Blogg

Argumenten för och emot böneutrop

I förra veckan trädde beslutet i kraft som gör det möjligt för en moské i Växjö att ha böneutrop. Ljudet det handlar om kommer att låta en gång i veckan under tre minuter, i samband med fredagsbönen. Flera debattörer och politiker har varit  kritiska till beslutet, medan andra har försvarat det. Frågan diskuterades egentligen redan 2013 då en moské i Fittja blev först i landet med böneutrop och till stor del är det samma argument för och emot böneutrop som nu återkommer. Men hur hållbara är de olika argumenten? Vilka principer vilar de på?

Vi har religionsfrihet – alltså bör böneutrop tillåtas

Religionsfriheten är en av de mänskliga rättigheterna och inbegriper inte bara rätten att tro på vad man vill utan också att utöva sin religion ensam eller i gemenskap med andra och följa sin religions påbud så länge dessa inte strider mot några andra lagar eller inskränker på andras fri- och rättigheter. För de allra flesta är religionsfriheten en självklar och odiskutabel rättighet, även om vissa anser att det som inbegrips i religionsfriheten redan täcks av andra rättigheter som yttrandefrihet, föreningsfrihet och mötesfrihet. Religionsfrihet hänger tätt samman med idén om en sekulär stat – alltså att staten inte bör behandla religioner olika genom att exempelvis gynna eller ge särskilda fördelar till en särskild religion. Vilket leder oss till nästa argument.

Eftersom kyrkringningar är tillåtna bör även böneutrop vara det

Om vi köper idén om en sekulär stat vore det inkonsekvent att tillåta det ena uttrycket men inte det andra. Såvida det inte föreligger någon relevant skillnad mellan böneutrop och kyrkringningar. Ett argument skulle då kunna vara att..

Kyrkringningar är en del av det svenska kulturarvet och har därmed en särställning

Centerpartisten Staffan Danielsson uttryckte det som att ”kyrkklockors klang är ett historiskt och kulturellt betingat undantag från regeln att vara mycket restriktiv med det offentliga luftrummet”. Men är det i sig ett tillräckligt argument att något bör få undantag bara för att det är en del av en tradition eller för att det ”alltid” har funnits? I så fall har vi andra företeelser som också funnits i alla tider, som patriarkala normer eller förtryck av minoriteter. Att något har funnits under lång tid säger helt enkelt inget om huruvida det är bra eller dåligt. Ett annat problem med kulturarvsargumentet är att man tenderar att ”låsa fast” kulturen och göra den till något statiskt/oföränderligt. Med samma argument hade nämligen aldrig kristendomen eller kyrkklockor kunnat bli en del av den svenska kulturen eftersom även det är en ”importerad” tradition en gång i tiden.

Om politiker ska ägna sig åt att värdera och särbehandla olika kulturella uttryck utifrån hur ursprungliga de är har vi också rört oss från det sekulära och liberala samhället mot ett mer nationalistiskt där någon uppifrån bestämmer och reglerar ”folkets” kultur. När det ”nationella” ska upphöjas och skyddas så sätts det också i kontrast till något annat, som därmed ges en lägre status. Fördelen med en stark nationalism skulle kunna vara att det kan skapa tydliga ramar, gemenskap och stärkt identitet, men på bekostnad av en ökad polarisering och spänning mellan den egna gruppen och de utanför. Detta skulle i sin tur kunna anses leda till ökade konflikter mellan grupper i Sverige och framväxten av parallellsamhällen.

Vi har religionsfrihet – alltså bör böneutrop inte tillåtas

Debattören Ann Heberlein tar fasta på att religionsfriheten också innefattar friheten från religion. Detta innebär att man ”aldrig, under några omständigheter, får tvinga någon att ansluta sig till en religiös åskådning eller underkasta sig religiösa påbud”. Enligt henne blir böneutrop ett intrång i den enskilda människans autonomi, alltså hennes rätt att själv bestämma över saker som berör henne. Anledningen skulle vara att böneutropet till skillnad från kyrkringningar består av ett utropat budskap på arabiska, som inte bara uppmanar till bön utan i sig självt är en bön (även om det för den icke arabisktalande ändå bara lär framstå som en serie ljud). Hon påpekar också att religionsfriheten faktiskt får begränsas med hänsyn till andras fri- och rättigheter. Men frågan är om detta har relevans för böneutropet. För ingen tvingas väl att ansluta sig till eller underkasta sig religiösa påbud av att bara höra en bön?

Imamen Salahudin Barakat bemöter argumentet genom att hänvisa till Europakonventionen, som menar att religiösa uttryck får vara synliga, men inte påtvingande för andra. Att exempelvis behöva se en sikh i turban eller en buddhistmunk i sina munkdräkt skulle kunna upplevas som provocerande för den som vill slippa se religion runt omkring sig, men dessa uttryck är inte påtvingande, såvida inte någon tvingar just mig att bära turban eller munkdräkt. Möjligen kan det anses svårare att värja sig mot ett religiöst budskap som ropas ut från en högtalare precis i närheten av min bostad. Men är det inte så att vi rätt ofta utsätts för både syn och hörselintryck som kan uppfattas som störande, olämpliga eller till och med provocerande? Kanske är det till och med så att någon i praktiken kan bli lika störd av glassbilsljudet som av böneutropet? Vilket för oss in på frågan om vi ens ska göra skillnad mellan dessa…

Ljudutsläpp som ljudutsläpp

I praktiken har nämligen frågan avgjorts av polisen och miljöförvaltningen där den behandlats som en ren bullerfråga utifrån miljöbalkens riktlinjer för ljudnivåer. Polisen gör alltså ingen bedömning av det som ropas ut. Detta har bland annat fått Fria Moderata Studentförbundet att skicka in en egen ansökan om att en gång i veckan få ropa ut ”Friheten är störst – sänk skatten”. Det offentliga rummet är fullt av kommersiella, politiska och religiösa former av budskap. Vi har yttrandefrihet och vi har lagar för bullernivåer. Så varför ens särbehandla vissa ljudutsläpp och blanda in religionsfriheten? En invändning skulle kunna vara att religion faktiskt inte är som de andra fenomenen och därför behöver ett extra skydd – till exempel för att religon berör människan på ett djupt existentiellt plan och knyter an till det heligaste och mest personliga. Detta skydd skulle riskeras om religion behandlas som ett mänskligt fenomen jämte andra.

Vi har väl demokrati – låt folk rösta om det

Om en övervägande majoritet av folket är emot en särskild företeelse, ska inte detta då vägas in i bedömningen eller rentav avgöra saken? Sverigedemokraterna anser därför att Växjöborna ska få säga sitt i en folkomröstning. I Schweiz har man exempelvis fått rösta om huruvida minareter ska få uppföras i landet, vilket ledde till ett minaretförbud. Detta skulle kunna ses som en tilltalande tanke, att folk faktiskt får vara med och bestämma om något som kommer att beröra dem. Men ska man verkligen få rösta om vad som helst? För skulle inte det innebära att en majoritet i praktiken ges möjlighet att förtrycka en minoritet, vad man ibland kallar för ”pöbelns diktatur”? I förlängningen skulle en lång rad företeelser kunna förbjudas helt enkelt för att de misshagar en majoritet av befolkningen. Detta system verkar rimma dåligt med det liberala samhällets idé om vissa rättigheter och friheter som garanteras i lag.

I förra veckan trädde beslutet i kraft som gör det möjligt för en moské i Växjö att ha böneutrop. Ljudet det handlar om kommer att låta en gång i veckan under tre minuter, i samband med fredagsbönen. Flera debattörer och politiker har varit  kritiska till beslutet, medan andra har försvarat det. Frågan diskuterades egentligen redan 2013 då en moské i Fittja blev först i landet med böneutrop och till stor del är det samma argument för och emot böneutrop som nu återkommer. Men hur hållbara är de olika argumenten? Vilka principer vilar de på?

Vi har religionsfrihet – alltså bör böneutrop tillåtas

Religionsfriheten är en av de mänskliga rättigheterna och inbegriper inte bara rätten att tro på vad man vill utan också att utöva sin religion ensam eller i gemenskap med andra och följa sin religions påbud så länge dessa inte strider mot några andra lagar eller inskränker på andras fri- och rättigheter. För de allra flesta är religionsfriheten en självklar och odiskutabel rättighet, även om vissa anser att det som inbegrips i religionsfriheten redan täcks av andra rättigheter som yttrandefrihet, föreningsfrihet och mötesfrihet. Religionsfrihet hänger tätt samman med idén om en sekulär stat – alltså att staten inte bör behandla religioner olika genom att exempelvis gynna eller ge särskilda fördelar till en särskild religion. Vilket leder oss till nästa argument.

Eftersom kyrkringningar är tillåtna bör även böneutrop vara det

Om vi köper idén om en sekulär stat vore det inkonsekvent att tillåta det ena uttrycket men inte det andra. Såvida det inte föreligger någon relevant skillnad mellan böneutrop och kyrkringningar. Ett argument skulle då kunna vara att..

Kyrkringningar är en del av det svenska kulturarvet och har därmed en särställning

Centerpartisten Staffan Danielsson uttryckte det som att ”kyrkklockors klang är ett historiskt och kulturellt betingat undantag från regeln att vara mycket restriktiv med det offentliga luftrummet”. Men är det i sig ett tillräckligt argument att något bör få undantag bara för att det är en del av en tradition eller för att det ”alltid” har funnits? I så fall har vi andra företeelser som också funnits i alla tider, som patriarkala normer eller förtryck av minoriteter. Att något har funnits under lång tid säger helt enkelt inget om huruvida det är bra eller dåligt. Ett annat problem med kulturarvsargumentet är att man tenderar att ”låsa fast” kulturen och göra den till något statiskt/oföränderligt. Med samma argument hade nämligen aldrig kristendomen eller kyrkklockor kunnat bli en del av den svenska kulturen eftersom även det är en ”importerad” tradition en gång i tiden.

Om politiker ska ägna sig åt att värdera och särbehandla olika kulturella uttryck utifrån hur ursprungliga de är har vi också rört oss från det sekulära och liberala samhället mot ett mer nationalistiskt där någon uppifrån bestämmer och reglerar ”folkets” kultur. När det ”nationella” ska upphöjas och skyddas så sätts det också i kontrast till något annat, som därmed ges en lägre status. Fördelen med en stark nationalism skulle kunna vara att det kan skapa tydliga ramar, gemenskap och stärkt identitet, men på bekostnad av en ökad polarisering och spänning mellan den egna gruppen och de utanför. Detta skulle i sin tur kunna anses leda till ökade konflikter mellan grupper i Sverige och framväxten av parallellsamhällen.

Vi har religionsfrihet – alltså bör böneutrop inte tillåtas

Debattören Ann Heberlein tar fasta på att religionsfriheten också innefattar friheten från religion. Detta innebär att man ”aldrig, under några omständigheter, får tvinga någon att ansluta sig till en religiös åskådning eller underkasta sig religiösa påbud”. Enligt henne blir böneutrop ett intrång i den enskilda människans autonomi, alltså hennes rätt att själv bestämma över saker som berör henne. Anledningen skulle vara att böneutropet till skillnad från kyrkringningar består av ett utropat budskap på arabiska, som inte bara uppmanar till bön utan i sig självt är en bön (även om det för den icke arabisktalande ändå bara lär framstå som en serie ljud). Hon påpekar också att religionsfriheten faktiskt får begränsas med hänsyn till andras fri- och rättigheter. Men frågan är om detta har relevans för böneutropet. För ingen tvingas väl att ansluta sig till eller underkasta sig religiösa påbud av att bara höra en bön?

Imamen Salahudin Barakat bemöter argumentet genom att hänvisa till Europakonventionen, som menar att religiösa uttryck får vara synliga, men inte påtvingande för andra. Att exempelvis behöva se en sikh i turban eller en buddhistmunk i sina munkdräkt skulle kunna upplevas som provocerande för den som vill slippa se religion runt omkring sig, men dessa uttryck är inte påtvingande, såvida inte någon tvingar just mig att bära turban eller munkdräkt. Möjligen kan det anses svårare att värja sig mot ett religiöst budskap som ropas ut från en högtalare precis i närheten av min bostad. Men är det inte så att vi rätt ofta utsätts för både syn och hörselintryck som kan uppfattas som störande, olämpliga eller till och med provocerande? Kanske är det till och med så att någon i praktiken kan bli lika störd av glassbilsljudet som av böneutropet? Vilket för oss in på frågan om vi ens ska göra skillnad mellan dessa…

Ljudutsläpp som ljudutsläpp

I praktiken har nämligen frågan avgjorts av polisen och miljöförvaltningen där den behandlats som en ren bullerfråga utifrån miljöbalkens riktlinjer för ljudnivåer. Polisen gör alltså ingen bedömning av det som ropas ut. Detta har bland annat fått Fria Moderata Studentförbundet att skicka in en egen ansökan om att en gång i veckan få ropa ut ”Friheten är störst – sänk skatten”. Det offentliga rummet är fullt av kommersiella, politiska och religiösa former av budskap. Vi har yttrandefrihet och vi har lagar för bullernivåer. Så varför ens särbehandla vissa ljudutsläpp och blanda in religionsfriheten? En invändning skulle kunna vara att religion faktiskt inte är som de andra fenomenen och därför behöver ett extra skydd – till exempel för att religon berör människan på ett djupt existentiellt plan och knyter an till det heligaste och mest personliga. Detta skydd skulle riskeras om religion behandlas som ett mänskligt fenomen jämte andra.

Vi har väl demokrati – låt folk rösta om det

Om en övervägande majoritet av folket är emot en särskild företeelse, ska inte detta då vägas in i bedömningen eller rentav avgöra saken? Sverigedemokraterna anser därför att Växjöborna ska få säga sitt i en folkomröstning. I Schweiz har man exempelvis fått rösta om huruvida minareter ska få uppföras i landet, vilket ledde till ett minaretförbud. Detta skulle kunna ses som en tilltalande tanke, att folk faktiskt får vara med och bestämma om något som kommer att beröra dem. Men ska man verkligen få rösta om vad som helst? För skulle inte det innebära att en majoritet i praktiken ges möjlighet att förtrycka en minoritet, vad man ibland kallar för ”pöbelns diktatur”? I förlängningen skulle en lång rad företeelser kunna förbjudas helt enkelt för att de misshagar en majoritet av befolkningen. Detta system verkar rimma dåligt med det liberala samhällets idé om vissa rättigheter och friheter som garanteras i lag.

I förra veckan trädde beslutet i kraft som gör det möjligt för en moské i Växjö att ha böneutrop. Ljudet det handlar om kommer att låta en gång i veckan under tre minuter, i samband med fredagsbönen. Flera debattörer och politiker har varit  kritiska till beslutet, medan andra har försvarat det. Frågan diskuterades egentligen redan 2013 då en moské i Fittja blev först i landet med böneutrop och till stor del är det samma argument för och emot böneutrop som nu återkommer. Men hur hållbara är de olika argumenten? Vilka principer vilar de på?

Vi har religionsfrihet – alltså bör böneutrop tillåtas

Religionsfriheten är en av de mänskliga rättigheterna och inbegriper inte bara rätten att tro på vad man vill utan också att utöva sin religion ensam eller i gemenskap med andra och följa sin religions påbud så länge dessa inte strider mot några andra lagar eller inskränker på andras fri- och rättigheter. För de allra flesta är religionsfriheten en självklar och odiskutabel rättighet, även om vissa anser att det som inbegrips i religionsfriheten redan täcks av andra rättigheter som yttrandefrihet, föreningsfrihet och mötesfrihet. Religionsfrihet hänger tätt samman med idén om en sekulär stat – alltså att staten inte bör behandla religioner olika genom att exempelvis gynna eller ge särskilda fördelar till en särskild religion. Vilket leder oss till nästa argument.

Eftersom kyrkringningar är tillåtna bör även böneutrop vara det

Om vi köper idén om en sekulär stat vore det inkonsekvent att tillåta det ena uttrycket men inte det andra. Såvida det inte föreligger någon relevant skillnad mellan böneutrop och kyrkringningar. Ett argument skulle då kunna vara att..

Kyrkringningar är en del av det svenska kulturarvet och har därmed en särställning

Centerpartisten Staffan Danielsson uttryckte det som att ”kyrkklockors klang är ett historiskt och kulturellt betingat undantag från regeln att vara mycket restriktiv med det offentliga luftrummet”. Men är det i sig ett tillräckligt argument att något bör få undantag bara för att det är en del av en tradition eller för att det ”alltid” har funnits? I så fall har vi andra företeelser som också funnits i alla tider, som patriarkala normer eller förtryck av minoriteter. Att något har funnits under lång tid säger helt enkelt inget om huruvida det är bra eller dåligt. Ett annat problem med kulturarvsargumentet är att man tenderar att ”låsa fast” kulturen och göra den till något statiskt/oföränderligt. Med samma argument hade nämligen aldrig kristendomen eller kyrkklockor kunnat bli en del av den svenska kulturen eftersom även det är en ”importerad” tradition en gång i tiden.

Om politiker ska ägna sig åt att värdera och särbehandla olika kulturella uttryck utifrån hur ursprungliga de är har vi också rört oss från det sekulära och liberala samhället mot ett mer nationalistiskt där någon uppifrån bestämmer och reglerar ”folkets” kultur. När det ”nationella” ska upphöjas och skyddas så sätts det också i kontrast till något annat, som därmed ges en lägre status. Fördelen med en stark nationalism skulle kunna vara att det kan skapa tydliga ramar, gemenskap och stärkt identitet, men på bekostnad av en ökad polarisering och spänning mellan den egna gruppen och de utanför. Detta skulle i sin tur kunna anses leda till ökade konflikter mellan grupper i Sverige och framväxten av parallellsamhällen.

Vi har religionsfrihet – alltså bör böneutrop inte tillåtas

Debattören Ann Heberlein tar fasta på att religionsfriheten också innefattar friheten från religion. Detta innebär att man ”aldrig, under några omständigheter, får tvinga någon att ansluta sig till en religiös åskådning eller underkasta sig religiösa påbud”. Enligt henne blir böneutrop ett intrång i den enskilda människans autonomi, alltså hennes rätt att själv bestämma över saker som berör henne. Anledningen skulle vara att böneutropet till skillnad från kyrkringningar består av ett utropat budskap på arabiska, som inte bara uppmanar till bön utan i sig självt är en bön (även om det för den icke arabisktalande ändå bara lär framstå som en serie ljud). Hon påpekar också att religionsfriheten faktiskt får begränsas med hänsyn till andras fri- och rättigheter. Men frågan är om detta har relevans för böneutropet. För ingen tvingas väl att ansluta sig till eller underkasta sig religiösa påbud av att bara höra en bön?

Imamen Salahudin Barakat bemöter argumentet genom att hänvisa till Europakonventionen, som menar att religiösa uttryck får vara synliga, men inte påtvingande för andra. Att exempelvis behöva se en sikh i turban eller en buddhistmunk i sina munkdräkt skulle kunna upplevas som provocerande för den som vill slippa se religion runt omkring sig, men dessa uttryck är inte påtvingande, såvida inte någon tvingar just mig att bära turban eller munkdräkt. Möjligen kan det anses svårare att värja sig mot ett religiöst budskap som ropas ut från en högtalare precis i närheten av min bostad. Men är det inte så att vi rätt ofta utsätts för både syn och hörselintryck som kan uppfattas som störande, olämpliga eller till och med provocerande? Kanske är det till och med så att någon i praktiken kan bli lika störd av glassbilsljudet som av böneutropet? Vilket för oss in på frågan om vi ens ska göra skillnad mellan dessa…

Ljudutsläpp som ljudutsläpp

I praktiken har nämligen frågan avgjorts av polisen och miljöförvaltningen där den behandlats som en ren bullerfråga utifrån miljöbalkens riktlinjer för ljudnivåer. Polisen gör alltså ingen bedömning av det som ropas ut. Detta har bland annat fått Fria Moderata Studentförbundet att skicka in en egen ansökan om att en gång i veckan få ropa ut ”Friheten är störst – sänk skatten”. Det offentliga rummet är fullt av kommersiella, politiska och religiösa former av budskap. Vi har yttrandefrihet och vi har lagar för bullernivåer. Så varför ens särbehandla vissa ljudutsläpp och blanda in religionsfriheten? En invändning skulle kunna vara att religion faktiskt inte är som de andra fenomenen och därför behöver ett extra skydd – till exempel för att religon berör människan på ett djupt existentiellt plan och knyter an till det heligaste och mest personliga. Detta skydd skulle riskeras om religion behandlas som ett mänskligt fenomen jämte andra.

Vi har väl demokrati – låt folk rösta om det

Om en övervägande majoritet av folket är emot en särskild företeelse, ska inte detta då vägas in i bedömningen eller rentav avgöra saken? Sverigedemokraterna anser därför att Växjöborna ska få säga sitt i en folkomröstning. I Schweiz har man exempelvis fått rösta om huruvida minareter ska få uppföras i landet, vilket ledde till ett minaretförbud. Detta skulle kunna ses som en tilltalande tanke, att folk faktiskt får vara med och bestämma om något som kommer att beröra dem. Men ska man verkligen få rösta om vad som helst? För skulle inte det innebära att en majoritet i praktiken ges möjlighet att förtrycka en minoritet, vad man ibland kallar för ”pöbelns diktatur”? I förlängningen skulle en lång rad företeelser kunna förbjudas helt enkelt för att de misshagar en majoritet av befolkningen. Detta system verkar rimma dåligt med det liberala samhällets idé om vissa rättigheter och friheter som garanteras i lag.

Blogg

EU-domen: fritt fram för slöjförbud på arbetsplatser?

Knappt hade mitt förra inlägg hunnit skrivas förrän en ny diskussion med slöjan i fokus drog igång. Nu handlar det om hur EU-domstolen kommit fram till att det inte var diskriminering att förbjuda anställda att bära hijab (muslimskt slöja) i två aktuella fall i Frankrike och Belgien. Beslutet motiveras med att det inte är fråga om diskriminering när ”en intern ordningsregel” hos ett företag förbjuder bärandet av ”synliga politiska, filosofiska eller religiösa symboler”. Det är viktigt att påpeka att det inte gör det möjligt att förbjuda enbart vissa religiösa attribut (som slöjor). Ordningsregeln måste alltså gälla alla symboler. (Aftonbladet)

Domen kan ju vid första anblick verka rimlig, eftersom en sådan ”intern ordningsregel” ju behandlar alla lika, oavsett religiös (eller politisk) övertygelse. Men vad jag vet skiljer vi i svensk diskrimineringslagstiftning mellan direkt och indirekt diskriminering. Direkt diskriminering är till exempel att inte anställa personer bara för att de är muslimer. Men indirekt diskriminering är lite knepigare. Det kan vara en regel eller ett förfarande på arbetsplatsen som verkar neutralt, eftersom den gäller alla, men som i praktiken drabbar vissa grupper extra hårt. Att förbjuda just synliga uttryck för en religion drabbar ju just individer inom de religiösa grupper där synliga uttryck anses viktigt i religionen, i det här fallet muslimska kvinnor. Det bör tilläggas att dessa ”neutrala” regler som kan leda till att vissa grupper missgynnas fortfarande kan vara möjliga att ha på en arbetsplats, men då måste det finnas ett berättigat syfte med regeln, exempelvis säkerhets- eller hygienskäl. I de aktuella fallen handlar det varken om hygien eller säkerhet, men uppenbarligen har EU-domstolen ansett att syftet bakom ett företags policy att ”vara neutrala” i kundkontakter härmed också är berättigat och därmed är det inte fråga om diskriminering.

Hur svenska DO hade dömt i just dessa fall vet vi inte, men eftersom Europadomstolen står över den svenska diskrimineringslagen får domen konsekvenser även i Sverige i vissa pågående fall, enligt Martin Mörk, enhetschef för DO. Detta gäller fall där det finns något som liknar en neutralitetspolicy i företagen och man har inte velat anställa personer med hänvisning till den. (SVT) ”Förutsättningen är att arbetsgivaren har en neutralitetspolicy och att denna tillämpas neutralt och konsekvent, och kravet kan endast riktas mot anställda som har kontakt med kunder.” skriver DO på sin hemsida (DO).

Den vänsterpartistiska politikern Rossana Dinamarca är negativ till domen: ”Saker sker inte i ett vakuum. Beslutet avspeglar samhällsutvecklingen de senaste åren.” Hon menar att den till synes neutrala regeln egentligen syftar på att förbjuda just den muslimska slöjan. Det kan liknas vid det så kallade ”burkaförbudet” i Frankrike, som i själva verket förbjuder alla att gå maskerade i offentliga miljöer oavsett religiös tillhörighet, men som enligt kritiker tillkommit för att förbjuda just ansiktsslöja. (Expressen)

Anna Wara, Svenska muslimer för fred och rättvisa, är orolig för framtiden: ”Det är ett riktningsbeslut som jag tror kommer orsaka stora problem. Risken är att det kommer påverka muslimska kvinnors egenmakt och möjlighet till självförsörjning. Muslimska kvinnor blir exkluderade från arbetsmarknaden, säger hon.” (NSD)

Men alla är inte lika negativa till domen. Jenny Sonesson, som kallar sig sekulär humanist, gör en jämförelse med andra yrken där det kan anses viktigt med neutralitet: ”Vi är många som undanber oss att läraren på friskolan bär kampanjknappar för Moderaterna eller att banktjänstemannen har hammaren och skäran runt halsen och Stalin tryckt på tröjan.”(Expressen) Erik Helmerson är inne på något liknande när han skriver: ”Domen är högst rimlig. Som anställd är du inte längre en privatperson, du har att anpassa dig efter en lång rad krav som arbetsgivaren ställer. Dit hör att du inte kan se ut som du vill under arbetstid eftersom du i någon mån representerar företaget.” (DN)

Förbundet Humanisternas ordförande Christer Sturmark är kritisk till domen och menar att arbetsgivare bör vara bejakande och tolerant mot klädattribut så länge det inte innebär några konkreta säkerhetsrisker. Men han anser också att religiösa koder och attribut bör behandlas som andra attribut ur lagens synvinkel. ”Jag tycker inte att en slöja ska behandlas annorlunda än en ring i örat”, säger han. (ETC)

Även om det kan finnas poänger med en neutralitetspolicy på vissa arbetsplatser är den risken med domen, som jag ser det, att fler arbetsgivare kan börja använda en sådan policy bara för att slippa ha anställda med slöja. Det kan också komma att utnyttjas av mer eller mindre främlingsfientliga strömningar och därmed spä på fördomar och motsättningarna mellan olika grupper i samhället. Bara en vecka efter domen har Sverigdemokraternas Maria Liljendahl lämnat in en motion om att införa en klädpolicy som förbjuder religiösa symboler för anställda i region Västmanland: ”Om jag som patient är ateist kan det kännas jättemärkligt att behöva söka vård hos någon som inte delar mina värderingar, eller en slöja eller något som visar att personen är kommunist”. (Dagen)

Knappt hade mitt förra inlägg hunnit skrivas förrän en ny diskussion med slöjan i fokus drog igång. Nu handlar det om hur EU-domstolen kommit fram till att det inte var diskriminering att förbjuda anställda att bära hijab (muslimskt slöja) i två aktuella fall i Frankrike och Belgien. Beslutet motiveras med att det inte är fråga om diskriminering när ”en intern ordningsregel” hos ett företag förbjuder bärandet av ”synliga politiska, filosofiska eller religiösa symboler”. Det är viktigt att påpeka att det inte gör det möjligt att förbjuda enbart vissa religiösa attribut (som slöjor). Ordningsregeln måste alltså gälla alla symboler. (Aftonbladet)

Domen kan ju vid första anblick verka rimlig, eftersom en sådan ”intern ordningsregel” ju behandlar alla lika, oavsett religiös (eller politisk) övertygelse. Men vad jag vet skiljer vi i svensk diskrimineringslagstiftning mellan direkt och indirekt diskriminering. Direkt diskriminering är till exempel att inte anställa personer bara för att de är muslimer. Men indirekt diskriminering är lite knepigare. Det kan vara en regel eller ett förfarande på arbetsplatsen som verkar neutralt, eftersom den gäller alla, men som i praktiken drabbar vissa grupper extra hårt. Att förbjuda just synliga uttryck för en religion drabbar ju just individer inom de religiösa grupper där synliga uttryck anses viktigt i religionen, i det här fallet muslimska kvinnor. Det bör tilläggas att dessa ”neutrala” regler som kan leda till att vissa grupper missgynnas fortfarande kan vara möjliga att ha på en arbetsplats, men då måste det finnas ett berättigat syfte med regeln, exempelvis säkerhets- eller hygienskäl. I de aktuella fallen handlar det varken om hygien eller säkerhet, men uppenbarligen har EU-domstolen ansett att syftet bakom ett företags policy att ”vara neutrala” i kundkontakter härmed också är berättigat och därmed är det inte fråga om diskriminering.

Hur svenska DO hade dömt i just dessa fall vet vi inte, men eftersom Europadomstolen står över den svenska diskrimineringslagen får domen konsekvenser även i Sverige i vissa pågående fall, enligt Martin Mörk, enhetschef för DO. Detta gäller fall där det finns något som liknar en neutralitetspolicy i företagen och man har inte velat anställa personer med hänvisning till den. (SVT) ”Förutsättningen är att arbetsgivaren har en neutralitetspolicy och att denna tillämpas neutralt och konsekvent, och kravet kan endast riktas mot anställda som har kontakt med kunder.” skriver DO på sin hemsida (DO).

Den vänsterpartistiska politikern Rossana Dinamarca är negativ till domen: ”Saker sker inte i ett vakuum. Beslutet avspeglar samhällsutvecklingen de senaste åren.” Hon menar att den till synes neutrala regeln egentligen syftar på att förbjuda just den muslimska slöjan. Det kan liknas vid det så kallade ”burkaförbudet” i Frankrike, som i själva verket förbjuder alla att gå maskerade i offentliga miljöer oavsett religiös tillhörighet, men som enligt kritiker tillkommit för att förbjuda just ansiktsslöja. (Expressen)

Anna Wara, Svenska muslimer för fred och rättvisa, är orolig för framtiden: ”Det är ett riktningsbeslut som jag tror kommer orsaka stora problem. Risken är att det kommer påverka muslimska kvinnors egenmakt och möjlighet till självförsörjning. Muslimska kvinnor blir exkluderade från arbetsmarknaden, säger hon.” (NSD)

Men alla är inte lika negativa till domen. Jenny Sonesson, som kallar sig sekulär humanist, gör en jämförelse med andra yrken där det kan anses viktigt med neutralitet: ”Vi är många som undanber oss att läraren på friskolan bär kampanjknappar för Moderaterna eller att banktjänstemannen har hammaren och skäran runt halsen och Stalin tryckt på tröjan.”(Expressen) Erik Helmerson är inne på något liknande när han skriver: ”Domen är högst rimlig. Som anställd är du inte längre en privatperson, du har att anpassa dig efter en lång rad krav som arbetsgivaren ställer. Dit hör att du inte kan se ut som du vill under arbetstid eftersom du i någon mån representerar företaget.” (DN)

Förbundet Humanisternas ordförande Christer Sturmark är kritisk till domen och menar att arbetsgivare bör vara bejakande och tolerant mot klädattribut så länge det inte innebär några konkreta säkerhetsrisker. Men han anser också att religiösa koder och attribut bör behandlas som andra attribut ur lagens synvinkel. ”Jag tycker inte att en slöja ska behandlas annorlunda än en ring i örat”, säger han. (ETC)

Även om det kan finnas poänger med en neutralitetspolicy på vissa arbetsplatser är den risken med domen, som jag ser det, att fler arbetsgivare kan börja använda en sådan policy bara för att slippa ha anställda med slöja. Det kan också komma att utnyttjas av mer eller mindre främlingsfientliga strömningar och därmed spä på fördomar och motsättningarna mellan olika grupper i samhället. Bara en vecka efter domen har Sverigdemokraternas Maria Liljendahl lämnat in en motion om att införa en klädpolicy som förbjuder religiösa symboler för anställda i region Västmanland: ”Om jag som patient är ateist kan det kännas jättemärkligt att behöva söka vård hos någon som inte delar mina värderingar, eller en slöja eller något som visar att personen är kommunist”. (Dagen)

Knappt hade mitt förra inlägg hunnit skrivas förrän en ny diskussion med slöjan i fokus drog igång. Nu handlar det om hur EU-domstolen kommit fram till att det inte var diskriminering att förbjuda anställda att bära hijab (muslimskt slöja) i två aktuella fall i Frankrike och Belgien. Beslutet motiveras med att det inte är fråga om diskriminering när ”en intern ordningsregel” hos ett företag förbjuder bärandet av ”synliga politiska, filosofiska eller religiösa symboler”. Det är viktigt att påpeka att det inte gör det möjligt att förbjuda enbart vissa religiösa attribut (som slöjor). Ordningsregeln måste alltså gälla alla symboler. (Aftonbladet)

Domen kan ju vid första anblick verka rimlig, eftersom en sådan ”intern ordningsregel” ju behandlar alla lika, oavsett religiös (eller politisk) övertygelse. Men vad jag vet skiljer vi i svensk diskrimineringslagstiftning mellan direkt och indirekt diskriminering. Direkt diskriminering är till exempel att inte anställa personer bara för att de är muslimer. Men indirekt diskriminering är lite knepigare. Det kan vara en regel eller ett förfarande på arbetsplatsen som verkar neutralt, eftersom den gäller alla, men som i praktiken drabbar vissa grupper extra hårt. Att förbjuda just synliga uttryck för en religion drabbar ju just individer inom de religiösa grupper där synliga uttryck anses viktigt i religionen, i det här fallet muslimska kvinnor. Det bör tilläggas att dessa ”neutrala” regler som kan leda till att vissa grupper missgynnas fortfarande kan vara möjliga att ha på en arbetsplats, men då måste det finnas ett berättigat syfte med regeln, exempelvis säkerhets- eller hygienskäl. I de aktuella fallen handlar det varken om hygien eller säkerhet, men uppenbarligen har EU-domstolen ansett att syftet bakom ett företags policy att ”vara neutrala” i kundkontakter härmed också är berättigat och därmed är det inte fråga om diskriminering.

Hur svenska DO hade dömt i just dessa fall vet vi inte, men eftersom Europadomstolen står över den svenska diskrimineringslagen får domen konsekvenser även i Sverige i vissa pågående fall, enligt Martin Mörk, enhetschef för DO. Detta gäller fall där det finns något som liknar en neutralitetspolicy i företagen och man har inte velat anställa personer med hänvisning till den. (SVT) ”Förutsättningen är att arbetsgivaren har en neutralitetspolicy och att denna tillämpas neutralt och konsekvent, och kravet kan endast riktas mot anställda som har kontakt med kunder.” skriver DO på sin hemsida (DO).

Den vänsterpartistiska politikern Rossana Dinamarca är negativ till domen: ”Saker sker inte i ett vakuum. Beslutet avspeglar samhällsutvecklingen de senaste åren.” Hon menar att den till synes neutrala regeln egentligen syftar på att förbjuda just den muslimska slöjan. Det kan liknas vid det så kallade ”burkaförbudet” i Frankrike, som i själva verket förbjuder alla att gå maskerade i offentliga miljöer oavsett religiös tillhörighet, men som enligt kritiker tillkommit för att förbjuda just ansiktsslöja. (Expressen)

Anna Wara, Svenska muslimer för fred och rättvisa, är orolig för framtiden: ”Det är ett riktningsbeslut som jag tror kommer orsaka stora problem. Risken är att det kommer påverka muslimska kvinnors egenmakt och möjlighet till självförsörjning. Muslimska kvinnor blir exkluderade från arbetsmarknaden, säger hon.” (NSD)

Men alla är inte lika negativa till domen. Jenny Sonesson, som kallar sig sekulär humanist, gör en jämförelse med andra yrken där det kan anses viktigt med neutralitet: ”Vi är många som undanber oss att läraren på friskolan bär kampanjknappar för Moderaterna eller att banktjänstemannen har hammaren och skäran runt halsen och Stalin tryckt på tröjan.”(Expressen) Erik Helmerson är inne på något liknande när han skriver: ”Domen är högst rimlig. Som anställd är du inte längre en privatperson, du har att anpassa dig efter en lång rad krav som arbetsgivaren ställer. Dit hör att du inte kan se ut som du vill under arbetstid eftersom du i någon mån representerar företaget.” (DN)

Förbundet Humanisternas ordförande Christer Sturmark är kritisk till domen och menar att arbetsgivare bör vara bejakande och tolerant mot klädattribut så länge det inte innebär några konkreta säkerhetsrisker. Men han anser också att religiösa koder och attribut bör behandlas som andra attribut ur lagens synvinkel. ”Jag tycker inte att en slöja ska behandlas annorlunda än en ring i örat”, säger han. (ETC)

Även om det kan finnas poänger med en neutralitetspolicy på vissa arbetsplatser är den risken med domen, som jag ser det, att fler arbetsgivare kan börja använda en sådan policy bara för att slippa ha anställda med slöja. Det kan också komma att utnyttjas av mer eller mindre främlingsfientliga strömningar och därmed spä på fördomar och motsättningarna mellan olika grupper i samhället. Bara en vecka efter domen har Sverigdemokraternas Maria Liljendahl lämnat in en motion om att införa en klädpolicy som förbjuder religiösa symboler för anställda i region Västmanland: ”Om jag som patient är ateist kan det kännas jättemärkligt att behöva söka vård hos någon som inte delar mina värderingar, eller en slöja eller något som visar att personen är kommunist”. (Dagen)

Blogg

Det mångreligiösa Göteborg – filmad föreläsning

Nu kan du se en filmad föreläsning från i höstas om det mångreligiösa Sverige och Göteborg. Den tar också upp en hel del om kultur och studien World Value Survey som mäter vilka värderingar som är starkast i olika delar av världen. På slutet av föreläsningen används en del föremål från ”Den multireligiösa resväskan”, som är ett av Sensus koncept.

Nu kan du se en filmad föreläsning från i höstas om det mångreligiösa Sverige och Göteborg. Den tar också upp en hel del om kultur och studien World Value Survey som mäter vilka värderingar som är starkast i olika delar av världen. På slutet av föreläsningen används en del föremål från ”Den multireligiösa resväskan”, som är ett av Sensus koncept.

Nu kan du se en filmad föreläsning från i höstas om det mångreligiösa Sverige och Göteborg. Den tar också upp en hel del om kultur och studien World Value Survey som mäter vilka värderingar som är starkast i olika delar av världen. På slutet av föreläsningen används en del föremål från ”Den multireligiösa resväskan”, som är ett av Sensus koncept.

Blogg

Kommentar till slöjdiskussionen

Iransk kvinna i slöja
Iransk kvinna i slöja

Efter den svenska regeringens delegation i Iran för några veckor sedan så har slöjdebatten återigen aktualiserats. I flertalet debattartiklar höjdes kritiska röster mot hur de  kvinnliga delegaterna haft slöjor på sig. Detta ses av vissa som ett svek mot de iranska kvinnor som kämpar för jämställdhet och rätten att slippa bära slöja. Borde inte Sveriges delegater ta tydligt avstånd från slöjan, som ju de facto är en i lag påtvingad del av iranska kvinnors klädsel? Är det inte detta hyckleri när Sveriges regering kallar sig själv feministisk? På nätet florerar bilder av hur andra länders delegater i Saudiarabien minsann valt att stå upp för kvinnors rättigheter genom att inte bära slöja, för att insinuera att Sverige ”inte vågar” ta ställning. Men här finns en viktig skillnad. I länder som Saudiarabien är slöjan nämligen inte lagstadgad för utländska kvinnor. Det är den i Iran och därför handlar det alltså inte nödvändigtvis om att man har valt att ”ta seden dit man kommer” eller valt att legitimera patriarkala strukturer. Då väcks givetvis frågan om Sverige borde stå fast vid sina principer om jämställdhet genom att överhuvudtaget inte göra affärer med ett land som Iran. Eller borde man skickat en delegation med bara män? Ett annat mer pragmatiskt sätt att se på saken är att vi genom kontakterna har större chans att påverka landet i en annan riktning än om vi av principskäl låter bli. Förutsatt förstås att frågorna om mänskliga rättigheter och jämställdhet hamnar på dagordningen.

Själv tycker jag det är intressant vilken otroligt stark symbol slöjan är och hur den ständigt hamnar i fokus i diskussionen om kvinnors rättigheter, ofta på bekostnad av andra viktiga frågor om kvinnors rättigheter. ”Slöjbråket hjälper inte Mellanösterns feminister”, menar före detta riksdagsledamoten Nalin Pekgul. I Expressen skriver om Irandelegationen: ” För min del blev jag glad över att se bilden på hur iranska herrar tvingas förhandla med en hel rad svenska damer. Jag läste också hur iranierna skämdes över att det egna landets delegation bara bestod av män. Det om något är positivt för kvinnokampen i Iran.” Däremot är hon bekymrad över att svenska feminister inte tydligt stöder personer som kämpar för kvinnors rättigheter i exempelvis Turkiet. Pekgul menar att utrikesminister Margot Wallström borde protestera mot fängslandet av Turkiets viktigaste feminist Selahattin Demirtaş.

Frågan som ständigt dyker upp är huruvida slöjan är ett uttryck för förtryck eller inte och vad vi då menar med förtryck. Här måste vi, tycker ja, göra vissa distinktioner. I vissa fall är slöjan verkligen uttryckligen påtvingad, som i Iran, och därmed råder inga tvivel om att det är ett förtryck. Men hur är det med alla de fall där individer bär slöjan för att de är utsatta för ett socialt tryck och förväntningar från den omgivande kulturen,familjen, traditionen och religionen? Hur starka måste dessa påtryckningar vara för att det ska vara tal om ett förtryck? Ett återkommande argument mot slöjbärande kvinnor som själva inte ser det som ett förtryck är att de ”egentligen” är förtryckta utan att veta om det själva, oavsett hur de själva resonerar. Men i så fall är det svårt att hitta någon oavsett tillhörighet som förblir opåverkad av sociala förväntningar, sammanhang och strukturer. Ibland låter det som att det finns ett samband mellan påkläddhet och förtryck, men skulle i så fall inte det samma kunna sägas om normer om avkläddhet?

Pernilla Ouis skriver i DN: ”Den avklädda (läs: västerländska) kvinnan ser på den påklädda (läs: muslimska) och ser ett kvinnoförtryck. Men det motsatta sker också: med den påklädda kvinnans stränga moraliska blick ses den avklädda som sexuellt exponerad, exploaterad och tillgänglig.”

Ibland har jag hört argument som att slöjan är obekväm, opraktisk eller begränsande och därför kan ingen ”egentligen” vilja ha ett sådant plagg på sig. Men är det ett bra argument? För i så fall har vi högklackade skor, slipsar och onödigt tajta kläder som inte heller verkar vara särskilt praktiska, men som folk uppenbarligen väljer att bära ändå. Detta utan att folk i allmänhet ser det som uttryck för förtryckande strukturer. Det är lätt att upptäcka normer som avviker från en själv, men vi är ofta blinda för de osynliga koder, normer och strukturer som vi själva är en del av.

Slöjan har genom historien haft vissa betydelser och funktioner, som kan kopplas till patriarkala strukturer, sedlighet och kyskhet. Även om slöjan kan ges nya betydelser i nya sammanhang kan det vara bra att medvetandegöra dessa strukturer. Precis som det går att medvetandegöra och kritisera normer och värderingar om hur kvinnor bör klä sig i dagens sekulära Sverige. Genom ett normkritiskt förhållningssätt kan vi få syn på det där som annars bara tas för givet och genom det också göra mer medvetna val om vilken väg jag som individ faktiskt vill gå.

Avslutningsvis kan det vara värt att nämna att finns det finns vitt skilda tolkningar av slöjan även ur ett strikt religiöst perspektiv. Till exempel visar idéhistorikern Klas Grinell på hur en och samma Korantext kan tolkas väldigt olika när det gäller slöjan. För de som vill vara goda muslimer utan att behöva bära slöja kan finna stöd och argument för detta. Religionen kan inte agera som en egen kraft, även om det ibland kan verka så. Precis som kultur så kan även religion förändras över tid, beroende på nya idéer och värderingar.

Iransk kvinna i slöja
Iransk kvinna i slöja

Efter den svenska regeringens delegation i Iran för några veckor sedan så har slöjdebatten återigen aktualiserats. I flertalet debattartiklar höjdes kritiska röster mot hur de  kvinnliga delegaterna haft slöjor på sig. Detta ses av vissa som ett svek mot de iranska kvinnor som kämpar för jämställdhet och rätten att slippa bära slöja. Borde inte Sveriges delegater ta tydligt avstånd från slöjan, som ju de facto är en i lag påtvingad del av iranska kvinnors klädsel? Är det inte detta hyckleri när Sveriges regering kallar sig själv feministisk? På nätet florerar bilder av hur andra länders delegater i Saudiarabien minsann valt att stå upp för kvinnors rättigheter genom att inte bära slöja, för att insinuera att Sverige ”inte vågar” ta ställning. Men här finns en viktig skillnad. I länder som Saudiarabien är slöjan nämligen inte lagstadgad för utländska kvinnor. Det är den i Iran och därför handlar det alltså inte nödvändigtvis om att man har valt att ”ta seden dit man kommer” eller valt att legitimera patriarkala strukturer. Då väcks givetvis frågan om Sverige borde stå fast vid sina principer om jämställdhet genom att överhuvudtaget inte göra affärer med ett land som Iran. Eller borde man skickat en delegation med bara män? Ett annat mer pragmatiskt sätt att se på saken är att vi genom kontakterna har större chans att påverka landet i en annan riktning än om vi av principskäl låter bli. Förutsatt förstås att frågorna om mänskliga rättigheter och jämställdhet hamnar på dagordningen.

Själv tycker jag det är intressant vilken otroligt stark symbol slöjan är och hur den ständigt hamnar i fokus i diskussionen om kvinnors rättigheter, ofta på bekostnad av andra viktiga frågor om kvinnors rättigheter. ”Slöjbråket hjälper inte Mellanösterns feminister”, menar före detta riksdagsledamoten Nalin Pekgul. I Expressen skriver om Irandelegationen: ” För min del blev jag glad över att se bilden på hur iranska herrar tvingas förhandla med en hel rad svenska damer. Jag läste också hur iranierna skämdes över att det egna landets delegation bara bestod av män. Det om något är positivt för kvinnokampen i Iran.” Däremot är hon bekymrad över att svenska feminister inte tydligt stöder personer som kämpar för kvinnors rättigheter i exempelvis Turkiet. Pekgul menar att utrikesminister Margot Wallström borde protestera mot fängslandet av Turkiets viktigaste feminist Selahattin Demirtaş.

Frågan som ständigt dyker upp är huruvida slöjan är ett uttryck för förtryck eller inte och vad vi då menar med förtryck. Här måste vi, tycker ja, göra vissa distinktioner. I vissa fall är slöjan verkligen uttryckligen påtvingad, som i Iran, och därmed råder inga tvivel om att det är ett förtryck. Men hur är det med alla de fall där individer bär slöjan för att de är utsatta för ett socialt tryck och förväntningar från den omgivande kulturen,familjen, traditionen och religionen? Hur starka måste dessa påtryckningar vara för att det ska vara tal om ett förtryck? Ett återkommande argument mot slöjbärande kvinnor som själva inte ser det som ett förtryck är att de ”egentligen” är förtryckta utan att veta om det själva, oavsett hur de själva resonerar. Men i så fall är det svårt att hitta någon oavsett tillhörighet som förblir opåverkad av sociala förväntningar, sammanhang och strukturer. Ibland låter det som att det finns ett samband mellan påkläddhet och förtryck, men skulle i så fall inte det samma kunna sägas om normer om avkläddhet?

Pernilla Ouis skriver i DN: ”Den avklädda (läs: västerländska) kvinnan ser på den påklädda (läs: muslimska) och ser ett kvinnoförtryck. Men det motsatta sker också: med den påklädda kvinnans stränga moraliska blick ses den avklädda som sexuellt exponerad, exploaterad och tillgänglig.”

Ibland har jag hört argument som att slöjan är obekväm, opraktisk eller begränsande och därför kan ingen ”egentligen” vilja ha ett sådant plagg på sig. Men är det ett bra argument? För i så fall har vi högklackade skor, slipsar och onödigt tajta kläder som inte heller verkar vara särskilt praktiska, men som folk uppenbarligen väljer att bära ändå. Detta utan att folk i allmänhet ser det som uttryck för förtryckande strukturer. Det är lätt att upptäcka normer som avviker från en själv, men vi är ofta blinda för de osynliga koder, normer och strukturer som vi själva är en del av.

Slöjan har genom historien haft vissa betydelser och funktioner, som kan kopplas till patriarkala strukturer, sedlighet och kyskhet. Även om slöjan kan ges nya betydelser i nya sammanhang kan det vara bra att medvetandegöra dessa strukturer. Precis som det går att medvetandegöra och kritisera normer och värderingar om hur kvinnor bör klä sig i dagens sekulära Sverige. Genom ett normkritiskt förhållningssätt kan vi få syn på det där som annars bara tas för givet och genom det också göra mer medvetna val om vilken väg jag som individ faktiskt vill gå.

Avslutningsvis kan det vara värt att nämna att finns det finns vitt skilda tolkningar av slöjan även ur ett strikt religiöst perspektiv. Till exempel visar idéhistorikern Klas Grinell på hur en och samma Korantext kan tolkas väldigt olika när det gäller slöjan. För de som vill vara goda muslimer utan att behöva bära slöja kan finna stöd och argument för detta. Religionen kan inte agera som en egen kraft, även om det ibland kan verka så. Precis som kultur så kan även religion förändras över tid, beroende på nya idéer och värderingar.

Iransk kvinna i slöja
Iransk kvinna i slöja

Efter den svenska regeringens delegation i Iran för några veckor sedan så har slöjdebatten återigen aktualiserats. I flertalet debattartiklar höjdes kritiska röster mot hur de  kvinnliga delegaterna haft slöjor på sig. Detta ses av vissa som ett svek mot de iranska kvinnor som kämpar för jämställdhet och rätten att slippa bära slöja. Borde inte Sveriges delegater ta tydligt avstånd från slöjan, som ju de facto är en i lag påtvingad del av iranska kvinnors klädsel? Är det inte detta hyckleri när Sveriges regering kallar sig själv feministisk? På nätet florerar bilder av hur andra länders delegater i Saudiarabien minsann valt att stå upp för kvinnors rättigheter genom att inte bära slöja, för att insinuera att Sverige ”inte vågar” ta ställning. Men här finns en viktig skillnad. I länder som Saudiarabien är slöjan nämligen inte lagstadgad för utländska kvinnor. Det är den i Iran och därför handlar det alltså inte nödvändigtvis om att man har valt att ”ta seden dit man kommer” eller valt att legitimera patriarkala strukturer. Då väcks givetvis frågan om Sverige borde stå fast vid sina principer om jämställdhet genom att överhuvudtaget inte göra affärer med ett land som Iran. Eller borde man skickat en delegation med bara män? Ett annat mer pragmatiskt sätt att se på saken är att vi genom kontakterna har större chans att påverka landet i en annan riktning än om vi av principskäl låter bli. Förutsatt förstås att frågorna om mänskliga rättigheter och jämställdhet hamnar på dagordningen.

Själv tycker jag det är intressant vilken otroligt stark symbol slöjan är och hur den ständigt hamnar i fokus i diskussionen om kvinnors rättigheter, ofta på bekostnad av andra viktiga frågor om kvinnors rättigheter. ”Slöjbråket hjälper inte Mellanösterns feminister”, menar före detta riksdagsledamoten Nalin Pekgul. I Expressen skriver om Irandelegationen: ” För min del blev jag glad över att se bilden på hur iranska herrar tvingas förhandla med en hel rad svenska damer. Jag läste också hur iranierna skämdes över att det egna landets delegation bara bestod av män. Det om något är positivt för kvinnokampen i Iran.” Däremot är hon bekymrad över att svenska feminister inte tydligt stöder personer som kämpar för kvinnors rättigheter i exempelvis Turkiet. Pekgul menar att utrikesminister Margot Wallström borde protestera mot fängslandet av Turkiets viktigaste feminist Selahattin Demirtaş.

Frågan som ständigt dyker upp är huruvida slöjan är ett uttryck för förtryck eller inte och vad vi då menar med förtryck. Här måste vi, tycker ja, göra vissa distinktioner. I vissa fall är slöjan verkligen uttryckligen påtvingad, som i Iran, och därmed råder inga tvivel om att det är ett förtryck. Men hur är det med alla de fall där individer bär slöjan för att de är utsatta för ett socialt tryck och förväntningar från den omgivande kulturen,familjen, traditionen och religionen? Hur starka måste dessa påtryckningar vara för att det ska vara tal om ett förtryck? Ett återkommande argument mot slöjbärande kvinnor som själva inte ser det som ett förtryck är att de ”egentligen” är förtryckta utan att veta om det själva, oavsett hur de själva resonerar. Men i så fall är det svårt att hitta någon oavsett tillhörighet som förblir opåverkad av sociala förväntningar, sammanhang och strukturer. Ibland låter det som att det finns ett samband mellan påkläddhet och förtryck, men skulle i så fall inte det samma kunna sägas om normer om avkläddhet?

Pernilla Ouis skriver i DN: ”Den avklädda (läs: västerländska) kvinnan ser på den påklädda (läs: muslimska) och ser ett kvinnoförtryck. Men det motsatta sker också: med den påklädda kvinnans stränga moraliska blick ses den avklädda som sexuellt exponerad, exploaterad och tillgänglig.”

Ibland har jag hört argument som att slöjan är obekväm, opraktisk eller begränsande och därför kan ingen ”egentligen” vilja ha ett sådant plagg på sig. Men är det ett bra argument? För i så fall har vi högklackade skor, slipsar och onödigt tajta kläder som inte heller verkar vara särskilt praktiska, men som folk uppenbarligen väljer att bära ändå. Detta utan att folk i allmänhet ser det som uttryck för förtryckande strukturer. Det är lätt att upptäcka normer som avviker från en själv, men vi är ofta blinda för de osynliga koder, normer och strukturer som vi själva är en del av.

Slöjan har genom historien haft vissa betydelser och funktioner, som kan kopplas till patriarkala strukturer, sedlighet och kyskhet. Även om slöjan kan ges nya betydelser i nya sammanhang kan det vara bra att medvetandegöra dessa strukturer. Precis som det går att medvetandegöra och kritisera normer och värderingar om hur kvinnor bör klä sig i dagens sekulära Sverige. Genom ett normkritiskt förhållningssätt kan vi få syn på det där som annars bara tas för givet och genom det också göra mer medvetna val om vilken väg jag som individ faktiskt vill gå.

Avslutningsvis kan det vara värt att nämna att finns det finns vitt skilda tolkningar av slöjan även ur ett strikt religiöst perspektiv. Till exempel visar idéhistorikern Klas Grinell på hur en och samma Korantext kan tolkas väldigt olika när det gäller slöjan. För de som vill vara goda muslimer utan att behöva bära slöja kan finna stöd och argument för detta. Religionen kan inte agera som en egen kraft, även om det ibland kan verka så. Precis som kultur så kan även religion förändras över tid, beroende på nya idéer och värderingar.

Blogg

När hälsa och arbete blir religion

yoga-dancer-sky-blue-60697Träningsnarkomaner och arbetsnarkomaner. I dagens Sverige är båda sorterna vanliga. När arbetet eller träningen blir en så central del av livet, när det ger oss den där känslan av mening – har det då blivit religion? Definitivt, svarar vissa.

Men först. Sverige är ett av världens mest sekulära länder. Åtminstone är det bara var femte svensk som säger sig tro på Gud. Och även om över sex miljoner svenskar är medlemmar i Svenska kyrkan så är det kanske bara en bråkdel av dessa som skulle kalla sig kristna. Organiserad religion, fasta ramar, riter, auktoriteter och dogmer – nej tack skulle många svara.

Det är därför lätt att tänka att religionen är något en har lämnat bakom sig. Och på vissa sätt kanske det är sant. Men flera har också påpekat hur vissa fenomen i det moderna samhället bär likheter med religion, åtminstone när det kommer till den funktion de verkar fylla. På Forskning.se presenteras ett forskningsprojekt av Britta Pelters, universitetslektor i hälsopedagogik. Hon tyckte sig se hur hälsotrender ibland beskrivs i närmast religiösa termer. Hon nämner bland annat en DN-artikel med citat som ”I strävan efter den perfekta kroppen är två dagars självsvält den nya frälsningen.” Kan hälsa vara en form av religion? Som vanligt kommer det helt till hur en definierar religion. Britta Pelters har utgått från utgick från religionssociologen Vanderpools lista med tio funktioner och sociala processer som karakteriserar en religion och konstaterat att svaret blir ja. ”Genom hälsa har människor kontroll över något, eller de tror att de har det. Hälsa fångar på så vis upp trygghetsbehovet på samma sätt som en gudomlig kraft gör”, menar Britta Pelters. Hon menar att det kring hälsa också finns både tempel (fitness-centret) och prästerskap (hälsobloggare och hälsovetare). Gymmet kan ses som ett ”fitness-tempel” och fungerar som en plats där man prisar sin kropp med träning. På gymmet finns också ritualer, ”allt ifrån träningsscheman som ska följas i detalj till att vissa som tränar alltid köper en viss sorts energidryck innan träningspasset.”

Genom att se de religiösa dimensionerna i träningen och hälsotrender hoppas hon att hälsoämnet kan avdramatiseras och leda till ett mer rationellt och kritiskt förhållningssätt. Hon verkar här antyda att det är något problematiskt i att hälsan görs till religion, kanske för att det kan leda till skuld och skam inför den egna kroppen och även riskera att skuldbelägga de som inte lever så hälsosamt som ”den nya religionen” dikterar.

Även arbetet skulle kunna beskrivas i religiösa termer, åtminstone har Navid Modiri på GP skrivit en underhållande krönika på temat. Texten ska nog inte tas på alltför stort allvar men gör flera roliga poänger:

Svensken tror på Arbetet. När världens mest Gudsfrånvända nation slutar gå i kyrkan vallfärdar vi i stället till arbetsplatsen. Platsen där todo-listor lyfts upp på altare och överpresterarna mässar om lathetens sex ryttare som förebådar domedagen.

Arbetsförmedlingen är biktbåset där du bekänner dina synder. Prisutdelningen för månadens medarbetare fungerar som konfirmation. Pilgrimsfärden blir av när du åker på team-building till Visby och tillsammans med dina kollegor gör rituella cirklar runt karaeokemaskinen för att visa er vördnad. Nattvarden har bytts ut mot After Work där du och de andra överarbetarna plundrar buffén i hopp om frälsning.
Du skall icke gå på bidrag! Du skall betala skatt!
När främlingarna står vid den svenska gränsen och bankar för att släppas in så är villkoret enkelt: Att de jobbar hårt. Att de lär sig det heliga språket. Och det heliga språket är inte svenska. Det är arbetsmoraliska med en duktighetsdialekt.

Utan att fastna i den olösbara frågan – skulle detta kunna ”verkligen” räknas som religion eller inte, så är poängen att dagens sekulära svenskar även utan den formella religionen fortfarande söker efter något ”heligt”, något att ge tillvaron en större mening och betydelse, samt sätt att ritualisera denna mening. Och poängen med detta skulle kunna vara att något slags behov efter mening, riter och auktoriteter kvarstår oavsett om en vänder sig till den traditionella religionen eller ej. Det kan också vara så att jag fullständigt blandar ihop päron och äpplen. Famlar i mörkret, eller likt en konspirationsteoretiker bara letar efter det som bekräftar min tes. Vad tycker du?

 

yoga-dancer-sky-blue-60697Träningsnarkomaner och arbetsnarkomaner. I dagens Sverige är båda sorterna vanliga. När arbetet eller träningen blir en så central del av livet, när det ger oss den där känslan av mening – har det då blivit religion? Definitivt, svarar vissa.

Men först. Sverige är ett av världens mest sekulära länder. Åtminstone är det bara var femte svensk som säger sig tro på Gud. Och även om över sex miljoner svenskar är medlemmar i Svenska kyrkan så är det kanske bara en bråkdel av dessa som skulle kalla sig kristna. Organiserad religion, fasta ramar, riter, auktoriteter och dogmer – nej tack skulle många svara.

Det är därför lätt att tänka att religionen är något en har lämnat bakom sig. Och på vissa sätt kanske det är sant. Men flera har också påpekat hur vissa fenomen i det moderna samhället bär likheter med religion, åtminstone när det kommer till den funktion de verkar fylla. På Forskning.se presenteras ett forskningsprojekt av Britta Pelters, universitetslektor i hälsopedagogik. Hon tyckte sig se hur hälsotrender ibland beskrivs i närmast religiösa termer. Hon nämner bland annat en DN-artikel med citat som ”I strävan efter den perfekta kroppen är två dagars självsvält den nya frälsningen.” Kan hälsa vara en form av religion? Som vanligt kommer det helt till hur en definierar religion. Britta Pelters har utgått från utgick från religionssociologen Vanderpools lista med tio funktioner och sociala processer som karakteriserar en religion och konstaterat att svaret blir ja. ”Genom hälsa har människor kontroll över något, eller de tror att de har det. Hälsa fångar på så vis upp trygghetsbehovet på samma sätt som en gudomlig kraft gör”, menar Britta Pelters. Hon menar att det kring hälsa också finns både tempel (fitness-centret) och prästerskap (hälsobloggare och hälsovetare). Gymmet kan ses som ett ”fitness-tempel” och fungerar som en plats där man prisar sin kropp med träning. På gymmet finns också ritualer, ”allt ifrån träningsscheman som ska följas i detalj till att vissa som tränar alltid köper en viss sorts energidryck innan träningspasset.”

Genom att se de religiösa dimensionerna i träningen och hälsotrender hoppas hon att hälsoämnet kan avdramatiseras och leda till ett mer rationellt och kritiskt förhållningssätt. Hon verkar här antyda att det är något problematiskt i att hälsan görs till religion, kanske för att det kan leda till skuld och skam inför den egna kroppen och även riskera att skuldbelägga de som inte lever så hälsosamt som ”den nya religionen” dikterar.

Även arbetet skulle kunna beskrivas i religiösa termer, åtminstone har Navid Modiri på GP skrivit en underhållande krönika på temat. Texten ska nog inte tas på alltför stort allvar men gör flera roliga poänger:

Svensken tror på Arbetet. När världens mest Gudsfrånvända nation slutar gå i kyrkan vallfärdar vi i stället till arbetsplatsen. Platsen där todo-listor lyfts upp på altare och överpresterarna mässar om lathetens sex ryttare som förebådar domedagen.

Arbetsförmedlingen är biktbåset där du bekänner dina synder. Prisutdelningen för månadens medarbetare fungerar som konfirmation. Pilgrimsfärden blir av när du åker på team-building till Visby och tillsammans med dina kollegor gör rituella cirklar runt karaeokemaskinen för att visa er vördnad. Nattvarden har bytts ut mot After Work där du och de andra överarbetarna plundrar buffén i hopp om frälsning.
Du skall icke gå på bidrag! Du skall betala skatt!
När främlingarna står vid den svenska gränsen och bankar för att släppas in så är villkoret enkelt: Att de jobbar hårt. Att de lär sig det heliga språket. Och det heliga språket är inte svenska. Det är arbetsmoraliska med en duktighetsdialekt.

Utan att fastna i den olösbara frågan – skulle detta kunna ”verkligen” räknas som religion eller inte, så är poängen att dagens sekulära svenskar även utan den formella religionen fortfarande söker efter något ”heligt”, något att ge tillvaron en större mening och betydelse, samt sätt att ritualisera denna mening. Och poängen med detta skulle kunna vara att något slags behov efter mening, riter och auktoriteter kvarstår oavsett om en vänder sig till den traditionella religionen eller ej. Det kan också vara så att jag fullständigt blandar ihop päron och äpplen. Famlar i mörkret, eller likt en konspirationsteoretiker bara letar efter det som bekräftar min tes. Vad tycker du?

 

yoga-dancer-sky-blue-60697Träningsnarkomaner och arbetsnarkomaner. I dagens Sverige är båda sorterna vanliga. När arbetet eller träningen blir en så central del av livet, när det ger oss den där känslan av mening – har det då blivit religion? Definitivt, svarar vissa.

Men först. Sverige är ett av världens mest sekulära länder. Åtminstone är det bara var femte svensk som säger sig tro på Gud. Och även om över sex miljoner svenskar är medlemmar i Svenska kyrkan så är det kanske bara en bråkdel av dessa som skulle kalla sig kristna. Organiserad religion, fasta ramar, riter, auktoriteter och dogmer – nej tack skulle många svara.

Det är därför lätt att tänka att religionen är något en har lämnat bakom sig. Och på vissa sätt kanske det är sant. Men flera har också påpekat hur vissa fenomen i det moderna samhället bär likheter med religion, åtminstone när det kommer till den funktion de verkar fylla. På Forskning.se presenteras ett forskningsprojekt av Britta Pelters, universitetslektor i hälsopedagogik. Hon tyckte sig se hur hälsotrender ibland beskrivs i närmast religiösa termer. Hon nämner bland annat en DN-artikel med citat som ”I strävan efter den perfekta kroppen är två dagars självsvält den nya frälsningen.” Kan hälsa vara en form av religion? Som vanligt kommer det helt till hur en definierar religion. Britta Pelters har utgått från utgick från religionssociologen Vanderpools lista med tio funktioner och sociala processer som karakteriserar en religion och konstaterat att svaret blir ja. ”Genom hälsa har människor kontroll över något, eller de tror att de har det. Hälsa fångar på så vis upp trygghetsbehovet på samma sätt som en gudomlig kraft gör”, menar Britta Pelters. Hon menar att det kring hälsa också finns både tempel (fitness-centret) och prästerskap (hälsobloggare och hälsovetare). Gymmet kan ses som ett ”fitness-tempel” och fungerar som en plats där man prisar sin kropp med träning. På gymmet finns också ritualer, ”allt ifrån träningsscheman som ska följas i detalj till att vissa som tränar alltid köper en viss sorts energidryck innan träningspasset.”

Genom att se de religiösa dimensionerna i träningen och hälsotrender hoppas hon att hälsoämnet kan avdramatiseras och leda till ett mer rationellt och kritiskt förhållningssätt. Hon verkar här antyda att det är något problematiskt i att hälsan görs till religion, kanske för att det kan leda till skuld och skam inför den egna kroppen och även riskera att skuldbelägga de som inte lever så hälsosamt som ”den nya religionen” dikterar.

Även arbetet skulle kunna beskrivas i religiösa termer, åtminstone har Navid Modiri på GP skrivit en underhållande krönika på temat. Texten ska nog inte tas på alltför stort allvar men gör flera roliga poänger:

Svensken tror på Arbetet. När världens mest Gudsfrånvända nation slutar gå i kyrkan vallfärdar vi i stället till arbetsplatsen. Platsen där todo-listor lyfts upp på altare och överpresterarna mässar om lathetens sex ryttare som förebådar domedagen.

Arbetsförmedlingen är biktbåset där du bekänner dina synder. Prisutdelningen för månadens medarbetare fungerar som konfirmation. Pilgrimsfärden blir av när du åker på team-building till Visby och tillsammans med dina kollegor gör rituella cirklar runt karaeokemaskinen för att visa er vördnad. Nattvarden har bytts ut mot After Work där du och de andra överarbetarna plundrar buffén i hopp om frälsning.
Du skall icke gå på bidrag! Du skall betala skatt!
När främlingarna står vid den svenska gränsen och bankar för att släppas in så är villkoret enkelt: Att de jobbar hårt. Att de lär sig det heliga språket. Och det heliga språket är inte svenska. Det är arbetsmoraliska med en duktighetsdialekt.

Utan att fastna i den olösbara frågan – skulle detta kunna ”verkligen” räknas som religion eller inte, så är poängen att dagens sekulära svenskar även utan den formella religionen fortfarande söker efter något ”heligt”, något att ge tillvaron en större mening och betydelse, samt sätt att ritualisera denna mening. Och poängen med detta skulle kunna vara att något slags behov efter mening, riter och auktoriteter kvarstår oavsett om en vänder sig till den traditionella religionen eller ej. Det kan också vara så att jag fullständigt blandar ihop päron och äpplen. Famlar i mörkret, eller likt en konspirationsteoretiker bara letar efter det som bekräftar min tes. Vad tycker du?

 

Blogg

Guru Nanak – sikhernas första guru

guru nanakIdag är en riktig festdag, åtminstone för sikher som firar ”Guru Nanak Gurpurab”, eller Guru Nanaks födelsedag på ren svenska. Buddha, Jesus och Muhammed känner nog de flesta till, men sikhernas grundare och första guru är nog mer okänd för många svenskar. Med andra ord kan en liten presentation vara på plats. Inte minst eftersom Guru Nanak är en person som än idag väcker så mycket inspiration och beundran bland världens 25 miljoner sikher. I både Multireligiösa almanackan och Multireligiösa resväskan har Sensus valt att inkludera sikhismen, trots att det i Sverige är en rätt liten religion med ca 4000 anhängare.

Sikhismen är en förhållandevis ung religion och allt började med Guru Nanak. Han föddes 1469 i byn Talwandi i norra Indien. Han växte upp som högkastig hindu, men fick enligt myten redan som barn både muslimska och hinduiska vänner. På denna tid fanns i Indien både hinduiska och muslimska grupper som ofta umgicks med varandra över religionsgränserna och förde en livlig dialog om andliga frågor.

Det sägs om Nanak att han var ett högst intelligent barn. Många har säkert läst berättelserna i Bibeln om hur Jesus briljerade bland lärda rabbiner som barn. På ett liknande sätt imponerade den unge Nanak på sina lärare genom sina djupa insikter om Guds enhet. Nanak fick så småningom ett välbetalt jobb som revisor för en lokal muslimsk guvernör, gifte sig vid 19 års ålder och fick också två barn. Samtidigt spenderade han en stor del av sin lediga tid på meditation och religiösa diskussioner med allt från sufier (muslimska mystiker) till sadhus (hinduiska heliga män).

Tidigt en morgon tog Nanak ett bad i floden Bain, och försvann spårlöst. När sökandet började kännas hopplöst trodde man att han drunknat . Men efter tre dagar återkom Nanak – som en ny människa. Enligt myten hade han haft en omvälvande religiös uppenbarelse där han mött det gudomliga. Det allra första han sade efter återkomsten var ”Det finns varken hindu eller muslim”. Detta uttalande har tolkats som att alla egentligen ber till en och samma gud – en gud som struntar i sådana ytliga mänskliga beteckningar som ”hindu” eller ”muslim”. Hans upplevelse kom att påverka hela hans livsstil. Han gav bort alla sina ägodelar till fattiga. Tillsammans med sin muslimska barndomsvän Mardana gav han sig iväg på långa resor. De skall bland annat ha nått Sri Lanka, Tibet och till och med Mecka. Guru Nanak predikade för de han mötte och hans hymner till Gud skrevs ned och blev så småningom en del av sikhernas heliga bok. Det var nu han på allvar började kallas för guru, som bäst översätts som ”andlig lärare”.

Guru Nanak talade om en enda gud, som var både bortom denna världen men samtidigt i den, framför allt i varje människas hjärta. Han tryckte starkt på idén om ickevåld (ahimsa), men var samtidigt inte rädd för att stöta sig med såväl andliga som världsliga auktoriteter. Även här går det att finna paralleller till Jesus. Precis som Jesus vände sig Guru Nanak emot blind tro och skenhelighet, ibland genom att bryta tabun, som att umgås med personer av lägre kast. Kastsystemet var något som han kritiserade kraftigt, men också hierarkier och ojämlikheter överhuvud taget.

guru-nanak-at-mekka-1Ett annat exempel på detta tabubrytande var när han under en resa till muslimernas heliga stad Mecka lade sig för att vila med fötterna vända mot den heliga byggnaden Kaba, något som ansågs ytterst respektlöst.
När några personer kom och ville flytta på hans kropp lär han ha sagt ”Lägg mig då åt något håll där Gud inte är”. I den kryddade versionen av samma berättelse flyttar några män på Nanaks ben, men Kaba flyttar sig i samma riktning…

Guru Nanak utsåg sin efterträdare – Guru Angad. Totalt sett har man haft tio gurus i sikhismen, men idag är det den heliga boken Guru Garanth Sahib som fyller guruns roll. Därför ses boken som den elfte, eviga gurun.

Sikherna är än idag kända för sitt samhällsengagemang. De håller fast vid den tradition som Guru Nanak startade, nämligen att alltid bjuda på vegetarisk mat i det sikhiska tempel, oavsett besökarens klass, sociala status eller religionstillhörighet. Jämlikhetstanken är något som tydliggörs genom att alla sikher har samma efternamn, Singh (lejon) för män och Kaur (prinsessa) för kvinnor. Detta är ett sätt att bryta mot hierarkier och kastsystem och ska visa att alla är lika mycket värda.

guru nanakIdag är en riktig festdag, åtminstone för sikher som firar ”Guru Nanak Gurpurab”, eller Guru Nanaks födelsedag på ren svenska. Buddha, Jesus och Muhammed känner nog de flesta till, men sikhernas grundare och första guru är nog mer okänd för många svenskar. Med andra ord kan en liten presentation vara på plats. Inte minst eftersom Guru Nanak är en person som än idag väcker så mycket inspiration och beundran bland världens 25 miljoner sikher. I både Multireligiösa almanackan och Multireligiösa resväskan har Sensus valt att inkludera sikhismen, trots att det i Sverige är en rätt liten religion med ca 4000 anhängare.

Sikhismen är en förhållandevis ung religion och allt började med Guru Nanak. Han föddes 1469 i byn Talwandi i norra Indien. Han växte upp som högkastig hindu, men fick enligt myten redan som barn både muslimska och hinduiska vänner. På denna tid fanns i Indien både hinduiska och muslimska grupper som ofta umgicks med varandra över religionsgränserna och förde en livlig dialog om andliga frågor.

Det sägs om Nanak att han var ett högst intelligent barn. Många har säkert läst berättelserna i Bibeln om hur Jesus briljerade bland lärda rabbiner som barn. På ett liknande sätt imponerade den unge Nanak på sina lärare genom sina djupa insikter om Guds enhet. Nanak fick så småningom ett välbetalt jobb som revisor för en lokal muslimsk guvernör, gifte sig vid 19 års ålder och fick också två barn. Samtidigt spenderade han en stor del av sin lediga tid på meditation och religiösa diskussioner med allt från sufier (muslimska mystiker) till sadhus (hinduiska heliga män).

Tidigt en morgon tog Nanak ett bad i floden Bain, och försvann spårlöst. När sökandet började kännas hopplöst trodde man att han drunknat . Men efter tre dagar återkom Nanak – som en ny människa. Enligt myten hade han haft en omvälvande religiös uppenbarelse där han mött det gudomliga. Det allra första han sade efter återkomsten var ”Det finns varken hindu eller muslim”. Detta uttalande har tolkats som att alla egentligen ber till en och samma gud – en gud som struntar i sådana ytliga mänskliga beteckningar som ”hindu” eller ”muslim”. Hans upplevelse kom att påverka hela hans livsstil. Han gav bort alla sina ägodelar till fattiga. Tillsammans med sin muslimska barndomsvän Mardana gav han sig iväg på långa resor. De skall bland annat ha nått Sri Lanka, Tibet och till och med Mecka. Guru Nanak predikade för de han mötte och hans hymner till Gud skrevs ned och blev så småningom en del av sikhernas heliga bok. Det var nu han på allvar började kallas för guru, som bäst översätts som ”andlig lärare”.

Guru Nanak talade om en enda gud, som var både bortom denna världen men samtidigt i den, framför allt i varje människas hjärta. Han tryckte starkt på idén om ickevåld (ahimsa), men var samtidigt inte rädd för att stöta sig med såväl andliga som världsliga auktoriteter. Även här går det att finna paralleller till Jesus. Precis som Jesus vände sig Guru Nanak emot blind tro och skenhelighet, ibland genom att bryta tabun, som att umgås med personer av lägre kast. Kastsystemet var något som han kritiserade kraftigt, men också hierarkier och ojämlikheter överhuvud taget.

guru-nanak-at-mekka-1Ett annat exempel på detta tabubrytande var när han under en resa till muslimernas heliga stad Mecka lade sig för att vila med fötterna vända mot den heliga byggnaden Kaba, något som ansågs ytterst respektlöst.
När några personer kom och ville flytta på hans kropp lär han ha sagt ”Lägg mig då åt något håll där Gud inte är”. I den kryddade versionen av samma berättelse flyttar några män på Nanaks ben, men Kaba flyttar sig i samma riktning…

Guru Nanak utsåg sin efterträdare – Guru Angad. Totalt sett har man haft tio gurus i sikhismen, men idag är det den heliga boken Guru Garanth Sahib som fyller guruns roll. Därför ses boken som den elfte, eviga gurun.

Sikherna är än idag kända för sitt samhällsengagemang. De håller fast vid den tradition som Guru Nanak startade, nämligen att alltid bjuda på vegetarisk mat i det sikhiska tempel, oavsett besökarens klass, sociala status eller religionstillhörighet. Jämlikhetstanken är något som tydliggörs genom att alla sikher har samma efternamn, Singh (lejon) för män och Kaur (prinsessa) för kvinnor. Detta är ett sätt att bryta mot hierarkier och kastsystem och ska visa att alla är lika mycket värda.

guru nanakIdag är en riktig festdag, åtminstone för sikher som firar ”Guru Nanak Gurpurab”, eller Guru Nanaks födelsedag på ren svenska. Buddha, Jesus och Muhammed känner nog de flesta till, men sikhernas grundare och första guru är nog mer okänd för många svenskar. Med andra ord kan en liten presentation vara på plats. Inte minst eftersom Guru Nanak är en person som än idag väcker så mycket inspiration och beundran bland världens 25 miljoner sikher. I både Multireligiösa almanackan och Multireligiösa resväskan har Sensus valt att inkludera sikhismen, trots att det i Sverige är en rätt liten religion med ca 4000 anhängare.

Sikhismen är en förhållandevis ung religion och allt började med Guru Nanak. Han föddes 1469 i byn Talwandi i norra Indien. Han växte upp som högkastig hindu, men fick enligt myten redan som barn både muslimska och hinduiska vänner. På denna tid fanns i Indien både hinduiska och muslimska grupper som ofta umgicks med varandra över religionsgränserna och förde en livlig dialog om andliga frågor.

Det sägs om Nanak att han var ett högst intelligent barn. Många har säkert läst berättelserna i Bibeln om hur Jesus briljerade bland lärda rabbiner som barn. På ett liknande sätt imponerade den unge Nanak på sina lärare genom sina djupa insikter om Guds enhet. Nanak fick så småningom ett välbetalt jobb som revisor för en lokal muslimsk guvernör, gifte sig vid 19 års ålder och fick också två barn. Samtidigt spenderade han en stor del av sin lediga tid på meditation och religiösa diskussioner med allt från sufier (muslimska mystiker) till sadhus (hinduiska heliga män).

Tidigt en morgon tog Nanak ett bad i floden Bain, och försvann spårlöst. När sökandet började kännas hopplöst trodde man att han drunknat . Men efter tre dagar återkom Nanak – som en ny människa. Enligt myten hade han haft en omvälvande religiös uppenbarelse där han mött det gudomliga. Det allra första han sade efter återkomsten var ”Det finns varken hindu eller muslim”. Detta uttalande har tolkats som att alla egentligen ber till en och samma gud – en gud som struntar i sådana ytliga mänskliga beteckningar som ”hindu” eller ”muslim”. Hans upplevelse kom att påverka hela hans livsstil. Han gav bort alla sina ägodelar till fattiga. Tillsammans med sin muslimska barndomsvän Mardana gav han sig iväg på långa resor. De skall bland annat ha nått Sri Lanka, Tibet och till och med Mecka. Guru Nanak predikade för de han mötte och hans hymner till Gud skrevs ned och blev så småningom en del av sikhernas heliga bok. Det var nu han på allvar började kallas för guru, som bäst översätts som ”andlig lärare”.

Guru Nanak talade om en enda gud, som var både bortom denna världen men samtidigt i den, framför allt i varje människas hjärta. Han tryckte starkt på idén om ickevåld (ahimsa), men var samtidigt inte rädd för att stöta sig med såväl andliga som världsliga auktoriteter. Även här går det att finna paralleller till Jesus. Precis som Jesus vände sig Guru Nanak emot blind tro och skenhelighet, ibland genom att bryta tabun, som att umgås med personer av lägre kast. Kastsystemet var något som han kritiserade kraftigt, men också hierarkier och ojämlikheter överhuvud taget.

guru-nanak-at-mekka-1Ett annat exempel på detta tabubrytande var när han under en resa till muslimernas heliga stad Mecka lade sig för att vila med fötterna vända mot den heliga byggnaden Kaba, något som ansågs ytterst respektlöst.
När några personer kom och ville flytta på hans kropp lär han ha sagt ”Lägg mig då åt något håll där Gud inte är”. I den kryddade versionen av samma berättelse flyttar några män på Nanaks ben, men Kaba flyttar sig i samma riktning…

Guru Nanak utsåg sin efterträdare – Guru Angad. Totalt sett har man haft tio gurus i sikhismen, men idag är det den heliga boken Guru Garanth Sahib som fyller guruns roll. Därför ses boken som den elfte, eviga gurun.

Sikherna är än idag kända för sitt samhällsengagemang. De håller fast vid den tradition som Guru Nanak startade, nämligen att alltid bjuda på vegetarisk mat i det sikhiska tempel, oavsett besökarens klass, sociala status eller religionstillhörighet. Jämlikhetstanken är något som tydliggörs genom att alla sikher har samma efternamn, Singh (lejon) för män och Kaur (prinsessa) för kvinnor. Detta är ett sätt att bryta mot hierarkier och kastsystem och ska visa att alla är lika mycket värda.

Blogg

Debatt om yoga i skolan

yoga barnHur mycket har egentligen yoga med religion att göra och är det verkligen lämpligt att ha yoga i skolan? Denna fråga har väckts efter att Tunaskolan i Luleå bestämt sig för att införa yoga som elevens val i årskurs nio (SVT). En person som reagerat starkt mot detta är KD-politikern Anette Asplund som utifrån sin kristna tro ställer sig tveksam bland annat inför de religiösa inslag som hon menar hänger ihop med yogapraktiken. Hon verkar dock inte tycka att religion eller konfessionella inslag i sig är problemet utan att det handlar om ”främmande” och potentiellt farliga religiösa praktiker: ”Tidigare har vi haft kristna inslag som bön och psalmsång. Allt sådant är bortplockat. Nu ska man in med en annan religion i skolan. Inte kan vi införa hinduism och buddism i skolan i dag.” Hon uttrycker alltså en oro för att hinduism och buddhism ”smyger sig in bakvägen” och alltså är en form av religiös indoktrinering. Anette Asplund har också påstått att vissa yogaformer (hon verkar avse just kundaliniyoga) kan leda till psykoser och psykisk ohälsa. Hon talar om de främmande energier som anses kunna frigöras genom dessa praktiker, där hennes egen förklaring är att onda andar tar över kroppen.

Tunaskolan själva verkar inte ta kritiken på allvar och pekar istället på de positiva hälsoeffekter som yoga och meditation anses ha. Även kommunstyrelsen ställer sig tveksamma till Anettes kritik. ”Inte bara på Tunaskolan utan överhuvudtaget i skolan så är det ofta ett bekymmer att få bra deltagande på gymnastik och idrott, och ofta är det extra känsligt för unga tjejer. Här har man försökt hitta alternativa träningsformer, det är ju bara jättebra. Sedan läser kristdemokraten in en massa religion och saker i det här, det är hjärnspöken tycker jag”, säger kommunstyrelseledamoten Jan Nyberg (MP).

Självklart vore det ytterst märkligt om kommunen tog märkliga föreställningar om onda andar på allvar. Samtidigt är det intressant att se hur man så lättvindigt avfärdar kopplingen till religion och endast ser det som en ”alternativ träningsform”. Om skolan verkligen skall vara konfessionsfri är det relevant att ställa sig frågan vad som utgör ett religiöst inslag. Räcker det att en viss praktik ursprungligen är religiöst kopplad, eller måste det finnas kvar tydliga religiösa inslag? Om de religiösa motiven bakom handlingen saknas upphör det då att vara religiöst? För att bedöma det aktuella fallet skulle vi nog börja titta på vilken form av yoga som avses. Är det kundaliniyoga, vilket Asplund verkar hävda, så finns det till exempel en starkare religiös koppling än i mer träningsinriktade former av yoga.

En liknande problematik framträder om en tittar på exempelvis Skolverkets syn på skolavslutningar i kyrkan. Skolverket skriver att det går för sig så länge det inte förekommer religiösa inslag som ”bön, välsignelse eller trosbekännelse”. Psalmen ”Den blomstertid nu kommer” får också sjungas trots att det är en psalm, eftersom den sedan länge förknippas med skolavslutningar och anses vara ett uttryck för tradition snarare än religion. Frågan är dock hur Skolverket kan bestämma vad som är ett religiöst inslag eller inte. Även om inte bön eller liknande förekommer är väl kyrkan i sig ett religiöst inslag? Och hur nära förknippad med skolavslutningar psalmen ifråga än är så är det fortfarande en psalm. Spelar det då någon roll? Ja uppenbarligen för vissa. De som drabbas är bland annat elever som är Jehovas Vittnen som inte kan tänka sig att delta i skolavslutningar i kyrkan. Jag är övertygad om att samma elever inte heller skulle kunna delta i yoga på skoltid. Här uppstår dock inte riktigt samma problem, eftersom ämnet faktiskt är valbart.

Vad tycker du? Kommentera gärna så kan vi diskutera lite!

yoga barnHur mycket har egentligen yoga med religion att göra och är det verkligen lämpligt att ha yoga i skolan? Denna fråga har väckts efter att Tunaskolan i Luleå bestämt sig för att införa yoga som elevens val i årskurs nio (SVT). En person som reagerat starkt mot detta är KD-politikern Anette Asplund som utifrån sin kristna tro ställer sig tveksam bland annat inför de religiösa inslag som hon menar hänger ihop med yogapraktiken. Hon verkar dock inte tycka att religion eller konfessionella inslag i sig är problemet utan att det handlar om ”främmande” och potentiellt farliga religiösa praktiker: ”Tidigare har vi haft kristna inslag som bön och psalmsång. Allt sådant är bortplockat. Nu ska man in med en annan religion i skolan. Inte kan vi införa hinduism och buddism i skolan i dag.” Hon uttrycker alltså en oro för att hinduism och buddhism ”smyger sig in bakvägen” och alltså är en form av religiös indoktrinering. Anette Asplund har också påstått att vissa yogaformer (hon verkar avse just kundaliniyoga) kan leda till psykoser och psykisk ohälsa. Hon talar om de främmande energier som anses kunna frigöras genom dessa praktiker, där hennes egen förklaring är att onda andar tar över kroppen.

Tunaskolan själva verkar inte ta kritiken på allvar och pekar istället på de positiva hälsoeffekter som yoga och meditation anses ha. Även kommunstyrelsen ställer sig tveksamma till Anettes kritik. ”Inte bara på Tunaskolan utan överhuvudtaget i skolan så är det ofta ett bekymmer att få bra deltagande på gymnastik och idrott, och ofta är det extra känsligt för unga tjejer. Här har man försökt hitta alternativa träningsformer, det är ju bara jättebra. Sedan läser kristdemokraten in en massa religion och saker i det här, det är hjärnspöken tycker jag”, säger kommunstyrelseledamoten Jan Nyberg (MP).

Självklart vore det ytterst märkligt om kommunen tog märkliga föreställningar om onda andar på allvar. Samtidigt är det intressant att se hur man så lättvindigt avfärdar kopplingen till religion och endast ser det som en ”alternativ träningsform”. Om skolan verkligen skall vara konfessionsfri är det relevant att ställa sig frågan vad som utgör ett religiöst inslag. Räcker det att en viss praktik ursprungligen är religiöst kopplad, eller måste det finnas kvar tydliga religiösa inslag? Om de religiösa motiven bakom handlingen saknas upphör det då att vara religiöst? För att bedöma det aktuella fallet skulle vi nog börja titta på vilken form av yoga som avses. Är det kundaliniyoga, vilket Asplund verkar hävda, så finns det till exempel en starkare religiös koppling än i mer träningsinriktade former av yoga.

En liknande problematik framträder om en tittar på exempelvis Skolverkets syn på skolavslutningar i kyrkan. Skolverket skriver att det går för sig så länge det inte förekommer religiösa inslag som ”bön, välsignelse eller trosbekännelse”. Psalmen ”Den blomstertid nu kommer” får också sjungas trots att det är en psalm, eftersom den sedan länge förknippas med skolavslutningar och anses vara ett uttryck för tradition snarare än religion. Frågan är dock hur Skolverket kan bestämma vad som är ett religiöst inslag eller inte. Även om inte bön eller liknande förekommer är väl kyrkan i sig ett religiöst inslag? Och hur nära förknippad med skolavslutningar psalmen ifråga än är så är det fortfarande en psalm. Spelar det då någon roll? Ja uppenbarligen för vissa. De som drabbas är bland annat elever som är Jehovas Vittnen som inte kan tänka sig att delta i skolavslutningar i kyrkan. Jag är övertygad om att samma elever inte heller skulle kunna delta i yoga på skoltid. Här uppstår dock inte riktigt samma problem, eftersom ämnet faktiskt är valbart.

Vad tycker du? Kommentera gärna så kan vi diskutera lite!

yoga barnHur mycket har egentligen yoga med religion att göra och är det verkligen lämpligt att ha yoga i skolan? Denna fråga har väckts efter att Tunaskolan i Luleå bestämt sig för att införa yoga som elevens val i årskurs nio (SVT). En person som reagerat starkt mot detta är KD-politikern Anette Asplund som utifrån sin kristna tro ställer sig tveksam bland annat inför de religiösa inslag som hon menar hänger ihop med yogapraktiken. Hon verkar dock inte tycka att religion eller konfessionella inslag i sig är problemet utan att det handlar om ”främmande” och potentiellt farliga religiösa praktiker: ”Tidigare har vi haft kristna inslag som bön och psalmsång. Allt sådant är bortplockat. Nu ska man in med en annan religion i skolan. Inte kan vi införa hinduism och buddism i skolan i dag.” Hon uttrycker alltså en oro för att hinduism och buddhism ”smyger sig in bakvägen” och alltså är en form av religiös indoktrinering. Anette Asplund har också påstått att vissa yogaformer (hon verkar avse just kundaliniyoga) kan leda till psykoser och psykisk ohälsa. Hon talar om de främmande energier som anses kunna frigöras genom dessa praktiker, där hennes egen förklaring är att onda andar tar över kroppen.

Tunaskolan själva verkar inte ta kritiken på allvar och pekar istället på de positiva hälsoeffekter som yoga och meditation anses ha. Även kommunstyrelsen ställer sig tveksamma till Anettes kritik. ”Inte bara på Tunaskolan utan överhuvudtaget i skolan så är det ofta ett bekymmer att få bra deltagande på gymnastik och idrott, och ofta är det extra känsligt för unga tjejer. Här har man försökt hitta alternativa träningsformer, det är ju bara jättebra. Sedan läser kristdemokraten in en massa religion och saker i det här, det är hjärnspöken tycker jag”, säger kommunstyrelseledamoten Jan Nyberg (MP).

Självklart vore det ytterst märkligt om kommunen tog märkliga föreställningar om onda andar på allvar. Samtidigt är det intressant att se hur man så lättvindigt avfärdar kopplingen till religion och endast ser det som en ”alternativ träningsform”. Om skolan verkligen skall vara konfessionsfri är det relevant att ställa sig frågan vad som utgör ett religiöst inslag. Räcker det att en viss praktik ursprungligen är religiöst kopplad, eller måste det finnas kvar tydliga religiösa inslag? Om de religiösa motiven bakom handlingen saknas upphör det då att vara religiöst? För att bedöma det aktuella fallet skulle vi nog börja titta på vilken form av yoga som avses. Är det kundaliniyoga, vilket Asplund verkar hävda, så finns det till exempel en starkare religiös koppling än i mer träningsinriktade former av yoga.

En liknande problematik framträder om en tittar på exempelvis Skolverkets syn på skolavslutningar i kyrkan. Skolverket skriver att det går för sig så länge det inte förekommer religiösa inslag som ”bön, välsignelse eller trosbekännelse”. Psalmen ”Den blomstertid nu kommer” får också sjungas trots att det är en psalm, eftersom den sedan länge förknippas med skolavslutningar och anses vara ett uttryck för tradition snarare än religion. Frågan är dock hur Skolverket kan bestämma vad som är ett religiöst inslag eller inte. Även om inte bön eller liknande förekommer är väl kyrkan i sig ett religiöst inslag? Och hur nära förknippad med skolavslutningar psalmen ifråga än är så är det fortfarande en psalm. Spelar det då någon roll? Ja uppenbarligen för vissa. De som drabbas är bland annat elever som är Jehovas Vittnen som inte kan tänka sig att delta i skolavslutningar i kyrkan. Jag är övertygad om att samma elever inte heller skulle kunna delta i yoga på skoltid. Här uppstår dock inte riktigt samma problem, eftersom ämnet faktiskt är valbart.

Vad tycker du? Kommentera gärna så kan vi diskutera lite!

Blogg

Katolska kyrkan lockar unga

Ingen har väl missat att påve Franciskus är på besök i Sverige. Han anlände till Lund igår förmiddags och kommer bland annat att träffa statsministern, kungaparet och hålla i en ekumenisk gudstjänst med ärkebiskop Antje Jackelen. Tidningarna har fyllts med artiklar om vad påven tycker och tänker i en rad olika frågor, men också mer generellt om katolska kyrkan idag.

En av de intressantaste artiklarna var i DN i helgen och handlar om hur många unga svenskar med protestantisk eller ickereligiös bakgrund känner sig dragna till just katolska kyrkan. För många verkar katolska kyrkan stå för något annorlunda och tidlöst: ”Man står för mysterier och dolda rum – tabernaklet, det allra heligaste – i ett land av öppna planlösningar.”

Men katolska kyrkan står också för ramar och auktoriteter i en tid där många känner sig vilsna. Kanske är det så att pendeln har börjat svänga när det gäller svenskars individualistiska och liberala värderingar? Syster Sofie i Rögle kloster menar: ”Under lång tid har alla, även kristna i Sverige, haft behov av att frigöra sig från känslor av tvång. Medan unga konstant har uppmuntrats att leva ut. Att testa. Något har vänt nu. RFSU-budskapen står många av dem upp i halsen. Man upplever att ”friheten” kollapsar i meningslöshet” Hon menar att den nya generationen känner en ”längtan att slippa vara Gud i sina egna liv”.

Läs gärna hela artikeln här!

Ingen har väl missat att påve Franciskus är på besök i Sverige. Han anlände till Lund igår förmiddags och kommer bland annat att träffa statsministern, kungaparet och hålla i en ekumenisk gudstjänst med ärkebiskop Antje Jackelen. Tidningarna har fyllts med artiklar om vad påven tycker och tänker i en rad olika frågor, men också mer generellt om katolska kyrkan idag.

En av de intressantaste artiklarna var i DN i helgen och handlar om hur många unga svenskar med protestantisk eller ickereligiös bakgrund känner sig dragna till just katolska kyrkan. För många verkar katolska kyrkan stå för något annorlunda och tidlöst: ”Man står för mysterier och dolda rum – tabernaklet, det allra heligaste – i ett land av öppna planlösningar.”

Men katolska kyrkan står också för ramar och auktoriteter i en tid där många känner sig vilsna. Kanske är det så att pendeln har börjat svänga när det gäller svenskars individualistiska och liberala värderingar? Syster Sofie i Rögle kloster menar: ”Under lång tid har alla, även kristna i Sverige, haft behov av att frigöra sig från känslor av tvång. Medan unga konstant har uppmuntrats att leva ut. Att testa. Något har vänt nu. RFSU-budskapen står många av dem upp i halsen. Man upplever att ”friheten” kollapsar i meningslöshet” Hon menar att den nya generationen känner en ”längtan att slippa vara Gud i sina egna liv”.

Läs gärna hela artikeln här!

Ingen har väl missat att påve Franciskus är på besök i Sverige. Han anlände till Lund igår förmiddags och kommer bland annat att träffa statsministern, kungaparet och hålla i en ekumenisk gudstjänst med ärkebiskop Antje Jackelen. Tidningarna har fyllts med artiklar om vad påven tycker och tänker i en rad olika frågor, men också mer generellt om katolska kyrkan idag.

En av de intressantaste artiklarna var i DN i helgen och handlar om hur många unga svenskar med protestantisk eller ickereligiös bakgrund känner sig dragna till just katolska kyrkan. För många verkar katolska kyrkan stå för något annorlunda och tidlöst: ”Man står för mysterier och dolda rum – tabernaklet, det allra heligaste – i ett land av öppna planlösningar.”

Men katolska kyrkan står också för ramar och auktoriteter i en tid där många känner sig vilsna. Kanske är det så att pendeln har börjat svänga när det gäller svenskars individualistiska och liberala värderingar? Syster Sofie i Rögle kloster menar: ”Under lång tid har alla, även kristna i Sverige, haft behov av att frigöra sig från känslor av tvång. Medan unga konstant har uppmuntrats att leva ut. Att testa. Något har vänt nu. RFSU-budskapen står många av dem upp i halsen. Man upplever att ”friheten” kollapsar i meningslöshet” Hon menar att den nya generationen känner en ”längtan att slippa vara Gud i sina egna liv”.

Läs gärna hela artikeln här!

Blogg

Leder religion till våld?

Det är idag 15 år sedan 11 september-attackerna, som blev startskottet för en ny era av religiöst motiverad terror. Många tycker sig idag kunna se ett tydligt samband mellan religion och våld. Men genast infinner sig en rad knepiga följdfrågor. Hur kan en särskilja vad i en konflikt eller i en våldshandling som beror på religionen och vad som beror på andra faktorer, såsom maktintressen, politik eller kultur? Går det ens att tala om ”religion” som ett enhetligt begrepp?

Dessa frågor har varit upp till diskussion på DN Debatt och som inbiten ”religionsnörd” så har jag följt den med stort intresse. Det började med teologen Joel Halldorfs artikel – ”Idén att religion leder till våld drabbar oskyldiga”. Tesen att ”religion i allmänhet” skulle leda till våld är enligt Halldorf en så grov generalisering att den gör det svårare för oss att förstå verkligheten i all sin komplexitet och dessutom riskerar den att skuldbelägga oskyldiga offer tillsammans med förövare. Han tar som exempel muslimen Miriam som utsatts för en religiöst motiverad terrorattack, men som väljer att förlåta förövarna, också det motiverat av en religiös övertygelse. Enligt Halldorf är religion som begrepp för brett för att kunna ha så definitiva attribut eller effekter som att alltid leda till våld eller konflikt. ”Vad som existerar är olika religiösa traditioner och övertygelser, som var för sig bidragit till skilda saker: konst, kultur och krig, för att nämna några.” Gränserna för vad som är religion är vaga och godtyckliga, enligt Halldorf, som menar att det finns såväl betydande skillnader mellan olika religiösa traditioner, men också vissa likheter mellan religion och sekulära politiska ideologier och föreställningar.

Patrik Lindenfors menar i en replik till Halldorf att det är fullt möjligt att ”ringa in” vad religion är och även fullt möjligt att säga något om religion på ett mer generellt plan. Bland annat menar Lindenfors att även om religion inte per automatik leder till våld så verkar konflikter bli ”mer oförsonliga och svårlösliga när en religiös faktor är inblandad.” Lindenfors menar bland annat att det som särskiljer religion är påståenden om ett extra lager ”verklighet” som inte går att undersöka – ”en immateriell parallellverklighet”.  Frågan här är om religionens ”extraverklighet” på något avgörande sätt skiljer sig från andra ideologiers övertygelser. ”Marknadens osynliga hand” eller ”mänskliga rättigheter” går ju inte heller att strikt finna i den materiella verkligheten. En möjlig skillnad skulle eventuellt kunna vara att dessa i högre grad än ”rena” trosföreställningar baseras på rationella eller filosofiska argument. En intressant tanke är det, även om jag själv inte känner mig helt övertygad.

För att återgå till Halldorf har han en annan viktig poäng, nämligen att religion ”i sig själv” inte kan orsaka något, lika lite som en politisk ideologi kan orsaka något ”i sig själv”. Alldeles självklart, men ändå värt att trycka på när religion ofta beskrivs som något som existerar utanför och bortom mänskliga konstruktioner och viljor (det om något är ju en religiös föreställning). Det är vi människor som skapar religioner och religiösa föreställningar. För att förstå varför just vissa religiösa idéer får fäste i en speciell tid och på en speciell plats måste vi ta hänsyn till sammanhanget. Inte hade islamiska staten kunnat uppstå om det inte vore för den totala kollaps som både Irak och Syrien drabbades av. På samma sätt är det knappast någon slump att svenskar som enligt studier är de mest individcentrerade i världen (vilket i sin tur har olika förklaringar) också väljer religiösa uttryck i linje med detta.

Jag instämmer också helt med Halldorf att måste bli specifika när vi talar om sambanden mellan religion och våld. Det är dock inte helt enkelt ens när vi utgår från särskilda religiösa tolkningar och trosuppfattningar. Det skulle till exempel kunna tänkas att religioner som arbetar utifrån en svart-vit (dualistisk) världsbild, tänker sig en kamp mellan gott och ont; och därtill har en uppfattning om Gud som våldsam också i högre utsträckning kan legitimera eller motivera till våld. Dock visar det sig att detta kriterium är långt ifrån tillräckligt, eftersom både exempelvis islamiska staten och Jehovas Vittnen delar dessa uppfattningar. Den ena gruppen är extremt våldsam, medan personer tillhörande den andra gruppen är konsekventa vapenvägrare (Jehovas vittnen var därför undantagna värnplikt i Sverige). Ett annat exempel är buddhismen. En vanlig uppfattning särskilt bland svenskar brukar vara att buddhismen är särskilt fredlig. Buddhismen saknar också den dualistiska uppfattningen om gott och ont eller en straffande Gud.  Men här verkar istället uppfattningen om att allt ytterst sett är av ”tomhet” (sunyata) under vissa omständigheter kunna legitimera våld. Om självet är en illusion är då någon skada egentligen skedd om någon tar en annans liv? (denna problematik beskrivs bland annat i boken Zen at war).

Det gäller alltså med andra ord att sätta sig in på djupet innan en börjar fälla tvärsäkra omdömen inom det här området. Förenklade och generaliserande framställningar av religion finns hos ”båda lägren”. Alltså både hos de som vill försvara religionen och hävda att den aldrig ”egentligen” har med våldet att göra, och de som vill se religionen som roten till allt ont. Vill vi börja förstå måste vi kunna hålla fler än en tanke i huvudet samtidigt.

Det är idag 15 år sedan 11 september-attackerna, som blev startskottet för en ny era av religiöst motiverad terror. Många tycker sig idag kunna se ett tydligt samband mellan religion och våld. Men genast infinner sig en rad knepiga följdfrågor. Hur kan en särskilja vad i en konflikt eller i en våldshandling som beror på religionen och vad som beror på andra faktorer, såsom maktintressen, politik eller kultur? Går det ens att tala om ”religion” som ett enhetligt begrepp?

Dessa frågor har varit upp till diskussion på DN Debatt och som inbiten ”religionsnörd” så har jag följt den med stort intresse. Det började med teologen Joel Halldorfs artikel – ”Idén att religion leder till våld drabbar oskyldiga”. Tesen att ”religion i allmänhet” skulle leda till våld är enligt Halldorf en så grov generalisering att den gör det svårare för oss att förstå verkligheten i all sin komplexitet och dessutom riskerar den att skuldbelägga oskyldiga offer tillsammans med förövare. Han tar som exempel muslimen Miriam som utsatts för en religiöst motiverad terrorattack, men som väljer att förlåta förövarna, också det motiverat av en religiös övertygelse. Enligt Halldorf är religion som begrepp för brett för att kunna ha så definitiva attribut eller effekter som att alltid leda till våld eller konflikt. ”Vad som existerar är olika religiösa traditioner och övertygelser, som var för sig bidragit till skilda saker: konst, kultur och krig, för att nämna några.” Gränserna för vad som är religion är vaga och godtyckliga, enligt Halldorf, som menar att det finns såväl betydande skillnader mellan olika religiösa traditioner, men också vissa likheter mellan religion och sekulära politiska ideologier och föreställningar.

Patrik Lindenfors menar i en replik till Halldorf att det är fullt möjligt att ”ringa in” vad religion är och även fullt möjligt att säga något om religion på ett mer generellt plan. Bland annat menar Lindenfors att även om religion inte per automatik leder till våld så verkar konflikter bli ”mer oförsonliga och svårlösliga när en religiös faktor är inblandad.” Lindenfors menar bland annat att det som särskiljer religion är påståenden om ett extra lager ”verklighet” som inte går att undersöka – ”en immateriell parallellverklighet”.  Frågan här är om religionens ”extraverklighet” på något avgörande sätt skiljer sig från andra ideologiers övertygelser. ”Marknadens osynliga hand” eller ”mänskliga rättigheter” går ju inte heller att strikt finna i den materiella verkligheten. En möjlig skillnad skulle eventuellt kunna vara att dessa i högre grad än ”rena” trosföreställningar baseras på rationella eller filosofiska argument. En intressant tanke är det, även om jag själv inte känner mig helt övertygad.

För att återgå till Halldorf har han en annan viktig poäng, nämligen att religion ”i sig själv” inte kan orsaka något, lika lite som en politisk ideologi kan orsaka något ”i sig själv”. Alldeles självklart, men ändå värt att trycka på när religion ofta beskrivs som något som existerar utanför och bortom mänskliga konstruktioner och viljor (det om något är ju en religiös föreställning). Det är vi människor som skapar religioner och religiösa föreställningar. För att förstå varför just vissa religiösa idéer får fäste i en speciell tid och på en speciell plats måste vi ta hänsyn till sammanhanget. Inte hade islamiska staten kunnat uppstå om det inte vore för den totala kollaps som både Irak och Syrien drabbades av. På samma sätt är det knappast någon slump att svenskar som enligt studier är de mest individcentrerade i världen (vilket i sin tur har olika förklaringar) också väljer religiösa uttryck i linje med detta.

Jag instämmer också helt med Halldorf att måste bli specifika när vi talar om sambanden mellan religion och våld. Det är dock inte helt enkelt ens när vi utgår från särskilda religiösa tolkningar och trosuppfattningar. Det skulle till exempel kunna tänkas att religioner som arbetar utifrån en svart-vit (dualistisk) världsbild, tänker sig en kamp mellan gott och ont; och därtill har en uppfattning om Gud som våldsam också i högre utsträckning kan legitimera eller motivera till våld. Dock visar det sig att detta kriterium är långt ifrån tillräckligt, eftersom både exempelvis islamiska staten och Jehovas Vittnen delar dessa uppfattningar. Den ena gruppen är extremt våldsam, medan personer tillhörande den andra gruppen är konsekventa vapenvägrare (Jehovas vittnen var därför undantagna värnplikt i Sverige). Ett annat exempel är buddhismen. En vanlig uppfattning särskilt bland svenskar brukar vara att buddhismen är särskilt fredlig. Buddhismen saknar också den dualistiska uppfattningen om gott och ont eller en straffande Gud.  Men här verkar istället uppfattningen om att allt ytterst sett är av ”tomhet” (sunyata) under vissa omständigheter kunna legitimera våld. Om självet är en illusion är då någon skada egentligen skedd om någon tar en annans liv? (denna problematik beskrivs bland annat i boken Zen at war).

Det gäller alltså med andra ord att sätta sig in på djupet innan en börjar fälla tvärsäkra omdömen inom det här området. Förenklade och generaliserande framställningar av religion finns hos ”båda lägren”. Alltså både hos de som vill försvara religionen och hävda att den aldrig ”egentligen” har med våldet att göra, och de som vill se religionen som roten till allt ont. Vill vi börja förstå måste vi kunna hålla fler än en tanke i huvudet samtidigt.

Det är idag 15 år sedan 11 september-attackerna, som blev startskottet för en ny era av religiöst motiverad terror. Många tycker sig idag kunna se ett tydligt samband mellan religion och våld. Men genast infinner sig en rad knepiga följdfrågor. Hur kan en särskilja vad i en konflikt eller i en våldshandling som beror på religionen och vad som beror på andra faktorer, såsom maktintressen, politik eller kultur? Går det ens att tala om ”religion” som ett enhetligt begrepp?

Dessa frågor har varit upp till diskussion på DN Debatt och som inbiten ”religionsnörd” så har jag följt den med stort intresse. Det började med teologen Joel Halldorfs artikel – ”Idén att religion leder till våld drabbar oskyldiga”. Tesen att ”religion i allmänhet” skulle leda till våld är enligt Halldorf en så grov generalisering att den gör det svårare för oss att förstå verkligheten i all sin komplexitet och dessutom riskerar den att skuldbelägga oskyldiga offer tillsammans med förövare. Han tar som exempel muslimen Miriam som utsatts för en religiöst motiverad terrorattack, men som väljer att förlåta förövarna, också det motiverat av en religiös övertygelse. Enligt Halldorf är religion som begrepp för brett för att kunna ha så definitiva attribut eller effekter som att alltid leda till våld eller konflikt. ”Vad som existerar är olika religiösa traditioner och övertygelser, som var för sig bidragit till skilda saker: konst, kultur och krig, för att nämna några.” Gränserna för vad som är religion är vaga och godtyckliga, enligt Halldorf, som menar att det finns såväl betydande skillnader mellan olika religiösa traditioner, men också vissa likheter mellan religion och sekulära politiska ideologier och föreställningar.

Patrik Lindenfors menar i en replik till Halldorf att det är fullt möjligt att ”ringa in” vad religion är och även fullt möjligt att säga något om religion på ett mer generellt plan. Bland annat menar Lindenfors att även om religion inte per automatik leder till våld så verkar konflikter bli ”mer oförsonliga och svårlösliga när en religiös faktor är inblandad.” Lindenfors menar bland annat att det som särskiljer religion är påståenden om ett extra lager ”verklighet” som inte går att undersöka – ”en immateriell parallellverklighet”.  Frågan här är om religionens ”extraverklighet” på något avgörande sätt skiljer sig från andra ideologiers övertygelser. ”Marknadens osynliga hand” eller ”mänskliga rättigheter” går ju inte heller att strikt finna i den materiella verkligheten. En möjlig skillnad skulle eventuellt kunna vara att dessa i högre grad än ”rena” trosföreställningar baseras på rationella eller filosofiska argument. En intressant tanke är det, även om jag själv inte känner mig helt övertygad.

För att återgå till Halldorf har han en annan viktig poäng, nämligen att religion ”i sig själv” inte kan orsaka något, lika lite som en politisk ideologi kan orsaka något ”i sig själv”. Alldeles självklart, men ändå värt att trycka på när religion ofta beskrivs som något som existerar utanför och bortom mänskliga konstruktioner och viljor (det om något är ju en religiös föreställning). Det är vi människor som skapar religioner och religiösa föreställningar. För att förstå varför just vissa religiösa idéer får fäste i en speciell tid och på en speciell plats måste vi ta hänsyn till sammanhanget. Inte hade islamiska staten kunnat uppstå om det inte vore för den totala kollaps som både Irak och Syrien drabbades av. På samma sätt är det knappast någon slump att svenskar som enligt studier är de mest individcentrerade i världen (vilket i sin tur har olika förklaringar) också väljer religiösa uttryck i linje med detta.

Jag instämmer också helt med Halldorf att måste bli specifika när vi talar om sambanden mellan religion och våld. Det är dock inte helt enkelt ens när vi utgår från särskilda religiösa tolkningar och trosuppfattningar. Det skulle till exempel kunna tänkas att religioner som arbetar utifrån en svart-vit (dualistisk) världsbild, tänker sig en kamp mellan gott och ont; och därtill har en uppfattning om Gud som våldsam också i högre utsträckning kan legitimera eller motivera till våld. Dock visar det sig att detta kriterium är långt ifrån tillräckligt, eftersom både exempelvis islamiska staten och Jehovas Vittnen delar dessa uppfattningar. Den ena gruppen är extremt våldsam, medan personer tillhörande den andra gruppen är konsekventa vapenvägrare (Jehovas vittnen var därför undantagna värnplikt i Sverige). Ett annat exempel är buddhismen. En vanlig uppfattning särskilt bland svenskar brukar vara att buddhismen är särskilt fredlig. Buddhismen saknar också den dualistiska uppfattningen om gott och ont eller en straffande Gud.  Men här verkar istället uppfattningen om att allt ytterst sett är av ”tomhet” (sunyata) under vissa omständigheter kunna legitimera våld. Om självet är en illusion är då någon skada egentligen skedd om någon tar en annans liv? (denna problematik beskrivs bland annat i boken Zen at war).

Det gäller alltså med andra ord att sätta sig in på djupet innan en börjar fälla tvärsäkra omdömen inom det här området. Förenklade och generaliserande framställningar av religion finns hos ”båda lägren”. Alltså både hos de som vill försvara religionen och hävda att den aldrig ”egentligen” har med våldet att göra, och de som vill se religionen som roten till allt ont. Vill vi börja förstå måste vi kunna hålla fler än en tanke i huvudet samtidigt.

Blogg

Nyutbildade multireligiösa guider i Göteborg

Multireligiösa Resväskan är guidens arbetsverktyg.
Multireligiösa Resväskan är guidens arbetsverktyg.

I våras hade jag den stora äran att utbilda den nya generationens multireligiösa guider i Göteborg och tänkte dela med mig lite av mina tankar och erfarenheter kring detta. SMG eller ”Sveriges multireligiösa guider” är ett av Sensus koncept och består av ett nätverk av unga personer som håller interaktiva föreläsningar och workshops om det mångreligiösa Sverige. Från början var guiderna knutna till den interaktiva religionsutställningen Gud har 99 namn, som gjorde turné runt om i landet i början av 2000-talet. Efter 11 års trogen tjänst gick utställningen i graven, men guiderna finns kvar. De jobbar nu med ”multireligiösa resväskan” som arbetsverktyg. I väskan hittar vi föremål, symboler och kläder kopplade till världsreligionerna. Med dessa är tanken att guiderna skall väcka nyfikenhet och öka förståelsen för olika sätt att tänka, tro och leva i dagens Sverige. Högaktuella frågor med andra ord.

Efter att ha jobbat med konceptet i många år har tanken väckts huruvida det fortfarande ”håller” eller om vi på Sensus behöver tänka nytt kring hur en ”multireligiös guidning” presenteras och går till. Med den nya utbildningen i våras fick vi plötsligt chansen att se det hela ur 11 nya guiders pigga perspektiv. Det som känns som att konceptets unika styrka utan tvekan är föremålen. Ibland har vi lekt med tanken att komplettera med exempelvis en powerpoint-presentation eller liknande, men risken då blir att vi tappar bort de interaktiva inslagen längs vägen. Istället har vi försökt se på hur varje föremål kan användas för att berätta en historia, få fram viktiga poänger och belysa dagens samhälle.

Guiderna gör tävlingar och låter folk få prova religiösa kläder under Göteborgs Kulturkalas.
Guiderna gör tävlingar och låter folk få prova religiösa kläder under Göteborgs Kulturkalas.

Något som vi har talat mycket om är hur vi undviker att ”exotifiera” religion och religiösa människor när vi många gånger riktar oss till en i huvudsak sekulär svensk publik, där religion redan från början kan ses som något främmande. Vi har därför pratat mycket om att hitta beröringspunkter mellan religionens teman, symboler, och riter och den (till synes) ickereligiösa vardag som många svenskar lever i. Religionens förebilder i form av profeter och gurus går lätt att jämföra med hur vi alla behöver förebilder i livet, personer som vi ser upp till och som inspirerar oss att följa i deras fotspår. Det finns också beröringspunkter mellan religiösa myter och dagens populärkultur. För många är Star Wars laddat med djupt allmänmänskliga budskap och idéer som finner sin motsvarighet inom religionen. Icke-religiösa vardagsriter som att samlas till fredagsmys med familjen går att jämföra med exempelvis sabbaten inom judendomen, som också inleds varje fredagkväll som ett dygn av vila, glädje och återhämtning. När det gäller religiösa kläder som slöja eller kippa kan en också göra spännande kopplingar till den roll som kläder och symboler har för människors identitet överhuvudtaget.

Vi har också talat om hur vi behöver handskas med frågor som har att göra med religionens destruktiva sidor. Vi behöver inte försvara religion, men däremot nyansera och problematisera de förenklade och ibland fördomsfulla bilder som människor bär på. Att religion är ett komplext fenomen som kan fylla en mängd helt olika funktioner utifrån sammanhanget blir viktigt att peka på.

Just nu kan Sensus med hjälp av Göteborgs stad erbjuda kostnadsfria guidningar för grundskolor och gymnasium inom Göteborg (läs mer om detta erbjudande här). Vi jobbar just nu med ett nytt marknadsföringsmaterial för att nå ut också till övriga skolor i västra Sverige samt till konfirmandgrupper. Vi hoppas och tror att de multireligiösa guidningarna kan bidra till att öka förståelsen för olika sätt att tänka, tro och leva i dagens mångkulturella Sverige. Kanske har behovet aldrig varit större. Nu kör vi!

Multireligiösa Resväskan är guidens arbetsverktyg.
Multireligiösa Resväskan är guidens arbetsverktyg.

I våras hade jag den stora äran att utbilda den nya generationens multireligiösa guider i Göteborg och tänkte dela med mig lite av mina tankar och erfarenheter kring detta. SMG eller ”Sveriges multireligiösa guider” är ett av Sensus koncept och består av ett nätverk av unga personer som håller interaktiva föreläsningar och workshops om det mångreligiösa Sverige. Från början var guiderna knutna till den interaktiva religionsutställningen Gud har 99 namn, som gjorde turné runt om i landet i början av 2000-talet. Efter 11 års trogen tjänst gick utställningen i graven, men guiderna finns kvar. De jobbar nu med ”multireligiösa resväskan” som arbetsverktyg. I väskan hittar vi föremål, symboler och kläder kopplade till världsreligionerna. Med dessa är tanken att guiderna skall väcka nyfikenhet och öka förståelsen för olika sätt att tänka, tro och leva i dagens Sverige. Högaktuella frågor med andra ord.

Efter att ha jobbat med konceptet i många år har tanken väckts huruvida det fortfarande ”håller” eller om vi på Sensus behöver tänka nytt kring hur en ”multireligiös guidning” presenteras och går till. Med den nya utbildningen i våras fick vi plötsligt chansen att se det hela ur 11 nya guiders pigga perspektiv. Det som känns som att konceptets unika styrka utan tvekan är föremålen. Ibland har vi lekt med tanken att komplettera med exempelvis en powerpoint-presentation eller liknande, men risken då blir att vi tappar bort de interaktiva inslagen längs vägen. Istället har vi försökt se på hur varje föremål kan användas för att berätta en historia, få fram viktiga poänger och belysa dagens samhälle.

Guiderna gör tävlingar och låter folk få prova religiösa kläder under Göteborgs Kulturkalas.
Guiderna gör tävlingar och låter folk få prova religiösa kläder under Göteborgs Kulturkalas.

Något som vi har talat mycket om är hur vi undviker att ”exotifiera” religion och religiösa människor när vi många gånger riktar oss till en i huvudsak sekulär svensk publik, där religion redan från början kan ses som något främmande. Vi har därför pratat mycket om att hitta beröringspunkter mellan religionens teman, symboler, och riter och den (till synes) ickereligiösa vardag som många svenskar lever i. Religionens förebilder i form av profeter och gurus går lätt att jämföra med hur vi alla behöver förebilder i livet, personer som vi ser upp till och som inspirerar oss att följa i deras fotspår. Det finns också beröringspunkter mellan religiösa myter och dagens populärkultur. För många är Star Wars laddat med djupt allmänmänskliga budskap och idéer som finner sin motsvarighet inom religionen. Icke-religiösa vardagsriter som att samlas till fredagsmys med familjen går att jämföra med exempelvis sabbaten inom judendomen, som också inleds varje fredagkväll som ett dygn av vila, glädje och återhämtning. När det gäller religiösa kläder som slöja eller kippa kan en också göra spännande kopplingar till den roll som kläder och symboler har för människors identitet överhuvudtaget.

Vi har också talat om hur vi behöver handskas med frågor som har att göra med religionens destruktiva sidor. Vi behöver inte försvara religion, men däremot nyansera och problematisera de förenklade och ibland fördomsfulla bilder som människor bär på. Att religion är ett komplext fenomen som kan fylla en mängd helt olika funktioner utifrån sammanhanget blir viktigt att peka på.

Just nu kan Sensus med hjälp av Göteborgs stad erbjuda kostnadsfria guidningar för grundskolor och gymnasium inom Göteborg (läs mer om detta erbjudande här). Vi jobbar just nu med ett nytt marknadsföringsmaterial för att nå ut också till övriga skolor i västra Sverige samt till konfirmandgrupper. Vi hoppas och tror att de multireligiösa guidningarna kan bidra till att öka förståelsen för olika sätt att tänka, tro och leva i dagens mångkulturella Sverige. Kanske har behovet aldrig varit större. Nu kör vi!

Multireligiösa Resväskan är guidens arbetsverktyg.
Multireligiösa Resväskan är guidens arbetsverktyg.

I våras hade jag den stora äran att utbilda den nya generationens multireligiösa guider i Göteborg och tänkte dela med mig lite av mina tankar och erfarenheter kring detta. SMG eller ”Sveriges multireligiösa guider” är ett av Sensus koncept och består av ett nätverk av unga personer som håller interaktiva föreläsningar och workshops om det mångreligiösa Sverige. Från början var guiderna knutna till den interaktiva religionsutställningen Gud har 99 namn, som gjorde turné runt om i landet i början av 2000-talet. Efter 11 års trogen tjänst gick utställningen i graven, men guiderna finns kvar. De jobbar nu med ”multireligiösa resväskan” som arbetsverktyg. I väskan hittar vi föremål, symboler och kläder kopplade till världsreligionerna. Med dessa är tanken att guiderna skall väcka nyfikenhet och öka förståelsen för olika sätt att tänka, tro och leva i dagens Sverige. Högaktuella frågor med andra ord.

Efter att ha jobbat med konceptet i många år har tanken väckts huruvida det fortfarande ”håller” eller om vi på Sensus behöver tänka nytt kring hur en ”multireligiös guidning” presenteras och går till. Med den nya utbildningen i våras fick vi plötsligt chansen att se det hela ur 11 nya guiders pigga perspektiv. Det som känns som att konceptets unika styrka utan tvekan är föremålen. Ibland har vi lekt med tanken att komplettera med exempelvis en powerpoint-presentation eller liknande, men risken då blir att vi tappar bort de interaktiva inslagen längs vägen. Istället har vi försökt se på hur varje föremål kan användas för att berätta en historia, få fram viktiga poänger och belysa dagens samhälle.

Guiderna gör tävlingar och låter folk få prova religiösa kläder under Göteborgs Kulturkalas.
Guiderna gör tävlingar och låter folk få prova religiösa kläder under Göteborgs Kulturkalas.

Något som vi har talat mycket om är hur vi undviker att ”exotifiera” religion och religiösa människor när vi många gånger riktar oss till en i huvudsak sekulär svensk publik, där religion redan från början kan ses som något främmande. Vi har därför pratat mycket om att hitta beröringspunkter mellan religionens teman, symboler, och riter och den (till synes) ickereligiösa vardag som många svenskar lever i. Religionens förebilder i form av profeter och gurus går lätt att jämföra med hur vi alla behöver förebilder i livet, personer som vi ser upp till och som inspirerar oss att följa i deras fotspår. Det finns också beröringspunkter mellan religiösa myter och dagens populärkultur. För många är Star Wars laddat med djupt allmänmänskliga budskap och idéer som finner sin motsvarighet inom religionen. Icke-religiösa vardagsriter som att samlas till fredagsmys med familjen går att jämföra med exempelvis sabbaten inom judendomen, som också inleds varje fredagkväll som ett dygn av vila, glädje och återhämtning. När det gäller religiösa kläder som slöja eller kippa kan en också göra spännande kopplingar till den roll som kläder och symboler har för människors identitet överhuvudtaget.

Vi har också talat om hur vi behöver handskas med frågor som har att göra med religionens destruktiva sidor. Vi behöver inte försvara religion, men däremot nyansera och problematisera de förenklade och ibland fördomsfulla bilder som människor bär på. Att religion är ett komplext fenomen som kan fylla en mängd helt olika funktioner utifrån sammanhanget blir viktigt att peka på.

Just nu kan Sensus med hjälp av Göteborgs stad erbjuda kostnadsfria guidningar för grundskolor och gymnasium inom Göteborg (läs mer om detta erbjudande här). Vi jobbar just nu med ett nytt marknadsföringsmaterial för att nå ut också till övriga skolor i västra Sverige samt till konfirmandgrupper. Vi hoppas och tror att de multireligiösa guidningarna kan bidra till att öka förståelsen för olika sätt att tänka, tro och leva i dagens mångkulturella Sverige. Kanske har behovet aldrig varit större. Nu kör vi!