Blogg

EU-domen: fritt fram för slöjförbud på arbetsplatser?

Knappt hade mitt förra inlägg hunnit skrivas förrän en ny diskussion med slöjan i fokus drog igång. Nu handlar det om hur EU-domstolen kommit fram till att det inte var diskriminering att förbjuda anställda att bära hijab (muslimskt slöja) i två aktuella fall i Frankrike och Belgien. Beslutet motiveras med att det inte är fråga om diskriminering när ”en intern ordningsregel” hos ett företag förbjuder bärandet av ”synliga politiska, filosofiska eller religiösa symboler”. Det är viktigt att påpeka att det inte gör det möjligt att förbjuda enbart vissa religiösa attribut (som slöjor). Ordningsregeln måste alltså gälla alla symboler. (Aftonbladet)

Domen kan ju vid första anblick verka rimlig, eftersom en sådan ”intern ordningsregel” ju behandlar alla lika, oavsett religiös (eller politisk) övertygelse. Men vad jag vet skiljer vi i svensk diskrimineringslagstiftning mellan direkt och indirekt diskriminering. Direkt diskriminering är till exempel att inte anställa personer bara för att de är muslimer. Men indirekt diskriminering är lite knepigare. Det kan vara en regel eller ett förfarande på arbetsplatsen som verkar neutralt, eftersom den gäller alla, men som i praktiken drabbar vissa grupper extra hårt. Att förbjuda just synliga uttryck för en religion drabbar ju just individer inom de religiösa grupper där synliga uttryck anses viktigt i religionen, i det här fallet muslimska kvinnor. Det bör tilläggas att dessa ”neutrala” regler som kan leda till att vissa grupper missgynnas fortfarande kan vara möjliga att ha på en arbetsplats, men då måste det finnas ett berättigat syfte med regeln, exempelvis säkerhets- eller hygienskäl. I de aktuella fallen handlar det varken om hygien eller säkerhet, men uppenbarligen har EU-domstolen ansett att syftet bakom ett företags policy att ”vara neutrala” i kundkontakter härmed också är berättigat och därmed är det inte fråga om diskriminering.

Hur svenska DO hade dömt i just dessa fall vet vi inte, men eftersom Europadomstolen står över den svenska diskrimineringslagen får domen konsekvenser även i Sverige i vissa pågående fall, enligt Martin Mörk, enhetschef för DO. Detta gäller fall där det finns något som liknar en neutralitetspolicy i företagen och man har inte velat anställa personer med hänvisning till den. (SVT) ”Förutsättningen är att arbetsgivaren har en neutralitetspolicy och att denna tillämpas neutralt och konsekvent, och kravet kan endast riktas mot anställda som har kontakt med kunder.” skriver DO på sin hemsida (DO).

Den vänsterpartistiska politikern Rossana Dinamarca är negativ till domen: ”Saker sker inte i ett vakuum. Beslutet avspeglar samhällsutvecklingen de senaste åren.” Hon menar att den till synes neutrala regeln egentligen syftar på att förbjuda just den muslimska slöjan. Det kan liknas vid det så kallade ”burkaförbudet” i Frankrike, som i själva verket förbjuder alla att gå maskerade i offentliga miljöer oavsett religiös tillhörighet, men som enligt kritiker tillkommit för att förbjuda just ansiktsslöja. (Expressen)

Anna Wara, Svenska muslimer för fred och rättvisa, är orolig för framtiden: ”Det är ett riktningsbeslut som jag tror kommer orsaka stora problem. Risken är att det kommer påverka muslimska kvinnors egenmakt och möjlighet till självförsörjning. Muslimska kvinnor blir exkluderade från arbetsmarknaden, säger hon.” (NSD)

Men alla är inte lika negativa till domen. Jenny Sonesson, som kallar sig sekulär humanist, gör en jämförelse med andra yrken där det kan anses viktigt med neutralitet: ”Vi är många som undanber oss att läraren på friskolan bär kampanjknappar för Moderaterna eller att banktjänstemannen har hammaren och skäran runt halsen och Stalin tryckt på tröjan.”(Expressen) Erik Helmerson är inne på något liknande när han skriver: ”Domen är högst rimlig. Som anställd är du inte längre en privatperson, du har att anpassa dig efter en lång rad krav som arbetsgivaren ställer. Dit hör att du inte kan se ut som du vill under arbetstid eftersom du i någon mån representerar företaget.” (DN)

Förbundet Humanisternas ordförande Christer Sturmark är kritisk till domen och menar att arbetsgivare bör vara bejakande och tolerant mot klädattribut så länge det inte innebär några konkreta säkerhetsrisker. Men han anser också att religiösa koder och attribut bör behandlas som andra attribut ur lagens synvinkel. ”Jag tycker inte att en slöja ska behandlas annorlunda än en ring i örat”, säger han. (ETC)

Även om det kan finnas poänger med en neutralitetspolicy på vissa arbetsplatser är den risken med domen, som jag ser det, att fler arbetsgivare kan börja använda en sådan policy bara för att slippa ha anställda med slöja. Det kan också komma att utnyttjas av mer eller mindre främlingsfientliga strömningar och därmed spä på fördomar och motsättningarna mellan olika grupper i samhället. Bara en vecka efter domen har Sverigdemokraternas Maria Liljendahl lämnat in en motion om att införa en klädpolicy som förbjuder religiösa symboler för anställda i region Västmanland: ”Om jag som patient är ateist kan det kännas jättemärkligt att behöva söka vård hos någon som inte delar mina värderingar, eller en slöja eller något som visar att personen är kommunist”. (Dagen)

Knappt hade mitt förra inlägg hunnit skrivas förrän en ny diskussion med slöjan i fokus drog igång. Nu handlar det om hur EU-domstolen kommit fram till att det inte var diskriminering att förbjuda anställda att bära hijab (muslimskt slöja) i två aktuella fall i Frankrike och Belgien. Beslutet motiveras med att det inte är fråga om diskriminering när ”en intern ordningsregel” hos ett företag förbjuder bärandet av ”synliga politiska, filosofiska eller religiösa symboler”. Det är viktigt att påpeka att det inte gör det möjligt att förbjuda enbart vissa religiösa attribut (som slöjor). Ordningsregeln måste alltså gälla alla symboler. (Aftonbladet)

Domen kan ju vid första anblick verka rimlig, eftersom en sådan ”intern ordningsregel” ju behandlar alla lika, oavsett religiös (eller politisk) övertygelse. Men vad jag vet skiljer vi i svensk diskrimineringslagstiftning mellan direkt och indirekt diskriminering. Direkt diskriminering är till exempel att inte anställa personer bara för att de är muslimer. Men indirekt diskriminering är lite knepigare. Det kan vara en regel eller ett förfarande på arbetsplatsen som verkar neutralt, eftersom den gäller alla, men som i praktiken drabbar vissa grupper extra hårt. Att förbjuda just synliga uttryck för en religion drabbar ju just individer inom de religiösa grupper där synliga uttryck anses viktigt i religionen, i det här fallet muslimska kvinnor. Det bör tilläggas att dessa ”neutrala” regler som kan leda till att vissa grupper missgynnas fortfarande kan vara möjliga att ha på en arbetsplats, men då måste det finnas ett berättigat syfte med regeln, exempelvis säkerhets- eller hygienskäl. I de aktuella fallen handlar det varken om hygien eller säkerhet, men uppenbarligen har EU-domstolen ansett att syftet bakom ett företags policy att ”vara neutrala” i kundkontakter härmed också är berättigat och därmed är det inte fråga om diskriminering.

Hur svenska DO hade dömt i just dessa fall vet vi inte, men eftersom Europadomstolen står över den svenska diskrimineringslagen får domen konsekvenser även i Sverige i vissa pågående fall, enligt Martin Mörk, enhetschef för DO. Detta gäller fall där det finns något som liknar en neutralitetspolicy i företagen och man har inte velat anställa personer med hänvisning till den. (SVT) ”Förutsättningen är att arbetsgivaren har en neutralitetspolicy och att denna tillämpas neutralt och konsekvent, och kravet kan endast riktas mot anställda som har kontakt med kunder.” skriver DO på sin hemsida (DO).

Den vänsterpartistiska politikern Rossana Dinamarca är negativ till domen: ”Saker sker inte i ett vakuum. Beslutet avspeglar samhällsutvecklingen de senaste åren.” Hon menar att den till synes neutrala regeln egentligen syftar på att förbjuda just den muslimska slöjan. Det kan liknas vid det så kallade ”burkaförbudet” i Frankrike, som i själva verket förbjuder alla att gå maskerade i offentliga miljöer oavsett religiös tillhörighet, men som enligt kritiker tillkommit för att förbjuda just ansiktsslöja. (Expressen)

Anna Wara, Svenska muslimer för fred och rättvisa, är orolig för framtiden: ”Det är ett riktningsbeslut som jag tror kommer orsaka stora problem. Risken är att det kommer påverka muslimska kvinnors egenmakt och möjlighet till självförsörjning. Muslimska kvinnor blir exkluderade från arbetsmarknaden, säger hon.” (NSD)

Men alla är inte lika negativa till domen. Jenny Sonesson, som kallar sig sekulär humanist, gör en jämförelse med andra yrken där det kan anses viktigt med neutralitet: ”Vi är många som undanber oss att läraren på friskolan bär kampanjknappar för Moderaterna eller att banktjänstemannen har hammaren och skäran runt halsen och Stalin tryckt på tröjan.”(Expressen) Erik Helmerson är inne på något liknande när han skriver: ”Domen är högst rimlig. Som anställd är du inte längre en privatperson, du har att anpassa dig efter en lång rad krav som arbetsgivaren ställer. Dit hör att du inte kan se ut som du vill under arbetstid eftersom du i någon mån representerar företaget.” (DN)

Förbundet Humanisternas ordförande Christer Sturmark är kritisk till domen och menar att arbetsgivare bör vara bejakande och tolerant mot klädattribut så länge det inte innebär några konkreta säkerhetsrisker. Men han anser också att religiösa koder och attribut bör behandlas som andra attribut ur lagens synvinkel. ”Jag tycker inte att en slöja ska behandlas annorlunda än en ring i örat”, säger han. (ETC)

Även om det kan finnas poänger med en neutralitetspolicy på vissa arbetsplatser är den risken med domen, som jag ser det, att fler arbetsgivare kan börja använda en sådan policy bara för att slippa ha anställda med slöja. Det kan också komma att utnyttjas av mer eller mindre främlingsfientliga strömningar och därmed spä på fördomar och motsättningarna mellan olika grupper i samhället. Bara en vecka efter domen har Sverigdemokraternas Maria Liljendahl lämnat in en motion om att införa en klädpolicy som förbjuder religiösa symboler för anställda i region Västmanland: ”Om jag som patient är ateist kan det kännas jättemärkligt att behöva söka vård hos någon som inte delar mina värderingar, eller en slöja eller något som visar att personen är kommunist”. (Dagen)

Knappt hade mitt förra inlägg hunnit skrivas förrän en ny diskussion med slöjan i fokus drog igång. Nu handlar det om hur EU-domstolen kommit fram till att det inte var diskriminering att förbjuda anställda att bära hijab (muslimskt slöja) i två aktuella fall i Frankrike och Belgien. Beslutet motiveras med att det inte är fråga om diskriminering när ”en intern ordningsregel” hos ett företag förbjuder bärandet av ”synliga politiska, filosofiska eller religiösa symboler”. Det är viktigt att påpeka att det inte gör det möjligt att förbjuda enbart vissa religiösa attribut (som slöjor). Ordningsregeln måste alltså gälla alla symboler. (Aftonbladet)

Domen kan ju vid första anblick verka rimlig, eftersom en sådan ”intern ordningsregel” ju behandlar alla lika, oavsett religiös (eller politisk) övertygelse. Men vad jag vet skiljer vi i svensk diskrimineringslagstiftning mellan direkt och indirekt diskriminering. Direkt diskriminering är till exempel att inte anställa personer bara för att de är muslimer. Men indirekt diskriminering är lite knepigare. Det kan vara en regel eller ett förfarande på arbetsplatsen som verkar neutralt, eftersom den gäller alla, men som i praktiken drabbar vissa grupper extra hårt. Att förbjuda just synliga uttryck för en religion drabbar ju just individer inom de religiösa grupper där synliga uttryck anses viktigt i religionen, i det här fallet muslimska kvinnor. Det bör tilläggas att dessa ”neutrala” regler som kan leda till att vissa grupper missgynnas fortfarande kan vara möjliga att ha på en arbetsplats, men då måste det finnas ett berättigat syfte med regeln, exempelvis säkerhets- eller hygienskäl. I de aktuella fallen handlar det varken om hygien eller säkerhet, men uppenbarligen har EU-domstolen ansett att syftet bakom ett företags policy att ”vara neutrala” i kundkontakter härmed också är berättigat och därmed är det inte fråga om diskriminering.

Hur svenska DO hade dömt i just dessa fall vet vi inte, men eftersom Europadomstolen står över den svenska diskrimineringslagen får domen konsekvenser även i Sverige i vissa pågående fall, enligt Martin Mörk, enhetschef för DO. Detta gäller fall där det finns något som liknar en neutralitetspolicy i företagen och man har inte velat anställa personer med hänvisning till den. (SVT) ”Förutsättningen är att arbetsgivaren har en neutralitetspolicy och att denna tillämpas neutralt och konsekvent, och kravet kan endast riktas mot anställda som har kontakt med kunder.” skriver DO på sin hemsida (DO).

Den vänsterpartistiska politikern Rossana Dinamarca är negativ till domen: ”Saker sker inte i ett vakuum. Beslutet avspeglar samhällsutvecklingen de senaste åren.” Hon menar att den till synes neutrala regeln egentligen syftar på att förbjuda just den muslimska slöjan. Det kan liknas vid det så kallade ”burkaförbudet” i Frankrike, som i själva verket förbjuder alla att gå maskerade i offentliga miljöer oavsett religiös tillhörighet, men som enligt kritiker tillkommit för att förbjuda just ansiktsslöja. (Expressen)

Anna Wara, Svenska muslimer för fred och rättvisa, är orolig för framtiden: ”Det är ett riktningsbeslut som jag tror kommer orsaka stora problem. Risken är att det kommer påverka muslimska kvinnors egenmakt och möjlighet till självförsörjning. Muslimska kvinnor blir exkluderade från arbetsmarknaden, säger hon.” (NSD)

Men alla är inte lika negativa till domen. Jenny Sonesson, som kallar sig sekulär humanist, gör en jämförelse med andra yrken där det kan anses viktigt med neutralitet: ”Vi är många som undanber oss att läraren på friskolan bär kampanjknappar för Moderaterna eller att banktjänstemannen har hammaren och skäran runt halsen och Stalin tryckt på tröjan.”(Expressen) Erik Helmerson är inne på något liknande när han skriver: ”Domen är högst rimlig. Som anställd är du inte längre en privatperson, du har att anpassa dig efter en lång rad krav som arbetsgivaren ställer. Dit hör att du inte kan se ut som du vill under arbetstid eftersom du i någon mån representerar företaget.” (DN)

Förbundet Humanisternas ordförande Christer Sturmark är kritisk till domen och menar att arbetsgivare bör vara bejakande och tolerant mot klädattribut så länge det inte innebär några konkreta säkerhetsrisker. Men han anser också att religiösa koder och attribut bör behandlas som andra attribut ur lagens synvinkel. ”Jag tycker inte att en slöja ska behandlas annorlunda än en ring i örat”, säger han. (ETC)

Även om det kan finnas poänger med en neutralitetspolicy på vissa arbetsplatser är den risken med domen, som jag ser det, att fler arbetsgivare kan börja använda en sådan policy bara för att slippa ha anställda med slöja. Det kan också komma att utnyttjas av mer eller mindre främlingsfientliga strömningar och därmed spä på fördomar och motsättningarna mellan olika grupper i samhället. Bara en vecka efter domen har Sverigdemokraternas Maria Liljendahl lämnat in en motion om att införa en klädpolicy som förbjuder religiösa symboler för anställda i region Västmanland: ”Om jag som patient är ateist kan det kännas jättemärkligt att behöva söka vård hos någon som inte delar mina värderingar, eller en slöja eller något som visar att personen är kommunist”. (Dagen)

Blogg

Kommentar till slöjdiskussionen

Iransk kvinna i slöja
Iransk kvinna i slöja

Efter den svenska regeringens delegation i Iran för några veckor sedan så har slöjdebatten återigen aktualiserats. I flertalet debattartiklar höjdes kritiska röster mot hur de  kvinnliga delegaterna haft slöjor på sig. Detta ses av vissa som ett svek mot de iranska kvinnor som kämpar för jämställdhet och rätten att slippa bära slöja. Borde inte Sveriges delegater ta tydligt avstånd från slöjan, som ju de facto är en i lag påtvingad del av iranska kvinnors klädsel? Är det inte detta hyckleri när Sveriges regering kallar sig själv feministisk? På nätet florerar bilder av hur andra länders delegater i Saudiarabien minsann valt att stå upp för kvinnors rättigheter genom att inte bära slöja, för att insinuera att Sverige ”inte vågar” ta ställning. Men här finns en viktig skillnad. I länder som Saudiarabien är slöjan nämligen inte lagstadgad för utländska kvinnor. Det är den i Iran och därför handlar det alltså inte nödvändigtvis om att man har valt att ”ta seden dit man kommer” eller valt att legitimera patriarkala strukturer. Då väcks givetvis frågan om Sverige borde stå fast vid sina principer om jämställdhet genom att överhuvudtaget inte göra affärer med ett land som Iran. Eller borde man skickat en delegation med bara män? Ett annat mer pragmatiskt sätt att se på saken är att vi genom kontakterna har större chans att påverka landet i en annan riktning än om vi av principskäl låter bli. Förutsatt förstås att frågorna om mänskliga rättigheter och jämställdhet hamnar på dagordningen.

Själv tycker jag det är intressant vilken otroligt stark symbol slöjan är och hur den ständigt hamnar i fokus i diskussionen om kvinnors rättigheter, ofta på bekostnad av andra viktiga frågor om kvinnors rättigheter. ”Slöjbråket hjälper inte Mellanösterns feminister”, menar före detta riksdagsledamoten Nalin Pekgul. I Expressen skriver om Irandelegationen: ” För min del blev jag glad över att se bilden på hur iranska herrar tvingas förhandla med en hel rad svenska damer. Jag läste också hur iranierna skämdes över att det egna landets delegation bara bestod av män. Det om något är positivt för kvinnokampen i Iran.” Däremot är hon bekymrad över att svenska feminister inte tydligt stöder personer som kämpar för kvinnors rättigheter i exempelvis Turkiet. Pekgul menar att utrikesminister Margot Wallström borde protestera mot fängslandet av Turkiets viktigaste feminist Selahattin Demirtaş.

Frågan som ständigt dyker upp är huruvida slöjan är ett uttryck för förtryck eller inte och vad vi då menar med förtryck. Här måste vi, tycker ja, göra vissa distinktioner. I vissa fall är slöjan verkligen uttryckligen påtvingad, som i Iran, och därmed råder inga tvivel om att det är ett förtryck. Men hur är det med alla de fall där individer bär slöjan för att de är utsatta för ett socialt tryck och förväntningar från den omgivande kulturen,familjen, traditionen och religionen? Hur starka måste dessa påtryckningar vara för att det ska vara tal om ett förtryck? Ett återkommande argument mot slöjbärande kvinnor som själva inte ser det som ett förtryck är att de ”egentligen” är förtryckta utan att veta om det själva, oavsett hur de själva resonerar. Men i så fall är det svårt att hitta någon oavsett tillhörighet som förblir opåverkad av sociala förväntningar, sammanhang och strukturer. Ibland låter det som att det finns ett samband mellan påkläddhet och förtryck, men skulle i så fall inte det samma kunna sägas om normer om avkläddhet?

Pernilla Ouis skriver i DN: ”Den avklädda (läs: västerländska) kvinnan ser på den påklädda (läs: muslimska) och ser ett kvinnoförtryck. Men det motsatta sker också: med den påklädda kvinnans stränga moraliska blick ses den avklädda som sexuellt exponerad, exploaterad och tillgänglig.”

Ibland har jag hört argument som att slöjan är obekväm, opraktisk eller begränsande och därför kan ingen ”egentligen” vilja ha ett sådant plagg på sig. Men är det ett bra argument? För i så fall har vi högklackade skor, slipsar och onödigt tajta kläder som inte heller verkar vara särskilt praktiska, men som folk uppenbarligen väljer att bära ändå. Detta utan att folk i allmänhet ser det som uttryck för förtryckande strukturer. Det är lätt att upptäcka normer som avviker från en själv, men vi är ofta blinda för de osynliga koder, normer och strukturer som vi själva är en del av.

Slöjan har genom historien haft vissa betydelser och funktioner, som kan kopplas till patriarkala strukturer, sedlighet och kyskhet. Även om slöjan kan ges nya betydelser i nya sammanhang kan det vara bra att medvetandegöra dessa strukturer. Precis som det går att medvetandegöra och kritisera normer och värderingar om hur kvinnor bör klä sig i dagens sekulära Sverige. Genom ett normkritiskt förhållningssätt kan vi få syn på det där som annars bara tas för givet och genom det också göra mer medvetna val om vilken väg jag som individ faktiskt vill gå.

Avslutningsvis kan det vara värt att nämna att finns det finns vitt skilda tolkningar av slöjan även ur ett strikt religiöst perspektiv. Till exempel visar idéhistorikern Klas Grinell på hur en och samma Korantext kan tolkas väldigt olika när det gäller slöjan. För de som vill vara goda muslimer utan att behöva bära slöja kan finna stöd och argument för detta. Religionen kan inte agera som en egen kraft, även om det ibland kan verka så. Precis som kultur så kan även religion förändras över tid, beroende på nya idéer och värderingar.

Iransk kvinna i slöja
Iransk kvinna i slöja

Efter den svenska regeringens delegation i Iran för några veckor sedan så har slöjdebatten återigen aktualiserats. I flertalet debattartiklar höjdes kritiska röster mot hur de  kvinnliga delegaterna haft slöjor på sig. Detta ses av vissa som ett svek mot de iranska kvinnor som kämpar för jämställdhet och rätten att slippa bära slöja. Borde inte Sveriges delegater ta tydligt avstånd från slöjan, som ju de facto är en i lag påtvingad del av iranska kvinnors klädsel? Är det inte detta hyckleri när Sveriges regering kallar sig själv feministisk? På nätet florerar bilder av hur andra länders delegater i Saudiarabien minsann valt att stå upp för kvinnors rättigheter genom att inte bära slöja, för att insinuera att Sverige ”inte vågar” ta ställning. Men här finns en viktig skillnad. I länder som Saudiarabien är slöjan nämligen inte lagstadgad för utländska kvinnor. Det är den i Iran och därför handlar det alltså inte nödvändigtvis om att man har valt att ”ta seden dit man kommer” eller valt att legitimera patriarkala strukturer. Då väcks givetvis frågan om Sverige borde stå fast vid sina principer om jämställdhet genom att överhuvudtaget inte göra affärer med ett land som Iran. Eller borde man skickat en delegation med bara män? Ett annat mer pragmatiskt sätt att se på saken är att vi genom kontakterna har större chans att påverka landet i en annan riktning än om vi av principskäl låter bli. Förutsatt förstås att frågorna om mänskliga rättigheter och jämställdhet hamnar på dagordningen.

Själv tycker jag det är intressant vilken otroligt stark symbol slöjan är och hur den ständigt hamnar i fokus i diskussionen om kvinnors rättigheter, ofta på bekostnad av andra viktiga frågor om kvinnors rättigheter. ”Slöjbråket hjälper inte Mellanösterns feminister”, menar före detta riksdagsledamoten Nalin Pekgul. I Expressen skriver om Irandelegationen: ” För min del blev jag glad över att se bilden på hur iranska herrar tvingas förhandla med en hel rad svenska damer. Jag läste också hur iranierna skämdes över att det egna landets delegation bara bestod av män. Det om något är positivt för kvinnokampen i Iran.” Däremot är hon bekymrad över att svenska feminister inte tydligt stöder personer som kämpar för kvinnors rättigheter i exempelvis Turkiet. Pekgul menar att utrikesminister Margot Wallström borde protestera mot fängslandet av Turkiets viktigaste feminist Selahattin Demirtaş.

Frågan som ständigt dyker upp är huruvida slöjan är ett uttryck för förtryck eller inte och vad vi då menar med förtryck. Här måste vi, tycker ja, göra vissa distinktioner. I vissa fall är slöjan verkligen uttryckligen påtvingad, som i Iran, och därmed råder inga tvivel om att det är ett förtryck. Men hur är det med alla de fall där individer bär slöjan för att de är utsatta för ett socialt tryck och förväntningar från den omgivande kulturen,familjen, traditionen och religionen? Hur starka måste dessa påtryckningar vara för att det ska vara tal om ett förtryck? Ett återkommande argument mot slöjbärande kvinnor som själva inte ser det som ett förtryck är att de ”egentligen” är förtryckta utan att veta om det själva, oavsett hur de själva resonerar. Men i så fall är det svårt att hitta någon oavsett tillhörighet som förblir opåverkad av sociala förväntningar, sammanhang och strukturer. Ibland låter det som att det finns ett samband mellan påkläddhet och förtryck, men skulle i så fall inte det samma kunna sägas om normer om avkläddhet?

Pernilla Ouis skriver i DN: ”Den avklädda (läs: västerländska) kvinnan ser på den påklädda (läs: muslimska) och ser ett kvinnoförtryck. Men det motsatta sker också: med den påklädda kvinnans stränga moraliska blick ses den avklädda som sexuellt exponerad, exploaterad och tillgänglig.”

Ibland har jag hört argument som att slöjan är obekväm, opraktisk eller begränsande och därför kan ingen ”egentligen” vilja ha ett sådant plagg på sig. Men är det ett bra argument? För i så fall har vi högklackade skor, slipsar och onödigt tajta kläder som inte heller verkar vara särskilt praktiska, men som folk uppenbarligen väljer att bära ändå. Detta utan att folk i allmänhet ser det som uttryck för förtryckande strukturer. Det är lätt att upptäcka normer som avviker från en själv, men vi är ofta blinda för de osynliga koder, normer och strukturer som vi själva är en del av.

Slöjan har genom historien haft vissa betydelser och funktioner, som kan kopplas till patriarkala strukturer, sedlighet och kyskhet. Även om slöjan kan ges nya betydelser i nya sammanhang kan det vara bra att medvetandegöra dessa strukturer. Precis som det går att medvetandegöra och kritisera normer och värderingar om hur kvinnor bör klä sig i dagens sekulära Sverige. Genom ett normkritiskt förhållningssätt kan vi få syn på det där som annars bara tas för givet och genom det också göra mer medvetna val om vilken väg jag som individ faktiskt vill gå.

Avslutningsvis kan det vara värt att nämna att finns det finns vitt skilda tolkningar av slöjan även ur ett strikt religiöst perspektiv. Till exempel visar idéhistorikern Klas Grinell på hur en och samma Korantext kan tolkas väldigt olika när det gäller slöjan. För de som vill vara goda muslimer utan att behöva bära slöja kan finna stöd och argument för detta. Religionen kan inte agera som en egen kraft, även om det ibland kan verka så. Precis som kultur så kan även religion förändras över tid, beroende på nya idéer och värderingar.

Iransk kvinna i slöja
Iransk kvinna i slöja

Efter den svenska regeringens delegation i Iran för några veckor sedan så har slöjdebatten återigen aktualiserats. I flertalet debattartiklar höjdes kritiska röster mot hur de  kvinnliga delegaterna haft slöjor på sig. Detta ses av vissa som ett svek mot de iranska kvinnor som kämpar för jämställdhet och rätten att slippa bära slöja. Borde inte Sveriges delegater ta tydligt avstånd från slöjan, som ju de facto är en i lag påtvingad del av iranska kvinnors klädsel? Är det inte detta hyckleri när Sveriges regering kallar sig själv feministisk? På nätet florerar bilder av hur andra länders delegater i Saudiarabien minsann valt att stå upp för kvinnors rättigheter genom att inte bära slöja, för att insinuera att Sverige ”inte vågar” ta ställning. Men här finns en viktig skillnad. I länder som Saudiarabien är slöjan nämligen inte lagstadgad för utländska kvinnor. Det är den i Iran och därför handlar det alltså inte nödvändigtvis om att man har valt att ”ta seden dit man kommer” eller valt att legitimera patriarkala strukturer. Då väcks givetvis frågan om Sverige borde stå fast vid sina principer om jämställdhet genom att överhuvudtaget inte göra affärer med ett land som Iran. Eller borde man skickat en delegation med bara män? Ett annat mer pragmatiskt sätt att se på saken är att vi genom kontakterna har större chans att påverka landet i en annan riktning än om vi av principskäl låter bli. Förutsatt förstås att frågorna om mänskliga rättigheter och jämställdhet hamnar på dagordningen.

Själv tycker jag det är intressant vilken otroligt stark symbol slöjan är och hur den ständigt hamnar i fokus i diskussionen om kvinnors rättigheter, ofta på bekostnad av andra viktiga frågor om kvinnors rättigheter. ”Slöjbråket hjälper inte Mellanösterns feminister”, menar före detta riksdagsledamoten Nalin Pekgul. I Expressen skriver om Irandelegationen: ” För min del blev jag glad över att se bilden på hur iranska herrar tvingas förhandla med en hel rad svenska damer. Jag läste också hur iranierna skämdes över att det egna landets delegation bara bestod av män. Det om något är positivt för kvinnokampen i Iran.” Däremot är hon bekymrad över att svenska feminister inte tydligt stöder personer som kämpar för kvinnors rättigheter i exempelvis Turkiet. Pekgul menar att utrikesminister Margot Wallström borde protestera mot fängslandet av Turkiets viktigaste feminist Selahattin Demirtaş.

Frågan som ständigt dyker upp är huruvida slöjan är ett uttryck för förtryck eller inte och vad vi då menar med förtryck. Här måste vi, tycker ja, göra vissa distinktioner. I vissa fall är slöjan verkligen uttryckligen påtvingad, som i Iran, och därmed råder inga tvivel om att det är ett förtryck. Men hur är det med alla de fall där individer bär slöjan för att de är utsatta för ett socialt tryck och förväntningar från den omgivande kulturen,familjen, traditionen och religionen? Hur starka måste dessa påtryckningar vara för att det ska vara tal om ett förtryck? Ett återkommande argument mot slöjbärande kvinnor som själva inte ser det som ett förtryck är att de ”egentligen” är förtryckta utan att veta om det själva, oavsett hur de själva resonerar. Men i så fall är det svårt att hitta någon oavsett tillhörighet som förblir opåverkad av sociala förväntningar, sammanhang och strukturer. Ibland låter det som att det finns ett samband mellan påkläddhet och förtryck, men skulle i så fall inte det samma kunna sägas om normer om avkläddhet?

Pernilla Ouis skriver i DN: ”Den avklädda (läs: västerländska) kvinnan ser på den påklädda (läs: muslimska) och ser ett kvinnoförtryck. Men det motsatta sker också: med den påklädda kvinnans stränga moraliska blick ses den avklädda som sexuellt exponerad, exploaterad och tillgänglig.”

Ibland har jag hört argument som att slöjan är obekväm, opraktisk eller begränsande och därför kan ingen ”egentligen” vilja ha ett sådant plagg på sig. Men är det ett bra argument? För i så fall har vi högklackade skor, slipsar och onödigt tajta kläder som inte heller verkar vara särskilt praktiska, men som folk uppenbarligen väljer att bära ändå. Detta utan att folk i allmänhet ser det som uttryck för förtryckande strukturer. Det är lätt att upptäcka normer som avviker från en själv, men vi är ofta blinda för de osynliga koder, normer och strukturer som vi själva är en del av.

Slöjan har genom historien haft vissa betydelser och funktioner, som kan kopplas till patriarkala strukturer, sedlighet och kyskhet. Även om slöjan kan ges nya betydelser i nya sammanhang kan det vara bra att medvetandegöra dessa strukturer. Precis som det går att medvetandegöra och kritisera normer och värderingar om hur kvinnor bör klä sig i dagens sekulära Sverige. Genom ett normkritiskt förhållningssätt kan vi få syn på det där som annars bara tas för givet och genom det också göra mer medvetna val om vilken väg jag som individ faktiskt vill gå.

Avslutningsvis kan det vara värt att nämna att finns det finns vitt skilda tolkningar av slöjan även ur ett strikt religiöst perspektiv. Till exempel visar idéhistorikern Klas Grinell på hur en och samma Korantext kan tolkas väldigt olika när det gäller slöjan. För de som vill vara goda muslimer utan att behöva bära slöja kan finna stöd och argument för detta. Religionen kan inte agera som en egen kraft, även om det ibland kan verka så. Precis som kultur så kan även religion förändras över tid, beroende på nya idéer och värderingar.