Blogg

Ann Heberlein och konsekvensetiken

I två uppmärksammade debattinlägg förfasar sig Ann Heberlein, som är doktor i Etik, över den låga nivån på samtalet kring bland annat tiggeri och flyktingfrågan, där hon efterlyser mindre känslor och fler rationella och logiskt underbyggda resonemang. Tyvärr lämnar hennes egna resonemang en hel del att önska.

beggars-1233291_1280Hon kritiserar i tidningen Fokus de personer som skänker pengar till tiggare för att bara vilja gotta sig i sin egna rättfärdighet och moraliska överlägsenhet. Hennes poäng verkar vara att folk skänker pengar av fel anledning, för att bara få känna sig goda. Hon verkar här hävda att det moraliska värdet i en handling beror på vilka intentioner man har – man ska inte skänka pengar för att känna sig själv duktig eller god. Flera har pekat på problemet med detta resonemang. Som Amanda Björkman skriver i en replik på DN: ”Vissa hjälper andra trots att det får dem att må dåligt. Andra letar fram en sedel för att det får dem att må bra. Och vad spelar det för roll? Att kriteriet för att göra gott skulle vara att man själv inte mår bra av det är absurt.” I nästa inlägg i debatten erkänner dock Heberlein att vi aldrig kan veta vad som motiverar folks handlingar och att det därför är en dålig grund för att bedöma en handling, något som motsäger hennes tidigare resonemang. istället är det enligt Heberlein en handlings konsekvenser som borde bedömas. Så då är det alltså inte längre intentionen bakom handlingen som är problemet? För att förtydliga: om man utgår från en konsekvensetik och bara ser till en handlings konsekvenser ska det inte spela någon roll vilka intentioner som ligger bakom. Även om en handling sker av självgodhet så är den bra så länge den får bra konsekvenser.

Och här hamnar vi i nästa problem, nämligen att Heberlein tycker det är så självklart att det får dåliga konsekvenser att skänka pengar till tiggare att hon knappt tycker att hon behöver motivera sin ståndpunkt. Tänker man bara rationellt utifrån konsekvenserna kommer alla fram till hennes självklara slutsats verkar hon antyda. Detta trots att hon erkänner att det kräver extremt omfattande kalkyler för att ta hänsyn till konsekvenserna för samtliga inblandade personer både kortsiktigt och långsiktigt. Det är därför långt ifrån givet att alla som utgår från en konskevensetik skulle komma fram till samma slutsats, eftersom det finns flera konkurrerande uppfattningar om vad som skapar de bästa konsekvenserna för alla inblandade. Hon pekar på tiggeriets negativa konsekvenser främst för givarna och det svenska samhället, men om hon är konsekvensetiker så borde hon inte begränsa sig till bara Sverige, utan till alla inblandade parter. Att behöva se tiggande människor utanför ICA är till exempel ett lågt pris att betala om det innebär att människor kan skapa sig en bättre framtid för sig själva och sina barn.

På samma sätt resonerar hon när det gäller flyktingfrågan. Sverige kan inte hjälpa fler flyktingar hävdar hon, återigen med argument om hur det kan leda till en försämring för svenskarna och det svenska samhället. Men även om det vore så (vilket är långt ifrån självklart) så skulle en verklig konsekvensetiker räkna på vad som är den bästa lösningen för så många människor (oavsett nationalitet) som möjligt. En sådan kalkyl skulle till och med kunna landa i att det skulle vara värt med en viss försämring av till exempel den svenska välfärden om det innebar att x antal människor kunde räddas undan krig och förtryck. Det är återigen de totala konsekvenserna som är de intressanta.

Hon ger också Åhlens en känga för att de i sin iver att utmana normer och främja det mångkulturella samhället ha använt en bild på en svart pojke i Luciareklamen, trots att de borde känt till de negativa konsekvenserna för pojken och hans familj. Hon kritiserar Åhlens för uppfattningen att ”ändamålen helger medlen”, alltså att det är ok att ”offra” en person så länge de totala konsekvenserna blir positiva. Och nu plötsligt verkar hon ha vänt igen, för att istället kritisera just konsekvensetiken, som hon ju själv säger sig utgå från! Det är också intressant att hon ser Åhlens som problemet och inte de som uttrycker hat och hot mot ett barn och hans familj.

Och om hon nu verkligen bara är intresserad av konsekvenserna så borde hon också fundera på konsekvenserna av sina egna artiklar, som anknyter till precis den diskurs som förs på ”sverigevänliga” sidor som Avpixlat – till exempel anklagelsen att de som vill hjälpa flyktingar och tiggare bara vill känna sig goda och duktiga, idén att det är så fullständigt uppenbart för varje rationellt tänkande människa hur saker borde skötas (ex minska invandring, förbjud tiggeri) att man egentligen inte ens behöver anföra några argument, grejen att anklaga ”provokatören” Åhlens i fallet med Luciabilden istället för de som hängav sig åt hat och hot. Så även om det inte skulle vara hennes avsikt (men vem bryr sig om avsikten, det är väl konsekvenserna som gäller) så borde hon därmed avstått från att publicera artiklar som riskerar att spela nationalistiska och främlingsfientliga krafter i händerna. Förutsatt förstås, att hon är emot dessa.

I två uppmärksammade debattinlägg förfasar sig Ann Heberlein, som är doktor i Etik, över den låga nivån på samtalet kring bland annat tiggeri och flyktingfrågan, där hon efterlyser mindre känslor och fler rationella och logiskt underbyggda resonemang. Tyvärr lämnar hennes egna resonemang en hel del att önska.

beggars-1233291_1280Hon kritiserar i tidningen Fokus de personer som skänker pengar till tiggare för att bara vilja gotta sig i sin egna rättfärdighet och moraliska överlägsenhet. Hennes poäng verkar vara att folk skänker pengar av fel anledning, för att bara få känna sig goda. Hon verkar här hävda att det moraliska värdet i en handling beror på vilka intentioner man har – man ska inte skänka pengar för att känna sig själv duktig eller god. Flera har pekat på problemet med detta resonemang. Som Amanda Björkman skriver i en replik på DN: ”Vissa hjälper andra trots att det får dem att må dåligt. Andra letar fram en sedel för att det får dem att må bra. Och vad spelar det för roll? Att kriteriet för att göra gott skulle vara att man själv inte mår bra av det är absurt.” I nästa inlägg i debatten erkänner dock Heberlein att vi aldrig kan veta vad som motiverar folks handlingar och att det därför är en dålig grund för att bedöma en handling, något som motsäger hennes tidigare resonemang. istället är det enligt Heberlein en handlings konsekvenser som borde bedömas. Så då är det alltså inte längre intentionen bakom handlingen som är problemet? För att förtydliga: om man utgår från en konsekvensetik och bara ser till en handlings konsekvenser ska det inte spela någon roll vilka intentioner som ligger bakom. Även om en handling sker av självgodhet så är den bra så länge den får bra konsekvenser.

Och här hamnar vi i nästa problem, nämligen att Heberlein tycker det är så självklart att det får dåliga konsekvenser att skänka pengar till tiggare att hon knappt tycker att hon behöver motivera sin ståndpunkt. Tänker man bara rationellt utifrån konsekvenserna kommer alla fram till hennes självklara slutsats verkar hon antyda. Detta trots att hon erkänner att det kräver extremt omfattande kalkyler för att ta hänsyn till konsekvenserna för samtliga inblandade personer både kortsiktigt och långsiktigt. Det är därför långt ifrån givet att alla som utgår från en konskevensetik skulle komma fram till samma slutsats, eftersom det finns flera konkurrerande uppfattningar om vad som skapar de bästa konsekvenserna för alla inblandade. Hon pekar på tiggeriets negativa konsekvenser främst för givarna och det svenska samhället, men om hon är konsekvensetiker så borde hon inte begränsa sig till bara Sverige, utan till alla inblandade parter. Att behöva se tiggande människor utanför ICA är till exempel ett lågt pris att betala om det innebär att människor kan skapa sig en bättre framtid för sig själva och sina barn.

På samma sätt resonerar hon när det gäller flyktingfrågan. Sverige kan inte hjälpa fler flyktingar hävdar hon, återigen med argument om hur det kan leda till en försämring för svenskarna och det svenska samhället. Men även om det vore så (vilket är långt ifrån självklart) så skulle en verklig konsekvensetiker räkna på vad som är den bästa lösningen för så många människor (oavsett nationalitet) som möjligt. En sådan kalkyl skulle till och med kunna landa i att det skulle vara värt med en viss försämring av till exempel den svenska välfärden om det innebar att x antal människor kunde räddas undan krig och förtryck. Det är återigen de totala konsekvenserna som är de intressanta.

Hon ger också Åhlens en känga för att de i sin iver att utmana normer och främja det mångkulturella samhället ha använt en bild på en svart pojke i Luciareklamen, trots att de borde känt till de negativa konsekvenserna för pojken och hans familj. Hon kritiserar Åhlens för uppfattningen att ”ändamålen helger medlen”, alltså att det är ok att ”offra” en person så länge de totala konsekvenserna blir positiva. Och nu plötsligt verkar hon ha vänt igen, för att istället kritisera just konsekvensetiken, som hon ju själv säger sig utgå från! Det är också intressant att hon ser Åhlens som problemet och inte de som uttrycker hat och hot mot ett barn och hans familj.

Och om hon nu verkligen bara är intresserad av konsekvenserna så borde hon också fundera på konsekvenserna av sina egna artiklar, som anknyter till precis den diskurs som förs på ”sverigevänliga” sidor som Avpixlat – till exempel anklagelsen att de som vill hjälpa flyktingar och tiggare bara vill känna sig goda och duktiga, idén att det är så fullständigt uppenbart för varje rationellt tänkande människa hur saker borde skötas (ex minska invandring, förbjud tiggeri) att man egentligen inte ens behöver anföra några argument, grejen att anklaga ”provokatören” Åhlens i fallet med Luciabilden istället för de som hängav sig åt hat och hot. Så även om det inte skulle vara hennes avsikt (men vem bryr sig om avsikten, det är väl konsekvenserna som gäller) så borde hon därmed avstått från att publicera artiklar som riskerar att spela nationalistiska och främlingsfientliga krafter i händerna. Förutsatt förstås, att hon är emot dessa.

I två uppmärksammade debattinlägg förfasar sig Ann Heberlein, som är doktor i Etik, över den låga nivån på samtalet kring bland annat tiggeri och flyktingfrågan, där hon efterlyser mindre känslor och fler rationella och logiskt underbyggda resonemang. Tyvärr lämnar hennes egna resonemang en hel del att önska.

beggars-1233291_1280Hon kritiserar i tidningen Fokus de personer som skänker pengar till tiggare för att bara vilja gotta sig i sin egna rättfärdighet och moraliska överlägsenhet. Hennes poäng verkar vara att folk skänker pengar av fel anledning, för att bara få känna sig goda. Hon verkar här hävda att det moraliska värdet i en handling beror på vilka intentioner man har – man ska inte skänka pengar för att känna sig själv duktig eller god. Flera har pekat på problemet med detta resonemang. Som Amanda Björkman skriver i en replik på DN: ”Vissa hjälper andra trots att det får dem att må dåligt. Andra letar fram en sedel för att det får dem att må bra. Och vad spelar det för roll? Att kriteriet för att göra gott skulle vara att man själv inte mår bra av det är absurt.” I nästa inlägg i debatten erkänner dock Heberlein att vi aldrig kan veta vad som motiverar folks handlingar och att det därför är en dålig grund för att bedöma en handling, något som motsäger hennes tidigare resonemang. istället är det enligt Heberlein en handlings konsekvenser som borde bedömas. Så då är det alltså inte längre intentionen bakom handlingen som är problemet? För att förtydliga: om man utgår från en konsekvensetik och bara ser till en handlings konsekvenser ska det inte spela någon roll vilka intentioner som ligger bakom. Även om en handling sker av självgodhet så är den bra så länge den får bra konsekvenser.

Och här hamnar vi i nästa problem, nämligen att Heberlein tycker det är så självklart att det får dåliga konsekvenser att skänka pengar till tiggare att hon knappt tycker att hon behöver motivera sin ståndpunkt. Tänker man bara rationellt utifrån konsekvenserna kommer alla fram till hennes självklara slutsats verkar hon antyda. Detta trots att hon erkänner att det kräver extremt omfattande kalkyler för att ta hänsyn till konsekvenserna för samtliga inblandade personer både kortsiktigt och långsiktigt. Det är därför långt ifrån givet att alla som utgår från en konskevensetik skulle komma fram till samma slutsats, eftersom det finns flera konkurrerande uppfattningar om vad som skapar de bästa konsekvenserna för alla inblandade. Hon pekar på tiggeriets negativa konsekvenser främst för givarna och det svenska samhället, men om hon är konsekvensetiker så borde hon inte begränsa sig till bara Sverige, utan till alla inblandade parter. Att behöva se tiggande människor utanför ICA är till exempel ett lågt pris att betala om det innebär att människor kan skapa sig en bättre framtid för sig själva och sina barn.

På samma sätt resonerar hon när det gäller flyktingfrågan. Sverige kan inte hjälpa fler flyktingar hävdar hon, återigen med argument om hur det kan leda till en försämring för svenskarna och det svenska samhället. Men även om det vore så (vilket är långt ifrån självklart) så skulle en verklig konsekvensetiker räkna på vad som är den bästa lösningen för så många människor (oavsett nationalitet) som möjligt. En sådan kalkyl skulle till och med kunna landa i att det skulle vara värt med en viss försämring av till exempel den svenska välfärden om det innebar att x antal människor kunde räddas undan krig och förtryck. Det är återigen de totala konsekvenserna som är de intressanta.

Hon ger också Åhlens en känga för att de i sin iver att utmana normer och främja det mångkulturella samhället ha använt en bild på en svart pojke i Luciareklamen, trots att de borde känt till de negativa konsekvenserna för pojken och hans familj. Hon kritiserar Åhlens för uppfattningen att ”ändamålen helger medlen”, alltså att det är ok att ”offra” en person så länge de totala konsekvenserna blir positiva. Och nu plötsligt verkar hon ha vänt igen, för att istället kritisera just konsekvensetiken, som hon ju själv säger sig utgå från! Det är också intressant att hon ser Åhlens som problemet och inte de som uttrycker hat och hot mot ett barn och hans familj.

Och om hon nu verkligen bara är intresserad av konsekvenserna så borde hon också fundera på konsekvenserna av sina egna artiklar, som anknyter till precis den diskurs som förs på ”sverigevänliga” sidor som Avpixlat – till exempel anklagelsen att de som vill hjälpa flyktingar och tiggare bara vill känna sig goda och duktiga, idén att det är så fullständigt uppenbart för varje rationellt tänkande människa hur saker borde skötas (ex minska invandring, förbjud tiggeri) att man egentligen inte ens behöver anföra några argument, grejen att anklaga ”provokatören” Åhlens i fallet med Luciabilden istället för de som hängav sig åt hat och hot. Så även om det inte skulle vara hennes avsikt (men vem bryr sig om avsikten, det är väl konsekvenserna som gäller) så borde hon därmed avstått från att publicera artiklar som riskerar att spela nationalistiska och främlingsfientliga krafter i händerna. Förutsatt förstås, att hon är emot dessa.

Diskussion

  1. Ellen

    Tack Marcus för ett intressant inlägg.

    Svara
  2. Anna Thim

    Lysande Marcus!

    Svara
  3. Cissi

    Spännande! Skulle vara intressant att höra vad Anne Heberlein skulle svara på detta.

    Svara
  4. Barbro Schönning

    Tack! Har den senaste tiden funderat en hel del på Ann Heberleins olika inlägg. Skulle vilja att hon blev bemött av någon med djupare kunskap om teologi än vad journalister i gemen har. Skulle kunna bli en klargörande dialog.

    Svara
  5. Max Lundquist

    Jag tycker det borde pratas mera om ”konsekvenser” utav vilka val människor tar!
    Helt klart har Ann Heberlein en poäng som dessutom borde omfatta mycket mera än
    tiggeri i det svenska samhället.
    Bravo Ann!

    Svara
    • Marcus Nilsson

      Ja, jag säger ju inte att det är fel att prata om konsekvenser eller att ha en konsekvensetisk utgångspunkt. Det jag kritiserar är att Heberlein är inkonsekvent i hur hon argumenterar.

      Svara
  6. Kungskobran

    Tillägnat Ann för sin bok den banala givmildheten

    Godhetens apostlar ( den egocentriska godheten)

    Godhetens devis
    blir vårt bevis
    att vi vill alla gott
    och vi bättre mått

    Hela världen vill vi hjälpa
    inget projekt vill vi stjälpa
    pengar finns i överflöd
    alla måste ge sitt stöd

    Så har staten bestämt åt oss
    det är ingen ide att slåss
    för makten är stor
    i den egocentriska givmildhetens flor

    En vård i kris får vi ta
    för att hjälpa all världens fattiga
    Håll igen min vän
    i väntan på tid till förlossningen

    Vi är bäst i hela världen
    givandets bästa vän
    det ger oss tillfredsställelsen
    och bekräftar den nationella storheten

    Under bekräftelsens stjärna vandrar vi alla
    i självhävdelsens bedräglighet vi falla
    i den egocentriska godhetens fälla
    tror vi oss genom bekräftelsen vara snälla

    Svara
    • Marcus Nilsson

      Fin dikt! Jag ska försöka recensera Anns bok när jag läst den. Visst har hon en poäng i att många ”goda handlingar” kan handla om bekräftelse och att få känna oss goda och snälla. Men ur ett konsekvensetiskt perspektiv är det helt irrelevant med vilken avsikt eller vilken känsla en handling utförs, endast konsekvenserna spelar roll. Då blir det en helt empirisk fråga huruvida det är bra att skänka pengar till tiggare till exempel eller hur vi bäst hjälper flyktingar. Det gäller då att handla på ett sätt som maximerar de positiva konsekvenserna för så många som möjligt. Utifrån det perspektivet kan en tjuga antagligen få bättre konsekvenser om jag skänker den till en tiggare än om jag köper en kaffe på pressbyrån. Om jag dessutom själv mår bra av att skänka så har ju välbefinnandet ökat inte bara för tiggaren utan också för mig själv. Sedan finns det givetvis invändningar mot att ge pengar till tiggare, såsom att det permanenterar fattigdomen eller att pengarna riskerar att hamna hos kriminella istället för de som verkligen behöver dem. Detta är återigen en empirisk fråga, som behöver undersökas. Men svaret är långt ifrån så självklart som Anna Heberlein hävdar.

      Svara
      • Kungskobran

        Håller med dig om att det ju är trevligt om både givare och mottagare känner sig nöjda, så är säkert fallet.
        Nu är så att människan generellt sett är ganska egocentrisk varelse som i första hand tänker på sig själv och sitt eget välbefinnande
        vilket i och för sig inte är så konstigt.
        Undantag finns förståss som alltid.
        Därför tror jag att egocentriska givandet får övertaget.
        Att politikerna vill göra Sverige till världens största Humanitära stormakt och sola sig i glansen därav är ju trevligt för dom,
        även om alla som tvingas vara med och betala inte tycker det är nödvändigt.
        Det går inte bortse från att det går ut över något , vad det nu kan vara , som gör någon annan mindre glad.

        Svara
        • Marcus Nilsson

          Nej det är ju svårt förstås att göra alla parter nöjda när resurserna är begränsade och då kommer det till svåra prioriteringar till exempel i flyktingfrågan. Här kan vi säkert tänka oss att det finns bättre sätt att hantera resurserna på, till exempel genom mer hjälp till närområdet (i de fall det är möjligt). När det gäller tiggare så är ju ingen tvingad att ge pengar till tiggare, det är inte staten som bestämt att du måste lämna ifrån dig en del av din inkomst.

          När det gäller frågan om människan som egocentrisk varelse. Jag är inte säker på att det stämmer att de flesta bara vill gynna sig själva. Människor generellt verkar ju tvärtom vara villiga att göra ganska stora uppoffringar för andra, särskilt för de vi har starka band till som vår familj. Jag skulle förmodligen kunna offra mitt eget liv för min dotter till exempel. Dessutom är det ju många som hjälper fullständiga främlingar, som man aldrig ens kommer träffa, exempelvis genom att skänka till välgörenhetsorganisationer. Någon skulle då kunna invända att vi i samtliga dessa fall bara hjälper andra för att det ytterst sett gynnar oss själva, inte nödvändigtvis ekonomiskt, men kanske emotionellt genom att vi mår bra, känner oss nöjda med oss själva etc. Allt jag gör, gör jag ju för att JAG VILL göra det. Så är i så fall inte allting egocentriskt, eftersom det utgår från mig själv? Men i så fall tappar ju ordet sin betydelse och det finns inget sätt alls att särskilja mellan själviska och osjälviska handlingar.

          Svara

Skriv en kommentar

Prenumerera på bloggen via e-post