiv. Till exempel visar idéhistorikern Klas Grinell på hur en och samma Korantext kan tolkas väldigt olika när det gäller slöjan. För de som vill vara goda muslimer utan att behöva bära slöja kan finna stöd och argument för detta. Religionen kan inte agera som en egen kraft, även om det ibland kan verka så. Precis som kultur så kan även religion förändras över tid, beroende på nya idéer och värderingar.

Blogg

Sinterklaas och Swarte Piet – är alla traditioner verkligen värda att bevara?

sinterklaasDet är några veckor kvar till jul, men i Nederländerna ges en försmak redan ikväll, genom firandet av Sinterklaas. Namnet låter nog bekant för de flesta svenska öron, eftersom det är nederländska för Sankt Nikolaus, det kristna helgonet som blivit så förknippad med julen, i engelskspråkiga länder känd som Santa Claus och i Sverige som Jultomten. Sinterklaas kommer dock inte ensam med presenter och godis i kvällens firande. Med sig har han också den mindre kända medhjälparen Swarte Piet, Svarte Petter, som på senare tid diskuterats och kritiserats häftigt. Personer klär nämligen ut sig till Swarte Piet genom så kallad black face-sminkning, alltså med svart smink i ansiktet, färgade läppar och i peruker med krulligt hår. Karaktärens utseende har av vissa försvarats med att det skulle handla om sot från skorstenen som han anses klättra ned i, men många andra menar att det handlar om en typiskt rasistisk nidbild av en svart man, som hänger ihop med landets koloniala historia. Många vill att den otidsenliga traditionen helt försvinner, andra vill ha kvar karaktären men tvätta bort de rasistiska konnotationerna. Och så finns det förstås de som blir djupt upprörda över tanken på att en tradition som de själva har positiva och varma minnen av är på väg att försvinna.

Diskussionen liknar lite den som uppstod här i Sverige när Disney valde att ta bort vissa sekvenser från TV-programmet Kalle Ankas jul för några år sedan för att de ansågs bygga på just rasistiska stereotyper. Här ser vi både hur folk faktiskt är beredda att förändra traditioner när det behövs, men också på vilken stark makt traditioner faktiskt utövar på oss. För mig blir det uppenbart att alla traditioner faktiskt inte är av godo och att folk behöver vara kritiska till både sina egna och andra traditioner, högtider och sedvänjor.

Kolla mer i denna utmärkta korta dokumentärfilm från Vox:

sinterklaasDet är några veckor kvar till jul, men i Nederländerna ges en försmak redan ikväll, genom firandet av Sinterklaas. Namnet låter nog bekant för de flesta svenska öron, eftersom det är nederländska för Sankt Nikolaus, det kristna helgonet som blivit så förknippad med julen, i engelskspråkiga länder känd som Santa Claus och i Sverige som Jultomten. Sinterklaas kommer dock inte ensam med presenter och godis i kvällens firande. Med sig har han också den mindre kända medhjälparen Swarte Piet, Svarte Petter, som på senare tid diskuterats och kritiserats häftigt. Personer klär nämligen ut sig till Swarte Piet genom så kallad black face-sminkning, alltså med svart smink i ansiktet, färgade läppar och i peruker med krulligt hår. Karaktärens utseende har av vissa försvarats med att det skulle handla om sot från skorstenen som han anses klättra ned i, men många andra menar att det handlar om en typiskt rasistisk nidbild av en svart man, som hänger ihop med landets koloniala historia. Många vill att den otidsenliga traditionen helt försvinner, andra vill ha kvar karaktären men tvätta bort de rasistiska konnotationerna. Och så finns det förstås de som blir djupt upprörda över tanken på att en tradition som de själva har positiva och varma minnen av är på väg att försvinna.

Diskussionen liknar lite den som uppstod här i Sverige när Disney valde att ta bort vissa sekvenser från TV-programmet Kalle Ankas jul för några år sedan för att de ansågs bygga på just rasistiska stereotyper. Här ser vi både hur folk faktiskt är beredda att förändra traditioner när det behövs, men också på vilken stark makt traditioner faktiskt utövar på oss. För mig blir det uppenbart att alla traditioner faktiskt inte är av godo och att folk behöver vara kritiska till både sina egna och andra traditioner, högtider och sedvänjor.

Kolla mer i denna utmärkta korta dokumentärfilm från Vox:

sinterklaasDet är några veckor kvar till jul, men i Nederländerna ges en försmak redan ikväll, genom firandet av Sinterklaas. Namnet låter nog bekant för de flesta svenska öron, eftersom det är nederländska för Sankt Nikolaus, det kristna helgonet som blivit så förknippad med julen, i engelskspråkiga länder känd som Santa Claus och i Sverige som Jultomten. Sinterklaas kommer dock inte ensam med presenter och godis i kvällens firande. Med sig har han också den mindre kända medhjälparen Swarte Piet, Svarte Petter, som på senare tid diskuterats och kritiserats häftigt. Personer klär nämligen ut sig till Swarte Piet genom så kallad black face-sminkning, alltså med svart smink i ansiktet, färgade läppar och i peruker med krulligt hår. Karaktärens utseende har av vissa försvarats med att det skulle handla om sot från skorstenen som han anses klättra ned i, men många andra menar att det handlar om en typiskt rasistisk nidbild av en svart man, som hänger ihop med landets koloniala historia. Många vill att den otidsenliga traditionen helt försvinner, andra vill ha kvar karaktären men tvätta bort de rasistiska konnotationerna. Och så finns det förstås de som blir djupt upprörda över tanken på att en tradition som de själva har positiva och varma minnen av är på väg att försvinna.

Diskussionen liknar lite den som uppstod här i Sverige när Disney valde att ta bort vissa sekvenser från TV-programmet Kalle Ankas jul för några år sedan för att de ansågs bygga på just rasistiska stereotyper. Här ser vi både hur folk faktiskt är beredda att förändra traditioner när det behövs, men också på vilken stark makt traditioner faktiskt utövar på oss. För mig blir det uppenbart att alla traditioner faktiskt inte är av godo och att folk behöver vara kritiska till både sina egna och andra traditioner, högtider och sedvänjor.

Kolla mer i denna utmärkta korta dokumentärfilm från Vox: