Blogg

När hälsa och arbete blir religion

yoga-dancer-sky-blue-60697Träningsnarkomaner och arbetsnarkomaner. I dagens Sverige är båda sorterna vanliga. När arbetet eller träningen blir en så central del av livet, när det ger oss den där känslan av mening – har det då blivit religion? Definitivt, svarar vissa.

Men först. Sverige är ett av världens mest sekulära länder. Åtminstone är det bara var femte svensk som säger sig tro på Gud. Och även om över sex miljoner svenskar är medlemmar i Svenska kyrkan så är det kanske bara en bråkdel av dessa som skulle kalla sig kristna. Organiserad religion, fasta ramar, riter, auktoriteter och dogmer – nej tack skulle många svara.

Det är därför lätt att tänka att religionen är något en har lämnat bakom sig. Och på vissa sätt kanske det är sant. Men flera har också påpekat hur vissa fenomen i det moderna samhället bär likheter med religion, åtminstone när det kommer till den funktion de verkar fylla. På Forskning.se presenteras ett forskningsprojekt av Britta Pelters, universitetslektor i hälsopedagogik. Hon tyckte sig se hur hälsotrender ibland beskrivs i närmast religiösa termer. Hon nämner bland annat en DN-artikel med citat som ”I strävan efter den perfekta kroppen är två dagars självsvält den nya frälsningen.” Kan hälsa vara en form av religion? Som vanligt kommer det helt till hur en definierar religion. Britta Pelters har utgått från utgick från religionssociologen Vanderpools lista med tio funktioner och sociala processer som karakteriserar en religion och konstaterat att svaret blir ja. ”Genom hälsa har människor kontroll över något, eller de tror att de har det. Hälsa fångar på så vis upp trygghetsbehovet på samma sätt som en gudomlig kraft gör”, menar Britta Pelters. Hon menar att det kring hälsa också finns både tempel (fitness-centret) och prästerskap (hälsobloggare och hälsovetare). Gymmet kan ses som ett ”fitness-tempel” och fungerar som en plats där man prisar sin kropp med träning. På gymmet finns också ritualer, ”allt ifrån träningsscheman som ska följas i detalj till att vissa som tränar alltid köper en viss sorts energidryck innan träningspasset.”

Genom att se de religiösa dimensionerna i träningen och hälsotrender hoppas hon att hälsoämnet kan avdramatiseras och leda till ett mer rationellt och kritiskt förhållningssätt. Hon verkar här antyda att det är något problematiskt i att hälsan görs till religion, kanske för att det kan leda till skuld och skam inför den egna kroppen och även riskera att skuldbelägga de som inte lever så hälsosamt som ”den nya religionen” dikterar.

Även arbetet skulle kunna beskrivas i religiösa termer, åtminstone har Navid Modiri på GP skrivit en underhållande krönika på temat. Texten ska nog inte tas på alltför stort allvar men gör flera roliga poänger:

Svensken tror på Arbetet. När världens mest Gudsfrånvända nation slutar gå i kyrkan vallfärdar vi i stället till arbetsplatsen. Platsen där todo-listor lyfts upp på altare och överpresterarna mässar om lathetens sex ryttare som förebådar domedagen.

Arbetsförmedlingen är biktbåset där du bekänner dina synder. Prisutdelningen för månadens medarbetare fungerar som konfirmation. Pilgrimsfärden blir av när du åker på team-building till Visby och tillsammans med dina kollegor gör rituella cirklar runt karaeokemaskinen för att visa er vördnad. Nattvarden har bytts ut mot After Work där du och de andra överarbetarna plundrar buffén i hopp om frälsning.
Du skall icke gå på bidrag! Du skall betala skatt!
När främlingarna står vid den svenska gränsen och bankar för att släppas in så är villkoret enkelt: Att de jobbar hårt. Att de lär sig det heliga språket. Och det heliga språket är inte svenska. Det är arbetsmoraliska med en duktighetsdialekt.

Utan att fastna i den olösbara frågan – skulle detta kunna ”verkligen” räknas som religion eller inte, så är poängen att dagens sekulära svenskar även utan den formella religionen fortfarande söker efter något ”heligt”, något att ge tillvaron en större mening och betydelse, samt sätt att ritualisera denna mening. Och poängen med detta skulle kunna vara att något slags behov efter mening, riter och auktoriteter kvarstår oavsett om en vänder sig till den traditionella religionen eller ej. Det kan också vara så att jag fullständigt blandar ihop päron och äpplen. Famlar i mörkret, eller likt en konspirationsteoretiker bara letar efter det som bekräftar min tes. Vad tycker du?

 

yoga-dancer-sky-blue-60697Träningsnarkomaner och arbetsnarkomaner. I dagens Sverige är båda sorterna vanliga. När arbetet eller träningen blir en så central del av livet, när det ger oss den där känslan av mening – har det då blivit religion? Definitivt, svarar vissa.

Men först. Sverige är ett av världens mest sekulära länder. Åtminstone är det bara var femte svensk som säger sig tro på Gud. Och även om över sex miljoner svenskar är medlemmar i Svenska kyrkan så är det kanske bara en bråkdel av dessa som skulle kalla sig kristna. Organiserad religion, fasta ramar, riter, auktoriteter och dogmer – nej tack skulle många svara.

Det är därför lätt att tänka att religionen är något en har lämnat bakom sig. Och på vissa sätt kanske det är sant. Men flera har också påpekat hur vissa fenomen i det moderna samhället bär likheter med religion, åtminstone när det kommer till den funktion de verkar fylla. På Forskning.se presenteras ett forskningsprojekt av Britta Pelters, universitetslektor i hälsopedagogik. Hon tyckte sig se hur hälsotrender ibland beskrivs i närmast religiösa termer. Hon nämner bland annat en DN-artikel med citat som ”I strävan efter den perfekta kroppen är två dagars självsvält den nya frälsningen.” Kan hälsa vara en form av religion? Som vanligt kommer det helt till hur en definierar religion. Britta Pelters har utgått från utgick från religionssociologen Vanderpools lista med tio funktioner och sociala processer som karakteriserar en religion och konstaterat att svaret blir ja. ”Genom hälsa har människor kontroll över något, eller de tror att de har det. Hälsa fångar på så vis upp trygghetsbehovet på samma sätt som en gudomlig kraft gör”, menar Britta Pelters. Hon menar att det kring hälsa också finns både tempel (fitness-centret) och prästerskap (hälsobloggare och hälsovetare). Gymmet kan ses som ett ”fitness-tempel” och fungerar som en plats där man prisar sin kropp med träning. På gymmet finns också ritualer, ”allt ifrån träningsscheman som ska följas i detalj till att vissa som tränar alltid köper en viss sorts energidryck innan träningspasset.”

Genom att se de religiösa dimensionerna i träningen och hälsotrender hoppas hon att hälsoämnet kan avdramatiseras och leda till ett mer rationellt och kritiskt förhållningssätt. Hon verkar här antyda att det är något problematiskt i att hälsan görs till religion, kanske för att det kan leda till skuld och skam inför den egna kroppen och även riskera att skuldbelägga de som inte lever så hälsosamt som ”den nya religionen” dikterar.

Även arbetet skulle kunna beskrivas i religiösa termer, åtminstone har Navid Modiri på GP skrivit en underhållande krönika på temat. Texten ska nog inte tas på alltför stort allvar men gör flera roliga poänger:

Svensken tror på Arbetet. När världens mest Gudsfrånvända nation slutar gå i kyrkan vallfärdar vi i stället till arbetsplatsen. Platsen där todo-listor lyfts upp på altare och överpresterarna mässar om lathetens sex ryttare som förebådar domedagen.

Arbetsförmedlingen är biktbåset där du bekänner dina synder. Prisutdelningen för månadens medarbetare fungerar som konfirmation. Pilgrimsfärden blir av när du åker på team-building till Visby och tillsammans med dina kollegor gör rituella cirklar runt karaeokemaskinen för att visa er vördnad. Nattvarden har bytts ut mot After Work där du och de andra överarbetarna plundrar buffén i hopp om frälsning.
Du skall icke gå på bidrag! Du skall betala skatt!
När främlingarna står vid den svenska gränsen och bankar för att släppas in så är villkoret enkelt: Att de jobbar hårt. Att de lär sig det heliga språket. Och det heliga språket är inte svenska. Det är arbetsmoraliska med en duktighetsdialekt.

Utan att fastna i den olösbara frågan – skulle detta kunna ”verkligen” räknas som religion eller inte, så är poängen att dagens sekulära svenskar även utan den formella religionen fortfarande söker efter något ”heligt”, något att ge tillvaron en större mening och betydelse, samt sätt att ritualisera denna mening. Och poängen med detta skulle kunna vara att något slags behov efter mening, riter och auktoriteter kvarstår oavsett om en vänder sig till den traditionella religionen eller ej. Det kan också vara så att jag fullständigt blandar ihop päron och äpplen. Famlar i mörkret, eller likt en konspirationsteoretiker bara letar efter det som bekräftar min tes. Vad tycker du?

 

yoga-dancer-sky-blue-60697Träningsnarkomaner och arbetsnarkomaner. I dagens Sverige är båda sorterna vanliga. När arbetet eller träningen blir en så central del av livet, när det ger oss den där känslan av mening – har det då blivit religion? Definitivt, svarar vissa.

Men först. Sverige är ett av världens mest sekulära länder. Åtminstone är det bara var femte svensk som säger sig tro på Gud. Och även om över sex miljoner svenskar är medlemmar i Svenska kyrkan så är det kanske bara en bråkdel av dessa som skulle kalla sig kristna. Organiserad religion, fasta ramar, riter, auktoriteter och dogmer – nej tack skulle många svara.

Det är därför lätt att tänka att religionen är något en har lämnat bakom sig. Och på vissa sätt kanske det är sant. Men flera har också påpekat hur vissa fenomen i det moderna samhället bär likheter med religion, åtminstone när det kommer till den funktion de verkar fylla. På Forskning.se presenteras ett forskningsprojekt av Britta Pelters, universitetslektor i hälsopedagogik. Hon tyckte sig se hur hälsotrender ibland beskrivs i närmast religiösa termer. Hon nämner bland annat en DN-artikel med citat som ”I strävan efter den perfekta kroppen är två dagars självsvält den nya frälsningen.” Kan hälsa vara en form av religion? Som vanligt kommer det helt till hur en definierar religion. Britta Pelters har utgått från utgick från religionssociologen Vanderpools lista med tio funktioner och sociala processer som karakteriserar en religion och konstaterat att svaret blir ja. ”Genom hälsa har människor kontroll över något, eller de tror att de har det. Hälsa fångar på så vis upp trygghetsbehovet på samma sätt som en gudomlig kraft gör”, menar Britta Pelters. Hon menar att det kring hälsa också finns både tempel (fitness-centret) och prästerskap (hälsobloggare och hälsovetare). Gymmet kan ses som ett ”fitness-tempel” och fungerar som en plats där man prisar sin kropp med träning. På gymmet finns också ritualer, ”allt ifrån träningsscheman som ska följas i detalj till att vissa som tränar alltid köper en viss sorts energidryck innan träningspasset.”

Genom att se de religiösa dimensionerna i träningen och hälsotrender hoppas hon att hälsoämnet kan avdramatiseras och leda till ett mer rationellt och kritiskt förhållningssätt. Hon verkar här antyda att det är något problematiskt i att hälsan görs till religion, kanske för att det kan leda till skuld och skam inför den egna kroppen och även riskera att skuldbelägga de som inte lever så hälsosamt som ”den nya religionen” dikterar.

Även arbetet skulle kunna beskrivas i religiösa termer, åtminstone har Navid Modiri på GP skrivit en underhållande krönika på temat. Texten ska nog inte tas på alltför stort allvar men gör flera roliga poänger:

Svensken tror på Arbetet. När världens mest Gudsfrånvända nation slutar gå i kyrkan vallfärdar vi i stället till arbetsplatsen. Platsen där todo-listor lyfts upp på altare och överpresterarna mässar om lathetens sex ryttare som förebådar domedagen.

Arbetsförmedlingen är biktbåset där du bekänner dina synder. Prisutdelningen för månadens medarbetare fungerar som konfirmation. Pilgrimsfärden blir av när du åker på team-building till Visby och tillsammans med dina kollegor gör rituella cirklar runt karaeokemaskinen för att visa er vördnad. Nattvarden har bytts ut mot After Work där du och de andra överarbetarna plundrar buffén i hopp om frälsning.
Du skall icke gå på bidrag! Du skall betala skatt!
När främlingarna står vid den svenska gränsen och bankar för att släppas in så är villkoret enkelt: Att de jobbar hårt. Att de lär sig det heliga språket. Och det heliga språket är inte svenska. Det är arbetsmoraliska med en duktighetsdialekt.

Utan att fastna i den olösbara frågan – skulle detta kunna ”verkligen” räknas som religion eller inte, så är poängen att dagens sekulära svenskar även utan den formella religionen fortfarande söker efter något ”heligt”, något att ge tillvaron en större mening och betydelse, samt sätt att ritualisera denna mening. Och poängen med detta skulle kunna vara att något slags behov efter mening, riter och auktoriteter kvarstår oavsett om en vänder sig till den traditionella religionen eller ej. Det kan också vara så att jag fullständigt blandar ihop päron och äpplen. Famlar i mörkret, eller likt en konspirationsteoretiker bara letar efter det som bekräftar min tes. Vad tycker du?

 

Blogg

Intervju med hinduiskt par i Falkenberg

Hur funkar det att konvertera till hinduismen? Går det att kombinera svenska högtidstraditioner med hinduiska? Vad har religionen för betydelse i det dagliga livet? Går det att upprätthålla en tro utan stödet av en församling?

12835036_1024201974313898_1673590116_n
Husaltare med Kali i centrum

Det var några av frågorna som Tove Näckdal berörde under dagens intervju för Multireligiösa almanackan 2017. I en villa vid havet utanför Falkenberg träffade vi paret Christopher och Ranjita tillsammans med deras femåriga dotter. Det blev ett spännande och innerligt samtal om synen på Gud, högtider, hinduisk identitet och att anpassa sina traditioner till ett nytt sammanhang. Båda har gjort resor i både bokstavlig och bildlig mening. Ranjita har gjort den långa resan från Mairitius till Sverige för kärlekens skull. Christopher har gjort en annan slags resa genom att konvertera till hinduismen och ett nytt sätt att leva.

Under intervjuns gång såg vi hur dimman tätnade utanför fönstret vilket skapade en lite mystisk stämning. För fotografen Anders Nicander blev det ett självklart tillfälle att utnyttja och avslutningsvis gav vi oss ut i det dimhöljda strandlandskapet för att ta intervjubilderna.

12177720_1024201984313897_1747231619_nDen färdiga intervjun kommer du att kunna läsa i Multireligiösa almanackan 2017 som släpps i höst. Den multireligiösa almanackan är också ett magasin med reportage och intervjuer. Varje år intervjuar vi ett antal svenskar om deras tro och traditioner.

Hur funkar det att konvertera till hinduismen? Går det att kombinera svenska högtidstraditioner med hinduiska? Vad har religionen för betydelse i det dagliga livet? Går det att upprätthålla en tro utan stödet av en församling?

12835036_1024201974313898_1673590116_n
Husaltare med Kali i centrum

Det var några av frågorna som Tove Näckdal berörde under dagens intervju för Multireligiösa almanackan 2017. I en villa vid havet utanför Falkenberg träffade vi paret Christopher och Ranjita tillsammans med deras femåriga dotter. Det blev ett spännande och innerligt samtal om synen på Gud, högtider, hinduisk identitet och att anpassa sina traditioner till ett nytt sammanhang. Båda har gjort resor i både bokstavlig och bildlig mening. Ranjita har gjort den långa resan från Mairitius till Sverige för kärlekens skull. Christopher har gjort en annan slags resa genom att konvertera till hinduismen och ett nytt sätt att leva.

Under intervjuns gång såg vi hur dimman tätnade utanför fönstret vilket skapade en lite mystisk stämning. För fotografen Anders Nicander blev det ett självklart tillfälle att utnyttja och avslutningsvis gav vi oss ut i det dimhöljda strandlandskapet för att ta intervjubilderna.

12177720_1024201984313897_1747231619_nDen färdiga intervjun kommer du att kunna läsa i Multireligiösa almanackan 2017 som släpps i höst. Den multireligiösa almanackan är också ett magasin med reportage och intervjuer. Varje år intervjuar vi ett antal svenskar om deras tro och traditioner.

Hur funkar det att konvertera till hinduismen? Går det att kombinera svenska högtidstraditioner med hinduiska? Vad har religionen för betydelse i det dagliga livet? Går det att upprätthålla en tro utan stödet av en församling?

12835036_1024201974313898_1673590116_n
Husaltare med Kali i centrum

Det var några av frågorna som Tove Näckdal berörde under dagens intervju för Multireligiösa almanackan 2017. I en villa vid havet utanför Falkenberg träffade vi paret Christopher och Ranjita tillsammans med deras femåriga dotter. Det blev ett spännande och innerligt samtal om synen på Gud, högtider, hinduisk identitet och att anpassa sina traditioner till ett nytt sammanhang. Båda har gjort resor i både bokstavlig och bildlig mening. Ranjita har gjort den långa resan från Mairitius till Sverige för kärlekens skull. Christopher har gjort en annan slags resa genom att konvertera till hinduismen och ett nytt sätt att leva.

Under intervjuns gång såg vi hur dimman tätnade utanför fönstret vilket skapade en lite mystisk stämning. För fotografen Anders Nicander blev det ett självklart tillfälle att utnyttja och avslutningsvis gav vi oss ut i det dimhöljda strandlandskapet för att ta intervjubilderna.

12177720_1024201984313897_1747231619_nDen färdiga intervjun kommer du att kunna läsa i Multireligiösa almanackan 2017 som släpps i höst. Den multireligiösa almanackan är också ett magasin med reportage och intervjuer. Varje år intervjuar vi ett antal svenskar om deras tro och traditioner.

Blogg

Måndagsfunderingen: kan Star Wars vara heligt?

Star Wars: The Force Awakens
Star Wars: The Force Awakens

Igår var jag och såg Star Wars: The Force Awakens. För andra gången. Och jag tvingas inse att detta är något mer än bara en film för mig. Då skulle jag ändå inte beteckna mig själv som Star Wars-nörd. Så bra koll har jag ärligt talat inte på den där galaxen lång, långt borta. Men det är något som filmen har fångat som berör mig så djupt och innerligt att det bästa ordet för att beskriva vad jag känner nog är ”helighet”. Är det möjligt att uppleva helighet utanför kyrkor och tempel, böner, riter och religion? Jag tror det.

Känslan av helighet är intimt förknippad med känslan av vördnad eller meningsfullhet. Den kan också beskrivas som att stå i kontakt med ”något annat”, något som känns mer verkligt eller mer äkta än den grå vardagens tristess och meningslöshet. Med den definitionen kan en fotbollsmatch vara helig. Eller en naturupplevelse. Eller att gå på bio.

Jag undrar om det också är så att vissa symboler, myter och idéer är särskilt gynnsamma för att framkalla just känslan av helighet. Det är väl ingen nyhet att Star Wars-universumet är proppfullt av existentiella och religiösa teman, som uppenbarligen resonerar med fler än mig. Filmens idéer om kampen mellan ljus och mörker, och en mystisk kraft som genomströmmar och håller samman allt, känns igen från många andra håll. Kanske är det delvis därför något alltid känts så märkligt bekant med Star Wars, som att komma hem igen efter en lång resa eller att återse en gammal kär vän.

Skulle Star Wars rentav kunna bli en religion? Den frågan är lätt att besvara för det har redan hänt. Jediism är samlingsnamnet på flera nya religiösa rörelser som baserar sig på mytologin och filosofin i Star Wars och den nya Star Wars-filmen har gett ett extra uppsving (The Guardian). Men jag själv nöjer mig nog ett tag till med mina heliga stunder i biosalongen eller i TV-soffan.

Star Wars: The Force Awakens
Star Wars: The Force Awakens

Igår var jag och såg Star Wars: The Force Awakens. För andra gången. Och jag tvingas inse att detta är något mer än bara en film för mig. Då skulle jag ändå inte beteckna mig själv som Star Wars-nörd. Så bra koll har jag ärligt talat inte på den där galaxen lång, långt borta. Men det är något som filmen har fångat som berör mig så djupt och innerligt att det bästa ordet för att beskriva vad jag känner nog är ”helighet”. Är det möjligt att uppleva helighet utanför kyrkor och tempel, böner, riter och religion? Jag tror det.

Känslan av helighet är intimt förknippad med känslan av vördnad eller meningsfullhet. Den kan också beskrivas som att stå i kontakt med ”något annat”, något som känns mer verkligt eller mer äkta än den grå vardagens tristess och meningslöshet. Med den definitionen kan en fotbollsmatch vara helig. Eller en naturupplevelse. Eller att gå på bio.

Jag undrar om det också är så att vissa symboler, myter och idéer är särskilt gynnsamma för att framkalla just känslan av helighet. Det är väl ingen nyhet att Star Wars-universumet är proppfullt av existentiella och religiösa teman, som uppenbarligen resonerar med fler än mig. Filmens idéer om kampen mellan ljus och mörker, och en mystisk kraft som genomströmmar och håller samman allt, känns igen från många andra håll. Kanske är det delvis därför något alltid känts så märkligt bekant med Star Wars, som att komma hem igen efter en lång resa eller att återse en gammal kär vän.

Skulle Star Wars rentav kunna bli en religion? Den frågan är lätt att besvara för det har redan hänt. Jediism är samlingsnamnet på flera nya religiösa rörelser som baserar sig på mytologin och filosofin i Star Wars och den nya Star Wars-filmen har gett ett extra uppsving (The Guardian). Men jag själv nöjer mig nog ett tag till med mina heliga stunder i biosalongen eller i TV-soffan.

Star Wars: The Force Awakens
Star Wars: The Force Awakens

Igår var jag och såg Star Wars: The Force Awakens. För andra gången. Och jag tvingas inse att detta är något mer än bara en film för mig. Då skulle jag ändå inte beteckna mig själv som Star Wars-nörd. Så bra koll har jag ärligt talat inte på den där galaxen lång, långt borta. Men det är något som filmen har fångat som berör mig så djupt och innerligt att det bästa ordet för att beskriva vad jag känner nog är ”helighet”. Är det möjligt att uppleva helighet utanför kyrkor och tempel, böner, riter och religion? Jag tror det.

Känslan av helighet är intimt förknippad med känslan av vördnad eller meningsfullhet. Den kan också beskrivas som att stå i kontakt med ”något annat”, något som känns mer verkligt eller mer äkta än den grå vardagens tristess och meningslöshet. Med den definitionen kan en fotbollsmatch vara helig. Eller en naturupplevelse. Eller att gå på bio.

Jag undrar om det också är så att vissa symboler, myter och idéer är särskilt gynnsamma för att framkalla just känslan av helighet. Det är väl ingen nyhet att Star Wars-universumet är proppfullt av existentiella och religiösa teman, som uppenbarligen resonerar med fler än mig. Filmens idéer om kampen mellan ljus och mörker, och en mystisk kraft som genomströmmar och håller samman allt, känns igen från många andra håll. Kanske är det delvis därför något alltid känts så märkligt bekant med Star Wars, som att komma hem igen efter en lång resa eller att återse en gammal kär vän.

Skulle Star Wars rentav kunna bli en religion? Den frågan är lätt att besvara för det har redan hänt. Jediism är samlingsnamnet på flera nya religiösa rörelser som baserar sig på mytologin och filosofin i Star Wars och den nya Star Wars-filmen har gett ett extra uppsving (The Guardian). Men jag själv nöjer mig nog ett tag till med mina heliga stunder i biosalongen eller i TV-soffan.

Blogg

Trendigt med det övernaturliga

I DN kan vi läsa om hur alltfler svenskar fascineras av och dras till det övernaturliga eller paranormala, vilket nog många av oss redan märkt. Artikeln beskriver hur inrednings- och modebranschen i vår inkorporerat inslag från den nyandliga världen. Drömfångare skymtar i inredningstidningar och modeprogrammet ”Stil” i P1 hade ett inslag om aurafotografering. Enligt en studie gjord av Föreningen Vetenskap och Folkbildning tror 37 % av svenskarna på ”det övernaturliga”, vilket kanske också avspeglas i TV-tablån, med kvasidokumentära program om hemsökta hus och medium som löser mordgåtor. Andra ord som används för att ringa in dessa fenomen är nyandlighet eller new age

Alltfler är idag troende på sitt eget sätt.

Det intressanta i sammanhanget är att Sverige samtidigt brukar beskrivas som ett av de mest sekulära länderna i världen, där få svenskar kallar sig själva för religiösa. David Thurfjell beskriver i boken ”Det Gudlösa Folket” hur religion istället kommit att förknippas med något pinsamt och förlegat, som mest har med ”de andra” att göra och väldigt lite med en själv. Men samma person som skyr allt var religion heter kan alltså tro på saker som själavandring, spöken och healing. Det verkar alltså, menar vissa, som att behovet av en ”tro” finns kvar, även om få väljer att klä den i religiösa termer.

Som tur är får även en religionsprofessor komma till tals i DN-artikeln. Professor Ann-Christine Hornborg klassar nyandligheten i all sin brokighet som en form av religion med individcentrerade riter som speglar samhällets värderingar. Hon pekar på hur nyandlighet passar vårt nyliberala, sekulariserade och individanpassande samhälle, där religiösa idéer och praktiker kommersialiserats och marknadsanpassats för att passa i tiden. Med andra ord är det kanske mest beteckningen och paketeringen som skiljer religionen och nyandligheten åt.

I DN kan vi läsa om hur alltfler svenskar fascineras av och dras till det övernaturliga eller paranormala, vilket nog många av oss redan märkt. Artikeln beskriver hur inrednings- och modebranschen i vår inkorporerat inslag från den nyandliga världen. Drömfångare skymtar i inredningstidningar och modeprogrammet ”Stil” i P1 hade ett inslag om aurafotografering. Enligt en studie gjord av Föreningen Vetenskap och Folkbildning tror 37 % av svenskarna på ”det övernaturliga”, vilket kanske också avspeglas i TV-tablån, med kvasidokumentära program om hemsökta hus och medium som löser mordgåtor. Andra ord som används för att ringa in dessa fenomen är nyandlighet eller new age

Alltfler är idag troende på sitt eget sätt.

Det intressanta i sammanhanget är att Sverige samtidigt brukar beskrivas som ett av de mest sekulära länderna i världen, där få svenskar kallar sig själva för religiösa. David Thurfjell beskriver i boken ”Det Gudlösa Folket” hur religion istället kommit att förknippas med något pinsamt och förlegat, som mest har med ”de andra” att göra och väldigt lite med en själv. Men samma person som skyr allt var religion heter kan alltså tro på saker som själavandring, spöken och healing. Det verkar alltså, menar vissa, som att behovet av en ”tro” finns kvar, även om få väljer att klä den i religiösa termer.

Som tur är får även en religionsprofessor komma till tals i DN-artikeln. Professor Ann-Christine Hornborg klassar nyandligheten i all sin brokighet som en form av religion med individcentrerade riter som speglar samhällets värderingar. Hon pekar på hur nyandlighet passar vårt nyliberala, sekulariserade och individanpassande samhälle, där religiösa idéer och praktiker kommersialiserats och marknadsanpassats för att passa i tiden. Med andra ord är det kanske mest beteckningen och paketeringen som skiljer religionen och nyandligheten åt.

I DN kan vi läsa om hur alltfler svenskar fascineras av och dras till det övernaturliga eller paranormala, vilket nog många av oss redan märkt. Artikeln beskriver hur inrednings- och modebranschen i vår inkorporerat inslag från den nyandliga världen. Drömfångare skymtar i inredningstidningar och modeprogrammet ”Stil” i P1 hade ett inslag om aurafotografering. Enligt en studie gjord av Föreningen Vetenskap och Folkbildning tror 37 % av svenskarna på ”det övernaturliga”, vilket kanske också avspeglas i TV-tablån, med kvasidokumentära program om hemsökta hus och medium som löser mordgåtor. Andra ord som används för att ringa in dessa fenomen är nyandlighet eller new age

Alltfler är idag troende på sitt eget sätt.

Det intressanta i sammanhanget är att Sverige samtidigt brukar beskrivas som ett av de mest sekulära länderna i världen, där få svenskar kallar sig själva för religiösa. David Thurfjell beskriver i boken ”Det Gudlösa Folket” hur religion istället kommit att förknippas med något pinsamt och förlegat, som mest har med ”de andra” att göra och väldigt lite med en själv. Men samma person som skyr allt var religion heter kan alltså tro på saker som själavandring, spöken och healing. Det verkar alltså, menar vissa, som att behovet av en ”tro” finns kvar, även om få väljer att klä den i religiösa termer.

Som tur är får även en religionsprofessor komma till tals i DN-artikeln. Professor Ann-Christine Hornborg klassar nyandligheten i all sin brokighet som en form av religion med individcentrerade riter som speglar samhällets värderingar. Hon pekar på hur nyandlighet passar vårt nyliberala, sekulariserade och individanpassande samhälle, där religiösa idéer och praktiker kommersialiserats och marknadsanpassats för att passa i tiden. Med andra ord är det kanske mest beteckningen och paketeringen som skiljer religionen och nyandligheten åt.