Blogg

Koranbränningen och den heliga yttrandefriheten

Yttrandefriheten kan ses som närmast en helig princip i det sekulära och liberala samhället. Men vad händer när yttrandefriheten används för att håna och kränka religiösa minoriteter och bränna heliga böcker? När blir något egentligen hets mot folkgrupp?

Koranen är islams heliga skrift. Muslimer behandlar den med stor vördnad och respekt då den anses vara Guds ord och budskap till mänskligheten.

Vid det här laget har nog de flesta hört om den danska politikern Rasmus Paludan från det högerextrema partiet Stram Kurs och hans planer på att bränna Koranen utanför en moské i Rosengård. Paludan har gjort sig känd för en rad islamfientliga manifestationer i Danmark , där han bland annat sparkat på Koranen och bränt Koranen inlindad i bacon. Den högerextrema gatukonstnären Dan Park, som bland annat blivit fälld för hets mot folkgrupp, ska ha bjudit in Paludan för en liknande manifestation här i Sverige, i syfte att provocera fram våld från muslimer och därigenom visa ”islams sanna ansikte”. Polisen gav dock aldrig tillstånd för manifestationen, med hänsyn till säkerheten för både arrangör, deltagare och medborgare.

Rasmus Paludan stoppades till och med vid gränsen och fick ett tvåårigt inreseförbud till Sverige, men andra personer från Stram Kurs var på plats på stortorget i Malmö. Där sparkade man bland annat på en Koran och lite senare brändes Koranen i en annan stadsdel i Malmö.

Flera imamer försökte länge mana till lugn men demonstrationerna urartade under kvällen. Följden blev ett våldsamt upplopp med bilbränder och föremål som kastades mot polisen, precis den reaktion som Rasmus Paludan och Dan Park varit ute efter. Under det våldsamma upploppet började dessutom demonstranter att ropa slagord mot judar: ”Judar kom ihåg Khaybar, Mohammads armé återvänder”, där Khaybar syftar på ett historiskt slag där Muhammed och de första muslimerna besegrade en judisk stam i staden Khaybar. Även denna händelse är nu polisanmäld.

För det första kan det vara värt att fundera på varför brännandet av en helig skrift kan leda till så starka känslor och reaktioner. För den som själv inte är religiöst lagd kan det vara svårt att förstå själva konceptet med att hålla något för heligt. Men som bland annat Joel Halldorf visar i sin nya bok Gud: Jakten finns det gott om saker som kan anses som heliga även av sekulära människor, även om själva ordet heligt kanske inte används. I ett spännande samtal med Christer Sturmark lyfter Joel Halldorf frågan vad som skulle motsvara en helig skrift för sekulära människor och menar att deklarationen om de mänskliga rättigheterna för många skulle kunna kvala in som helig. Han nämner bland annat diplomaten och den socialdemokratiska politikern Jan Eliasson som alltid bär deklarationen med sig, som en närmast symbolisk manifestation. Demokrati, mänskliga rättigheter och även yttrandefrihet kan av många ses som nästan heliga principer och många provoceras när dessa ifrågasätts. Hur skulle reaktionerna bli om exempelvis NMR eller religiösa extremister brände deklarationen med de mänskliga rättigheterna utanför riksdagshuset?

Religionsvetaren Jonas Svensson menar i en artikel att vi alla har en benägenhet att tillskriva objekt, personer och idéer helighet och att reagerar känslomässigt negativt på metaforisk eller fysisk ”nedsmutsning” av det heliga. Han lyfter fram det provokativa råpunkbandet Massgrav som lekte med tanken på att trycka upp T-shirtar med en bild på Astrid Lindgren och texten ”Astrid Lindgren Jävla hora”. Vi kan lätt föreställa oss reaktionerna om någon skulle gå omkring iklädd en sådan, kanske i Vimmerby?

Men om någon brände Bibeln, skulle det verkligen leda till våldsamma upplopp, undrar vissa? Är kanske islam en mer våldsbenägen och lättkränkt religion trots allt? Här behöver vi kanske göra vad Joel Halldorf kallar en maktanalys. Det blir förstås skillnad om en minoritetsgrupp i samhället utsätts, särskilt en grupp som sedan länge upplever sig som diskriminerad och utsatt för fördomar och hat, .

Jag tror nog att de flesta ser det som totalt respektlöst och moraliskt förkastligt att bränna en helig bok, men det behöver ju inte betyda att man vill förbjuda det i lag. Det verkar problematiskt att börja göra undantag för vissa grupper eller religioner eller tillskriva särskilda rättigheter för grupper bara baserade på deras position i samhället. Visst bör väl religionsfrihet och yttrandefrihet vara generella principer som gäller alla lika?

Det kan också verka märkligt att i varje enskilt fall ta hänsyn till eventuella negativa följder, exempelvis av att driva med eller håna en religion och dess yttringar. För även om konsekvenserna inte alltid blir positiva kan ju ju yttrandefriheten ses som värdefull i sig själv. Hur hade samhället sett ut om kristendomen aldrig hade fått utsättas för satir eller kritik? Alla inskränkningar leder också till en gränsdragningsproblematik. Det finns här en risk att det hela blir ”ett sluttande block” där till slut även helt legitim religionskritik får stryka på foten. Och vi kan nog alla hålla med om att religiösa idéer och yttringar behöver få kritiseras och till och med drivas med, precis som vi kan använda kritik, satir, provokation och humor för att kritisera politiska ideologer.

Men sedan finns det ju i Sverige redan vissa inskränkningar och begränsningar av yttrandefriheten, inskränkningar som verkar fullt rimliga. Enligt lagen om hets mot folkgrupp får faktiskt inte vad som helst sägas om en annan grupp. ”Islam är ingen folkgrupp” hör vi ibland när lagen kommer på tal, men vad jag kan utläsa är det en skillnad på att håna eller kritisera en religion och att uttrycka hat eller hot mot de människor som tillhör en viss religion.

Enligt 16 kap 8 § brottsbalken, är hets mot folkgrupp att ”uppsåtligen, i uttalande eller i annat meddelande som sprids, hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck.”

Nu är jag inte jurist, men med min begränsade kunskap, verkar det inte uteslutet att en offentlig koranbränning skulle kunna falla under hets mot folkgrupp, om syftet verkar vara just att hysa missaktning mot muslimer som grupp. Johan Nordqvist på organisationen Juridikfronten, som jobbar mot högerextrem brottslighet, menar dock att koranbränningen i sig självt inte utgör ett brott utan att man måste titta på vad som sades under själva aktionen. Förhoppningsvis får vi snart reda på om just denna koranbränning kan räknas som hets mot folkgrupp.

Yttrandefriheten kan ses som närmast en helig princip i det sekulära och liberala samhället. Men vad händer när yttrandefriheten används för att håna och kränka religiösa minoriteter och bränna heliga böcker? När blir något egentligen hets mot folkgrupp?

Koranen är islams heliga skrift. Muslimer behandlar den med stor vördnad och respekt då den anses vara Guds ord och budskap till mänskligheten.

Vid det här laget har nog de flesta hört om den danska politikern Rasmus Paludan från det högerextrema partiet Stram Kurs och hans planer på att bränna Koranen utanför en moské i Rosengård. Paludan har gjort sig känd för en rad islamfientliga manifestationer i Danmark , där han bland annat sparkat på Koranen och bränt Koranen inlindad i bacon. Den högerextrema gatukonstnären Dan Park, som bland annat blivit fälld för hets mot folkgrupp, ska ha bjudit in Paludan för en liknande manifestation här i Sverige, i syfte att provocera fram våld från muslimer och därigenom visa ”islams sanna ansikte”. Polisen gav dock aldrig tillstånd för manifestationen, med hänsyn till säkerheten för både arrangör, deltagare och medborgare.

Rasmus Paludan stoppades till och med vid gränsen och fick ett tvåårigt inreseförbud till Sverige, men andra personer från Stram Kurs var på plats på stortorget i Malmö. Där sparkade man bland annat på en Koran och lite senare brändes Koranen i en annan stadsdel i Malmö.

Flera imamer försökte länge mana till lugn men demonstrationerna urartade under kvällen. Följden blev ett våldsamt upplopp med bilbränder och föremål som kastades mot polisen, precis den reaktion som Rasmus Paludan och Dan Park varit ute efter. Under det våldsamma upploppet började dessutom demonstranter att ropa slagord mot judar: ”Judar kom ihåg Khaybar, Mohammads armé återvänder”, där Khaybar syftar på ett historiskt slag där Muhammed och de första muslimerna besegrade en judisk stam i staden Khaybar. Även denna händelse är nu polisanmäld.

För det första kan det vara värt att fundera på varför brännandet av en helig skrift kan leda till så starka känslor och reaktioner. För den som själv inte är religiöst lagd kan det vara svårt att förstå själva konceptet med att hålla något för heligt. Men som bland annat Joel Halldorf visar i sin nya bok Gud: Jakten finns det gott om saker som kan anses som heliga även av sekulära människor, även om själva ordet heligt kanske inte används. I ett spännande samtal med Christer Sturmark lyfter Joel Halldorf frågan vad som skulle motsvara en helig skrift för sekulära människor och menar att deklarationen om de mänskliga rättigheterna för många skulle kunna kvala in som helig. Han nämner bland annat diplomaten och den socialdemokratiska politikern Jan Eliasson som alltid bär deklarationen med sig, som en närmast symbolisk manifestation. Demokrati, mänskliga rättigheter och även yttrandefrihet kan av många ses som nästan heliga principer och många provoceras när dessa ifrågasätts. Hur skulle reaktionerna bli om exempelvis NMR eller religiösa extremister brände deklarationen med de mänskliga rättigheterna utanför riksdagshuset?

Religionsvetaren Jonas Svensson menar i en artikel att vi alla har en benägenhet att tillskriva objekt, personer och idéer helighet och att reagerar känslomässigt negativt på metaforisk eller fysisk ”nedsmutsning” av det heliga. Han lyfter fram det provokativa råpunkbandet Massgrav som lekte med tanken på att trycka upp T-shirtar med en bild på Astrid Lindgren och texten ”Astrid Lindgren Jävla hora”. Vi kan lätt föreställa oss reaktionerna om någon skulle gå omkring iklädd en sådan, kanske i Vimmerby?

Men om någon brände Bibeln, skulle det verkligen leda till våldsamma upplopp, undrar vissa? Är kanske islam en mer våldsbenägen och lättkränkt religion trots allt? Här behöver vi kanske göra vad Joel Halldorf kallar en maktanalys. Det blir förstås skillnad om en minoritetsgrupp i samhället utsätts, särskilt en grupp som sedan länge upplever sig som diskriminerad och utsatt för fördomar och hat, .

Jag tror nog att de flesta ser det som totalt respektlöst och moraliskt förkastligt att bränna en helig bok, men det behöver ju inte betyda att man vill förbjuda det i lag. Det verkar problematiskt att börja göra undantag för vissa grupper eller religioner eller tillskriva särskilda rättigheter för grupper bara baserade på deras position i samhället. Visst bör väl religionsfrihet och yttrandefrihet vara generella principer som gäller alla lika?

Det kan också verka märkligt att i varje enskilt fall ta hänsyn till eventuella negativa följder, exempelvis av att driva med eller håna en religion och dess yttringar. För även om konsekvenserna inte alltid blir positiva kan ju ju yttrandefriheten ses som värdefull i sig själv. Hur hade samhället sett ut om kristendomen aldrig hade fått utsättas för satir eller kritik? Alla inskränkningar leder också till en gränsdragningsproblematik. Det finns här en risk att det hela blir ”ett sluttande block” där till slut även helt legitim religionskritik får stryka på foten. Och vi kan nog alla hålla med om att religiösa idéer och yttringar behöver få kritiseras och till och med drivas med, precis som vi kan använda kritik, satir, provokation och humor för att kritisera politiska ideologer.

Men sedan finns det ju i Sverige redan vissa inskränkningar och begränsningar av yttrandefriheten, inskränkningar som verkar fullt rimliga. Enligt lagen om hets mot folkgrupp får faktiskt inte vad som helst sägas om en annan grupp. ”Islam är ingen folkgrupp” hör vi ibland när lagen kommer på tal, men vad jag kan utläsa är det en skillnad på att håna eller kritisera en religion och att uttrycka hat eller hot mot de människor som tillhör en viss religion.

Enligt 16 kap 8 § brottsbalken, är hets mot folkgrupp att ”uppsåtligen, i uttalande eller i annat meddelande som sprids, hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck.”

Nu är jag inte jurist, men med min begränsade kunskap, verkar det inte uteslutet att en offentlig koranbränning skulle kunna falla under hets mot folkgrupp, om syftet verkar vara just att hysa missaktning mot muslimer som grupp. Johan Nordqvist på organisationen Juridikfronten, som jobbar mot högerextrem brottslighet, menar dock att koranbränningen i sig självt inte utgör ett brott utan att man måste titta på vad som sades under själva aktionen. Förhoppningsvis får vi snart reda på om just denna koranbränning kan räknas som hets mot folkgrupp.

Yttrandefriheten kan ses som närmast en helig princip i det sekulära och liberala samhället. Men vad händer när yttrandefriheten används för att håna och kränka religiösa minoriteter och bränna heliga böcker? När blir något egentligen hets mot folkgrupp?

Koranen är islams heliga skrift. Muslimer behandlar den med stor vördnad och respekt då den anses vara Guds ord och budskap till mänskligheten.

Vid det här laget har nog de flesta hört om den danska politikern Rasmus Paludan från det högerextrema partiet Stram Kurs och hans planer på att bränna Koranen utanför en moské i Rosengård. Paludan har gjort sig känd för en rad islamfientliga manifestationer i Danmark , där han bland annat sparkat på Koranen och bränt Koranen inlindad i bacon. Den högerextrema gatukonstnären Dan Park, som bland annat blivit fälld för hets mot folkgrupp, ska ha bjudit in Paludan för en liknande manifestation här i Sverige, i syfte att provocera fram våld från muslimer och därigenom visa ”islams sanna ansikte”. Polisen gav dock aldrig tillstånd för manifestationen, med hänsyn till säkerheten för både arrangör, deltagare och medborgare.

Rasmus Paludan stoppades till och med vid gränsen och fick ett tvåårigt inreseförbud till Sverige, men andra personer från Stram Kurs var på plats på stortorget i Malmö. Där sparkade man bland annat på en Koran och lite senare brändes Koranen i en annan stadsdel i Malmö.

Flera imamer försökte länge mana till lugn men demonstrationerna urartade under kvällen. Följden blev ett våldsamt upplopp med bilbränder och föremål som kastades mot polisen, precis den reaktion som Rasmus Paludan och Dan Park varit ute efter. Under det våldsamma upploppet började dessutom demonstranter att ropa slagord mot judar: ”Judar kom ihåg Khaybar, Mohammads armé återvänder”, där Khaybar syftar på ett historiskt slag där Muhammed och de första muslimerna besegrade en judisk stam i staden Khaybar. Även denna händelse är nu polisanmäld.

För det första kan det vara värt att fundera på varför brännandet av en helig skrift kan leda till så starka känslor och reaktioner. För den som själv inte är religiöst lagd kan det vara svårt att förstå själva konceptet med att hålla något för heligt. Men som bland annat Joel Halldorf visar i sin nya bok Gud: Jakten finns det gott om saker som kan anses som heliga även av sekulära människor, även om själva ordet heligt kanske inte används. I ett spännande samtal med Christer Sturmark lyfter Joel Halldorf frågan vad som skulle motsvara en helig skrift för sekulära människor och menar att deklarationen om de mänskliga rättigheterna för många skulle kunna kvala in som helig. Han nämner bland annat diplomaten och den socialdemokratiska politikern Jan Eliasson som alltid bär deklarationen med sig, som en närmast symbolisk manifestation. Demokrati, mänskliga rättigheter och även yttrandefrihet kan av många ses som nästan heliga principer och många provoceras när dessa ifrågasätts. Hur skulle reaktionerna bli om exempelvis NMR eller religiösa extremister brände deklarationen med de mänskliga rättigheterna utanför riksdagshuset?

Religionsvetaren Jonas Svensson menar i en artikel att vi alla har en benägenhet att tillskriva objekt, personer och idéer helighet och att reagerar känslomässigt negativt på metaforisk eller fysisk ”nedsmutsning” av det heliga. Han lyfter fram det provokativa råpunkbandet Massgrav som lekte med tanken på att trycka upp T-shirtar med en bild på Astrid Lindgren och texten ”Astrid Lindgren Jävla hora”. Vi kan lätt föreställa oss reaktionerna om någon skulle gå omkring iklädd en sådan, kanske i Vimmerby?

Men om någon brände Bibeln, skulle det verkligen leda till våldsamma upplopp, undrar vissa? Är kanske islam en mer våldsbenägen och lättkränkt religion trots allt? Här behöver vi kanske göra vad Joel Halldorf kallar en maktanalys. Det blir förstås skillnad om en minoritetsgrupp i samhället utsätts, särskilt en grupp som sedan länge upplever sig som diskriminerad och utsatt för fördomar och hat, .

Jag tror nog att de flesta ser det som totalt respektlöst och moraliskt förkastligt att bränna en helig bok, men det behöver ju inte betyda att man vill förbjuda det i lag. Det verkar problematiskt att börja göra undantag för vissa grupper eller religioner eller tillskriva särskilda rättigheter för grupper bara baserade på deras position i samhället. Visst bör väl religionsfrihet och yttrandefrihet vara generella principer som gäller alla lika?

Det kan också verka märkligt att i varje enskilt fall ta hänsyn till eventuella negativa följder, exempelvis av att driva med eller håna en religion och dess yttringar. För även om konsekvenserna inte alltid blir positiva kan ju ju yttrandefriheten ses som värdefull i sig själv. Hur hade samhället sett ut om kristendomen aldrig hade fått utsättas för satir eller kritik? Alla inskränkningar leder också till en gränsdragningsproblematik. Det finns här en risk att det hela blir ”ett sluttande block” där till slut även helt legitim religionskritik får stryka på foten. Och vi kan nog alla hålla med om att religiösa idéer och yttringar behöver få kritiseras och till och med drivas med, precis som vi kan använda kritik, satir, provokation och humor för att kritisera politiska ideologer.

Men sedan finns det ju i Sverige redan vissa inskränkningar och begränsningar av yttrandefriheten, inskränkningar som verkar fullt rimliga. Enligt lagen om hets mot folkgrupp får faktiskt inte vad som helst sägas om en annan grupp. ”Islam är ingen folkgrupp” hör vi ibland när lagen kommer på tal, men vad jag kan utläsa är det en skillnad på att håna eller kritisera en religion och att uttrycka hat eller hot mot de människor som tillhör en viss religion.

Enligt 16 kap 8 § brottsbalken, är hets mot folkgrupp att ”uppsåtligen, i uttalande eller i annat meddelande som sprids, hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck.”

Nu är jag inte jurist, men med min begränsade kunskap, verkar det inte uteslutet att en offentlig koranbränning skulle kunna falla under hets mot folkgrupp, om syftet verkar vara just att hysa missaktning mot muslimer som grupp. Johan Nordqvist på organisationen Juridikfronten, som jobbar mot högerextrem brottslighet, menar dock att koranbränningen i sig självt inte utgör ett brott utan att man måste titta på vad som sades under själva aktionen. Förhoppningsvis får vi snart reda på om just denna koranbränning kan räknas som hets mot folkgrupp.

Blogg

Om ungdomsrörelser i utsatta bostadsområden

René León Rosales, forskare och utbildningsansvarig vid Mångkulturellt centrum i Botkyrka, berättar utifrån hans senaste forskning om uppkomsten och politisering av ungdomsrörelser i utsatta bostadsområden.

Angeläget!

 

Se hela föreläsningen på sensus.se/angelaget

René León Rosales, forskare och utbildningsansvarig vid Mångkulturellt centrum i Botkyrka, berättar utifrån hans senaste forskning om uppkomsten och politisering av ungdomsrörelser i utsatta bostadsområden.

Angeläget!

 

Se hela föreläsningen på sensus.se/angelaget

René León Rosales, forskare och utbildningsansvarig vid Mångkulturellt centrum i Botkyrka, berättar utifrån hans senaste forskning om uppkomsten och politisering av ungdomsrörelser i utsatta bostadsområden.

Angeläget!

 

Se hela föreläsningen på sensus.se/angelaget

Blogg

EU-domen: fritt fram för slöjförbud på arbetsplatser?

Knappt hade mitt förra inlägg hunnit skrivas förrän en ny diskussion med slöjan i fokus drog igång. Nu handlar det om hur EU-domstolen kommit fram till att det inte var diskriminering att förbjuda anställda att bära hijab (muslimskt slöja) i två aktuella fall i Frankrike och Belgien. Beslutet motiveras med att det inte är fråga om diskriminering när ”en intern ordningsregel” hos ett företag förbjuder bärandet av ”synliga politiska, filosofiska eller religiösa symboler”. Det är viktigt att påpeka att det inte gör det möjligt att förbjuda enbart vissa religiösa attribut (som slöjor). Ordningsregeln måste alltså gälla alla symboler. (Aftonbladet)

Domen kan ju vid första anblick verka rimlig, eftersom en sådan ”intern ordningsregel” ju behandlar alla lika, oavsett religiös (eller politisk) övertygelse. Men vad jag vet skiljer vi i svensk diskrimineringslagstiftning mellan direkt och indirekt diskriminering. Direkt diskriminering är till exempel att inte anställa personer bara för att de är muslimer. Men indirekt diskriminering är lite knepigare. Det kan vara en regel eller ett förfarande på arbetsplatsen som verkar neutralt, eftersom den gäller alla, men som i praktiken drabbar vissa grupper extra hårt. Att förbjuda just synliga uttryck för en religion drabbar ju just individer inom de religiösa grupper där synliga uttryck anses viktigt i religionen, i det här fallet muslimska kvinnor. Det bör tilläggas att dessa ”neutrala” regler som kan leda till att vissa grupper missgynnas fortfarande kan vara möjliga att ha på en arbetsplats, men då måste det finnas ett berättigat syfte med regeln, exempelvis säkerhets- eller hygienskäl. I de aktuella fallen handlar det varken om hygien eller säkerhet, men uppenbarligen har EU-domstolen ansett att syftet bakom ett företags policy att ”vara neutrala” i kundkontakter härmed också är berättigat och därmed är det inte fråga om diskriminering.

Hur svenska DO hade dömt i just dessa fall vet vi inte, men eftersom Europadomstolen står över den svenska diskrimineringslagen får domen konsekvenser även i Sverige i vissa pågående fall, enligt Martin Mörk, enhetschef för DO. Detta gäller fall där det finns något som liknar en neutralitetspolicy i företagen och man har inte velat anställa personer med hänvisning till den. (SVT) ”Förutsättningen är att arbetsgivaren har en neutralitetspolicy och att denna tillämpas neutralt och konsekvent, och kravet kan endast riktas mot anställda som har kontakt med kunder.” skriver DO på sin hemsida (DO).

Den vänsterpartistiska politikern Rossana Dinamarca är negativ till domen: ”Saker sker inte i ett vakuum. Beslutet avspeglar samhällsutvecklingen de senaste åren.” Hon menar att den till synes neutrala regeln egentligen syftar på att förbjuda just den muslimska slöjan. Det kan liknas vid det så kallade ”burkaförbudet” i Frankrike, som i själva verket förbjuder alla att gå maskerade i offentliga miljöer oavsett religiös tillhörighet, men som enligt kritiker tillkommit för att förbjuda just ansiktsslöja. (Expressen)

Anna Wara, Svenska muslimer för fred och rättvisa, är orolig för framtiden: ”Det är ett riktningsbeslut som jag tror kommer orsaka stora problem. Risken är att det kommer påverka muslimska kvinnors egenmakt och möjlighet till självförsörjning. Muslimska kvinnor blir exkluderade från arbetsmarknaden, säger hon.” (NSD)

Men alla är inte lika negativa till domen. Jenny Sonesson, som kallar sig sekulär humanist, gör en jämförelse med andra yrken där det kan anses viktigt med neutralitet: ”Vi är många som undanber oss att läraren på friskolan bär kampanjknappar för Moderaterna eller att banktjänstemannen har hammaren och skäran runt halsen och Stalin tryckt på tröjan.”(Expressen) Erik Helmerson är inne på något liknande när han skriver: ”Domen är högst rimlig. Som anställd är du inte längre en privatperson, du har att anpassa dig efter en lång rad krav som arbetsgivaren ställer. Dit hör att du inte kan se ut som du vill under arbetstid eftersom du i någon mån representerar företaget.” (DN)

Förbundet Humanisternas ordförande Christer Sturmark är kritisk till domen och menar att arbetsgivare bör vara bejakande och tolerant mot klädattribut så länge det inte innebär några konkreta säkerhetsrisker. Men han anser också att religiösa koder och attribut bör behandlas som andra attribut ur lagens synvinkel. ”Jag tycker inte att en slöja ska behandlas annorlunda än en ring i örat”, säger han. (ETC)

Även om det kan finnas poänger med en neutralitetspolicy på vissa arbetsplatser är den risken med domen, som jag ser det, att fler arbetsgivare kan börja använda en sådan policy bara för att slippa ha anställda med slöja. Det kan också komma att utnyttjas av mer eller mindre främlingsfientliga strömningar och därmed spä på fördomar och motsättningarna mellan olika grupper i samhället. Bara en vecka efter domen har Sverigdemokraternas Maria Liljendahl lämnat in en motion om att införa en klädpolicy som förbjuder religiösa symboler för anställda i region Västmanland: ”Om jag som patient är ateist kan det kännas jättemärkligt att behöva söka vård hos någon som inte delar mina värderingar, eller en slöja eller något som visar att personen är kommunist”. (Dagen)

Knappt hade mitt förra inlägg hunnit skrivas förrän en ny diskussion med slöjan i fokus drog igång. Nu handlar det om hur EU-domstolen kommit fram till att det inte var diskriminering att förbjuda anställda att bära hijab (muslimskt slöja) i två aktuella fall i Frankrike och Belgien. Beslutet motiveras med att det inte är fråga om diskriminering när ”en intern ordningsregel” hos ett företag förbjuder bärandet av ”synliga politiska, filosofiska eller religiösa symboler”. Det är viktigt att påpeka att det inte gör det möjligt att förbjuda enbart vissa religiösa attribut (som slöjor). Ordningsregeln måste alltså gälla alla symboler. (Aftonbladet)

Domen kan ju vid första anblick verka rimlig, eftersom en sådan ”intern ordningsregel” ju behandlar alla lika, oavsett religiös (eller politisk) övertygelse. Men vad jag vet skiljer vi i svensk diskrimineringslagstiftning mellan direkt och indirekt diskriminering. Direkt diskriminering är till exempel att inte anställa personer bara för att de är muslimer. Men indirekt diskriminering är lite knepigare. Det kan vara en regel eller ett förfarande på arbetsplatsen som verkar neutralt, eftersom den gäller alla, men som i praktiken drabbar vissa grupper extra hårt. Att förbjuda just synliga uttryck för en religion drabbar ju just individer inom de religiösa grupper där synliga uttryck anses viktigt i religionen, i det här fallet muslimska kvinnor. Det bör tilläggas att dessa ”neutrala” regler som kan leda till att vissa grupper missgynnas fortfarande kan vara möjliga att ha på en arbetsplats, men då måste det finnas ett berättigat syfte med regeln, exempelvis säkerhets- eller hygienskäl. I de aktuella fallen handlar det varken om hygien eller säkerhet, men uppenbarligen har EU-domstolen ansett att syftet bakom ett företags policy att ”vara neutrala” i kundkontakter härmed också är berättigat och därmed är det inte fråga om diskriminering.

Hur svenska DO hade dömt i just dessa fall vet vi inte, men eftersom Europadomstolen står över den svenska diskrimineringslagen får domen konsekvenser även i Sverige i vissa pågående fall, enligt Martin Mörk, enhetschef för DO. Detta gäller fall där det finns något som liknar en neutralitetspolicy i företagen och man har inte velat anställa personer med hänvisning till den. (SVT) ”Förutsättningen är att arbetsgivaren har en neutralitetspolicy och att denna tillämpas neutralt och konsekvent, och kravet kan endast riktas mot anställda som har kontakt med kunder.” skriver DO på sin hemsida (DO).

Den vänsterpartistiska politikern Rossana Dinamarca är negativ till domen: ”Saker sker inte i ett vakuum. Beslutet avspeglar samhällsutvecklingen de senaste åren.” Hon menar att den till synes neutrala regeln egentligen syftar på att förbjuda just den muslimska slöjan. Det kan liknas vid det så kallade ”burkaförbudet” i Frankrike, som i själva verket förbjuder alla att gå maskerade i offentliga miljöer oavsett religiös tillhörighet, men som enligt kritiker tillkommit för att förbjuda just ansiktsslöja. (Expressen)

Anna Wara, Svenska muslimer för fred och rättvisa, är orolig för framtiden: ”Det är ett riktningsbeslut som jag tror kommer orsaka stora problem. Risken är att det kommer påverka muslimska kvinnors egenmakt och möjlighet till självförsörjning. Muslimska kvinnor blir exkluderade från arbetsmarknaden, säger hon.” (NSD)

Men alla är inte lika negativa till domen. Jenny Sonesson, som kallar sig sekulär humanist, gör en jämförelse med andra yrken där det kan anses viktigt med neutralitet: ”Vi är många som undanber oss att läraren på friskolan bär kampanjknappar för Moderaterna eller att banktjänstemannen har hammaren och skäran runt halsen och Stalin tryckt på tröjan.”(Expressen) Erik Helmerson är inne på något liknande när han skriver: ”Domen är högst rimlig. Som anställd är du inte längre en privatperson, du har att anpassa dig efter en lång rad krav som arbetsgivaren ställer. Dit hör att du inte kan se ut som du vill under arbetstid eftersom du i någon mån representerar företaget.” (DN)

Förbundet Humanisternas ordförande Christer Sturmark är kritisk till domen och menar att arbetsgivare bör vara bejakande och tolerant mot klädattribut så länge det inte innebär några konkreta säkerhetsrisker. Men han anser också att religiösa koder och attribut bör behandlas som andra attribut ur lagens synvinkel. ”Jag tycker inte att en slöja ska behandlas annorlunda än en ring i örat”, säger han. (ETC)

Även om det kan finnas poänger med en neutralitetspolicy på vissa arbetsplatser är den risken med domen, som jag ser det, att fler arbetsgivare kan börja använda en sådan policy bara för att slippa ha anställda med slöja. Det kan också komma att utnyttjas av mer eller mindre främlingsfientliga strömningar och därmed spä på fördomar och motsättningarna mellan olika grupper i samhället. Bara en vecka efter domen har Sverigdemokraternas Maria Liljendahl lämnat in en motion om att införa en klädpolicy som förbjuder religiösa symboler för anställda i region Västmanland: ”Om jag som patient är ateist kan det kännas jättemärkligt att behöva söka vård hos någon som inte delar mina värderingar, eller en slöja eller något som visar att personen är kommunist”. (Dagen)

Knappt hade mitt förra inlägg hunnit skrivas förrän en ny diskussion med slöjan i fokus drog igång. Nu handlar det om hur EU-domstolen kommit fram till att det inte var diskriminering att förbjuda anställda att bära hijab (muslimskt slöja) i två aktuella fall i Frankrike och Belgien. Beslutet motiveras med att det inte är fråga om diskriminering när ”en intern ordningsregel” hos ett företag förbjuder bärandet av ”synliga politiska, filosofiska eller religiösa symboler”. Det är viktigt att påpeka att det inte gör det möjligt att förbjuda enbart vissa religiösa attribut (som slöjor). Ordningsregeln måste alltså gälla alla symboler. (Aftonbladet)

Domen kan ju vid första anblick verka rimlig, eftersom en sådan ”intern ordningsregel” ju behandlar alla lika, oavsett religiös (eller politisk) övertygelse. Men vad jag vet skiljer vi i svensk diskrimineringslagstiftning mellan direkt och indirekt diskriminering. Direkt diskriminering är till exempel att inte anställa personer bara för att de är muslimer. Men indirekt diskriminering är lite knepigare. Det kan vara en regel eller ett förfarande på arbetsplatsen som verkar neutralt, eftersom den gäller alla, men som i praktiken drabbar vissa grupper extra hårt. Att förbjuda just synliga uttryck för en religion drabbar ju just individer inom de religiösa grupper där synliga uttryck anses viktigt i religionen, i det här fallet muslimska kvinnor. Det bör tilläggas att dessa ”neutrala” regler som kan leda till att vissa grupper missgynnas fortfarande kan vara möjliga att ha på en arbetsplats, men då måste det finnas ett berättigat syfte med regeln, exempelvis säkerhets- eller hygienskäl. I de aktuella fallen handlar det varken om hygien eller säkerhet, men uppenbarligen har EU-domstolen ansett att syftet bakom ett företags policy att ”vara neutrala” i kundkontakter härmed också är berättigat och därmed är det inte fråga om diskriminering.

Hur svenska DO hade dömt i just dessa fall vet vi inte, men eftersom Europadomstolen står över den svenska diskrimineringslagen får domen konsekvenser även i Sverige i vissa pågående fall, enligt Martin Mörk, enhetschef för DO. Detta gäller fall där det finns något som liknar en neutralitetspolicy i företagen och man har inte velat anställa personer med hänvisning till den. (SVT) ”Förutsättningen är att arbetsgivaren har en neutralitetspolicy och att denna tillämpas neutralt och konsekvent, och kravet kan endast riktas mot anställda som har kontakt med kunder.” skriver DO på sin hemsida (DO).

Den vänsterpartistiska politikern Rossana Dinamarca är negativ till domen: ”Saker sker inte i ett vakuum. Beslutet avspeglar samhällsutvecklingen de senaste åren.” Hon menar att den till synes neutrala regeln egentligen syftar på att förbjuda just den muslimska slöjan. Det kan liknas vid det så kallade ”burkaförbudet” i Frankrike, som i själva verket förbjuder alla att gå maskerade i offentliga miljöer oavsett religiös tillhörighet, men som enligt kritiker tillkommit för att förbjuda just ansiktsslöja. (Expressen)

Anna Wara, Svenska muslimer för fred och rättvisa, är orolig för framtiden: ”Det är ett riktningsbeslut som jag tror kommer orsaka stora problem. Risken är att det kommer påverka muslimska kvinnors egenmakt och möjlighet till självförsörjning. Muslimska kvinnor blir exkluderade från arbetsmarknaden, säger hon.” (NSD)

Men alla är inte lika negativa till domen. Jenny Sonesson, som kallar sig sekulär humanist, gör en jämförelse med andra yrken där det kan anses viktigt med neutralitet: ”Vi är många som undanber oss att läraren på friskolan bär kampanjknappar för Moderaterna eller att banktjänstemannen har hammaren och skäran runt halsen och Stalin tryckt på tröjan.”(Expressen) Erik Helmerson är inne på något liknande när han skriver: ”Domen är högst rimlig. Som anställd är du inte längre en privatperson, du har att anpassa dig efter en lång rad krav som arbetsgivaren ställer. Dit hör att du inte kan se ut som du vill under arbetstid eftersom du i någon mån representerar företaget.” (DN)

Förbundet Humanisternas ordförande Christer Sturmark är kritisk till domen och menar att arbetsgivare bör vara bejakande och tolerant mot klädattribut så länge det inte innebär några konkreta säkerhetsrisker. Men han anser också att religiösa koder och attribut bör behandlas som andra attribut ur lagens synvinkel. ”Jag tycker inte att en slöja ska behandlas annorlunda än en ring i örat”, säger han. (ETC)

Även om det kan finnas poänger med en neutralitetspolicy på vissa arbetsplatser är den risken med domen, som jag ser det, att fler arbetsgivare kan börja använda en sådan policy bara för att slippa ha anställda med slöja. Det kan också komma att utnyttjas av mer eller mindre främlingsfientliga strömningar och därmed spä på fördomar och motsättningarna mellan olika grupper i samhället. Bara en vecka efter domen har Sverigdemokraternas Maria Liljendahl lämnat in en motion om att införa en klädpolicy som förbjuder religiösa symboler för anställda i region Västmanland: ”Om jag som patient är ateist kan det kännas jättemärkligt att behöva söka vård hos någon som inte delar mina värderingar, eller en slöja eller något som visar att personen är kommunist”. (Dagen)