Blogg

Koranbränningen och den heliga yttrandefriheten

Yttrandefriheten kan ses som närmast en helig princip i det sekulära och liberala samhället. Men vad händer när yttrandefriheten används för att håna och kränka religiösa minoriteter och bränna heliga böcker? När blir något egentligen hets mot folkgrupp?

Koranen är islams heliga skrift. Muslimer behandlar den med stor vördnad och respekt då den anses vara Guds ord och budskap till mänskligheten.

Vid det här laget har nog de flesta hört om den danska politikern Rasmus Paludan från det högerextrema partiet Stram Kurs och hans planer på att bränna Koranen utanför en moské i Rosengård. Paludan har gjort sig känd för en rad islamfientliga manifestationer i Danmark , där han bland annat sparkat på Koranen och bränt Koranen inlindad i bacon. Den högerextrema gatukonstnären Dan Park, som bland annat blivit fälld för hets mot folkgrupp, ska ha bjudit in Paludan för en liknande manifestation här i Sverige, i syfte att provocera fram våld från muslimer och därigenom visa ”islams sanna ansikte”. Polisen gav dock aldrig tillstånd för manifestationen, med hänsyn till säkerheten för både arrangör, deltagare och medborgare.

Rasmus Paludan stoppades till och med vid gränsen och fick ett tvåårigt inreseförbud till Sverige, men andra personer från Stram Kurs var på plats på stortorget i Malmö. Där sparkade man bland annat på en Koran och lite senare brändes Koranen i en annan stadsdel i Malmö.

Flera imamer försökte länge mana till lugn men demonstrationerna urartade under kvällen. Följden blev ett våldsamt upplopp med bilbränder och föremål som kastades mot polisen, precis den reaktion som Rasmus Paludan och Dan Park varit ute efter. Under det våldsamma upploppet började dessutom demonstranter att ropa slagord mot judar: ”Judar kom ihåg Khaybar, Mohammads armé återvänder”, där Khaybar syftar på ett historiskt slag där Muhammed och de första muslimerna besegrade en judisk stam i staden Khaybar. Även denna händelse är nu polisanmäld.

För det första kan det vara värt att fundera på varför brännandet av en helig skrift kan leda till så starka känslor och reaktioner. För den som själv inte är religiöst lagd kan det vara svårt att förstå själva konceptet med att hålla något för heligt. Men som bland annat Joel Halldorf visar i sin nya bok Gud: Jakten finns det gott om saker som kan anses som heliga även av sekulära människor, även om själva ordet heligt kanske inte används. I ett spännande samtal med Christer Sturmark lyfter Joel Halldorf frågan vad som skulle motsvara en helig skrift för sekulära människor och menar att deklarationen om de mänskliga rättigheterna för många skulle kunna kvala in som helig. Han nämner bland annat diplomaten och den socialdemokratiska politikern Jan Eliasson som alltid bär deklarationen med sig, som en närmast symbolisk manifestation. Demokrati, mänskliga rättigheter och även yttrandefrihet kan av många ses som nästan heliga principer och många provoceras när dessa ifrågasätts. Hur skulle reaktionerna bli om exempelvis NMR eller religiösa extremister brände deklarationen med de mänskliga rättigheterna utanför riksdagshuset?

Religionsvetaren Jonas Svensson menar i en artikel att vi alla har en benägenhet att tillskriva objekt, personer och idéer helighet och att reagerar känslomässigt negativt på metaforisk eller fysisk ”nedsmutsning” av det heliga. Han lyfter fram det provokativa råpunkbandet Massgrav som lekte med tanken på att trycka upp T-shirtar med en bild på Astrid Lindgren och texten ”Astrid Lindgren Jävla hora”. Vi kan lätt föreställa oss reaktionerna om någon skulle gå omkring iklädd en sådan, kanske i Vimmerby?

Men om någon brände Bibeln, skulle det verkligen leda till våldsamma upplopp, undrar vissa? Är kanske islam en mer våldsbenägen och lättkränkt religion trots allt? Här behöver vi kanske göra vad Joel Halldorf kallar en maktanalys. Det blir förstås skillnad om en minoritetsgrupp i samhället utsätts, särskilt en grupp som sedan länge upplever sig som diskriminerad och utsatt för fördomar och hat, .

Jag tror nog att de flesta ser det som totalt respektlöst och moraliskt förkastligt att bränna en helig bok, men det behöver ju inte betyda att man vill förbjuda det i lag. Det verkar problematiskt att börja göra undantag för vissa grupper eller religioner eller tillskriva särskilda rättigheter för grupper bara baserade på deras position i samhället. Visst bör väl religionsfrihet och yttrandefrihet vara generella principer som gäller alla lika?

Det kan också verka märkligt att i varje enskilt fall ta hänsyn till eventuella negativa följder, exempelvis av att driva med eller håna en religion och dess yttringar. För även om konsekvenserna inte alltid blir positiva kan ju ju yttrandefriheten ses som värdefull i sig själv. Hur hade samhället sett ut om kristendomen aldrig hade fått utsättas för satir eller kritik? Alla inskränkningar leder också till en gränsdragningsproblematik. Det finns här en risk att det hela blir ”ett sluttande block” där till slut även helt legitim religionskritik får stryka på foten. Och vi kan nog alla hålla med om att religiösa idéer och yttringar behöver få kritiseras och till och med drivas med, precis som vi kan använda kritik, satir, provokation och humor för att kritisera politiska ideologer.

Men sedan finns det ju i Sverige redan vissa inskränkningar och begränsningar av yttrandefriheten, inskränkningar som verkar fullt rimliga. Enligt lagen om hets mot folkgrupp får faktiskt inte vad som helst sägas om en annan grupp. ”Islam är ingen folkgrupp” hör vi ibland när lagen kommer på tal, men vad jag kan utläsa är det en skillnad på att håna eller kritisera en religion och att uttrycka hat eller hot mot de människor som tillhör en viss religion.

Enligt 16 kap 8 § brottsbalken, är hets mot folkgrupp att ”uppsåtligen, i uttalande eller i annat meddelande som sprids, hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck.”

Nu är jag inte jurist, men med min begränsade kunskap, verkar det inte uteslutet att en offentlig koranbränning skulle kunna falla under hets mot folkgrupp, om syftet verkar vara just att hysa missaktning mot muslimer som grupp. Johan Nordqvist på organisationen Juridikfronten, som jobbar mot högerextrem brottslighet, menar dock att koranbränningen i sig självt inte utgör ett brott utan att man måste titta på vad som sades under själva aktionen. Förhoppningsvis får vi snart reda på om just denna koranbränning kan räknas som hets mot folkgrupp.

Yttrandefriheten kan ses som närmast en helig princip i det sekulära och liberala samhället. Men vad händer när yttrandefriheten används för att håna och kränka religiösa minoriteter och bränna heliga böcker? När blir något egentligen hets mot folkgrupp?

Koranen är islams heliga skrift. Muslimer behandlar den med stor vördnad och respekt då den anses vara Guds ord och budskap till mänskligheten.

Vid det här laget har nog de flesta hört om den danska politikern Rasmus Paludan från det högerextrema partiet Stram Kurs och hans planer på att bränna Koranen utanför en moské i Rosengård. Paludan har gjort sig känd för en rad islamfientliga manifestationer i Danmark , där han bland annat sparkat på Koranen och bränt Koranen inlindad i bacon. Den högerextrema gatukonstnären Dan Park, som bland annat blivit fälld för hets mot folkgrupp, ska ha bjudit in Paludan för en liknande manifestation här i Sverige, i syfte att provocera fram våld från muslimer och därigenom visa ”islams sanna ansikte”. Polisen gav dock aldrig tillstånd för manifestationen, med hänsyn till säkerheten för både arrangör, deltagare och medborgare.

Rasmus Paludan stoppades till och med vid gränsen och fick ett tvåårigt inreseförbud till Sverige, men andra personer från Stram Kurs var på plats på stortorget i Malmö. Där sparkade man bland annat på en Koran och lite senare brändes Koranen i en annan stadsdel i Malmö.

Flera imamer försökte länge mana till lugn men demonstrationerna urartade under kvällen. Följden blev ett våldsamt upplopp med bilbränder och föremål som kastades mot polisen, precis den reaktion som Rasmus Paludan och Dan Park varit ute efter. Under det våldsamma upploppet började dessutom demonstranter att ropa slagord mot judar: ”Judar kom ihåg Khaybar, Mohammads armé återvänder”, där Khaybar syftar på ett historiskt slag där Muhammed och de första muslimerna besegrade en judisk stam i staden Khaybar. Även denna händelse är nu polisanmäld.

För det första kan det vara värt att fundera på varför brännandet av en helig skrift kan leda till så starka känslor och reaktioner. För den som själv inte är religiöst lagd kan det vara svårt att förstå själva konceptet med att hålla något för heligt. Men som bland annat Joel Halldorf visar i sin nya bok Gud: Jakten finns det gott om saker som kan anses som heliga även av sekulära människor, även om själva ordet heligt kanske inte används. I ett spännande samtal med Christer Sturmark lyfter Joel Halldorf frågan vad som skulle motsvara en helig skrift för sekulära människor och menar att deklarationen om de mänskliga rättigheterna för många skulle kunna kvala in som helig. Han nämner bland annat diplomaten och den socialdemokratiska politikern Jan Eliasson som alltid bär deklarationen med sig, som en närmast symbolisk manifestation. Demokrati, mänskliga rättigheter och även yttrandefrihet kan av många ses som nästan heliga principer och många provoceras när dessa ifrågasätts. Hur skulle reaktionerna bli om exempelvis NMR eller religiösa extremister brände deklarationen med de mänskliga rättigheterna utanför riksdagshuset?

Religionsvetaren Jonas Svensson menar i en artikel att vi alla har en benägenhet att tillskriva objekt, personer och idéer helighet och att reagerar känslomässigt negativt på metaforisk eller fysisk ”nedsmutsning” av det heliga. Han lyfter fram det provokativa råpunkbandet Massgrav som lekte med tanken på att trycka upp T-shirtar med en bild på Astrid Lindgren och texten ”Astrid Lindgren Jävla hora”. Vi kan lätt föreställa oss reaktionerna om någon skulle gå omkring iklädd en sådan, kanske i Vimmerby?

Men om någon brände Bibeln, skulle det verkligen leda till våldsamma upplopp, undrar vissa? Är kanske islam en mer våldsbenägen och lättkränkt religion trots allt? Här behöver vi kanske göra vad Joel Halldorf kallar en maktanalys. Det blir förstås skillnad om en minoritetsgrupp i samhället utsätts, särskilt en grupp som sedan länge upplever sig som diskriminerad och utsatt för fördomar och hat, .

Jag tror nog att de flesta ser det som totalt respektlöst och moraliskt förkastligt att bränna en helig bok, men det behöver ju inte betyda att man vill förbjuda det i lag. Det verkar problematiskt att börja göra undantag för vissa grupper eller religioner eller tillskriva särskilda rättigheter för grupper bara baserade på deras position i samhället. Visst bör väl religionsfrihet och yttrandefrihet vara generella principer som gäller alla lika?

Det kan också verka märkligt att i varje enskilt fall ta hänsyn till eventuella negativa följder, exempelvis av att driva med eller håna en religion och dess yttringar. För även om konsekvenserna inte alltid blir positiva kan ju ju yttrandefriheten ses som värdefull i sig själv. Hur hade samhället sett ut om kristendomen aldrig hade fått utsättas för satir eller kritik? Alla inskränkningar leder också till en gränsdragningsproblematik. Det finns här en risk att det hela blir ”ett sluttande block” där till slut även helt legitim religionskritik får stryka på foten. Och vi kan nog alla hålla med om att religiösa idéer och yttringar behöver få kritiseras och till och med drivas med, precis som vi kan använda kritik, satir, provokation och humor för att kritisera politiska ideologer.

Men sedan finns det ju i Sverige redan vissa inskränkningar och begränsningar av yttrandefriheten, inskränkningar som verkar fullt rimliga. Enligt lagen om hets mot folkgrupp får faktiskt inte vad som helst sägas om en annan grupp. ”Islam är ingen folkgrupp” hör vi ibland när lagen kommer på tal, men vad jag kan utläsa är det en skillnad på att håna eller kritisera en religion och att uttrycka hat eller hot mot de människor som tillhör en viss religion.

Enligt 16 kap 8 § brottsbalken, är hets mot folkgrupp att ”uppsåtligen, i uttalande eller i annat meddelande som sprids, hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck.”

Nu är jag inte jurist, men med min begränsade kunskap, verkar det inte uteslutet att en offentlig koranbränning skulle kunna falla under hets mot folkgrupp, om syftet verkar vara just att hysa missaktning mot muslimer som grupp. Johan Nordqvist på organisationen Juridikfronten, som jobbar mot högerextrem brottslighet, menar dock att koranbränningen i sig självt inte utgör ett brott utan att man måste titta på vad som sades under själva aktionen. Förhoppningsvis får vi snart reda på om just denna koranbränning kan räknas som hets mot folkgrupp.

Yttrandefriheten kan ses som närmast en helig princip i det sekulära och liberala samhället. Men vad händer när yttrandefriheten används för att håna och kränka religiösa minoriteter och bränna heliga böcker? När blir något egentligen hets mot folkgrupp?

Koranen är islams heliga skrift. Muslimer behandlar den med stor vördnad och respekt då den anses vara Guds ord och budskap till mänskligheten.

Vid det här laget har nog de flesta hört om den danska politikern Rasmus Paludan från det högerextrema partiet Stram Kurs och hans planer på att bränna Koranen utanför en moské i Rosengård. Paludan har gjort sig känd för en rad islamfientliga manifestationer i Danmark , där han bland annat sparkat på Koranen och bränt Koranen inlindad i bacon. Den högerextrema gatukonstnären Dan Park, som bland annat blivit fälld för hets mot folkgrupp, ska ha bjudit in Paludan för en liknande manifestation här i Sverige, i syfte att provocera fram våld från muslimer och därigenom visa ”islams sanna ansikte”. Polisen gav dock aldrig tillstånd för manifestationen, med hänsyn till säkerheten för både arrangör, deltagare och medborgare.

Rasmus Paludan stoppades till och med vid gränsen och fick ett tvåårigt inreseförbud till Sverige, men andra personer från Stram Kurs var på plats på stortorget i Malmö. Där sparkade man bland annat på en Koran och lite senare brändes Koranen i en annan stadsdel i Malmö.

Flera imamer försökte länge mana till lugn men demonstrationerna urartade under kvällen. Följden blev ett våldsamt upplopp med bilbränder och föremål som kastades mot polisen, precis den reaktion som Rasmus Paludan och Dan Park varit ute efter. Under det våldsamma upploppet började dessutom demonstranter att ropa slagord mot judar: ”Judar kom ihåg Khaybar, Mohammads armé återvänder”, där Khaybar syftar på ett historiskt slag där Muhammed och de första muslimerna besegrade en judisk stam i staden Khaybar. Även denna händelse är nu polisanmäld.

För det första kan det vara värt att fundera på varför brännandet av en helig skrift kan leda till så starka känslor och reaktioner. För den som själv inte är religiöst lagd kan det vara svårt att förstå själva konceptet med att hålla något för heligt. Men som bland annat Joel Halldorf visar i sin nya bok Gud: Jakten finns det gott om saker som kan anses som heliga även av sekulära människor, även om själva ordet heligt kanske inte används. I ett spännande samtal med Christer Sturmark lyfter Joel Halldorf frågan vad som skulle motsvara en helig skrift för sekulära människor och menar att deklarationen om de mänskliga rättigheterna för många skulle kunna kvala in som helig. Han nämner bland annat diplomaten och den socialdemokratiska politikern Jan Eliasson som alltid bär deklarationen med sig, som en närmast symbolisk manifestation. Demokrati, mänskliga rättigheter och även yttrandefrihet kan av många ses som nästan heliga principer och många provoceras när dessa ifrågasätts. Hur skulle reaktionerna bli om exempelvis NMR eller religiösa extremister brände deklarationen med de mänskliga rättigheterna utanför riksdagshuset?

Religionsvetaren Jonas Svensson menar i en artikel att vi alla har en benägenhet att tillskriva objekt, personer och idéer helighet och att reagerar känslomässigt negativt på metaforisk eller fysisk ”nedsmutsning” av det heliga. Han lyfter fram det provokativa råpunkbandet Massgrav som lekte med tanken på att trycka upp T-shirtar med en bild på Astrid Lindgren och texten ”Astrid Lindgren Jävla hora”. Vi kan lätt föreställa oss reaktionerna om någon skulle gå omkring iklädd en sådan, kanske i Vimmerby?

Men om någon brände Bibeln, skulle det verkligen leda till våldsamma upplopp, undrar vissa? Är kanske islam en mer våldsbenägen och lättkränkt religion trots allt? Här behöver vi kanske göra vad Joel Halldorf kallar en maktanalys. Det blir förstås skillnad om en minoritetsgrupp i samhället utsätts, särskilt en grupp som sedan länge upplever sig som diskriminerad och utsatt för fördomar och hat, .

Jag tror nog att de flesta ser det som totalt respektlöst och moraliskt förkastligt att bränna en helig bok, men det behöver ju inte betyda att man vill förbjuda det i lag. Det verkar problematiskt att börja göra undantag för vissa grupper eller religioner eller tillskriva särskilda rättigheter för grupper bara baserade på deras position i samhället. Visst bör väl religionsfrihet och yttrandefrihet vara generella principer som gäller alla lika?

Det kan också verka märkligt att i varje enskilt fall ta hänsyn till eventuella negativa följder, exempelvis av att driva med eller håna en religion och dess yttringar. För även om konsekvenserna inte alltid blir positiva kan ju ju yttrandefriheten ses som värdefull i sig själv. Hur hade samhället sett ut om kristendomen aldrig hade fått utsättas för satir eller kritik? Alla inskränkningar leder också till en gränsdragningsproblematik. Det finns här en risk att det hela blir ”ett sluttande block” där till slut även helt legitim religionskritik får stryka på foten. Och vi kan nog alla hålla med om att religiösa idéer och yttringar behöver få kritiseras och till och med drivas med, precis som vi kan använda kritik, satir, provokation och humor för att kritisera politiska ideologer.

Men sedan finns det ju i Sverige redan vissa inskränkningar och begränsningar av yttrandefriheten, inskränkningar som verkar fullt rimliga. Enligt lagen om hets mot folkgrupp får faktiskt inte vad som helst sägas om en annan grupp. ”Islam är ingen folkgrupp” hör vi ibland när lagen kommer på tal, men vad jag kan utläsa är det en skillnad på att håna eller kritisera en religion och att uttrycka hat eller hot mot de människor som tillhör en viss religion.

Enligt 16 kap 8 § brottsbalken, är hets mot folkgrupp att ”uppsåtligen, i uttalande eller i annat meddelande som sprids, hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck.”

Nu är jag inte jurist, men med min begränsade kunskap, verkar det inte uteslutet att en offentlig koranbränning skulle kunna falla under hets mot folkgrupp, om syftet verkar vara just att hysa missaktning mot muslimer som grupp. Johan Nordqvist på organisationen Juridikfronten, som jobbar mot högerextrem brottslighet, menar dock att koranbränningen i sig självt inte utgör ett brott utan att man måste titta på vad som sades under själva aktionen. Förhoppningsvis får vi snart reda på om just denna koranbränning kan räknas som hets mot folkgrupp.

Blogg

När hälsa och arbete blir religion

yoga-dancer-sky-blue-60697Träningsnarkomaner och arbetsnarkomaner. I dagens Sverige är båda sorterna vanliga. När arbetet eller träningen blir en så central del av livet, när det ger oss den där känslan av mening – har det då blivit religion? Definitivt, svarar vissa.

Men först. Sverige är ett av världens mest sekulära länder. Åtminstone är det bara var femte svensk som säger sig tro på Gud. Och även om över sex miljoner svenskar är medlemmar i Svenska kyrkan så är det kanske bara en bråkdel av dessa som skulle kalla sig kristna. Organiserad religion, fasta ramar, riter, auktoriteter och dogmer – nej tack skulle många svara.

Det är därför lätt att tänka att religionen är något en har lämnat bakom sig. Och på vissa sätt kanske det är sant. Men flera har också påpekat hur vissa fenomen i det moderna samhället bär likheter med religion, åtminstone när det kommer till den funktion de verkar fylla. På Forskning.se presenteras ett forskningsprojekt av Britta Pelters, universitetslektor i hälsopedagogik. Hon tyckte sig se hur hälsotrender ibland beskrivs i närmast religiösa termer. Hon nämner bland annat en DN-artikel med citat som ”I strävan efter den perfekta kroppen är två dagars självsvält den nya frälsningen.” Kan hälsa vara en form av religion? Som vanligt kommer det helt till hur en definierar religion. Britta Pelters har utgått från utgick från religionssociologen Vanderpools lista med tio funktioner och sociala processer som karakteriserar en religion och konstaterat att svaret blir ja. ”Genom hälsa har människor kontroll över något, eller de tror att de har det. Hälsa fångar på så vis upp trygghetsbehovet på samma sätt som en gudomlig kraft gör”, menar Britta Pelters. Hon menar att det kring hälsa också finns både tempel (fitness-centret) och prästerskap (hälsobloggare och hälsovetare). Gymmet kan ses som ett ”fitness-tempel” och fungerar som en plats där man prisar sin kropp med träning. På gymmet finns också ritualer, ”allt ifrån träningsscheman som ska följas i detalj till att vissa som tränar alltid köper en viss sorts energidryck innan träningspasset.”

Genom att se de religiösa dimensionerna i träningen och hälsotrender hoppas hon att hälsoämnet kan avdramatiseras och leda till ett mer rationellt och kritiskt förhållningssätt. Hon verkar här antyda att det är något problematiskt i att hälsan görs till religion, kanske för att det kan leda till skuld och skam inför den egna kroppen och även riskera att skuldbelägga de som inte lever så hälsosamt som ”den nya religionen” dikterar.

Även arbetet skulle kunna beskrivas i religiösa termer, åtminstone har Navid Modiri på GP skrivit en underhållande krönika på temat. Texten ska nog inte tas på alltför stort allvar men gör flera roliga poänger:

Svensken tror på Arbetet. När världens mest Gudsfrånvända nation slutar gå i kyrkan vallfärdar vi i stället till arbetsplatsen. Platsen där todo-listor lyfts upp på altare och överpresterarna mässar om lathetens sex ryttare som förebådar domedagen.

Arbetsförmedlingen är biktbåset där du bekänner dina synder. Prisutdelningen för månadens medarbetare fungerar som konfirmation. Pilgrimsfärden blir av när du åker på team-building till Visby och tillsammans med dina kollegor gör rituella cirklar runt karaeokemaskinen för att visa er vördnad. Nattvarden har bytts ut mot After Work där du och de andra överarbetarna plundrar buffén i hopp om frälsning.
Du skall icke gå på bidrag! Du skall betala skatt!
När främlingarna står vid den svenska gränsen och bankar för att släppas in så är villkoret enkelt: Att de jobbar hårt. Att de lär sig det heliga språket. Och det heliga språket är inte svenska. Det är arbetsmoraliska med en duktighetsdialekt.

Utan att fastna i den olösbara frågan – skulle detta kunna ”verkligen” räknas som religion eller inte, så är poängen att dagens sekulära svenskar även utan den formella religionen fortfarande söker efter något ”heligt”, något att ge tillvaron en större mening och betydelse, samt sätt att ritualisera denna mening. Och poängen med detta skulle kunna vara att något slags behov efter mening, riter och auktoriteter kvarstår oavsett om en vänder sig till den traditionella religionen eller ej. Det kan också vara så att jag fullständigt blandar ihop päron och äpplen. Famlar i mörkret, eller likt en konspirationsteoretiker bara letar efter det som bekräftar min tes. Vad tycker du?

 

yoga-dancer-sky-blue-60697Träningsnarkomaner och arbetsnarkomaner. I dagens Sverige är båda sorterna vanliga. När arbetet eller träningen blir en så central del av livet, när det ger oss den där känslan av mening – har det då blivit religion? Definitivt, svarar vissa.

Men först. Sverige är ett av världens mest sekulära länder. Åtminstone är det bara var femte svensk som säger sig tro på Gud. Och även om över sex miljoner svenskar är medlemmar i Svenska kyrkan så är det kanske bara en bråkdel av dessa som skulle kalla sig kristna. Organiserad religion, fasta ramar, riter, auktoriteter och dogmer – nej tack skulle många svara.

Det är därför lätt att tänka att religionen är något en har lämnat bakom sig. Och på vissa sätt kanske det är sant. Men flera har också påpekat hur vissa fenomen i det moderna samhället bär likheter med religion, åtminstone när det kommer till den funktion de verkar fylla. På Forskning.se presenteras ett forskningsprojekt av Britta Pelters, universitetslektor i hälsopedagogik. Hon tyckte sig se hur hälsotrender ibland beskrivs i närmast religiösa termer. Hon nämner bland annat en DN-artikel med citat som ”I strävan efter den perfekta kroppen är två dagars självsvält den nya frälsningen.” Kan hälsa vara en form av religion? Som vanligt kommer det helt till hur en definierar religion. Britta Pelters har utgått från utgick från religionssociologen Vanderpools lista med tio funktioner och sociala processer som karakteriserar en religion och konstaterat att svaret blir ja. ”Genom hälsa har människor kontroll över något, eller de tror att de har det. Hälsa fångar på så vis upp trygghetsbehovet på samma sätt som en gudomlig kraft gör”, menar Britta Pelters. Hon menar att det kring hälsa också finns både tempel (fitness-centret) och prästerskap (hälsobloggare och hälsovetare). Gymmet kan ses som ett ”fitness-tempel” och fungerar som en plats där man prisar sin kropp med träning. På gymmet finns också ritualer, ”allt ifrån träningsscheman som ska följas i detalj till att vissa som tränar alltid köper en viss sorts energidryck innan träningspasset.”

Genom att se de religiösa dimensionerna i träningen och hälsotrender hoppas hon att hälsoämnet kan avdramatiseras och leda till ett mer rationellt och kritiskt förhållningssätt. Hon verkar här antyda att det är något problematiskt i att hälsan görs till religion, kanske för att det kan leda till skuld och skam inför den egna kroppen och även riskera att skuldbelägga de som inte lever så hälsosamt som ”den nya religionen” dikterar.

Även arbetet skulle kunna beskrivas i religiösa termer, åtminstone har Navid Modiri på GP skrivit en underhållande krönika på temat. Texten ska nog inte tas på alltför stort allvar men gör flera roliga poänger:

Svensken tror på Arbetet. När världens mest Gudsfrånvända nation slutar gå i kyrkan vallfärdar vi i stället till arbetsplatsen. Platsen där todo-listor lyfts upp på altare och överpresterarna mässar om lathetens sex ryttare som förebådar domedagen.

Arbetsförmedlingen är biktbåset där du bekänner dina synder. Prisutdelningen för månadens medarbetare fungerar som konfirmation. Pilgrimsfärden blir av när du åker på team-building till Visby och tillsammans med dina kollegor gör rituella cirklar runt karaeokemaskinen för att visa er vördnad. Nattvarden har bytts ut mot After Work där du och de andra överarbetarna plundrar buffén i hopp om frälsning.
Du skall icke gå på bidrag! Du skall betala skatt!
När främlingarna står vid den svenska gränsen och bankar för att släppas in så är villkoret enkelt: Att de jobbar hårt. Att de lär sig det heliga språket. Och det heliga språket är inte svenska. Det är arbetsmoraliska med en duktighetsdialekt.

Utan att fastna i den olösbara frågan – skulle detta kunna ”verkligen” räknas som religion eller inte, så är poängen att dagens sekulära svenskar även utan den formella religionen fortfarande söker efter något ”heligt”, något att ge tillvaron en större mening och betydelse, samt sätt att ritualisera denna mening. Och poängen med detta skulle kunna vara att något slags behov efter mening, riter och auktoriteter kvarstår oavsett om en vänder sig till den traditionella religionen eller ej. Det kan också vara så att jag fullständigt blandar ihop päron och äpplen. Famlar i mörkret, eller likt en konspirationsteoretiker bara letar efter det som bekräftar min tes. Vad tycker du?

 

yoga-dancer-sky-blue-60697Träningsnarkomaner och arbetsnarkomaner. I dagens Sverige är båda sorterna vanliga. När arbetet eller träningen blir en så central del av livet, när det ger oss den där känslan av mening – har det då blivit religion? Definitivt, svarar vissa.

Men först. Sverige är ett av världens mest sekulära länder. Åtminstone är det bara var femte svensk som säger sig tro på Gud. Och även om över sex miljoner svenskar är medlemmar i Svenska kyrkan så är det kanske bara en bråkdel av dessa som skulle kalla sig kristna. Organiserad religion, fasta ramar, riter, auktoriteter och dogmer – nej tack skulle många svara.

Det är därför lätt att tänka att religionen är något en har lämnat bakom sig. Och på vissa sätt kanske det är sant. Men flera har också påpekat hur vissa fenomen i det moderna samhället bär likheter med religion, åtminstone när det kommer till den funktion de verkar fylla. På Forskning.se presenteras ett forskningsprojekt av Britta Pelters, universitetslektor i hälsopedagogik. Hon tyckte sig se hur hälsotrender ibland beskrivs i närmast religiösa termer. Hon nämner bland annat en DN-artikel med citat som ”I strävan efter den perfekta kroppen är två dagars självsvält den nya frälsningen.” Kan hälsa vara en form av religion? Som vanligt kommer det helt till hur en definierar religion. Britta Pelters har utgått från utgick från religionssociologen Vanderpools lista med tio funktioner och sociala processer som karakteriserar en religion och konstaterat att svaret blir ja. ”Genom hälsa har människor kontroll över något, eller de tror att de har det. Hälsa fångar på så vis upp trygghetsbehovet på samma sätt som en gudomlig kraft gör”, menar Britta Pelters. Hon menar att det kring hälsa också finns både tempel (fitness-centret) och prästerskap (hälsobloggare och hälsovetare). Gymmet kan ses som ett ”fitness-tempel” och fungerar som en plats där man prisar sin kropp med träning. På gymmet finns också ritualer, ”allt ifrån träningsscheman som ska följas i detalj till att vissa som tränar alltid köper en viss sorts energidryck innan träningspasset.”

Genom att se de religiösa dimensionerna i träningen och hälsotrender hoppas hon att hälsoämnet kan avdramatiseras och leda till ett mer rationellt och kritiskt förhållningssätt. Hon verkar här antyda att det är något problematiskt i att hälsan görs till religion, kanske för att det kan leda till skuld och skam inför den egna kroppen och även riskera att skuldbelägga de som inte lever så hälsosamt som ”den nya religionen” dikterar.

Även arbetet skulle kunna beskrivas i religiösa termer, åtminstone har Navid Modiri på GP skrivit en underhållande krönika på temat. Texten ska nog inte tas på alltför stort allvar men gör flera roliga poänger:

Svensken tror på Arbetet. När världens mest Gudsfrånvända nation slutar gå i kyrkan vallfärdar vi i stället till arbetsplatsen. Platsen där todo-listor lyfts upp på altare och överpresterarna mässar om lathetens sex ryttare som förebådar domedagen.

Arbetsförmedlingen är biktbåset där du bekänner dina synder. Prisutdelningen för månadens medarbetare fungerar som konfirmation. Pilgrimsfärden blir av när du åker på team-building till Visby och tillsammans med dina kollegor gör rituella cirklar runt karaeokemaskinen för att visa er vördnad. Nattvarden har bytts ut mot After Work där du och de andra överarbetarna plundrar buffén i hopp om frälsning.
Du skall icke gå på bidrag! Du skall betala skatt!
När främlingarna står vid den svenska gränsen och bankar för att släppas in så är villkoret enkelt: Att de jobbar hårt. Att de lär sig det heliga språket. Och det heliga språket är inte svenska. Det är arbetsmoraliska med en duktighetsdialekt.

Utan att fastna i den olösbara frågan – skulle detta kunna ”verkligen” räknas som religion eller inte, så är poängen att dagens sekulära svenskar även utan den formella religionen fortfarande söker efter något ”heligt”, något att ge tillvaron en större mening och betydelse, samt sätt att ritualisera denna mening. Och poängen med detta skulle kunna vara att något slags behov efter mening, riter och auktoriteter kvarstår oavsett om en vänder sig till den traditionella religionen eller ej. Det kan också vara så att jag fullständigt blandar ihop päron och äpplen. Famlar i mörkret, eller likt en konspirationsteoretiker bara letar efter det som bekräftar min tes. Vad tycker du?

 

Blogg

Intervju med hinduiskt par i Falkenberg

Hur funkar det att konvertera till hinduismen? Går det att kombinera svenska högtidstraditioner med hinduiska? Vad har religionen för betydelse i det dagliga livet? Går det att upprätthålla en tro utan stödet av en församling?

12835036_1024201974313898_1673590116_n
Husaltare med Kali i centrum

Det var några av frågorna som Tove Näckdal berörde under dagens intervju för Multireligiösa almanackan 2017. I en villa vid havet utanför Falkenberg träffade vi paret Christopher och Ranjita tillsammans med deras femåriga dotter. Det blev ett spännande och innerligt samtal om synen på Gud, högtider, hinduisk identitet och att anpassa sina traditioner till ett nytt sammanhang. Båda har gjort resor i både bokstavlig och bildlig mening. Ranjita har gjort den långa resan från Mairitius till Sverige för kärlekens skull. Christopher har gjort en annan slags resa genom att konvertera till hinduismen och ett nytt sätt att leva.

Under intervjuns gång såg vi hur dimman tätnade utanför fönstret vilket skapade en lite mystisk stämning. För fotografen Anders Nicander blev det ett självklart tillfälle att utnyttja och avslutningsvis gav vi oss ut i det dimhöljda strandlandskapet för att ta intervjubilderna.

12177720_1024201984313897_1747231619_nDen färdiga intervjun kommer du att kunna läsa i Multireligiösa almanackan 2017 som släpps i höst. Den multireligiösa almanackan är också ett magasin med reportage och intervjuer. Varje år intervjuar vi ett antal svenskar om deras tro och traditioner.

Hur funkar det att konvertera till hinduismen? Går det att kombinera svenska högtidstraditioner med hinduiska? Vad har religionen för betydelse i det dagliga livet? Går det att upprätthålla en tro utan stödet av en församling?

12835036_1024201974313898_1673590116_n
Husaltare med Kali i centrum

Det var några av frågorna som Tove Näckdal berörde under dagens intervju för Multireligiösa almanackan 2017. I en villa vid havet utanför Falkenberg träffade vi paret Christopher och Ranjita tillsammans med deras femåriga dotter. Det blev ett spännande och innerligt samtal om synen på Gud, högtider, hinduisk identitet och att anpassa sina traditioner till ett nytt sammanhang. Båda har gjort resor i både bokstavlig och bildlig mening. Ranjita har gjort den långa resan från Mairitius till Sverige för kärlekens skull. Christopher har gjort en annan slags resa genom att konvertera till hinduismen och ett nytt sätt att leva.

Under intervjuns gång såg vi hur dimman tätnade utanför fönstret vilket skapade en lite mystisk stämning. För fotografen Anders Nicander blev det ett självklart tillfälle att utnyttja och avslutningsvis gav vi oss ut i det dimhöljda strandlandskapet för att ta intervjubilderna.

12177720_1024201984313897_1747231619_nDen färdiga intervjun kommer du att kunna läsa i Multireligiösa almanackan 2017 som släpps i höst. Den multireligiösa almanackan är också ett magasin med reportage och intervjuer. Varje år intervjuar vi ett antal svenskar om deras tro och traditioner.

Hur funkar det att konvertera till hinduismen? Går det att kombinera svenska högtidstraditioner med hinduiska? Vad har religionen för betydelse i det dagliga livet? Går det att upprätthålla en tro utan stödet av en församling?

12835036_1024201974313898_1673590116_n
Husaltare med Kali i centrum

Det var några av frågorna som Tove Näckdal berörde under dagens intervju för Multireligiösa almanackan 2017. I en villa vid havet utanför Falkenberg träffade vi paret Christopher och Ranjita tillsammans med deras femåriga dotter. Det blev ett spännande och innerligt samtal om synen på Gud, högtider, hinduisk identitet och att anpassa sina traditioner till ett nytt sammanhang. Båda har gjort resor i både bokstavlig och bildlig mening. Ranjita har gjort den långa resan från Mairitius till Sverige för kärlekens skull. Christopher har gjort en annan slags resa genom att konvertera till hinduismen och ett nytt sätt att leva.

Under intervjuns gång såg vi hur dimman tätnade utanför fönstret vilket skapade en lite mystisk stämning. För fotografen Anders Nicander blev det ett självklart tillfälle att utnyttja och avslutningsvis gav vi oss ut i det dimhöljda strandlandskapet för att ta intervjubilderna.

12177720_1024201984313897_1747231619_nDen färdiga intervjun kommer du att kunna läsa i Multireligiösa almanackan 2017 som släpps i höst. Den multireligiösa almanackan är också ett magasin med reportage och intervjuer. Varje år intervjuar vi ett antal svenskar om deras tro och traditioner.

Blogg

Måndagsfunderingen: kan Star Wars vara heligt?

Star Wars: The Force Awakens
Star Wars: The Force Awakens

Igår var jag och såg Star Wars: The Force Awakens. För andra gången. Och jag tvingas inse att detta är något mer än bara en film för mig. Då skulle jag ändå inte beteckna mig själv som Star Wars-nörd. Så bra koll har jag ärligt talat inte på den där galaxen lång, långt borta. Men det är något som filmen har fångat som berör mig så djupt och innerligt att det bästa ordet för att beskriva vad jag känner nog är ”helighet”. Är det möjligt att uppleva helighet utanför kyrkor och tempel, böner, riter och religion? Jag tror det.

Känslan av helighet är intimt förknippad med känslan av vördnad eller meningsfullhet. Den kan också beskrivas som att stå i kontakt med ”något annat”, något som känns mer verkligt eller mer äkta än den grå vardagens tristess och meningslöshet. Med den definitionen kan en fotbollsmatch vara helig. Eller en naturupplevelse. Eller att gå på bio.

Jag undrar om det också är så att vissa symboler, myter och idéer är särskilt gynnsamma för att framkalla just känslan av helighet. Det är väl ingen nyhet att Star Wars-universumet är proppfullt av existentiella och religiösa teman, som uppenbarligen resonerar med fler än mig. Filmens idéer om kampen mellan ljus och mörker, och en mystisk kraft som genomströmmar och håller samman allt, känns igen från många andra håll. Kanske är det delvis därför något alltid känts så märkligt bekant med Star Wars, som att komma hem igen efter en lång resa eller att återse en gammal kär vän.

Skulle Star Wars rentav kunna bli en religion? Den frågan är lätt att besvara för det har redan hänt. Jediism är samlingsnamnet på flera nya religiösa rörelser som baserar sig på mytologin och filosofin i Star Wars och den nya Star Wars-filmen har gett ett extra uppsving (The Guardian). Men jag själv nöjer mig nog ett tag till med mina heliga stunder i biosalongen eller i TV-soffan.

Star Wars: The Force Awakens
Star Wars: The Force Awakens

Igår var jag och såg Star Wars: The Force Awakens. För andra gången. Och jag tvingas inse att detta är något mer än bara en film för mig. Då skulle jag ändå inte beteckna mig själv som Star Wars-nörd. Så bra koll har jag ärligt talat inte på den där galaxen lång, långt borta. Men det är något som filmen har fångat som berör mig så djupt och innerligt att det bästa ordet för att beskriva vad jag känner nog är ”helighet”. Är det möjligt att uppleva helighet utanför kyrkor och tempel, böner, riter och religion? Jag tror det.

Känslan av helighet är intimt förknippad med känslan av vördnad eller meningsfullhet. Den kan också beskrivas som att stå i kontakt med ”något annat”, något som känns mer verkligt eller mer äkta än den grå vardagens tristess och meningslöshet. Med den definitionen kan en fotbollsmatch vara helig. Eller en naturupplevelse. Eller att gå på bio.

Jag undrar om det också är så att vissa symboler, myter och idéer är särskilt gynnsamma för att framkalla just känslan av helighet. Det är väl ingen nyhet att Star Wars-universumet är proppfullt av existentiella och religiösa teman, som uppenbarligen resonerar med fler än mig. Filmens idéer om kampen mellan ljus och mörker, och en mystisk kraft som genomströmmar och håller samman allt, känns igen från många andra håll. Kanske är det delvis därför något alltid känts så märkligt bekant med Star Wars, som att komma hem igen efter en lång resa eller att återse en gammal kär vän.

Skulle Star Wars rentav kunna bli en religion? Den frågan är lätt att besvara för det har redan hänt. Jediism är samlingsnamnet på flera nya religiösa rörelser som baserar sig på mytologin och filosofin i Star Wars och den nya Star Wars-filmen har gett ett extra uppsving (The Guardian). Men jag själv nöjer mig nog ett tag till med mina heliga stunder i biosalongen eller i TV-soffan.

Star Wars: The Force Awakens
Star Wars: The Force Awakens

Igår var jag och såg Star Wars: The Force Awakens. För andra gången. Och jag tvingas inse att detta är något mer än bara en film för mig. Då skulle jag ändå inte beteckna mig själv som Star Wars-nörd. Så bra koll har jag ärligt talat inte på den där galaxen lång, långt borta. Men det är något som filmen har fångat som berör mig så djupt och innerligt att det bästa ordet för att beskriva vad jag känner nog är ”helighet”. Är det möjligt att uppleva helighet utanför kyrkor och tempel, böner, riter och religion? Jag tror det.

Känslan av helighet är intimt förknippad med känslan av vördnad eller meningsfullhet. Den kan också beskrivas som att stå i kontakt med ”något annat”, något som känns mer verkligt eller mer äkta än den grå vardagens tristess och meningslöshet. Med den definitionen kan en fotbollsmatch vara helig. Eller en naturupplevelse. Eller att gå på bio.

Jag undrar om det också är så att vissa symboler, myter och idéer är särskilt gynnsamma för att framkalla just känslan av helighet. Det är väl ingen nyhet att Star Wars-universumet är proppfullt av existentiella och religiösa teman, som uppenbarligen resonerar med fler än mig. Filmens idéer om kampen mellan ljus och mörker, och en mystisk kraft som genomströmmar och håller samman allt, känns igen från många andra håll. Kanske är det delvis därför något alltid känts så märkligt bekant med Star Wars, som att komma hem igen efter en lång resa eller att återse en gammal kär vän.

Skulle Star Wars rentav kunna bli en religion? Den frågan är lätt att besvara för det har redan hänt. Jediism är samlingsnamnet på flera nya religiösa rörelser som baserar sig på mytologin och filosofin i Star Wars och den nya Star Wars-filmen har gett ett extra uppsving (The Guardian). Men jag själv nöjer mig nog ett tag till med mina heliga stunder i biosalongen eller i TV-soffan.

Blogg

Trendigt med det övernaturliga

I DN kan vi läsa om hur alltfler svenskar fascineras av och dras till det övernaturliga eller paranormala, vilket nog många av oss redan märkt. Artikeln beskriver hur inrednings- och modebranschen i vår inkorporerat inslag från den nyandliga världen. Drömfångare skymtar i inredningstidningar och modeprogrammet ”Stil” i P1 hade ett inslag om aurafotografering. Enligt en studie gjord av Föreningen Vetenskap och Folkbildning tror 37 % av svenskarna på ”det övernaturliga”, vilket kanske också avspeglas i TV-tablån, med kvasidokumentära program om hemsökta hus och medium som löser mordgåtor. Andra ord som används för att ringa in dessa fenomen är nyandlighet eller new age

Alltfler är idag troende på sitt eget sätt.

Det intressanta i sammanhanget är att Sverige samtidigt brukar beskrivas som ett av de mest sekulära länderna i världen, där få svenskar kallar sig själva för religiösa. David Thurfjell beskriver i boken ”Det Gudlösa Folket” hur religion istället kommit att förknippas med något pinsamt och förlegat, som mest har med ”de andra” att göra och väldigt lite med en själv. Men samma person som skyr allt var religion heter kan alltså tro på saker som själavandring, spöken och healing. Det verkar alltså, menar vissa, som att behovet av en ”tro” finns kvar, även om få väljer att klä den i religiösa termer.

Som tur är får även en religionsprofessor komma till tals i DN-artikeln. Professor Ann-Christine Hornborg klassar nyandligheten i all sin brokighet som en form av religion med individcentrerade riter som speglar samhällets värderingar. Hon pekar på hur nyandlighet passar vårt nyliberala, sekulariserade och individanpassande samhälle, där religiösa idéer och praktiker kommersialiserats och marknadsanpassats för att passa i tiden. Med andra ord är det kanske mest beteckningen och paketeringen som skiljer religionen och nyandligheten åt.

I DN kan vi läsa om hur alltfler svenskar fascineras av och dras till det övernaturliga eller paranormala, vilket nog många av oss redan märkt. Artikeln beskriver hur inrednings- och modebranschen i vår inkorporerat inslag från den nyandliga världen. Drömfångare skymtar i inredningstidningar och modeprogrammet ”Stil” i P1 hade ett inslag om aurafotografering. Enligt en studie gjord av Föreningen Vetenskap och Folkbildning tror 37 % av svenskarna på ”det övernaturliga”, vilket kanske också avspeglas i TV-tablån, med kvasidokumentära program om hemsökta hus och medium som löser mordgåtor. Andra ord som används för att ringa in dessa fenomen är nyandlighet eller new age

Alltfler är idag troende på sitt eget sätt.

Det intressanta i sammanhanget är att Sverige samtidigt brukar beskrivas som ett av de mest sekulära länderna i världen, där få svenskar kallar sig själva för religiösa. David Thurfjell beskriver i boken ”Det Gudlösa Folket” hur religion istället kommit att förknippas med något pinsamt och förlegat, som mest har med ”de andra” att göra och väldigt lite med en själv. Men samma person som skyr allt var religion heter kan alltså tro på saker som själavandring, spöken och healing. Det verkar alltså, menar vissa, som att behovet av en ”tro” finns kvar, även om få väljer att klä den i religiösa termer.

Som tur är får även en religionsprofessor komma till tals i DN-artikeln. Professor Ann-Christine Hornborg klassar nyandligheten i all sin brokighet som en form av religion med individcentrerade riter som speglar samhällets värderingar. Hon pekar på hur nyandlighet passar vårt nyliberala, sekulariserade och individanpassande samhälle, där religiösa idéer och praktiker kommersialiserats och marknadsanpassats för att passa i tiden. Med andra ord är det kanske mest beteckningen och paketeringen som skiljer religionen och nyandligheten åt.

I DN kan vi läsa om hur alltfler svenskar fascineras av och dras till det övernaturliga eller paranormala, vilket nog många av oss redan märkt. Artikeln beskriver hur inrednings- och modebranschen i vår inkorporerat inslag från den nyandliga världen. Drömfångare skymtar i inredningstidningar och modeprogrammet ”Stil” i P1 hade ett inslag om aurafotografering. Enligt en studie gjord av Föreningen Vetenskap och Folkbildning tror 37 % av svenskarna på ”det övernaturliga”, vilket kanske också avspeglas i TV-tablån, med kvasidokumentära program om hemsökta hus och medium som löser mordgåtor. Andra ord som används för att ringa in dessa fenomen är nyandlighet eller new age

Alltfler är idag troende på sitt eget sätt.

Det intressanta i sammanhanget är att Sverige samtidigt brukar beskrivas som ett av de mest sekulära länderna i världen, där få svenskar kallar sig själva för religiösa. David Thurfjell beskriver i boken ”Det Gudlösa Folket” hur religion istället kommit att förknippas med något pinsamt och förlegat, som mest har med ”de andra” att göra och väldigt lite med en själv. Men samma person som skyr allt var religion heter kan alltså tro på saker som själavandring, spöken och healing. Det verkar alltså, menar vissa, som att behovet av en ”tro” finns kvar, även om få väljer att klä den i religiösa termer.

Som tur är får även en religionsprofessor komma till tals i DN-artikeln. Professor Ann-Christine Hornborg klassar nyandligheten i all sin brokighet som en form av religion med individcentrerade riter som speglar samhällets värderingar. Hon pekar på hur nyandlighet passar vårt nyliberala, sekulariserade och individanpassande samhälle, där religiösa idéer och praktiker kommersialiserats och marknadsanpassats för att passa i tiden. Med andra ord är det kanske mest beteckningen och paketeringen som skiljer religionen och nyandligheten åt.