Blogg

Coronakrisens Sverige – när lagom blev extremt

Sverige har valt att hantera coronapandemin på ett rätt annorlunda sätt mot de flesta andra länder. Frågan om svenskhet och vad som gör Sverige unikt har därför på nytt aktualiserats och vi ska se närmare på vilka röster som hörts i debatten. Liksom i tidigare blogginlägg är inte syftet att ta ställning för det ena eller det andra utan att ge en slags lägesbild över hur diskussionen har förts i denna viktiga fråga.

Jämlikhet, egenansvar och tillit

En av många memer om hur Sverige sticker ut.

Just nu kretsar många analyser om hur effektiva de enskilda ländernas strategi är, men också om kopplingar till kultur och värderingar. Är det för att sydeuropéerna av tradition misstror myndigheter och politiker som deras regeringar måste ta till hårda nypor, medan svenskarna tror på eget ansvar och har så hög tillit att det räcker med rekommendationer för att uppnå samma resultat?

Peter Kadhammmar, kolumnist i Aftonbladet, är en av dem som hyllar den svenska tilliten och jämlikhetsandan: ”Vi befinner oss i en världskris men det behövs inga poliser på gatorna, inga avspärrningar, ingen myndighetsperson som sträcker fram handen: Pappren tack! Vi litar på varandra.”

En annan förklaring som förts fram är att Sveriges agerande till skillnad från andra länder är bättre förankrat i forskning och vetenskap, med självständiga myndigheter som får träda fram och fatta de viktiga besluten. Åtgärderna som tas framställs som noggrant avvägda och beslut sägs fattas utifrån logik och försiktighetsprinciper snarare än alarmism och panik. Den svenska folkhälsomyndigheten tar också ett helhetsgrepp, där även konsekvenserna av en eventuell nedstängning på folkhälsan beaktas. Fram träder en bild av Sverige som styrt av vetenskap och förnuft, men också av sans och balans. Lite sådär lagom. Är det då verkligen Sverige som ägnar sig åt ett ”farligt experiment” som någon påstått eller är det vi som lyckats hålla huvudet kallt och agera rationellt?

Till skillnad från så många andra länder som ägnat sig åt så kallade lockdowns med stängda skolor, restauranger, butiker och ibland rena utegångsförbud så framstår Sverige just som extremt. Restauranger och uteserveringar är fortfarande öppna, butiker och skolor likaså. Visserligen finns det en del förbud, till exempel mot att besöka äldreboenden eller träffas fler än 50 personer, men kontrasten till andra länder kan ingen undgå att se.

”All makt åt Tegnell – vår befriare”

Att vara medborgare i ett land som på dessa sätt avviker från de övriga länderna i världen kan väcka stolthet, så länge vi avviker i positiv bemärkelse förstås. Då blir det ett stöd för den överlägsna svenska modellen, för vissa kanske till och med ett kvitto på hur bra vi svenskar är med våra tillitsfulla och ansvarstagande medborgare. Därför blir det med tiden allt viktigare att den svenska strategin är framgångsrik också i praktiken. Jag ser hur många förtjust delar internationella rapporter och artiklar som berömmer den svenska hållningen. Man vill ju gärna vara med i vinnarlaget.

Sveriges statsepidemolog Anders Tegnell har på kort tid gått från okänd byråkrat till rikskändis, och nästan blivit en ikon för den svenska hållningen. Han har hyllats för sin lugna och sakliga ton där han skiljer sig från många tvärsäkra politiska ledare genom att ofta lyfta fram hur komplex situationen är och hur svårt det är att i förväg veta vilken väg som är den rätta. Han har redan hunnit vara med i Skavlan och T-shirtar med Anders Tegnells porträtt säljs på nätet. I sociala medier cirkulerar det modifierade Bröderna Lejonhjärta-citatet ”All makt åt Tegnell, vår befriare”. På nätet odlas på sina håll närmast en personkult och på facebook hittar vi bland annat gruppen ”Anders Tegnell, Sveriges hjälte” med 92 000 medlemmar.

Psykolog Björn Hedensjö beskriver i en intervju i DN hur Tegnell kommit att uppfattas närmast som en James Bond i svensk byråkratversion. Många raljerar över de som ifrågasätter Anders Tegnell och ställer ”dumma frågor”. Björn Hedensjö menar att ”så fort vi identifierar oss med en grupp, vilket vi människor väldigt lätt gör, börjar vi definiera och klistra etiketter på ”de andra”. Att kritisera ”motståndaren”, vilket här blir de som ställer kritiska frågor till den som utsetts till hjälte, blir ett sätt att bonda och stärka gruppidentiteten.” Skulle man rentav kunna se det som ett uttryck för patriotism att förbehållslöst ställa sig bakom myndigheterna? Kanske blir det ett sätt att visa att man själv är just en sån där ”riktig svensk” som litar på myndigheterna?

Även statsminister Stefan Löfven har fått ett kraftigt förnyat stöd. Och i sitt tal till nationen i SVT reagerade många på hur svenska flaggan plötsligt framhävdes, både som en pin på Löfvens kavaj och i bakgrunden. EU-flaggan som annars brukar hänga bredvid den svenska hade tagits bort. I krissituationer som dessa, när länder stänger sina gränser och varje land måste skapa sin egen strategi, verkar den nationella identiteten få ny betydelse.

Tänk om vi valt fel väg?

Det är också därför det blir problematiskt när det nu visar sig att Sverige har betydligt fler dödsfall per capita än de nordiska länderna. Innebär detta ett bakslag för allt tal om den svenska tilliten, eller är det bara för att vi befinner oss på olika stadier på den omtalade kurvan? Kanske kommer de andra länderna istället att drabbas hårdare när de till slut tvingas öppna upp samhället? Frågetecknen hopar sig och de kritiska artiklarna blir allt fler både i den internationella pressen och i den svenska. Nyligen gick till exempel 22 forskare ut med en debattartikel på DN där man kritiserar folkhälsomyndigheten och regeringens agerande.

Vissa är också kritiska mot allt tal om de unikt tillitsfulla svenskarna. Paulina Neuding menar i en ledare i SvD att det är ett uttryck för nationalchauvinism att tro att något i ”den svenska folksjälen” skulle göra oss särskilt bra rustade för att möta pandemin och varnar också för att det kan leda till en ”okritisk auktoritetstro”. Även statsvetaren Andreas Johansson Heinö invänder mot idéer om den svenska nationalkaraktären och varnar för lockelsen att hitta orsaker bakom Sveriges agerande i den svenska kulturen. Han menar att det finns en risk i att vi tillskriver folk stereotypa egenskaper, såsom de upproriska sydeuropeerna och de rationella svenskarna, stereotyper som används för att odla berättelsen om hur vi själva är lite bättre än alla andra.

Medan många lyfter fram det annorlunda med svenskarna som något positivt menar andra att vår särart snarare har lett till att vi valt fel väg genom coronakrisen. Är den coola och avslappnade attityden ett resultat av tillit eller av att vi är fredsskadade? De frågar sig författaren Elisabeth Åsbrink i en debattartikel i DN. Hon ger också en annan förklaring till varför vi skiljer oss från våra grannländer. Dessa har, menar hon, erfarit katastrofer som andra världskriget. De är därför på ett helt annat sätt förberedda för katastrofer. Och tilliten till myndigheter och experter kan lätt bli ett sätt även för journalister att skjuta över tänkandet och ansvaret på någon annan och avhålla sig från att ställa de kritiska frågorna i en öppen debatt.

Kanske behöver vi i dessa kristider en gemensam nationell berättelse, om hur vi svenskar faktiskt är extra bra på att ta ansvar, känna tillit och hjälpa varandra. Även om den inte råkar vara objektivt sann kanske den kan hjälpa oss att bättre ta oss genom krisen? Att känna stor tillit till myndigheter och experter kanske även det är lovvärda ideal i en krissituation som denna. Samtidigt verkar det ligga något i att vi inte får överge det kritiska tänkandet utan också som nation vara beredda på att omvärdera den svenska strategin om den skulle visa sig leda åt fel håll.

Sverige har valt att hantera coronapandemin på ett rätt annorlunda sätt mot de flesta andra länder. Frågan om svenskhet och vad som gör Sverige unikt har därför på nytt aktualiserats och vi ska se närmare på vilka röster som hörts i debatten. Liksom i tidigare blogginlägg är inte syftet att ta ställning för det ena eller det andra utan att ge en slags lägesbild över hur diskussionen har förts i denna viktiga fråga.

Jämlikhet, egenansvar och tillit

En av många memer om hur Sverige sticker ut.

Just nu kretsar många analyser om hur effektiva de enskilda ländernas strategi är, men också om kopplingar till kultur och värderingar. Är det för att sydeuropéerna av tradition misstror myndigheter och politiker som deras regeringar måste ta till hårda nypor, medan svenskarna tror på eget ansvar och har så hög tillit att det räcker med rekommendationer för att uppnå samma resultat?

Peter Kadhammmar, kolumnist i Aftonbladet, är en av dem som hyllar den svenska tilliten och jämlikhetsandan: ”Vi befinner oss i en världskris men det behövs inga poliser på gatorna, inga avspärrningar, ingen myndighetsperson som sträcker fram handen: Pappren tack! Vi litar på varandra.”

En annan förklaring som förts fram är att Sveriges agerande till skillnad från andra länder är bättre förankrat i forskning och vetenskap, med självständiga myndigheter som får träda fram och fatta de viktiga besluten. Åtgärderna som tas framställs som noggrant avvägda och beslut sägs fattas utifrån logik och försiktighetsprinciper snarare än alarmism och panik. Den svenska folkhälsomyndigheten tar också ett helhetsgrepp, där även konsekvenserna av en eventuell nedstängning på folkhälsan beaktas. Fram träder en bild av Sverige som styrt av vetenskap och förnuft, men också av sans och balans. Lite sådär lagom. Är det då verkligen Sverige som ägnar sig åt ett ”farligt experiment” som någon påstått eller är det vi som lyckats hålla huvudet kallt och agera rationellt?

Till skillnad från så många andra länder som ägnat sig åt så kallade lockdowns med stängda skolor, restauranger, butiker och ibland rena utegångsförbud så framstår Sverige just som extremt. Restauranger och uteserveringar är fortfarande öppna, butiker och skolor likaså. Visserligen finns det en del förbud, till exempel mot att besöka äldreboenden eller träffas fler än 50 personer, men kontrasten till andra länder kan ingen undgå att se.

”All makt åt Tegnell – vår befriare”

Att vara medborgare i ett land som på dessa sätt avviker från de övriga länderna i världen kan väcka stolthet, så länge vi avviker i positiv bemärkelse förstås. Då blir det ett stöd för den överlägsna svenska modellen, för vissa kanske till och med ett kvitto på hur bra vi svenskar är med våra tillitsfulla och ansvarstagande medborgare. Därför blir det med tiden allt viktigare att den svenska strategin är framgångsrik också i praktiken. Jag ser hur många förtjust delar internationella rapporter och artiklar som berömmer den svenska hållningen. Man vill ju gärna vara med i vinnarlaget.

Sveriges statsepidemolog Anders Tegnell har på kort tid gått från okänd byråkrat till rikskändis, och nästan blivit en ikon för den svenska hållningen. Han har hyllats för sin lugna och sakliga ton där han skiljer sig från många tvärsäkra politiska ledare genom att ofta lyfta fram hur komplex situationen är och hur svårt det är att i förväg veta vilken väg som är den rätta. Han har redan hunnit vara med i Skavlan och T-shirtar med Anders Tegnells porträtt säljs på nätet. I sociala medier cirkulerar det modifierade Bröderna Lejonhjärta-citatet ”All makt åt Tegnell, vår befriare”. På nätet odlas på sina håll närmast en personkult och på facebook hittar vi bland annat gruppen ”Anders Tegnell, Sveriges hjälte” med 92 000 medlemmar.

Psykolog Björn Hedensjö beskriver i en intervju i DN hur Tegnell kommit att uppfattas närmast som en James Bond i svensk byråkratversion. Många raljerar över de som ifrågasätter Anders Tegnell och ställer ”dumma frågor”. Björn Hedensjö menar att ”så fort vi identifierar oss med en grupp, vilket vi människor väldigt lätt gör, börjar vi definiera och klistra etiketter på ”de andra”. Att kritisera ”motståndaren”, vilket här blir de som ställer kritiska frågor till den som utsetts till hjälte, blir ett sätt att bonda och stärka gruppidentiteten.” Skulle man rentav kunna se det som ett uttryck för patriotism att förbehållslöst ställa sig bakom myndigheterna? Kanske blir det ett sätt att visa att man själv är just en sån där ”riktig svensk” som litar på myndigheterna?

Även statsminister Stefan Löfven har fått ett kraftigt förnyat stöd. Och i sitt tal till nationen i SVT reagerade många på hur svenska flaggan plötsligt framhävdes, både som en pin på Löfvens kavaj och i bakgrunden. EU-flaggan som annars brukar hänga bredvid den svenska hade tagits bort. I krissituationer som dessa, när länder stänger sina gränser och varje land måste skapa sin egen strategi, verkar den nationella identiteten få ny betydelse.

Tänk om vi valt fel väg?

Det är också därför det blir problematiskt när det nu visar sig att Sverige har betydligt fler dödsfall per capita än de nordiska länderna. Innebär detta ett bakslag för allt tal om den svenska tilliten, eller är det bara för att vi befinner oss på olika stadier på den omtalade kurvan? Kanske kommer de andra länderna istället att drabbas hårdare när de till slut tvingas öppna upp samhället? Frågetecknen hopar sig och de kritiska artiklarna blir allt fler både i den internationella pressen och i den svenska. Nyligen gick till exempel 22 forskare ut med en debattartikel på DN där man kritiserar folkhälsomyndigheten och regeringens agerande.

Vissa är också kritiska mot allt tal om de unikt tillitsfulla svenskarna. Paulina Neuding menar i en ledare i SvD att det är ett uttryck för nationalchauvinism att tro att något i ”den svenska folksjälen” skulle göra oss särskilt bra rustade för att möta pandemin och varnar också för att det kan leda till en ”okritisk auktoritetstro”. Även statsvetaren Andreas Johansson Heinö invänder mot idéer om den svenska nationalkaraktären och varnar för lockelsen att hitta orsaker bakom Sveriges agerande i den svenska kulturen. Han menar att det finns en risk i att vi tillskriver folk stereotypa egenskaper, såsom de upproriska sydeuropeerna och de rationella svenskarna, stereotyper som används för att odla berättelsen om hur vi själva är lite bättre än alla andra.

Medan många lyfter fram det annorlunda med svenskarna som något positivt menar andra att vår särart snarare har lett till att vi valt fel väg genom coronakrisen. Är den coola och avslappnade attityden ett resultat av tillit eller av att vi är fredsskadade? De frågar sig författaren Elisabeth Åsbrink i en debattartikel i DN. Hon ger också en annan förklaring till varför vi skiljer oss från våra grannländer. Dessa har, menar hon, erfarit katastrofer som andra världskriget. De är därför på ett helt annat sätt förberedda för katastrofer. Och tilliten till myndigheter och experter kan lätt bli ett sätt även för journalister att skjuta över tänkandet och ansvaret på någon annan och avhålla sig från att ställa de kritiska frågorna i en öppen debatt.

Kanske behöver vi i dessa kristider en gemensam nationell berättelse, om hur vi svenskar faktiskt är extra bra på att ta ansvar, känna tillit och hjälpa varandra. Även om den inte råkar vara objektivt sann kanske den kan hjälpa oss att bättre ta oss genom krisen? Att känna stor tillit till myndigheter och experter kanske även det är lovvärda ideal i en krissituation som denna. Samtidigt verkar det ligga något i att vi inte får överge det kritiska tänkandet utan också som nation vara beredda på att omvärdera den svenska strategin om den skulle visa sig leda åt fel håll.

Sverige har valt att hantera coronapandemin på ett rätt annorlunda sätt mot de flesta andra länder. Frågan om svenskhet och vad som gör Sverige unikt har därför på nytt aktualiserats och vi ska se närmare på vilka röster som hörts i debatten. Liksom i tidigare blogginlägg är inte syftet att ta ställning för det ena eller det andra utan att ge en slags lägesbild över hur diskussionen har förts i denna viktiga fråga.

Jämlikhet, egenansvar och tillit

En av många memer om hur Sverige sticker ut.

Just nu kretsar många analyser om hur effektiva de enskilda ländernas strategi är, men också om kopplingar till kultur och värderingar. Är det för att sydeuropéerna av tradition misstror myndigheter och politiker som deras regeringar måste ta till hårda nypor, medan svenskarna tror på eget ansvar och har så hög tillit att det räcker med rekommendationer för att uppnå samma resultat?

Peter Kadhammmar, kolumnist i Aftonbladet, är en av dem som hyllar den svenska tilliten och jämlikhetsandan: ”Vi befinner oss i en världskris men det behövs inga poliser på gatorna, inga avspärrningar, ingen myndighetsperson som sträcker fram handen: Pappren tack! Vi litar på varandra.”

En annan förklaring som förts fram är att Sveriges agerande till skillnad från andra länder är bättre förankrat i forskning och vetenskap, med självständiga myndigheter som får träda fram och fatta de viktiga besluten. Åtgärderna som tas framställs som noggrant avvägda och beslut sägs fattas utifrån logik och försiktighetsprinciper snarare än alarmism och panik. Den svenska folkhälsomyndigheten tar också ett helhetsgrepp, där även konsekvenserna av en eventuell nedstängning på folkhälsan beaktas. Fram träder en bild av Sverige som styrt av vetenskap och förnuft, men också av sans och balans. Lite sådär lagom. Är det då verkligen Sverige som ägnar sig åt ett ”farligt experiment” som någon påstått eller är det vi som lyckats hålla huvudet kallt och agera rationellt?

Till skillnad från så många andra länder som ägnat sig åt så kallade lockdowns med stängda skolor, restauranger, butiker och ibland rena utegångsförbud så framstår Sverige just som extremt. Restauranger och uteserveringar är fortfarande öppna, butiker och skolor likaså. Visserligen finns det en del förbud, till exempel mot att besöka äldreboenden eller träffas fler än 50 personer, men kontrasten till andra länder kan ingen undgå att se.

”All makt åt Tegnell – vår befriare”

Att vara medborgare i ett land som på dessa sätt avviker från de övriga länderna i världen kan väcka stolthet, så länge vi avviker i positiv bemärkelse förstås. Då blir det ett stöd för den överlägsna svenska modellen, för vissa kanske till och med ett kvitto på hur bra vi svenskar är med våra tillitsfulla och ansvarstagande medborgare. Därför blir det med tiden allt viktigare att den svenska strategin är framgångsrik också i praktiken. Jag ser hur många förtjust delar internationella rapporter och artiklar som berömmer den svenska hållningen. Man vill ju gärna vara med i vinnarlaget.

Sveriges statsepidemolog Anders Tegnell har på kort tid gått från okänd byråkrat till rikskändis, och nästan blivit en ikon för den svenska hållningen. Han har hyllats för sin lugna och sakliga ton där han skiljer sig från många tvärsäkra politiska ledare genom att ofta lyfta fram hur komplex situationen är och hur svårt det är att i förväg veta vilken väg som är den rätta. Han har redan hunnit vara med i Skavlan och T-shirtar med Anders Tegnells porträtt säljs på nätet. I sociala medier cirkulerar det modifierade Bröderna Lejonhjärta-citatet ”All makt åt Tegnell, vår befriare”. På nätet odlas på sina håll närmast en personkult och på facebook hittar vi bland annat gruppen ”Anders Tegnell, Sveriges hjälte” med 92 000 medlemmar.

Psykolog Björn Hedensjö beskriver i en intervju i DN hur Tegnell kommit att uppfattas närmast som en James Bond i svensk byråkratversion. Många raljerar över de som ifrågasätter Anders Tegnell och ställer ”dumma frågor”. Björn Hedensjö menar att ”så fort vi identifierar oss med en grupp, vilket vi människor väldigt lätt gör, börjar vi definiera och klistra etiketter på ”de andra”. Att kritisera ”motståndaren”, vilket här blir de som ställer kritiska frågor till den som utsetts till hjälte, blir ett sätt att bonda och stärka gruppidentiteten.” Skulle man rentav kunna se det som ett uttryck för patriotism att förbehållslöst ställa sig bakom myndigheterna? Kanske blir det ett sätt att visa att man själv är just en sån där ”riktig svensk” som litar på myndigheterna?

Även statsminister Stefan Löfven har fått ett kraftigt förnyat stöd. Och i sitt tal till nationen i SVT reagerade många på hur svenska flaggan plötsligt framhävdes, både som en pin på Löfvens kavaj och i bakgrunden. EU-flaggan som annars brukar hänga bredvid den svenska hade tagits bort. I krissituationer som dessa, när länder stänger sina gränser och varje land måste skapa sin egen strategi, verkar den nationella identiteten få ny betydelse.

Tänk om vi valt fel väg?

Det är också därför det blir problematiskt när det nu visar sig att Sverige har betydligt fler dödsfall per capita än de nordiska länderna. Innebär detta ett bakslag för allt tal om den svenska tilliten, eller är det bara för att vi befinner oss på olika stadier på den omtalade kurvan? Kanske kommer de andra länderna istället att drabbas hårdare när de till slut tvingas öppna upp samhället? Frågetecknen hopar sig och de kritiska artiklarna blir allt fler både i den internationella pressen och i den svenska. Nyligen gick till exempel 22 forskare ut med en debattartikel på DN där man kritiserar folkhälsomyndigheten och regeringens agerande.

Vissa är också kritiska mot allt tal om de unikt tillitsfulla svenskarna. Paulina Neuding menar i en ledare i SvD att det är ett uttryck för nationalchauvinism att tro att något i ”den svenska folksjälen” skulle göra oss särskilt bra rustade för att möta pandemin och varnar också för att det kan leda till en ”okritisk auktoritetstro”. Även statsvetaren Andreas Johansson Heinö invänder mot idéer om den svenska nationalkaraktären och varnar för lockelsen att hitta orsaker bakom Sveriges agerande i den svenska kulturen. Han menar att det finns en risk i att vi tillskriver folk stereotypa egenskaper, såsom de upproriska sydeuropeerna och de rationella svenskarna, stereotyper som används för att odla berättelsen om hur vi själva är lite bättre än alla andra.

Medan många lyfter fram det annorlunda med svenskarna som något positivt menar andra att vår särart snarare har lett till att vi valt fel väg genom coronakrisen. Är den coola och avslappnade attityden ett resultat av tillit eller av att vi är fredsskadade? De frågar sig författaren Elisabeth Åsbrink i en debattartikel i DN. Hon ger också en annan förklaring till varför vi skiljer oss från våra grannländer. Dessa har, menar hon, erfarit katastrofer som andra världskriget. De är därför på ett helt annat sätt förberedda för katastrofer. Och tilliten till myndigheter och experter kan lätt bli ett sätt även för journalister att skjuta över tänkandet och ansvaret på någon annan och avhålla sig från att ställa de kritiska frågorna i en öppen debatt.

Kanske behöver vi i dessa kristider en gemensam nationell berättelse, om hur vi svenskar faktiskt är extra bra på att ta ansvar, känna tillit och hjälpa varandra. Även om den inte råkar vara objektivt sann kanske den kan hjälpa oss att bättre ta oss genom krisen? Att känna stor tillit till myndigheter och experter kanske även det är lovvärda ideal i en krissituation som denna. Samtidigt verkar det ligga något i att vi inte får överge det kritiska tänkandet utan också som nation vara beredda på att omvärdera den svenska strategin om den skulle visa sig leda åt fel håll.

Blogg

Spridda tankar i skuggan av corona

Det har kallats för en ”black swan event”. En plötslig och oväntad händelse, som få kunde förutse. Det hade kunnat vara ett meteoritnedslag eller annan naturkatastrof. Men det blev en global virussmitta – en så kallad pandemi. På bara några veckor har vardagen totalt förändrats för så många människor i världen, och den här gången är ”världen” inte bara någon annanstans. Utan också här. I det lite tråkiga, men ack så trygga Sverige.

Eftersom hela familjen är förkyld så håller vi oss hemma. Jag har aldrig varit någon hypokondriker, men kan ändå inte låta bli att fundera på om det är lite svårare att andas än vanligt. Är det corona, eller bara helt vanlig ångest? Utanför mitt eget fönster ser världen ungefär likadan ut. Radhusområdet som vi bor i kryllade ärligt talat inte av liv före corona heller, men det börjar kännas mer och mer som en kuliss för varje dag som vi är hemma. Är det inte ovanligt tyst?

Kontakten med omvärlden som redan före corona var så knuten till smartphones och internet blir nu helt och håller virtuell. Jag svajpar varje ledig stund febrilt mellan alla corona-nyheter. När det efter tio minuter fortfarande inte finns någon ny notis varken på Aftonbladet, Expressen eller DN går jag till The Guardian och New York Times och kollar. En önskan att hålla sig ajour utvecklas snart till besatthet. Bilderna från övergivna torg och tomma gator ger en lite drömlik overklighetskänsla och associationer till postapokalyptiska filmer (ett tema som förtjänar ett eget blogginlägg). Någon har filmat från ett torg i England som verkar ha intagits av en flock getter. Jag reflekterar över hur skört det mänskliga livet och den mänskliga civilisationen är.

Det är något nästan ironiskt över hur något så ofantligt smått som ett virus kan orsaka en sådan förödelse, helt utan någon plan eller mening. Ett virus är en så enkel livsform att forskare diskuterar om det ens går att kalla den för levande. Snarare är den ett mellanting mellan död och levande materia. Viruset är så simpelt att det inte ens har en egen ämnesomsättning eller möjlighet att förflytta eller föröka sig själv av egen kraft. Den är lika totalt ovetande och likgiltig inför oss människor och våra intressen som en gråsten. För viruset spelar det ingen som helst roll att människan utnämnt sig själv som subjektet i berättelsen om universum, där vi ser oss själva som tillvarons mittpunkt, som resten av världen finns till för, och som vi intalat oss själva att vi har kontroll över. Det får mig att tänka på den gamla sci-fi-klassikern Världarnas krig där mänskligheten kämpar för sin överlevnad mot teknologiskt överlägsna marsianer, men det är inte människans uppfinningsrikedom eller mod som besegrar dem i slutändan utan pyttesmå bakterier.

Om inte annat så kanske pandemin kan mana till någon slags ödmjukhet och insikt om hur ömtålig vår civilisation och vårt nuvarande system är. Kanske kan den få oss att förstå att vi måste samarbeta och hjälpa varandra för att lösa nästa stora utmaning – klimatförändringarna. Visserligen är konsekvenserna av coronavirusets spridning oöverskådliga. Men trots att vi är utelämnade både åt yttre omständigheter och våra egna brister och tillkortakommanden som mänsklighet får vi inte glömma att vi faktiskt står inför ett (eller flera) vägval. Kommer coronapandemin leda till protektionism, stängda gränser, nationalism och inskränkningar av individuella fri- och rättigheter? Eller tvärtom till ökat samarbete mellan nationer eller rentav ett upplösande av nationalstater? Ett nytt ekonomiskt system och medborgarlön? Kanske påverkas svaret av vilka länder som är mest framgångsrika i att hantera coronautbrottet. Är det en stark ledare med makt att ta till drakoniska åtgärder som är framtiden, eller är det Sveriges lågmälda myndighetsrekommendationer?

Hur kommer våra vanor att förändras av att vi nu tvingas minska onödiga resor, ha möten via zoom och semestra i det egna landet istället för utlandssemestrar?

Och som religionsvetare är jag förstås nyfiken på att se hur olika religiösa grupper hanterar coronapandemin. Tänk bara på rörelser som Jehovas Vittnen som ständigt letar efter tecken på att vi lever i de yttersta tiderna. Just nu råder det inte direkt någon brist på tecken. Kommer vi se en uppgång för olika domedagsrörelser?

Ja det verkar finns ändlöst mycket att diskutera och analysera, exempelvis ur politiska, ekonomiska, filosofiska, sociologiska eller psykologiska perspektiv. Det här får bli mitt första lilla bidrag till den diskussionen.

Det har kallats för en ”black swan event”. En plötslig och oväntad händelse, som få kunde förutse. Det hade kunnat vara ett meteoritnedslag eller annan naturkatastrof. Men det blev en global virussmitta – en så kallad pandemi. På bara några veckor har vardagen totalt förändrats för så många människor i världen, och den här gången är ”världen” inte bara någon annanstans. Utan också här. I det lite tråkiga, men ack så trygga Sverige.

Eftersom hela familjen är förkyld så håller vi oss hemma. Jag har aldrig varit någon hypokondriker, men kan ändå inte låta bli att fundera på om det är lite svårare att andas än vanligt. Är det corona, eller bara helt vanlig ångest? Utanför mitt eget fönster ser världen ungefär likadan ut. Radhusområdet som vi bor i kryllade ärligt talat inte av liv före corona heller, men det börjar kännas mer och mer som en kuliss för varje dag som vi är hemma. Är det inte ovanligt tyst?

Kontakten med omvärlden som redan före corona var så knuten till smartphones och internet blir nu helt och håller virtuell. Jag svajpar varje ledig stund febrilt mellan alla corona-nyheter. När det efter tio minuter fortfarande inte finns någon ny notis varken på Aftonbladet, Expressen eller DN går jag till The Guardian och New York Times och kollar. En önskan att hålla sig ajour utvecklas snart till besatthet. Bilderna från övergivna torg och tomma gator ger en lite drömlik overklighetskänsla och associationer till postapokalyptiska filmer (ett tema som förtjänar ett eget blogginlägg). Någon har filmat från ett torg i England som verkar ha intagits av en flock getter. Jag reflekterar över hur skört det mänskliga livet och den mänskliga civilisationen är.

Det är något nästan ironiskt över hur något så ofantligt smått som ett virus kan orsaka en sådan förödelse, helt utan någon plan eller mening. Ett virus är en så enkel livsform att forskare diskuterar om det ens går att kalla den för levande. Snarare är den ett mellanting mellan död och levande materia. Viruset är så simpelt att det inte ens har en egen ämnesomsättning eller möjlighet att förflytta eller föröka sig själv av egen kraft. Den är lika totalt ovetande och likgiltig inför oss människor och våra intressen som en gråsten. För viruset spelar det ingen som helst roll att människan utnämnt sig själv som subjektet i berättelsen om universum, där vi ser oss själva som tillvarons mittpunkt, som resten av världen finns till för, och som vi intalat oss själva att vi har kontroll över. Det får mig att tänka på den gamla sci-fi-klassikern Världarnas krig där mänskligheten kämpar för sin överlevnad mot teknologiskt överlägsna marsianer, men det är inte människans uppfinningsrikedom eller mod som besegrar dem i slutändan utan pyttesmå bakterier.

Om inte annat så kanske pandemin kan mana till någon slags ödmjukhet och insikt om hur ömtålig vår civilisation och vårt nuvarande system är. Kanske kan den få oss att förstå att vi måste samarbeta och hjälpa varandra för att lösa nästa stora utmaning – klimatförändringarna. Visserligen är konsekvenserna av coronavirusets spridning oöverskådliga. Men trots att vi är utelämnade både åt yttre omständigheter och våra egna brister och tillkortakommanden som mänsklighet får vi inte glömma att vi faktiskt står inför ett (eller flera) vägval. Kommer coronapandemin leda till protektionism, stängda gränser, nationalism och inskränkningar av individuella fri- och rättigheter? Eller tvärtom till ökat samarbete mellan nationer eller rentav ett upplösande av nationalstater? Ett nytt ekonomiskt system och medborgarlön? Kanske påverkas svaret av vilka länder som är mest framgångsrika i att hantera coronautbrottet. Är det en stark ledare med makt att ta till drakoniska åtgärder som är framtiden, eller är det Sveriges lågmälda myndighetsrekommendationer?

Hur kommer våra vanor att förändras av att vi nu tvingas minska onödiga resor, ha möten via zoom och semestra i det egna landet istället för utlandssemestrar?

Och som religionsvetare är jag förstås nyfiken på att se hur olika religiösa grupper hanterar coronapandemin. Tänk bara på rörelser som Jehovas Vittnen som ständigt letar efter tecken på att vi lever i de yttersta tiderna. Just nu råder det inte direkt någon brist på tecken. Kommer vi se en uppgång för olika domedagsrörelser?

Ja det verkar finns ändlöst mycket att diskutera och analysera, exempelvis ur politiska, ekonomiska, filosofiska, sociologiska eller psykologiska perspektiv. Det här får bli mitt första lilla bidrag till den diskussionen.

Det har kallats för en ”black swan event”. En plötslig och oväntad händelse, som få kunde förutse. Det hade kunnat vara ett meteoritnedslag eller annan naturkatastrof. Men det blev en global virussmitta – en så kallad pandemi. På bara några veckor har vardagen totalt förändrats för så många människor i världen, och den här gången är ”världen” inte bara någon annanstans. Utan också här. I det lite tråkiga, men ack så trygga Sverige.

Eftersom hela familjen är förkyld så håller vi oss hemma. Jag har aldrig varit någon hypokondriker, men kan ändå inte låta bli att fundera på om det är lite svårare att andas än vanligt. Är det corona, eller bara helt vanlig ångest? Utanför mitt eget fönster ser världen ungefär likadan ut. Radhusområdet som vi bor i kryllade ärligt talat inte av liv före corona heller, men det börjar kännas mer och mer som en kuliss för varje dag som vi är hemma. Är det inte ovanligt tyst?

Kontakten med omvärlden som redan före corona var så knuten till smartphones och internet blir nu helt och håller virtuell. Jag svajpar varje ledig stund febrilt mellan alla corona-nyheter. När det efter tio minuter fortfarande inte finns någon ny notis varken på Aftonbladet, Expressen eller DN går jag till The Guardian och New York Times och kollar. En önskan att hålla sig ajour utvecklas snart till besatthet. Bilderna från övergivna torg och tomma gator ger en lite drömlik overklighetskänsla och associationer till postapokalyptiska filmer (ett tema som förtjänar ett eget blogginlägg). Någon har filmat från ett torg i England som verkar ha intagits av en flock getter. Jag reflekterar över hur skört det mänskliga livet och den mänskliga civilisationen är.

Det är något nästan ironiskt över hur något så ofantligt smått som ett virus kan orsaka en sådan förödelse, helt utan någon plan eller mening. Ett virus är en så enkel livsform att forskare diskuterar om det ens går att kalla den för levande. Snarare är den ett mellanting mellan död och levande materia. Viruset är så simpelt att det inte ens har en egen ämnesomsättning eller möjlighet att förflytta eller föröka sig själv av egen kraft. Den är lika totalt ovetande och likgiltig inför oss människor och våra intressen som en gråsten. För viruset spelar det ingen som helst roll att människan utnämnt sig själv som subjektet i berättelsen om universum, där vi ser oss själva som tillvarons mittpunkt, som resten av världen finns till för, och som vi intalat oss själva att vi har kontroll över. Det får mig att tänka på den gamla sci-fi-klassikern Världarnas krig där mänskligheten kämpar för sin överlevnad mot teknologiskt överlägsna marsianer, men det är inte människans uppfinningsrikedom eller mod som besegrar dem i slutändan utan pyttesmå bakterier.

Om inte annat så kanske pandemin kan mana till någon slags ödmjukhet och insikt om hur ömtålig vår civilisation och vårt nuvarande system är. Kanske kan den få oss att förstå att vi måste samarbeta och hjälpa varandra för att lösa nästa stora utmaning – klimatförändringarna. Visserligen är konsekvenserna av coronavirusets spridning oöverskådliga. Men trots att vi är utelämnade både åt yttre omständigheter och våra egna brister och tillkortakommanden som mänsklighet får vi inte glömma att vi faktiskt står inför ett (eller flera) vägval. Kommer coronapandemin leda till protektionism, stängda gränser, nationalism och inskränkningar av individuella fri- och rättigheter? Eller tvärtom till ökat samarbete mellan nationer eller rentav ett upplösande av nationalstater? Ett nytt ekonomiskt system och medborgarlön? Kanske påverkas svaret av vilka länder som är mest framgångsrika i att hantera coronautbrottet. Är det en stark ledare med makt att ta till drakoniska åtgärder som är framtiden, eller är det Sveriges lågmälda myndighetsrekommendationer?

Hur kommer våra vanor att förändras av att vi nu tvingas minska onödiga resor, ha möten via zoom och semestra i det egna landet istället för utlandssemestrar?

Och som religionsvetare är jag förstås nyfiken på att se hur olika religiösa grupper hanterar coronapandemin. Tänk bara på rörelser som Jehovas Vittnen som ständigt letar efter tecken på att vi lever i de yttersta tiderna. Just nu råder det inte direkt någon brist på tecken. Kommer vi se en uppgång för olika domedagsrörelser?

Ja det verkar finns ändlöst mycket att diskutera och analysera, exempelvis ur politiska, ekonomiska, filosofiska, sociologiska eller psykologiska perspektiv. Det här får bli mitt första lilla bidrag till den diskussionen.

Blogg

Assyriskt nyår – ny vår och nytt år

Denna artikel är hämtad från Multireligiösa Almanackan 2019. Skribent är Eva Bergengren.

Akitu kallas också Ha-Nison, som betyder första april. Det är en högtid som förenar assyrier från olika länder. Till Assyriska kulturhuset i Västra Frölunda kommer flera hundra personer till en stor familjefest just när året tippar över till sommarhalvår. En av dem är Athurinna Goria. För henne är festen ett tillfälle att träffa människor och ha trevligt men också ett sätt att hålla kulturen levande.

– Det är en viktig dag för oss assyrier. Tänk på hur svenskar och svenskättlingar firar midsommar i USA. De gemensamma traditionerna blir ännu viktigare när man inte bor i sitt ursprungsland, säger Athurinna.

– Vi brukar fira Ha-Nison på en söndag i samband med månadsskiftet mars-april. Då är de flesta lediga. Ibland ordnas det också vuxenfester på kvällstid under andra dagar, förklarar Johannes Zaytoun som är ordförande i Assyriska föreningen i Göteborg.

Ashur Sargon och Athurinna Goria i traditonella folkdräkter och med den assyriska flaggan. De tycker traditionen är viktig – särskilt när man bor långt ifrån det sammanhang där den en gång uppstod.

Han tycker det är viktigt att så många som möjligt kan delta. Det kommer något färre de år då påskens helgdagar sammanfaller med festen. Athurinna kommer från Turkiet där assyriska kulturyttringar var förbjudna. Hon kunde inte fira assyriskt nyår förrän hon kom till Sverige som 13-åring.

– Det känns alltid konstigt om jag av någon anledning inte kan vara med på festen. Jag försöker skåla för det nya året ändå och äta något gott, men det är ju inte alls samma sak som att fira dagen tillsammans. Men i år hade jag tur. Jag besökte en stad där assyrierna hade sin fest en annan dag så jag kunde vara med på två akitu-fester.

Ashur Sargon beärttar att han brukar se Ha-Nison-rapportering på streamingfilmer och nyheter från Irak.

– Där firas Han-Nison mycket större. Det kan vara hundratusentals personer ute och fira tillsammans den första april. Jag skulle inte kunna bo i Mellanöstern, jag är ju svensk och hör hemma här. Men just Ha-Nison skulle jag vilja vara med om på det sättet: Alla dessa människor som är glada och tillsammans. Utomhus.

I år blir det 6769. Det assyriska nyåret är ingen religiös högtid. Den är en vårfest, mycket äldre än kristendomen. Nyåret handlar om att hälsa våren och naturens pånyttfödelse och har djupa mytologiska rötter från den sumeriska kulturen. Den uppstod i Mesopotamien där bondestenåldern och jordbruket en gång började spridas över världen. Som överallt annars ändras traditioner och anpassas efter nya förhållanden. På den här festen fick barnen igenom sitt önskemål om att vid sidan av de traditionella danserna även dansa Shuffla till tonerna från Samir och Viktor från Mello.

Text Eva Bergengren

Denna artikel är hämtad från Multireligiösa Almanackan 2019. Skribent är Eva Bergengren.

Akitu kallas också Ha-Nison, som betyder första april. Det är en högtid som förenar assyrier från olika länder. Till Assyriska kulturhuset i Västra Frölunda kommer flera hundra personer till en stor familjefest just när året tippar över till sommarhalvår. En av dem är Athurinna Goria. För henne är festen ett tillfälle att träffa människor och ha trevligt men också ett sätt att hålla kulturen levande.

– Det är en viktig dag för oss assyrier. Tänk på hur svenskar och svenskättlingar firar midsommar i USA. De gemensamma traditionerna blir ännu viktigare när man inte bor i sitt ursprungsland, säger Athurinna.

– Vi brukar fira Ha-Nison på en söndag i samband med månadsskiftet mars-april. Då är de flesta lediga. Ibland ordnas det också vuxenfester på kvällstid under andra dagar, förklarar Johannes Zaytoun som är ordförande i Assyriska föreningen i Göteborg.

Ashur Sargon och Athurinna Goria i traditonella folkdräkter och med den assyriska flaggan. De tycker traditionen är viktig – särskilt när man bor långt ifrån det sammanhang där den en gång uppstod.

Han tycker det är viktigt att så många som möjligt kan delta. Det kommer något färre de år då påskens helgdagar sammanfaller med festen. Athurinna kommer från Turkiet där assyriska kulturyttringar var förbjudna. Hon kunde inte fira assyriskt nyår förrän hon kom till Sverige som 13-åring.

– Det känns alltid konstigt om jag av någon anledning inte kan vara med på festen. Jag försöker skåla för det nya året ändå och äta något gott, men det är ju inte alls samma sak som att fira dagen tillsammans. Men i år hade jag tur. Jag besökte en stad där assyrierna hade sin fest en annan dag så jag kunde vara med på två akitu-fester.

Ashur Sargon beärttar att han brukar se Ha-Nison-rapportering på streamingfilmer och nyheter från Irak.

– Där firas Han-Nison mycket större. Det kan vara hundratusentals personer ute och fira tillsammans den första april. Jag skulle inte kunna bo i Mellanöstern, jag är ju svensk och hör hemma här. Men just Ha-Nison skulle jag vilja vara med om på det sättet: Alla dessa människor som är glada och tillsammans. Utomhus.

I år blir det 6769. Det assyriska nyåret är ingen religiös högtid. Den är en vårfest, mycket äldre än kristendomen. Nyåret handlar om att hälsa våren och naturens pånyttfödelse och har djupa mytologiska rötter från den sumeriska kulturen. Den uppstod i Mesopotamien där bondestenåldern och jordbruket en gång började spridas över världen. Som överallt annars ändras traditioner och anpassas efter nya förhållanden. På den här festen fick barnen igenom sitt önskemål om att vid sidan av de traditionella danserna även dansa Shuffla till tonerna från Samir och Viktor från Mello.

Text Eva Bergengren

Denna artikel är hämtad från Multireligiösa Almanackan 2019. Skribent är Eva Bergengren.

Akitu kallas också Ha-Nison, som betyder första april. Det är en högtid som förenar assyrier från olika länder. Till Assyriska kulturhuset i Västra Frölunda kommer flera hundra personer till en stor familjefest just när året tippar över till sommarhalvår. En av dem är Athurinna Goria. För henne är festen ett tillfälle att träffa människor och ha trevligt men också ett sätt att hålla kulturen levande.

– Det är en viktig dag för oss assyrier. Tänk på hur svenskar och svenskättlingar firar midsommar i USA. De gemensamma traditionerna blir ännu viktigare när man inte bor i sitt ursprungsland, säger Athurinna.

– Vi brukar fira Ha-Nison på en söndag i samband med månadsskiftet mars-april. Då är de flesta lediga. Ibland ordnas det också vuxenfester på kvällstid under andra dagar, förklarar Johannes Zaytoun som är ordförande i Assyriska föreningen i Göteborg.

Ashur Sargon och Athurinna Goria i traditonella folkdräkter och med den assyriska flaggan. De tycker traditionen är viktig – särskilt när man bor långt ifrån det sammanhang där den en gång uppstod.

Han tycker det är viktigt att så många som möjligt kan delta. Det kommer något färre de år då påskens helgdagar sammanfaller med festen. Athurinna kommer från Turkiet där assyriska kulturyttringar var förbjudna. Hon kunde inte fira assyriskt nyår förrän hon kom till Sverige som 13-åring.

– Det känns alltid konstigt om jag av någon anledning inte kan vara med på festen. Jag försöker skåla för det nya året ändå och äta något gott, men det är ju inte alls samma sak som att fira dagen tillsammans. Men i år hade jag tur. Jag besökte en stad där assyrierna hade sin fest en annan dag så jag kunde vara med på två akitu-fester.

Ashur Sargon beärttar att han brukar se Ha-Nison-rapportering på streamingfilmer och nyheter från Irak.

– Där firas Han-Nison mycket större. Det kan vara hundratusentals personer ute och fira tillsammans den första april. Jag skulle inte kunna bo i Mellanöstern, jag är ju svensk och hör hemma här. Men just Ha-Nison skulle jag vilja vara med om på det sättet: Alla dessa människor som är glada och tillsammans. Utomhus.

I år blir det 6769. Det assyriska nyåret är ingen religiös högtid. Den är en vårfest, mycket äldre än kristendomen. Nyåret handlar om att hälsa våren och naturens pånyttfödelse och har djupa mytologiska rötter från den sumeriska kulturen. Den uppstod i Mesopotamien där bondestenåldern och jordbruket en gång började spridas över världen. Som överallt annars ändras traditioner och anpassas efter nya förhållanden. På den här festen fick barnen igenom sitt önskemål om att vid sidan av de traditionella danserna även dansa Shuffla till tonerna från Samir och Viktor från Mello.

Text Eva Bergengren

Blogg

SAS-reklamen och frågan om skandinavisk kultur

Flygbolaget SAS släppte i dagarna en kontroversiell reklamfilm som ledde till ett sådant jättedrev på sociala medier att filmen tillfälligt togs ned. För närvarande har den 75 000 ogilla-markeringar på Youtube och den danska reklambyrån som gjort filmen blev till och med utsatta för bombhot. I korthet handlar reklamen om hur det folk uppfattar som ”typiskt skandinaviskt” egentligen är lånade element från andra kulturer eller länder. ”Vad är verkligt skandinaviskt?” frågar en röst. ”Absolut ingenting” är svaret. Allt är kopierat: demokratin är grekisk, föräldraledigheten kommer från Schweiz, vindsnurrorna är persiska, lakritsen är kinesisk. Till och med de svenska köttbullarna kommer ursprungligen från Turkiet. Reklamfilmen avslutas med orden: ”Att resa ut i världen inspirerar oss att tänka stort, trots att vi är ganska små. Varje gång vi går utanför våra gränser lägger vi till färger och tar det med oss det bästa tillbaka.”

En snabb sondering i mitt eget brokiga facebookflöde visar hur polariserad synen på reklamfilmen är. För vissa är den ett utmärkt och vackert exempel på mångfald och öppenhet, för andra ett sätt att förringa och relativisera skandinavisk kultur och ta ifrån människor deras stolthet inför denna. Aftonbladet menar att de negativa reaktionerna framför allt piskats upp av högerpopulistiska alternativmedier och den ryska propagandasajten Sputnik, men även om det är lätt att skylla på ryska trollfabriker så hade kritiken inte fått något genomslag om inte väldigt många människor hade instämt i den.

Filmen är bara den senaste i raden reklamfilmer som beskyllts för att vara politiskt korrekt, eller på engelska ”woke”. SAS reklamfilm har delats med hashtaggen ”#GetWokeGoBroke”, som bygger på en tes om att företag som i sin marknadsföring anammar vad som anses vara politisk korrekthet straffas ekonomiskt. En liknande hatstorm mötte Gilettes reklamfilm om toxisk maskulinitet, men även flera hollywoodfilmer har kritiserats för att vara ”PK”, som nya versionen av Ghostbusters 2016 och Star Wars The last Jedi 2017. Ibland verkar det räcka med att byta ut en manlig actionhjälte mot en kvinnlig för att vissa ska bli upprörda. Men PK syftar ofta på att budskapet känns överdrivet tillrättalagt eller påklistrat där man i präktig självgodhet försöker påverka folk att ta till sig de ”korrekta” eller ”fina” åsikterna.

Budskapet i SAS-filmen anknyter till en rätt gammal och infekterad diskussion om svenskhet. Det är nämligen inte första gången någon påstår att det inte finns någon ursprunglig skandinavisk eller svensk kultur. Ett av de flitigaste citerade uttalandena går tillbaka ända till 2002 då Mona Sahlin i en intervju med ett turkiskt ungdomsförbund. Hon menade då att hon är oförmögen att säga vad svensk kultur är och att det är det som gör svenskar så avundsjuka på invandrare, som till skillnad från svenskar ”har en kultur, en identitet, en historia, något som binder ihop er.” Och vid traditionella svenska högtider brukar alltid någon ta tillfället i akt för att påpeka hur de flesta sedvänjorna egentligen inte är så svenska utan har sitt ursprung någon annanstans ifrån. För visst var väl jultomten ursprungligen en biskop i Turkiet och Lucia en italiensk martyr?

Men att en kultur består av influenser och förändras över tid är ju egentligen inget kontroversiellt och inte heller något unikt för den svenska eller skandinaviska. Att säga att det inte finns något verkligt skandinaviskt för att det inte finns något ursprungligt, äkta eller autentiskt skandinaviskt är helt enkelt att utgå från en lite märklig syn på kultur. För de flesta kulturella inslag över världen är i själva verket helt beroende av influenser utifrån och själva ordet kultur betyder ”odling”, något som skapas, förändras, påverkas. På samma sätt som man inte kan hitta något verkligt skandinaviskt skulle man inte heller kunna finna något verkligt tyskt, grekiskt eller kinesiskt. Den skandinaviska kulturen är med andra ord varken mer eller mindre ”inlånad” än andra kulturer. Så varför återkommer ändå detta påstående? En anledning kan vara att motverka nationalistiska strömningar som vill framhäva en slags ”autentisk” och ”sann” svensk kultur, som måste försvaras och bevaras. Men också att minska rädslan för främmande och utländska kulturer eller inslag i Sverige idag, genom att visa på att den svenska kulturen redan är en hybrid av just sådana främmande inslag. Om det vi idag känner som ”vårt” en gång i tiden var främmande och avvikande, så lär oss historien att vi inte har någon anledning att frukta dagens främmande kulturer. Kanske är det detta sätt att resonera som vissa skulle kalla ”politiskt korrekt”, vilket också är orsaken till att SAS-filmen tillskrivs detta epitet.

Men det finns också en slags motrörelse i hur man talar om svensk kultur. Redan under Almedalsveckan 2016 uppmärksammades hur alltfler politiker börjat använda uttryck som ”svenska värderingar” och mena att samhället måste bli bättre på att förklara för nyanlända vad som är typiskt svenskt. För det är klart, det är svårt att förstå och ta till sig en kultur som ingen anser finns. Eller som Katrine Marcal i DN en gång skrev: ”Om någon hade förklarat för dig att den svenska statsreligionen var ”ateistisk, social­demokratisk och luthersk med hedniska inslag av naturdyrkan och vintersport”, ja då hade du kunnat förhålla dig till det. I stället är allt detta outtalat.” Allt oftare refereras också till studier som world values survey som i ”den kulturella kartan” placerar de skandinaviska länderna ganska ensamma längst upp i högra hörnet. Sverige är enligt denna studie det landet i världen med starkast individualistiska och sekulära värderingar. Sverige är alltså inte alls särskilt normalt eller vanligt när det gäller kultur och värderingar, utan tvärtom rätt unikt.

Sverige är ett extremt land enligt World Value Survey.

Ina Lundström i GP menar att idén om de ”kulturlösa” svenskarna paradoxalt nog bygger på en nationalistisk föreställning om ”oss” som unikt moderna och rationella vilket också sätter oss på en piedestal jämfört med andra: ”För vad är det vi egentligen säger när vi påstår oss tillhöra ett folk befriat från tyngande kulturella krav? Jo, att här i rationella, öppensinnade Sverige är var och en fri att skapa sin egen identitet. Att vi baserar våra livsval på ett globalt smörgåsbord som vi navigerar förnuftigt med forskningsrön till hjälp. Att vi är upphöjt neutrala.”

Hur bör man då ställa sig till SAS reklamfilm? Medan vissa upprörs över att ”det svenska” eller ”det skandinaviska” relativiseras, tolkar alltså andra det som att det skandinaviska samtidigt verkar upphöjas som lite mer öppet, modernt och vidsynt. Men även om man kan tycka att filmen anknyter till en lite uttjatad diskussion om svenskhet/skandinaviskhet kan man ju välja att göra en välvillig tolkning utan att analysera sönder precis allting. Och budskapet om att vara öppen för nya tankar och låta sig influeras av andra kulturer borde vara något som de flesta kan ta till sig – även de som vill framhäva det unika med svensk eller skandinavisk kultur.

SAS reklamfilm blir ett talande exempel på hur extremt känsliga dessa frågor är. Och den polariserade diskussionen som ställer nationalism mot globalisering och det lokala mot det globala lär fortsätta.

Vad tänker du?

Flygbolaget SAS släppte i dagarna en kontroversiell reklamfilm som ledde till ett sådant jättedrev på sociala medier att filmen tillfälligt togs ned. För närvarande har den 75 000 ogilla-markeringar på Youtube och den danska reklambyrån som gjort filmen blev till och med utsatta för bombhot. I korthet handlar reklamen om hur det folk uppfattar som ”typiskt skandinaviskt” egentligen är lånade element från andra kulturer eller länder. ”Vad är verkligt skandinaviskt?” frågar en röst. ”Absolut ingenting” är svaret. Allt är kopierat: demokratin är grekisk, föräldraledigheten kommer från Schweiz, vindsnurrorna är persiska, lakritsen är kinesisk. Till och med de svenska köttbullarna kommer ursprungligen från Turkiet. Reklamfilmen avslutas med orden: ”Att resa ut i världen inspirerar oss att tänka stort, trots att vi är ganska små. Varje gång vi går utanför våra gränser lägger vi till färger och tar det med oss det bästa tillbaka.”

En snabb sondering i mitt eget brokiga facebookflöde visar hur polariserad synen på reklamfilmen är. För vissa är den ett utmärkt och vackert exempel på mångfald och öppenhet, för andra ett sätt att förringa och relativisera skandinavisk kultur och ta ifrån människor deras stolthet inför denna. Aftonbladet menar att de negativa reaktionerna framför allt piskats upp av högerpopulistiska alternativmedier och den ryska propagandasajten Sputnik, men även om det är lätt att skylla på ryska trollfabriker så hade kritiken inte fått något genomslag om inte väldigt många människor hade instämt i den.

Filmen är bara den senaste i raden reklamfilmer som beskyllts för att vara politiskt korrekt, eller på engelska ”woke”. SAS reklamfilm har delats med hashtaggen ”#GetWokeGoBroke”, som bygger på en tes om att företag som i sin marknadsföring anammar vad som anses vara politisk korrekthet straffas ekonomiskt. En liknande hatstorm mötte Gilettes reklamfilm om toxisk maskulinitet, men även flera hollywoodfilmer har kritiserats för att vara ”PK”, som nya versionen av Ghostbusters 2016 och Star Wars The last Jedi 2017. Ibland verkar det räcka med att byta ut en manlig actionhjälte mot en kvinnlig för att vissa ska bli upprörda. Men PK syftar ofta på att budskapet känns överdrivet tillrättalagt eller påklistrat där man i präktig självgodhet försöker påverka folk att ta till sig de ”korrekta” eller ”fina” åsikterna.

Budskapet i SAS-filmen anknyter till en rätt gammal och infekterad diskussion om svenskhet. Det är nämligen inte första gången någon påstår att det inte finns någon ursprunglig skandinavisk eller svensk kultur. Ett av de flitigaste citerade uttalandena går tillbaka ända till 2002 då Mona Sahlin i en intervju med ett turkiskt ungdomsförbund. Hon menade då att hon är oförmögen att säga vad svensk kultur är och att det är det som gör svenskar så avundsjuka på invandrare, som till skillnad från svenskar ”har en kultur, en identitet, en historia, något som binder ihop er.” Och vid traditionella svenska högtider brukar alltid någon ta tillfället i akt för att påpeka hur de flesta sedvänjorna egentligen inte är så svenska utan har sitt ursprung någon annanstans ifrån. För visst var väl jultomten ursprungligen en biskop i Turkiet och Lucia en italiensk martyr?

Men att en kultur består av influenser och förändras över tid är ju egentligen inget kontroversiellt och inte heller något unikt för den svenska eller skandinaviska. Att säga att det inte finns något verkligt skandinaviskt för att det inte finns något ursprungligt, äkta eller autentiskt skandinaviskt är helt enkelt att utgå från en lite märklig syn på kultur. För de flesta kulturella inslag över världen är i själva verket helt beroende av influenser utifrån och själva ordet kultur betyder ”odling”, något som skapas, förändras, påverkas. På samma sätt som man inte kan hitta något verkligt skandinaviskt skulle man inte heller kunna finna något verkligt tyskt, grekiskt eller kinesiskt. Den skandinaviska kulturen är med andra ord varken mer eller mindre ”inlånad” än andra kulturer. Så varför återkommer ändå detta påstående? En anledning kan vara att motverka nationalistiska strömningar som vill framhäva en slags ”autentisk” och ”sann” svensk kultur, som måste försvaras och bevaras. Men också att minska rädslan för främmande och utländska kulturer eller inslag i Sverige idag, genom att visa på att den svenska kulturen redan är en hybrid av just sådana främmande inslag. Om det vi idag känner som ”vårt” en gång i tiden var främmande och avvikande, så lär oss historien att vi inte har någon anledning att frukta dagens främmande kulturer. Kanske är det detta sätt att resonera som vissa skulle kalla ”politiskt korrekt”, vilket också är orsaken till att SAS-filmen tillskrivs detta epitet.

Men det finns också en slags motrörelse i hur man talar om svensk kultur. Redan under Almedalsveckan 2016 uppmärksammades hur alltfler politiker börjat använda uttryck som ”svenska värderingar” och mena att samhället måste bli bättre på att förklara för nyanlända vad som är typiskt svenskt. För det är klart, det är svårt att förstå och ta till sig en kultur som ingen anser finns. Eller som Katrine Marcal i DN en gång skrev: ”Om någon hade förklarat för dig att den svenska statsreligionen var ”ateistisk, social­demokratisk och luthersk med hedniska inslag av naturdyrkan och vintersport”, ja då hade du kunnat förhålla dig till det. I stället är allt detta outtalat.” Allt oftare refereras också till studier som world values survey som i ”den kulturella kartan” placerar de skandinaviska länderna ganska ensamma längst upp i högra hörnet. Sverige är enligt denna studie det landet i världen med starkast individualistiska och sekulära värderingar. Sverige är alltså inte alls särskilt normalt eller vanligt när det gäller kultur och värderingar, utan tvärtom rätt unikt.

Sverige är ett extremt land enligt World Value Survey.

Ina Lundström i GP menar att idén om de ”kulturlösa” svenskarna paradoxalt nog bygger på en nationalistisk föreställning om ”oss” som unikt moderna och rationella vilket också sätter oss på en piedestal jämfört med andra: ”För vad är det vi egentligen säger när vi påstår oss tillhöra ett folk befriat från tyngande kulturella krav? Jo, att här i rationella, öppensinnade Sverige är var och en fri att skapa sin egen identitet. Att vi baserar våra livsval på ett globalt smörgåsbord som vi navigerar förnuftigt med forskningsrön till hjälp. Att vi är upphöjt neutrala.”

Hur bör man då ställa sig till SAS reklamfilm? Medan vissa upprörs över att ”det svenska” eller ”det skandinaviska” relativiseras, tolkar alltså andra det som att det skandinaviska samtidigt verkar upphöjas som lite mer öppet, modernt och vidsynt. Men även om man kan tycka att filmen anknyter till en lite uttjatad diskussion om svenskhet/skandinaviskhet kan man ju välja att göra en välvillig tolkning utan att analysera sönder precis allting. Och budskapet om att vara öppen för nya tankar och låta sig influeras av andra kulturer borde vara något som de flesta kan ta till sig – även de som vill framhäva det unika med svensk eller skandinavisk kultur.

SAS reklamfilm blir ett talande exempel på hur extremt känsliga dessa frågor är. Och den polariserade diskussionen som ställer nationalism mot globalisering och det lokala mot det globala lär fortsätta.

Vad tänker du?

Flygbolaget SAS släppte i dagarna en kontroversiell reklamfilm som ledde till ett sådant jättedrev på sociala medier att filmen tillfälligt togs ned. För närvarande har den 75 000 ogilla-markeringar på Youtube och den danska reklambyrån som gjort filmen blev till och med utsatta för bombhot. I korthet handlar reklamen om hur det folk uppfattar som ”typiskt skandinaviskt” egentligen är lånade element från andra kulturer eller länder. ”Vad är verkligt skandinaviskt?” frågar en röst. ”Absolut ingenting” är svaret. Allt är kopierat: demokratin är grekisk, föräldraledigheten kommer från Schweiz, vindsnurrorna är persiska, lakritsen är kinesisk. Till och med de svenska köttbullarna kommer ursprungligen från Turkiet. Reklamfilmen avslutas med orden: ”Att resa ut i världen inspirerar oss att tänka stort, trots att vi är ganska små. Varje gång vi går utanför våra gränser lägger vi till färger och tar det med oss det bästa tillbaka.”

En snabb sondering i mitt eget brokiga facebookflöde visar hur polariserad synen på reklamfilmen är. För vissa är den ett utmärkt och vackert exempel på mångfald och öppenhet, för andra ett sätt att förringa och relativisera skandinavisk kultur och ta ifrån människor deras stolthet inför denna. Aftonbladet menar att de negativa reaktionerna framför allt piskats upp av högerpopulistiska alternativmedier och den ryska propagandasajten Sputnik, men även om det är lätt att skylla på ryska trollfabriker så hade kritiken inte fått något genomslag om inte väldigt många människor hade instämt i den.

Filmen är bara den senaste i raden reklamfilmer som beskyllts för att vara politiskt korrekt, eller på engelska ”woke”. SAS reklamfilm har delats med hashtaggen ”#GetWokeGoBroke”, som bygger på en tes om att företag som i sin marknadsföring anammar vad som anses vara politisk korrekthet straffas ekonomiskt. En liknande hatstorm mötte Gilettes reklamfilm om toxisk maskulinitet, men även flera hollywoodfilmer har kritiserats för att vara ”PK”, som nya versionen av Ghostbusters 2016 och Star Wars The last Jedi 2017. Ibland verkar det räcka med att byta ut en manlig actionhjälte mot en kvinnlig för att vissa ska bli upprörda. Men PK syftar ofta på att budskapet känns överdrivet tillrättalagt eller påklistrat där man i präktig självgodhet försöker påverka folk att ta till sig de ”korrekta” eller ”fina” åsikterna.

Budskapet i SAS-filmen anknyter till en rätt gammal och infekterad diskussion om svenskhet. Det är nämligen inte första gången någon påstår att det inte finns någon ursprunglig skandinavisk eller svensk kultur. Ett av de flitigaste citerade uttalandena går tillbaka ända till 2002 då Mona Sahlin i en intervju med ett turkiskt ungdomsförbund. Hon menade då att hon är oförmögen att säga vad svensk kultur är och att det är det som gör svenskar så avundsjuka på invandrare, som till skillnad från svenskar ”har en kultur, en identitet, en historia, något som binder ihop er.” Och vid traditionella svenska högtider brukar alltid någon ta tillfället i akt för att påpeka hur de flesta sedvänjorna egentligen inte är så svenska utan har sitt ursprung någon annanstans ifrån. För visst var väl jultomten ursprungligen en biskop i Turkiet och Lucia en italiensk martyr?

Men att en kultur består av influenser och förändras över tid är ju egentligen inget kontroversiellt och inte heller något unikt för den svenska eller skandinaviska. Att säga att det inte finns något verkligt skandinaviskt för att det inte finns något ursprungligt, äkta eller autentiskt skandinaviskt är helt enkelt att utgå från en lite märklig syn på kultur. För de flesta kulturella inslag över världen är i själva verket helt beroende av influenser utifrån och själva ordet kultur betyder ”odling”, något som skapas, förändras, påverkas. På samma sätt som man inte kan hitta något verkligt skandinaviskt skulle man inte heller kunna finna något verkligt tyskt, grekiskt eller kinesiskt. Den skandinaviska kulturen är med andra ord varken mer eller mindre ”inlånad” än andra kulturer. Så varför återkommer ändå detta påstående? En anledning kan vara att motverka nationalistiska strömningar som vill framhäva en slags ”autentisk” och ”sann” svensk kultur, som måste försvaras och bevaras. Men också att minska rädslan för främmande och utländska kulturer eller inslag i Sverige idag, genom att visa på att den svenska kulturen redan är en hybrid av just sådana främmande inslag. Om det vi idag känner som ”vårt” en gång i tiden var främmande och avvikande, så lär oss historien att vi inte har någon anledning att frukta dagens främmande kulturer. Kanske är det detta sätt att resonera som vissa skulle kalla ”politiskt korrekt”, vilket också är orsaken till att SAS-filmen tillskrivs detta epitet.

Men det finns också en slags motrörelse i hur man talar om svensk kultur. Redan under Almedalsveckan 2016 uppmärksammades hur alltfler politiker börjat använda uttryck som ”svenska värderingar” och mena att samhället måste bli bättre på att förklara för nyanlända vad som är typiskt svenskt. För det är klart, det är svårt att förstå och ta till sig en kultur som ingen anser finns. Eller som Katrine Marcal i DN en gång skrev: ”Om någon hade förklarat för dig att den svenska statsreligionen var ”ateistisk, social­demokratisk och luthersk med hedniska inslag av naturdyrkan och vintersport”, ja då hade du kunnat förhålla dig till det. I stället är allt detta outtalat.” Allt oftare refereras också till studier som world values survey som i ”den kulturella kartan” placerar de skandinaviska länderna ganska ensamma längst upp i högra hörnet. Sverige är enligt denna studie det landet i världen med starkast individualistiska och sekulära värderingar. Sverige är alltså inte alls särskilt normalt eller vanligt när det gäller kultur och värderingar, utan tvärtom rätt unikt.

Sverige är ett extremt land enligt World Value Survey.

Ina Lundström i GP menar att idén om de ”kulturlösa” svenskarna paradoxalt nog bygger på en nationalistisk föreställning om ”oss” som unikt moderna och rationella vilket också sätter oss på en piedestal jämfört med andra: ”För vad är det vi egentligen säger när vi påstår oss tillhöra ett folk befriat från tyngande kulturella krav? Jo, att här i rationella, öppensinnade Sverige är var och en fri att skapa sin egen identitet. Att vi baserar våra livsval på ett globalt smörgåsbord som vi navigerar förnuftigt med forskningsrön till hjälp. Att vi är upphöjt neutrala.”

Hur bör man då ställa sig till SAS reklamfilm? Medan vissa upprörs över att ”det svenska” eller ”det skandinaviska” relativiseras, tolkar alltså andra det som att det skandinaviska samtidigt verkar upphöjas som lite mer öppet, modernt och vidsynt. Men även om man kan tycka att filmen anknyter till en lite uttjatad diskussion om svenskhet/skandinaviskhet kan man ju välja att göra en välvillig tolkning utan att analysera sönder precis allting. Och budskapet om att vara öppen för nya tankar och låta sig influeras av andra kulturer borde vara något som de flesta kan ta till sig – även de som vill framhäva det unika med svensk eller skandinavisk kultur.

SAS reklamfilm blir ett talande exempel på hur extremt känsliga dessa frågor är. Och den polariserade diskussionen som ställer nationalism mot globalisering och det lokala mot det globala lär fortsätta.

Vad tänker du?

Blogg

Argumenten för och emot böneutrop

I förra veckan trädde beslutet i kraft som gör det möjligt för en moské i Växjö att ha böneutrop. Ljudet det handlar om kommer att låta en gång i veckan under tre minuter, i samband med fredagsbönen. Flera debattörer och politiker har varit  kritiska till beslutet, medan andra har försvarat det. Frågan diskuterades egentligen redan 2013 då en moské i Fittja blev först i landet med böneutrop och till stor del är det samma argument för och emot böneutrop som nu återkommer. Men hur hållbara är de olika argumenten? Vilka principer vilar de på?

Vi har religionsfrihet – alltså bör böneutrop tillåtas

Religionsfriheten är en av de mänskliga rättigheterna och inbegriper inte bara rätten att tro på vad man vill utan också att utöva sin religion ensam eller i gemenskap med andra och följa sin religions påbud så länge dessa inte strider mot några andra lagar eller inskränker på andras fri- och rättigheter. För de allra flesta är religionsfriheten en självklar och odiskutabel rättighet, även om vissa anser att det som inbegrips i religionsfriheten redan täcks av andra rättigheter som yttrandefrihet, föreningsfrihet och mötesfrihet. Religionsfrihet hänger tätt samman med idén om en sekulär stat – alltså att staten inte bör behandla religioner olika genom att exempelvis gynna eller ge särskilda fördelar till en särskild religion. Vilket leder oss till nästa argument.

Eftersom kyrkringningar är tillåtna bör även böneutrop vara det

Om vi köper idén om en sekulär stat vore det inkonsekvent att tillåta det ena uttrycket men inte det andra. Såvida det inte föreligger någon relevant skillnad mellan böneutrop och kyrkringningar. Ett argument skulle då kunna vara att..

Kyrkringningar är en del av det svenska kulturarvet och har därmed en särställning

Centerpartisten Staffan Danielsson uttryckte det som att ”kyrkklockors klang är ett historiskt och kulturellt betingat undantag från regeln att vara mycket restriktiv med det offentliga luftrummet”. Men är det i sig ett tillräckligt argument att något bör få undantag bara för att det är en del av en tradition eller för att det ”alltid” har funnits? I så fall har vi andra företeelser som också funnits i alla tider, som patriarkala normer eller förtryck av minoriteter. Att något har funnits under lång tid säger helt enkelt inget om huruvida det är bra eller dåligt. Ett annat problem med kulturarvsargumentet är att man tenderar att ”låsa fast” kulturen och göra den till något statiskt/oföränderligt. Med samma argument hade nämligen aldrig kristendomen eller kyrkklockor kunnat bli en del av den svenska kulturen eftersom även det är en ”importerad” tradition en gång i tiden.

Om politiker ska ägna sig åt att värdera och särbehandla olika kulturella uttryck utifrån hur ursprungliga de är har vi också rört oss från det sekulära och liberala samhället mot ett mer nationalistiskt där någon uppifrån bestämmer och reglerar ”folkets” kultur. När det ”nationella” ska upphöjas och skyddas så sätts det också i kontrast till något annat, som därmed ges en lägre status. Fördelen med en stark nationalism skulle kunna vara att det kan skapa tydliga ramar, gemenskap och stärkt identitet, men på bekostnad av en ökad polarisering och spänning mellan den egna gruppen och de utanför. Detta skulle i sin tur kunna anses leda till ökade konflikter mellan grupper i Sverige och framväxten av parallellsamhällen.

Vi har religionsfrihet – alltså bör böneutrop inte tillåtas

Debattören Ann Heberlein tar fasta på att religionsfriheten också innefattar friheten från religion. Detta innebär att man ”aldrig, under några omständigheter, får tvinga någon att ansluta sig till en religiös åskådning eller underkasta sig religiösa påbud”. Enligt henne blir böneutrop ett intrång i den enskilda människans autonomi, alltså hennes rätt att själv bestämma över saker som berör henne. Anledningen skulle vara att böneutropet till skillnad från kyrkringningar består av ett utropat budskap på arabiska, som inte bara uppmanar till bön utan i sig självt är en bön (även om det för den icke arabisktalande ändå bara lär framstå som en serie ljud). Hon påpekar också att religionsfriheten faktiskt får begränsas med hänsyn till andras fri- och rättigheter. Men frågan är om detta har relevans för böneutropet. För ingen tvingas väl att ansluta sig till eller underkasta sig religiösa påbud av att bara höra en bön?

Imamen Salahudin Barakat bemöter argumentet genom att hänvisa till Europakonventionen, som menar att religiösa uttryck får vara synliga, men inte påtvingande för andra. Att exempelvis behöva se en sikh i turban eller en buddhistmunk i sina munkdräkt skulle kunna upplevas som provocerande för den som vill slippa se religion runt omkring sig, men dessa uttryck är inte påtvingande, såvida inte någon tvingar just mig att bära turban eller munkdräkt. Möjligen kan det anses svårare att värja sig mot ett religiöst budskap som ropas ut från en högtalare precis i närheten av min bostad. Men är det inte så att vi rätt ofta utsätts för både syn och hörselintryck som kan uppfattas som störande, olämpliga eller till och med provocerande? Kanske är det till och med så att någon i praktiken kan bli lika störd av glassbilsljudet som av böneutropet? Vilket för oss in på frågan om vi ens ska göra skillnad mellan dessa…

Ljudutsläpp som ljudutsläpp

I praktiken har nämligen frågan avgjorts av polisen och miljöförvaltningen där den behandlats som en ren bullerfråga utifrån miljöbalkens riktlinjer för ljudnivåer. Polisen gör alltså ingen bedömning av det som ropas ut. Detta har bland annat fått Fria Moderata Studentförbundet att skicka in en egen ansökan om att en gång i veckan få ropa ut ”Friheten är störst – sänk skatten”. Det offentliga rummet är fullt av kommersiella, politiska och religiösa former av budskap. Vi har yttrandefrihet och vi har lagar för bullernivåer. Så varför ens särbehandla vissa ljudutsläpp och blanda in religionsfriheten? En invändning skulle kunna vara att religion faktiskt inte är som de andra fenomenen och därför behöver ett extra skydd – till exempel för att religon berör människan på ett djupt existentiellt plan och knyter an till det heligaste och mest personliga. Detta skydd skulle riskeras om religion behandlas som ett mänskligt fenomen jämte andra.

Vi har väl demokrati – låt folk rösta om det

Om en övervägande majoritet av folket är emot en särskild företeelse, ska inte detta då vägas in i bedömningen eller rentav avgöra saken? Sverigedemokraterna anser därför att Växjöborna ska få säga sitt i en folkomröstning. I Schweiz har man exempelvis fått rösta om huruvida minareter ska få uppföras i landet, vilket ledde till ett minaretförbud. Detta skulle kunna ses som en tilltalande tanke, att folk faktiskt får vara med och bestämma om något som kommer att beröra dem. Men ska man verkligen få rösta om vad som helst? För skulle inte det innebära att en majoritet i praktiken ges möjlighet att förtrycka en minoritet, vad man ibland kallar för ”pöbelns diktatur”? I förlängningen skulle en lång rad företeelser kunna förbjudas helt enkelt för att de misshagar en majoritet av befolkningen. Detta system verkar rimma dåligt med det liberala samhällets idé om vissa rättigheter och friheter som garanteras i lag.

I förra veckan trädde beslutet i kraft som gör det möjligt för en moské i Växjö att ha böneutrop. Ljudet det handlar om kommer att låta en gång i veckan under tre minuter, i samband med fredagsbönen. Flera debattörer och politiker har varit  kritiska till beslutet, medan andra har försvarat det. Frågan diskuterades egentligen redan 2013 då en moské i Fittja blev först i landet med böneutrop och till stor del är det samma argument för och emot böneutrop som nu återkommer. Men hur hållbara är de olika argumenten? Vilka principer vilar de på?

Vi har religionsfrihet – alltså bör böneutrop tillåtas

Religionsfriheten är en av de mänskliga rättigheterna och inbegriper inte bara rätten att tro på vad man vill utan också att utöva sin religion ensam eller i gemenskap med andra och följa sin religions påbud så länge dessa inte strider mot några andra lagar eller inskränker på andras fri- och rättigheter. För de allra flesta är religionsfriheten en självklar och odiskutabel rättighet, även om vissa anser att det som inbegrips i religionsfriheten redan täcks av andra rättigheter som yttrandefrihet, föreningsfrihet och mötesfrihet. Religionsfrihet hänger tätt samman med idén om en sekulär stat – alltså att staten inte bör behandla religioner olika genom att exempelvis gynna eller ge särskilda fördelar till en särskild religion. Vilket leder oss till nästa argument.

Eftersom kyrkringningar är tillåtna bör även böneutrop vara det

Om vi köper idén om en sekulär stat vore det inkonsekvent att tillåta det ena uttrycket men inte det andra. Såvida det inte föreligger någon relevant skillnad mellan böneutrop och kyrkringningar. Ett argument skulle då kunna vara att..

Kyrkringningar är en del av det svenska kulturarvet och har därmed en särställning

Centerpartisten Staffan Danielsson uttryckte det som att ”kyrkklockors klang är ett historiskt och kulturellt betingat undantag från regeln att vara mycket restriktiv med det offentliga luftrummet”. Men är det i sig ett tillräckligt argument att något bör få undantag bara för att det är en del av en tradition eller för att det ”alltid” har funnits? I så fall har vi andra företeelser som också funnits i alla tider, som patriarkala normer eller förtryck av minoriteter. Att något har funnits under lång tid säger helt enkelt inget om huruvida det är bra eller dåligt. Ett annat problem med kulturarvsargumentet är att man tenderar att ”låsa fast” kulturen och göra den till något statiskt/oföränderligt. Med samma argument hade nämligen aldrig kristendomen eller kyrkklockor kunnat bli en del av den svenska kulturen eftersom även det är en ”importerad” tradition en gång i tiden.

Om politiker ska ägna sig åt att värdera och särbehandla olika kulturella uttryck utifrån hur ursprungliga de är har vi också rört oss från det sekulära och liberala samhället mot ett mer nationalistiskt där någon uppifrån bestämmer och reglerar ”folkets” kultur. När det ”nationella” ska upphöjas och skyddas så sätts det också i kontrast till något annat, som därmed ges en lägre status. Fördelen med en stark nationalism skulle kunna vara att det kan skapa tydliga ramar, gemenskap och stärkt identitet, men på bekostnad av en ökad polarisering och spänning mellan den egna gruppen och de utanför. Detta skulle i sin tur kunna anses leda till ökade konflikter mellan grupper i Sverige och framväxten av parallellsamhällen.

Vi har religionsfrihet – alltså bör böneutrop inte tillåtas

Debattören Ann Heberlein tar fasta på att religionsfriheten också innefattar friheten från religion. Detta innebär att man ”aldrig, under några omständigheter, får tvinga någon att ansluta sig till en religiös åskådning eller underkasta sig religiösa påbud”. Enligt henne blir böneutrop ett intrång i den enskilda människans autonomi, alltså hennes rätt att själv bestämma över saker som berör henne. Anledningen skulle vara att böneutropet till skillnad från kyrkringningar består av ett utropat budskap på arabiska, som inte bara uppmanar till bön utan i sig självt är en bön (även om det för den icke arabisktalande ändå bara lär framstå som en serie ljud). Hon påpekar också att religionsfriheten faktiskt får begränsas med hänsyn till andras fri- och rättigheter. Men frågan är om detta har relevans för böneutropet. För ingen tvingas väl att ansluta sig till eller underkasta sig religiösa påbud av att bara höra en bön?

Imamen Salahudin Barakat bemöter argumentet genom att hänvisa till Europakonventionen, som menar att religiösa uttryck får vara synliga, men inte påtvingande för andra. Att exempelvis behöva se en sikh i turban eller en buddhistmunk i sina munkdräkt skulle kunna upplevas som provocerande för den som vill slippa se religion runt omkring sig, men dessa uttryck är inte påtvingande, såvida inte någon tvingar just mig att bära turban eller munkdräkt. Möjligen kan det anses svårare att värja sig mot ett religiöst budskap som ropas ut från en högtalare precis i närheten av min bostad. Men är det inte så att vi rätt ofta utsätts för både syn och hörselintryck som kan uppfattas som störande, olämpliga eller till och med provocerande? Kanske är det till och med så att någon i praktiken kan bli lika störd av glassbilsljudet som av böneutropet? Vilket för oss in på frågan om vi ens ska göra skillnad mellan dessa…

Ljudutsläpp som ljudutsläpp

I praktiken har nämligen frågan avgjorts av polisen och miljöförvaltningen där den behandlats som en ren bullerfråga utifrån miljöbalkens riktlinjer för ljudnivåer. Polisen gör alltså ingen bedömning av det som ropas ut. Detta har bland annat fått Fria Moderata Studentförbundet att skicka in en egen ansökan om att en gång i veckan få ropa ut ”Friheten är störst – sänk skatten”. Det offentliga rummet är fullt av kommersiella, politiska och religiösa former av budskap. Vi har yttrandefrihet och vi har lagar för bullernivåer. Så varför ens särbehandla vissa ljudutsläpp och blanda in religionsfriheten? En invändning skulle kunna vara att religion faktiskt inte är som de andra fenomenen och därför behöver ett extra skydd – till exempel för att religon berör människan på ett djupt existentiellt plan och knyter an till det heligaste och mest personliga. Detta skydd skulle riskeras om religion behandlas som ett mänskligt fenomen jämte andra.

Vi har väl demokrati – låt folk rösta om det

Om en övervägande majoritet av folket är emot en särskild företeelse, ska inte detta då vägas in i bedömningen eller rentav avgöra saken? Sverigedemokraterna anser därför att Växjöborna ska få säga sitt i en folkomröstning. I Schweiz har man exempelvis fått rösta om huruvida minareter ska få uppföras i landet, vilket ledde till ett minaretförbud. Detta skulle kunna ses som en tilltalande tanke, att folk faktiskt får vara med och bestämma om något som kommer att beröra dem. Men ska man verkligen få rösta om vad som helst? För skulle inte det innebära att en majoritet i praktiken ges möjlighet att förtrycka en minoritet, vad man ibland kallar för ”pöbelns diktatur”? I förlängningen skulle en lång rad företeelser kunna förbjudas helt enkelt för att de misshagar en majoritet av befolkningen. Detta system verkar rimma dåligt med det liberala samhällets idé om vissa rättigheter och friheter som garanteras i lag.

I förra veckan trädde beslutet i kraft som gör det möjligt för en moské i Växjö att ha böneutrop. Ljudet det handlar om kommer att låta en gång i veckan under tre minuter, i samband med fredagsbönen. Flera debattörer och politiker har varit  kritiska till beslutet, medan andra har försvarat det. Frågan diskuterades egentligen redan 2013 då en moské i Fittja blev först i landet med böneutrop och till stor del är det samma argument för och emot böneutrop som nu återkommer. Men hur hållbara är de olika argumenten? Vilka principer vilar de på?

Vi har religionsfrihet – alltså bör böneutrop tillåtas

Religionsfriheten är en av de mänskliga rättigheterna och inbegriper inte bara rätten att tro på vad man vill utan också att utöva sin religion ensam eller i gemenskap med andra och följa sin religions påbud så länge dessa inte strider mot några andra lagar eller inskränker på andras fri- och rättigheter. För de allra flesta är religionsfriheten en självklar och odiskutabel rättighet, även om vissa anser att det som inbegrips i religionsfriheten redan täcks av andra rättigheter som yttrandefrihet, föreningsfrihet och mötesfrihet. Religionsfrihet hänger tätt samman med idén om en sekulär stat – alltså att staten inte bör behandla religioner olika genom att exempelvis gynna eller ge särskilda fördelar till en särskild religion. Vilket leder oss till nästa argument.

Eftersom kyrkringningar är tillåtna bör även böneutrop vara det

Om vi köper idén om en sekulär stat vore det inkonsekvent att tillåta det ena uttrycket men inte det andra. Såvida det inte föreligger någon relevant skillnad mellan böneutrop och kyrkringningar. Ett argument skulle då kunna vara att..

Kyrkringningar är en del av det svenska kulturarvet och har därmed en särställning

Centerpartisten Staffan Danielsson uttryckte det som att ”kyrkklockors klang är ett historiskt och kulturellt betingat undantag från regeln att vara mycket restriktiv med det offentliga luftrummet”. Men är det i sig ett tillräckligt argument att något bör få undantag bara för att det är en del av en tradition eller för att det ”alltid” har funnits? I så fall har vi andra företeelser som också funnits i alla tider, som patriarkala normer eller förtryck av minoriteter. Att något har funnits under lång tid säger helt enkelt inget om huruvida det är bra eller dåligt. Ett annat problem med kulturarvsargumentet är att man tenderar att ”låsa fast” kulturen och göra den till något statiskt/oföränderligt. Med samma argument hade nämligen aldrig kristendomen eller kyrkklockor kunnat bli en del av den svenska kulturen eftersom även det är en ”importerad” tradition en gång i tiden.

Om politiker ska ägna sig åt att värdera och särbehandla olika kulturella uttryck utifrån hur ursprungliga de är har vi också rört oss från det sekulära och liberala samhället mot ett mer nationalistiskt där någon uppifrån bestämmer och reglerar ”folkets” kultur. När det ”nationella” ska upphöjas och skyddas så sätts det också i kontrast till något annat, som därmed ges en lägre status. Fördelen med en stark nationalism skulle kunna vara att det kan skapa tydliga ramar, gemenskap och stärkt identitet, men på bekostnad av en ökad polarisering och spänning mellan den egna gruppen och de utanför. Detta skulle i sin tur kunna anses leda till ökade konflikter mellan grupper i Sverige och framväxten av parallellsamhällen.

Vi har religionsfrihet – alltså bör böneutrop inte tillåtas

Debattören Ann Heberlein tar fasta på att religionsfriheten också innefattar friheten från religion. Detta innebär att man ”aldrig, under några omständigheter, får tvinga någon att ansluta sig till en religiös åskådning eller underkasta sig religiösa påbud”. Enligt henne blir böneutrop ett intrång i den enskilda människans autonomi, alltså hennes rätt att själv bestämma över saker som berör henne. Anledningen skulle vara att böneutropet till skillnad från kyrkringningar består av ett utropat budskap på arabiska, som inte bara uppmanar till bön utan i sig självt är en bön (även om det för den icke arabisktalande ändå bara lär framstå som en serie ljud). Hon påpekar också att religionsfriheten faktiskt får begränsas med hänsyn till andras fri- och rättigheter. Men frågan är om detta har relevans för böneutropet. För ingen tvingas väl att ansluta sig till eller underkasta sig religiösa påbud av att bara höra en bön?

Imamen Salahudin Barakat bemöter argumentet genom att hänvisa till Europakonventionen, som menar att religiösa uttryck får vara synliga, men inte påtvingande för andra. Att exempelvis behöva se en sikh i turban eller en buddhistmunk i sina munkdräkt skulle kunna upplevas som provocerande för den som vill slippa se religion runt omkring sig, men dessa uttryck är inte påtvingande, såvida inte någon tvingar just mig att bära turban eller munkdräkt. Möjligen kan det anses svårare att värja sig mot ett religiöst budskap som ropas ut från en högtalare precis i närheten av min bostad. Men är det inte så att vi rätt ofta utsätts för både syn och hörselintryck som kan uppfattas som störande, olämpliga eller till och med provocerande? Kanske är det till och med så att någon i praktiken kan bli lika störd av glassbilsljudet som av böneutropet? Vilket för oss in på frågan om vi ens ska göra skillnad mellan dessa…

Ljudutsläpp som ljudutsläpp

I praktiken har nämligen frågan avgjorts av polisen och miljöförvaltningen där den behandlats som en ren bullerfråga utifrån miljöbalkens riktlinjer för ljudnivåer. Polisen gör alltså ingen bedömning av det som ropas ut. Detta har bland annat fått Fria Moderata Studentförbundet att skicka in en egen ansökan om att en gång i veckan få ropa ut ”Friheten är störst – sänk skatten”. Det offentliga rummet är fullt av kommersiella, politiska och religiösa former av budskap. Vi har yttrandefrihet och vi har lagar för bullernivåer. Så varför ens särbehandla vissa ljudutsläpp och blanda in religionsfriheten? En invändning skulle kunna vara att religion faktiskt inte är som de andra fenomenen och därför behöver ett extra skydd – till exempel för att religon berör människan på ett djupt existentiellt plan och knyter an till det heligaste och mest personliga. Detta skydd skulle riskeras om religion behandlas som ett mänskligt fenomen jämte andra.

Vi har väl demokrati – låt folk rösta om det

Om en övervägande majoritet av folket är emot en särskild företeelse, ska inte detta då vägas in i bedömningen eller rentav avgöra saken? Sverigedemokraterna anser därför att Växjöborna ska få säga sitt i en folkomröstning. I Schweiz har man exempelvis fått rösta om huruvida minareter ska få uppföras i landet, vilket ledde till ett minaretförbud. Detta skulle kunna ses som en tilltalande tanke, att folk faktiskt får vara med och bestämma om något som kommer att beröra dem. Men ska man verkligen få rösta om vad som helst? För skulle inte det innebära att en majoritet i praktiken ges möjlighet att förtrycka en minoritet, vad man ibland kallar för ”pöbelns diktatur”? I förlängningen skulle en lång rad företeelser kunna förbjudas helt enkelt för att de misshagar en majoritet av befolkningen. Detta system verkar rimma dåligt med det liberala samhällets idé om vissa rättigheter och friheter som garanteras i lag.

Blogg

Mitt möte med Nordiska Motståndsrörelsen

Jag har nog alltid hyst en skräckblandad fascination för alla typer av extrema politiska och religiösa rörelser. I somras fick jag genom Sensus chansen att vara med under Almedalsveckan i Visby. Det som var den stora nyheten och debattämnet i år var att den nationalsocialistiska organisationen Nordiska Motståndsrörelsen för första gången fanns på plats med ett tält. (Förmodligen blir det av förklarliga skäl också sista gången om man ska tro arrangörerna. SvD) Jag var en av dem som pratade med medlemmar från Nordiska Motståndsrörelsen och slutet av artikeln finns ett filmklipp från detta möte.

Redan här kan en ju ställa sig frågan om det ens är moraliskt försvarbart att ”ta diskussionen” med personer som företräder en så extrem politisk ideologi som nationalsocialism. En ideologi som inte bara står i bjärt kontrast till demokrati, antirasism, mångfald, feminism och liberala värderingar utan också vill rensa hela norden från ”rasfrämlingar” genom att skicka tillbaka alla som inte tillhör den ”nordiska rasen”. Tjänar det något till att prata med dessa människor och i så fall varför? Kommer någon upphöra att vara nazist om jag lyckas presentera tillräckligt bra motargument? Förmodligen inte, även om det säkerligen går att så frön av tvivel. Men min ingång blev snarare att ställa frågor och följdfrågor för att få en större förståelse för vad de faktiskt tror på och varför, hur de ser på världen och hur de tycker att samhället bör formas.

Jag var inte den enda som var nyfiken för när jag kom dit fanns redan skaror av människor på plats. Vissa var inbegripna i mer eller mindre vilda diskussioner med företrädare för organisationen, medan andra stod och lyssnade eller filmade med sina mobiler. Det kändes smått surrealistiskt att stå där och prata med människor som på allvar företräder en politisk ideologi som nog många uppfattat som förpassad till historiens skräphög. DN:s ledarredaktion sammanfattar min känsla rätt bra när de skriver: ” Det är lätt att förstå att somliga inte riktigt vill ta detta till sig. Det är en försvarsmekanism att vilja vifta bort och trivialisera, liksom att skratta. …det finns också en tendens att inte vilja kännas vid att nazister är nazister. Att betrakta allt som en bagatell, en kittlande lek, som om nazister är så bisarra att de nog knappt finns på riktigt.” (DN)

Det märktes snart att flera företrädare på plats var både pålästa, välformulerade och bra på att argumentera, vilket kanske blir provocerande för vissa att höra. Men det är egentligen inte konstigare än att alla som har en väldigt avvikande eller konspiratorisk uppfattning i mycket högre grad tvingas läsa på och slipa på sina argument. Detta ställer stora krav på den som ger sig in i diskussionen. Hur lätt skulle det till exempel vara att argumentera mot någon som tror att månlandningarna var en bluff och som kan rabbla tusen olika källor och har utförliga svar på alla dina följdfrågor? Det betyder givetvis inte att personen har rätt, snarare att du behöver samla argument och läsa på mer själv, hur absurd uppfattningen än kan verka.

För Nordiska motståndsrörelsen är idén om en konspiration helt central och de förnekar mycket av den historieskrivning som många inte ens tänkt på att ifrågasätta. Enligt de jag fick chansen att prata med har förintelsen inte ägt rum. Bevis är fabricerade och vittnen ljuger. Världen styrs av en liten elit, ”globalisterna” (som verkar vara en omskrivning för judarna), som vill lägga världen under sina fötter, framförallt genom att försvaga den vita rasen. Någon gav uttryck för att vaccinationer är farliga och en del av konspirationen, likaså GMO-grödor. Flera lyfte särskilt fram hbtq-rörelsen eller ”homolobbyn” som de kallar den som ett stort hot mot den vita rasen. Visionen för framtidens värld (som jag uppfattade saken) är etniskt homogena grupper eller ”raser” som lever åtskilt från varandra i sina egna nationer.  Förmodligen är dessa uppfattningar så främmande för många av oss som läser detta att vi inte ens vet var vi skulle börja för att bemöta dem. Men genom att ta dessa åsikter och värderingar på allvar så kan vi också bli stärkta och mer grundade i vår egen uppfattning. Nästan alla som du pratar med i dagens Sverige kommer säga sig vara för demokrati, allas lika värde, jämställdhet och mångfald. Men dessa ideal och värderingar som känns så självklara behöver också grundas på något, de behöver motiveras. Ta allas lika värde som exempel. Vad menar vi med uttrycket? Vad består detta värde i och vad är det som säger att det är lika för alla? Dessa slags värderingar måste ständigt erövras på nytt för att de ska betyda något, särskilt idag när de är mer hotade än på länge. Här har Sensus och folkbildningen en viktig roll att spela.

Och så var det filmklippet då. En bit in i filmen kommer jag in i samtalet med presstalesmannen Pär Öberg. Det blev väldigt improviserat och jag ställde mestadels öppna frågor för att få en bild av vad de har för världsbild, värderingar och vision för framtiden.

Jag har nog alltid hyst en skräckblandad fascination för alla typer av extrema politiska och religiösa rörelser. I somras fick jag genom Sensus chansen att vara med under Almedalsveckan i Visby. Det som var den stora nyheten och debattämnet i år var att den nationalsocialistiska organisationen Nordiska Motståndsrörelsen för första gången fanns på plats med ett tält. (Förmodligen blir det av förklarliga skäl också sista gången om man ska tro arrangörerna. SvD) Jag var en av dem som pratade med medlemmar från Nordiska Motståndsrörelsen och slutet av artikeln finns ett filmklipp från detta möte.

Redan här kan en ju ställa sig frågan om det ens är moraliskt försvarbart att ”ta diskussionen” med personer som företräder en så extrem politisk ideologi som nationalsocialism. En ideologi som inte bara står i bjärt kontrast till demokrati, antirasism, mångfald, feminism och liberala värderingar utan också vill rensa hela norden från ”rasfrämlingar” genom att skicka tillbaka alla som inte tillhör den ”nordiska rasen”. Tjänar det något till att prata med dessa människor och i så fall varför? Kommer någon upphöra att vara nazist om jag lyckas presentera tillräckligt bra motargument? Förmodligen inte, även om det säkerligen går att så frön av tvivel. Men min ingång blev snarare att ställa frågor och följdfrågor för att få en större förståelse för vad de faktiskt tror på och varför, hur de ser på världen och hur de tycker att samhället bör formas.

Jag var inte den enda som var nyfiken för när jag kom dit fanns redan skaror av människor på plats. Vissa var inbegripna i mer eller mindre vilda diskussioner med företrädare för organisationen, medan andra stod och lyssnade eller filmade med sina mobiler. Det kändes smått surrealistiskt att stå där och prata med människor som på allvar företräder en politisk ideologi som nog många uppfattat som förpassad till historiens skräphög. DN:s ledarredaktion sammanfattar min känsla rätt bra när de skriver: ” Det är lätt att förstå att somliga inte riktigt vill ta detta till sig. Det är en försvarsmekanism att vilja vifta bort och trivialisera, liksom att skratta. …det finns också en tendens att inte vilja kännas vid att nazister är nazister. Att betrakta allt som en bagatell, en kittlande lek, som om nazister är så bisarra att de nog knappt finns på riktigt.” (DN)

Det märktes snart att flera företrädare på plats var både pålästa, välformulerade och bra på att argumentera, vilket kanske blir provocerande för vissa att höra. Men det är egentligen inte konstigare än att alla som har en väldigt avvikande eller konspiratorisk uppfattning i mycket högre grad tvingas läsa på och slipa på sina argument. Detta ställer stora krav på den som ger sig in i diskussionen. Hur lätt skulle det till exempel vara att argumentera mot någon som tror att månlandningarna var en bluff och som kan rabbla tusen olika källor och har utförliga svar på alla dina följdfrågor? Det betyder givetvis inte att personen har rätt, snarare att du behöver samla argument och läsa på mer själv, hur absurd uppfattningen än kan verka.

För Nordiska motståndsrörelsen är idén om en konspiration helt central och de förnekar mycket av den historieskrivning som många inte ens tänkt på att ifrågasätta. Enligt de jag fick chansen att prata med har förintelsen inte ägt rum. Bevis är fabricerade och vittnen ljuger. Världen styrs av en liten elit, ”globalisterna” (som verkar vara en omskrivning för judarna), som vill lägga världen under sina fötter, framförallt genom att försvaga den vita rasen. Någon gav uttryck för att vaccinationer är farliga och en del av konspirationen, likaså GMO-grödor. Flera lyfte särskilt fram hbtq-rörelsen eller ”homolobbyn” som de kallar den som ett stort hot mot den vita rasen. Visionen för framtidens värld (som jag uppfattade saken) är etniskt homogena grupper eller ”raser” som lever åtskilt från varandra i sina egna nationer.  Förmodligen är dessa uppfattningar så främmande för många av oss som läser detta att vi inte ens vet var vi skulle börja för att bemöta dem. Men genom att ta dessa åsikter och värderingar på allvar så kan vi också bli stärkta och mer grundade i vår egen uppfattning. Nästan alla som du pratar med i dagens Sverige kommer säga sig vara för demokrati, allas lika värde, jämställdhet och mångfald. Men dessa ideal och värderingar som känns så självklara behöver också grundas på något, de behöver motiveras. Ta allas lika värde som exempel. Vad menar vi med uttrycket? Vad består detta värde i och vad är det som säger att det är lika för alla? Dessa slags värderingar måste ständigt erövras på nytt för att de ska betyda något, särskilt idag när de är mer hotade än på länge. Här har Sensus och folkbildningen en viktig roll att spela.

Och så var det filmklippet då. En bit in i filmen kommer jag in i samtalet med presstalesmannen Pär Öberg. Det blev väldigt improviserat och jag ställde mestadels öppna frågor för att få en bild av vad de har för världsbild, värderingar och vision för framtiden.

Jag har nog alltid hyst en skräckblandad fascination för alla typer av extrema politiska och religiösa rörelser. I somras fick jag genom Sensus chansen att vara med under Almedalsveckan i Visby. Det som var den stora nyheten och debattämnet i år var att den nationalsocialistiska organisationen Nordiska Motståndsrörelsen för första gången fanns på plats med ett tält. (Förmodligen blir det av förklarliga skäl också sista gången om man ska tro arrangörerna. SvD) Jag var en av dem som pratade med medlemmar från Nordiska Motståndsrörelsen och slutet av artikeln finns ett filmklipp från detta möte.

Redan här kan en ju ställa sig frågan om det ens är moraliskt försvarbart att ”ta diskussionen” med personer som företräder en så extrem politisk ideologi som nationalsocialism. En ideologi som inte bara står i bjärt kontrast till demokrati, antirasism, mångfald, feminism och liberala värderingar utan också vill rensa hela norden från ”rasfrämlingar” genom att skicka tillbaka alla som inte tillhör den ”nordiska rasen”. Tjänar det något till att prata med dessa människor och i så fall varför? Kommer någon upphöra att vara nazist om jag lyckas presentera tillräckligt bra motargument? Förmodligen inte, även om det säkerligen går att så frön av tvivel. Men min ingång blev snarare att ställa frågor och följdfrågor för att få en större förståelse för vad de faktiskt tror på och varför, hur de ser på världen och hur de tycker att samhället bör formas.

Jag var inte den enda som var nyfiken för när jag kom dit fanns redan skaror av människor på plats. Vissa var inbegripna i mer eller mindre vilda diskussioner med företrädare för organisationen, medan andra stod och lyssnade eller filmade med sina mobiler. Det kändes smått surrealistiskt att stå där och prata med människor som på allvar företräder en politisk ideologi som nog många uppfattat som förpassad till historiens skräphög. DN:s ledarredaktion sammanfattar min känsla rätt bra när de skriver: ” Det är lätt att förstå att somliga inte riktigt vill ta detta till sig. Det är en försvarsmekanism att vilja vifta bort och trivialisera, liksom att skratta. …det finns också en tendens att inte vilja kännas vid att nazister är nazister. Att betrakta allt som en bagatell, en kittlande lek, som om nazister är så bisarra att de nog knappt finns på riktigt.” (DN)

Det märktes snart att flera företrädare på plats var både pålästa, välformulerade och bra på att argumentera, vilket kanske blir provocerande för vissa att höra. Men det är egentligen inte konstigare än att alla som har en väldigt avvikande eller konspiratorisk uppfattning i mycket högre grad tvingas läsa på och slipa på sina argument. Detta ställer stora krav på den som ger sig in i diskussionen. Hur lätt skulle det till exempel vara att argumentera mot någon som tror att månlandningarna var en bluff och som kan rabbla tusen olika källor och har utförliga svar på alla dina följdfrågor? Det betyder givetvis inte att personen har rätt, snarare att du behöver samla argument och läsa på mer själv, hur absurd uppfattningen än kan verka.

För Nordiska motståndsrörelsen är idén om en konspiration helt central och de förnekar mycket av den historieskrivning som många inte ens tänkt på att ifrågasätta. Enligt de jag fick chansen att prata med har förintelsen inte ägt rum. Bevis är fabricerade och vittnen ljuger. Världen styrs av en liten elit, ”globalisterna” (som verkar vara en omskrivning för judarna), som vill lägga världen under sina fötter, framförallt genom att försvaga den vita rasen. Någon gav uttryck för att vaccinationer är farliga och en del av konspirationen, likaså GMO-grödor. Flera lyfte särskilt fram hbtq-rörelsen eller ”homolobbyn” som de kallar den som ett stort hot mot den vita rasen. Visionen för framtidens värld (som jag uppfattade saken) är etniskt homogena grupper eller ”raser” som lever åtskilt från varandra i sina egna nationer.  Förmodligen är dessa uppfattningar så främmande för många av oss som läser detta att vi inte ens vet var vi skulle börja för att bemöta dem. Men genom att ta dessa åsikter och värderingar på allvar så kan vi också bli stärkta och mer grundade i vår egen uppfattning. Nästan alla som du pratar med i dagens Sverige kommer säga sig vara för demokrati, allas lika värde, jämställdhet och mångfald. Men dessa ideal och värderingar som känns så självklara behöver också grundas på något, de behöver motiveras. Ta allas lika värde som exempel. Vad menar vi med uttrycket? Vad består detta värde i och vad är det som säger att det är lika för alla? Dessa slags värderingar måste ständigt erövras på nytt för att de ska betyda något, särskilt idag när de är mer hotade än på länge. Här har Sensus och folkbildningen en viktig roll att spela.

Och så var det filmklippet då. En bit in i filmen kommer jag in i samtalet med presstalesmannen Pär Öberg. Det blev väldigt improviserat och jag ställde mestadels öppna frågor för att få en bild av vad de har för världsbild, värderingar och vision för framtiden.

Blogg

Om världen bestod av 100 personer

…då skulle dessa 100 personer fördela sig på följande sätt. Ett spännande perspektiv!

…då skulle dessa 100 personer fördela sig på följande sätt. Ett spännande perspektiv!

…då skulle dessa 100 personer fördela sig på följande sätt. Ett spännande perspektiv!

Blogg

Det mångreligiösa Göteborg – filmad föreläsning

Nu kan du se en filmad föreläsning från i höstas om det mångreligiösa Sverige och Göteborg. Den tar också upp en hel del om kultur och studien World Value Survey som mäter vilka värderingar som är starkast i olika delar av världen. På slutet av föreläsningen används en del föremål från ”Den multireligiösa resväskan”, som är ett av Sensus koncept.

Nu kan du se en filmad föreläsning från i höstas om det mångreligiösa Sverige och Göteborg. Den tar också upp en hel del om kultur och studien World Value Survey som mäter vilka värderingar som är starkast i olika delar av världen. På slutet av föreläsningen används en del föremål från ”Den multireligiösa resväskan”, som är ett av Sensus koncept.

Nu kan du se en filmad föreläsning från i höstas om det mångreligiösa Sverige och Göteborg. Den tar också upp en hel del om kultur och studien World Value Survey som mäter vilka värderingar som är starkast i olika delar av världen. På slutet av föreläsningen används en del föremål från ”Den multireligiösa resväskan”, som är ett av Sensus koncept.

Blogg

Kommentar till slöjdiskussionen

Iransk kvinna i slöja
Iransk kvinna i slöja

Efter den svenska regeringens delegation i Iran för några veckor sedan så har slöjdebatten återigen aktualiserats. I flertalet debattartiklar höjdes kritiska röster mot hur de  kvinnliga delegaterna haft slöjor på sig. Detta ses av vissa som ett svek mot de iranska kvinnor som kämpar för jämställdhet och rätten att slippa bära slöja. Borde inte Sveriges delegater ta tydligt avstånd från slöjan, som ju de facto är en i lag påtvingad del av iranska kvinnors klädsel? Är det inte detta hyckleri när Sveriges regering kallar sig själv feministisk? På nätet florerar bilder av hur andra länders delegater i Saudiarabien minsann valt att stå upp för kvinnors rättigheter genom att inte bära slöja, för att insinuera att Sverige ”inte vågar” ta ställning. Men här finns en viktig skillnad. I länder som Saudiarabien är slöjan nämligen inte lagstadgad för utländska kvinnor. Det är den i Iran och därför handlar det alltså inte nödvändigtvis om att man har valt att ”ta seden dit man kommer” eller valt att legitimera patriarkala strukturer. Då väcks givetvis frågan om Sverige borde stå fast vid sina principer om jämställdhet genom att överhuvudtaget inte göra affärer med ett land som Iran. Eller borde man skickat en delegation med bara män? Ett annat mer pragmatiskt sätt att se på saken är att vi genom kontakterna har större chans att påverka landet i en annan riktning än om vi av principskäl låter bli. Förutsatt förstås att frågorna om mänskliga rättigheter och jämställdhet hamnar på dagordningen.

Själv tycker jag det är intressant vilken otroligt stark symbol slöjan är och hur den ständigt hamnar i fokus i diskussionen om kvinnors rättigheter, ofta på bekostnad av andra viktiga frågor om kvinnors rättigheter. ”Slöjbråket hjälper inte Mellanösterns feminister”, menar före detta riksdagsledamoten Nalin Pekgul. I Expressen skriver om Irandelegationen: ” För min del blev jag glad över att se bilden på hur iranska herrar tvingas förhandla med en hel rad svenska damer. Jag läste också hur iranierna skämdes över att det egna landets delegation bara bestod av män. Det om något är positivt för kvinnokampen i Iran.” Däremot är hon bekymrad över att svenska feminister inte tydligt stöder personer som kämpar för kvinnors rättigheter i exempelvis Turkiet. Pekgul menar att utrikesminister Margot Wallström borde protestera mot fängslandet av Turkiets viktigaste feminist Selahattin Demirtaş.

Frågan som ständigt dyker upp är huruvida slöjan är ett uttryck för förtryck eller inte och vad vi då menar med förtryck. Här måste vi, tycker ja, göra vissa distinktioner. I vissa fall är slöjan verkligen uttryckligen påtvingad, som i Iran, och därmed råder inga tvivel om att det är ett förtryck. Men hur är det med alla de fall där individer bär slöjan för att de är utsatta för ett socialt tryck och förväntningar från den omgivande kulturen,familjen, traditionen och religionen? Hur starka måste dessa påtryckningar vara för att det ska vara tal om ett förtryck? Ett återkommande argument mot slöjbärande kvinnor som själva inte ser det som ett förtryck är att de ”egentligen” är förtryckta utan att veta om det själva, oavsett hur de själva resonerar. Men i så fall är det svårt att hitta någon oavsett tillhörighet som förblir opåverkad av sociala förväntningar, sammanhang och strukturer. Ibland låter det som att det finns ett samband mellan påkläddhet och förtryck, men skulle i så fall inte det samma kunna sägas om normer om avkläddhet?

Pernilla Ouis skriver i DN: ”Den avklädda (läs: västerländska) kvinnan ser på den påklädda (läs: muslimska) och ser ett kvinnoförtryck. Men det motsatta sker också: med den påklädda kvinnans stränga moraliska blick ses den avklädda som sexuellt exponerad, exploaterad och tillgänglig.”

Ibland har jag hört argument som att slöjan är obekväm, opraktisk eller begränsande och därför kan ingen ”egentligen” vilja ha ett sådant plagg på sig. Men är det ett bra argument? För i så fall har vi högklackade skor, slipsar och onödigt tajta kläder som inte heller verkar vara särskilt praktiska, men som folk uppenbarligen väljer att bära ändå. Detta utan att folk i allmänhet ser det som uttryck för förtryckande strukturer. Det är lätt att upptäcka normer som avviker från en själv, men vi är ofta blinda för de osynliga koder, normer och strukturer som vi själva är en del av.

Slöjan har genom historien haft vissa betydelser och funktioner, som kan kopplas till patriarkala strukturer, sedlighet och kyskhet. Även om slöjan kan ges nya betydelser i nya sammanhang kan det vara bra att medvetandegöra dessa strukturer. Precis som det går att medvetandegöra och kritisera normer och värderingar om hur kvinnor bör klä sig i dagens sekulära Sverige. Genom ett normkritiskt förhållningssätt kan vi få syn på det där som annars bara tas för givet och genom det också göra mer medvetna val om vilken väg jag som individ faktiskt vill gå.

Avslutningsvis kan det vara värt att nämna att finns det finns vitt skilda tolkningar av slöjan även ur ett strikt religiöst perspektiv. Till exempel visar idéhistorikern Klas Grinell på hur en och samma Korantext kan tolkas väldigt olika när det gäller slöjan. För de som vill vara goda muslimer utan att behöva bära slöja kan finna stöd och argument för detta. Religionen kan inte agera som en egen kraft, även om det ibland kan verka så. Precis som kultur så kan även religion förändras över tid, beroende på nya idéer och värderingar.

Iransk kvinna i slöja
Iransk kvinna i slöja

Efter den svenska regeringens delegation i Iran för några veckor sedan så har slöjdebatten återigen aktualiserats. I flertalet debattartiklar höjdes kritiska röster mot hur de  kvinnliga delegaterna haft slöjor på sig. Detta ses av vissa som ett svek mot de iranska kvinnor som kämpar för jämställdhet och rätten att slippa bära slöja. Borde inte Sveriges delegater ta tydligt avstånd från slöjan, som ju de facto är en i lag påtvingad del av iranska kvinnors klädsel? Är det inte detta hyckleri när Sveriges regering kallar sig själv feministisk? På nätet florerar bilder av hur andra länders delegater i Saudiarabien minsann valt att stå upp för kvinnors rättigheter genom att inte bära slöja, för att insinuera att Sverige ”inte vågar” ta ställning. Men här finns en viktig skillnad. I länder som Saudiarabien är slöjan nämligen inte lagstadgad för utländska kvinnor. Det är den i Iran och därför handlar det alltså inte nödvändigtvis om att man har valt att ”ta seden dit man kommer” eller valt att legitimera patriarkala strukturer. Då väcks givetvis frågan om Sverige borde stå fast vid sina principer om jämställdhet genom att överhuvudtaget inte göra affärer med ett land som Iran. Eller borde man skickat en delegation med bara män? Ett annat mer pragmatiskt sätt att se på saken är att vi genom kontakterna har större chans att påverka landet i en annan riktning än om vi av principskäl låter bli. Förutsatt förstås att frågorna om mänskliga rättigheter och jämställdhet hamnar på dagordningen.

Själv tycker jag det är intressant vilken otroligt stark symbol slöjan är och hur den ständigt hamnar i fokus i diskussionen om kvinnors rättigheter, ofta på bekostnad av andra viktiga frågor om kvinnors rättigheter. ”Slöjbråket hjälper inte Mellanösterns feminister”, menar före detta riksdagsledamoten Nalin Pekgul. I Expressen skriver om Irandelegationen: ” För min del blev jag glad över att se bilden på hur iranska herrar tvingas förhandla med en hel rad svenska damer. Jag läste också hur iranierna skämdes över att det egna landets delegation bara bestod av män. Det om något är positivt för kvinnokampen i Iran.” Däremot är hon bekymrad över att svenska feminister inte tydligt stöder personer som kämpar för kvinnors rättigheter i exempelvis Turkiet. Pekgul menar att utrikesminister Margot Wallström borde protestera mot fängslandet av Turkiets viktigaste feminist Selahattin Demirtaş.

Frågan som ständigt dyker upp är huruvida slöjan är ett uttryck för förtryck eller inte och vad vi då menar med förtryck. Här måste vi, tycker ja, göra vissa distinktioner. I vissa fall är slöjan verkligen uttryckligen påtvingad, som i Iran, och därmed råder inga tvivel om att det är ett förtryck. Men hur är det med alla de fall där individer bär slöjan för att de är utsatta för ett socialt tryck och förväntningar från den omgivande kulturen,familjen, traditionen och religionen? Hur starka måste dessa påtryckningar vara för att det ska vara tal om ett förtryck? Ett återkommande argument mot slöjbärande kvinnor som själva inte ser det som ett förtryck är att de ”egentligen” är förtryckta utan att veta om det själva, oavsett hur de själva resonerar. Men i så fall är det svårt att hitta någon oavsett tillhörighet som förblir opåverkad av sociala förväntningar, sammanhang och strukturer. Ibland låter det som att det finns ett samband mellan påkläddhet och förtryck, men skulle i så fall inte det samma kunna sägas om normer om avkläddhet?

Pernilla Ouis skriver i DN: ”Den avklädda (läs: västerländska) kvinnan ser på den påklädda (läs: muslimska) och ser ett kvinnoförtryck. Men det motsatta sker också: med den påklädda kvinnans stränga moraliska blick ses den avklädda som sexuellt exponerad, exploaterad och tillgänglig.”

Ibland har jag hört argument som att slöjan är obekväm, opraktisk eller begränsande och därför kan ingen ”egentligen” vilja ha ett sådant plagg på sig. Men är det ett bra argument? För i så fall har vi högklackade skor, slipsar och onödigt tajta kläder som inte heller verkar vara särskilt praktiska, men som folk uppenbarligen väljer att bära ändå. Detta utan att folk i allmänhet ser det som uttryck för förtryckande strukturer. Det är lätt att upptäcka normer som avviker från en själv, men vi är ofta blinda för de osynliga koder, normer och strukturer som vi själva är en del av.

Slöjan har genom historien haft vissa betydelser och funktioner, som kan kopplas till patriarkala strukturer, sedlighet och kyskhet. Även om slöjan kan ges nya betydelser i nya sammanhang kan det vara bra att medvetandegöra dessa strukturer. Precis som det går att medvetandegöra och kritisera normer och värderingar om hur kvinnor bör klä sig i dagens sekulära Sverige. Genom ett normkritiskt förhållningssätt kan vi få syn på det där som annars bara tas för givet och genom det också göra mer medvetna val om vilken väg jag som individ faktiskt vill gå.

Avslutningsvis kan det vara värt att nämna att finns det finns vitt skilda tolkningar av slöjan även ur ett strikt religiöst perspektiv. Till exempel visar idéhistorikern Klas Grinell på hur en och samma Korantext kan tolkas väldigt olika när det gäller slöjan. För de som vill vara goda muslimer utan att behöva bära slöja kan finna stöd och argument för detta. Religionen kan inte agera som en egen kraft, även om det ibland kan verka så. Precis som kultur så kan även religion förändras över tid, beroende på nya idéer och värderingar.

Iransk kvinna i slöja
Iransk kvinna i slöja

Efter den svenska regeringens delegation i Iran för några veckor sedan så har slöjdebatten återigen aktualiserats. I flertalet debattartiklar höjdes kritiska röster mot hur de  kvinnliga delegaterna haft slöjor på sig. Detta ses av vissa som ett svek mot de iranska kvinnor som kämpar för jämställdhet och rätten att slippa bära slöja. Borde inte Sveriges delegater ta tydligt avstånd från slöjan, som ju de facto är en i lag påtvingad del av iranska kvinnors klädsel? Är det inte detta hyckleri när Sveriges regering kallar sig själv feministisk? På nätet florerar bilder av hur andra länders delegater i Saudiarabien minsann valt att stå upp för kvinnors rättigheter genom att inte bära slöja, för att insinuera att Sverige ”inte vågar” ta ställning. Men här finns en viktig skillnad. I länder som Saudiarabien är slöjan nämligen inte lagstadgad för utländska kvinnor. Det är den i Iran och därför handlar det alltså inte nödvändigtvis om att man har valt att ”ta seden dit man kommer” eller valt att legitimera patriarkala strukturer. Då väcks givetvis frågan om Sverige borde stå fast vid sina principer om jämställdhet genom att överhuvudtaget inte göra affärer med ett land som Iran. Eller borde man skickat en delegation med bara män? Ett annat mer pragmatiskt sätt att se på saken är att vi genom kontakterna har större chans att påverka landet i en annan riktning än om vi av principskäl låter bli. Förutsatt förstås att frågorna om mänskliga rättigheter och jämställdhet hamnar på dagordningen.

Själv tycker jag det är intressant vilken otroligt stark symbol slöjan är och hur den ständigt hamnar i fokus i diskussionen om kvinnors rättigheter, ofta på bekostnad av andra viktiga frågor om kvinnors rättigheter. ”Slöjbråket hjälper inte Mellanösterns feminister”, menar före detta riksdagsledamoten Nalin Pekgul. I Expressen skriver om Irandelegationen: ” För min del blev jag glad över att se bilden på hur iranska herrar tvingas förhandla med en hel rad svenska damer. Jag läste också hur iranierna skämdes över att det egna landets delegation bara bestod av män. Det om något är positivt för kvinnokampen i Iran.” Däremot är hon bekymrad över att svenska feminister inte tydligt stöder personer som kämpar för kvinnors rättigheter i exempelvis Turkiet. Pekgul menar att utrikesminister Margot Wallström borde protestera mot fängslandet av Turkiets viktigaste feminist Selahattin Demirtaş.

Frågan som ständigt dyker upp är huruvida slöjan är ett uttryck för förtryck eller inte och vad vi då menar med förtryck. Här måste vi, tycker ja, göra vissa distinktioner. I vissa fall är slöjan verkligen uttryckligen påtvingad, som i Iran, och därmed råder inga tvivel om att det är ett förtryck. Men hur är det med alla de fall där individer bär slöjan för att de är utsatta för ett socialt tryck och förväntningar från den omgivande kulturen,familjen, traditionen och religionen? Hur starka måste dessa påtryckningar vara för att det ska vara tal om ett förtryck? Ett återkommande argument mot slöjbärande kvinnor som själva inte ser det som ett förtryck är att de ”egentligen” är förtryckta utan att veta om det själva, oavsett hur de själva resonerar. Men i så fall är det svårt att hitta någon oavsett tillhörighet som förblir opåverkad av sociala förväntningar, sammanhang och strukturer. Ibland låter det som att det finns ett samband mellan påkläddhet och förtryck, men skulle i så fall inte det samma kunna sägas om normer om avkläddhet?

Pernilla Ouis skriver i DN: ”Den avklädda (läs: västerländska) kvinnan ser på den påklädda (läs: muslimska) och ser ett kvinnoförtryck. Men det motsatta sker också: med den påklädda kvinnans stränga moraliska blick ses den avklädda som sexuellt exponerad, exploaterad och tillgänglig.”

Ibland har jag hört argument som att slöjan är obekväm, opraktisk eller begränsande och därför kan ingen ”egentligen” vilja ha ett sådant plagg på sig. Men är det ett bra argument? För i så fall har vi högklackade skor, slipsar och onödigt tajta kläder som inte heller verkar vara särskilt praktiska, men som folk uppenbarligen väljer att bära ändå. Detta utan att folk i allmänhet ser det som uttryck för förtryckande strukturer. Det är lätt att upptäcka normer som avviker från en själv, men vi är ofta blinda för de osynliga koder, normer och strukturer som vi själva är en del av.

Slöjan har genom historien haft vissa betydelser och funktioner, som kan kopplas till patriarkala strukturer, sedlighet och kyskhet. Även om slöjan kan ges nya betydelser i nya sammanhang kan det vara bra att medvetandegöra dessa strukturer. Precis som det går att medvetandegöra och kritisera normer och värderingar om hur kvinnor bör klä sig i dagens sekulära Sverige. Genom ett normkritiskt förhållningssätt kan vi få syn på det där som annars bara tas för givet och genom det också göra mer medvetna val om vilken väg jag som individ faktiskt vill gå.

Avslutningsvis kan det vara värt att nämna att finns det finns vitt skilda tolkningar av slöjan även ur ett strikt religiöst perspektiv. Till exempel visar idéhistorikern Klas Grinell på hur en och samma Korantext kan tolkas väldigt olika när det gäller slöjan. För de som vill vara goda muslimer utan att behöva bära slöja kan finna stöd och argument för detta. Religionen kan inte agera som en egen kraft, även om det ibland kan verka så. Precis som kultur så kan även religion förändras över tid, beroende på nya idéer och värderingar.

Blogg

Problemet med alternativa fakta

Den liberala debattören Johan Norberg slår huvudet på spiken i en synnerligen välformulerad krönika i SR:s Godmorgon Världen. Han talar om den farliga tendensen att trivialisera och relativisera det som är sant: ”Om vi får för oss att det inte finns någon sanning, eller att det är omöjligt att ta reda på hur det egentligen är, ja, då finns sanningen bara i betraktarens öga. Då finns det bara olika sätt att se på världen. Då är frågan inte längre om ett påstående är med verkligheten överensstämmande, utan frågan blir: vems sida är du på, egentligen?”

Allt oftare noterar jag själv att delandet av olika länkar på facebook sällan syftar till att generera någon verklig debatt, reflektion eller samtal, utan snarare syftar till att befästa sin egen identitet och få så många ”gilla-markeringar” som möjligt av de som redan tycker likadant. Det handlar väldigt ofta om att visa var man står snarare än att på allvar försöka förstå svåra och komplexa frågor. Idag premieras det att ha ”valt sida” eller ”tagit ställning” framför att  förutsättningslös försöka ta reda på hur saker och ting faktiskt förhåller sig, som om allt bara vara en fråga om tycke och smak. Att detta är en farlig utveckling blir tydligt med bakgrund av vad som händer i USA med Donald Trump som gång på gång gör påståenden som lätt går att motbevisa och som också uttryckt skepsis inför klimatförändringarna och vetenskap i allmänhet. Hänvisningen till ”alternativa fakta” användes för att hävda att folkmängden vid Trumps installation egentligen var mycket större än vad media, eller ”fake media” som Trump kallar dem, påstod. Risken är att fakta och kunskap relativiseras.

Som Norberg skriver: ”Jaså, du har fakta, nåväl, jag har alternativa fakta. När det inte finns sant och falskt, finns bara vän och fiende. Och då är två plus två lika med vadhelst som gynnar de dina. Utan en mödosamt uppbyggd kunskapsmassa att pröva det emot blir det lätt att tro vad som helst.”

Den liberala debattören Johan Norberg slår huvudet på spiken i en synnerligen välformulerad krönika i SR:s Godmorgon Världen. Han talar om den farliga tendensen att trivialisera och relativisera det som är sant: ”Om vi får för oss att det inte finns någon sanning, eller att det är omöjligt att ta reda på hur det egentligen är, ja, då finns sanningen bara i betraktarens öga. Då finns det bara olika sätt att se på världen. Då är frågan inte längre om ett påstående är med verkligheten överensstämmande, utan frågan blir: vems sida är du på, egentligen?”

Allt oftare noterar jag själv att delandet av olika länkar på facebook sällan syftar till att generera någon verklig debatt, reflektion eller samtal, utan snarare syftar till att befästa sin egen identitet och få så många ”gilla-markeringar” som möjligt av de som redan tycker likadant. Det handlar väldigt ofta om att visa var man står snarare än att på allvar försöka förstå svåra och komplexa frågor. Idag premieras det att ha ”valt sida” eller ”tagit ställning” framför att  förutsättningslös försöka ta reda på hur saker och ting faktiskt förhåller sig, som om allt bara vara en fråga om tycke och smak. Att detta är en farlig utveckling blir tydligt med bakgrund av vad som händer i USA med Donald Trump som gång på gång gör påståenden som lätt går att motbevisa och som också uttryckt skepsis inför klimatförändringarna och vetenskap i allmänhet. Hänvisningen till ”alternativa fakta” användes för att hävda att folkmängden vid Trumps installation egentligen var mycket större än vad media, eller ”fake media” som Trump kallar dem, påstod. Risken är att fakta och kunskap relativiseras.

Som Norberg skriver: ”Jaså, du har fakta, nåväl, jag har alternativa fakta. När det inte finns sant och falskt, finns bara vän och fiende. Och då är två plus två lika med vadhelst som gynnar de dina. Utan en mödosamt uppbyggd kunskapsmassa att pröva det emot blir det lätt att tro vad som helst.”

Den liberala debattören Johan Norberg slår huvudet på spiken i en synnerligen välformulerad krönika i SR:s Godmorgon Världen. Han talar om den farliga tendensen att trivialisera och relativisera det som är sant: ”Om vi får för oss att det inte finns någon sanning, eller att det är omöjligt att ta reda på hur det egentligen är, ja, då finns sanningen bara i betraktarens öga. Då finns det bara olika sätt att se på världen. Då är frågan inte längre om ett påstående är med verkligheten överensstämmande, utan frågan blir: vems sida är du på, egentligen?”

Allt oftare noterar jag själv att delandet av olika länkar på facebook sällan syftar till att generera någon verklig debatt, reflektion eller samtal, utan snarare syftar till att befästa sin egen identitet och få så många ”gilla-markeringar” som möjligt av de som redan tycker likadant. Det handlar väldigt ofta om att visa var man står snarare än att på allvar försöka förstå svåra och komplexa frågor. Idag premieras det att ha ”valt sida” eller ”tagit ställning” framför att  förutsättningslös försöka ta reda på hur saker och ting faktiskt förhåller sig, som om allt bara vara en fråga om tycke och smak. Att detta är en farlig utveckling blir tydligt med bakgrund av vad som händer i USA med Donald Trump som gång på gång gör påståenden som lätt går att motbevisa och som också uttryckt skepsis inför klimatförändringarna och vetenskap i allmänhet. Hänvisningen till ”alternativa fakta” användes för att hävda att folkmängden vid Trumps installation egentligen var mycket större än vad media, eller ”fake media” som Trump kallar dem, påstod. Risken är att fakta och kunskap relativiseras.

Som Norberg skriver: ”Jaså, du har fakta, nåväl, jag har alternativa fakta. När det inte finns sant och falskt, finns bara vän och fiende. Och då är två plus två lika med vadhelst som gynnar de dina. Utan en mödosamt uppbyggd kunskapsmassa att pröva det emot blir det lätt att tro vad som helst.”