Blogg

Koranbränningen och den heliga yttrandefriheten

Yttrandefriheten kan ses som närmast en helig princip i det sekulära och liberala samhället. Men vad händer när yttrandefriheten används för att håna och kränka religiösa minoriteter och bränna heliga böcker? När blir något egentligen hets mot folkgrupp?

Koranen är islams heliga skrift. Muslimer behandlar den med stor vördnad och respekt då den anses vara Guds ord och budskap till mänskligheten.

Vid det här laget har nog de flesta hört om den danska politikern Rasmus Paludan från det högerextrema partiet Stram Kurs och hans planer på att bränna Koranen utanför en moské i Rosengård. Paludan har gjort sig känd för en rad islamfientliga manifestationer i Danmark , där han bland annat sparkat på Koranen och bränt Koranen inlindad i bacon. Den högerextrema gatukonstnären Dan Park, som bland annat blivit fälld för hets mot folkgrupp, ska ha bjudit in Paludan för en liknande manifestation här i Sverige, i syfte att provocera fram våld från muslimer och därigenom visa ”islams sanna ansikte”. Polisen gav dock aldrig tillstånd för manifestationen, med hänsyn till säkerheten för både arrangör, deltagare och medborgare.

Rasmus Paludan stoppades till och med vid gränsen och fick ett tvåårigt inreseförbud till Sverige, men andra personer från Stram Kurs var på plats på stortorget i Malmö. Där sparkade man bland annat på en Koran och lite senare brändes Koranen i en annan stadsdel i Malmö.

Flera imamer försökte länge mana till lugn men demonstrationerna urartade under kvällen. Följden blev ett våldsamt upplopp med bilbränder och föremål som kastades mot polisen, precis den reaktion som Rasmus Paludan och Dan Park varit ute efter. Under det våldsamma upploppet började dessutom demonstranter att ropa slagord mot judar: ”Judar kom ihåg Khaybar, Mohammads armé återvänder”, där Khaybar syftar på ett historiskt slag där Muhammed och de första muslimerna besegrade en judisk stam i staden Khaybar. Även denna händelse är nu polisanmäld.

För det första kan det vara värt att fundera på varför brännandet av en helig skrift kan leda till så starka känslor och reaktioner. För den som själv inte är religiöst lagd kan det vara svårt att förstå själva konceptet med att hålla något för heligt. Men som bland annat Joel Halldorf visar i sin nya bok Gud: Jakten finns det gott om saker som kan anses som heliga även av sekulära människor, även om själva ordet heligt kanske inte används. I ett spännande samtal med Christer Sturmark lyfter Joel Halldorf frågan vad som skulle motsvara en helig skrift för sekulära människor och menar att deklarationen om de mänskliga rättigheterna för många skulle kunna kvala in som helig. Han nämner bland annat diplomaten och den socialdemokratiska politikern Jan Eliasson som alltid bär deklarationen med sig, som en närmast symbolisk manifestation. Demokrati, mänskliga rättigheter och även yttrandefrihet kan av många ses som nästan heliga principer och många provoceras när dessa ifrågasätts. Hur skulle reaktionerna bli om exempelvis NMR eller religiösa extremister brände deklarationen med de mänskliga rättigheterna utanför riksdagshuset?

Religionsvetaren Jonas Svensson menar i en artikel att vi alla har en benägenhet att tillskriva objekt, personer och idéer helighet och att reagerar känslomässigt negativt på metaforisk eller fysisk ”nedsmutsning” av det heliga. Han lyfter fram det provokativa råpunkbandet Massgrav som lekte med tanken på att trycka upp T-shirtar med en bild på Astrid Lindgren och texten ”Astrid Lindgren Jävla hora”. Vi kan lätt föreställa oss reaktionerna om någon skulle gå omkring iklädd en sådan, kanske i Vimmerby?

Men om någon brände Bibeln, skulle det verkligen leda till våldsamma upplopp, undrar vissa? Är kanske islam en mer våldsbenägen och lättkränkt religion trots allt? Här behöver vi kanske göra vad Joel Halldorf kallar en maktanalys. Det blir förstås skillnad om en minoritetsgrupp i samhället utsätts, särskilt en grupp som sedan länge upplever sig som diskriminerad och utsatt för fördomar och hat, .

Jag tror nog att de flesta ser det som totalt respektlöst och moraliskt förkastligt att bränna en helig bok, men det behöver ju inte betyda att man vill förbjuda det i lag. Det verkar problematiskt att börja göra undantag för vissa grupper eller religioner eller tillskriva särskilda rättigheter för grupper bara baserade på deras position i samhället. Visst bör väl religionsfrihet och yttrandefrihet vara generella principer som gäller alla lika?

Det kan också verka märkligt att i varje enskilt fall ta hänsyn till eventuella negativa följder, exempelvis av att driva med eller håna en religion och dess yttringar. För även om konsekvenserna inte alltid blir positiva kan ju ju yttrandefriheten ses som värdefull i sig själv. Hur hade samhället sett ut om kristendomen aldrig hade fått utsättas för satir eller kritik? Alla inskränkningar leder också till en gränsdragningsproblematik. Det finns här en risk att det hela blir ”ett sluttande block” där till slut även helt legitim religionskritik får stryka på foten. Och vi kan nog alla hålla med om att religiösa idéer och yttringar behöver få kritiseras och till och med drivas med, precis som vi kan använda kritik, satir, provokation och humor för att kritisera politiska ideologer.

Men sedan finns det ju i Sverige redan vissa inskränkningar och begränsningar av yttrandefriheten, inskränkningar som verkar fullt rimliga. Enligt lagen om hets mot folkgrupp får faktiskt inte vad som helst sägas om en annan grupp. ”Islam är ingen folkgrupp” hör vi ibland när lagen kommer på tal, men vad jag kan utläsa är det en skillnad på att håna eller kritisera en religion och att uttrycka hat eller hot mot de människor som tillhör en viss religion.

Enligt 16 kap 8 § brottsbalken, är hets mot folkgrupp att ”uppsåtligen, i uttalande eller i annat meddelande som sprids, hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck.”

Nu är jag inte jurist, men med min begränsade kunskap, verkar det inte uteslutet att en offentlig koranbränning skulle kunna falla under hets mot folkgrupp, om syftet verkar vara just att hysa missaktning mot muslimer som grupp. Johan Nordqvist på organisationen Juridikfronten, som jobbar mot högerextrem brottslighet, menar dock att koranbränningen i sig självt inte utgör ett brott utan att man måste titta på vad som sades under själva aktionen. Förhoppningsvis får vi snart reda på om just denna koranbränning kan räknas som hets mot folkgrupp.

Yttrandefriheten kan ses som närmast en helig princip i det sekulära och liberala samhället. Men vad händer när yttrandefriheten används för att håna och kränka religiösa minoriteter och bränna heliga böcker? När blir något egentligen hets mot folkgrupp?

Koranen är islams heliga skrift. Muslimer behandlar den med stor vördnad och respekt då den anses vara Guds ord och budskap till mänskligheten.

Vid det här laget har nog de flesta hört om den danska politikern Rasmus Paludan från det högerextrema partiet Stram Kurs och hans planer på att bränna Koranen utanför en moské i Rosengård. Paludan har gjort sig känd för en rad islamfientliga manifestationer i Danmark , där han bland annat sparkat på Koranen och bränt Koranen inlindad i bacon. Den högerextrema gatukonstnären Dan Park, som bland annat blivit fälld för hets mot folkgrupp, ska ha bjudit in Paludan för en liknande manifestation här i Sverige, i syfte att provocera fram våld från muslimer och därigenom visa ”islams sanna ansikte”. Polisen gav dock aldrig tillstånd för manifestationen, med hänsyn till säkerheten för både arrangör, deltagare och medborgare.

Rasmus Paludan stoppades till och med vid gränsen och fick ett tvåårigt inreseförbud till Sverige, men andra personer från Stram Kurs var på plats på stortorget i Malmö. Där sparkade man bland annat på en Koran och lite senare brändes Koranen i en annan stadsdel i Malmö.

Flera imamer försökte länge mana till lugn men demonstrationerna urartade under kvällen. Följden blev ett våldsamt upplopp med bilbränder och föremål som kastades mot polisen, precis den reaktion som Rasmus Paludan och Dan Park varit ute efter. Under det våldsamma upploppet började dessutom demonstranter att ropa slagord mot judar: ”Judar kom ihåg Khaybar, Mohammads armé återvänder”, där Khaybar syftar på ett historiskt slag där Muhammed och de första muslimerna besegrade en judisk stam i staden Khaybar. Även denna händelse är nu polisanmäld.

För det första kan det vara värt att fundera på varför brännandet av en helig skrift kan leda till så starka känslor och reaktioner. För den som själv inte är religiöst lagd kan det vara svårt att förstå själva konceptet med att hålla något för heligt. Men som bland annat Joel Halldorf visar i sin nya bok Gud: Jakten finns det gott om saker som kan anses som heliga även av sekulära människor, även om själva ordet heligt kanske inte används. I ett spännande samtal med Christer Sturmark lyfter Joel Halldorf frågan vad som skulle motsvara en helig skrift för sekulära människor och menar att deklarationen om de mänskliga rättigheterna för många skulle kunna kvala in som helig. Han nämner bland annat diplomaten och den socialdemokratiska politikern Jan Eliasson som alltid bär deklarationen med sig, som en närmast symbolisk manifestation. Demokrati, mänskliga rättigheter och även yttrandefrihet kan av många ses som nästan heliga principer och många provoceras när dessa ifrågasätts. Hur skulle reaktionerna bli om exempelvis NMR eller religiösa extremister brände deklarationen med de mänskliga rättigheterna utanför riksdagshuset?

Religionsvetaren Jonas Svensson menar i en artikel att vi alla har en benägenhet att tillskriva objekt, personer och idéer helighet och att reagerar känslomässigt negativt på metaforisk eller fysisk ”nedsmutsning” av det heliga. Han lyfter fram det provokativa råpunkbandet Massgrav som lekte med tanken på att trycka upp T-shirtar med en bild på Astrid Lindgren och texten ”Astrid Lindgren Jävla hora”. Vi kan lätt föreställa oss reaktionerna om någon skulle gå omkring iklädd en sådan, kanske i Vimmerby?

Men om någon brände Bibeln, skulle det verkligen leda till våldsamma upplopp, undrar vissa? Är kanske islam en mer våldsbenägen och lättkränkt religion trots allt? Här behöver vi kanske göra vad Joel Halldorf kallar en maktanalys. Det blir förstås skillnad om en minoritetsgrupp i samhället utsätts, särskilt en grupp som sedan länge upplever sig som diskriminerad och utsatt för fördomar och hat, .

Jag tror nog att de flesta ser det som totalt respektlöst och moraliskt förkastligt att bränna en helig bok, men det behöver ju inte betyda att man vill förbjuda det i lag. Det verkar problematiskt att börja göra undantag för vissa grupper eller religioner eller tillskriva särskilda rättigheter för grupper bara baserade på deras position i samhället. Visst bör väl religionsfrihet och yttrandefrihet vara generella principer som gäller alla lika?

Det kan också verka märkligt att i varje enskilt fall ta hänsyn till eventuella negativa följder, exempelvis av att driva med eller håna en religion och dess yttringar. För även om konsekvenserna inte alltid blir positiva kan ju ju yttrandefriheten ses som värdefull i sig själv. Hur hade samhället sett ut om kristendomen aldrig hade fått utsättas för satir eller kritik? Alla inskränkningar leder också till en gränsdragningsproblematik. Det finns här en risk att det hela blir ”ett sluttande block” där till slut även helt legitim religionskritik får stryka på foten. Och vi kan nog alla hålla med om att religiösa idéer och yttringar behöver få kritiseras och till och med drivas med, precis som vi kan använda kritik, satir, provokation och humor för att kritisera politiska ideologer.

Men sedan finns det ju i Sverige redan vissa inskränkningar och begränsningar av yttrandefriheten, inskränkningar som verkar fullt rimliga. Enligt lagen om hets mot folkgrupp får faktiskt inte vad som helst sägas om en annan grupp. ”Islam är ingen folkgrupp” hör vi ibland när lagen kommer på tal, men vad jag kan utläsa är det en skillnad på att håna eller kritisera en religion och att uttrycka hat eller hot mot de människor som tillhör en viss religion.

Enligt 16 kap 8 § brottsbalken, är hets mot folkgrupp att ”uppsåtligen, i uttalande eller i annat meddelande som sprids, hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck.”

Nu är jag inte jurist, men med min begränsade kunskap, verkar det inte uteslutet att en offentlig koranbränning skulle kunna falla under hets mot folkgrupp, om syftet verkar vara just att hysa missaktning mot muslimer som grupp. Johan Nordqvist på organisationen Juridikfronten, som jobbar mot högerextrem brottslighet, menar dock att koranbränningen i sig självt inte utgör ett brott utan att man måste titta på vad som sades under själva aktionen. Förhoppningsvis får vi snart reda på om just denna koranbränning kan räknas som hets mot folkgrupp.

Yttrandefriheten kan ses som närmast en helig princip i det sekulära och liberala samhället. Men vad händer när yttrandefriheten används för att håna och kränka religiösa minoriteter och bränna heliga böcker? När blir något egentligen hets mot folkgrupp?

Koranen är islams heliga skrift. Muslimer behandlar den med stor vördnad och respekt då den anses vara Guds ord och budskap till mänskligheten.

Vid det här laget har nog de flesta hört om den danska politikern Rasmus Paludan från det högerextrema partiet Stram Kurs och hans planer på att bränna Koranen utanför en moské i Rosengård. Paludan har gjort sig känd för en rad islamfientliga manifestationer i Danmark , där han bland annat sparkat på Koranen och bränt Koranen inlindad i bacon. Den högerextrema gatukonstnären Dan Park, som bland annat blivit fälld för hets mot folkgrupp, ska ha bjudit in Paludan för en liknande manifestation här i Sverige, i syfte att provocera fram våld från muslimer och därigenom visa ”islams sanna ansikte”. Polisen gav dock aldrig tillstånd för manifestationen, med hänsyn till säkerheten för både arrangör, deltagare och medborgare.

Rasmus Paludan stoppades till och med vid gränsen och fick ett tvåårigt inreseförbud till Sverige, men andra personer från Stram Kurs var på plats på stortorget i Malmö. Där sparkade man bland annat på en Koran och lite senare brändes Koranen i en annan stadsdel i Malmö.

Flera imamer försökte länge mana till lugn men demonstrationerna urartade under kvällen. Följden blev ett våldsamt upplopp med bilbränder och föremål som kastades mot polisen, precis den reaktion som Rasmus Paludan och Dan Park varit ute efter. Under det våldsamma upploppet började dessutom demonstranter att ropa slagord mot judar: ”Judar kom ihåg Khaybar, Mohammads armé återvänder”, där Khaybar syftar på ett historiskt slag där Muhammed och de första muslimerna besegrade en judisk stam i staden Khaybar. Även denna händelse är nu polisanmäld.

För det första kan det vara värt att fundera på varför brännandet av en helig skrift kan leda till så starka känslor och reaktioner. För den som själv inte är religiöst lagd kan det vara svårt att förstå själva konceptet med att hålla något för heligt. Men som bland annat Joel Halldorf visar i sin nya bok Gud: Jakten finns det gott om saker som kan anses som heliga även av sekulära människor, även om själva ordet heligt kanske inte används. I ett spännande samtal med Christer Sturmark lyfter Joel Halldorf frågan vad som skulle motsvara en helig skrift för sekulära människor och menar att deklarationen om de mänskliga rättigheterna för många skulle kunna kvala in som helig. Han nämner bland annat diplomaten och den socialdemokratiska politikern Jan Eliasson som alltid bär deklarationen med sig, som en närmast symbolisk manifestation. Demokrati, mänskliga rättigheter och även yttrandefrihet kan av många ses som nästan heliga principer och många provoceras när dessa ifrågasätts. Hur skulle reaktionerna bli om exempelvis NMR eller religiösa extremister brände deklarationen med de mänskliga rättigheterna utanför riksdagshuset?

Religionsvetaren Jonas Svensson menar i en artikel att vi alla har en benägenhet att tillskriva objekt, personer och idéer helighet och att reagerar känslomässigt negativt på metaforisk eller fysisk ”nedsmutsning” av det heliga. Han lyfter fram det provokativa råpunkbandet Massgrav som lekte med tanken på att trycka upp T-shirtar med en bild på Astrid Lindgren och texten ”Astrid Lindgren Jävla hora”. Vi kan lätt föreställa oss reaktionerna om någon skulle gå omkring iklädd en sådan, kanske i Vimmerby?

Men om någon brände Bibeln, skulle det verkligen leda till våldsamma upplopp, undrar vissa? Är kanske islam en mer våldsbenägen och lättkränkt religion trots allt? Här behöver vi kanske göra vad Joel Halldorf kallar en maktanalys. Det blir förstås skillnad om en minoritetsgrupp i samhället utsätts, särskilt en grupp som sedan länge upplever sig som diskriminerad och utsatt för fördomar och hat, .

Jag tror nog att de flesta ser det som totalt respektlöst och moraliskt förkastligt att bränna en helig bok, men det behöver ju inte betyda att man vill förbjuda det i lag. Det verkar problematiskt att börja göra undantag för vissa grupper eller religioner eller tillskriva särskilda rättigheter för grupper bara baserade på deras position i samhället. Visst bör väl religionsfrihet och yttrandefrihet vara generella principer som gäller alla lika?

Det kan också verka märkligt att i varje enskilt fall ta hänsyn till eventuella negativa följder, exempelvis av att driva med eller håna en religion och dess yttringar. För även om konsekvenserna inte alltid blir positiva kan ju ju yttrandefriheten ses som värdefull i sig själv. Hur hade samhället sett ut om kristendomen aldrig hade fått utsättas för satir eller kritik? Alla inskränkningar leder också till en gränsdragningsproblematik. Det finns här en risk att det hela blir ”ett sluttande block” där till slut även helt legitim religionskritik får stryka på foten. Och vi kan nog alla hålla med om att religiösa idéer och yttringar behöver få kritiseras och till och med drivas med, precis som vi kan använda kritik, satir, provokation och humor för att kritisera politiska ideologer.

Men sedan finns det ju i Sverige redan vissa inskränkningar och begränsningar av yttrandefriheten, inskränkningar som verkar fullt rimliga. Enligt lagen om hets mot folkgrupp får faktiskt inte vad som helst sägas om en annan grupp. ”Islam är ingen folkgrupp” hör vi ibland när lagen kommer på tal, men vad jag kan utläsa är det en skillnad på att håna eller kritisera en religion och att uttrycka hat eller hot mot de människor som tillhör en viss religion.

Enligt 16 kap 8 § brottsbalken, är hets mot folkgrupp att ”uppsåtligen, i uttalande eller i annat meddelande som sprids, hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck.”

Nu är jag inte jurist, men med min begränsade kunskap, verkar det inte uteslutet att en offentlig koranbränning skulle kunna falla under hets mot folkgrupp, om syftet verkar vara just att hysa missaktning mot muslimer som grupp. Johan Nordqvist på organisationen Juridikfronten, som jobbar mot högerextrem brottslighet, menar dock att koranbränningen i sig självt inte utgör ett brott utan att man måste titta på vad som sades under själva aktionen. Förhoppningsvis får vi snart reda på om just denna koranbränning kan räknas som hets mot folkgrupp.

Blogg

Mitt möte med Nordiska Motståndsrörelsen

Jag har nog alltid hyst en skräckblandad fascination för alla typer av extrema politiska och religiösa rörelser. I somras fick jag genom Sensus chansen att vara med under Almedalsveckan i Visby. Det som var den stora nyheten och debattämnet i år var att den nationalsocialistiska organisationen Nordiska Motståndsrörelsen för första gången fanns på plats med ett tält. (Förmodligen blir det av förklarliga skäl också sista gången om man ska tro arrangörerna. SvD) Jag var en av dem som pratade med medlemmar från Nordiska Motståndsrörelsen och slutet av artikeln finns ett filmklipp från detta möte.

Redan här kan en ju ställa sig frågan om det ens är moraliskt försvarbart att ”ta diskussionen” med personer som företräder en så extrem politisk ideologi som nationalsocialism. En ideologi som inte bara står i bjärt kontrast till demokrati, antirasism, mångfald, feminism och liberala värderingar utan också vill rensa hela norden från ”rasfrämlingar” genom att skicka tillbaka alla som inte tillhör den ”nordiska rasen”. Tjänar det något till att prata med dessa människor och i så fall varför? Kommer någon upphöra att vara nazist om jag lyckas presentera tillräckligt bra motargument? Förmodligen inte, även om det säkerligen går att så frön av tvivel. Men min ingång blev snarare att ställa frågor och följdfrågor för att få en större förståelse för vad de faktiskt tror på och varför, hur de ser på världen och hur de tycker att samhället bör formas.

Jag var inte den enda som var nyfiken för när jag kom dit fanns redan skaror av människor på plats. Vissa var inbegripna i mer eller mindre vilda diskussioner med företrädare för organisationen, medan andra stod och lyssnade eller filmade med sina mobiler. Det kändes smått surrealistiskt att stå där och prata med människor som på allvar företräder en politisk ideologi som nog många uppfattat som förpassad till historiens skräphög. DN:s ledarredaktion sammanfattar min känsla rätt bra när de skriver: ” Det är lätt att förstå att somliga inte riktigt vill ta detta till sig. Det är en försvarsmekanism att vilja vifta bort och trivialisera, liksom att skratta. …det finns också en tendens att inte vilja kännas vid att nazister är nazister. Att betrakta allt som en bagatell, en kittlande lek, som om nazister är så bisarra att de nog knappt finns på riktigt.” (DN)

Det märktes snart att flera företrädare på plats var både pålästa, välformulerade och bra på att argumentera, vilket kanske blir provocerande för vissa att höra. Men det är egentligen inte konstigare än att alla som har en väldigt avvikande eller konspiratorisk uppfattning i mycket högre grad tvingas läsa på och slipa på sina argument. Detta ställer stora krav på den som ger sig in i diskussionen. Hur lätt skulle det till exempel vara att argumentera mot någon som tror att månlandningarna var en bluff och som kan rabbla tusen olika källor och har utförliga svar på alla dina följdfrågor? Det betyder givetvis inte att personen har rätt, snarare att du behöver samla argument och läsa på mer själv, hur absurd uppfattningen än kan verka.

För Nordiska motståndsrörelsen är idén om en konspiration helt central och de förnekar mycket av den historieskrivning som många inte ens tänkt på att ifrågasätta. Enligt de jag fick chansen att prata med har förintelsen inte ägt rum. Bevis är fabricerade och vittnen ljuger. Världen styrs av en liten elit, ”globalisterna” (som verkar vara en omskrivning för judarna), som vill lägga världen under sina fötter, framförallt genom att försvaga den vita rasen. Någon gav uttryck för att vaccinationer är farliga och en del av konspirationen, likaså GMO-grödor. Flera lyfte särskilt fram hbtq-rörelsen eller ”homolobbyn” som de kallar den som ett stort hot mot den vita rasen. Visionen för framtidens värld (som jag uppfattade saken) är etniskt homogena grupper eller ”raser” som lever åtskilt från varandra i sina egna nationer.  Förmodligen är dessa uppfattningar så främmande för många av oss som läser detta att vi inte ens vet var vi skulle börja för att bemöta dem. Men genom att ta dessa åsikter och värderingar på allvar så kan vi också bli stärkta och mer grundade i vår egen uppfattning. Nästan alla som du pratar med i dagens Sverige kommer säga sig vara för demokrati, allas lika värde, jämställdhet och mångfald. Men dessa ideal och värderingar som känns så självklara behöver också grundas på något, de behöver motiveras. Ta allas lika värde som exempel. Vad menar vi med uttrycket? Vad består detta värde i och vad är det som säger att det är lika för alla? Dessa slags värderingar måste ständigt erövras på nytt för att de ska betyda något, särskilt idag när de är mer hotade än på länge. Här har Sensus och folkbildningen en viktig roll att spela.

Och så var det filmklippet då. En bit in i filmen kommer jag in i samtalet med presstalesmannen Pär Öberg. Det blev väldigt improviserat och jag ställde mestadels öppna frågor för att få en bild av vad de har för världsbild, värderingar och vision för framtiden.

Jag har nog alltid hyst en skräckblandad fascination för alla typer av extrema politiska och religiösa rörelser. I somras fick jag genom Sensus chansen att vara med under Almedalsveckan i Visby. Det som var den stora nyheten och debattämnet i år var att den nationalsocialistiska organisationen Nordiska Motståndsrörelsen för första gången fanns på plats med ett tält. (Förmodligen blir det av förklarliga skäl också sista gången om man ska tro arrangörerna. SvD) Jag var en av dem som pratade med medlemmar från Nordiska Motståndsrörelsen och slutet av artikeln finns ett filmklipp från detta möte.

Redan här kan en ju ställa sig frågan om det ens är moraliskt försvarbart att ”ta diskussionen” med personer som företräder en så extrem politisk ideologi som nationalsocialism. En ideologi som inte bara står i bjärt kontrast till demokrati, antirasism, mångfald, feminism och liberala värderingar utan också vill rensa hela norden från ”rasfrämlingar” genom att skicka tillbaka alla som inte tillhör den ”nordiska rasen”. Tjänar det något till att prata med dessa människor och i så fall varför? Kommer någon upphöra att vara nazist om jag lyckas presentera tillräckligt bra motargument? Förmodligen inte, även om det säkerligen går att så frön av tvivel. Men min ingång blev snarare att ställa frågor och följdfrågor för att få en större förståelse för vad de faktiskt tror på och varför, hur de ser på världen och hur de tycker att samhället bör formas.

Jag var inte den enda som var nyfiken för när jag kom dit fanns redan skaror av människor på plats. Vissa var inbegripna i mer eller mindre vilda diskussioner med företrädare för organisationen, medan andra stod och lyssnade eller filmade med sina mobiler. Det kändes smått surrealistiskt att stå där och prata med människor som på allvar företräder en politisk ideologi som nog många uppfattat som förpassad till historiens skräphög. DN:s ledarredaktion sammanfattar min känsla rätt bra när de skriver: ” Det är lätt att förstå att somliga inte riktigt vill ta detta till sig. Det är en försvarsmekanism att vilja vifta bort och trivialisera, liksom att skratta. …det finns också en tendens att inte vilja kännas vid att nazister är nazister. Att betrakta allt som en bagatell, en kittlande lek, som om nazister är så bisarra att de nog knappt finns på riktigt.” (DN)

Det märktes snart att flera företrädare på plats var både pålästa, välformulerade och bra på att argumentera, vilket kanske blir provocerande för vissa att höra. Men det är egentligen inte konstigare än att alla som har en väldigt avvikande eller konspiratorisk uppfattning i mycket högre grad tvingas läsa på och slipa på sina argument. Detta ställer stora krav på den som ger sig in i diskussionen. Hur lätt skulle det till exempel vara att argumentera mot någon som tror att månlandningarna var en bluff och som kan rabbla tusen olika källor och har utförliga svar på alla dina följdfrågor? Det betyder givetvis inte att personen har rätt, snarare att du behöver samla argument och läsa på mer själv, hur absurd uppfattningen än kan verka.

För Nordiska motståndsrörelsen är idén om en konspiration helt central och de förnekar mycket av den historieskrivning som många inte ens tänkt på att ifrågasätta. Enligt de jag fick chansen att prata med har förintelsen inte ägt rum. Bevis är fabricerade och vittnen ljuger. Världen styrs av en liten elit, ”globalisterna” (som verkar vara en omskrivning för judarna), som vill lägga världen under sina fötter, framförallt genom att försvaga den vita rasen. Någon gav uttryck för att vaccinationer är farliga och en del av konspirationen, likaså GMO-grödor. Flera lyfte särskilt fram hbtq-rörelsen eller ”homolobbyn” som de kallar den som ett stort hot mot den vita rasen. Visionen för framtidens värld (som jag uppfattade saken) är etniskt homogena grupper eller ”raser” som lever åtskilt från varandra i sina egna nationer.  Förmodligen är dessa uppfattningar så främmande för många av oss som läser detta att vi inte ens vet var vi skulle börja för att bemöta dem. Men genom att ta dessa åsikter och värderingar på allvar så kan vi också bli stärkta och mer grundade i vår egen uppfattning. Nästan alla som du pratar med i dagens Sverige kommer säga sig vara för demokrati, allas lika värde, jämställdhet och mångfald. Men dessa ideal och värderingar som känns så självklara behöver också grundas på något, de behöver motiveras. Ta allas lika värde som exempel. Vad menar vi med uttrycket? Vad består detta värde i och vad är det som säger att det är lika för alla? Dessa slags värderingar måste ständigt erövras på nytt för att de ska betyda något, särskilt idag när de är mer hotade än på länge. Här har Sensus och folkbildningen en viktig roll att spela.

Och så var det filmklippet då. En bit in i filmen kommer jag in i samtalet med presstalesmannen Pär Öberg. Det blev väldigt improviserat och jag ställde mestadels öppna frågor för att få en bild av vad de har för världsbild, värderingar och vision för framtiden.

Jag har nog alltid hyst en skräckblandad fascination för alla typer av extrema politiska och religiösa rörelser. I somras fick jag genom Sensus chansen att vara med under Almedalsveckan i Visby. Det som var den stora nyheten och debattämnet i år var att den nationalsocialistiska organisationen Nordiska Motståndsrörelsen för första gången fanns på plats med ett tält. (Förmodligen blir det av förklarliga skäl också sista gången om man ska tro arrangörerna. SvD) Jag var en av dem som pratade med medlemmar från Nordiska Motståndsrörelsen och slutet av artikeln finns ett filmklipp från detta möte.

Redan här kan en ju ställa sig frågan om det ens är moraliskt försvarbart att ”ta diskussionen” med personer som företräder en så extrem politisk ideologi som nationalsocialism. En ideologi som inte bara står i bjärt kontrast till demokrati, antirasism, mångfald, feminism och liberala värderingar utan också vill rensa hela norden från ”rasfrämlingar” genom att skicka tillbaka alla som inte tillhör den ”nordiska rasen”. Tjänar det något till att prata med dessa människor och i så fall varför? Kommer någon upphöra att vara nazist om jag lyckas presentera tillräckligt bra motargument? Förmodligen inte, även om det säkerligen går att så frön av tvivel. Men min ingång blev snarare att ställa frågor och följdfrågor för att få en större förståelse för vad de faktiskt tror på och varför, hur de ser på världen och hur de tycker att samhället bör formas.

Jag var inte den enda som var nyfiken för när jag kom dit fanns redan skaror av människor på plats. Vissa var inbegripna i mer eller mindre vilda diskussioner med företrädare för organisationen, medan andra stod och lyssnade eller filmade med sina mobiler. Det kändes smått surrealistiskt att stå där och prata med människor som på allvar företräder en politisk ideologi som nog många uppfattat som förpassad till historiens skräphög. DN:s ledarredaktion sammanfattar min känsla rätt bra när de skriver: ” Det är lätt att förstå att somliga inte riktigt vill ta detta till sig. Det är en försvarsmekanism att vilja vifta bort och trivialisera, liksom att skratta. …det finns också en tendens att inte vilja kännas vid att nazister är nazister. Att betrakta allt som en bagatell, en kittlande lek, som om nazister är så bisarra att de nog knappt finns på riktigt.” (DN)

Det märktes snart att flera företrädare på plats var både pålästa, välformulerade och bra på att argumentera, vilket kanske blir provocerande för vissa att höra. Men det är egentligen inte konstigare än att alla som har en väldigt avvikande eller konspiratorisk uppfattning i mycket högre grad tvingas läsa på och slipa på sina argument. Detta ställer stora krav på den som ger sig in i diskussionen. Hur lätt skulle det till exempel vara att argumentera mot någon som tror att månlandningarna var en bluff och som kan rabbla tusen olika källor och har utförliga svar på alla dina följdfrågor? Det betyder givetvis inte att personen har rätt, snarare att du behöver samla argument och läsa på mer själv, hur absurd uppfattningen än kan verka.

För Nordiska motståndsrörelsen är idén om en konspiration helt central och de förnekar mycket av den historieskrivning som många inte ens tänkt på att ifrågasätta. Enligt de jag fick chansen att prata med har förintelsen inte ägt rum. Bevis är fabricerade och vittnen ljuger. Världen styrs av en liten elit, ”globalisterna” (som verkar vara en omskrivning för judarna), som vill lägga världen under sina fötter, framförallt genom att försvaga den vita rasen. Någon gav uttryck för att vaccinationer är farliga och en del av konspirationen, likaså GMO-grödor. Flera lyfte särskilt fram hbtq-rörelsen eller ”homolobbyn” som de kallar den som ett stort hot mot den vita rasen. Visionen för framtidens värld (som jag uppfattade saken) är etniskt homogena grupper eller ”raser” som lever åtskilt från varandra i sina egna nationer.  Förmodligen är dessa uppfattningar så främmande för många av oss som läser detta att vi inte ens vet var vi skulle börja för att bemöta dem. Men genom att ta dessa åsikter och värderingar på allvar så kan vi också bli stärkta och mer grundade i vår egen uppfattning. Nästan alla som du pratar med i dagens Sverige kommer säga sig vara för demokrati, allas lika värde, jämställdhet och mångfald. Men dessa ideal och värderingar som känns så självklara behöver också grundas på något, de behöver motiveras. Ta allas lika värde som exempel. Vad menar vi med uttrycket? Vad består detta värde i och vad är det som säger att det är lika för alla? Dessa slags värderingar måste ständigt erövras på nytt för att de ska betyda något, särskilt idag när de är mer hotade än på länge. Här har Sensus och folkbildningen en viktig roll att spela.

Och så var det filmklippet då. En bit in i filmen kommer jag in i samtalet med presstalesmannen Pär Öberg. Det blev väldigt improviserat och jag ställde mestadels öppna frågor för att få en bild av vad de har för världsbild, värderingar och vision för framtiden.

Blogg

Det svenska hatet, om rasism och främlingsfientlighet

 

 

 

Ett samtal med Gellert Tamas, författare och dokumentärfilmare och Henrik Arnstad, historiker och vetenskapsjournalist. Moderator: Jenny Saba Persson, Rättighetscentrum Västerbotten.

Filmad i samarbete med Rättighetscentrum Västerbotten, Skellefteå Pastorat, Region Västerbotten, Europa Direkt, ABF, Vision, Skellefteå kommun, Norran och Mångkulturellt forum.

Se samtalet

 

Fler föreläsning hittar du på: sensus.se/angelaget

 

 

 

 

Ett samtal med Gellert Tamas, författare och dokumentärfilmare och Henrik Arnstad, historiker och vetenskapsjournalist. Moderator: Jenny Saba Persson, Rättighetscentrum Västerbotten.

Filmad i samarbete med Rättighetscentrum Västerbotten, Skellefteå Pastorat, Region Västerbotten, Europa Direkt, ABF, Vision, Skellefteå kommun, Norran och Mångkulturellt forum.

Se samtalet

 

Fler föreläsning hittar du på: sensus.se/angelaget

 

 

 

 

Ett samtal med Gellert Tamas, författare och dokumentärfilmare och Henrik Arnstad, historiker och vetenskapsjournalist. Moderator: Jenny Saba Persson, Rättighetscentrum Västerbotten.

Filmad i samarbete med Rättighetscentrum Västerbotten, Skellefteå Pastorat, Region Västerbotten, Europa Direkt, ABF, Vision, Skellefteå kommun, Norran och Mångkulturellt forum.

Se samtalet

 

Fler föreläsning hittar du på: sensus.se/angelaget

 

Blogg

Hur ser dagens Hitler ut?

Små små steg och ofarliga resonemang. Plötsligt är det normalt. Vi och dom.

Varje faktor, en och en, är ofarlig, men i kombination skulle de kunna leda till rasism.

Lyssna till Karin Ljung Aust som resonerar kring Rasismens rötter.

Angeläget!

 

 

Fler Angeläget föreläsningar finns på sensus.se/angelaget

 

Små små steg och ofarliga resonemang. Plötsligt är det normalt. Vi och dom.

Varje faktor, en och en, är ofarlig, men i kombination skulle de kunna leda till rasism.

Lyssna till Karin Ljung Aust som resonerar kring Rasismens rötter.

Angeläget!

 

 

Fler Angeläget föreläsningar finns på sensus.se/angelaget

 

Små små steg och ofarliga resonemang. Plötsligt är det normalt. Vi och dom.

Varje faktor, en och en, är ofarlig, men i kombination skulle de kunna leda till rasism.

Lyssna till Karin Ljung Aust som resonerar kring Rasismens rötter.

Angeläget!

 

 

Fler Angeläget föreläsningar finns på sensus.se/angelaget

 

Blogg

Sinterklaas och Swarte Piet – är alla traditioner verkligen värda att bevara?

sinterklaasDet är några veckor kvar till jul, men i Nederländerna ges en försmak redan ikväll, genom firandet av Sinterklaas. Namnet låter nog bekant för de flesta svenska öron, eftersom det är nederländska för Sankt Nikolaus, det kristna helgonet som blivit så förknippad med julen, i engelskspråkiga länder känd som Santa Claus och i Sverige som Jultomten. Sinterklaas kommer dock inte ensam med presenter och godis i kvällens firande. Med sig har han också den mindre kända medhjälparen Swarte Piet, Svarte Petter, som på senare tid diskuterats och kritiserats häftigt. Personer klär nämligen ut sig till Swarte Piet genom så kallad black face-sminkning, alltså med svart smink i ansiktet, färgade läppar och i peruker med krulligt hår. Karaktärens utseende har av vissa försvarats med att det skulle handla om sot från skorstenen som han anses klättra ned i, men många andra menar att det handlar om en typiskt rasistisk nidbild av en svart man, som hänger ihop med landets koloniala historia. Många vill att den otidsenliga traditionen helt försvinner, andra vill ha kvar karaktären men tvätta bort de rasistiska konnotationerna. Och så finns det förstås de som blir djupt upprörda över tanken på att en tradition som de själva har positiva och varma minnen av är på väg att försvinna.

Diskussionen liknar lite den som uppstod här i Sverige när Disney valde att ta bort vissa sekvenser från TV-programmet Kalle Ankas jul för några år sedan för att de ansågs bygga på just rasistiska stereotyper. Här ser vi både hur folk faktiskt är beredda att förändra traditioner när det behövs, men också på vilken stark makt traditioner faktiskt utövar på oss. För mig blir det uppenbart att alla traditioner faktiskt inte är av godo och att folk behöver vara kritiska till både sina egna och andra traditioner, högtider och sedvänjor.

Kolla mer i denna utmärkta korta dokumentärfilm från Vox:

sinterklaasDet är några veckor kvar till jul, men i Nederländerna ges en försmak redan ikväll, genom firandet av Sinterklaas. Namnet låter nog bekant för de flesta svenska öron, eftersom det är nederländska för Sankt Nikolaus, det kristna helgonet som blivit så förknippad med julen, i engelskspråkiga länder känd som Santa Claus och i Sverige som Jultomten. Sinterklaas kommer dock inte ensam med presenter och godis i kvällens firande. Med sig har han också den mindre kända medhjälparen Swarte Piet, Svarte Petter, som på senare tid diskuterats och kritiserats häftigt. Personer klär nämligen ut sig till Swarte Piet genom så kallad black face-sminkning, alltså med svart smink i ansiktet, färgade läppar och i peruker med krulligt hår. Karaktärens utseende har av vissa försvarats med att det skulle handla om sot från skorstenen som han anses klättra ned i, men många andra menar att det handlar om en typiskt rasistisk nidbild av en svart man, som hänger ihop med landets koloniala historia. Många vill att den otidsenliga traditionen helt försvinner, andra vill ha kvar karaktären men tvätta bort de rasistiska konnotationerna. Och så finns det förstås de som blir djupt upprörda över tanken på att en tradition som de själva har positiva och varma minnen av är på väg att försvinna.

Diskussionen liknar lite den som uppstod här i Sverige när Disney valde att ta bort vissa sekvenser från TV-programmet Kalle Ankas jul för några år sedan för att de ansågs bygga på just rasistiska stereotyper. Här ser vi både hur folk faktiskt är beredda att förändra traditioner när det behövs, men också på vilken stark makt traditioner faktiskt utövar på oss. För mig blir det uppenbart att alla traditioner faktiskt inte är av godo och att folk behöver vara kritiska till både sina egna och andra traditioner, högtider och sedvänjor.

Kolla mer i denna utmärkta korta dokumentärfilm från Vox:

sinterklaasDet är några veckor kvar till jul, men i Nederländerna ges en försmak redan ikväll, genom firandet av Sinterklaas. Namnet låter nog bekant för de flesta svenska öron, eftersom det är nederländska för Sankt Nikolaus, det kristna helgonet som blivit så förknippad med julen, i engelskspråkiga länder känd som Santa Claus och i Sverige som Jultomten. Sinterklaas kommer dock inte ensam med presenter och godis i kvällens firande. Med sig har han också den mindre kända medhjälparen Swarte Piet, Svarte Petter, som på senare tid diskuterats och kritiserats häftigt. Personer klär nämligen ut sig till Swarte Piet genom så kallad black face-sminkning, alltså med svart smink i ansiktet, färgade läppar och i peruker med krulligt hår. Karaktärens utseende har av vissa försvarats med att det skulle handla om sot från skorstenen som han anses klättra ned i, men många andra menar att det handlar om en typiskt rasistisk nidbild av en svart man, som hänger ihop med landets koloniala historia. Många vill att den otidsenliga traditionen helt försvinner, andra vill ha kvar karaktären men tvätta bort de rasistiska konnotationerna. Och så finns det förstås de som blir djupt upprörda över tanken på att en tradition som de själva har positiva och varma minnen av är på väg att försvinna.

Diskussionen liknar lite den som uppstod här i Sverige när Disney valde att ta bort vissa sekvenser från TV-programmet Kalle Ankas jul för några år sedan för att de ansågs bygga på just rasistiska stereotyper. Här ser vi både hur folk faktiskt är beredda att förändra traditioner när det behövs, men också på vilken stark makt traditioner faktiskt utövar på oss. För mig blir det uppenbart att alla traditioner faktiskt inte är av godo och att folk behöver vara kritiska till både sina egna och andra traditioner, högtider och sedvänjor.

Kolla mer i denna utmärkta korta dokumentärfilm från Vox: